Perioden 1801-1830 rekryterades totalt 209 soldater. De fördelade sig på följande vis:
år och antal soldater
1801: 18
1805: 21
1808: 6
1810: 13
1811: 9
1812: 20
1813: 46
1815: 34
1824: 4
1825: 13
1826: 4
1827: 1
1828: 2
1830: 18
Tyngdpunkten ligger på åren 1812-15, mitt under brinnande krig. Överhuvudtaget under undersökningsperiodens första femton år rekryterades en stor majoritet av antalet rekryterade.
1801-1815 rekryterades 167 man, att jämföra med 42 rekryterade perioden 1816-1830. Nedan följer en jämförelse över de rekryterades ålder, medellängd och civilstånd i början, mitten och slutet av undersökningsperioden.
År medelålder medellängd gift/ogift
1805: 24,7 år/ 173,6 cm/ 28% 73%
1815: 21,1 år/ 170,6 cm/ 38% 62%
1825: 21,6 år/ 172,3 cm/ 10% 90%
Medelåldern har från 1815 till 1825 sjunkit med 3 respektive 3,5 år. 1815 accepterade man både något yngre och kortare rekryter än tio år tidigare.
1815 hade regementet varit i krig men man kan inte utselsuta att reslutetatet beror på naturliga orsaker – att man därför kan se en minskning i tabellen.
Antalet ogifta är större än antalet gifta men siffran från 1825 är lite missvisande eftersom utav 11 personer är en gift och tio ogifta. Ovanstående tabell kan man jämföra med följande data för hela kompaniet år 1809:
Av 150 man saknas uppgifter eller anges som vakanta om 28 rotar.
Av 150 man är 24 inte från Leksand.
Av 150 man är 56 gifta.
Av 150 man är 59 ogifta (övriga saknar uppgift om civilstånd).
Av 150 man är medelåldern 31,3 år.
Av 150 man är medellängden 173,4 cm.
Av 150 man anges 22 tillhöra det nya jägarförbandet.
De enda hantverk som nämns i rullorna är skomakare, snickare och skräddare. Anledningen till varför man noterar vilka eventuella hantverk rekryterna besitter borde vara för att färdigheten på något sätt skulle vara av intresse för regementet.
År 1809 kan, av kompaniets 150 man, 38 skriva dugligt medan endast 4 kunde skriva väl.
AVGÅNG, PENSIONERING OCH DÖDSFALL
Den 25:e september 1801 mönstrades Förste Majorens kompani i Leksands socken. Mönstringsförrättare var generalmajoren samt riddaren av kungliga svärdsorden, högvälborne herr Lars Stiernestam och kungens generalmönstringsrepresentant vid krigsexpedition, ädel och högaktad, herr August Bergström.
8 personer begär eller tvingas till avsked och det beror på stigande ålder samt tilltagande skröplighet, sjukdom med mera. Kompaniets ålderman, 63-årige Olof Andersson som går under rotenamnet Lax, får avsked. Han har tjent med beröm, bevittnat kriget, får avsked med anmodan till underhåll.
12 man har avlidit under 1790-talet och när ingen soldat ersatt den avlidne anges roten som indragen till kronan. Är roten ersatt anges år och datum när det inträffade. Dödsorsak är man mycket sparsam med att sätta ut, det står bara död på roten med år och datum.
Endast vid ett tillfälle angavs en naturlig dödsorsak där orsaken angavs. Återigen rör det sig om roten Lax men den här gången är året 1815 då denne 22-årige yngling drunknade i Siljan.
Endast två namnbyten är noterade 1801, det är Näbb och Kuse vilka begär att få byta namn till Ström respektive Nyman. Bland övriga personer ibrullan som fångade mitt intresse förtjänar 36-årige Mats Matsson att nämnas. Hans rotenamn var Udd och han anklagas flera gånger för stöld både hos sin chef och på roten. Något avsked fick han inte, däremot disciplinstraff.
34-årige Olof Andersson med rotenamnet Rask har hemmansbruk och utbyte beviljats vår duktige karl. Hur detta ska tolkas är jag inte säker på. Andersson kan helt enkelt fått avsked och utbytt mot en ny soldat men med tanke på formuleringen i rullan tror jag han fått byta rotejorden mot sitt egna bruk. Rotarna Menlös och Limström, båda 36 år, anges ännu som tjänstbara och får stå kvar i rullorna.
Jag har letat i gömmorna och hittat en liten sak från ett gästspel vid historiska institutionen, Stockholms universitet. Jag tänkte det kunde vara aktuellt när nu Dalregementet återkommer. Sålunda presenteras härmed:
LEKSANDS KOMPANI VID DALREGEMENTET PERIODEN 1800-1830.REKRYTERING, TJÄNST OCH AVGÅNG.
Detta är en uppsats som behandlar de första 30 åren under 1800-talet för Leksands kompani vid Dalregementet. Det var en händelserik period både i Sverige och resten av Europa.
1805 drogs Sverige med i koalitionen mot Napoleon på Englands, Rysslands och Österrikes sida. 1807 utbröt även krig i Pommern.
Den svenske monarken Gustaf IV Adolfs avsky mot Napoleon drog också in Sverige i krig mot Danmark och Ryssland 1808-1809. Ryssland var tidigare varit Sveriges bundsförvant men hade bytt sida.
1813 bröt kriget ut igen och den här gången ville man ersätta förlusten av Finland genom att annektera Norge. Kriget 1814 gällde att tvinga Norge att underkasta sig den så kallade kieltraktaten som fastslog att Norge i praktiken styrdes från Stockholm.
Detta var en tid då förändringar började komma för det svenska militärväsendet. Det gamla Indelningsverket började närma sig sitt slut och ersättas av allmän värnplikt även större krav kom att ställas på officerare (exempelvis räckte det inte längre att vara av adlig börd som enda merit).
Jag har granskat 1:a majorens (Leksands) kompani under 1800-talets tre första decennier och utgår från följande:
Hur många indelta soldater fanns det i kompaniet?
Vilka namn hade rotarna, går det att fastställa i vilka byar de låg?
Fanns det bara människor från Leksand i kompaniet?
Hur såg kompaniet ut vid undersökningens början, mitt och slut?
Soldaternas ålder, civilstånd och medellängd?
Hur många avgick respektive rekryterades?
Vilka var skälen till avgångarna?
Hur länge hade de tjänstgjort?
Kan man se någon påverkan av krigen?
Hur hög var läskunnigheten?
Hur populärt var det med namnbyte?
Jag har studerat de mönstrings, kassations och generalmönsterrullor som finns på krigsarkivet för perioden. I övrigt har jag använt allmänna historieverk av Schenström, Pihlström, samt Armborstet årgångarna 1954 och 1961. Alla data, siffror och tabeller i uppsatsen gäller enbart Leksands kompani och inte hela regementet.
