Film och TV – Adolphson

Wir schaffen das

21 september, 2025av adolphson

Jag klarar det i allmänhet men ibland behöver jag lite draghjälp. Jag gick därför härförleden ut med grabbarna ety vissa saker är oföränderliga. Andra inte. ”Grabbarna” är en trojka min bror har döpt till Levande Poeters sällskap. Större delen av kvällen gjorde dessutom Ragna oss den äran.

Vi skrattar (ler manligt behärskat) hela vägen till Banken

Historia. Vad är det? Ordet betyder översatt från grekiskan ungefär att lära sig av undersökningen. Lite på samma sätt som en journalist eller detektiv arbetar. Kanske gräver vi människor i det förflutna för att bättre förstå oss själva. Men man får se upp, ibland hittar vi obehagliga sanningar i historiens djup.

Kultfilmen Angel heart handlar om deckaren Harry Angel (gestaltad av Mickey Rourke) som får i uppdrag att hitta en försvunnen person. Sökandet tar honom till en mörk värld och ju mer han gräver desto mörkare blir det. Den slutgiltiga sanningen är fruktansvärd. Han hittar sig själv. Spoiler! Han har sålt sin själ till djävulen.

Tio år är en bra referenspunkt. Man kan även mäta tiden på andra sätt, som genom teman eller händelser, men tio år är som sagt en överskådlig tid. För tio år sedan, okej, elva, såg mitt liv helt annorlunda ut. Barnen var små och oskuldsfulla, Helena, Malin, Julia, pappa och Margareta levde, jag var mid-fyrtio år gammal och i början av någon sorts politisk karriär, jag sprang milen på drygt femtio minuter, var gift och bodde i ett nybyggt hus. Framtiden tedde sig ljus.

Tio år har gått sedan den dåvarande tyske förbundskanslern Angela Merkel fällde de berömda orden ”Wir Schaffen das” (vi klarar det) under den då pågående flyktingkrisen. Det var ord som väckte hopp, kanske var det de sista anständiga orden från en värld jag själv kunde relatera till. Idag är jag mer vilsen i försöken att hålla någon slags idealistisk linje i en allt mer cynisk värld. Ändå funderar jag över vad vi människor, och jag själv, har lärt oss om oss själva under det decennium som förflutit. Har vi sålt vår själ till djävulen? Är det en världsordning som faller samman vi bevittnar? Om ytterligare tio år vet vi säkert.

Kanske är det där med Trump och Nobels fredspris ett stort skämt? Kanske tänker Trump att Obama som nyvald president fick det utan att ha behövt lyfta ett finger. Våren 1939 nominerade en svensk riksdagsledamot Hitler till Nobels fredspris. Samtiden uppfattade ironin men historien har mer sett det som ett exempel på svensk undfallenhet mot nazityskland. Saker är alltid mer komplexa än man inledningsvis tror.

Men va fan! Det var ju (delvis) jag! Kommunen antog 2004 en detaljplan som bland annat innebär att delar av Engelbrektsgatan ska breddas till huvudled. Det i sin tur innebär att ett hus, Sahlanderska gården, även känt som Olgahuset, med ”lågt kulturhistoriskt värde”, skulle flyttas. Inget har hänt på långt över ett decennium vilket kräver att nya beslut borde fattas. Jag funderar. Var det så bra, det där? Jag bläddrar (scrollar) i gamla protokoll från Kultur och fritidsnämnden som hördes i frågan. Nämnden tog ett nytt beslut om huset i januari 2021. När jag gräver i historien hittar jag således mig själv eftersom jag deltog i beslutet.

För tio år sedan var Sverige fortfarande ett mer liberalt och välkomnande land. Sedan dess blåser nationalistiska högervindar över världen. I land efter land stängs dörren och nya, större, fängelser byggs. Hur kommer framtiden att tänka om att Trump fick eller inte fick Nobels fredspris? Oavsett hur det blir – inget förvånar mig längre. Precis om Harry Angel ser jag till sist mig själv hånskratta från botten av det svarta hålet. Eller åtminstone från Kultur och fritidsnämndens protokoll. Kärlekens och samförståndets nämnd, som jag brukar säga. Den lokala samtiden förstår måhända ironin i det yttrandet men vad gör den framtida historieskrivningen för tolkning? Nå, jag hamnar inte i helvetet för det, som Harry Angel, utan försöker göra något åt saken.

