adolphson

Konditionalis 2-mode

7 januari, 201521 september, 2023av adolphson

Konditionalis betyder villkor. Man förstår det kanske bättre om man jämför med det engelska ordet conditions. Det finns två olika slags konditionalis:

Konditionalis 1 använder man för att beskriva handlingar eller tillstånd som kan inträffa vid vissa villkor i nutiden. Detta tempus bildas alltid med hjälpverbet skulle och infinitiv av huvudverbet. Om Joel kom hem, skulle Kristina bli glad.

Konditionalis 2 använder man för att beskriva handlingar eller tillstånd som kunde ha hänt i dåtiden under vissa rådande villkor. Detta tempus bildas alltid med hjälpverbet skulle och ha samt supinum av huvudverbet. Jag skulle ha utbildat mig till jurist, om jag hade varit bättre i matte.

—

Far tycker arrangemanget inger en känsla av att befinna sig på arenan under kejsarens överinseende. Läkaren är självaste Caesar som högt talar till de kringvarande.

Men, menade far, det är iallafall bättre än på 60-talet när ingen talade med någon. Och slapp han bara obehaget vid ronden skulle allt vara bra.

—

När jag besökte far sprang jag plötsligt på en gammal elev från min första klass som nybakad lärare. Det blev ett glatt, men kort, återseende.

Hen var i skolan en riktig slarver. Men en begåvad slarver. Problemen bestod i uppgifter som inte lämnats in och möjligen en hel del frånvaro. Så stod vi där inför studenten och eleven riskerade att få underkänt.

Det fanns ingen tid att vare sig ge, göra eller rätta uppgifter. Så jag tog ett beslut.

På olika vägar studerande hen småningom vidare och är idag läkare. Rätt uppskattad, vad det verkar. Och kanske behandlar hen far. Jag vill inte säga att jag har något att göra med hens framgång men jag är rätt nöjd med detta mitt judgementcall, eller gissning, i sammanhanget.

Det kan man väl få unna sig, tänker jag. Om hen hade godkänt i historia skulle hen blivit en bra läkare.

—

Om det låg is på en sjö kunde jag åka skridskor på den. Det har jag gjort – det har varit underbara förutsättningar sedan julhelgen.

Om en vildvittra var på dåligt humör under en skridskoutflykt skulle jag tagit med henne till ryska skidlandslagets förläggningsplats och psyka dem inför VM.

Om jag ville uppleva verklig magi skulle jag åkt en skridskotur i månens sken.

fullmåneskridskor - photoshoppad — Foto: Niklas Gunnarsson

Konditionalis betyder villkor. Man förstår det kanske bättre om man jämför med det engelska ordet conditions. Det finns två olika slags konditionalis:

—

Far har lite ålderskrämpor som, lite onödigt på grund av byråkrati, tvingar honom in och ut på sjukhus. När jag senast besökte honom menade han sig på det stora hela må bra men att han skulle mått betydligt bättre om han slapp det dagliga obehaget vid ronden. Det är lite jobbigt att plötsligt vakna upp med åtta personer runt sängen stirrandes på sig och som med, och jag citerar, gnällig norslundsdialekt frågar hur man mår idag. Far tycker arrangemanget inger en känsla av att befinna sig på arenan under kejsarens överinseende. Läkaren är självaste Caesar som högt talar till de kringvarande. Men, menade far, det är iallafall bättre än på 60-talet när ingen talade med någon. Och slapp han bara obehaget vid ronden skulle allt vara bra.

—

När jag besökte far sprang jag plötsligt på en gammal elev från min första klass som nybakad lärare. Det blev ett glatt, men kort, återseende. Hen var i skolan en riktig slarver. Men en begåvad slarver. Problemen bestod i uppgifter som inte lämnats in och möjligen en hel del frånvaro. Så stod vi där inför studenten och eleven riskerade att få underkänt. Det fanns ingen tid att vare sig ge, göra eller rätta uppgifter. Så jag tog ett beslut.

Jag och eleverna (det var en till som befann sig i liknande situation) satte oss ner och samtalade trekvart eller så om de centrala delarna av kursen. Med detta som underlag satte jag till sist godkänt betyg. På olika vägar studerande hen småningom vidare och är idag läkare. Rätt uppskattad, vad det verkar. Och kanske behandlar hen far. Jag vill inte säga att jag har något att göra med hens framgång men jag är rätt nöjd med detta mitt judgementcall, eller gissning, i sammanhanget. Det kan man väl få unna sig, tänker jag. Om hen hade godkänt i historia skulle hen blivit en bra läkare.

—

Om det låg is på en sjö kunde jag åka skridskor på den. Det har jag gjort, det har varit underbara förutsättningar sedan julhelgen. Om en vildvittra var på dåligt humör under en skridskoutflykt skulle jag tagit med henne till ryska skidlandslagets förläggningsplats och psyka dem inför VM. Om jag ville uppleva verklig magi skulle jag åkt en skridskotur i månens sken.

Historia, Retorik, Sång och musik

Musiken

4 januari, 201514 februari, 2024av adolphson1 kommentar

Jag länkade nyligen till kungens jultal. Det var väl okej i det stora hela – för att vara han – men jag störde mig lite på hans återkommande gester med sina händer.

Jag iakttar hur människor rör sig när de håller ett framförande. Märkligt är att vissa, ofta rutinerade, påfallande ofta tycks sakna känsla för takt, ton samt insikt i att harklingar, återupprepningar, maner eller poser faktiskt stör (eller hjälper) framförandet.

Harmonin är rätt väsentlig inom både musiken och i ett tal. För det handlar ju om det faktiska ljudet och förmågan att fånga människors uppmärksamhet. I båda fallen vill (oftast) upphovspersonen fånga så många människors uppmärksamhet som möjligt.

Så är det för den som vill skriva en hit, lyckas som politiker, lärare eller kanske sälja något.