Något om Dalregementets allmänna historia 1800-1830.
År 1800 fick Dalregementet en ny chef i översten och friherren Gustaf Gyllengranat. Han hade tidigare tjänstgjort som chef för Västerbottens regemente.
1801 bestäms att att alla korpraler och spel ska anlägga mustascher och år 1802 kommer det en helt ny uniform: för öfrigt haglade det af bestämmelser rörande olika uniformspersedlars bärande, hattarnas sättande på sned…
1804 avled Gyllengranat och ersattes av friherre Ture Gustaf Cederström. Denne man omnämns ha en gedigen militär bakgrund. Han började sin karriär 1781 som sergeant utan lön vid Svea livgarde. Han var även hovmarskalk och ledamot av krigskollegium.
Under fredsåren innan 1807 är det mest persedel- och utseende förändringar som inträffar. 1805 avskaffas frisyren (!) och kompanimärken ska bäras i hattarna. För Leksands kompani är hatten blå.
1806 organiseras fältläkarkåren om. Det ska från det året finnas en fältläkare samt ytterligare två underordnade honom vid bataljonen. 1806 bildas även jägarkåren (för strid i spridd ordning) och ersätter de gamla grenadjärerna.
1807 utbryter krig i Pommern. En dalbataljon deltar…i detta oskickligt förda krig. Man lyckas förhandla till sig fritt återtåg av fransmännen och av 600 man återstår 457 vid återkomsten till Rommehed.
Ryssland hade som tidigare nämnts gått över till Napoleon och danskarna hade mer eller mindre tvingats till den sidan på grund av engelsmännens press. Gustaf IV Adolfs hårda motstånd mot Napoleon gjorde således att Sverige 1808-1809 förde krig mot sina grannar.
Materialbrist och sjukdom spelade en stor roll i detta krig, trettio dalkarlar avled vid samma tillfälle i Böla och kriget avstannade mer eller mindre av sig självt på grund av dessa problem.
Oppositionen mot kungen ökar och under julvilan i Åmål 1808-1809 dras kompaniet in när en viss Adlersparre Anckarsvärd övertalar officerarna vid Dalregementet att marschera med dem mot Stockholm för att avsätta Gustaf IV Adolf.
I Stockholm får bataljonen nya kläder så att man med heder kunde paradera dels vid riksdagens öppnande…dels vis Carl XIII:s kröning.
Under åren 1810-1813 råder fred och Dalregementet stannar i hemorten med undantag för vissa arbetskommenderingar, främst gällde det arbetet med Göta kanal.
Det blir tillåtet för officerare att lämna sina tjänster under perioden och 1812 införs allmän värnplikt vilket vid den här tidpunkten innebär att rotarnas rekryteringsplikt i krig upphör.
1813 utbryter en allmän kamp mot Napoleons vacklande välde och det är även detta år som Dalregementet får sitt nuvarande namn: Nr 13 Kongl. Dalregementet. Under en kort period blir Carl Pontus Gahn av Colquhoun regementschef men ersätts samma år av Ridderstolpe.
1814 medverkar regementet tillsammans med Bohusläns regemente vid gränsen till Norge. Kriget gällde alltså att få Norge att underkasta sig Kieltraktaten. Efter att ha deltagit i strid hela sommaren återvänder Dalabataljonen hem den 13:e november 1814, de förluster man lidit var mest på grund av sjukdomar.
Wikipedia behöver uppdatera sig
Efter kriget indelas regementet i tre bataljoner och vissa löneregleringar samt indragningar av officerstjänster sker. 1819 börjar en underofficerskola växa fram på Karlborg, enligt 1819 års tjänstgöringsreglemente borde korpralen kunna läsa och skriva, och 1858 föreskrives examen i alla hans åligganden.
Tidigare hade regementschefen uttagit lämpliga ämnen bland bland manskapet till underofficerare. 1819 bestämdes att armens professorer efter hand ska försvinna, och vid Dalregementet avskedas efterhand 1820 tuktomästarna Gepå och Warnagel. 1820 ersätter C.A Lejionflycht Ridderstolpe som regementschef och kom att inneha posten till 1835.
Perioden 1816-1830 (och naturligtvis längre fram i tiden) präglades utvecklingen vid Dalregementet av organisatoriska förändringar. Officerarna avlönas inte längre av det kompani de tillhör, kompanierna byter namn, (Första majorens kompani blir Leksands kompani) och det är bara Livkompaniesom behåller sitt namn.
Sådana förändringar gjordes naturligtvis på fler regementen än Dalregementet …men till livkompaniets och till bygdenamnets klang lystrar än så gärna Dalregementets grånande soldat.
Det bör här nämnas att Schenström på sidan 53 i sin bok Kungl. Dalregementet under tiden 1815-1908 säger att Dalregementet tog sitt nuvarande namn 1816 medan Armborstet 1954 påstår att detta skedde 1813. Armborstet ges ut av kungl. Dalregementets kamratförening och på sidorna 5-20 skriver Hans Lundbergh en krönika över regementets historia 1800-1899. Möjligen numrerades vissa regementen om 1816 (dock ej Dalregementet) varpå Schenström dragit slutsatsen att det från detta år regementets nuvarande namn härrör.
Detta är den sista och avslutande delen om gruvdrängarnas buller i Falun juni 1743. Sist presenteras alla källor för alla 18 blogginlägg i ämnet. Tack för reaktioner, kommentarer, glada och uppmuntrande tillrop – det värmer.
För den intresserade kan nämnas att jag har mycket material från många timmar på olika arkiv så mer kommer framöver.
SAMMANFATTNING
Den yttre utlösande faktorn för bullret i Falun var upproret Stora Daldansen i kombination med svåra tider. Gruvdrängarna såg ett tillfälle att åstadkomma förändringar. Den inre orsaken, som är minst lika viktig, är det groende missnöje som växt sig allt starkare under 1743.
Det förekom inget organiserat samarbete mellan upprorsmännen i Daldansen och gruvdrängarna. De förra ställde sig lojalt på bergslagens sida så snart de fått sina krav uppfyllda.
De förekom inslag av uppvigling men inte mycket. Händelserna var ett utslag av allmän upphetsning och ryktesspridning.
Den enda ledargestalt man kan peka ut är Anders Lehus. I början uppmuntrade han gruvdrängarna men byter efter hand sida och försöker, möjligen drabbad av opportunistens fotfrossa, istället lugna situationen.
Cornettens Anders fungerade som informell ledare för de mest uppjagade gruvdrängarna (eller de som var mest missnöjda). Han tycks dock ha sina arbetskamraters förtroende eftersom han senare finns med och överlägger med både bergmästaren och upprorsmännen i Daldansen.
