adolphson

bild 15 – Dinosauriens längtan

10 mars, 201624 mars, 2021av adolphson

Biljardbordet Inför bild 15 kom jag plötsligt att tänka på en av mina gamla professorer på Historicum i Uppsala, Torkel Jansson. Jag hade inte så mycket med honom att göra, jag handleddes istället av den gamle hedersmannen tillika professorn Stellan Dahlgren.

Torkel Janssons doktorsavhandling hade den fascinerade titeln Om Adertonhundratalets associationer. Den handlar om en spännande tid i svensk historia mellan 1809 års regeringsform och år 1870.

I tomrummet mellan två samhällen, det feodala och det kapitalistiska, växte ett frivilligt engagemang fram – ett så kallat associationsväsende. Det gamla feodala samhällets institutioner hade tappat förmågan att upprätthålla sin sammanhållande och problemlösande roll och det kapitalistiska var ännu inte utvecklat.

Så uppstod nya grupper för att stötta statsmakten vilka kallades associationer, och som på frivillig grund engagerade sig inom en mängd områden: skola, religion, fattigvård, nykterhet, sparkassor med mera.

En kanske kan se dem som föregångare till Folkrörelserna vilka skulle komma först under senare delen av 1800-talet och vara mera oberoende från staten och ofta i opposition mot den.

En hör ju – det är inte bara titeln som är fascinerade utan även innehållet. Läs fler doktorsavhandlingar, gott folk!

—

Det var enligt de flesta historiker inte särskilt mycket bättre förr. Läs Torkels avhandling eller ta dig 5 minuter och lyssna på det här, så får du detta bekräftat.

Jag återvänder ibland till Uppsala och går på olika sorters tillställningar. Saker och ting har förändrats sedan 1990-talet, det är tydligt. Om mina egna sinnen inte duger som bevis har jag även fått bilden bekräftad av en gammal Uppsala-gigant: Mats Olsmats.

Han uttryckte det så här en gång 2011: Jo, ni 90-talister hade det bra. Då var studentlivet som bäst här i stan. Detta sagt av en som (upp)levt studentliv sedan 1950-talet.

När jag senast var i Uppsala befann jag mig i ett rum på V-dala för att dricka kaffe efter middagen. Med mig hade jag, förutom ett gäng glada gamänger, någon form av avec. När jag till sist reste mig – sannolikt för att undfly Darkes enträgna gafflande, för att byta rum ville jag självfallet ta med mig både kaffe och punsch.

Men se, det gick inte alls det. V-dalas alkoholtillstånd medgav inte förflyttningar av det slaget. Det var bara att ta punschen på vacker tand, förlåt, i hand, och återvända till gafflandet. Det var ändå ingen som noterat min bortavaro.

Där genomgick jag en stunds inre kris. Det handlade ju trots allt bara om en promenad på ett par meter. Fick man verkligen inte gå från ett rum till ett annat med ett glas i handen? Vart är (student)nationen på väg?!

Jag stod inför ett val: att ta Det var bättre förr-dörren (även känd som Dinosauriens längtan) eller låta bli. Sedan tänkte jag att den dörren ändå inte skulle leda till någon substantiell plats. Jag släppte det.

I stället återvände jag, i det punschblandade, rosaskimrande minnet, till förr.

Exempelvis till 1994, alltså till en tid då en fritt kunde sväva med eller utan punsch genom Alvar Aaltos stora salar, då vänner ännu hade skoj och storverk fortfarande utverkades.

Plötsligt mindes jag en annan gång då jag efter att lämnat studentlivet återvände till en middag när serveringspersonalen inte serverade påfyllnad om den aktuelle gästen inte satt på sin plats. Och inte gick det att få mer i efterhand heller, trots att man betalat sin biljett inklusive middag.

Vojne, vojne.

Jag presenterar härmed sinnebilden för förlorad lycka, mitt eget lilla Shangri-La eller et arcadia ego: ett gäng grabbar som kramas i en hög på ett biljardbord.

Mannen med kizz-tungan och ciggen – (tyvärr var rökning ännu tillåten på V-dala vid tidpunkten…tror jag), Deeped Strandh – var mannen som sedermera vigde mig och Den Änglaljuva, mannen som ligger underst, Magnus Darke, var best man på samma bröllop.

För det är ju det han är: den bästa mannen. Om än inte på biljard just där och då. Jag har bestämt för mig att det var jag som vann. Och det är ju mitt minne.

För det är väl bara i minnet saker och ting var bättre förr. Det är säkert bättre med rejäla regler för alkoholkonsumtion bland studenter. Men kanske också lite tråkigare därmed – kan ju jag säga som inte råkat ställa till med allt för allvarliga ting eller själv råkat illa ut på grund av rusets inverkan.

Ingen vill väl regleras, inte barn, inte en grabbhög på ett biljardbord men ibland kanske det ändå är nödvändigt. Dock vill jag påstå att Sten Selander hade fel i sin dikt som avslutas med orden:

Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar, som stelnat till män.

Det kan man visst det – det förhåller sig precis tvärt om. Det är väl det som är problemet enligt ovan förda resonemang. Å andra sidan sägs det ju att den som inte har barnasinnet kvar kommer inte in i (sin) Guds himmel.

Å tredje sidan var vi alla ett ganska gott associationsväsende för varandra där på V-dala på 90-talet. Vi tog hand om varandra och har än idag en gemensam associationsgrund. Ses vi ofta eller sällan spelar ingen roll – vi plockar bara upp tråden senast det begav sig.

Relaterade bligginlägg

Filosofie magister

Mats Olsmats

Et in arcadia ego

Bild 8

Säldräpare

Demokrati och samhälle, Historia, Spännande människor

Magnus Jacob Crusenstolpe

2 mars, 2016av adolphson

Det tycks mig som kungahuset intresserar mitt blogg-alter ego. Märkligt – i vanliga livet bryr jag mig inte alls. Tur att man får skriva vad man vill här i landet. I Saudi eller Thailand hade jag riskerat att dömas till en massa piskrapp alternativt en mer snabbare avrättning.