Di gamle (grekerna) lärde sig musik eftersom de ansåg sig ha stor nytta av denna konst inom kulturen, filosofin, retoriken, politiken eller under krigföring.

Platon ansåg att kännedom om musik var en nödvändig egenskap hos en god medborgare och rent allmänt ansågs en person i det antika samhället som inte kunde spela ett instrument (det förekom att instrument skickades runt på en fest eller sammankomst) som rätt obildad.

Musiken är väsentlig. Den hjälper massorna att gå i takt eller att inte göra det. Spartanerna hyllade musiken och Hitlers vurm för Wagner gör att den store kompositören än i dag inte är oproblematisk.

Själv hämtar jag min inspiration från Beethoven. Ja, inte inför något speciellt framförande utan bara sådär i största allmänhet. Hans musik har en speciell inverkan på mig som är svår att förklara.

Så visst är det symptomatiskt att musiken i filmen The Speech är av Beethoven?

Egentligen är det väl alldeles logiskt att retoriken är förknippad med musiken? Takt återfinns i såväl kroppens rörelser som i röstens olika tonlägen. Man ska inte lämna något åt slumpen.

Det måste alltså finnas takt och ton i både musik och tal. Vill du framföra något storslaget låter du högstämd, ska det å andra sidan vara lättsamt talar du trevligt, vill du mana till sans och eftertanke sänker du rösten och talar mjukt och rofyllt.

Lite som när Vildvittrorna ska somna. Då talar vi först lite mjukt med varandra om dagens händelser, jag sänker tempot gradvis, talar lägre, långsammare och mer entonigt. Till sist sjunger jag vemodiga, långsamma visor och snart sover de.

Olika röstlägen handlar om att påverka åhörarnas känslor. Man använder olika ton och styrka för att antingen göra dem glada, upprörda eller fyllda av medlidande. Det är precis som vilken film som helst. Musikvalet är viktigt.

Romaren Gaius Graccus, bredvid Cicero en av romerska rikets främste talare, tog i sina tal till senaten hjälp av en musiker (som stod placerad bakom honom med ett instrument) för att få toner som hjälp för vilket röstläge han skulle anlägga för olika teman i talet.

Jag säger inte att man måste vara musikalisk för att lyckas i ett anförande. Bara att musiken hjälper till. En sådan enkel sak som röstens klang bör inte underskattas. Sjung upp, harkla dig, ordentligt inför ett anförande.

Det gör jag alltid inför en lektion eller anförande.

Nåja. En av 1900-talets största på området, Winston Churchill, hade talfel och var ofta lite småfull när han talade. Visserligen är hans flesta tal som finns bevarade inspelade efter kriget när han ligger till sängs med cigarr och en drink inom bekvämt avstånd.

Inget är givet. Men man kan ju curla sig själv lite i brist på annat.

—

Relaterade blogginlägg

Mitt tal till moster

Mitt tal till Rector Magnificus

Fru musica

Stora tal

Länkar:

Winston Churchill – we shall never surrender

25 tal som förändrade världen (USA)

4 chord song

Att bryta mönstret (jag på FP:s landsmöte)

Att tilltala en utbildningsminister (jag på FP:s landsmöte)

Mat och dryck, Personligt, Resor, Sång och musik, Spännande människor

Wherever particular people congregate

28 december, 2014av adolphson

I staden Kapernaum bodde Jesus (möjligen också hans brorsa) ett tag under sitt liv och en del av undren skedde här. I Kapernaum hade man fest, ibland. Särskilt omnämt i Böckernas Bok är en bröllopsfest samt ett party hemma hos en tullare.

Det är kanske inte så konstigt att julen för många är en fest även om man inte direkt anser sig bibeltillvänd. Och julen är förvisso en fest också hos den familj jag ofta firar den med men besök i kyrkan blir det mest innan jul genom döttrarnas och min egen sång.

I år deltog jag tillsammans med den sopran med vilken jag delar morgontidning i en grandios satsning av Dalasinfoniettan i Händels Messias.

Sedan tarvas ju lite profan sång också. MDP-kvartetten uppträdde både här och där under december. Mycket sång blir det gärna denna tid på året.

Skolungdomen fick framföra sina inte allt för elaka karikatyrer och till slut var det äntligen dags att dra dit pepparn växer. Jag har förövrigt länge sökt ursprunget till denna formulering men inte kommit fram till mer än att det är en synonym för att avlägsna sig.

Extravalet är inställt. Så är vi kanske alla att betrakta som Jona i (extra)vale(n)(t)(S) buk

Hos svärföräldrarna samlas den stora utökade familjen. Och då ligger isaktiviteter nära till hands. Längst därute är isen 3-5 cm på julaftonen. Dagen efter åkte jag. Fast på Runn, inte Barken.

Favoritsvägerska Julia har ett stort intresse för choklad och champagne. Så det tar hon alltid med till festen. Yngste svågern är (en av upphovsmännen bakom Goatsimulator) drinkspecialist och även han champagneintresserad.

Sedan spelar en annan svåger (det formligen vimlar av dem) piano så alla kan dansa runt granen.

Och så mat, förstås.

Den Änglaljuvas godis och revbensspjäll. Svärfars gravlax. Etcetera. Eftersom ingen utom favorit-leksvågern (den tredje av dem ((eller första kronologiskt räknat)) – av medlidande antar jag – brukar smaka mina bidrag (se länkar nedan) inskränker jag mig till handräckning och ett gigantiskt sånghäfte.

Eftersom det tar lång tid att dela ut julklappar serverar get-svågern sin egenhändigt komponerade master-drink Palau.

Redan på juldagen åkte vi hem. Det blev ännu en ståtlig middag med mer champagne vilken gamle far hade med i bagaget.

Mitt i allt överflöd – se gärna mitt föregående inlägg – kan man fundera över om det verkligen är rättvist att jag och mina närmaste har det så bra som vi har det. Visst, vi har alla kämpat, jobbat hårt, utstått prövningar på kropp och själ men också genom vår insats bidragit till samhällets gemensamma pott.

