adolphson

Demokrati och samhälle, Historia, Skola, Språk

Dunning-Kruger

9 december, 2014av adolphson2 kommentarer

Det har pratats en del om att ta ansvar på sistone.

Just nu debatteras friskt huruvida SD är ett nyfascistiskt parti eller inte.

Jag undrar jag. Det tycks mig som vi borde släppa in fler humanister i politiken. Framför allt fler historiker eller filosofer. Och nu pratar jag inte om vilken hobbyfilosof som helst – nej, jag menar människor med examen.

En examen garanterar inte på något sätt briljans. Det är inte det jag säger. Men påfallande ofta hör jag människor i höga positioner med en relativt påver utbildning uttala sig i stora och viktiga frågor.

Ibland märks det inte alls, att man inte har examen. Det finns exempel på autodidaktiska storheter. Wilhelm Moberg och Eyvind Johnson, exempelvis. Men ofta märks det.

Ibland är det så viktigt att kunna pråla med ett examensbevis att man fuskar till sig ett.

Har våra ledande folkvalda i riksdagen en examen är de ofta antingen ekonomer eller jurister. Man får vara glad om denne någon åtminstone studerat statskunskap. Men då uppstår det omvända problemet att de aldrig, eller underkort tid, varit yrkesverksamma.

FP drev under förra partiledaren frågan om språktest för invandrare. Det blev lite uppståndelse. Idag tycks det mig som om många av våra ledande politiker inte riktigt förstår det språk de själva använder.

Många nyanlända har mycket stora problem med allt i tillvaron. En grund att stå på är förståelse för de 700 vanligaste orden i svenska språket. Om detta kan man fråga vilken svensklärare som helst.

Vad händer om man inte förstår ord som att eller och?

Jo, livet blir lite jobbigt. För alla, egentligen. Ett sätt att hantera detta samhällsproblem är att enbart skylla språkförbistringen på en motpart och påfallande ofta utgörs denna motpart av den del av klotets befolkning som befinner sig inom Sveriges gränser minus ett visst antal svenskar.

Dunning–Kruger-effekten innebär att den som är inkompetent också är oförmögen att förstå att denne är inkompetent. Okunskap om okunskapen. Det är med detta vi lärare arbetar, på olika nivåer och åldrar, varje dag.

Denna okunskap, eller brist på självinsikt, får till följd att inkompetenta överskattar sin kompetens i högre grad än kompetenta.

Effekten, som Dunning och Kruger upptäckte och namngav (jag tror det är inom psykologin) innebär alltså när vi inte förstår att vi inte förstår. Det handlar om när en människas uppfattning av en händelse eller världen skiljer sig från verkligheten.

Men det är svårt det där eftersom en tro eller ideologisk övertygelse kan vara en personlig verklighet. Och människor kan starkt påverkas av andra människors beteenden (gruppstyrning, masspsykos) eller av sina, och andras, livsval.

Hög utbildning, examen, går ofta hand i hand med förmåga till kritiskt tänkande och empati. Alltså förmågan att se saker utifrån andra(s) synvinklar. En diskussion behöver inte föras utifrån konflikt. Överenskommelse nås sällan genom att man pekar den andra parten som skyldig i en eller annan form.

Därav följer min slutsats: det är bra att hjälpa nyanlända till viss språklig kunskapsnivå. Men just nu är det inte nyanlända flyktingar som är vårt problem. Det är istället många av de högsta företrädarna för vår demokrati som nu inte tycks vara förmögna att inse sin inkompetens.

Så är det: vi borde ställa krav på universitetsexamen hos de som vill bli ministrar och partiledare centralt, regionalt och centralt.

Och vi kunde gott kvotera in historiker och filosofer. Det är ju lite lättare att köra bil om man slänger en blick i backspegeln i bland, tänker jag.

Exempelvis om det kommer en brunsvart, våldsam, 30-talsbil i hög hastighet. Då kan det vara lämpligt att ha gott om tid tid att köra in till vägrenen, stanna, och ta ut en ny riktning. Detta eftersom man redan vet var den inslagna vägen, den som 30-talsbilen tagit, slutar.

Jag har något förslag på historiker, om någon till äventyrs undrar.

Retorik, Skola

Munklöftet

24 november, 2014av adolphson1 kommentar

Jag har en mycket varierad tjänst. Jag har livfulla klasser, introverta klasser och rastlösa klasser. Det är esteter, fordonselever och naturvetare.

I vissa grupper går man in, har sin lilla genomgång, hänvisar till eventuell uppgift och får emellanåt initierade och skarpa frågor. I andra får man ligga i som en skållad råtta och veva, flaxa, hoppa runt, höja och sänka rösten, sjunga och stå i.

Det roliga är att man aldrig kan veta hur det blir. Varje lektion är som att öppna Pandoras ask.

Men det är ju det som är grejen. Varje individ i varje klass har olika anlag, bakgrund och därmed förbundna förutsättningar. Barn lär sig att smaka med tungan innan de lär sig tala med den.

Det är min uppgift att ändra på detta sakförhållande, som jag skämtsamt brukar tänka för mig själv.

Jag tror att när människor ser dåliga exempel på beteenden hos auktoriteter i deras närhet så riskerar detta att skapa dåliga vanor hos dem själva. Mitt beteende, som lärare och människa, är därför viktigt.

Det kan vara lämpligt att hinna med en extra tandborstning om du envisas med att äta gulaschsoppa till lunch när du lektionen efter ska ha personlig handledning i ett litet grupprum.

Retorisk talang och intresse är även det faktorer som påverkar hur framgångsrik någon blir i yrket.

Jag borde inte vara politiskt aktiv. Eleverna ska inte behöva fundera över det när jag undervisar dem. Alltså: detta engagemang skymmer munklöftet – inget ska distrahera mig eller eleverna från undervisningen.

Det är en ständig konflikt i mitt inre. Politik eller lärargärning, det är frågan. Därför är steget aldrig långt för mig till att lägga ner politiken. Men det är en annan historia.

En lärares ord räcker till alla i klassrummet förutsatt de kan höra och står ut med att vara där. Det är viktigt att eleverna har personliga mål och känner relevans för varför de ens är i skolan.

All undervisning måste syfta till att eleven blir anställningsbar eller antagningsbar. Därefter kan man ta nästa steg som att försöka lära ut hur man lär sig själv eller att finna sin egen fulla potential.

Eller som jag brukar säga när blivande lärare gör sin praktik: Jag är ledsen, men jag kan inte lära ut briljans. Det är det enda jag inte lär ut. Lyssna på Sokrates: iaktta och lär dig själv.

Vilket alltså är ett skämt. Okej?