—

En intressant figur i den liberala historien är Magnus Jacob Crusenstolpe. Först konservativ, sedan liberal, debattör, jurist och riksdagsman som med tiden blev mer och mer kritisk mot Karl IV Johans konservativa regering.

Crusenstolpe var huvudperson i ett händelseförlopp som kunde blivit startskottet för en revolution i Sverige på 1830-talet.

Från början och favoriserade kungen Crusenstolpe på grund av hans juridiska och politiska begåvning. Men i och med att Crusenstolpes skrifter blev allt vassare och häcklande i tonen kom han till sist på kant med hovet och majestätet.

Tidningen Crusenstolpe förestod lades ner och han själv blev bakrutt och sattes på gäldstugan på grund av slarv och slöseri.

Om bitterhet över sakernas tillstånd var anledningen till att han till slut blev liberal och regeringskritisk känner jag inte till. Hursomhelst startade han senare en ny tidning som kritiserade kungens regering.

1838 verkar han ha gått alldeles för långt och åtalas för majestätsbrott.

Vad bestod brottet i? Jo, Karl XIV Johans regering hade utsett en hovmarskalk till major i Svea Livgarde. En äldre officer förbigicks och Crusenstolpe kunde inte låta bli att pika regeringen för dess uppenbara favorisering av hovets, etablissemangets, framstående medlemmar.

Det var inget fel på utnämningen i sig men regeringen hade sammanträtt på en söndag – vilodagen – och följaktligen begått sabbatsbrott. För detta brott utdömdes i samtiden i allmänhet en liten bot och Crusenstolpe ville väl bara retas. Men texten han skrev – i synnerhet det som stod mellan raderna – var det som verkligen upprörde hovet.

Almanackan utvisar att den 28 januari i år inföll på – en söndag! Således ett sabbatsbrott till på köpet! Nog vet jag att skriften tillåter, att på söndagar draga oxen ur brunnen; men befordringar och hovets dignitärer höra till en annan kategori. Konseljen… har sålunda vid detta tillfälle brutit snart sagt både emot Guds och världslig och konstitutionell lag.

Crusenstolpe var jurist och förstod självfallet att han anklagade konseljen, det vill säga det kungliga ämbetet eller regeringen, för sabbatsbrottet. Men han hade inte smädat kungen som sådan, vilket på den tiden var lika med majestätsförbrytelse, ett allvarligt brott.

Men hovet ville hämnas och anklagade honom ändå för detta.

Beslutet chockade redaktörerna på tidningarna för anklagelsen var ju absurd. I Stockholm var försöken att stoppa Crusenstolpes krönikor det stora samtalsämnet. Det var uppenbart för alla att kungen ville tysta en obekväm röst.

När juryn i målet utsågs kom nästa skandal – alla som utsågs var personer som stod hovet nära. Juryn var alltså jävig och i tidningsspalterna protesterade redaktörerna. Lars Johan Hierta, grundaren av Aftonbladet, som hade en konfliktfylld relation till Crusenstolpe, försvarade honom.

Domen blev hård – 3 års straffarbete på Vaxholms fästning. Men Ceusenstolpes kritik av makten hade också skaffat honom sympatisörer. Domen ledde till upplopp där demonstranterna högljutt krävde Crusenstoples frigivning.

Kungen och regeringen svarade med att sätta in polis och militär men demonstranterna gav sig inte. Hela tumultet, som kommit att benämnas Crusenstolpska kravallerna krävde två dödsoffer och ett 10-tal sårade.

Crusenstolpe överfördes småningom till Vaxholm för att avtjäna sitt straff men han behandlades väl – exempelvis kunde han ta emot besök, fortsätta sitt politiska författarskap och hans hustru kunde vara hos honom i stort sett hela tiden.

Karl Johan var livrädd – sprungen som han var ur franska revolutionen. Vittnesmål som att han beordrade att hästarna skulle hållas sadlade redo för snabb avfärd samt att han påstods vandrat runt i salarna på slottet vilt gestikulerande och med koleriska utrop i stil med Hugg ner packet! talar om detta.

Fredrika Bremer och Carl Gustaf Geijer är några samtida som kommenterade de Crusenstoplska kravallerna. Kronprinsen, sedermera Oscar I förstod att det nu var läge att bli mer liberal än att fortsätta som konservativ.

Han ansågs också som sådan åtminstone i början. Han var kritisk mot mycket av vad pappa kungen ville eller inte ville genomföra – Oscar strävade å sin sida efter att bevara kungamakten och för att lyckas med det strävade han efter en tillmötesgående och flexibel kungamakt.

—

Frågan som sysselsätter mig är dagens kungahus.

Om vi ser det ur deras synvinkel kan man tänka sig att kungaparets möjligheter att stoppa böcker som Den ovillige monarken eller granskningar av drottningens pappas förehavanden under andra världskriget är mer begränsade än anfäderna på 1800-talet eller kollegorna i Saudiarabien eller Thailand.

Om Victoria strävar efter att monarkin ska bevaras kunde hon, om inte annat, studera sina anfäders Karl Johans och Oscars offentliga ageranden och inbördes relation när marken började brännas under de kungliga tassarna.

Nå – det är kanske dags att göra någon sorts bokslut över dessa fullständigt ointressanta människor. All glans och rikedom – om än begränsade makt – kunde ni använt bättre. Nu är det officiellt – jag kommer ut som republikan.

Hoppas, om inte annat, kompisarna Tage, Pontus med flera gillar mig ännu lite mer nu.

—

Källor

Eva Helen Ulvros: Oscar I

Per Österman, Populär Historia 14:e mars 2001

—

Relaterade blogginlägg:

Kunglig vilja och förmåga

Fredrika

Republikan light?

Drottningoffret

Grattis Västergötland

Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt

Darwin award 2.0

29 februari, 2016av adolphson

Nu börjar de sociala medierna svämma över av lyckliga människor som klarat att genomföra Vasaloppets öppet spår. På söndag finns det sannolikt ett par människor i mitt flöde som stolt kommer att posera invid målet i Mora.

Alla dessa är naturligtvis jätteduktiga och värda all respekt för sin insats.