Alltså har jag inte dåligt samvete. Jo förresten, kanske lite. Men ändå.

Jag gör vad jag kan och förmår samtidigt som jag förvisso är en livsnjutare. Genom mitt yrke hjälper jag människor. Genom mitt politiska engagemang försöker jag påverka samhället.

Och jag älskar champagne.

På annandagen käkar man ju julmat igen. Men nu har isen lagt sig även på Runn. Vilken magi. Jag har åkt i flera dagar. Det är förvisso underbart.

Jag fick några fina julklappar varav get-svågerns T-tröja förtjänar ett hedersomnämnande:

—

Kungens jultal var lite intressant i år.

Lyssnar man noga kan man ändå höra någon form av ställningstagande. Jag tror att han skulle kunna rocka loss ännu lite mer utan att bryta mot konstitutionen. Om jag var kung skulle jag förövrigt bära krona varje dag – om inte annat som ett argument för monarki.

Partiledarna verkar inte hållit några officiella jultal i år. Därför får man här en repris på ett bra sådant 2012.

—

Vill någon ta del av mina små filmer på min ny/gamla YouTube-kanal – väl bekomme!

—

Relaterade blogginlägg:

—

Jag ber att få tillönska goda helger och ett dito nytt kommande år!

Bistånd, Demokrati och samhälle, Jämställdhet

Tiggare

15 december, 201421 september, 2023av adolphson6 kommentarer

En gång skulle en person pensioneras på min arbetsplats. Hen ville inte avtackas offentligt utan valde att gå i tysthet. Så kom det sig att när jag en dag skulle hämta en kopp kaffe i personalrummet satt vederbörande där mol allena. Plötsligt, och det brukade inte hända, bröt hen tystnaden: ”Det är min sista dag. Om en kvart går jag hem.” Jag tänkte att när en person på detta sätt väljer att, eller av en slump, tillbringa sin sista kvart av ett helt yrkesliv i min närvaro kunde jag knappast göra annat än att visa tillbörlig respekt och slå mig ner en stund. Vi pratade om skolan och tillvaron. Exakt på klockslaget reste hen sig och sträckte fram handen. Sedan ångrade hen sig och gav mig en kram. En något stel sådan, men ändå. Och avlägsnade sig för alltid. Jag blev berörd av den där kramen. Personen kramade mig inte bara för att jag var jag utan också för, tror jag, för att hen sett att det är brukligt vid större avsked. Kanske kramades jag också om som en representant för arbetsplatsen.

Annars är det väl en annan kram som fångat världens intresse på sistone. Mitt i allt elände hittar man ibland ljuspunkter. Saker som gör att man tror på mänskligheten igen. Jag tänker på den lille pojke som ställde sig mitt i tumultet i Ferguson och delade ut gratis kramar.

Mitt i samma tumult klev en kravallpolis fram och uppmärksammande budskapet.

Jag har satt upp en regel för mig själv. Så fort jag ser en tiggare måste jag skänka pengar. Saken har också kommit upp med Vildvittrorna. Varför sitter de där och tigger, pappa? Är det inte kallt, tror du? De blir berörda. Men för att de inte ska ge bort mina pengar (då känner de ju inte att de själva gör en insats) får de avstå en viss del av sitt lördagsgodis och de kronor de spar in på detta får de själva skänka. Den något tveksamma sensmoralen i detta är att de ska avstå något av sitt eget (vid en jämförelse enorma) överflöd till förmån för dem som har det sämre.

De argument jag uppfattat emot att skänka pengar till tiggare sammanfattar jag nu och kommenterar kort: Det är ett lokalt problem i Rumänien, man måste ligga på den rumänska staten. Så är det ju. Men det resonemanget hjälper inte den som sitter utanför min lokala affär. Jag vet att Birgitta Ohlsson reagerade hårt och försökte pressa Rumänien när hon var EU-minister.

– Det är organiserat av kriminella som har ligor av tiggare och som själva tar pengarna. Detta har jag inte sett några trovärdiga bevis på. Men även om så skulle vara fallet ser jag inte det som ett argument att inte skänka. Kanske får de behålla en slant eller kanske misshandlas tiggaren om denne inte når en viss kvot.

– Om man skänker pengar fortsätter/ökar tiggeriet. Visst. Och om jag blundar och håller för öronen försvinner kanske spöket. Men så kan jag inte se på tillvaron – det är en ren värdegrundsfråga för mig.

– Människor som har sett hur bra de, tiggarna, egentligen har det. Nu senast var det någon som sett en tiggare bli upphämtad i Mercedes. Vad har det med saken att göra? Vad vet man egentligen kring omständigheterna för varje människas livsval? Bilen kanske också var familjens hem.

—

Nyligen stannade jag, relativt upprörd efter att ha lyssnat på Studio Ett:s reportage om hur vi svenskar behandlar tiggare, vid utgången till min lokala ICA och pratade lite med en tiggare och skänkte några kronor.

På parkeringen passerade jag en man som surt sa att det var fel av mig att skänka pengar för då kommer de att fortsätta välla in över gränsen.

Det är inte ofta det händer, men jag är rädd att jag tappade besinningen. Fullständigt.

Jag gick närmare, tittade honom i ansiktet och svarade att jag vill ju det. Jag vill att de ska välla in i sådana massor att sådana som du flyttar härifrån.

Klentroget tittade han på mig med uppenbart förakt. Sedan gick han bara. Det kanske inte var helt moget av mig. Och kanske är det så här polariserade vi blivit i vårt land. Vi nästan avskyr varandras åsikter – det kanske inte är så konstigt att detta samtalsklimat i slutändan drabbar människor. De drabbade är alltid de mest utsatta bland oss.