Det är viktigt att inte försumma någon elev och därför bör man inte ha fler än man klarar av att ta hand om på bästa sätt. Det är egentligen hela trixet för hyfsad framgång som lärare. Men det är sällan, eller aldrig, upp till den enskilde läraren att själv bestämma detta.

Min strategi är att alltid sträva efter att se varje elevs olikhet, hens speciella personlighet. När jag känner eleven är det lättare att handleda vederbörande.

Jag försöker se min undervisning som en tjänst jag tillhandahåller – inte något jag gör av tvång.

Det fria skolvalet är inte en dålig sak. Alla aktiva val är bra. Det ger motivation att välja efter övertygelse. Alla måste ha möjlighet att göra sina val men alla behöver inte välja samma sak.

Att vara begåvad med ett gott minne är en bra egenskap för lärande. Och minnet går att träna – det finns tekniker för det.

Målet för undervisningen är att få eleven att vilja ställa frågor, fundera över dessa och till sist göra något eget, personligt, oväntat, som lösning av problemet.

När det sker unnar jag mig en kort stunds inre tillfredsställelse och sedan betraktar jag eleven som ”klar”. Inte färdig som människa men när vi kommit till detta stadie finns det nog inte mycket mer jag kan lära eleven som denne inte bättre kan lära sig på egen hand.

Det är dags för nya utmaningar och inspirationer i elevens liv. Studenten brukar komma lämpligt härvidlag.

Ständigt funderar jag över hur jag bäst inspirerar och driver på. Man kan ju inte bara lämna eleverna åt sitt öde med svåra uppgifter. Man kan heller inte bara prata själv, vilket är lätt hänt om man heter Adolphson och undervisar i historia, religion, samhällskunskap och kulturhistoria.

Vissa elever kräver ständiga momentbyten, någon vill bli underhållen andra kanske till och med skräms av mig. Vissa läser helt enkelt inte läxor eller gör inte uppgifter.

Vad ska man då göra?

En rätt framgångsrik metod är att inte vara seriös hela tiden utan även slappa av och ta det lugnt. På Natur behöver man inte bara satsa stenhårt och av de störtsköna pragmatiska personligheterna på Fordon kan man lära sig mycket, Esteternas inre ljus lyser ofta starkt på många olika sätt.

Dagens teknik ger oanade möjligheter till musik och filmklipp. Är man lekfull och låter sin fantasi flöda inom ramen, kanske ibland utanför, regler och normer blir det lite lättare.

Man får inte vara för tung. Låt språket flyta lätt. Greppa tag i små saker eleverna säger och gör något av detta på lektionen.

En lärare som är tillräckligt insatt i sitt ämne och vill lära ut det, vilket faktiskt inte alltid är en självklarhet, nöjer sig inte med att påstå att det finns tre genus hos substantiven och böjningar som är gemensamma för dessa.

Nej, en duktig lärare, som är i samklang med tiden, nöjer sig inte med ett sådant påstående.

Ur led är tiden. Vad kul att jag får vara med att vrida den åt något (annat) håll.

Historia, Resor

Gordon Gekko

20 november, 201420 september, 2023av adolphson2 kommentarer

En lite rolig ansats i historiekursen är att jämföra ett JAS-plans, flygplansmodellen som är det främsta svensk ingenjörsteknik kunnat frambringa inom aerodynamikens område, sista lilla tur över Långholmen med regalskeppet Vasas, den svenska militära stormaktens symboliska skrytbygge, premiärtur 1628.

På primetime och första parkett, mitt i huvudstaden och inför en månghövdad publik, sket det sig i båda fallen duktigt. Tillsammans med drömmar och förhoppningar, blandat med viss skadeglädje, gick de under. Varför flygplanet störtade vet jag inte. Båten var iallafall felkonstruerad och fixade inte den tunga lasten mestadels i form av kanoner. Trots flera försök att bärga skeppet, och trots att vrakplatsen länge var känd, lyckades man inte få till det förrän 1961.

Sedan blev det Vasa-museum på konungsliga Djurgården som en del av vårt kulturarv. Skansen, Vasamuseet, ABBA-museet och Junibacken ligger alla inom behagligt gångavstånd för den genomsnittlige småbarnsfamiljen. Östersjön är tydligen ett bra hav att sjunka i om man som vrak vill överleva och kanske en dag återupptäckas. Dels är det grunt och dels är vattnets salthalt låg. Djur och partiklar som normalt sett äter upp trät i vraken trivs inte. Många vrak finns det att dyka på i Östersjön och man hittar med hjälp av ny teknik nya båtar.

Det är något skumt med ett hav som kallar sig sjö, som jag lite göteborgsfestligt brukar säga.

Just nu väntar upp emot 100 000 vrak på att hittas i Östersjön.

Sedan går historiekursen vidare till 1700-talet och tar även ett marint kliv över till västkusten och Ostindiefararen Götheborg. Även den båten är väl värt ett besök för så väl stora som små. Efter tre resor till Kina, varav den senaste pågick i 30 månader, gick hon med 900 meter kvar till ankarplatsen, trots utmärkta väderförhållanden och med en mycket erfaren lots ombord, på ett välkänt grund och sjönk år 1745. Fartyget sjönk dock inte genast utan man hann bärga den värdefulla lasten: porslin, siden och kryddor.

Till saken hör att dessa fartyg av säkerhets- och försäkringsskäl inte fick segla fler än tre resor till och från Kina. Sedan skulle de kasseras alternativt genomgå omfattande och dyra reparationer för att åter få tillstånd att segla. Det finns en del sjötekniska förklaringar till hur grundstötningen kunde ske. Det finns även en del andra, mer eller mindre foliehatt-relaterade, förklaringar. Som att det hela skulle vara det första kända exemplet på försäkringsbedrägeri.

Efter att allt var bärgat och klart, och skeppet utan större dramatik sjunkit, kunde ägarna nämligen kvittera ut ett större försäkringsbelopp. Vinst + försäkringspengar istället för vinst minus reparationer alltså. Jag säger inte att det är så här det gick till. Bara att det finns en del omständigheter som pekar åt det hållet.

Båtvraket kunde till skillnad från Vasa inte bärgas. Men man dök, grävde ut och studerade originalritningar. Och byggde en kopia, som under vattenytan är ett modernt skepp, och seglade det till Kina 2005. Men jag funderar lite, ändå, på det här med det första kända exemplet på försäkringsbedrägeri skulle vara relaterat till ostindiefararen.

På midsommardagen 1687 var det kokta fläsket stekt i Falu gruva. Tre stora dagbrott rasade samman och bildade ett gigantiskt och Stora Stöten bildades. Stora Stöten bildar fond bakom mig på denna hemsidas, för att uttrycka sig lite göteborgskt, framsida.