Tio år. Mitt liv idag är inte så illa. Jag trivs på jobbet, mina barn är unga vuxna, jag är kär, förlovad faktiskt, och bor i ett hus i centrala Falun. Jag springer milen på en dryg timme, håller på med politik dygnet runt samt hänger emellanåt på Styrsö. Livet har sina utmaningar, då som nu. Och även om jag kan sakna dem som lämnat, att lämna och hämta flickorna på förskola och skola, att för små flickor vara den oövervinnlige pappan, så njuter jag också av nuet. Jag klarar det, på det ena eller andra sättet. Framtiden ter sig ljus.

Det är bara att kämpa på enligt övertygelse i den här förvirrade världen. På ett eller annat sätt måste vi klara det. Detta är historiens innersta lärdom och anledningen till att den finns, filosoferar jag. Jag hittar faktiskt inte många obehagliga sanningar om mig själv i det förflutna, däremot insikter. Individer blir till skillnad från den stora historien ofta mer ödmjuka av livets mot- och medgångar. Något säger mig dock att en ny referenspunkt närmar sig för mig. En punkt att se tillbaka på om tio år.

Jag klarar det mesta. Men behöver ibland lite draghjälp. Så jag gick ut i vimlet med Levande Poeters Sällskap. I över trettio år har vi njutit av bordets fröjder tillsammans. För vissa saker är faktiskt oföränderliga, andra inte. Och större delen av kvällen gjorde alltså Ragna oss den äran. Hoppas hon fortfarande gör det om tio år.

Musik:

I’m Gonna be

Relaterade blogginlägg:

Öppna Landskap

Ehrenfried

Källor:

Berggren: Landet utanför del 2

IMDb

Film och TV, Livsåskådning, styrsö

bild 173: Goliat vs Rötter

27 juli, 202527 juli, 2025av adolphson

Ibland, nästan alltid egentligen, förstår man inte det fulla värdet av en upplevelse innan den hunnit bli till ett minne.

Rötterna går djupt och Goliat sover sin törnrosasömn. Det har han alltid gjort.

Vi ger nyplanteringen femtio-femtio i chans till överlevnad, svågern och jag.

Där ligger han. Goliat. Jajamän. Mer sa inte morfar innan han vände på klacken och stödd på käppen spatserade iväg mot något göromål. Det var sommar i Halsvik och jag kan väl ha varit i tioårsåldern. Min fantasi skenade och jag kastade mig ut i lekens jakt efter underbara öden och äventyr. Gläntar inte Goliat på ögonlocket? Det morfar avsåg var den karaktäristiska klippsiluetten i norra delen av viken som formar bilden av en (förhoppningsvis!) sovande jätte. Eller kanske är det en gammal kung eller möjligen en sioux man ser. Kärt barn har många namn.

Han e grann, häcka är ett annat av morfars yttranden. Då syftade han på den gamla, om den är jämnårig med huset är den från 1936, oxel som omgärdar vårt hus. Västsidan mot havet är dock mer utsatt av väder och vind – så värst grann är den nog inte längre, är jag rädd. Ett träd är dött och sedan några år borttaget vilket bildar en öppning i häcken för kanadagäss och någon gång vilsekomna turister att spatsera in igenom. Därför, och av estetiska skäl, flyttade vi dit en yngre buske från östsidan som ändå skulle tas bort. En chansning, helt klart. På kvällarna släktforskar jag och upplever egna minnen blandade med det förflutnas mylla som både bokstavligen och metaforiskt drabbar mitt känsloliv. Det är spännande.

Jag minns när mor och far under 1970-talet tittade på tv i gillestugan i Falun. Fattiga och Rika, Rötter, Onedinlinjen, Baretta, Hedebyborna, Raskens, Kojak – alla ikoniska serier. Serien Rötter gjorde särskilt stort intryck, det är berättelsen om Kunta Kinte, en man från Gambia som blir tillfångatagen av slavhandlare och förd till Amerika. Serien följer flera generationer av hans ättlingar.