Ett meddelande till Sverigedemokraterna: Ni säger er vilja hjälpa människor på den plats där de lider nöd. Nu har ni er chans. Ni kan nu gå man ur huse och hjälpa tiggarna på alla möjliga upptänkliga sätt. För det är här de finns. På våra gator. Så upp till bevis!

Som EU-medborgare har man rätt att vara i ett visst EU-land i tre månader utan visum. Det är sannolikt därför tiggarna inte tar kontakt med de sociala myndigheterna. Det är bättre att klara sig undan myndighetsradarn eftersom myndigheterna tenderar att skärpa sina utvisningsmekanismer. Men var finns dessa människor när de inte tigger? Var bor de?

En kram kan ha ett starkt symbolvärde. Liksom en spottloska. Det verkar som Sverige blivit ett land där spottloskan, intoleransen och rädslan tagit över. Jag kan inte tala för er andra men detta är inte liberalt. Det påstår jag upplysningsvis inför extravalet i mars.

Demokrati och samhälle, Historia, Skola, Språk

Dunning-Kruger

9 december, 2014av adolphson2 kommentarer

Det har pratats en del om att ta ansvar på sistone.

Just nu debatteras friskt huruvida SD är ett nyfascistiskt parti eller inte.

Jag undrar jag. Det tycks mig som vi borde släppa in fler humanister i politiken. Framför allt fler historiker eller filosofer. Och nu pratar jag inte om vilken hobbyfilosof som helst – nej, jag menar människor med examen.

En examen garanterar inte på något sätt briljans. Det är inte det jag säger. Men påfallande ofta hör jag människor i höga positioner med en relativt påver utbildning uttala sig i stora och viktiga frågor.

Ibland märks det inte alls, att man inte har examen. Det finns exempel på autodidaktiska storheter. Wilhelm Moberg och Eyvind Johnson, exempelvis. Men ofta märks det.

Ibland är det så viktigt att kunna pråla med ett examensbevis att man fuskar till sig ett.

Har våra ledande folkvalda i riksdagen en examen är de ofta antingen ekonomer eller jurister. Man får vara glad om denne någon åtminstone studerat statskunskap. Men då uppstår det omvända problemet att de aldrig, eller underkort tid, varit yrkesverksamma.

FP drev under förra partiledaren frågan om språktest för invandrare. Det blev lite uppståndelse. Idag tycks det mig som om många av våra ledande politiker inte riktigt förstår det språk de själva använder.

Många nyanlända har mycket stora problem med allt i tillvaron. En grund att stå på är förståelse för de 700 vanligaste orden i svenska språket. Om detta kan man fråga vilken svensklärare som helst.

Vad händer om man inte förstår ord som att eller och?

Jo, livet blir lite jobbigt. För alla, egentligen. Ett sätt att hantera detta samhällsproblem är att enbart skylla språkförbistringen på en motpart och påfallande ofta utgörs denna motpart av den del av klotets befolkning som befinner sig inom Sveriges gränser minus ett visst antal svenskar.

Dunning–Kruger-effekten innebär att den som är inkompetent också är oförmögen att förstå att denne är inkompetent. Okunskap om okunskapen. Det är med detta vi lärare arbetar, på olika nivåer och åldrar, varje dag.

Denna okunskap, eller brist på självinsikt, får till följd att inkompetenta överskattar sin kompetens i högre grad än kompetenta.

Effekten, som Dunning och Kruger upptäckte och namngav (jag tror det är inom psykologin) innebär alltså när vi inte förstår att vi inte förstår. Det handlar om när en människas uppfattning av en händelse eller världen skiljer sig från verkligheten.

Men det är svårt det där eftersom en tro eller ideologisk övertygelse kan vara en personlig verklighet. Och människor kan starkt påverkas av andra människors beteenden (gruppstyrning, masspsykos) eller av sina, och andras, livsval.

Hög utbildning, examen, går ofta hand i hand med förmåga till kritiskt tänkande och empati. Alltså förmågan att se saker utifrån andra(s) synvinklar. En diskussion behöver inte föras utifrån konflikt. Överenskommelse nås sällan genom att man pekar den andra parten som skyldig i en eller annan form.

Därav följer min slutsats: det är bra att hjälpa nyanlända till viss språklig kunskapsnivå. Men just nu är det inte nyanlända flyktingar som är vårt problem. Det är istället många av de högsta företrädarna för vår demokrati som nu inte tycks vara förmögna att inse sin inkompetens.

Så är det: vi borde ställa krav på universitetsexamen hos de som vill bli ministrar och partiledare centralt, regionalt och centralt.

Och vi kunde gott kvotera in historiker och filosofer. Det är ju lite lättare att köra bil om man slänger en blick i backspegeln i bland, tänker jag.

Exempelvis om det kommer en brunsvart, våldsam, 30-talsbil i hög hastighet. Då kan det vara lämpligt att ha gott om tid tid att köra in till vägrenen, stanna, och ta ut en ny riktning. Detta eftersom man redan vet var den inslagna vägen, den som 30-talsbilen tagit, slutar.

Jag har något förslag på historiker, om någon till äventyrs undrar.

Retorik, Skola

Munklöftet

24 november, 2014av adolphson1 kommentar

Jag har en mycket varierad tjänst. Jag har livfulla klasser, introverta klasser och rastlösa klasser. Det är esteter, fordonselever och naturvetare.

I vissa grupper går man in, har sin lilla genomgång, hänvisar till eventuell uppgift och får emellanåt initierade och skarpa frågor. I andra får man ligga i som en skållad råtta och veva, flaxa, hoppa runt, höja och sänka rösten, sjunga och stå i.

Det roliga är att man aldrig kan veta hur det blir. Varje lektion är som att öppna Pandoras ask.

Men det är ju det som är grejen. Varje individ i varje klass har olika anlag, bakgrund och därmed förbundna förutsättningar. Barn lär sig att smaka med tungan innan de lär sig tala med den.

Det är min uppgift att ändra på detta sakförhållande, som jag skämtsamt brukar tänka för mig själv.