The dwarves delved too greedily and too deep. You know what they awoke in the darkness of Khazad-dum.

Raset inträffade på en av de två, möjligen tre, dagar som alla var lediga. Dessutom frigjordes en massa kopparmalm som tidigare varit oåtkomlig. Händelsen ledde därmed till ett stort ekonomiskt uppsving för gruvan.

Jag säger inte att den mänskliga faktorn ligger bakom raset. Jag säger bara att tanken att någon ordnade ett litet sprängdåd på just en av de två lediga dagar, av totalt 365, när Sveriges, kanske Europas, eller till och med hela världens, största industriella arbetsplats var folktom inte enbart präglas av osannolikhetens prägel.

Tips:

SvT:s utmärkta dokumentär om Vasa och människorna kring det (1 timme)

Film (4 min): Falu gruva i fackelsken

Film (13 min) De fördömda i gruvan

Film (10 min) Sjösättningen av Götheborg

Livsåskådning, Personligt, Sång och musik

44

17 november, 2014av adolphson1 kommentar

Min fyrtionde och fjärde födelsedag har passerat.

Det är lite småmysigt att fylla år, det medges. Vildvittrorna har målat teckningar och den Änglaljuva är mästare på det där med att ordna högtider.

Samtidigt är det lite bitterljuvt. Påfallande ofta känner jag mig så här i samband med högtider – denna lilla treminutare är verkligen mitt i prick. Bulls eye.

—

Tideström och jag gratulerar alltid varandra på vår gemensamma födelsedag. I år firade han den i sitt nya land Qatar. På morgonen, berättade han, paddlade han ut från sin bevakade lilla vik men råkade under paddelturen förvirra sig lite och landade på tok för nära emirens residens.

Det kom vakter med visselpipor och automatvapen rusandes. Ett tag var det lite darrigt, lät han meddela över den inte allt för skrapiga linan.

—

Viss munterhet har uppstått bland eleverna då jag i dessa tider (jag ska sjunga Händels Messias om ett par veckor (och det är ingen lek)) och ofta kommer till klassrummet med två portföljer.

Adjunktsportföljen och körportföljen. Jag har därför arrangerat en omröstning om vilken som är snyggast.

Utfallet är inte klart. Vad anser du?

—

Den här soppan, med portföljer och födelsedagar, kokar kanske någonstans ner till Maslows behovstrappa. Jag får nämligen ofta dåligt samvete när jag funderar på att köpa mig en ny fluga, bok eller som nu när jag önskar mig en ny nattskjorta i julklapp.

Frågan för dagen är alltså var på trappan jag befinner mig så här i begynnelsen av mitt 45:e levnadsår?

Nivå 1. De behov en människa först prioriterar att uppfylla är fysiologiska och består av basbehov så som mat, vatten och syre. Här finns också behov av att undvika smärta, sova, röra på sig och ha sex.

Nivå 2. Det är det här med säkerhet och trygghet. Jag har verkligen behov av en stabil vardag, rutiner och enklare regler för att inte känna ångest och rädsla, rädsla inför hemskheter som skulle kunna hända.

Nivå 3. När man känner sig trygg börjar man söka efter gemenskap med andra människor, vänner, barn och kärlek. Vi vill alla känna att vi är en del av något större än oss själva.

Nivå 4. Om vi känner att vi har en gemenskap med andra vaknar nästa behov inom oss, behovet av uppskattning. Enklare behov av uppskattning kan handla om makt, kändisskap eller respekt från andra medan mer komplicerade behov är självförtroende, kompetens och självrespekt.

Nivå 5. Behov av självförverkligande ligger på den femte och sista nivån i behovshierarkin. Här handlar det inte om ett behov som helt kan uppfyllas utan ett behov som ständigt förändras. Behovet av att vara den mest kompletta versionen av dig som du kan vara, att utnyttja alla dina resurser och potentialer.

Bara en liten del av världens befolkning når under sin livstid nivå 5 eftersom man först måste tillfredsställa underliggande behov för att kunna fokusera på att förverkliga sig själv.

Och det är här mitt politiska engagemang kommer in i bilden. Jag tycker verkligen att alla ska ha möjligt att, likt jag själv, stå på steg 5 och hoppa. Vilket inte är samma sak som en önskan om att alla ska ha det lika-samma jämt.

—

Voluntarism betyder ungefär vilja och är en lära som betonar viljan (i synnerhet) framför förnuftet. Det här med att sätta vilja framför förnuft är lite problematiskt. Men också intressant.

Hur mycket kan man skylla individen för den belägenhet hen befinner sig i? Får den romske tiggaren utanför ICA skylla sig själv och lockar jag hit fler om jag skänker pengar? Är det i så fall något dåligt?

Voluntarismen hävdar exempelvis att något endast är bra om det är föremål för en mänsklig vilja, exempelvis om en händelse stämmer överens med de inblandade personernas vilja. Detta i motsats till när de inblandade istället genom en viss handling upplevde lycka eller njutning.

Knarkaren vill kanske inte missbruka. Men mår bra – åtminstone för stunden – av sin tripp.

Viljan skapar ett värde. Viljan viljan skapar civilisation. Men också det motsatta.

Lämnar man religion och djupare filosofi åt sidan kan man konstatera att ideologisk voluntarism anser att mänsklig samverkan bör bygga på frivillighet. Alltså faller det här med diktatur i olika former.

Håhåjaja.

—

Min 44:e insikt, givet allt ovan, landar i samma hårda, självklara självklarhet som jag inte enkelt förmår ta till mig:

Man måste acceptera den man är.

Jag är sålunda (fortfarande) tämligen självupptagen, aningen fåfäng och något så ovanligt som en gymnasielärare som faktiskt gillar sitt jobb, samt att sjunga. Jag är begåvad med stort patos och ett (otroligt) dåligt tålamod.

Inget nytt under solen därvidlag. Eller missar jag något?

Som far brukar säga: På gången och på pannan känns törstens son igen.

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning

Impediment eller Esagilia

10 november, 20148 november, 2024av adolphson1 kommentar

Jag har ännu inte riktigt vant mig vid den något exceptionella omständigheten att jag bor i ett hus jag själv låtit uppföra. Jag äger ett hus och en trädgård. Et in aracadia ego, som jag skrev till minne av Klabbe nyss. Detta faktum gör mig förhållandevis unik sett ur ett internationellt perspektiv. Det är inte många som äger så mycket som jag i världen.