Morfar. En jätte. Styrsö är sig inte likt utan dig

Goliat är en figur från Bibeln. Han var känd för sin enorma styrka och storlek. Goliat utmanade på envig och David, en herdepojke, accepterade utmaningen. Trots sin litenhet och att han inte bar rustning lyckades han besegra Goliat med en enkel slunga och en sten. Detta har blivit en symbol för att den lille kan besegra den store genom mod, tro och list.

Det är inte alltid ett enda stort lyckorus att som ensam förälder hantera minst två, ofta fler, tonåriga kvinnor. Vi harvar på i husen i Halsvik och Falun. Ibland känns det som att jag driver ett halvtaskigt dagis, ibland som att offras på altare i de häftiga humörsvängningarnas tabernakel. Men ibland känns det fullkomligt underbart. Jag klarar det, allt som oftast, genom mod, tro och list. Och genom villkorslös kärlek. Dessutom är jag faktiskt inte ensam, jag har både det förflutna och olika människor omkring mig. Ragna, exempelvis. Nu har hon åkt hem till Falun medan jag när förhoppningen att något frö jag sår (eller pärlorna jag kastar) kanske slår en liten, ynka rot hos tonåringarna.

Ragna. Styrsö är inte det samma utan dig

Jag struntar i att fira min födelsedag i dystra november, istället uppmärksammar jag mina namnsdagar som infaller på sommaren och ofta i Halsvik. Jag firar således mina namn med lagom mycket pompa och ett kryddmått ståt med två veckors mellanrum. Jag är tacksam för dået, älskar nuet och hoppas på framtiden. Inom mig för David och Goliat sin kamp. Tiden är min vän, ge allt tid så löser det sig. Relationer eller oxel, det är ingen skillnad.

Rötterna går djupt. Jag ger mig själv femtio-femtio som nyplantering i släktträdet. Å ena sidan är jag snart lika gammal som mor var när hon blev sjuk. Å andra sidan blev morfar nittiosju. Vem vet när löven vissnar och rötterna släpper. Släktingarna jag möter i arkiven vet. Passa på att leva, fånga dagen, gör ditt liv storslaget, viskar de till mig – precis som i filmen Döda poeters sällskap.

Han hade rätt, morfar. Häcken är grann. Men ingen jag pratat med här på ön kallar Goliat för Goliat. Det var han som fick stryk av David, va? Man känner sin katekes, tydligen. Vanligare benämning på naturfenomenet är ”Karl XII” eller ”Indianen”. Innan sly växte på berget såg man ansiktet på en liggande person i profil som påstods tillhöra amerikansk ursprungsbefolkning. Eller Kalle dussin. Men Goliat verkar vara morfars egen uppfinning. Han kanske ville lära mig något. Så ett frö. Eller så hittade han på det för att han inte gillade de andra namnen. Man kan aldrig så noga veta för morfar var gåtfull.

Vid närmare eftertanke ger jag mig själv noll chans till överlevnad. Iallafall i det långa loppet. Det känns faktiskt trösterikt att oxeln lär överleva mig. Ett samhälle blir bra när människor planterar träd i vars skugga de vet att de aldrig kommer sitta, sägs det ju.

Någon gång i en avlägsen framtid kanske en avkomma till tonåringarna får för sig att gräva bland gamla rötter och hitta – mig. Sin morfar. Förbryllad kanske hen undrar var jag fick att klipporna i Halsvik kallas Goliat ifrån. Men jag kommer inte att vakna, inte ens lyfta på ögonlocket. Det enda jag kommer att göra är att vara en bekräftelse på rötterna går djupt.

Jag är tacksam för alla minnen som hjälper mig att älska nuet. Tänk så mycket som redan hänt denna sommar. Till delar av det lovar jag att återkomma men ännu har dessa händelser inte stelnat till minnen.

Relaterade blogginlägg

Musk:

Källor:

Bibeln, Första Samuelsboken

Film och TV, Historia, Livsåskådning, Resor, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Två av oss

25 maj, 2025av adolphson

There can be only one. Två av oss.

Vem är man egentligen, och vart är man påväg?

Det finns tydligen två av mig. Så obehagligt. Jag kanske borde röra på mig? Skaka av mig min dubbelgångare. Men är det en yttre eller inre tvilling vi talar om? Nja, men det finns faktiskt två jag. Ett jag före Uppsala och ett efter, finns det iallafall. Mitt vuxna jag föddes i Uppsala. Jag fick allt där. En utbildning, vänskap, kärlek, ett liv. Och när resten av livet då och då går lite i moll så är det kanske inte så konstigt att jag i tanken återvänder dit.