Sedan jag själv för ett par år sedan började träna mycket mer än jag dittills gjort har jag med jämna mellanrum fått frågan huruvida inte också jag borde ställa upp i någon tävling. Vasaloppet, Cyckelvasan, Lidingöloppet eller andra tillfälliga lopp över någon bro eller genom någon tunnel.

Men det kommer aldrig att ske. Det vet jag nu. För mig blir det ingen svensk klassiker, inget Vasalopp eller Vansbrosimining. Varför kanske någon undrar – jag som i många fall är en utpräglad tävlingsmänniska.

Jo, för det första tycker jag inte om att att anmäla mig till saker som ligger många månader fram i tiden eftersom jag inte kan överblicka mitt liv så långt fram. Vem vet vad jag har lust att göra den dag tävlingen går av sin stapel?

Jag behöver heller inte tävlingsformen som motivation för att träna. Den känsla motion medför räcker gott.

Vidare gillar jag inte folkmassor. Att betala pengar för att trängas med tusentals andra som rapar, fiser och i värsta fall orenar såväl här, där, som på sig själva och i värsta fall andra. Nej, fy.

När någon sprungit genom den aktuella tunneln eller över bron är hen som sagt att gratulera till sin genomförda prestation. Inte tu tal om det. Problemet för mig är att jag när som helst kan springa samma distans i en skog. Mol alena.

Istället för att stampa asfalt tillsammans med tusentals människor, istället för att utså deras ljud och dofter, väljer jag att susa fram över stock och sten ackompanjerad av fågelkvitter, barrdoft och min egen puls.

Det är liksom bara att öppna dörren från mitt hus och springa ut.

Enligt ovan förda resonemang känner jag mig som en vinnare och för att väga upp det vill jag, apropå skog, anföra något om mina julgransplundringar genom åren. Nuförtiden är det lite lättare att göra sig av med den uttjänta granen då det lokala elbolaget och hämtar den. Det är bara att slänga ut den när det är dags.

Förr, i lägenheten nere i stan, var det inte lika enkelt. Dels provade jag att bära ut den med resultat att det låg barr i hela lägenheten och trapphuset ända till midsommar.

En annan variant var att slänga ut den från balkongen med resultat att jag ändå fick en miljard barr innan granen var ute på balkongen samt att lika mycket barr hamnade på grannarnas balkonger.

En gång sågade jag upp den inne i lägenhetens vardagsrum och eldade upp delarna i den öppna spisen. Men det höll också på att gå överstyr då den knastertorra granen började tokbrinna.

Varje generation är ett steg närmare aporna än den efterföljande, heter det ju, så Vildvittrorna kommer säkert att lösa det här med träning visavi julgranens återvinning. När allt kommer omkring verkar det dumt att anta något annat.

—

Relaterade blogginlägg:

Lawnchair Larry

Historia

Dolkstötslegenden

27 februari, 201630 mars, 2022av adolphson1 kommentar

Det är skillnad på fakta och åsikter.

Ett vanligt tillvägagångssätt för att förstärka en åsikt är att hämta ett uns av fakta som gynnar åsikten. Man skulle kunna anse vissa gruppers åsiker om invandring eller klimatskepticism.

Låt mig ta konspirationernas konspiration – dolkstötslegenden – som exempel. Denna legend användes framgångsrikt av Hitler och nazisterna och anses varit en stark orsak till deras maktövertagande.

—

I korthet innebar dolkstötslegenden att den tyska armén var obesegrad i fält i slutet av första världskriget, att krigsmakten istället förråddes på hemmaplan av (demokratiska) politiker. Egentligen förlorade vi inte.

Legenden nådde en bredare allmänhet via en brittisk journalist som intervjuat den tyske generalen Erich Ludendorff. När generalen lade fram sin syn på världskrigets avslutning hävdade han att orsaken till krigsförlusten berodde på en dolkstöt i ryggen utdelad av de socialdemokratiska och liberala politikerna i Berlin.

Detta är en åsikt som ibland fortfarande framförs på den extrema högerkanten. Händelseförloppet vid krigets slut är dock i allt väsentligt väl belagt.

1917 var båda sidor i kriget utmattade. I Ryssland hade revolution utbrutit och på västfronten började den amerikanska krigsinsatsen på allvar märkas. Några av krigets blodigaste – faktiskt ett av de blodigaste slagen den amerikanska armén någonsin utkämpat – stod detta år.

Ludendorff, som i princip varit militär diktator och lett kriget för Tyskland, var sprungen ur de nationalistiska tyska idéer som bland annat lett till nationens bildade 1871. Generalen insåg nu vad klockan var slagen och ville rädda det som räddas kunde – i synnerhet den tyska krigsmakten som sådan.

Tyskland var alltså utmattat och det var bara en fråga om när sammanbrottet skulle ske. För att lyckas med sin räddningsplan insåg han att ett snabbt slut på kriget var nödvändigt samt att det gällde att få någon (annan än honom själv) att ta ansvar krigsförlusten.

Han förhandlade med främst amerikanerna där han ställde i utsikt att Tyskland efter kriget skulle bli demokratiskt, han informerade den andre av huvudfigurerna på den tyska sidan, Paul von Hindenburg, andra i rikets ledning samt kejsar Vilhelm II att det nu var dags att ge upp. Och så blev det.

Nyheten slog ner som en bomb i den tyska krigsmakten och i resten av Tyskland.

Ludendorff la alltså hela skulden för nederlaget på politiker i Berlin fast det i själva verket var militärerna som styrt i princip självständigt under hela kriget. Han ansökte hos kejsaren om att få avgå och denne lär ha svarat; tja – om ni absolut vill sluta så gärna för mig.

Kejsaren uppmanade istället den politiska ledningen att ta över ledningen för landet. Den nye socialdemokratiske partiledaren ville få inflytande och uppmanade sitt parti att acceptera kejsarens och Ludendorffs åsikter. De andra partierna följde efter.

Det blev oroligt inom hela den tyska krigsmakten och snabbt skickades det ut order om att lägga ner vapen och retirera. Många förband var inte besegrade och retirerade i god ordning vilket gav näring till dolkstötslegenden. Åsikten att den obesegrade armén tvingats ge upp uppkom.