Jord och vatten är förutsättningar för byggnader, städer och civilisation. Det insåg man tidigt i en av våra första stora civilisationer – den som grekiska vandringsmän och köpmän kallade Mespotamia. Landet mellan floderna. Huvudstad, och kronan på verket i detta rike, var Babylon. Det var den babyloniske guden Marduk (inte att förväxla med ett black metal-band från Norrköping) som startade alltihop när han lät bygga en flotte av vass, täckte över med stoff (typ en massa bråte, grejer och prylar), blandade med vatten fick på så vis fram ett material som de forntida babylonierna kallade urslem (men som vilken småbarnsförälder som helst skulle kalla geggamoja).

Av detta urslem byggde sig sedan Marduk världens första hus som döptes till Esagilia.

När Marduk torkade svetten ur pannan efter bygget var färdigt tyckte han fortfarande att det var lite ensamt där ute på lerbankarna mellan floderna Eufrat och Tigris. Så han slog ihjäl en konkurrerande gud och blandade blodet från den fallne med jord och skapade därmed människan.

Babylonierna hade stor respekt för jord och vatten som grunden för civilisation. Lera – geggamoja – är grejen, insåg de.

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Venedig, exempelvis, är en fantastisk plats som lockar många turister. De färdas dit både till lands och på vatten. Många tänker sig en romantisk upplevelse när man i skymningen glider fram i en gondol tillsammans med sin älskade.

Lyssna gärna på Rain i Venice – min väckarklockas signal varje morgon.

Vad många inte känner till om Venedig är att stan dras med stora miljöproblem och att få italienare vill bo där eftersom vattnet är smutsigt och det luktar så illa.

—

Den amerikanska drömmen, tänker jag plötsligt när jag stövlar omkring i min trädgård. Att flytta till drömmarnas horisont och bygga vad man vill vid slutet av regnbågen.

En mycket märklig byggnad är White House i Borlänge. Jag känner inte till historien bakom detta hus men ryktet säger att någon som flyttade dit på 1980-talet byggde det i ett helt vanligt villaområde.

Bara för att hen kunde. Det ligger något djupt mänskligt över detta beteende. Vi gör saker för att vi vill se om det går. Reach for the stars. Från Marduk till Mars one.

Peter Englunds, ständig sekreterare i akademien, doktorsavhandling heter Det hotade huset – adliga föreställningar om samhället på 1600-talet och är mig veterligt den enda doktorsavhandling jag med glädje läst från pärm till pärm.

Men föreställningar om samhället har alla. Helst de som bygger ett hus. Så som jag själv.

Basilica Aemilia är en antik byggnad på Forum Romanum i Rom. Jag fick byggnaden utförligt beskriven för mig av en mycket kunnig guide för några veckor sedan när jag var där.

Den byggdes första gången år 179 f.v.t av två högt uppsatta tjänstemän i republikens tjänst och ombyggdes och renoverades flera gånger, bland annat efter en brand. Den var centrum för affärslivet vid Forum och ansågs tidigt av romarna själva som mycket vacker.

Rester av väggarna samt stora partier av golvet och kolonnerna vittnar om den praktfulla interiören i marmor, hämtad från Grekland, Mindre Asien och Afrika. Bitar av de skulpterade friser som prydde byggnaden har bevarats, en avgjutning är uppsatt intill den.

Denna basilika anses vara en av de (om inte den faktiska) byggnader som arkitektoniskt varit förebild och inspiration till medeltidens kyrkor, (de kallas ju än i dag basilikor), men med tillägg av olika tornbyggnader.

Någonstans läste jag att någon någon gång utgivit En skrift om jordbruk på obrukbar mark. Jag tror dagens juridiska term är Impediment. Hur jag än letar hittar jag den inte.

Jag skulle verkligen vilja läsa den. För precis som många fredliga muslimer tolkar begreppet Jihad, heligt krig, som ett personligt krig mot tillvarons dåligheter och frestelser, tror jag att civilisation kan byggas var som helst där det finns tillgång till lera och vatten.

Antagandet att civiliserat beteende återfinns bara för att byggnader existerar får nog som historien visar oss, anses som felaktigt. Vi måste fortfarande kämpa för att bete oss mänskligt mot varandra. Det känns just nu som mer aktuellt än jag kan påminna mig att det gjort någonsin tidigare under min livstid:

Hur bygger man egentligen ett hus på ofruktbar mark?

Med andra ord: hur bygger vi ett demokratiskt samhälle. Är det ens möjligt? Är det bättre att stänga dörren till sitt hus, vrida om nyckeln, och hoppas att tillvaron ser bättre ut när jag öppnar dörren igen?

Är det strunt samma att en massa människor far illa så länge det inte drabbar mig?

Nej, det tror jag inte på.

Mr Hyde/Neanderthalson

Verklighet vs dikt

31 oktober, 201420 september, 2023av adolphson

Det är inte så ofta det händer i min tillvaro, men ibland överträffar verkligheten dikten även hos mig.

—

Det lokala vänsterpartiet föreslår i en motion till fullmäktige att Falu kommun ska sälja hoppbackarna då man anser att pengarna behövs på andra håll. Det kan de ju ha rätt i. Det framgår inte av motionen om försäljningen ska ske innan eller efter VM.

Utvecklinngsutskottet föreslår fullmäktige att avslå motionen med motiveringen …

…svårt att se att en försäljning av backarna skulle kunna ge några positiva effekter för kommunen. Det skulle dessutom sannolikt vara mycket svårt att hitta någon aktör som skulle vara intresserad av att förvärva backarna. KSF föreslår därför att motionen avslås. Samråd har ägt rum med Lugnet i Falun AB som äger hoppbackarna.

Det är svårt att hålla sig. Hörrni, Vänsterpartiet: Hoppbackarna är inte till salu.

—

Det kom ett lite, i brist på bättre ord, oväntat mail till min jobbrelaterade mailadress;

Hello Dear,

How are you doing today? Am Ray and i must tell you how delighted i am to send you this mail. Am a single parent from Chicago and i hope you don’t get angry at my little note. I have been a widower for the last couple of years. After the death of my wife some years ago, i decided to move on in search of a partner.

A friend of mine found his soulmate through this medium and I hope we can get to know more about each other.I like us to get aquainted via the exchange of mails as it takes time for people to compose an email and say a little about themselves.

I have a son and a labrador retreiver as family and will like to know more about you. Attached with this mail are my pictures for your perusal. I look forward to reading your mail.My email address is rykormos@hotmail.com .God bless you and have a nice day.

Regards

Ray

Man måste alltid besvara så trevliga inviter från sina medmänniskor:

Dear Ray!

Thanks for thinking of me i such a nice way consider we never met. I´m fraid that we, if we should become friends, must limit our friendship to sending eachother emails. Me, and the rest of my family, are alerigic to dogs.