Vilket struntprat. Man formas ju hela tiden. Kanske är det i Falun jag fått allt.

På den tiden jag tittade på tv-serier var Vikings en. Man kan väl säga att den spårade ur efter ett tag. Med visst nöje kunde jag dock konstatera att i serien var företeelser som betyder mycket i mitt liv, Kattegatt och Uppsala, gestaltade på ett helt annat sätt än verklighetens förlagor. Men ibland måste man kasta loss, i både fantasin och verkligheten, och det finns aldrig någon väg tillbaka. Vem vet vart vindarna bär.

En som följde i de verkliga vikingarnas sjöspår var Jonas Brunk, 1600-1643. Bördig från Sävsjö i Småland lyckades denne företagsamme man på krokiga vägar göra karriär i nederländska handelsflottan. Men resan tog inte slut där, han tog sedermera sin familj över havet till Nya Nederländerna och köpte en bit mark av ursprunglingsbefolkningen. Familjen Brunk blev därmed de första européerna som bosatte sig öster om Manhattan. Han lär förresten ha varit en bildad människa med tanke på det bibliotek han lämnade efter sig och blev för övrigt en betydelsefull person i kolonin. Han ändrade sedermera namnet till Bronck vilket gav namnet på den framtida stadsdelen The Bronx i New York.

Personen som tog emot min registrering för delegater på årsmötet för Folkrörelsearkivet i Dalarna flackade med blicken. Fredrik Adolfsson? Ja, svarade jag. Det är inget ovanligt att man stavar mitt efternamn fel. Här är jag! Du har ju redan registrerat dig? Du ska vara sekreterare på mötet. Eh, nej? Jag kom just och står här, svarade jag lika förvirrat. Och sekreterare på årsmöte, brukar man inte förankra sånt i förväg? Som det visade sig hade jag en namne på samma möte. Vad är oddsen? Denne Fredrik har en facklig bakgrund och hade, berättade han när vi under stor munterhet till sist träffades, ofta utsått gliringar och smälek när jag skrivit insändare och debattartiklar i hans namn. Eller hans och hans – hursomhelst, slutet gott. Resten av mötet tillbringades i det tillstånd av den uppsluppna munterhet som endast tillfaller två personer med samma namn.

Ibland avundas jag en människa som endast är begåvad med samma efternamn som jag, nämligen min lillebror. Han grubblar möjligen inte lika mycket och har definitivt en mer pragmatisk inställning till tillvarons bergochdalbana än undertecknad. Får han en gingrogg och cigarr är han nöjd. Vad mer står egentligen att fika efter?

Vi har måhända alla ett janusansikte. När jag fantiserar om att återvända till Uppsala söker jag inte mitt unga jag, däremot mitt inre. Den jag egentligen är. Jag tror faktiskt det börjar bli dags att lätta ankar. Ta de grå skeppen. Snappa åt sig guldklockan och dra, som Mange sammanfattar det. Tecknen i skyn talar för det. Den dag vindarna bär seglar jag kanske åter mot Uppsala. Hem till Uppsala, bort till Uppsala.

I filmen Highlander är ett citat there can be only one. Oavsett om jag rör mig i Uppsala eller simmar i Kattegatt eller går runt gruvan är jag samma person. Lite äldre bara. Men man kan aldrig besöka Uppsala eller nedstiga i Kattegatt två gånger. Oavsett hur mycket man rör sig finns det bara en sanning: det blir aldrig som man tänkt sig. De måste förenas de två, mitt inre och yttre jag. Jag tror jag ska be Mange framföra sin patenterade version av ”två av oss”. Vad man än grunnar på då så får detta tankarna att skingras och man brister ut i ett kiknande gapskratt.

Nä, man får allt dras med sig själv. Och man måste förlåta sig själv. Trivas med sig själv. Jag är inte så tokig, ändå. Mange brukar säga att om jag varit tjej hade vi varit ihop. Jag, lyckans man. Jag, en clownfisk i svarta havet. Jag, vindarnas gud. Det finns alltid ett nytt öster om Manhattan. Eller öster om Eden. Skepp ohoj! Och kärlen finns överallt. I Falun, exempelvis. Staden jag fick allt i. Livet, genom min födsel. Ett arbete, två döttrar, vänskap och kärlek.