Att så många nappade på Ludendorffs bete blev ödesdigert. Freden blev svår och hela saken gynnade på sikt Hitler och nazisterna. Å andra sidan skulle fortsatt krig med USA med i kriget blivit ödesdigert. Fast fortsättningen på kriget skulle ändå blivit kort: Tysklands krigsresurser var som sagt helt uttömda.

Kejsar Vilhelm II abdikerade och gick i landsflykt i Holland där han dog 1941. Han var den siste tyske monarken av släkten Hohenzollern.

Paul von Hindenburg fortsatte som president i Weimarrepubliken och var den som efter stor tvekan tvingades utnämnda Hitler till kansler 1933. (En annan bild av honom är att han var en mycket passiv person vilket tolkades som trygghet och värdighet. Han var under första världskriget och därefter en mycket beundrad person i Tyskland. Populariteten överlevde Versaillesfreden och en av orsakerna att han utnämnde Hitler kan ha varit tvekan och vankelmod). Han avled 1934.

Och hur gick det med bloggpostens huvudperson, Ludendorff? Jo, efter ett tag ville han återuppta krigshandlingarna. Regeringens svarade nej varvid hans förtroende var förverkat och han avgick.

Efter Tysklands kapitulation den 11 november 1918 flydde han till Sverige under falsk identitet. Här skrev han sina memoarer. Försvarsskriften för sina handlingar översattes 1919 till svenska av självaste Sven Hedin.

Ludendorff var mycket väl medveten om att Tyskland inte längre hade några möjligheter att vinna kriget. Däremot menade han att Tyskland genom att hålla ut längre hade kunnat förhandla sig till en bättre fred.

På 1920-talet gav han sig i lag med Hitler och var med och genomförde Ölkällarkuppen i München 1923 och valdes trots detta in i riksdagen 1924. 1925 förlorade han stort i valet om president mot just Hindenburg.

Vid 1930-talets början hade han bytt åsikt om Hitler och såg istället denne som den allra största faran för Tyskland och varnade Hindenburg för att utse Hitler till rikskansler. Senare återknöt han dock banden med Hitler. Han gick ur tiden 1937.

—

Ludendorff sysslade sannolikt med någon sorts damage control när han konstruerade sin plan. Det märkliga är att dolkstötslegenden – samt olika moderna motsvarigheter – fortsätter leva sitt eget liv.

Det är alltså skillnad på åsikter och fakta.

—

#göteborg

Om jag någonsin köper en katt ska den heta…Luden-dorff.

—

Relaterade blogginlägg

Faluaffären

—

Källor:

Barbara W Tuchman: Svarta Tonet

Peter Englund: Krigets skönhet och sorg

Marco Smedberg: Första Världskriget

Wikipedia

Livsåskådning

Hobbes vs Kelly

19 februari, 2016av adolphson

Thomas Hobbes var en politisk tänkare under 1600-talet som förespråkade en stark statsmakt, en kung, för att hålla ordning på människorna och samhället. Utan en stark statsmakt skulle kaos och anarki råda, menade han.

Jag gillar honom faktiskt inget vidare – en riktig dysterkvist som inte hade någon större tilltro till mänsklighetens potential. Men han har faktiskt en intressant definition av politik.

Hobbes menar nämligen att ett för människan naturligt tillstånd är begäret. Men vi är också förnuftiga varelser. Tyvärr är vi inte så starka i anden varför begäret ofta övervinner förnuftet.

Vi vet ju alla hur det är: Jag lovar, ska sluta äta godis/snusa/dricka och börjat äta sunt/sporta etcetera. Vi människor vet egentligen vad som är bra för oss och vår längtan dithän är nog ack så uppriktig – ändå förmår vi inte stå emot begärets locktoner.

Bara en kaka till. Hej, automatiserade robotarm.

Enligt Hobbes är politik åtgärder som samhället vidtar för att tvinga förnuftet att övervinna det kollektiva begäret. Så som att betala skatt eller ha ett väl fungerade utbildningsväsende – ja i stort sett allt som förnuftet säger oss är bra men som begäret kan få oss att inte vilja bidra till.

För visst är vi alla hedonister – människor vill i allmänhet maximera sitt välmående. Dock kan välmående ta sig olika uttryck. Hursomhelst: mot detta synsätt. eller kanske bredvid, vill jag ställa upp John Kellys spelteori.

Enär om livet är ett spel kan man inte förebrå alla som vill förbättra sina odds.

—

Jag är ingen spelare direkt, men precis som i spel eller vadslagning så finns det många människor som för att på olika sätt bli framgångsrika i livet – alltså nå sina mål – kalkylerar med tillvarons olika faktorer.

Kelly uppmuntrar kunskap – att vara förtrogen med det aktuella hantverket. Sysslar en med vadslagning bör en veta något om lagen i spelet och sina medspelare. Spelar en poker har en nytta av att kunna läsa sina motståndare.

Sedan tillkommer problemet hur en ska agera vid varje enskilt tillfälle. Hur mycket av resurserna ska en satsa i just den här potten, i mitt boende, på just det här jobbet eller arbetsuppgiften för att i det stora hela gå med vinst/må bra/bli framgångsrik?

Det var alltså en teori kring detta som Kelly formulerade, av misstag eller slump, på 1950-talet. Hans formel skulle egentligen avhjälpa störningsljud i telefonledningar. Men det hittades snabbt en annan användning – att kunna besvara en av de viktigaste frågorna spelare har: hur mycket en ska riskera vid ett visst tillfälle?

Formeln inriktar sig till den som satsar pengar på sport eller hästar. Det är ju ganska givet att vi kan vinna med låg risk om vi satsar litet. Det gäller ju även livet i stort. Problemet är att det då tar lång tid att vinna stort.

Satsar vi istället mycket kan vi också vinna mycket men risken att förlora allt ökar samtidigt. Än så länge basala kunskaper. Kellys formel går ut på att använda sin egen kunskap för att öka oddsen. Exempelvis hur stor chans en tror det är att ett visst lag kommer vinna eller förlora.

Formeln var från början såhär: % = W – (1-W)/R.