Regards

Fredrik

—

Någon dag senare kom det ännu ett mail.

Bra dag

Få ett lån på 3 % både kort och lång sikt. Den Lån Engine är en ledande säkrade lån mäklare. Vi har ett unikt system som tillåter oss att snabbt hitta det bästa lånet för dig, baserat på dina personliga förhållanden och kredit historia. Vi arbetar i alla typer av lån. Ange följande information om du är intresserad.

Fullständigt namn, Kön, Land, Belopp som krävs, Varaktighet, Mission:

Vi behöver alla detaljer om lån bearbetning.

hälsningar

Ana Vit

Även en så generös person förtjänar ett svar.

Okej dag

Tack för erbjudandet om lån på både lång och kort sikt. Jag är dock inte helt bekväm med att lämna ut allt för mycket detaljer om mig själv. Det kan vara något med ditt efternamn som gör mig misstänksam. Nordea har iochförsig en chefsekonom som heter Annika Winsth, men ändå…ja, jag tror vi får nöja oss med konstaterandet att jag inte har någon vit dag i dag. Vad gäller min mission – titta på det här klippet.

Hälsningar

—

Vildvittrorna är, som rätt många andra barn, hyfsat in to Disney. Och det är ju många vackra och fina sagor. Stämningen och förväntan var därför skyhögt ställda när jag tog dem på utflykt till en plats varifrån den blivande prinsgemålens, tillsammans med alla andra älvors, hemvist.

Det finns mycket positivt man kan säga om Älvdalen med omgivningar men kanske inte att det ser ut som hemma hos Tingeling.

Vad hände? Är hela världen, från skurkar och bedragare till ensamma själar, inklusive undertecknad, plötsligt från Göteborg? Eller är jag til syvende og sidst inget annat, när man sliter av mig den hemmasnickrade masken av glättig lustigkurre, än en genuint elak översittare?

Är jag kanske mycket mer en Mr Hyde än Neanderthalson?

Hemska tanke.

Jag har en del självrannsakan att göra.

—

Relaterade blogginlägg: Inte till salu

Historia, Spännande människor

Et Arcadia ego

30 oktober, 20144 juni, 2025av adolphson1 kommentar

Uppdaterat andra juli 2023.

Jag är lycklig. Jag har varit i Arkadien i helgen. Ständigt skapar vi nya, underbara minnen.

Jag har aldrig, även om det faktiskt känns så, träffat Klas Ingesson personligen. Jag är heller ingen fanatisk fotbollssupporter även om jag är allmänt idrottsintresserad. Det syns mig därför lite märkligt att jag blir så berörd när sorgebudet om hans bortgång nu kommer.

Som sagt, något större fotbollsfan är jag inte. Jag har väl sett några matcher med IFK (Göteborg) på 1980- och 90-talen genom mitt påbrå därifrån. Brage har aldrig förmått kittla mitt dalahjärta på samma sätt som Leksands IF, antagligen beroende på att den enda match jag sett, mot AIK (Solna) ägde rum i snöblandat regn där båda lagen stod i var sitt straffområde och slog långlyror, inte gav mersmak.

Under min uppväxt, och även därefter, idrottade jag aktivt inom olika lagsporter. För en utpräglad individualist som jag var redan då så inser jag nu i efterhand hur värdefullt det är att lära sig verka med andra inom olika typer av lag och grupperingar. Ensam är sällan stark. Mina största fotbollsupplevelser är AIK (Solna) – Parma på Råsunda (när Brolin fortfarande spelade i Parma) samt någon match med Olympic Marseille när de hade Papin (alltså när han stod på höjden av sin karriär) i laget.

Händelser och personer hänger alltid ihop med sinnesstämningar och hur livet gestaltade sig just då. 1994-1995 var en lycklig tid i mitt liv. Jo, jag har ofta varit lycklig därefter och är det ofta nuförtiden också. Det är liksom en skyldighet man själv har som människa, som jag ser det. Men 1990-talet bär med sig en särskild mystik av rosaskimrande lycka i mitt sinne.

Det är mycket sällan jag kan påminna mig att jag kallat mig nationalist eller agerat nationalistiskt eftersom jag inte tror på den typen av strömningar. Men under VM-sommaren 1994 är det nog ytterst få svenskar som kan säga att hen inte drogs med i vansinnet. Det händer fortfarande att jag tittar på SvT:s VM-krönika och då känner tårarna rinna och en klump i halsen. Det är ju så fint. Jag mådde ju så bra.

Men det är inte själva fotbollsframgången jag saknar och minns mellan hulkningarna i TV-soffan. Nej, det är tillvaron sommaren 1994. Jag hade då ett års studier vid ett franskt universitet i ryggen och var sedan två år igång med mina studier i Uppsala. Och det gick rätt bra. Jag hade börjat inse att jag faktiskt visste vad jag höll på med, att jag skulle klara det. Jag hade knäckt koden och insett att jag trots medelmåttiga gymnasiebetyg via ett hyggligt högskoleprov ändå hade viss fallenhet för akademiska studier.

Jag skulle inte bara ta mig in på universitetet utan också ut från därifrån med en, eller faktiskt två som det visade sig, examina. Jag började, kanske också lite tack vare fotbollslandslagets VM-brons, tro på mig själv. Jag fick nya goda vänner och jag mötte mina barns mor.

Sommaren 1994 levde morfar och salig mor hade inte fått sin (sabla) hjärntumör. Jag tillbringade (de långa) somrarna med att arbeta och bo i Göteborgs södra skärgård och övriga året med att plugga och rumla runt i Uppsala. Kort sagt: livet var fantastiskt.

Mitt i allt det där kliver svenska landslaget i fotboll, där Klas Ingesson tidigt blev den kultfigur snart när alla kunde identifiera sig med, in och tar brons i VM. Jag skulle i detalj kunna redogöra för rätt mycket i samband med olika matcherna men avstår av samma princip som gäller lumpen-snack på fester.

Det handlar om livsglädje. Det handlar om framtidstro. Känslor som var starka då och som är det nu. Rätt mycket av de olika händelserna och människorna jag mötte under mitten av 1990-talet formade mig till den slutgiltiga vuxne person jag är idag. Lite känns det, när jag tittar tillbaka, som känslan i den nostalgiska, helt underbara, TV-serien Brideshead Revisited (En förlorad Värld). Sommaren 1994 är helt enkelt sinnebilden för lycka för mig, det är den känslan jag alltid eftersträvar.

Inte vet jag om det var en slump men Amanda Jenssens version av VM-låten från 94 är ju nästan kusligt rätt i tid och rum. Det har skrivits mycket om Klas Ingesson men kanske är Kennet Anderssons ord de som träffar åtminstone mig mest.

