Författare: adolphson

Film och TV, Foto, Politik, Retorik, Sång och musik

bild 10 – Karaktär(er)

av adolphson

Senast jag skrev något om Stellan Skarsgård var jag lite sur på honom. Löjligt egentligen, men det var under valrörelsen och jag tyckte han vittnade om viss dubbelmoral när han i egenskap av mångmiljonär skickade socialdemokratiska moralkakor åt bland annat mitt håll. Nu när jag lämnat politiken kan jag se tillbaka på en hel del saker jag inte är helt nöjd med. Så som utspelet mot Stellans ställningstagande, exempelvis. Han får väl tycka vad han vill. Men jag låter det skrivna stå. Det kanske är historikern i mig som spökar. Hursomhelst försöker jag ha som princip att stå för allt jag sagt, tänkt eller gjort. Men ändå, vissa saker känns lite… ja, om inte pinsamt så åtminstone illa genomtänkt. Somligt har särskilt slagit mig. Exempel:

Tänk om det är så att partiet jag ägnat åtskillig tid de senaste 10 åren inte är något annat är ett enda stort skitparti? Huva, som de säger up north. Det klart, det finns många skitpartier. Men ändå, har alltihop inte varit något annat än ett gigantiskt slöseri med tid? Mycket vatten har runnit under broarna. Och vad gäller Stellan undrar jag om han inte i den senaste TV-serien River gör sin bästa rollprestation hittills. Serien börjar inte storartat men ge den tid. Den är verkligen mycket sevärd.

 

Jag tror inte jag är kompetent nog att närmare utröna vad som gör en viss rollprestation framgångsrik eller minnesvärd. Kanske är det så enkelt att en av retorikens grundläggande egenskaper gäller även här: det gäller att gissa publikens åsikter och känslor och i sitt framförande/agerande återge dessa på ett allmängiltigt sätt. Eller måhända läser alla skådespelare Theofrastos. Denne antike grek beskrev i sin bok Karaktärer 30 olika mänskliga personligheter. Girighet, vidskeplighet, taktlöshet med flera. Stellan gestaltar i River karaktärer och relationer till karaktärer på ett mästerligt sätt.

Det finns många egenskaper, säkert fler än 30, och jag är ju lagd på det sättet att kring nyår gör jag diverse olika personliga bokslut. Det innebär att jag ser över mitt liv det senaste året: mina relationer, mina målsättningar generellt, jobb, mental, kulturell och personlig utveckling etcetera. Jag är rätt nöjd om man ser övergripande på 2015. Jag har slutat göra saker jag inte vill och avvecklat relationer som tar mer energi än de ger. Jag tränar mer än någonsin, läser mycket, men finner även tid till andra kulturella ting.

Inför nyåret står på listan över saker att utveckla att se över Vildvittrornas väl och ve, vilka aktiviteter de ska/kan/vill syssla med, samt undvika att kämpa för min övertygelse i varje enskild sekund. Att göra så leder ofta till konflikter eller att man anses – ofta med rätta – som en tämligen tröttsam figur. Det gäller ju att inse vilka strider värda att utkämpa, vilka som inte är det samt uppvisa förstånd nog att inse skillnaden. Jag vet ju allt som oftast att jag har rätt (GUD, VAD DRYG DU ÄR ADOLPHSON) men har också insett att jag ofta inte har mandat att genomföra min (helt riktiga) övertygelse. Här som där, nu som då. Istället ska jag satsa min energi på ett nytt projekt till vilket du välkomnas om du vill. Jag ska via medborgarskolan vuxenskolan försöka genomföra en studiecirkel. Det fanns ett intresse och ja – jag tänkte att jag försöker väl. Äpplet faller väl inte allt för långt ifrån kärnverksamheten därvidlag.

Skomakare bliv.

Eller kanske ol´man river. 

Avslutningsvis vill jag önska gott nytt år med en favorit med anknytning till säsongen samt årets idolporträtt av magistern: Falu kommun föredrar detta kort när man marknadsför sin gymnasieskola. Eller hur bäste bittre sistelärare Adolphson.

Fotografi nr 10 presenteras härmed. Som sagt – Gott nytt år!

01 Fredrik Adolphson

—

Länk till min studiecirkel

 

 

Foto, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Resor

Bild 9

av adolphson

Bild nr 9 är tagen strax efter tolvslaget nyårsnatten 2004-2005 i Lausanne, Schweiz.

Tideström, den förutvarande internationelle finansmannen, världsomseglaren, bestsellerförfattaren och projekteraren, nu återigen en internationell person i gulfen hade just installerat sig i stan för att gå en sällsynt exklusiv utbildning.

Den prestigefyllda skolans elever bestod av människor från världens alla hörn och som första händelse ställde man till med stor nyårsfest.

Tideström hade bjudit oss till Schweiz över nyåret och hade alltså oss som gäster på festen. Det blev en intressant kväll som helhet men jag nöjer mig med att återge en händelse.

Efter middagen hängde jag i baren och konverserade med nån som hette Nasser (det är ju den berömde presidentens efterlevande) och kom ifrån Egypten och lite senare diskuterade jag allsvensk fotboll med en britt och hans bortom räddning uttråkade fru. En kille från Tyskland anslöt sig till sällskapet och undrade artigt: So, what´s youre business mr Adolphson? 

Min engelska har väl aldrig varit briljant men den håller för salongerna. Nu hade jag tagit något glas (det var ju ändå nyårsafton), var mätt och kände mig behaglig till mods. Någon hade bjudit mig en god cigarr. Jag tänkte inte efter så mycket utan svarade melankoliskt:

Oh, my business is history.