De mest aktiva drängarna fick hårda straff medan vaktarna klarade sig ganska lindrigt undan (Lehus fick som nämnts böta). Trots dessa stränga straff lyckades gruvdrängarna övertyga med sitt uppror. De fick så gott som alla behålla sina anställningar och vilkoren blev också något bättre på sikt även om det skulle dröja mycket länge innan de nådde samma nivåer som sommaren 1743.
herrligt i Dalarne
löfva sig salarne
och källarsvalarne
frusta sitt mjöd
JO Wallin
ÅTALSPUNKTERNA MOT CORNETTENS-ANDERS
Gruvdrängen Anders Hansson på Falun, Cornettens Anders kallad, har varit till förhör den 4:e, 5:e, 14:e, 26:e, 27:e och 31:a oktober 1743.
Har tagit illa opp herr Geschwornern Shultzes förmaning som han gjorde till gruvdrängarna på köpet den 8:e juni.
Påstått att herr Geschwornern aldrig skulle få komma tillbaka och bliva Geschworner.
Önskat få tillfälle att betala Marksheidern för det han varit obillig mot honom på köpet.
Kommit med flera överens på Elfströms krog den 9:e juni att gå på magasinet och höra vad de kunde uträtta på magasinet.
Varit på magasinet den 9:e juni eftermiddagen, och där stått främst vid farstubron.
Fört ordet för dem som påstått de deputerades avsättande.
Varit bland de mest bullersamma.
Ganska ovettig.
Fodrat ut herr Geschwornern
Sagt att han lovat plåga gruvdrängarna som Israels barn plågades av farao i Egypten.
Gått in i magasinsbyggnaden och sökt rådman Ersson och Geschwornern.
Varit så ond att han gråtit
Skrikigt så häftigt att Lind fått hand på munn på honom
Varit den enda orsaken att till att gruvdrängarna trängt sig in i rummen.
Sagt till Geschwornern “jag skall klippa till dig din släthåkan”.
Till jämte att han fått mutor och att han ej kunde gå till skift förrän han fått tala med rådman Ersson.
Sprungit neder åt magasinsbakgården och där sökt rådman Ersson.
Stått längst upp på nattstugetrappan och bjudit till att rycka opp nattstugedörren.
Varit upp till nattsugan.
Varit på magasinet så som anförare för Tallberg.
Haft agg till Geschwornern sedan han var bergsfogde i orten.
KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING
Otryckta källor
Riksarkivet (RA): Bergskollegium Advokatfiskalens arkiv, E II b 57
Tryckta källor:
Marx, K. “Kapitalet” 4:e uppl, Berlin 1981
Boethius, B, “Gruvornas, Hyttornas, och Hamrarnas folk” Stockholm 1951
Beckman, B, “Dalaupproret 1743” Göteborg 1930
Ericsson, B, “Bergsstaden Falun 1720-1769” Uppsala 1970
Dalarnas fornminnes- och hembyggdsförbund. “Femtusen man från Dalorten sprang”, Falun 1993
Kämpe, A. “Svenska Allmogens Frihetsstrider” Borås 1974
Litteratur;
Östberg, A. “Det gamla Falun” Falun 1967
Florén, A/ Rydén, G. “Arbete, hushåll och region” Uppsala 1974
Under de rättegångar som ägde rum i Falun mellan den fjärde oktober och tolfte november 1743 uppvisade de anklagade gruvdrängarna en förvånansvärd tuffhet. Stora Daldansen var krossad och själva stod de anklagade för uppror, bevakade av soldater, och ändå stod de fast vid att den nya (framtvingade) kiöpgörningen (prisnivån på malm vilken reglerade löner) borde gälla.
Visserligen var det många som påstod att de tvingats delta i bullret, att de knuffats in på magasinsgården och oavsiktligt befunnit sig där. Det samlade intrycket är ändå att både vaktare, gruvdrängar och en hel del bergsmän önskade att de villkor som bergmästaren tvingats acceptera borde gälla även efter rättegången.
Det är när bullret går över styr, när gruvdrängarna rusar in i Magasinet och börjar sin våldsamma jakt på de tre förmännen, som många börjar anse att det hela gått för långt och lämnar platsen.
Upproret i gruvan 1743 måste ses som en spontan händelse med sin grund i ett växande missnöje, men även på grund av oro över vad som skulle hända när Stora Daldansen kom till Falun. Man ville inte se sin arbetsplats länsad för även om magasinsverksamheten var impopulär garanterade den ändå mat i magen när lönen var slut.
Gruvdrängarnas ärende på Magasinet var att ta reda på huruvida de skulle tvingas delta i upproret och marschera med Stora Daldansen till Stockholm. Man ville även säkerställa (oavsett om de skulle följa med eller inte) att bergslagen inte skulle avtvingas all spannmål. Man tänkte på sina familjers överlevnad samt på sin egen när de återvände från Stockholm. När de förvissat sig om att även bergsmännen skulle följa med om de själva tvingades så övergick gruvdrängarna till att klaga på kiöpgörningen.
Man ville få bort de deputerade, geschwornern, marksheindern, och rådman Ersson från kiöpegörningen vilken framöver skulle skötas av vaktarna, gruvdrängarna och bergmästaren. Dessa ansågs vara de enda som kände de verkliga förhållandena i gruvan och därför de som bäst kunde bedöma arbetet och prissättningen på malmen.
Bergmästaren avtvingades en skriftlig försäkran för detta. Efter att dessa krav är tillgododsedda passar några modiga (berusade) gruvdrängar på att försöka tillgodose mer personliga önskemål. Drängen Danielsson-Stor försökte exempelvis få tillbaka sin anställning, andra krävde spannmål.
Dagen efter, när allt lugnat sig, ställer sig gruvdrängarna åter på bergslagens sida gentemot upprorsmännen. Representanter från gruvdrängarna, vaktarna och de bergsmän som inte var avskydda av gruvdrängarna träffades shemma hos bergmästaren för att överlägga om hur Stora Daldansen skulle hanteras.
Gruvdrängarna tar även egna kontakter med upproret, ledaren Schedin bodde exempelvis hemma hos en av bergsmännen men dessa informella kontakter var inte ett orgnaniserat samarbete mot bergslagen utan man diskuterade vilka villkor upprorsmännen ställde för att lämna staden.
Gruvdrängarna var, när de väl vunnit sitt slag, minst lika ivriga att blir av med Stora Daldansen som någon annan.
Landshövdingen var under händelserna helt satt ur spel och borgmästaren mer eller mindre i Stora Daldansens våld. Bergmästaren, vars tre närmaste män är bortjagade ur staden, stod således helt ensam och är därför tvungen att tillmötesgå gruvdrängarna för ortens och grufans bästa.