I Klas Ingesson hittar jag, i dessa profesinella, rasistiska, varumärkestider, en genuint svensk fotbollsspelare. Det är lite på samma sätt som med kärleken till Tomas Wassberg eller Ingmar Stenmark. Det genuina. Det människonära. Respekten. Föredömet. Och det är så jag kommer att minnas dem, Klas och de andra, från 1994. Några som gjorde något stort och formade en bättre framtid.

Det förflutna är inte enbart sorgligt och vemodigt. Tvärtom ger oss historien råg i ryggen att våga se framtiden an med tillförsikt.

Et Arcadia ego betyder ungefär Personen som ligger begravd här har varit i Arcadien. Eftersom Arcadien är en symbolisk plats för lycka, paradiset, är detta citat för mig en så oerhört passande beskrivning på Klas Ingesson.

Klabbe. Du har rätt i din inställning du hade under din sjukdomstid: det är inte den som levt längst som vinner, utan den som levt, verkligen levt fullt ut, i varje ögonblick. Vila i frid.

—

Arkadien behöver inte vara något märkligt. Jag tror varje tid har sin lycka och att vi alltid har underbara dagar framför oss. Alltså är jag lycklig.

—

Musik:

When we dig for Gold in the USA

Tips och länkar

Henrik Schyfferts The 90-ties. Vilken OERHÖRD igenkänninsfaktor.

SVTs dokumentär Bronshjältarna.

Mitt (i vissa delar lite bittra och missvisande) blogginlägg om Leksands IF

Bistånd, Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Livsåskådning, Politik, Retorik

Fermis paradox

27 oktober, 201430 december, 2022av adolphson6 kommentarer

Nobelpristagaren Enrico Fermi vet jag inte mycket om. Iallafall inte mer än att han givit namn till Fermis paradox.

Denna paradox konstaterar problemet mellan antagandet att det i ett oändligt universum också måste finnas ett oändligt antal världar liknande vår samt konstaterandet att vi inte funnit något som helst godtagbart vetenskapligt bevis på att någon sådan värld existerar.

Fermi formulerade 1950 frågan Var är de?, apropå att inga tecken på intelligent liv ute i universum, i form av exempelvis rymdskrot eller signaler, har påträffats.

—

Och apropå sökande efter intelligent liv. Jag har, i liten skala, gjort samma sak som Fermis. Jag har de senaste veckorna ägnat mig åt ett experiment.

Skriver man något på Twitter under hashtagen #svpol eller #SD2014 om Åkesson, Karl XII eller invandring tar det inte lång tid innan det rasslar till. Jag satte upp några enkla regler för experimentet samt utformade en strategi varpå jag kastade in en brandfackla. Reglerna innebar att man inte bara fick bombardera mig med frågor eller lösa påståenden utan att själv svara på frågor som jag ställde samt att man inte fick gömma sig under en foliehatt och vara anonym.

Jag ville heller inte prata med representanter för SD, SvP etcetera utan enbart dess väljare. Jag bestämde mig redan från början för att stå ut med med personliga påhopp och förolämpningar och inte besvara dem och istället fokusera på att försöka förstå hur dessa människor tänker eller känner. Jag upptäckte snart att cirka 50% vägrade släppa sin anonymitet med hänvisning till sin och sin eventuella familjs personliga säkerhet. Det hjälpte inte att jag själv är öppen då jag inte har något att frukta, hävdade man.

Att Åkessons sägs sova med en basebollträ vid sängen tycks symptomatiskt för både partiets företrädare och dess väljare.

När jag ställde mer personliga frågor om vilka de är, vad de jobbar med, vad de är nöjda eller missnöjda med i samhället (utöver invandring) eller vad de älskar eller känner engagemang inför, hoppade ytterligare flera av diskussionen.

En väldigt vanlig uppfattning är att jag, och alla andra partier utom SD, samt all media, tillhör en PK-åsiktskorridor där det är trångt. Man upplever ett tabu över att diskutera begränsning av invandring.

Att SD numera är en del av etablissemanget med hela 13% av valmanskåren ställer sig dess väljare helt främmande inför. Man ser sig absolut inte som rasist även om man anser att begreppet mänskliga rättigheter är en floskel. Det är svårt att få dem att närmare förklara hur detta hänger ihop.

De flesta jag pratat med anser att människor faktiskt är olika mycket värda och att det inte är något konstigt med det. De ser sig som sagt ändå inte som rasister – däremot mig som mer eller mindre sinnessjuk som påstår detta.

Viktigt är istället att lyfta fram vilken extrem situation vi har som tar emot så många flyktingar, att resurserna inte räcker till alla och vi borde anpassa oss till andra europeiska länders nivåer.

Man är rädd för vad som ska hända i framtiden, man ser alla flyktingar som kriminella bidragstagare, utan möjlighet att försörja sig själva, och att vi inte har något ansvar för den situation som råder i exempelvis Syrien.

Flera gånger har jag fått frågan hur många flyktingar jag personligen har i mitt hem och brukar då svara med frågan vid vilken krigszon den som skriver så själv befinner sig. Man är också arg över att man upplever att man inte får säga att flyktingmottagande kostar pengar och resurser.

—

Här är några citat från olika trådar baserat på diskussioner med cirka 15-20 personer:

I vilket normalt land som helst skulle du dömas för landsförräderi och medhjälp till brott och samhällsomstörtande verksamhet.

Att du gör bort dig offentligt säger inte per se att jag gör fel i att avslöja din dumhet anonymt. Lallare!

Alla människor är lika mycket värda men vissa måste hållas i isoleringscell annars

Vi behöver inte fler arbetslösa bidragstagare. Dessutom har många av dem med sig en religion som inte passar här

Du tillhör de som som fortf. inte förstått att värdegrund är hittepå samt felöversatt från eng.

Snart spricker Adolphsons rasistbubbla som bygger på felöversättning av de mänskliga rättigheterna

Hitler är alltså lika mycket värd för dig som moder Theresa

Alla på jordklotet har inte rätt till svenskt utbildningsväsande

Alla människor är olika värda i ett samhälle. Är samhället rasist då?

Fattar du inte vad Sverige släpper in? Massor av ISIS-anhängare, ”Sleeper cells” väntar bara på att slå till.

Människors lika värde är ett intetsägande påstående.

Du ger bort mitt hus till afgansk getbonde och kallar dig god. Jag missnöjd. Du kalla mig rasist.

Stalin, Mao, Muhammed, vad säger dessa dig dina förebilder?

Ännu en dumskalle, nu med namnet Adolphson

Fy fn vilken mega-rasist denna Adolphson är. Vadå ”människors lika värde”. Snacka går ju alltid.