Det som en gång tog mig till Uppsala var nyfikenhet på livet. Den nyfikenheten finns kvar. Det är den som lyfter upp mig när tillvaron går i moll. Som Mange brukar säga: det som passerar är tid. Man bör inte ägna allt för mycket av den till att fundera vare sig framåt eller bakåt. Eller som jag brukar säga: min bästa tid är nu.

Man är den man är, ständigt på väg.

There can not be only one. Två av oss

Relaterade blogginlägg

Musik:

Who wants to live forever

Uppsala är bäst

Två av oss

Källor:

Berggren: Historien om New York

Film och TV, Livsåskådning, Personligt

bild 17: wild at heart

19 januari, 20258 november, 2025av adolphson

Ibland sätter man sig rakt på en humla. Med gadd. Hur är det möjligt?

Men VI lever!

En gång drabbades jag av övermäktig sorg. Det berodde på insikten om alla som lämnat. Citatet ovan var ett glatt utrop från Dotter 2 som drog mig upp ur kaninhålet. Hon hade ju alldeles rätt. Vi lever. Här och nu. Varför då detta plötsliga svårmod? Nja, livet kan på ett sätt beskrivas som passagen mellan två liv. Den som är framme lämnar de andra med en lång väg att vandra, det vet jag av erfarenhet. Så dö inte ifrån mig. Låt mig gå före. Låt mig leda vägen.

Detta blogginlägg skrevs ursprungligen 2016 men redigeras nu med anledning av att jag nåtts av nyheten om David Lynchs bortgång. Mannen som gav oss Elefantmannen, Dune, Blue Velvet (åh, Blue Velvet), Wild at heart, Twin Peaks och Mulholland Dive har lämnat oss.

Bilden nedan är tagen av Åsa, syster till en av mina närmsta vänner från förr: Jerra, på det legendariska Café Princess i Falun, gissningsvis 1987. Herregud, vad frän jag var! När jag släpper skämskudden känner jag faktiskt bara värme när jag ser fotot. Jag har det till och med inramat och upphängt på väggen. Inte så lite Dorian Gray över det. På Princess samlades 80-talskidsen för att tjuvröka och hänga. Notera den stora tjockTV-anordningen till höger på bilden. Den visade MTV non stop. Så många timmar av glatt umgänge jag upplevt på detta tidstypiska 80-talscafé. Eller 80-tal och 80-tal, serveringen hade egentligen anor från 1950-talet och lades ner 2011. Ungdomarna av idag gör tydligen andra saker än att hänga på kaféer. Och det kanske är bra för jag är rädd att jag inte levde så sunt under den här perioden.

1987

Jag hade i princip slutat idrotta, rökte (Gauloises, Pall mall ((”where particular people congregate”)) Lucky Strike och Peter Stuyvesant, självfallet) och hatten skulle ständigt rullas. Idag idrottar jag oändligt mycket mer och hatten rullar både mer sällan och långsammare, ändå förmår jag inte besvärja vare sig kilon eller rynkor lika framgångsrikt som dåtidens diet av kaffe och cigaretter.

Idolen på filmduken var Mickey Rourke. Särskilt filmerna (eller egentligen enbart dessa) Rumble Fish med Matt Dillon, Dennis Hopper och ikonen Tom Waits. Den sistnämnde gör inte bara bra musik utan även roller i andra av Coppolas filmer, exempelvis Dracula. Sedan har vi filmen som baserar sig på romanen av Bukowski (där Faye Dunaway gör den kvinnliga huvudrollen): Barfly. Därefter Drakens år, som är något av en modern film noir och variant på den tio år äldre Chinatown. Johnny Handsome är på många sätt en intressant film särskilt med tanke på hur Rourkes liv senare skulle komma att gestalta sig. (Livsvalen att bli boxare och begå skönhetsoperationer påverkade hans utseende). Så till sist Filmernas film Angel Heart där Rourke spelar mot Robert De Niro. Dessa filmer hade, tillsammans med Lynchs produktioner, stor påverkan på mitt unga jag.