W = chans att du vinner och R = risk att du förlorar. En kan inte tillämpa teorin på en enda match utan det handlar om ett systematiskt tänkande och det behövs i regel ett underlag på åtminstone 100 matcher för att se effekt.

Alltså borde teorin fungera sett över en livstid om vi betänker alla val människan gör under ett liv. Men tillbaka till sporten.

Låt oss säga att vi vill satsa pengar på en match mellan Dalkurd och Falu BS. Tipstjänst (eller vem Bookmakern nu är) ger Dalkurd 40% att vinna och Falu BS 30%. Chansen till oavgjort blir då 30%. Oftast grundar sig siffrorna på hur laget presterat tidigare.

Oddsen sätts efter det. 1: 3,33. X: 3,33. 2: 2,50.

Kanske har någon som satsat på matchen fått väsentlig information som säger att Dalkurds spelare dras med skador medan Zlatan ska göra en sensationell övergång till Falu BS. Sammantaget tycker hen då att det snarare väger över till Faluns fördel. Hen kanske tycker att chansen istället är 1: 33%, X: 32%, 2: 45%. Då har vi följande formel:

L = (PxK – 1)/(K – 1). Här är L den insats vi söker efter. P är vad en tror på medan K indikerar bookmakerns förtroende. I vår match ger det följande: L = (0,45×3,33 – 1)/(3,33 – 1). Denna formel ger oss ett resultat på ungefär 0,21.

I den här matchen ska vi enligt Kelly satsa 21% av vårt kapital.

I detta fall när vi har tillgång så mycket information skiljer sig vår värdering ganska mycket från spelbolagets värdering. Vanligtvis kanske det inte skiljer sig så mycket. För att kunna använda oss fullt ut av Kellys strategi måste vi dock veta hur duktiga vi är på att bedöma chanserna till olika tecken. Då behövs en säkerhetsmarginal – att ”säjfa”.

Allt handlar om riskkalkylering.

—

Är livet ett spel? Nej. Men mycket av tillvaron fungerar enligt samma principer som spel. Jag tror för min del att jag har nytta av såväl förnuft, begär som strategi. Men, som jag brukar säga i skolan, information är tillfällig, kunskap evig.

—

Det går lite dåligt nu. Jag fortsätter rida storms, slåss mot väderkvarnar, och det går inget bra. Något måste göras, det är helt klart, för att jämna ut oddsen lite. Det är i alla händelser tur att jag har Sancho Panza vid min sida.

Over.

Demokrati och samhälle, Foto, Resor

bild 14 – dégustation des vins

16 februari, 201615 juni, 2021av adolphson1 kommentar

I den fjortonde bildsviten återvänder jag till Frankrike. Den första bilden är så typisk för mig under den här tiden. Jag gick stenhårt in för att odla framtoningen av intellektuell bohem. Det gick väl så där. Jag var antagligen ganska dryg att umgås med, bland annat beroende på att jag var så impulsstyrd. Jag får väl fråga min rumskompis Jessica eller kanske kamraten Calle som var de människor jag tillbringade mest tid med under tiden i Frankrike. Jag tittar länge på mitt 21-åriga jag men får inga positiva vibbar. Jag är en helt annan människa idag. Mer trygg i mig själv, mindre rastlös och mer inkännande. Bättre, helt enkelt. Visserligen kanske vi startar från en tämligen låg nivå, men ändå.

Under studierna i franska fick jag av en slump möjlighet att gå Franska vinakademins vinprovarkurs för nybörjare. Vi var inte många: en handfull intresserade och några nordamerikaner som mest spelade Game Boy. Kursledaren var glad att åtminstone någon var intresserad varför jag fick mycket uppmärksamhet och faktiskt lärde mig en hel del om vin. Vi fick till och med prova champagne. Kanske lärde jag inget som jag haft nytta av i CV:t – däremot i sociala sammanhang. Åh…Känner ni bouqeten? Ser ni rullgardinen, känner ni taninerna? (Vilken idiot jag är – vem tror jag att jag lurar?)

Det som är sig likt från pojken på bilden nedan är hur han fortfarande tänker i en del avseenden. Ser en sig omkring i samhället, världen och historien kan en slå fast att olika styren (regeringar, lokala makthavare, ledningen i offentliga förvaltningar) i stort sett alltid misslyckas. Besluten som tas är ofta inte bra. Så där tänker jag fortfarande. Och det var därför jag en gång ville lära mig kulturspråket franska. Det är nämligen för många människor i ledande positioner som står för hårda värden. Jag skulle istället vilja se fler filosofer, författare, historiker, konstnärer, språkvetare, skådespelare och sångare i ledande ställning. Inte bara sådana, men fler. Exempel: frågan hur många invandrare kan vi ta emot adresseras enbart utifrån ekonomiska faktorer. Och de som ansvarar för ekonomierna och organisationerna är alla stöpta i samma form. Det var därför jag engagerade mig politiken gång i tiden – jag trodde jag kunde åstadkomma något. Men, kan jag helt utan bitterhet eller sårad fåfänga så här efteråt konstatera: nej, det kunde jag inte.

—

Nu har jag erbjudit mig att bli skyddsombud på min arbetsplats. Vi får väl se hur det blir med det. Dessutom har jag gjort måndagarna till flug-dag då jag alltid drömt om att undervisa i fluga. Nu när jag passerat 45 borde det väl fungera?

—

Februari. Antitesen till Love is in the air.

Melodifestivalen. Den trevligaste slagdängan (i mitt tycke – dont get me started!) är den där vi badar nakna på Sergels torg. Vildvittrorna har missförstått texten lite och går runt och trallar på Vi badar nakna på Sveriges torg! Namnbytet från Sergel till nationalstaten tycker jag låter lite trevligt på nåt sätt.

—

Jag har startat en studiecirkel i historia. Det blev ett relativt stort intresse – drygt 20 personer, minsann. Far säger att han ska komma någon gång men han gillar inte där med länkar, internet och grejer. Sålunda ställer jag med jämna mellanrum – men av helt olika skäl – samma fråga till far och Vildvittrorna: hur har det varit på nätet idag? Till de små för att jag vill vara en del av deras internetliv och till far för att retas. Far är litterärt bevandrad – åtminstone bland klassikerna. Så hans svar är rätt roligt: jotack, jag känner mig lite som i ”Den gamle och havet”.