SD kommer att växa tills de får makten och sådana som du kommer att dömas.

Och så till sist min personliga favorit:

Du kommer att deporteras till ett land som betalar sina räkningar med kärlek och ”din mentalitet”.

Tack! Kan jag resa i redan imorgon?

—

Det här med att Sverige i sammanhanget är så extremt har jag svårt att förstå. Vi har i Sverige, Danmark och Norge (Finland har delvis en annan historia) sedan slutet av 1800-talet fört en, i internationell jämförelse, progressiv lagstiftning med syfte att i det offentliga rummet gynna individens autonomi.

Ta kvinnans och barnens ställning i samhället, exempelvis. Äktenskapslagstiftning, rätt till skilsmässa, abortlagstiftning, rösträtt, har i Skandinavien, inte minst här i vårt land, de senaste 150 åren präglats av en samhällskultur som vill ta bort skuldbeläggning av individer (kvinnor och barn) och istället uppmuntra möjligheter till egen försörjning.

Kvinnan ska klara sig utan mannen, barnomsorg, ålderdomsvård, barnet har efter skilsmässa rätt till att umgås båda föräldrarna (vilket fortfarande är relativt ovanligt ute i världen), barnaga är kriminaliserat sedan 1979. Och så vidare.

Vi håller i detta nu på att förändra vår lagstiftning i synen på våldtäkt och även om vägen (i mitt tycke) fortfarande är lång ser man det på många håll i världen som en extrem lagstiftning.

Fråga Julian Assange, exempelvis.

Varför skulle detta inte gälla vår inställning till flyktingar och invandrare? Som jag ser det är det Danmark och Norge som går emot sitt stolta historiska förflutna som moderna och progressiva länder. (Finland borde skämmas).

Ja, flyktingmottagande kostar. Men genererar även intäkter. VA!? hör jag nättrollen vråla. HUR DÅ!? MOTIVERA DIG! KÄLLOR!?

Jo, det ger mig, och många andra, framtidstro. Och framtidstro är kanske den viktigaste tillgång ett land kan ha. Men det tankesättet är nog svårt för någon som är rädd eller drömmer sig tillbaka till en gammal värld att förstå.

Det här är ju inget man pratar med SD-väljare om på Twitter. Men jag efterlyser kontakt med någon av dem för att träffas och diskutera. Jag har ännu inte fått något svar. Många politiskt intresserade diskuterar gärna förutsättningslöst politik med okända. Men inte SD:s väljare, tycks det.

—

Fortsätter påhoppen får jag antagligen stänga ner mitt twitterkonto. Men det kan det vara värt. Jag kan ju alltid skaffa mig en foliehatt och öppna ett nytt konto i ett alias.

Neanderthalson, exempelvis.

Fermis och jag står fortfarande kvar och stampar på samma plats med den skillnaden att jag faktiskt funnit bevis på liv därute i cyberrymden.

Han söker dock efter intelligent liv och jag, som tolkar intelligens som förmåga till empati, konstaterar lite dystert att sådant nästan är lika sällsynt i cyberrymden som i universum.

—

Tips: Lyssna på programmet Konflikt om situationen för tiggande EU-migranter.

Historia, Mat och dryck, Resor

Rom 3.0

20 oktober, 201424 maj, 2019av adolphson1 kommentar

Jag börjar, så här efter mitt tredje besök, kunna Rom rätt bra. Nyligen skulle fars 80-årspresent äntligen inkasseras i form av ett veckoslut i den eviga staden.

Jag föreslår att man som förstagångsbesökare i Rom bor centralt – gärna i närheten av Panteon. Där råder ett myllrande folkliv till långt in på kvällen, där finns god och prisvärd mat och där finns den enda antika byggnad som i princip är intakt. Det är min absoluta favoritplats i Europa – antagligen för att byggnaden är intakt.

Det beror på att templet rätt snabbt blev en kyrka och på så vis fridlyst från förstörelse eller söndervittrande. Hursomhelst: Panteon är fantastiskt att iaktta mellan klunkarna av ett flyktigt rödvin eller mer bestående (!) pastatuggor.

Från denna del i Rom är det nära till platserna man kanske vill besöka om man bara har ett par dagar till förfogande. Så som Fontana di Trevi eller kanske Spanska trappan. I närheten av trappan rekommenderas att stanna till på det berömda Caffe Greco.

Detta ståtliga lilla vattenhål grundades redan 1760 av en, som namnet antyder, grek. Hit har sedan många stora kulturpersonligheter, ofta konstnärer, sökt sig och ofta skänkt något konstverk som sedan dess hänger på väggarna.

En kaffe, en liten sötsak, och en grappa är värt varenda euro. Just där och då är tillvaron värd en lite dyrare nota.

Gillar man äkta romersk mat är restaurang Alfredo, (den närmaste, sett från Panteon, av de åtminstone två restauranger med detta namn som finns i Rom) där man uppfann pastan med samma namn, verkligen att rekommendera.

För att citera Gunnar Sjögren: When in Rome Malin and Fredrik allways dine at the Alfredos. Sedan är det dags för Petrus – klippan varpå kyrkan byggdes. Bokstavligen såväl som andligen.

Nära den plats där Nero lät korsfästa aposteln Petrus (som anses som den första påven) byggde kejsar Konstantin en kyrka. Denna kyrka renoverades med Michelangelo som chefsarkitekt och Petersplatsen/kyrkan invigdes på 1600-talet.

Det är värt besök även för den som inte gillar barock och renässans. Ska man uppleva de mer kända scenerierna rekommenderar jag att avsätta två dagar för hela Vatikanen. Man blir alldeles överväldigad av såväl Peterskyrkan som Vatianmuseerna. Och det är långa köer.

En god idé är att anta något av erbjudandena om guidad tur. Man får gå förbi köerna och upplever väsentligheterna på ett enkelt sätt. Det är värt sina 35-45 euro. Sixtinska kapellet och Peterskyrkans basilika hör till det man hinner på en dag.

Själv valde jag ut några godbitar eftersom jag redan varit här: drottning Kristinas (ja,ja, det bor väl en liten nationalist i oss alla) grav inne i kyrkan samt Michelangelos underbara skulptur av Jesus och Maria. Framför den kan man bli sittande en god stund.

Nästa dag är det Forum Romanum och Colosseum som gäller. Den senare är intressant ur så många perspektiv.

En anledning att byggnaden klarat sig så bra, trots flera jordbävningar, är den gedigna konstruktionen samt att Colosseum relativt snabbt fick martyrstatus på grund av de många kristna som offrades på arenan.

Varje påsk håller påven en mässa till minne av detta.