Min mening var, som vanligt, att vara lite vitsig. Historielärarhumor. Jag var rätt nöjd med den till synes harmlösa repliken. Vad jag däremot inte uppfattade var att tysken tog mig på orden.

Vart jag än vände mig under resten av kvällen stod alltid någon vänlig själ redo att med deltagande min bjuda mig på vad jag än behagade.

Som det visade sig trodde man, eftersom ingen egentligen ännu kände någon då detta var första gången alla på utbildningen träffades, att jag tillhörde någon fin internationell finansfamilj på fallrepet.

Alternativt att min fina finansfamilj skickat mig till Schweiz för att få ordning på såväl mig själv som på mina konkursade bolag.

Ja, ja, det blev ett riktigt bra nyår och, även om nyårsdagen var lite tungrodd, för att underdriva, ett riktigt bra år med Dotter 1:s födelse som höjdpunkt.

Lustigt, men jag har en lite smygande känsla av att 2016 kan bli ett riktigt bra år det med. När allt kommer omkring verkar det dumt att inte tänka så. Om inte annat ska jag tillsammans med personerna på bilden + ytterligare någon vandra i Sarek.

Det är, som man säger i Jämtland, härligt att hänga med en grejter käring.

 

Demokrati och samhälle, Historia

Chris tuggummi

av adolphson1 kommentar till Chris tuggummi

Kungahuset fortsätter att engagera. Chris tuggade tydligen tuggummi och sjöng inte med i kungssången på Nobelfesten, något som upprörde monarkisterna. Han kanske hade tankarna på annat håll.

I fredags gjorde Madeleine och Chris ett relativt välregisserat och balanserat framträdande hos Skavlan. Jag tittar sällan på Skavlan – jag har nog ännu inte förlåtit honom intervjun med Stenmark. Fast den med Åkesson var ju bra…i fredags tittade jag, alltså.

Jag märker, när jag ser tillbaka på bloggen sedan dess tillblivelse 2009, att jag rört mig från ljum rojalist till motvillig republikan. Detta av rent intellektuella eller logiska skäl. Logiskt, eller förnuftsmässigt, kan man inte vara för monarkin.

Men diskussionen är inte ny. Redan de antika grekerna visste att särskilja på olika statsskick och dess egenskaper.

Aristoteles menade att det som är fördelaktigt för det rådande statsskicket är företeelser som hjälper till att bevara det. Och ska detta lyckas måste samhällets elit behålla sin auktoritet. Med elit avses de som innehar den styrande och dömande makten i ett visst samhälle.

Eliten ser olika ut i olika samhällen och tider beroende på vilket statsskick som råder eller rådde. I en demokrati tillsätts (i allmänhet) befattningar genom slump eller på grund av merit. Inga ärvda positioner eller fördelar ska egentligen förekomma.

I en oligarki (fåvälde) tillsätts ämbeten efter förmögenhet eller egendomsinnehav medan för aristokratin är tradition, seder och kunnighet inom dessa seder och traditioner, avgörande.

Enväldet känner vi igen. Grekerna kallade ett envälde som hade en viss ordning eller begränsning för monarki medan ett envälde som inte kände några begränsningar i makt och struktur istället benämndes tyranni.

—

När samhället förändrar sig måste eliten följa efter. Chris O´Neil är sprungen ur en annan sorts elit än Madeleine Bernadotte: nämligen den yppersta Manhattan-eliten. Världseliten. Han ställer sig säkert en aning frågande inför en liten strunt-monarki som den svenska med våra egenheter och traditioner.

Varje statsskick har ett mål. Demokratins mål är frihet, oligarkins rikedom, aristokratins värnande om sina traditioner, tyranniets säkerhet. Ska det aktuella statsskicket nå sitt mål måste det vara trovärdigt.

Då måste också statsskickets företrädare vara trovärdiga. Annars faller det på sikt.

—

Jag tänker på två greker som idag är relativt okända men som i sin samtid var berömda: Harmodios och Aristogeiton. Dessa blev i Aten sedda som hjältar och demokratins räddare. De hyllades som tyrannmördare efter en händelse under OS (panatenska spelen) år 514 f.v.t.

Jag har för mig att de mördade den aktuelle tyrannens bror varefter tyrannen själv fördrevs. Efter denna händelse räknade sedermera den atenska, världens första kända, demokratin sitt ursprung och började snart hylla sitt ursprung: alltså dessa två tyrannmördare, hjältarna som gjort slut på tyranniets mörker.

De blev demokratins första hjältar och förevigades som statyer på agora. Demokrati är det goda, tyranniet det onda. Där hade atenarna antagligen mer rätt än de själva insåg. Lätt sagt så här efteråt, kanske.

—

En annan mer närliggande parallell till Madeleine och Chris finns i ett gammalt fotografi från en tid när Sverige var på väg att byta skepnad. Bröllopsfotot från när Andrea Wallenberg gifte sig med Hakon Mörner 1916 visar en ett tillfälle när två samhällseliter förenas.

Mörner av det gamla adliga ledarskiktet med en storhetstid under 1600- och 1700-talen representerar en elit som fått träda tillbaka för en ny: industrisamhällets storföretagare och bankmän med namnet Wallenberg som det mest framträdande.

Wallenbergarna hade jobbat sig upp från ett enkelt ursprung till att bli en av landets mäktigaste familjer – en position de behållit över de följande 100 åren sedan fototillfället.

Släkten Mörner peakade under stormaktstiden: de kämpade bredvid Gustav II Adolf vid Lützen, med Karl XII i Norge, blev riksråd och friherrar, skötte svenska besittningar på andra sidan Östersjön och var iblandade i att Madeleines förfader Jean Baptiste Bernadotte blev svensk tronföljare efter den barnlöse Karl XIII.