—

Relaterade blogginlägg

Aix

Historia, Resor

Albatross

10 februari, 201630 mars, 2022av adolphson

Sommaren 1999 besökte jag Gotland för första gången. Mina värdar insisterade på att jag skulle besöka ett visst museum.

2 juli 1915 hade den tyska minkryssaren Albatross i uppdrag att lägga minor i vattnen kring Åland. Efter utfört uppdrag stävade hon åter mot hamnen i Danzig. På vägen träffade hon olyckligtvis på delar ur den ryska, moderniserade och därför snabbare, flottan. Albatross var långsam och var svagt bestyckad. Ryssarna anföll och det bar sig inte bättre att hon under striden jagades in på svenskt vatten. Utanför Gotlands östra kust, i höjd med Östergarn, gick hon till sist på grund skadeskjuten och eländig. Knappt 30 man av besättningen omkom under stridigheterna men över 200 överlevde och internerades på Gotland.

Att Ryssland genom detta ansågs ha kränkt svensk neutralitet ledde till en svensk protest vilken besvarades av en rysk diplomatisk ursäkt. Det är andra tongångar idag. De internerade tyska sjömännen blev kvar i Sverige till krigsslutet 1918. Först placerades de i Roma mitt på Gotland, sedan levde de ett tag i Tofta utanför Visby för att 1917 förflyttas till Skillingaryd i Småland. Albatross bärgades sedermera och bogserades till Oskarshamn där fartyget reparerades. Efter krigsslutet frigavs besättningen och fartyget återlämnades till tyskarna. I januari 1919 återvände Albatross hem till Danzig där hon senare skrotades.

Under tiden på Gotland knöts många vänskapsband mellan den tyska besättningen och gotlänningarna. Efter kriget återvände flera ur besättningen för att bosätta sig på Gotland där det än idag finns ättlingar kvar. 27 av de stupade tyska sjömännen begravdes omgående i en massgrav öster om Östergarns Kyrka. En minnessten med namnen på de stupade restes på årsdagen av händelsen den 2 juli 1916.

Runt denna händelse byggdes som sagt ett museum. Albatrossmuseet, som det kallas, öppnades 1977 vill belysa förhållandena för tyskarna och fartyget under tiden i Sverige. Samlingarna omfattar fotografier, fartygsmodeller, föremål och brev, allt med anknytning till händelsen. Jag blev så pass intresserad vid mitt besök att jag tog anteckningar och dessa hittade jag när jag nyligen städade i mina gömmor. Om inte annat kunde det väl vara värt ett blogginlägg, kanske. Hursomhelst: det finns mycket att se därute i världen. Stort som smått.

Foto, Personligt, Spännande människor, Språk

bild 12 – partikelverb FTW

5 februari, 201615 juni, 2021av adolphson

kusinermedmorfar

Bild 13 är tagen under en julledighet som firades med kusinerna i Göteborg. Kanske 1986, möjligen 1987. Alla, förutom kusin Magnus, är med. Morfar sitter på samma sätt som han alltid gjorde. Förutom morfar framstår bilden som något av en freak-show. Kusin Stina och syster Helena har klockrena 80-talsfrisyrer, själv bar jag fortfarande med stolthet min lustans-frissa. Lite efter redan då. Vi är förmodligen beordrade att ”tindra utan bara helvete.” Därav, hoppas jag, mitt eget halvt vansinniga utseende som en kombination av ungdomens trots och halvvuxet tillmötesgående.

Det sägs ju att en bild säger mer än tusen ord. Om jag reflekterar över hur väl jag minns böcker jag läst jämfört med de jag lyssnat på (ljudböcker) så stämmer antagligen detta. Ljudböcker glömmer jag snabbt. När jag ser den här bilden förnimmer jag tydligt doften av morfar, en blandning av tobak och tvål, jag känner smaken av hans pannkakor, jag hör musiken jag lyssnade på, jag minns kamraterna jag umgicks med, jag känner mammas kramar och hör min lillasysters skratt.

—

Ett partikelverb är ett verb som utgörs av ett verb och en partikel i form av ett adverb eller preposition. Det här har jag lärt mig av språkkollegorna. Det är inte lätt att lära sig – antar jag – men en minnesregel kan vara att tänka sig att betoningen ligger på partikeln.

Exempel: ge upp och komma hit.

En del partikelverb kan skrivas ihop utan att betydelsen ändras (att komma hit är det samma som att hitkomma, även om det senare låter en aning gammaldags), medan andra plötsligt ändrar betydelse (att uppge sitt namn är inte det samma som att ge upp sitt namn).

Nästan alltid skrivs de dock ihop, vilket exempelvis innebär att frasen ett uppgivet namn kan bli dubbeltydig och alltså samtidigt innebära ett namn som någon har uppgett alternativt slutat använda.

Varför diskuterar jag detta i anslutning till bild 13? Antagligen för att den får mig att minnas en tid som ofta bestod av imperativ (uppmaningar) snarare än vuxenlivet som mer präglas av partikelverb. Barn- och ungdomsåren bestod mycket av att åtfölja (eller låta bli att göra det) uppmaningar av olika slag. Morfar sa ”nu tiger I still!” när barnbarnen väsandes för mycket. Som vuxen och lärare är det nog så att det är jag själv som står för imperativen medan mina barn och elever står för partikelverben. Utan att förlora mig i barndomens underbara nostalgi tänker jag att en strävan som vuxen för min del innebär att i större utsträckning ägna sig åt partikelverb än imperativ.

—

Relaterade blogginlägg

Nostalgi

Kusin Magnus

Om morfar

Mer om morfar

Bistånd, Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Politik, Skola

Rimlighet

31 januari, 2016av adolphson

Ideologi är en samling idéer som förklarar hur framtiden kan komma att se ut om man följer dessa. Politik är konkreta beslut och åtgärder som omsätter den teoretiska ideologin till praktisk verklighet.