Själva upptakten till oroligheterna uppges vara geschwornerns förmaningstal onsdagens den 8:e juni även om denne i sitt eget vittensmål hävdade att han inte hotat någon. Faktum kvarstår dock: han hade ännu en dryg vecka efter händelserna fortfarande inte vågat sig tillbaka till Falun från sin tillflyktsort i Ornäs. Bergmästaren hade svårt att övertala gruvdrängarna att tillåta honom att komma tillbaka.
Det är på detta möte som gruvdrängarna för första gången framför sina krav. De får till svar att vänta med sina krav tills upproret lämnat staden och då framföra sina krav skriftligen. Problemet är bara att man gjort detta många gånger tidigare utan resultat. Dessutom ansåg gruvdrängarna att de fick för dåligt betalt för ett mycket farligt jobb.
Det var väl känt att överläggningar skulle äga rum på Stora torget torsdagen 9:e juni klockan 16 och den aktuella dagen jäser Falun av oro, missnöje och rykten. Gruvdrängarna lägger ner arbetet i gruvan och samlas på krogar för att diskutera läget.
När mötet börjar drar man sig dit och där talar bergsmannen Anders Lehus till dem och hävdar att de har rätt i sina krav och anför dem till Magasinet. Där utbryter tumultet med explosionsartad kraft men det är först efter man fått igenom sina krav som det går överstyr.
Bergmästaren och övriga ståndspersoner som tar aktiv del av händelserna försöker hela tiden övertala gruvdrängarna att lämna in sina besvär skriftligt efter att Daldansen lämnat Falun. Gruvdrängarna svarar att de gjort detta ofta men aldrig fått något gehör. Tron på att verka den vägen har man aldrig övervägt, skulle något ske måste det ske omedelbart och med kraft ansågs det.
Det framkommer flera gånger under rättegången att några av dem som klagat högst på mötet den 8:e juni, Björk och Antonsson, tillhör dem som har störst förtjänst i gruvan. En inte helt orimlig slutsats av det är att den högsta förtjänsten inte var särskilt hög. Kanske är det också så att vänskap och lojalitet spelade in i deras engagemang.
Under sommaren året efter, 1744, så tjänade gruvdrängarna dubbelt så mycket som de gjorde innan bullret och det fanns de som inte trodde gruvan skulle överleva den bördan. Storhetstiden från 1600-talet är över och skulle inte återkomma.
Efter att Daldansen fallit i Stockholm hävdar äldre forskning (Beckman se slutet när källor presenteras) att gruvdrängarna saknad ryggrad men så länge kungen inte skickade trupper var deras sak ohotad. De höll stånd länge och de äldre villkorens återkomst dröjde vilket kan bero på att gruvdrängarna hade ett brett stöd från både vaktare och en del bergsmän. Från den senare gruppen märktes förslag om att behålla den nya ordningen och faktiskt göra sig av med flera av personerna på högre poster inom bergslagen.
Vid flera tillfällen under händelserna hotar gruvdrängarna att ansluta sig till Daldansen men detta är bara ett hot för att få igenom sina krav. Det förekommer förhandlingar med upprorsmännen och ett viktigt skäl till att inte lämna gruvan var att den då skulle översvämmas så svårt att den inte skulle gå att pumpa ur under innevarande livstid.
Det allvarligaste brottet i Bergsrättens ögon var utan tvivel att man bröt sig in i Magasinet, hoten mot förmännen samt att lägga hand på bergmästaren och landshövdingen. Rätten lägger stor vikt vid att utreda hur det kom sig att man samlades vid Magasinet och om någon uppviglade gruvdrängarna att gå dit.
Genom sitt agerande omkullvälter aktörerna rådande förordningar och, som bergmästaren uttrycker det, hotar hela samhället. Den som på så vis är uppstudsig samtidigt när en upprorisk allmoge står i staden är själv att betrakta som upprorsman och bör inte visas någon nåd.
Bergmästare Troilis totala fördömelse av gruvdrängarnas agenade kan vara ett sätt att visa för rätten att han själv verkligen gjorde allt som stod i hans makt för att förhindra det inträffade likaväl som det kan vara hans verkliga synsätt. Oavsett vilket förblir detta spekulationer. Man bör dock komma ihåg att Troili var den ende av gruvans förmän som inte blev helt lamslagen under händelseförloppet. Han säger även under förhören att han anser att vaktarna borde höras i större utsträckning, något man kan hålla med honom om.
Vaktarna stödde gruvdrängarna, några deltog aktivt i bullret, vilket är självklart eftersom de hade lika mycket att vinna som gruvdrängarna. Veckorna efter bullret är det vaktarna och gruvdrängarna som dominerar köpgörningen – ändå är det inte många vaktare som åtalas och de som gör det får inte de strängaste straffen.
Gruvdrängarnas straff har redan redogjorts för men de mildrades senare. Inga dödsstraff verkställdes och det tog lång tid innan alla fängelsestraff verkställdes.
När bergmästaren och borgmästaren gav order om vilka som skulle delta i överläggningarna med upprorshären tycks kommunikationen varit bristfällig. Bergmästaren gav order om att gruvdrängarna inte skulle komma dit tillsammans med övrigt bergsfolk medan borgmästaren inte gjorde någon sådan avskiljning.
Möjligen kan hans motiv varit att han ville inhämta hela stadens uppfattning innan det förhandlades med upprorshären. Påbudet spreds således urskiljningslöst och nådde självfallet också gruvdrängarnas öron. Schedin )upprorsledaren) ska å sin sida ha verkat för en uppgörelse mellan upprorshären och bergslagen – något som ju också kom till stånd.
Lehus försäkrade gruvdrängarna att inget ont skulle ske dem, han trodde att överläggningarna skulle löpa väl med upprosmännen. Borgmästaren Sallenius trodde att gruvdrängarna var upprörda över upprorsmännens hårda krav men förstod snart hur fel han hade. Han anser i rätten att gruvdrängarnas krav som fullkomligt befängda och omoraliska.
Mot slutet av förhandlingarna lämnas ordet fritt varvid gruvdrängen Björk stiger fram och kräver att hela bergslagen måste höras huruvida det inte kunde förbli så att kiöpgörningen kunde ske utan de deputerade – så som skett under sommaren. Han får till svar att så grannlaga sak, som intet får röras.
Rätten påminner sig också i sammanfattningen om att Lehus och Jönsson faktiskt bidragit till att lugna ner stämningen bland gruvdrängarna och inte gjort gemensam sak med dem.
Per Andersson, son till en bergsman och som inte betett sig som Lehus och Jönsson, har skrivit ett brev till rätten där han ber om förlåtelse för sitt agerande och lovar att vara lydig framöver – bara han slipper kroppsstraff.
DOMAR
Domarna börjar med en sammanfattning över anklagelserna mot respektive gruvdräng. Alla anklagas för uppror bergslagens och riksens förmän. Man understryker särskilt att händelserna ägt rum under en synnerligen olämplig tidpunkt – nämligen när en rasande dalaallmoge stod i staden. Detta faktum betraktas som en mycket graverande omständighet för samtliga anklagade. Rätten påpekar även i domarna att det inträffade varit till stor skada för bergslagen.