 

mörner

 

Håkon Mörner tycks enbart utmärkt sig på ett sätt: Han kunde allt om medaljer, hierarkier, adelssläkter och sidenband. Han var ceremonimästare vid hovet men kunde aldrig mäta sig med de manliga medlemmarna i sin hustrus familj.

Samtiden ansåg till och med att han förlöjligades av Wallenbergarna i det att han sågs som en pajas i lustig hatt – en sådan man gav nycklarna till barskåpet. (I och för sig inte en så dum position, om du frågar mig).

Wallenbergarna, och andra liknande familjer, gifte gärna in sig i den gamla svenska aristokratin. Kanske ville man förena sig med dem, kanske bokstavligen absorbera dem. Storfinansen hade slutligen besegrat adeln.

När jag tittade på intervjun i Skavlan tycktes det mig som om historien kom skrämmande nära att återupprepa sig. Äh, inte vet jag. De kanske helt enkelt bara är kära. För egen del skulle jag aldrig tugga tuggummi på nobelfesten.

Eller, det kanske jag visst skulle – om jag tillhörde den yppersta världseliten.

—

Källor;

Aristoteles Retoriken

Marika Hedin mfl: Bilden av Sveriges historia

Historia, Skola

Suezkanalen

av adolphson

Ibland brukar jag ge eleverna en uppgift som går ut på att ta någon väsentlig händelse och koppla till nuet. En av valmöjligheterna är Suezkanalen.

—

Att gräva en kanal som innebär att man slipper åka runt Afrika är en gammal tanke. Redan faraonerna på 1300-1200 f.v.t umgicks med den. 1859, e.v.t, var året man på allvar tog tag i saken.

Då började ett franskt bolag gräva kanalen. Projektet involverade 1,5 miljoner människor och tog tio år. 125 000 av dessa arbetare dukade, som en fotnot i historien, under i kolera.

Fun fact: Verdi tänkte sig att Triumfmarschen i Aida skulle uruppföras vid invigningen av kanalen 1869 men han hann inte klart i tid. Den färdiga kanalen blev omedelbart storpolitiskt central, påverkade världshandeln i allmänhet och Europas kolonisering av Afrika.

De egyptiska kungarna – kan de hetat något i stil med Farouk – tog kontroll över kanalen och därmed gällde det för de europeiska makterna att ha kontroll över Egypten för att kunna ha fortsatt kontroll över kanalen. 1882 ockuperades landet av  britterna.

1956 förstatligade president Nasser kanalen vilket utlöste ett krig, suezkrisen, och trots att Egypten hade både England, Israel och Frankrike emot sig lyckades man, med stöd av Sovjet och USA, vinna. Och få sina anspråk på kanalen godkända av FN.

Därmed förändrades världen: de gamla erupeiska stormakterna var inte längre störst, bäst och mäktigast. Det var det USA och Sovjet som var.

—

Kan man lära sig något av det här, diskuterar jag med eleverna. Kanske att man kan förstå situationen i Syrien lite bättre av ljuset av historien? Eller att när supermakternas intressen sammanfaller förändras världen.

På gott och ont.

Alldels dagsfärskt är att Suez fortfarande är ett mål för terrorism. Kanalen inbringar många miljarder dollar till Egyptens ganska risiga ekonomi och utan dessa inkomster vet man inte vad som skulle hända.

Detta gör att den som har intressen av att destabilisera den egyptiska staten sannolikt gillar att umgås med tanken att spränga kanalen i luften.

Den senaste beskrivningen jag tagit del av säger att det inte finns någon souvenirbutik vid kanalen samt att hastighetsbegränsningen är  8 knop. Bara en sån sak. Nu hörde jag någon stans att Egypten planerar att bygga en ny kanal. Kanske bygger de också en souvenirbutik så man kan få sig en t-tröja eller kaffemugg med sig hem.

 

Mr Hyde/Neanderthalson, Retorik, Språk

Alla dessa samtal

av adolphson

Jag gillar språk, samtal – ja, kommunikation överhuvudtaget. Det slog mig just vilken väldig massa olika sorters samtal man egentligen hela tiden för med olika människor.

Hela tillvaron är en kontinuerlig dialog. Och den som slutar kommunicera blir på olika sätt ett problem för antingen sig själv eller omgivningen. Eller både och.

—

Jag har börjat gymma. Inte för att förvandlas till ett vandrande muskedunder utan för att jag äntligen kommit till insikt om att detta är bra för en åldrande muskulatur. En sund själ i en sund kropp, tänker jag.

Det finns åtminstone ett samtalsämne som man bör undvika på gymmet. Diskutera för allt i världen inte Kafkas Förvandlingen. För man vet ju liksom aldrig: det kan vara Gregor Samsa som står där mitt emot och lyfter skrot. Och honom vill man inte vara ovän med, liksom. Helst inte efter förvandlingsprocessen är fullbordad.

Det där var möjligen roligt för den litterärt bevandrade. Att när man diskuterar Kafka använda ordet Förvandlingsprocessen. Men det är inte ett samtal eller skämt för gymmet, således. En kanske kan snacka om Ernst eller nåt. Men undvik alltså Kafkas Förvandlingen.

—

Att marknadsföra sin skola är något som blivit populärt. Öppna hus och andra spektakel avlöser varandra likt pärlor i en svinstia. Nåja – det kan väl vara trevligt och nödvändigt, kanske. Men att inte få vara herre över sin egen klädsel är något som stör mig storartat.