Jag tror att när människor ser dåliga exempel på beteenden hos auktoriteter i deras närhet så riskerar detta att skapa dåliga vanor hos dem själva. Mitt beteende, som lärare och människa, är därför viktigt.

Det kan vara lämpligt att hinna med en extra tandborstning om du envisas med att äta gulaschsoppa till lunch när du lektionen efter ska ha personlig handledning i ett litet grupprum.

Retorisk talang och intresse är även det faktorer som påverkar hur framgångsrik någon blir i yrket.

Jag borde inte vara politiskt aktiv. Eleverna ska inte behöva fundera över det när jag undervisar dem. Alltså: detta engagemang skymmer munklöftet – inget ska distrahera mig eller eleverna från undervisningen.

Det är en ständig konflikt i mitt inre. Politik eller lärargärning, det är frågan. Därför är steget aldrig långt för mig till att lägga ner politiken. Men det är en annan historia.

En lärares ord räcker till alla i klassrummet förutsatt de kan höra och står ut med att vara där. Det är viktigt att eleverna har personliga mål och känner relevans för varför de ens är i skolan.

All undervisning måste syfta till att eleven blir anställningsbar eller antagningsbar. Därefter kan man ta nästa steg som att försöka lära ut hur man lär sig själv eller att finna sin egen fulla potential.

Eller som jag brukar säga när blivande lärare gör sin praktik: Jag är ledsen, men jag kan inte lära ut briljans. Det är det enda jag inte lär ut. Lyssna på Sokrates: iaktta och lär dig själv.

Vilket alltså är ett skämt. Okej?

Det är viktigt att inte försumma någon elev och därför bör man inte ha fler än man klarar av att ta hand om på bästa sätt. Det är egentligen hela trixet för hyfsad framgång som lärare. Men det är sällan, eller aldrig, upp till den enskilde läraren att själv bestämma detta.

Min strategi är att alltid sträva efter att se varje elevs olikhet, hens speciella personlighet. När jag känner eleven är det lättare att handleda vederbörande.

Jag försöker se min undervisning som en tjänst jag tillhandahåller – inte något jag gör av tvång.

Det fria skolvalet är inte en dålig sak. Alla aktiva val är bra. Det ger motivation att välja efter övertygelse. Alla måste ha möjlighet att göra sina val men alla behöver inte välja samma sak.

Att vara begåvad med ett gott minne är en bra egenskap för lärande. Och minnet går att träna – det finns tekniker för det.

Målet för undervisningen är att få eleven att vilja ställa frågor, fundera över dessa och till sist göra något eget, personligt, oväntat, som lösning av problemet.

När det sker unnar jag mig en kort stunds inre tillfredsställelse och sedan betraktar jag eleven som ”klar”. Inte färdig som människa men när vi kommit till detta stadie finns det nog inte mycket mer jag kan lära eleven som denne inte bättre kan lära sig på egen hand.

Det är dags för nya utmaningar och inspirationer i elevens liv. Studenten brukar komma lämpligt härvidlag.

Ständigt funderar jag över hur jag bäst inspirerar och driver på. Man kan ju inte bara lämna eleverna åt sitt öde med svåra uppgifter. Man kan heller inte bara prata själv, vilket är lätt hänt om man heter Adolphson och undervisar i historia, religion, samhällskunskap och kulturhistoria.

Vissa elever kräver ständiga momentbyten, någon vill bli underhållen andra kanske till och med skräms av mig. Vissa läser helt enkelt inte läxor eller gör inte uppgifter.

Vad ska man då göra?

En rätt framgångsrik metod är att inte vara seriös hela tiden utan även slappa av och ta det lugnt. På Natur behöver man inte bara satsa stenhårt och av de störtsköna pragmatiska personligheterna på Fordon kan man lära sig mycket, Esteternas inre ljus lyser ofta starkt på många olika sätt.

Dagens teknik ger oanade möjligheter till musik och filmklipp. Är man lekfull och låter sin fantasi flöda inom ramen, kanske ibland utanför, regler och normer blir det lite lättare.

Man får inte vara för tung. Låt språket flyta lätt. Greppa tag i små saker eleverna säger och gör något av detta på lektionen.

En lärare som är tillräckligt insatt i sitt ämne och vill lära ut det, vilket faktiskt inte alltid är en självklarhet, nöjer sig inte med att påstå att det finns tre genus hos substantiven och böjningar som är gemensamma för dessa.

Nej, en duktig lärare, som är i samklang med tiden, nöjer sig inte med ett sådant påstående.

Ur led är tiden. Vad kul att jag får vara med att vrida den åt något (annat) håll.

Historia, Resor

Gordon Gekko

20 november, 201420 september, 2023av adolphson2 kommentarer

En lite rolig ansats i historiekursen är att jämföra ett JAS-plans, flygplansmodellen som är det främsta svensk ingenjörsteknik kunnat frambringa inom aerodynamikens område, sista lilla tur över Långholmen med regalskeppet Vasas, den svenska militära stormaktens symboliska skrytbygge, premiärtur 1628.

På primetime och första parkett, mitt i huvudstaden och inför en månghövdad publik, sket det sig i båda fallen duktigt. Tillsammans med drömmar och förhoppningar, blandat med viss skadeglädje, gick de under. Varför flygplanet störtade vet jag inte. Båten var iallafall felkonstruerad och fixade inte den tunga lasten mestadels i form av kanoner. Trots flera försök att bärga skeppet, och trots att vrakplatsen länge var känd, lyckades man inte få till det förrän 1961.

Sedan blev det Vasa-museum på konungsliga Djurgården som en del av vårt kulturarv. Skansen, Vasamuseet, ABBA-museet och Junibacken ligger alla inom behagligt gångavstånd för den genomsnittlige småbarnsfamiljen. Östersjön är tydligen ett bra hav att sjunka i om man som vrak vill överleva och kanske en dag återupptäckas. Dels är det grunt och dels är vattnets salthalt låg. Djur och partiklar som normalt sett äter upp trät i vraken trivs inte. Många vrak finns det att dyka på i Östersjön och man hittar med hjälp av ny teknik nya båtar.