1980-talet var generellt sett en bra tid. Aldrig såg jag skymten av ungdomlig nedstämdhet eller tungsinne. Jag minns inte tillvaron på detta sätt enbart för att jag var ung (yngre) och cool (eller hur?). Nej, jag har några stora upplevelser att hänga upp minnet på. Några av dessa återges i bild (nedan). DM-konserten var magisk. Jag besökte Ladan senaste gången LIF spelade SM-final. Jarmo Mäkitalo gjorde 1-0 på straff men DIF vann. David Bowies glasspider-tour var givetvis också magisk.

biljetter

jag fortsätter på temat Dorian Gray. Vem kan ana att det gått nära fyra decennier mellan bilderna ovan och nedan? De flesta, antagligen. Jag fantiserar lite. Vad skulle de ha att säga till varandra, den rökande, imagestinne, stöddige och (till synes) självsäkre kaféhängande ynglingen och den aningen fåfänge, gladlynte, ofta rastlöse, njutningslystne, lätt överviktige och medelålders adjunkten? Ingenting, tror jag. Nej, jag tror inte dessa båda stått ut någon längre tid i varandras sällskap. Man vet vem är, aldrig vem man blir.

01 Fredrik Adolphson

2016

Yta och innehåll är olika saker. Det är inte enbart vad man säger eller hur man ser ut som räknas. Nej, det är ens handlingar som talar. Eller som barnens mor en gång sa när hon såg fotografierna ovan: vad i helvete var det som hände!? Vad jag svarade? Du hände, älskling. Vi skrattade. Nu är hon borta sedan ett halvt decennium, likaså många andra från den tiden. Mamma, pappa, morfar, moster, mina fastrar och farbror och den som faktiskt fortfarande gör mest ont: min lillasyster. Helena. Söstra mi. Jag saknar henne så.

2024

Kanske ska jag se om Blue Velvet. Kanske ska jag se den tillsammans med Ragna. Kanske ska jag inte se om den, för var sak har sin tid. Min bästa tid är nu. Tack för underhållningen, David Lynch.

Jag ser tillbaka på mitt eget liv och ler. Vilken resa det varit. Vilket underbart liv. Och det pågår med oförminskad styrka. Jag älskar varje minut av det. Men jag har samtidigt haft min beskärda del av död i tillvaron. Till döttrarna, till Viktor och Ragna säger jag därför: låt mig gå före. Ta rygg på mig. Jag leder vägen. Lev, minns, älska och skratta. Låt oss göra det tillsammans – men dö för allt i världen inte ifrån mig.

Nu hör jag henne ropa igen, Dotter 2. Men VI lever! Hon har så rätt. Man får inte fastna i den tid som var. Människor lever i minnet. Princess har stängt. Jag trivs bättre här, under min korkek, där jag kan lukta på blommorna.

—————————————————————

Relaterade blogginlägg:

porträttet på V-Dala

—————————————————————

Musik:

Vi kommer aldrig att dö

Blue velvet

When I’m sixty four

The piano has been drinking

Film och TV, Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt

Osäkerhetsprincipen

5 januari, 2025av adolphson

Min bergsmanskrona. Är den värd sin vikt i smide, funderar jag. Det var inte tomten som kom med den, inte.

Vrålet skär genom huset. Pappa! Säg åt henne! Hon säger att jag ser ut som en som röstar på Trump! Vad göra? Osäkerhetens rike, ett hav av kval. Som så många gånger förr. Som livet i stort.

Jag har börjat läsa (om) fysik på gamla dar. Jag formligen kastar mig över allt Ulf Danielsson skriver. Jag förstår visserligen ganska lite av det men har roligt ändå.

Werner Heisenberg är känd som den som uppfann osäkerhetsprincipen vilken innebär att det inte går att samtidigt känna till både en partikels position och dess hastighet. Det finns en (rolig, iallafall om man kan lite kvantfysik) historia om när Heisenberg blev stoppad för fortkörning och polisen på amerikanskt filmmaner frågade om han visste hur snabbt det där gick varvid Heisenberg svarade: ”nej konstapeln, men jag vet var jag är!” Heisenberg är också artistnamnet (egentligen heter han Walter White) på huvudpersonen i den briljanta TV-serien Braking bad som handlar om en kemilärare som byter bana och börjar producera droger. Vi har alla våra val att göra.