Varför måste min myndighetsutövning utföras i en ful t-shirt? Ursäkta Fredrik Nilsson och alla andra involverade men förstå mig rätt: jag bär gärna t-tröjor och munkjackor med tryck. Hemma i trädgården, som undertröja eller i gymmet (se ovan).

Men inte på jobbet. Jag vill heller inte samtidigt om mina kollegor uppträda i offentligheten iförd uniform bestående av svarta byxor och vit skjorta av det enkla skälet att jag inte jobbar på Berns eller serverar på Nobelfesten.

Låt var och en bära sin egen klädsel, tack.

—

Nyckeln till att smälta in, integreras i ett samhälle ligger i språket. Därför har jag och kollegorna inlett en storoffensiv mot de/dem, var/vart, typ, ejenklien och andra språkliga styggelser.

Låt mig förresten ge följande berättelse från mitt senaste frisörsamtal som exempel. Frisören i fråga är bördig från Mellanöstern men behärskar svenska väl.

Jag: Gör mig snygg, tack.

Frisören: Det går inte.

Jag: Va?

Frisören: Du är ju redan snygg.

Jag: Kan vi förbättra det redan snygga till perfektion?

Frisören: Jag är frisör, inte plastikkirurg.

Ironi, humor i största allmänhet, samt sarkasm är ett tecken på integration. Om nu integration i sig är något eftersträvansvärt. Det är kanske bättre att behålla sin särart. Behållna särarter är bättre för personen liksom för samhället i stort, anser jag. Men även för detta krävs språkliga kunskaper.

Och det går. Man behöver inte vara Cornelis, men det går. Bara man försöker.

—

Julbordet är åter en snackis i kommunen.

Kommundirektören tog sig rätten att förbjuda arbetsdagarna att köpa alkohol till julbordet trots att man åt efter arbetstid, alltså på arbetstagarnas fritid. Kommunstyrelsen däremot unnade sig vin. För man kan ju inte skåla i julmust, hette det.

Det tog inte lång tid innan folkhumorn slog till. Lämpligt sätt att kommunicera? Tja, döm själv.

—

Och så till sist förälderns och barnets eviga kommunikation. Det gäller att diskutera med barnen på barnens vis och till kommunstyrelsen på kanslisvenska. Någonstans har jag lärt mig att man ska ha antingen ett eller tre utropstecken.

Men den stora missionen ligger i att få barnen att sluta säga typ i parti och minut.

 

—

I avdelningen modeformuleringar The Lady (barnens mor in sin yrkesutövning) avskyr kommer formuleringarna ta höjd för respektive i min värld rätt högt.

Det låter kanske inte så farligt att slänga sig med dylika formuleringar men man kan ju tänka sig hur jobbigt det blir i ett rundabordssamtal när en eller flera sätter sig på tvären genom dessa floskler.

Hur bemöter man dem?

Jaha – hur hög höjd hade du tänkt dig? Är du en myra eller giraff?  Är du hög eller heter du Karlsson och bor på ett tak? Är du inte direktör ska du vara försiktig med höjden du tar – det handlar också om storleken på fallskärm. 

Din värld? Är den TYP rosa, full av blommor, du är kung, Ernst fixar ditt kök varje dag och Dileva sjunger non stop?

—

Idag ska jag nog kommunicera så lite som möjligt. Jag ska lyssna på luciatåget och mest gå omkring och le. Sedan ska jag fixa fredagsmys till hemmalaget. Därefter ska jag uppträda med MDP-kvartetten på biblioteket.

Så nog kommunicerar jag, alltid.

Retorik, Språk

Heja Björn!

av adolphson

Jag ska inte säga att jag har någon närmare relation till Björn Ranelid. Ändå vill jag lyfta fram hans senaste uttalande. Detta eftersom även jag noterat det han diskuterar.

Även om jag inte skulle uttrycka mig som honom (ens om jag hade förmågan) så delar jag problemformuleringen: språket utarmas. Detta är inte samma sak som att vara emot att språket förändrar sig.

Jag märker det, på samma sätt som Björn, i offentligheten. Jag märker det på min arbetsplats. Jag märker det hemma – jag förmanar ständigt mina döttrar att inte använda ordet ”typ” hela tiden.

Och jag fullständigt avskyr vämjelsen ejänklien.

För den som vill höra vårdat språk rekommenderas att lyssna på Sven Bertil Taube i Så mycket bättre. Hör honom tala och hör honom sjunga. Så välartikulerat, så fraserat.

—

Så här säger Ranelid:

Statsministern Stefan Löfven har uttalat sig om våndan och oron inför att unga män som är bosatta i Sverige åker till Syrien och låter värva sig till terrorister. Han sade ordagrant på tal om denna handling: Det är inte okej.    

Så talar en statsminister i Sverige i dag. Ordet okej eller okey eller som förkortning OK är en slasktratt och en kloak i det svenska språket. En lyhörd papegoja kan lära sig det kvädet efter ett par timmars träning.

Hur kongruensböjer vår statsminister detta papegojeläte? Vet han vad begreppet kongruens betyder? Vad anser han att den korrekta grammatiska formen skall vara med ett korrelat i neutrumform: Ett okejt beslut? Två okeja beslut.

Det heter enligt svensk korrekt grammatik att ett hus är grått och att två villor är gråa eller möjligen grå. Svenska fotbollsspelare brukar i alla upptänkliga sammanhang säga att en skada är okej, ett resultat är okej och att en tackling var okej. Det är ytterligare bevis på papegojors språk.

I stället för att nyansera sina svar och beskrivningar väljer dessa fotbollsspelare att släppa ner orden i kloaken. Statsminister Löfven borde i stället ha använt ett av följande alternativ i nämnda mening: Det är inte acceptabelt; det är inte godtagbart; det är förkastligt; det är vettlöst; det är vidrigt; det är avskyvärt.