Det är något skumt med ett hav som kallar sig sjö, som jag lite göteborgsfestligt brukar säga.

Just nu väntar upp emot 100 000 vrak på att hittas i Östersjön.

Sedan går historiekursen vidare till 1700-talet och tar även ett marint kliv över till västkusten och Ostindiefararen Götheborg. Även den båten är väl värt ett besök för så väl stora som små. Efter tre resor till Kina, varav den senaste pågick i 30 månader, gick hon med 900 meter kvar till ankarplatsen, trots utmärkta väderförhållanden och med en mycket erfaren lots ombord, på ett välkänt grund och sjönk år 1745. Fartyget sjönk dock inte genast utan man hann bärga den värdefulla lasten: porslin, siden och kryddor.

Till saken hör att dessa fartyg av säkerhets- och försäkringsskäl inte fick segla fler än tre resor till och från Kina. Sedan skulle de kasseras alternativt genomgå omfattande och dyra reparationer för att åter få tillstånd att segla. Det finns en del sjötekniska förklaringar till hur grundstötningen kunde ske. Det finns även en del andra, mer eller mindre foliehatt-relaterade, förklaringar. Som att det hela skulle vara det första kända exemplet på försäkringsbedrägeri.

Efter att allt var bärgat och klart, och skeppet utan större dramatik sjunkit, kunde ägarna nämligen kvittera ut ett större försäkringsbelopp. Vinst + försäkringspengar istället för vinst minus reparationer alltså. Jag säger inte att det är så här det gick till. Bara att det finns en del omständigheter som pekar åt det hållet.

Båtvraket kunde till skillnad från Vasa inte bärgas. Men man dök, grävde ut och studerade originalritningar. Och byggde en kopia, som under vattenytan är ett modernt skepp, och seglade det till Kina 2005. Men jag funderar lite, ändå, på det här med det första kända exemplet på försäkringsbedrägeri skulle vara relaterat till ostindiefararen.

På midsommardagen 1687 var det kokta fläsket stekt i Falu gruva. Tre stora dagbrott rasade samman och bildade ett gigantiskt och Stora Stöten bildades. Stora Stöten bildar fond bakom mig på denna hemsidas, för att uttrycka sig lite göteborgskt, framsida.

The dwarves delved too greedily and too deep. You know what they awoke in the darkness of Khazad-dum.

Raset inträffade på en av de två, möjligen tre, dagar som alla var lediga. Dessutom frigjordes en massa kopparmalm som tidigare varit oåtkomlig. Händelsen ledde därmed till ett stort ekonomiskt uppsving för gruvan.

Jag säger inte att den mänskliga faktorn ligger bakom raset. Jag säger bara att tanken att någon ordnade ett litet sprängdåd på just en av de två lediga dagar, av totalt 365, när Sveriges, kanske Europas, eller till och med hela världens, största industriella arbetsplats var folktom inte enbart präglas av osannolikhetens prägel.

Tips:

SvT:s utmärkta dokumentär om Vasa och människorna kring det (1 timme)

Film (4 min): Falu gruva i fackelsken

Film (13 min) De fördömda i gruvan

Film (10 min) Sjösättningen av Götheborg

Livsåskådning, Personligt, Sång och musik

44

17 november, 2014av adolphson1 kommentar

Min fyrtionde och fjärde födelsedag har passerat.

Det är lite småmysigt att fylla år, det medges. Vildvittrorna har målat teckningar och den Änglaljuva är mästare på det där med att ordna högtider.

Samtidigt är det lite bitterljuvt. Påfallande ofta känner jag mig så här i samband med högtider – denna lilla treminutare är verkligen mitt i prick. Bulls eye.

—

Tideström och jag gratulerar alltid varandra på vår gemensamma födelsedag. I år firade han den i sitt nya land Qatar. På morgonen, berättade han, paddlade han ut från sin bevakade lilla vik men råkade under paddelturen förvirra sig lite och landade på tok för nära emirens residens.

Det kom vakter med visselpipor och automatvapen rusandes. Ett tag var det lite darrigt, lät han meddela över den inte allt för skrapiga linan.

—

Viss munterhet har uppstått bland eleverna då jag i dessa tider (jag ska sjunga Händels Messias om ett par veckor (och det är ingen lek)) och ofta kommer till klassrummet med två portföljer.

Adjunktsportföljen och körportföljen. Jag har därför arrangerat en omröstning om vilken som är snyggast.

Utfallet är inte klart. Vad anser du?

—

Den här soppan, med portföljer och födelsedagar, kokar kanske någonstans ner till Maslows behovstrappa. Jag får nämligen ofta dåligt samvete när jag funderar på att köpa mig en ny fluga, bok eller som nu när jag önskar mig en ny nattskjorta i julklapp.

Frågan för dagen är alltså var på trappan jag befinner mig så här i begynnelsen av mitt 45:e levnadsår?

Nivå 1. De behov en människa först prioriterar att uppfylla är fysiologiska och består av basbehov så som mat, vatten och syre. Här finns också behov av att undvika smärta, sova, röra på sig och ha sex.

Nivå 2. Det är det här med säkerhet och trygghet. Jag har verkligen behov av en stabil vardag, rutiner och enklare regler för att inte känna ångest och rädsla, rädsla inför hemskheter som skulle kunna hända.

Nivå 3. När man känner sig trygg börjar man söka efter gemenskap med andra människor, vänner, barn och kärlek. Vi vill alla känna att vi är en del av något större än oss själva.

Nivå 4. Om vi känner att vi har en gemenskap med andra vaknar nästa behov inom oss, behovet av uppskattning. Enklare behov av uppskattning kan handla om makt, kändisskap eller respekt från andra medan mer komplicerade behov är självförtroende, kompetens och självrespekt.