Är julen god? Mja, jag vet faktiskt inte. Allt överflöd, all stress, alla nedärvda känslor och förväntningar – står det verkligen i proportion till resultatet? Det känns som det färdiga verket och mödan bakom inte riktigt harmoniserar, hur snygga julbilder Instagram än uppvisar. Vad är lärdomen här? Merkantil, att det är penningen som talar? Ät, drick och konsumera? Att alternativet är att åka till Thailand? En må förlåta min svartsyn men jag är mer förtjust i nyårsafton. Jul får ofta människor att känna sig otillräckliga. Apropå slit och släp så hänger min bergsmanskrona numera på hedersplats. För tjugofem år av nit och spänst i kommunen tjänst erhållen. Jag hoppas på ytterligare tjugofem år för visst vore det snyggt med två? Två bergsmanskronor skulle nämligen fylla hålet i min själ, täppa till det där gapet som ständigt följer mig. Två bergsmanskronor, ja då vore jag äntligen tillräcklig. (Jag skojar lite genom att parafrasera Jim Carrey när han blev kallad two time Golden Globe-winner Jim Carrey.)

Det finns de som tycker att jag borde sluta med politik och enbart ägna mig åt att undervisa. På något sätt tycks lärargärningen vara sysslan under min stund på jorden. Så varför blanda min unika grej med annat? (Med annat avses politiskt arbete.) Man ska aldrig låta dem förändra det man är. Nu är det visserligen inte gangster jag håller på att bli, som kemiläraren i Breaking bad, men det där andra förändrar mig. Jag känner det. Politik. Statskonst. Det är ofta negativt, illvilligt, och kräver ett visst kynne. Har jag det? Tveksamt. Borde jag måhända sluta? Nja, politiken utmanar mig, tvingar mig ut på okänt vatten. Plötsligt springer jag på ett citat av Karl XI myntat när han ilsknade till på inbördes kivande tjänstemän: där de oftare låta sådana upptåg och onödiga trätor och självsvåld hos sig förspörjas, skola vi dem all utan nåd alldeles avskaffa.

Än tomten då? Är inte hen god? Möjligen. Choklad är i alla händelser gott. För den som står utanför och ser in kan det emellertid vara svårt att förstå ilandsskämten om lagren i Aladdinasken. Choklad, döpt efter en irakisk saga, som äts under en kristen högtid i det sekulära Sverige, exempelvis hos många SD-sympatisörer. Kan det bli mer underbart (o)begripligt? Viktor och Amanda renoverar ett rum i huset på Styrsö. Vilket innebär att hon renoverar och han badar, blandar drinkar och lagar mat. Gamla lager tapet skrapas fram från det förflutna. Nyare smaker ersätter äldre. Se där en metafor för passerad tid. Är det förresten choklad eller tapeter vi diskuterar?

Fysiken är alltings ursprung. Samtidigt: hur vet vi det, hur mäter vi? Genom osäkerheten kring hastighet och position? Genom valen av hur vi tillbringar vår tid? Genom den perfekta julen noggrant illustrerad på Instagram? Allt jag kan säga är att jag möjligen känner min position men inte vart jag är på väg eller med vilken hastighet. Jag suckar och svarar kombattanterna i huset genom uppmaningen att gå in i var sin ringhörna och i tysthet begrunda påståendet att det är tur att man inte kan se på någon vad hen röstar på. Deras blickar flackar medan min söker sig mot bergsmanskronan så som flugan mot ljuset. Jag studerar den intensivt. En ståtlig sak, denna krona. Eller kanske inte. Det är ju bara ett ting. Nu hänger den där, iallafall.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta —
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» —
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Musik:

Källor:

Danielsson: Mörkret vid tidens ände

Åberg: Karl XI

Rydberg: Tomten

Film och TV, Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Retorik

reductio ad Hitlerum

22 oktober, 202321 oktober, 2023av adolphson

Jag har en, måste jag tillstå, fråga av väsentlig karaktär. Jag är nämligen fasligt förtjust i TV-serien Peaky Blinders mode. Inte så originellt, kanske.

Påminner jag inte lite om Jerra Lindblom?