IMG_1631 (1)

Den Flaviska Amfiteatern, som arenan hette back in the day, är ett dåtida mått mätt ett telniskt underverk. Dels beroende på den sinnrika logistiska konstruktionen tänkt att hantera 50 000 besökare med ingångar där varje individ effektivt slussades till sin placering enligt dennes sociala rang. De fattigaste satt längst upp.

Endast män hade tillträde till arenan men överklassens fruar kunde få delta och då sitta bland de fattigaste. Spelen pågick i princip hela dagen och åskådarna visste aldrig vad som väntade.

En dag på Colosseum kunde innehålla djurkamper, hönstävlingar eller gladiatorspel. I samband med Vesuvius utbrott år 79 förstördes staden Pompeji och ett viktigt tempel vilket fick kejsaren att ordna spel i 100 dagar i streck för att blidka gudarna (och kanske folket).

Scenen var täckt av sand. Detta för att sanden torkar upp blod men även för att när djur och gladiatorer gjorde entré genom luckor i golvet uppstod ett sandmoln vilket gjorde entrén mer effektfull då det tog ett tag innan publiken visste vem, eller vad, som kommit.

Annars använde man de fyra portarna för att komma in på själva scenen vilka symboliserade livet, döden och de segerrika vilka alltså hade var sin ingång/utgång. Givetvis hade kejsaren sin egen.

Kejsaren lyssnade på folket när han beslutade om liv och död för någon kämpe. Detta gav en psykologisk effekt och stärkte illusionen om verkligt inflytande. Jag, en man av folket, påverkade kejsaren. Jag dödade/räddade en människa i dag. Kejsaren lyssnade på mig.

Tvärt om mot vad många tror betyder tummen upp en dödsdom (svärd upp) medan tummen ner innebar nåd (svärd ner). Detta kanske någon borde upplysa Facebooks likande om, tänker jag.

När spelen var slut gick man till Vomitorium, utgångarna, vilka spyr ut folkmassorna. Även Forum Romanum bör upplevas via guide eller någon kunnig. Den här gången intresserade jag mig nästan uteslutande för Konstantins triumfbåge.

När kejsaren eller generalen åkte på triumffärd och tog emot folkets och senatens hyllningar, på Via sacra fram till Capitolium, stod en slav bakom och viskade kom i håg att du är dödlig som en påminnelse om att makten är av folket och folkets gunst kan ändras om du tar dåliga beslut.

Enligt bröd och skådespel-teorin är detta en av förklaringarna till att Colosseum byggdes. För att hålla folket, vulgus, på gott humör.

Men varför fick Konstantin en båge? Han la ju ner Rom som huvudstad och flyttade till Konstantinopel, dagens Istanbul. Själva bågen är någon sorts budgetvariant och består mest av hopplock tagna från andra byggnader och berättar egentligen ingenting om kejsar Konstantin.

Nåja. Han beslutade om att tillåta kristendomen som en av flera tillåtna religioner i det romerska riket och lät enligt legenden döpa sig på sin dödsbädd varpå kristendomen blev statsreligion. I den ortodoxa kyrkan är han helgon.

På triumfbågen kan man se män med skägg. Romarna var själva slätrakade och ansåg de skäggiga folken utanför riket som barbias. Alltså barbarer. För grekerna betydde barbar en som inte pratar grekiska.

Romarna tyckte också att människor som inte talade latin eller grekiska var obildade men la till det där med skäggen. Ordet barberare får härmed anses förklarat.

Tala ur skägget så jag hör vad du säger.

Jag visste det. Barbershop är barbari (internt körnörd-skämt).

Men jag tror jag börjar bli långrandig. För att sammanfatta: åk till Rom, om du har möjlighet. Det är facit.

Relaterade blogginlägg:

Den Flaviska amfiteatern

Jag = Hatte Furuhagen

– Hesekiels kod

Historia, Spännande människor

Den Rättfärdige och Den Starke

13 oktober, 201420 september, 2023av adolphson

Det som brukar anses som världens första folkomröstning inträffade år 482 f.v.t i Aten. Perserväldets konung, världens mäktigaste man, konungarnas konung, Xerxes, hade bestämt sig för att erövra Grekland. Detta beslut ledde fram till de avgörande och berömda slagen vid Maraton 490 samt Termopyle och Salamis 480. Frågan för dagen i Aten år 482 f.v.t gällde hur atenarna skulle hantera det persiska hotet. Till saken hör att stadstatens gruvdrift utvecklats mycket de föregående årtiondena och man visste att om man bara hittade en rik malmåder skulle saker och ting se annorlunda ut. Det gällde ju att kunna finansiera sitt försvar. Det var ingen skillnad mot dagens värld därvidlag.

Och detta år fann man en stor silverfyndighet. Atens ledande män Themistokles och Aristeides debatterade ivrigt i folkförsamlingen. Vad skulle man göra med den nyfunna rikedomen? Themistokles yrkade på att man skulle bygga en flotta medan Aristeides, med tillnamnet ”Den rättfärdige”, ansåg att den skulle delas bland medborgarna enligt gammal sedvänja. Man kunde inte enas. Demokratin var lamslagen, folkförsamlingen i dödläge. Man beslöt att röstskärvorna skulle tas fram för att avgöra dispyten och så skedde, några månader senare, på våren 482 f.v.t. Historiens första kända folkomröstning var därmed ett faktum. En rätt viktig sådan får man nog tillstå eftersom resultatet i praktiken skulle avgöra Atens, och kanske hela Greklands, framtid som självständig stadsstat.

Aristeides hade rykte om sig att aldrig söka personlig berömmelse eller rikedom utan att alltid kämpa för folkets (medborgarnas) bästa. Därmed förklaras hans smeknamn. Historikern Herodotos menade att ”det fanns inte i hela Aten en så värdig eller rättvis man som han.” Omröstningen förlorade Aristeides dock och fick gå i landsflykt. Eller förlorade och förlorade. Egentligen resulterade den i en sorts kompromiss eftersom några fartyg, men inte alls så många som Themistokles hoppades på, faktiskt byggdes och blev stommen i det Attiska sjöförbundet – en koalition av grekiska stadsstater och kärnan i det som till sist fällde avgörandet mot perserna.

När perserna väl anföll återkallades Aresteides och blev en av Atens främste generaler. Det var inte så ovanligt att den som drivit sin sak hårt i folkförsamlingen och förlorat på viss eller obestämd tid landsförvisades från Aten.

—

Källor:

Tom Holland: Marathon – det Persiska imperiet och kampen om västerlandet.

Hugo Montgomery: Medelhavsvärldens historia till omkring 400 e.Kr

Wikipedia