Cornettens-Anders Hansson
Hanssson har hyst agg mot geswornern, han gick medvetet till magasinet för att kränka kiöpgörningen, han var bland de främsta vid byggnadens farstubro, han har då gapat och skrikit i största allmänhet, han har krävt att gechwornern, marksheidern, och rådmannen ska komma ut ur magasinet och stå till svars för sina illgärningar, han var den förste att storma magasinsbyggnaden och då enligt vittnen så ond att han gråtit och sett ut som en biörn. Han sökte vidare på bakgråden och på granngårdar och han var med och bröt upp dörren till bergslagens övernattningsstuga. Hans allvarligaste brott tycks dock ha varit att han fungerat som ledare för de mest illasinnade grufdrängarne. Efter händelerna har Hansson inte visat någon ånger och varit uttalat sig emot att låta geschworner Shultze återkomma till Falun från sin tillflyktsort i Ornäs. Cornettens-Anders Hansson döms till döden.
Hans Danielsson Stor
Danielsson döms till döden för att ha hotat bergmästaren med en yxa. Han hade förövrigt inget med händelserna att göra då han inte ens var anställd vid ruvan.
Olof Tallberg, Erik Willman och Karl Öman
Döms till 30 par spö.
Hans Albrektsson och Anton Antonsson
Tio dagar i fängelse på vatten och bröd.
Anders Lehus (och ytterligare några bergsmanssöner som Per Andersson)
Böter om 20 daler slivermynt samt att inför bergmästaren göra offentlig avbön. Deras heder skulle kränkas om de utsattes för kroppsstraff.
Ytterligare 28 gruvdrängar
Döms till fyra dagar i fängelse på vatten och bröd då de varit med på magasinet men utöver detta inte begått några brott.
31 andra gruvdrängar
Slipper straff trots att de varit med vid magasinet. Det fastslås att deras deltagande var ett brott och de slipper undan med ett varningens finger.
Jag vet att rådhuset byggts om flera gånger. Men eftersom jag tillbringar så mycket tid i sessionssalen vill jag gärna tro att det var här domarna föll. Övervåningen måste funnits men sitt nuvarande utseende fick byggnaden 1749. Lägg särskilt märke till uret på motsatt sida som är från slutet av 1700-talet och då som nu klingar vackert under ändlösa förhandlingar (men inte under dessa som detta handlar om)
Vissa bergsmän varnades uttryckligen för att gå till gruvan dagen efter bullret, den 10:e juni, då deras säkerhet inte kunde garanteras. Bland dessa fanns Göran Sohlberg vilken var synnerligen impopulär för sin hårdhet i gruvan och orättvisa vid köpgörningen.
När gruvdrängarna kom till Magasinet var de, som vi har sett, mycket upphetsade och hotade de eftersökta till livet. När de senare återgick till arbetet i gruvan var de fortfarande orädda och sturska och någon avbön var de inte beredda att göra.
Efter att upprorshären dragit vidare mot Stockholm kom ett antal gruvdrängar i samtal med prästen Hefselius vilken tyckte att gruvdrängarna borde be om tillgift för sitt ”omoraliska beteende” för att därigenom få sitt kommande straff mildrat. För bestraffade skulle de utan tvekan bli.
Han fick till svar att detta inte ansågs nödvändigt eftersom hela landet var i rörelse. Hefselius började då argumentera för hörsamhet gentemot kyrkan (som predikade lydnad mot överheten) vilket fick som enda resultat att de aktuella drängarna helt sonika vände på klacken och gick därifrån.
Landshövdingen gav så småningom, med stöd från både bergmästaren och borgmästaren, sitt bifall till upprorshärens krav men ville också inhämta stadens innevånares åsikter varför dessa kallades till möte på Stora torget den 9:e juni 1743 klockan 15.00.
Det är alltså efter detta möte som gruvdrängarna gick mot Magasinet där de visste att stadens ledande män överlade.
Upprorshären blev till sist nöjd med vad den fick, man sa sig inse att det skulle vara till skada för orten om de begärde mer – ett mer realistiskt skäl var att man inte ville dröja längre i Falun. Man hade högre mål att uppnå.
Överenskommelsen blev att 6300 daler kopparmynt samt 24 kavalerister ur bergsregementet skulle tillfalla upprorshären. I sista stund ändrade man sig och försökte tilltvinga sig 300 soldater men detta realiserades aldrig eftersom man helt enkelt inte hann stanna längre i staden.
(Några av upprorsmännen stannade dock i Falun för kunna att tvinga fram förstärkningar längre fram i tiden, om det skulle behövas.)
Gruvdrängen Måns Nilsson gamal, bräcklig, ofärdig, enögd och hör illa vet att akta sig för han har varit med om buller i gruvan på salig Svabs (Troilis företrädare som bergmästare) tid och vet därför hur illa det brukar sluta för gruvdrängarnas del.
Cornettens Anders Hansson var den första som rusade in i magasinet och skrek och vrålade, vilket han också erkänner i förhör. Han hävdar dock att han endast ville tala med de eftersökta och inte misshandla dem så som rätten hävdar.
Men vad var det egentligen som geswornern sade i sitt omtalade förmaningstal den 8:e juni, det som väckte så mycket ont blod? Gesworner Shultze lämnar in talet till rätten. Det är hans formuleringar och det går inte att fastslå om han skrev detta efter händelsen eller om hans ord faktiskt föll så här:
Godt folk. I som igår ej hade tillfälle att höra den förmaning, som bergmästaren då wid kiöpgörningen giorde till arbetsfolket, hwilka hade lottning at de skulle skika sig beskildeligen och nyktre, wid dett at dale allmogen ankommer och wistashär uti staden, samt att det på intet sätt måtte göra et med dem. Eder skall iag och nu förmana, at i och giören det samma, ty den tänker efter utgåmgen och ändalyckten däraf, han har sig wäl före. Och iag antar eder alla för mycket beskiedlige så will iag ovh hoppas, at i och efter kommen min förmaning.
Förmaningstalet
Enligt Schultze själv har han alltså inte hotat att plåga eller straffa någon och endast en vag antydan om detta förekommer i hans version av talet. Mot detta står i stort sett samtliga gruvdrängars vittnesmål.
Schultze uppges även vid ett tillfälle haft ansvaret för en olycklig sprängning i gruvan samt att han lagt sig i betingningen för mycket när han var bergsfogde.
Bergsman Lehus bytte under händelseförloppet efter hand sida och försökte lugna gruvdrängarna. Han säger också att han inte kände till att endast bergsmän var kallade till torget och att han inte märkt att gruvdrängarna följde efter honom till Magasinet (vilket förefaller orimligt).