Kloakerna i det svenska språket rinner och breder ut sig överallt. Den svarta sörjan slingrar sig på första sidan i rikets aftontidningar och de porlar i radio och televisionens alla kanaler. En dag började nästan alla människor i Sverige använda ordet vart i ställer för var: Vart bor du? Vart är du?

I ett slag föll distinktionen mellan riktning och befintlighet i grammatiken bort. Var bor du och vart är du på väg? Så lyder den korrekta formen, men den slappa majoriteten av människor som inte tar ansvar för språket härjar fritt överallt i media och på allmänningar i Sverige.

Det sinnesslöa bruket av slasktratten typ tycks ha ersatt sitt syskon liksom i talspråket numera. Man kan bli julvärd i Sveriges Television med ett muntligt språk som innehåller slangorden avis (avundsjuk), kolla (se, titta), info (information) grymt och sjukt som obegåvade läten i förstärkning.

De ansvariga för lätena orkar inte säga hela formen i ordet, fastän det tar en hundradels sekund i tid och inte kräver någon fysisk ansträngning. I stället för att säga att någonting är oerhört bra, sällsynt gott, mycket rikt, gränslöst stort så tar den språkfattiga människan till det grymma och sjuka när hon skall uttrycka sig. Det nyanserade språket ersätts av det torftiga och enfaldiga.

När utbildningsministern Gustav Fridolin får frågan vad han tror att det betyder för miljöpartiet i opinionssiffror att hans parti har accepterat det senaste utspelet från regeringen i mottagandet av flyktingar, så svarar han ordagrant: Jag skiter i det.

Miljöpartisten borde inte släppa sina fekalier och sin träck på allmän plats i språket. Han är utbildningsminister i en regering och han bör och skall behärska det svenska språket och uttrycka sig med sans, vett och bildning.

Det är kanske i samklang med det allmänna förfallet i rikets skolor att uttrycka sig så plumpt och obegåvat. Jag har aldrig använt lätet okej på ett enda ställe i någon av mina trettiofyra böcker eller i cirka 800 essäer, krönikor och artiklar.

Inte en enda gång har jag släppt ifrån mig den stämpeln som används i tomtens verkstad inför julen. Han stämplar förkortningen OK i rumpan på de godkända julklapparna.

Fridolin och Löfven talar inte som statsmän med bildning, intelligens och språklig begåvning.

—

Relaterade blogginlägg

plingeplingepling

Foto, Personligt, Spännande människor

bild 7 – raison d’etre

av adolphson2 kommentarer till bild 7 – raison d’etre
pappasfamilj

Bilden ovan föreställer min farfar Otto, farmor Ester, och deras barn. Jag tror det högtidliga tillfället som inneburit familjeporträttets raison d’etre är min faster Guns konfirmation som ägde rum någon gång i mitten på 1940-talet. Från vänster ser vi farbror Ingemar, minstingen bredvid farmor är faster Britta (som gick bort i våras), sedan alltså farmor, varpå följer faster Gun och så, längst ut, far.

Farfar föddes 1892. Jag vet inte så mycket om honom, eller fars kärnfamilj, eftersom vi inte träffade farfar så ofta. Några somrar på 1970-talet och vid några högtidliga tillfällen därefter innan han gick bort 1978. Jag vet att han arbetade som bergsprängarbas (vilket antagligen inte innebär att han var stämfiskal för basarna i Bodens kyrkokör) i gruvan samt bonde. Farmor drev marketenteri i Råbäcken där familjen också bodde. Det är ett område utefter Lule älv strax utanför Boden. Platsen är idag är helt igenväxt.  Men under kriget var det ett levande område i kronans regi. När det övades artilleri fick familjen lämna huset och söka skydd i en lada, har det sagts mig. Far sa alltid, som sista utväg när jag var olydig under uppväxten, att han minsann var uppvuxen under kanonerna i Boden. Därmed var sista ordet sagt.

Jag har en gång besökt Råbäcken men mötte endast mygg och sly invid ett vackert läge efter älven. Jaså, ni har varit och varit och tittat på dynghögen sa min kusin Andreas senare. Farbror Ingemar och faster Gun flyttade tidigt till Stockholm och deras barn är väldigt mycket stockholmare, precis som jag dalkarl.

Två av farfars syskon utvandrade till staterna. Jag funderar på att spåra upp deras efterlevande. Farmor vet jag ännu mindre om, hon gick bort redan 1971. Det sägs att det finns samiskt ursprung på hennes sida. Det ska jag också undersöka, någon gång.

Nästa bild är mer vemodig att se. 

Familjen A

Det är (antagligen) den sista familjebilden på min kärnfamilj. Det är också sista gången jag avände min svindyra kenzoslips med hiskeligt tudelat mönster. Jag tror bilden är tagen inför min kusin Brittens bröllop, kan det varit 1993?

Vi är alla så,ursäkta ordvalet, levande på bilden. Så fulla av framtid. Mor har ännu inte fått hjärntumör och det är långt kvar tills cancern skulle göra slut på min systers liv. Bröllopsfesten var också en av de sista tillfällena jag träffade faster Guns make Kaj Nikula. Bördig från Haparanda hade Kaj ett kärvt sätt. Men han var rätt rolig. Och jag tror faktiskt också han gillade mig. Jag var ibland och hälsade på då mor, under förevändning att jag måste se och lära av huvudstaden, ville bli av med mig ett tag. Jag minns Kajs och mitt sista samtal där vid bordet på bröllopet. Bland annat menade han sig kunna tala finska bättre än jag svenska. Jag replikerade att jag utan att vilja recensera vare sig min svenska eller hans finska fann yttrandet relativt modigt. Vi blängde på varandra ett tag, sedan skrattade vi.