Vare sig ideologi eller politik är vetenskap. Är det vetenskap man vill ha får man vända sig till statskunskapen (många politiker på högre nivåer har studerat statskunskap och ekonomi). Men jag vill påstå (såklart) att också historia är viktigt eftersom erfarenheten tjänar oss väl när beslut ska fattas och politik utformas.

—

I dagens samhällsdebatt använder många debattörer sig av formuleringen forskning visar att…. Detta gör mig lite irriterad. Skälet, att vilja tillföra tyngd till sin argumentation, kan man ju förstå om än inte sympatisera med.

Argumentationssättet bidrar till den faktaresistens som enligt vissa idag råder. Om universitetens nivå sjunker sker det samma i skolans olika stadier. Om vem som helst är fri att hänvisa till forskning utan att styrka sina påståenden handlar snart samhällsklimatet om vem som skriker högst.

—

Under 1900-talet vann vetenskapen insteg på religionens bekostnad. Religion blev i ett sekulärt samhälle en privatsak. Idag tycks det mig som den trenden är på väg att vända. Jag påstår detta utan att ha belägg eller hänvisa till religionssociologisk forskning på området.

Men jag håller med om att faktaresistensen är tydlig på sina håll. Jag märker att gymnasieungdomarna ännu i tredje årskursen inte använder sig av icke-internetbaserade källor när de ska genomföra en uppgift.

Två tredjedelar av mina elever förmår inte fullt ut ta till sig begreppet källkritik. Att ha en referensförteckning fungerar. Att övergripande resonera om källor likaså. Att gå in och värdera individuella källor – nej, där tar det ofta stopp.

Kanske för att allt ska gå så fort, nuförtiden.

Wikipedia. Mimers Brunn. Och nu senast företaget Spökskrivarna som ogenerat och öppet erbjuder sina tjänster på nätet: vi skriver skolarbeten åt alla och en var som är villiga att betala sig ur magister Adolphsons knepiga uppsatsuppgifter.

But never bullshit a bullshitter. Nej, jag har själv aldrig fuskat. Men jag har mina metoder för att se igenom elevfusk/plagiat. Du, det här ordet ”ibidem” du skrivit – vad betyder det? Man kan få många ganska underhållande svar.

Problemet är att sedan, efter påkommet fusk, händer…ingenting. Det finns inga sanktioner att ta till överhuvudtaget. Jag måste ge eleven ny chans. Och sedan ännu en. Och så rullar nästa vagnslast genvägsbenägna unga medborgare ut i världen.

Sedan ska de snabbt som tusan ta sig igenom universitetet. Klart Dick Harrison blir förbannad. (Han börjar förövrigt knappa in lite på Peter Englund som min favorithistoriker).

Var det månne bättre förr? Fusk min herre, fusk!

Sedan har vi föräldrarna. Många kollegor vittnar om långa och truliga samtal med föräldrar som på olika sätt försöker komma åt sitt barns problem genom att undergräva eller ifrågasätta lärarens kompetens eller professionalitet.

Arbetsgivare och lärare på universitet och högskolor vittnar om föräldrar som hänger över axeln på de unga… 25-åringarna. Hur ska man kunna utveckla kreativa förmågor som källkritik under dylika omständigheter?

Min uppfattning är att vi går mot ett samhälle som trivialiserar kunskap, anser att fakta är färskvara och som uppmuntrar snabb utveckling. Men all kunskap måste vara vetenskaplig och erfarenhetsbaserad. Och sådant tar tid. Både att utveckla och att genomföra.

Alternativet är förlora kampen mot historierevisionister och andra extremister.

—

Ideologi och politik är alltså värdegrundsbaserade företeelser. Frågan man måste ställa sig är om det beslut man ska ta är rimligt över tid.

Rent logiskt kan man fundera över om någon nyanländ migrant inte har samma rätt till välfärd som farmor och farfar som bott, strävat och betalat sin skatt hela sina liv i det aktuella landet.

Eller undersöka den nyanlände in på bara kroppen (kanske till och med inuti kroppen som under Förintelsen) i jakten på ägodelar vars sammanlagda värde avgör hur mycket välfärd hen har rätt till.

Mot dessa exempel kan man ställa förslaget att vi alla går ner i välfärd för att den ska räcka till fler. Eller utforma den på annat sätt. Vill man inte ha ett A och ett B-lag bland befolkningen kanske det senare alternativet känns rimligare. Det motsatta synsättet är: vi har inte råd att ta hand om alla nyanlända.

Fakta (som exempelvis hur ytterst få bland världens alla flyktingar som kommer till Sverige) har det här sammanhanget inget med saken att göra – det är värdegrunden som avgör beslutet.

Historien hjälper kanske lite. Om Sverige skulle hjälpt flyktingar på plats under den nazityska ockupationen av Norge 1940 hade vi alltså kört flyende norrmän tillbaka och försökt prata med Quisling om saken.

—

Det finns forskning som visar att det är bra att blanda individer i skolan eftersom de studiestarka/motiverade lyfter de svaga. Samtidigt kan jag minnas min egen skolgång och hur frustrerande det var att leva i 70-talets svenska enhetsnorm. Hur svårt det var att på en del plan vara lite annorlunda.

Jag är kluven.

Men för att väva ihop denna något förvirrande bloggpost tänker jag att man kan ta det som var bra med 70-talets skola och blanda med dagens. Att vi som har det bra kan dela med oss lite av skola, vård och omsorg.

Som lärare skulle jag vilja ha något färre klasser, mer tid till varje elev och själva undervisningen och, kanske, lite mer respekt för min yrkesutövning. Å andra sidan: respekt får man inte bara. Den förtjänar man.

Så jag antar att det jag frågar efter är ytterligare tid. För mig, migranten och samhället.

Historia, Jämställdhet, Livsåskådning

Nya grejer

26 januari, 2016av adolphson1 kommentar

Vilket ansvar har en som obetydlig kugge i ett stort system? Finns det ens obetydliga kuggar i stora system? Bidrar inte alla med något ytterst lite till det stora hela?