Till saken hör att Lehus redan 1741 avsagt sig sitt uppdrag som vaktare då han var missnöjd med villkoren. Han visste dock, påstår han, att många av gruvdrängarna var missnöjda och därför inte skulle gå att lita på när upprorshären kom till staden.
Det var av den anledningen gruvdrängarna skulle komma till Magasinet. Under rättegången tvingas han erkänna att han faktiskt sagt att det var rätt att de tre förmännen fick höra vad man hade emot dem. Han tillägger dock att han då bett gruvdrängarna gå lugnt tillväga.
Andra vittnen uppger att han sagt att han sagt att att han tyckte att missunnsamhet och avund rådde i gruvan vad gällde den allmänna hushållningen men även att han faktiskt har försökt ställa bullret till rätta.
Lehus själv bedyrar att han inte velat rådman Ersson något illa utan tvärtom försökt stävja gruvdrängarna därvidlag. Han har även beordrat fram vaktposter utanför Erssons hus för att garntera rådmannen och hans familjs säkerhet.
De ledande bland gruvdrängarna under bullret vid Magasinet är enligt samstämmiga vittnesmål Cornettens Anders Hansson, Tallberg, Björk, Danielsson-Stor, Jönsson och Lehus.
Handelsman Bergström
(Namnet på dagens galleria, Bergströms galleria, härstammar från diversehandlaren Abraham Bergström som hade ett litet affärsimperium på ön Holmen under mitten av 1800-talet. Tillsammans med sin syster Sara drev han en handelsbod som närmast var ett litet varuhus där man kunde köpa allt mellan himmel och jord (EPA?) och hade man inga pengar så kunde man byta nästan vad som helst mot varor, eller pantsätta saker för att få loss kontanter. Syskonen Bergström hade också en övernattningsstuga där tillresta bönder, ofta från Svärdsjö och Enviken, övernattade när det var dags för marknad i stan. Detta är möjligen, men inte säkert, en äldre släkting men hursomhelst borgerskapets representant i sammanhanget.)
vittnar om att Lehus inte varit ensam om att anföra gruvdrängarna från Stora Torget till Magasinet, det fanns minst ytterligare en bergsman vid hans sida och kanske flera.
I Magasinet satt alltså stadens ledande män och diskuterade hur man skulle gå tillväga med den närvarande upprorshären, dessutom hade upprorets ledare uppmanat dem att underteckna upprorets syn på succesionsfrågan.
Man blev fullständigt överraskad av den plötsliga anstormningen gruvdrängar, vaktare och bergsmän. Ingen släpptes in eller ut och gruvdrängarna var inte, som vi tidigare sett, mottagliga för förmaningar.
I det tillspetsade läget uppmanade handelsman Bergström marksheinder Eriksson och ingenjören Enström att fly ut genom fönstren på baksidan. På bakgården upptäckte gruvdrängen Forslund flykten men han mutas med en hand full med wita pengar” att tiga om det hela. Bergsmannen Ingelsson uppmanade rådman Ersson att även han ska fly.
Vittnet (gruvdrängen) Jöns Nilsson uppger inför rätten, möjligen för att rättfärdiga bullret, att han han innan bullret tjänat 15-30 daler kopparmynt i månaden men anser att han borde tjäna 2 daler kopparmynt om dagen eftersom den rådande dyrtiden kräver detta.
Ett annat vittne menar sig kritiserat de mest högljudda, främst Cornettens Anders Hansson för dennes beteende under bullret men fick då till svar att han måste tagit mutor för att ha mage att påstå något dylikt.
Gruvdrängen Willman lyckades i trängseln vid Magasinet ta sig upp till magasinsdörren och avkräva självaste landshövdingen en tunna säd med motiveringen att han och hans familj inte hade tillräckligt med mat.
När gruvdrängarna gemensamt krävde att geschworner Shultze ska komma ut ur byggnaden fick de till svar (lögnen) att att han inte varit på Magasinet på hela dagen. Vid det andra försöket att storma byggnaden uppmanades de åter att lugna ner sig för att inte ge upprorsmännen, vilka nu på grund av larmet började samlas i gårdsporten, anledning att starta ytterligare oroligheter.
Willman såg enligt vittnens uppgift helt vansinnig ut när han gick fram till landshövdingen och räckte honom sin yxa med påståendet att det var lika gott att landshövdingen slog ihjäl honom då han är lika lycklig levande som död eftersom han ändå snart svälter ihjäl.
Även landshövdingen tyckte vid den här tidpunkten att bergmästaren måste ge sin försäkran skriftligt då situationen var ohållbar och motvilligt lät sig bergmästaren övertalas.
Inga vittnesmål nämner något om något samarbete med allmogen eller upproret utan samtliga hävdar att “bullret” var en spontan händelse. Uppgifterna om hur många gruvdrängar som faktiskt varit vid magasinet varierar kring ett 40-tal varav många ska ha varit berusade.
På Stora torget talades det illa om marksheidern: skall en sådan ung Gloper och Snorkilling wärdera gamla karlars arbeten andra mer råbarkade element menade att man ville behålla whar sitt stycke af honom.
När prästen Stiernman fortsatte att förmana gruvdrängarna då de började löpa amok och bryta sig in i granngårdarna i jakten på de försvunna förmännen svarade man honom tig du, bry dig alls intet härom, ytan gå hem och läs din bok och låt oss taga rätt på wåra skiälmare.
Bergsmannen Jan Ersson, rådman Erssons andre son, såg med fasa gruvdrängarna rusa omkring beväpnade med yxor och leta efter hans far och bror. Hans kollega, bergsman Forslund tycker att gruvdrängarnas vrede mot geshwornern, på grund av dennes förmaningstal dagen innan upprorshären kom till Falun, förefaller märklig eftersom inga hot uttalades och ingen vid tillfället verkade upprörd.
Gruvdrängarna nöjde sig inte med konstaterandet att de tre eftersökta ämbetsmännen inte längre fanns på Magasinet. De begav sig även till bergslagens närliggande så kallade nattstuga (där viktigare gäster och bodde när de besökte gruvan) i jakten på de tre förmännen.
När prästen Stiernman förebrådde de gruvdrängar som bröt sig in där så fick han till svar att rådman Ersson inte skulle ha flytt om han inte hade något att dölja. Nu syns det at han är en skiälm.
Den tidigare nämnde gruvdrängen Tallberg tillfrågas av rätten om planen redan från början var att lägga fram sina krav när upprorshären stod i staden. Tallberg svarar att han inte vet men att han sett många gruvdrängar hemma hos (gruvdrängen) Jönsson kvällen innan upproret nådde Falun.