Kvar från tiden för fotografierna finns far som en skugga av minnen. Han säger ofta, som svar på enträgna frågor om förflutenhetens landskap, att han inte minns. Men jag undrar, jag. Kanske är det så att han helt enkelt föredrar att leva i nuet. För varför ska man älta en massa missförstånd, sorger eller besvikelser i parti och minut? Man kan inte ändra på livets omständigheter, det är omöjligt. Man kan bara ändra sig själv och sin inställning till livet. Och även om far är gammal nu har han det ganska bra, vad det verkar. Han sitter där, i sitt kök, precis som han alltid gjort. Som en väldig borg, en del av Bodens fästning. Ju längre tiden går desto mer omvärderar jag hans inställning till livets små och stora jävligheter.

Uppdatering 2021-06-13. Numera är även denna bild vemodig att se. 

familjebidtiv

På bilden, tagen inför svärföräldrarnas gudröllop, finns svågrarna, där finns min fru som föralltid lämnade oss 2019, mina barn samt mina svärföräldrar. Där finns Julia som för alltid lämnade oss ett år efter Malin, som liksom jag var ingift, och deras lilla dotter, mina barns kusin på den sidan. Jag vet hur det känns att förlora en förälder. Jag vet hur det känns att förlora ett syskon. Jag vet också hur det känns att förlora en parner. Men att förlora sitt barn, nej, om det vet jag inget. Det är på något sätt mitt sista hopp att slippa uppleva det. 

Kan vara en bild av 5 personer, inklusive Fredrik Adolphson och personer som står

Människor försvinner och andra tillkommer. Nästa familjekosntilation i mitt liv ser ut ungefär så här. Två ensamstående fäder och en massa döttrar. Liksom i de övriga fallen är vi på bilden, Lykke, Liv, Mina, Louise och Line förbundna med varandra. Vad det i slutändan blir av det är inte gott att veta. Jag ser framför mig själv i en avlägsen framtid som en av två åldrade bröder sitta, omgiven av en faslig massa döttrar och deras olika familjekonstilationer, på en västsvensk altan och blicka ut över havet.

Jag sneglar mot slutet, när min del i berättelsen är över. Förstå mig rätt, visst hoppas jag uppleva mycket än. Och det kanske är medelåldern som spökar. Men jag tänker allt oftare på tiden efter att flickorna lämnat boet. Hur blir det då? Än mer smärta? Jag vänder mig ofta till fiktionen. Och även om jag inte förväntar mig att uppleva slutet på Sicilien så hoppas jag det blir något som i den otroligt vackra slutscenen i Gudfadern III. Inga liknelser i övrigt, naturligtvis. Men friden den scenen utstrålar, att dö ensam och fridfullt i en stol, i stor kontrast till huvudpersonens övriga liv, är mycket tilltalande.

Den som lever får se.

Historia, Livsåskådning, Spännande människor

Den rådande uppfattningen

av adolphson1 kommentar till Den rådande uppfattningen

I Nikolaus Kopernikus bok Om himlakropparnas kretslopp från 1543 finns en illustration som visar att jorden cirkulerar runt solen – inte tvärtom. Detta påstående var något oerhört i 1500-talets Europa.

Idén att jorden inte var universums centrum utan istället en planet bland flera andra var oförenligt med kyrkans världsbild. Boken sattes upp på en lista över förbjudna böcker och där blev den kvar ända fram till 1835, så stor var sprängkraften i Kopernikus nya världsbild.

50 år senare, alltså i början på 1600-talet, upptäckte Galileo Galilei med ett teleskop han själv konstruerat att jorden rör sig. 1610 kom den stora sensationen då han upptäckte fyra månar som kretsade runt planeten Jupiter. Denna upptäckt stred än mer mot den rådande uppfattningen.

För den rådande uppfattningen hävdade nämligen att jorden låg stilla i mitten av solsystemet och att månen, solen, planeterna och stjärnorna organiserat rörde sig på genomskinliga sfärer utanför jordklotet.

Man anar måhända en kompromiss med kyrkan: den gudomliga arkitekten bakom universums ordning.

Galileos upptäckt innebar att det plötsligt fanns flera observationer som hävdade att jorden kretsade runt solen. Men det här var alltså saker man inte oproblematiskt diskuterade offentligt. Tidigare hade olika vetenskapsmän bränts på bål av katolska kyrkan för att de yttrat liknande uppfattningar.

I egenskap av historiker och pedagog är jag måhända lite miljöskadad – men jag påstår att den rådande uppfattningen i stort sett aldrig är något bra. Den är nämligen konservativ till sin karaktär.

Självklarheter, menar kanske någon. Men tänk efter. När stora saker utförts så har de i allmänhet föregåtts av att någon eller några använt tidigare erfarenheter och med hjälp av sitt förnuft dragit en eller flera slutsatser och därefter prövat nya steg.

För att nämna några ting:

Columbus – det borde gå att segla till Indien. Är du inte klok? Jorden är ju platt.

Flemings slumpartade upptäckt av Penicillinet.

Allmän lika rösträtt. Det här med att vi röstar på de förslag vi gillar bäst och att alla oavsett bakgrund får den möjligheten – är det verkligen en god idé?

Semmelweiz, mannen som ansåg att det kunde vara lämpligt att läkaren tvättade händerna när han gick från att obducera till att förlösa och därför blev utskrattad av hela forskarkåren.

Öppna, samhällen har visat sig vara det bästa för utveckling och framsteg. Den utvecklingen är idag på många sätt och håll hotad av samma typ av krafter som motarbetade Kopernikus och Galileo.