Nivå 5. Behov av självförverkligande ligger på den femte och sista nivån i behovshierarkin. Här handlar det inte om ett behov som helt kan uppfyllas utan ett behov som ständigt förändras. Behovet av att vara den mest kompletta versionen av dig som du kan vara, att utnyttja alla dina resurser och potentialer.

Bara en liten del av världens befolkning når under sin livstid nivå 5 eftersom man först måste tillfredsställa underliggande behov för att kunna fokusera på att förverkliga sig själv.

Och det är här mitt politiska engagemang kommer in i bilden. Jag tycker verkligen att alla ska ha möjligt att, likt jag själv, stå på steg 5 och hoppa. Vilket inte är samma sak som en önskan om att alla ska ha det lika-samma jämt.

—

Voluntarism betyder ungefär vilja och är en lära som betonar viljan (i synnerhet) framför förnuftet. Det här med att sätta vilja framför förnuft är lite problematiskt. Men också intressant.

Hur mycket kan man skylla individen för den belägenhet hen befinner sig i? Får den romske tiggaren utanför ICA skylla sig själv och lockar jag hit fler om jag skänker pengar? Är det i så fall något dåligt?

Voluntarismen hävdar exempelvis att något endast är bra om det är föremål för en mänsklig vilja, exempelvis om en händelse stämmer överens med de inblandade personernas vilja. Detta i motsats till när de inblandade istället genom en viss handling upplevde lycka eller njutning.

Knarkaren vill kanske inte missbruka. Men mår bra – åtminstone för stunden – av sin tripp.

Viljan skapar ett värde. Viljan viljan skapar civilisation. Men också det motsatta.

Lämnar man religion och djupare filosofi åt sidan kan man konstatera att ideologisk voluntarism anser att mänsklig samverkan bör bygga på frivillighet. Alltså faller det här med diktatur i olika former.

Håhåjaja.

—

Min 44:e insikt, givet allt ovan, landar i samma hårda, självklara självklarhet som jag inte enkelt förmår ta till mig:

Man måste acceptera den man är.

Jag är sålunda (fortfarande) tämligen självupptagen, aningen fåfäng och något så ovanligt som en gymnasielärare som faktiskt gillar sitt jobb, samt att sjunga. Jag är begåvad med stort patos och ett (otroligt) dåligt tålamod.

Inget nytt under solen därvidlag. Eller missar jag något?

Som far brukar säga: På gången och på pannan känns törstens son igen.

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning

Impediment eller Esagilia

10 november, 20148 november, 2024av adolphson1 kommentar

Jag har ännu inte riktigt vant mig vid den något exceptionella omständigheten att jag bor i ett hus jag själv låtit uppföra. Jag äger ett hus och en trädgård. Et in aracadia ego, som jag skrev till minne av Klabbe nyss. Detta faktum gör mig förhållandevis unik sett ur ett internationellt perspektiv. Det är inte många som äger så mycket som jag i världen.

Jord och vatten är förutsättningar för byggnader, städer och civilisation. Det insåg man tidigt i en av våra första stora civilisationer – den som grekiska vandringsmän och köpmän kallade Mespotamia. Landet mellan floderna. Huvudstad, och kronan på verket i detta rike, var Babylon. Det var den babyloniske guden Marduk (inte att förväxla med ett black metal-band från Norrköping) som startade alltihop när han lät bygga en flotte av vass, täckte över med stoff (typ en massa bråte, grejer och prylar), blandade med vatten fick på så vis fram ett material som de forntida babylonierna kallade urslem (men som vilken småbarnsförälder som helst skulle kalla geggamoja).

Av detta urslem byggde sig sedan Marduk världens första hus som döptes till Esagilia.

När Marduk torkade svetten ur pannan efter bygget var färdigt tyckte han fortfarande att det var lite ensamt där ute på lerbankarna mellan floderna Eufrat och Tigris. Så han slog ihjäl en konkurrerande gud och blandade blodet från den fallne med jord och skapade därmed människan.

Babylonierna hade stor respekt för jord och vatten som grunden för civilisation. Lera – geggamoja – är grejen, insåg de.

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Venedig, exempelvis, är en fantastisk plats som lockar många turister. De färdas dit både till lands och på vatten. Många tänker sig en romantisk upplevelse när man i skymningen glider fram i en gondol tillsammans med sin älskade.

Lyssna gärna på Rain i Venice – min väckarklockas signal varje morgon.

Vad många inte känner till om Venedig är att stan dras med stora miljöproblem och att få italienare vill bo där eftersom vattnet är smutsigt och det luktar så illa.

—

Den amerikanska drömmen, tänker jag plötsligt när jag stövlar omkring i min trädgård. Att flytta till drömmarnas horisont och bygga vad man vill vid slutet av regnbågen.

En mycket märklig byggnad är White House i Borlänge. Jag känner inte till historien bakom detta hus men ryktet säger att någon som flyttade dit på 1980-talet byggde det i ett helt vanligt villaområde.

Bara för att hen kunde. Det ligger något djupt mänskligt över detta beteende. Vi gör saker för att vi vill se om det går. Reach for the stars. Från Marduk till Mars one.

Peter Englunds, ständig sekreterare i akademien, doktorsavhandling heter Det hotade huset – adliga föreställningar om samhället på 1600-talet och är mig veterligt den enda doktorsavhandling jag med glädje läst från pärm till pärm.

Men föreställningar om samhället har alla. Helst de som bygger ett hus. Så som jag själv.

Basilica Aemilia är en antik byggnad på Forum Romanum i Rom. Jag fick byggnaden utförligt beskriven för mig av en mycket kunnig guide för några veckor sedan när jag var där.

Den byggdes första gången år 179 f.v.t av två högt uppsatta tjänstemän i republikens tjänst och ombyggdes och renoverades flera gånger, bland annat efter en brand. Den var centrum för affärslivet vid Forum och ansågs tidigt av romarna själva som mycket vacker.