Magister Ihrman (också präst) blev under oroligheterna uppmanad att försöka stilla bullret vilket han med diverse religiösa utlåtelser också försökte. Han uppmanade till att vänta med att framföra sina krav tills efter att upprorshären lämnat staden. Ihrmans uppmaningar får viss effekt – somliga gruvdrängar tystnar, vissa gråter
(det ska sägas att gråten hade inte samma känslomässiga betydelse som idag. Gråt ansågs inte omanligt eller som ett tecken på svaghet – tvärtom var det ett tecken på djup sinnesrörelse eller upprördhet. Gustav Vasa grät ofta offentligt och inte sällan när han ville driva igenom sin vilja inför ständerna. Exempelvis vid riksdagen i Västerås 1527 som fastslog att Sverige nu var ett protestantiskt land.)
och korsar sig. Bullret uppstod dock åter och med förnyad styrka när Lehus ropade ut frågan om de ville gå med till Stockholm. Alla skriker jakande. Ihrman krävde på nytt att de skulle framföra sina klagomål under lugnare omständigheter och lika lugnt invänta svaret. Detta lovades.
Ihrman var den som fick överlämna svaret från bergmästaren i vilket han lovade att framgent sitta med på köpgörningen så ofta han hade tid. Detta ville gruvdrängarna ha undertecknat i skrift men det vägrade bergmästaren gå med på och hotade istället med avsked om de vidhåller detta krav.
Gruvdrängarna veknade då något, de hyste inte ovilja mot bergmästarens ämbete eller person utan var enbart missnöjda med att deras klagan alltid förblir ohörd. Bergmästaren säger sig stå för sin muntliga försäkran men gruvdrängarna vill även ha samma försäkran av rådman Ersson och geschworner Schultze. När Ihrman meddelade att han inte kunde hitta dessa inne i Magasinet stormades byggnaden då folkmassan inte trodde på detta.
Ihrman försökte förgäves lugna de upprörda människorna men dessa lovade slå Ersson fördärvad när de hittade honom. Med en allvarsam påminnelse om att gruvdrängarna kunde komma att straffas av både gud och överhet gick Ihrman hem.
När gruvdrängarna stormade Magasinet berättade (ropade) kaptenen Colvin, som var på plats med anledning av det förestående mötet med upprorshären, för dem att de tre förmännen inte längre fanns på platsen.
Men Colvin ljög. Så fort han ropat ut detta lämnade han Magasinet och gick raka vägen hem till Shultze och varnade honom så att han inte skulle låta sig fångas.
Lehus säger till rätten att han tycker att gruvdrängarna hade rättmätiga krav men inte gällande personjakten på de deputerade och de tre förmännen. Det var dock lönlöst att få något gehör för detta och Lehus nekar till att han skulle hört till dem som uppmuntrande till bullret.
Efter tre försök stormas alltså slutligen Magasinet och när man kommer ut igen var det Cornettens Anders Hansson som var mest arg över att man inte kunnat finna de eftersökta.
Många vrålar ut sin ilska och det var vid detta tillfälle som bullret nådde sitt klimax med påföljande klappjakt i de närliggande gårdarna. De som var kvar på Magasinet därefter enades om att man kunde tänka sig att låta en del män ansluta sig till upproret, men inte alla.
Sveriges högsta bro över det 208 meter djupa Creutz schakt. Det är det enda bevarade schaktet från äldre tid och många av gruvdrängarna färdades dagligen den här vägen till och från sin arbetsplats. Schaktet är döpt efter en landshövding på 1600-talet av finländsk adel. Byggnaden vi ser idag är från 1800-talets mitt.
Många vittnen pekar i förhör ut Lehus som den som uppmanat dem att följa med (honom) till Magasinet därför att han var missnöjd med beslutet att bidra med både mat och pengar till upproret om man ändå skulle tvingas att följa med.
Samtidigt som de tre förmännen flydde utgenom fönster på Magasinet gick bergmästaren i en modig (svekfull, beroende på perspektiv) skenmanöver ut på framsidan och säger till de församlade att
Hatwen i något emot mig, så står jag här för edra ögon, och om i nu wiljen dräpa mig så dör iag som en braf och ärlig karl.
Ett vittne, gruvdrängen Willman, erkänner för rätten att han stått på tröskeln till Magasinet och lagt handen på bergmästarens axel och varit ohövlig mot honom. Detta är en händelse som rätten ägnar mycket uppmärksamhet eftersom att lägga hand på ståndspersoner är ett svårt brott.
Gruvdrängarna har i sina besvär framfört (som motiv för sitt deltagande i bullret) att det är svårt att få kontant betalning för malmen av råds- och bergsmännen. Ingen hjälp har heller funnits att få från bergmästaren Troili som vid ett tillfälle hotat en klagande med eldgaffel. Trots det tilltaget samt en allmänt omvittnad ovilja att lyssna på gruvdrängarnas klagomål är bergmästare Troli populär, man litar på honom.
Rättegångarna i Falun under oktober 1743 fortsätter.
Gruvdrängen Olof Tallberg har inte personligen hört Geschwornerns varningar, däremot har han hört andra missnöjt tala om det. Han var med vid Magasinet och berättar att han då såg ett femtontal personer rusa in i byggnaden men hans uppfattning är att de gjorde så i en god mening.
Tallberg såg också när det letades efter de tre förmännen runt omkring Magasinet. Han vågar inte spekulera över vad som skulle skett om gruvdrängarna fått tag på dessa men antar, lite olycksbådande kan tyckas, att man skulle ta vad som stod till buds eftersom man inte kunde ställa de deputerade till svars. Han vill inte heller uttala sig om varför gruvdrängarna fortsatte leta efter de tre ämbetsmännen även efter det att bergmästaren gått med på deras krav.
Tallberg är emellertid god vän med Cornettens Anders Hansson varför rätten anser att jäv föreligger gällande hans vittnesmål kring honom.
Vaktaren Hans Berjus berättar att han gick till Magasinet för att ta reda på om gruvfolket skulle tvingas att delta i upproret eller inte. Där blev han uppmanad att läsa bergmästarens försäkran vilket han också gjorde – tre gånger. Berjus tycker, då som nu, att innehållet bra, förutom avskedandet av de deputerade, och säger till rätten att han hoppas att den fortfarande kan gälla.
Han har förövrigt vid två tillfällen, efter det att upprorshären dragit bort, tagit med flera missnöjda gruvdrängar till bergsfiskalen där de krävt högre lön – men av det blev inget.
Bergsfiskalen har å sin sida sagt att han misstänkt att det förekommit överläggningar mellan vaktarna och drängarna och att Lehus i det sammanhanget inte är så oskyldig som han gör sig.
Det kan vara värt att uppmärksamma vad Geschwornerns förmaningstal faktiskt innehöll eftersom det upplevdes som stötande för många. Jag har inte hittat det i sin helhet men det innehöll formuleringar i stil med att han skulle plåga grufwedrängarne som israels barn blefwo plågade i Egypten. Det är alltså mer hot än förmaningstal.