Intoleranta, våldsamma krafter. Och nu avser jag inte bara terrorhandlingar – nej, jag tror vår värld som vi känner den står inför något som vetenskapen brukar benämna paradigmskifte. 

Begreppet avser att vi, av olika anledningar, byter tankemönster, förebilder och föreställningar. Därmed byter vi också inställning till tillvaron, samhället och framtiden. Det stora genombrottet – paradigmskiftet – sker när majoriteten av befolkningen, alltså inte bara forskarvärlden, byter/delar dessa nya tankesätt.

Just nu står det och väger. Men jag hoppas och tror att de krafter som är emot, eller vill tvinga sig på, kommer att misslyckas av det enkla skälet att de alltid gjort det. Hatet och intoleransen har historiskt sett alltid vunnit tillfälliga segrar men under denna korta tid har de hunnit ställa till med en faslig massa hemskheter.

Jag är fullt medveten om att denna inställning går att ifrågasätta – även med historiska exempel. Men detta är helt enkelt hur jag ser på tillvaron. För att bli lite mer konkret: vi borde, och vi kan, ta emot alla dessa tusentals människor som nu söker sig till oss.

Något annat kommer de nämligen inte att tillåta.

IS, Boko Haram, främlingsfientliga partier – eller vad hatet och intoleransen än kallar sig eller tar sig för uttryck – är de att betrakta som katolska kyrkan på 1500-talet. Eller snarare: de önskar att de hade samma möjligheter att dominera tillvaron över tid som den.

Vi kan ta emot flyktingar i hundratusental. För något alternativ ges inte. Att våra system inte skulle klara trycket bygger på föreställningen att den socialdemokratiska svenska välfärdsstaten är normen.

Kan man tänka på annat sätt? Rent logiskt är ju inflyttning något bra – annars skulle världens stora städer och USA inte existera.

Jag tror alla ensamkommande flyktingbarn kommer att hjälpa oss att skapa ett bättre samhälle, även om något hemskt terroristdåd inträffar någon gång på olika platser. För terror har naturligtvis inte att göra med flyktingar i sig, nej, det är mycket mer komplicerat.

Det är korkat och ignorant, och faktiskt farligt, att se på det som nu händer i världen på det sättet.

Och jag tror att snart kommer nutidens Kopernikus och Galilei att komma på något briljant. Det vi andra kan göra under tiden är att försöka skapa ett samhälle som ger dem bästa möjliga grogrund och förutsättningar.

över100innev

—

Relaterade blogginlägg:

Semmelweiz

—

Kommentar 2015-27-12:

Det är många troll som trillar sig förbi min moderatorfunktion. Därför stänger jag kommentarsfältet för detta inlägg.

Foto, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Uppsala/V-dala

bild 6 – svensexa

av adolphson

Bild 6 föreställer undertecknad mitt under brinnande svensexa i juni 2000. Det finns mycket myter och elände kring svensexor. Min egen var dock briljant. Helt lysande, faktiskt. En dylik tillställning måste utföras med finess, något mina kamrater verkligen lyckades med. Kidnappningen skedde på den allmänna studentdagen vid utspringet för skolans elever. Jag stod där bland kollegorna och vinkade adjö på det vis vi lärare plägar helt uppfylld av den vemodiga lättnad vi känner när ens studenter springer ut och hade således inte en tanke på något annat. Plötsligt fick jag syn på en skylt som stack ut i massan av skyltar. Något var fel. Det var ju en skylt med min nuna (den anas i bildens övre högra hörn). Så skulle det ju inte vara! Man fångade mig helt off guard. Och så var det, jag fick fira studenten en gång till.

De hade tänkt på allt. Lövad vagn (bilden) som åkte med i vagnkortegen, far hade mottagning hemma med smörgåstårta och hela baletten, han höll samma tal som när jag tog studenten på riktigt 1990, DGF kom förbi, ja, man hade verkligen tänkt på allt. Ett annat tema var att jag skulle få göra upp med alla saker jag vräkt ur mig genom åren – också det en rätt bra tanke. Exempelvis sa jag en gång i Uppsala till Bengtsson, vars familj vid tidpunkten fortfarande ägde Falu-Kuriren att …du kan ta din jävla liberalistblaska och stoppa upp den i röven… En smula vulgärt, kanske, och det hela var förövrigt ett lätt schizofrent samtal, men till mitt försvar vill jag anföra att jag vid tillfället förmodligen tagit en äggtoddy, eller möjligen två, och eftersom jag normalt inte smakar starkt kan detta ha påverkat ordvalet. Känsliga läsare ursäktas. Jag är mycket mer sofistikerad idag. Bengtsson blev emellertid inte svaret skyldig: Jag vet, jag har haft min studentrevolt nu, jag har röstat på Folkpartiet och läst DN, nu får det vara bra med det.

På svensexan trädde man på mig ögonbildel med motiveringen att det nu var dags, nu skulle  jag ”äntligen” få hoppa bungyjump. När man väl tog av mig bindeln fann jag mig i ett stort konferensrum öga mot öga med chefredaktören på Dalarnas Tidningar. Han inledde allvarligt vårt samtal med orden: Jag har hört att du inte gillar min tidning…. Lysande, som sagt. Kvällen avslutades i Bengtssons residens vid Runn med sång mat och glädje. Det var en av de bättre dagarna i mitt liv. På bilden syns närmast Johan Hedlund, Peter Ängsback och Magnus Lekander, alla iklädda sina gamla studentkostymer. Inget lämnades åt slumpen denna dag.