—

Detta var iallafall vad Adolf Eichmann byggde sitt försvar på när han ställdes inför rätta i Jerusalem 1961 – att han endast var en obetydlig kugge i den nazistiska helheten. Domstolen ansåg dock att hans ansvar för att Förintelsen kunde genomföras var större än så och han dömdes till döden.

Frågeställningen är även intressant i ett större sammanhang.

Vilket ansvar bar exempelvis uppfinnaren Robert Oppenheimer, piloten Paul Tibbets eller presidenten Harry S Truman för alla de hundratusentals människor som omkom när atombomberna släpptes 1945?

Det är förvisso bra att det fortfarande hittas gamla nazister, som bokhållaren i Auschwitz, att ställa inför rätta. Man blir aldrig för gammal för sitt ansvar. Och därmed har väl jag svarat på min egen inledande fråga: nej, det finns inga obetydliga kuggar i stora system.

Funderar en inte över sitt personliga ansvar kan det gå illa. För andra och en själv. Så som i exemplet med bokhållaren – om man nu kan anse att det gått så dåligt för honom, vill säga. Han var trots allt över 90 år när han ställdes inför rätta och hade hunnit leva sitt liv.

—

Någon på polismyndigheten i Skåne slog det första tangentnedslaget på det som slutligen blev till ett register över romer. Spädbarn, åldringar vanliga människor. Med det gemensamt att de vara romer. Ett etniskt register, alltså.

Denne någon som slog det där första tangentslaget tänkte kanske att hen bara lydde order – och har således möjligen inte funderat så noga över detta.

Något att dagligen reflektera över för var och en är kanske vad en egentligen bidrar bidrar till genom sina tankar ord och handlingar, för att citera syndabekännelsen.

—

I avdelningen jobb jag inte skulle vilja ha sticker några ut: stridsvagnspersonal under första världskriget, avloppsrensare i dagens Indien och fotograf (eller ansvarig för reklamkampanjer) på/åt klädföretaget Amercan Apparel.

—

Angående avloppsrensare i Indien behövs inga ord – mitt ställningstagande är uppenbart. Tack så mycket för att jag slipper leva eller uppleva detta i min närhet.

—

Den 15:e september 1916 användes i Somme – i norra Frankrike – för första gången stridsvagnar. Det var britterna som var först ut. Många i stridsledningen var tveksamma till projektet men marinminister Winston Churchill trodde på idén och drev på.

Tanken var att skydda framryckande infanterister med hjälp av en sorts bepansrade och beväpnade landgående båtar. Därav det engelska namnet ”tank”. (Eller egentligen var detta ett täcknamn för att inte avslöja vad man höll på med innan allt var klart).

Man var ju tvungen att hitta på någonting för att vinna framgångar när första världskrigets realiteter blev uppenbara för alla och en var.

De första stridsvagnarna vägde 28 ton och kom upp i en hastighet av 6 km/h. Bemanningen bestod av 6-8 personer: En styrman, en som gasade och ytterligare två som hjälpte till att växla. Ombord fanns också i allmänhet fyra skyttar.

Man svängde genom att bromsa hela ena bandet. Det var alltså inga kvicka fordon, detta. Det fanns heller ingen fjädring och sikten var mycket begränsad. Motorn låg helt öppen inne i vagnen.

Hettan kunde bli olidlig och brölet från maskinen och kulsprutorna gjorde all kommunikation omöjlig. Gaserna från motorn och röken från vapnen gjorde att sikten ofta var minimal. Man signalerade till varandra genom gester och teckenspråk.

Intressant är att det var frivilligt att arbeta som stridsvagnspersonal. Man ansökte om det och meriterade var motorkunskaper – färdigheter som inte var helt vanliga 1916. Varför ansökte man om att få arbeta där?

Svaret ligger kanske i det faktum att människor i augusti 1914 vallfärdade att frivilligt ansluta sig till Den Stora Kampen.

Stridsvagnarna blev en besvikelse. Endast 9 av 49 lyckades lyckades med sina uppdrag. Ändå beställdes massor med nya av britter och fransmän och under andra världskriget blev vapenslaget en betydande del – inte minst bidrog de till framgång för Hitlers mekaniserade, toppmoderna militära styrkor.

Tack så mycket för att jag lever i en tid där jag inte behöver vara stridsvagnspersonal mot min vilja.

—

Klädföretaget American Apparel är ett riktigt grisigt företag som ofta brukar få den tveksamma utmärkelsen årets sexist. Detta beroende på deras reklamkampanjer som alltid använder sexistiska teman. Ett paradexempel på temat sälj grej med tjej.

Vad har en textilarbetare eller personaladministrationen för ansvar? Det måste ju vara mindre än ledningens, iallafall. Hur tänker fotograferna som tar bilderna? Frågorna är många.

Där vill jag hursomhelst heller inte arbeta. Tack så mycket för att jag slipper.

—

Hela tiden kommer det grejer man inte behöver. Dessa grejers tillblivelse bygger å ena sidan på att det finns människor som köper produkten å andra på att människor jobbar och verkar för att genomföra den nya grejen.

Vapen, droger, människohandel, barnarbete – allt i ett evigt kretslopp.

Nu har det dykt upp en produkt – periscope – som går ut på att spela in lärare i smyg och lägga ut på nätet. En produkt tänkt att håna, alltså.

Så har vi spelet GTA som innehåller en väldigt massa elände. Man kan kanske säga att den som arbetar med sprida den produkten direkt arbetar med att tjäna pengar på att göra bland annat mitt arbete än svårare.

Tack så jävla mycket.

—

En av mina elever kommer från Syrien. Hen berättade att en kamrat som är kvar där riskerar att tvångsutskrivas till regimens armé. Klarar man inte sina studier på högre nivåer blir det konsekvensen.

I Sverige blir en av med studiebidraget/lånet och i Syrien blir du kanonmat. Tack för att jag klarade det förra och slipper det senare. Men i något avseende är jag en kugge i ett stort system. Eftersom det inte finns några obetydliga sådana undrar jag:

Quo vadis?

—

Relaterade blogginlägg

Den banala ondskan

Paul Tibbets

Irma Grese

—

Källor:

Världens historia

Första Världskriget, Smedberg, Marco, 2015

Genusfotografen