Rester av väggarna samt stora partier av golvet och kolonnerna vittnar om den praktfulla interiören i marmor, hämtad från Grekland, Mindre Asien och Afrika. Bitar av de skulpterade friser som prydde byggnaden har bevarats, en avgjutning är uppsatt intill den.

Denna basilika anses vara en av de (om inte den faktiska) byggnader som arkitektoniskt varit förebild och inspiration till medeltidens kyrkor, (de kallas ju än i dag basilikor), men med tillägg av olika tornbyggnader.

Någonstans läste jag att någon någon gång utgivit En skrift om jordbruk på obrukbar mark. Jag tror dagens juridiska term är Impediment. Hur jag än letar hittar jag den inte.

Jag skulle verkligen vilja läsa den. För precis som många fredliga muslimer tolkar begreppet Jihad, heligt krig, som ett personligt krig mot tillvarons dåligheter och frestelser, tror jag att civilisation kan byggas var som helst där det finns tillgång till lera och vatten.

Antagandet att civiliserat beteende återfinns bara för att byggnader existerar får nog som historien visar oss, anses som felaktigt. Vi måste fortfarande kämpa för att bete oss mänskligt mot varandra. Det känns just nu som mer aktuellt än jag kan påminna mig att det gjort någonsin tidigare under min livstid:

Hur bygger man egentligen ett hus på ofruktbar mark?

Med andra ord: hur bygger vi ett demokratiskt samhälle. Är det ens möjligt? Är det bättre att stänga dörren till sitt hus, vrida om nyckeln, och hoppas att tillvaron ser bättre ut när jag öppnar dörren igen?

Är det strunt samma att en massa människor far illa så länge det inte drabbar mig?

Nej, det tror jag inte på.

Mr Hyde/Neanderthalson

Verklighet vs dikt

31 oktober, 201420 september, 2023av adolphson

Det är inte så ofta det händer i min tillvaro, men ibland överträffar verkligheten dikten även hos mig.

—

Det lokala vänsterpartiet föreslår i en motion till fullmäktige att Falu kommun ska sälja hoppbackarna då man anser att pengarna behövs på andra håll. Det kan de ju ha rätt i. Det framgår inte av motionen om försäljningen ska ske innan eller efter VM.

Utvecklinngsutskottet föreslår fullmäktige att avslå motionen med motiveringen …

…svårt att se att en försäljning av backarna skulle kunna ge några positiva effekter för kommunen. Det skulle dessutom sannolikt vara mycket svårt att hitta någon aktör som skulle vara intresserad av att förvärva backarna. KSF föreslår därför att motionen avslås. Samråd har ägt rum med Lugnet i Falun AB som äger hoppbackarna.

Det är svårt att hålla sig. Hörrni, Vänsterpartiet: Hoppbackarna är inte till salu.

—

Det kom ett lite, i brist på bättre ord, oväntat mail till min jobbrelaterade mailadress;

Hello Dear,

How are you doing today? Am Ray and i must tell you how delighted i am to send you this mail. Am a single parent from Chicago and i hope you don’t get angry at my little note. I have been a widower for the last couple of years. After the death of my wife some years ago, i decided to move on in search of a partner.

A friend of mine found his soulmate through this medium and I hope we can get to know more about each other.I like us to get aquainted via the exchange of mails as it takes time for people to compose an email and say a little about themselves.

I have a son and a labrador retreiver as family and will like to know more about you. Attached with this mail are my pictures for your perusal. I look forward to reading your mail.My email address is rykormos@hotmail.com .God bless you and have a nice day.

Regards

Ray

Man måste alltid besvara så trevliga inviter från sina medmänniskor:

Dear Ray!

Thanks for thinking of me i such a nice way consider we never met. I´m fraid that we, if we should become friends, must limit our friendship to sending eachother emails. Me, and the rest of my family, are alerigic to dogs.

Regards

Fredrik

—

Någon dag senare kom det ännu ett mail.

Bra dag

Få ett lån på 3 % både kort och lång sikt. Den Lån Engine är en ledande säkrade lån mäklare. Vi har ett unikt system som tillåter oss att snabbt hitta det bästa lånet för dig, baserat på dina personliga förhållanden och kredit historia. Vi arbetar i alla typer av lån. Ange följande information om du är intresserad.

Fullständigt namn, Kön, Land, Belopp som krävs, Varaktighet, Mission:

Vi behöver alla detaljer om lån bearbetning.

hälsningar

Ana Vit

Även en så generös person förtjänar ett svar.

Okej dag

Tack för erbjudandet om lån på både lång och kort sikt. Jag är dock inte helt bekväm med att lämna ut allt för mycket detaljer om mig själv. Det kan vara något med ditt efternamn som gör mig misstänksam. Nordea har iochförsig en chefsekonom som heter Annika Winsth, men ändå…ja, jag tror vi får nöja oss med konstaterandet att jag inte har någon vit dag i dag. Vad gäller min mission – titta på det här klippet.

Hälsningar

—

Vildvittrorna är, som rätt många andra barn, hyfsat in to Disney. Och det är ju många vackra och fina sagor. Stämningen och förväntan var därför skyhögt ställda när jag tog dem på utflykt till en plats varifrån den blivande prinsgemålens, tillsammans med alla andra älvors, hemvist.

Det finns mycket positivt man kan säga om Älvdalen med omgivningar men kanske inte att det ser ut som hemma hos Tingeling.

Vad hände? Är hela världen, från skurkar och bedragare till ensamma själar, inklusive undertecknad, plötsligt från Göteborg? Eller är jag til syvende og sidst inget annat, när man sliter av mig den hemmasnickrade masken av glättig lustigkurre, än en genuint elak översittare?

Är jag kanske mycket mer en Mr Hyde än Neanderthalson?

Hemska tanke.

Jag har en del självrannsakan att göra.