Historia, Retorik, Skola, Spännande människor

Sokrates försvarstal

av adolphson

Jag tar ibland upp rättegången mot Sokrates i min undervisning. Jag gillar Sokrates. När han ställd inför rätta riskerade dödsstraff valde han att besvara anklagelserna (för avguderi och vilseledande av ungdomen) med ironi.

Att smäda gudarna var ett allvarligt brott i antikens Aten men det var lite svårare att kategorisera det där med att ”förleda ungdomen”. Platon antyder att det istället kunde handla om att Sokrates anklagades för ”uppvigling mot folkstyret”.

Sokrates menade att de som anklagande honom inte förstod innebörden av sin anklagelse (bara en sån sak) och historiker har ibland hävdat att rättegången ingick i en större plan för att helt enkelt få bort honom från Atens gator.

Detta eftersom han framgångsrikt kritiserade etablissemanget. Man fruktade helt enkelt uppror. Ett känt citat av Sokrates är Aten är som en lat häst, och jag är en ­ilsken broms som försöker väcka den och hålla den vid liv.

Man yrkade på dödsstraff i rättegången. Sokrates bemötte alltså detta ironiskt: han tyckte istället att ett lämpligt straff kunde vara att resten av livet få äta gratis i en matsal reserverad för de högsta ämbetsmännen. (Det skulle väl i dag kunna jämföras med att en åtalad i rätten skulle föreslå att hen skulle få äta gratis resten av livet i statsrådens matsal i Rosenbad).

Man röstade för dödsstraff med röstsiffrorna 360 mot 140. Rättegången avslutades för Sokrates del genom hans kända ord och nu skiljas våra vägar – jag går mot döden medan ni mot livet. Vad som är bättre vet endast Gud.

Detta sagt av en person som just blivit dömd till döden för bland annat avguderi. Det är självkontroll, det.

—

Det här med att förleda ungdomen. Jag vet inte, riktigt. Jag blir iallafall äldre, den saken är klar. Vilket också börjar märkas. Rent mentalt, alltså.

I vissa klasser hamnar jag ibland i olika dispyter. Som att eleverna påfallande ofta inte vill skriva prov med penna utan istället använda dator. Någon gång under ett helt läsår kunde man kanske tänka sig ett prov med penna? Inte?

Det är skillnad på inflytande och medbestämmande.

Nyligen fick jag ägna rätt lång tid åt att förklara att man inte får ha med sig anteckningar eller lärobok till det kommande provet. Argumentationen från vissa håll tycktes handla om att kunskap är färskvara och har man en gång skrivit ner anteckningar har man gjort arbetet – det får räcka.

Nja. Information är måhända färskvara men kunskap evig.

En kollega kom till min räddning: Det är lite som på provet i körkortsteorin: man får inte ha med sig boken. Jahaaaaa – nuuuu fattar jag….. Men man kan ju ha andra typer av examinerande uppgifter, självfallet. Där anteckningar är tillåtna.

Men ändå – tänk om det är så att jag inte hänger med i utvecklingen? Att jag genom mina principer förleder ungdomen och riskerar att dömas ut som en otidsenlig stofil varefter jag likt Sokrates tvingas tömma giftbägaren.

Vad läskigt.

Det börjar ju alltid med små tecken som exempelvis: man missar, eller bryr sig inte om, Earth hour, tycker att (enbart) kvinnor ska ta hand om hem och barn, hyser åsikten att det där med digitala plattformar är något övergående, man kollar hellre på Så ska det låta än en extra nyhetsutsändning om flyktingkatastrofen.

I mitt fall kanske det handlar om att inse det självklara i att prov skrivs utan penna, med en uppslagsbok eller mobil nära tillhands.

Man kan nog inte säga att jag förleder ungdomen när allt kommer omkring. Särskilt nöjd är jag emellertid med mitt lyckosamma sätt att föra in mobiltelefonens icke användande under religionslektionerna.

Anledningen till att eleverna inte får stirra in i telefonen under lektionen är att maskinen i fråga är att betrakta som den förbjudna frukten, kunskapens frukt, i paradiset. Fel använd innebär en smakbit förvisning från Edens lustgård.

Det bästa med det rollspelet är att jag blir…Gud. Och därmed torde väl anklagelseakten mot mig vara fullbordad enligt Sokrates öde.

Fast jag är allt lite småförjust i Aristoteles också. Aristoteles – Alexander den stores lärare. Tänk så många Alexandrar jag kan ha undervisat vid det här laget. Flera tusen. Dessutom praktiserar jag numera den Aristoteliska akademin som princip: den ambulerande skolan. En skola på hjul.

Till jul ska jag pynta den, också.

Man har ju så mycket att göra nuförtiden – lärarna måste arbeta mer här i stan – så jag sitter sällan still på min arbetsplats. Allt jag behöver tar jag med mig. En dator. En clownnäsa. Ett skohorn. Några skönhetsprodukter. Böcker.

Vem var det som sa att kunskap är den lättaste bördan att bära? Jag har förövrigt döpt min vagn till Sisyfos.

 

Notera att vagnen Sisyfos har ett skohorn. Vilken symbolik. Notera också att jag på bilden ovan imiterar Rafaels målning Skolan i Aten nedan. Vilket jag förstärker genom ett litet Kitty-plåster på mitt finger.

Allt är noga genomtänkt, som alltid.

Nåja – tills min egen rättegång kommer får jag väl fortsätta rulla min vagn i tangentens riktning. I evigheters evinnerlighet.

—

Relaterade blogginlägg:

Bortom mr Keating

Apasia

Munklöftet

Hycklare 3

—

Källor:

SvD: Sokrates försvarstal

Platon: Sokrates försvarstal