Gruvdrängen Mikael Ingmarsson gick till torget efter att stadsbetjänten Edman
(en stadsbetjänt var en funktionär vid lokal domstol, magistrat eller motsvarande, med uppgifter av varierad art, allt från vaktmästeri till polisiära uppgifter)
sagt att man där skulle få information om man skulle tvingas delta i upproret eller inte. När han upptäckte att Stora torget var folktomt satte han sig tillsammans med några kamrater på Trotzgatan för att röka tobak. Han upptäckte då en folkmassa vid Magasinet och gick dit för att se vad som pågick.
Vid farstubron kom han i samspråk med Lehus angående upprorshären. Ingmarsson menar att även bergsmännen borde delta om gruvdrängarna skulle göra det och han är bestämt emot att bergslagen ska ge pengar till de upproriska.
Lehus svarar att Gud wet hwad betalning det blir, wy måste wäl gå cassan så när som wy kunna. Ingmarsson säger till rätten att han också var missnöjd med köpgörningen, den var visserligen bättre i fjorton dagar efter bullret men nu är den tillbaka på samma nivå som innan.
Gruvdrängen Anders Jönsson berättar att han vid Magasinet bad bergmästaren att inte ge bort allt spannmål till upprorshären. Han ska ha hört ropet Häf ut dem! men är osäker på vad som menades med det. När han fick se gruvdrängen Danielsson Stor komma ut från Magasinet med yxa i handen skrikandes att alla ska storma Magasinet vräkte Jönsson ner honom från farstubron. Därefter knuffades Danielsson Stor från den ene till den andre ut från magasinsgården.
Även gruvdrängen Gösta Andersson tar avstånd från det inträffade. I trängseln framför Magasinet såg han som enda möjlighet att ta sig in i huset vidare in i köket där han låste in sig för att slippa beblanda sig med hopen. Det hela hade gått alldeles för långt, enligt Andersson. Till köket kom för att gömma sig också Lehus och tre andra vaktare – de stannade där tills bullret var över.
Eric Svensson, som arbetade som dräng hos fru cammerskan Urlander vars gård ligger granne med magasinet, kommer med vittnesmål om gruvdrängen Björk. Svensson stod och lyssnade på larmet från magasinsgården när Björk kom till honom beväpnad med en yxa.
Björk frågade honom om han sett markscheinder Eriksson vilken setts klättra över staketet mot Urlanders gård. Björk hotade med att bränna ner hela gården om de gömt Eriksson varpå Svensson, som uppenbarligen tog hotet på allvar, genast berättade att Eriksson klättrat vidare in till borgmästare Sallenius gård. Björk avlägsnade sig därmed från platsen och de fortsatta händelserna.
Ingemarsson och hans kamrater gick från torget till Trotzgatan för att röka. Det var på en plats varifrån man kunde se Magasinet som låg bakom nuvarande Stora Ensos huvudkontor. Här, någonstans, förmodligen.
Oroligheterna, bullret, lördagen den 11:e juni 1743 handlade dels om hur stor summa pengar som skulle tillfalla upprorshären och om hur många gruvdrängar som skulle ansluta sig.
Men det handlade också om missnöje med förhållanden i gruvan.
Bergmästare Troili säger i sitt vittnesmål att han hört flera gruvdrängar vråla vid Magasinet att de ville ansluta sig till upproret men också att det är oklart hur många som faktiskt delade den åsikten.
Han själv har iallafall inte sett några kontakter mellan gruvdrängarna och upprorsmännen, däremot tycks två bergsmän, Lehus och Persson, varit flitiga att förmedla sådana kontakter. Dessa två, säger han, har tillbringat mycket tid tillsammans med de upproriska och Schedin (en av Daldansens ledare) bodde under vistelsen i Falun hos Persson. Troili tillägger att han trots detta har förtroende för Lehus och Persson vilka tjänstgjort hos honom under lång tid.
Troili avslutar med att säga att han överlåter åt rätten att rannsaka och döma över gruvdrängarna men förbehåller sig själv rätten att avskeda alla som är missnöjda med den rådande köpgörningen då den i sitt nuvarande läge är bra för bergslagen.
Nästa förhör gäller personen Daniel Danielsson Stor, som under tre år gått lat utan det ringaste arbete och tillsammans med två andra vid Magasinet ruskade om bergmästaren (via armen), skrek och varit mycket ovettig emot honom.
Danielsson var en före detta gruvdräng som tagit avsked för en tänkt soldatkarriär men eftersom han inte klarade mönstringen ville tillbaka till gruvan. När Daldansen kom till Falun hade Danielsson ännu inte lyckats få någon ny anställning och det var skälet till att han befann sig vid både torget och Magasinet.
Vid Magasinet tog han tillfället i akt och trängde sig fram till självaste bergmästaren för att be om anställning. Detta säger sig Danielsson också fått löfte om och därefter utan ondska gått sin väg. Han anser sig inte på något sätt ha betett sig illa. På frågan varför han valde detta olämpliga tillfälle för sitt ärende svarar han att han anser sig också har rätt till svar från bergmästaren på samma sätt som alla andra.
Flera uppger i förhör att de gått till Magasinet enbart eftersom så många andra gjorde det. Man följde gruppen.
Vaktaren Larsson håller med om att gruvdrängarna fick för lite betalt men anser att kraven och besvären framfördes för våldsamt. Larsson själv får nu 12-15 daler silvermynt för arbete som förr var värt 20. Han berättar att han vid Magasinet ombads att försöka hjälp till att lugna ner stämningen något han också menar sig gjort.
Till sist klarar inte bergmästare Troili det massiva trycket utan biföll kraven i det han uppgivet utbrast:
I få nu giöra med mig hwad i wiljen, om det ock wore att taga lifwet af mig.
Förhören visar att kontakter mellan gruvan och Daldansen förekom flitigt. På fredagen den 10:e juni var exempelvis Larsson hemma hos Persson och träffade där flera av upprorsmännen. Han försökte då övertyga dem om att det var fel att plundra bergslagens kassa eftersom det fanns risk för att man skulle behöva försvara sig mot en rysk invasion i Gävle.
Frågan gällde också hur man skulle ställa sig till att också kyrkan skulle avkrävas på pengar. Bergmästare Troili hänvisade det ärendet till Landshövdingen vilken i sin tur, något undfallande, menade att han inte längre beslutade över någonting alls.
Landshövdingen uppmanade istället gruvdrängarna att tala direkt med upprorsmännen och erbjuda dem 6300 daler silvermynt. Så kom det sig att representanter från gruvdrängarna förhandlade direkt med Stora Daldansen. Upprorsmännen antog dock inte erbjudandet.
Ännu var emellertid inget avgjort, vare sig det ena eller det andra.
En junibild inte så långt ifrån händelserna 1743 men 277 år senare
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.