Värst vad du hamrar på tangentbordet. Får jag komma med ett råd? Lyft blicken, ecce homo. Stig in i värmen och låt mig bjuda på ett glas eller två.

Tja, men jag är inte bättre än så här. Och det är helt okej. Tillräckligt bra är det, iallafall. På något sätt måste man ju ta sig över kullen. När det väl är gjort breder sig en vidsträckt grön slänt ut framför dig i all tänkbar behaglig nedåtlut.

Politiken: ”Du och ditt parti är som Pinochet.”

Tonåringar: ”Du är värre än satan.”

Kollega: ”…matcholärare….”

Kollega: ”hörru, din pretentiösa jävel. Varför bjuder du inte på en draja?!”

Skröna: ”I Falun har det funnits och finns många nazister, de brukar samlas på Hitlerkullen!”

Godwins lag är en lite skämtsam benämning på en observation som gjordes av en viss Mike Godwin i internets barndom. Det han konstaterade var att diskussioner på nätet förr eller senare alltid urartar. Oberoende av ämne eller hur sakliga trådarna varit från början slutar de alltid förr eller senare i personangrepp. Alltid. Mer precist jämförs någon, eller någons ståndpunkt, slutligen med något relaterat till Hitler eller nazister. Och när det inträffar är det av lätt insedda skäl omöjligt att föra tillbaka diskussionen till saklig nivå. Som vinnande argument är det helt otjänligt av det enkla skälet att det så gott som alltid slår tillbaka på den som använder det.

I våra dagar har lagen nyanserats till ”what about” medan retoriken officiellt benämner fenomenet ”Hitlerargumentet” (reductio ad Hitlerum). Lite förenklat kan man säga att det handlar om att skylla ifrån sig, ursäkta sitt beteende eller angripa sin motståndare genom en jämförelse med något värre. Hitler anses (med rätta) vara ondskan personifierad. Det är den största retoriska släggan. Efter den finns inget mer. Men det är tidsrelaterat. För tio år sedan skulle en jämförelse mellan Putin och Hitler fallit under denna kategori, och ansetts som överdrivet, inte så idag. Det hela är på ett teoretiskt plan enkelt. Intellektuellt förstår vi alla att en förutsättning för en rimlig diskussion, irl eller digital, är att det man jämför faktiskt är jämförbart. Men vem avgör det? Känslolivet drar och sliter i såväl kollektiv som individ.

Den som till äventyrs strövar omkring i Faluns yttermarker kan stöta på Hitlerkullen. Mellan Skuggarvsvägen och Sjulsarvsberget finns den. Under andra världskriget användes platsen för att stapla virke som skulle exporteras till Tyskland. Virket var märkt med svastikan. Allt sedan dess har nya generationer viskat mellan skål och vägg om vad som där tilldrar sig.

Man klättar upp för en kulle men kommer ned för ett berg. Inga nazister samlas i skogarna ovanför Lugnet. Centerpartiets politik är inte jämförbar med Pinochets. Att skoja med en tonåring är måhända riskfyllt men gör mig inte till Hin håle själv. Och macholärare? Med förlov sagt: det är nog det mest världsfrånvända jag hört. Huruvida jag är pretentiös eller inte låter jag vara osagt men en draja bjuder jag alltid på. Kom in i värmen och låt oss språka en stund. Låt oss passa på innan din, eller för all del min, lungsot drar någon av oss i graven! (Referens till musiken nedan.)

Frågan var det, ju. Jo, den lyder: passar jag i smäck?

Relaterade blogginlägg

Ecce narrans

Musik:

Drick ur ditt glas

Ett sista glas

The piano has been drinking

Alkohol

Källor:

Eriksson; Retorikens grunder

Länsstyrelsen i Dalarnas rapport 2019:04 Kulturlandskapet i Lugnet, Underlag för översyn av kulturlandskapet

Demokrati och samhälle, Film och TV, Historia, styrsö

aliens

19 juli, 202321 juli, 2023av adolphson

Vad är egentligen en alien? Uppslagsverket säger något främmande. Jag tänker mest på en banbrytande film från 1979.

Jag är lite osäker på vad som är lämpligt att uttrycka i dessa krigiska tider, varför jag i denna bloggpost inte anger exakta geografiska platser. Det finns flera öar, åtminstone tre, som heter Styrsö. Jag är kanske därför att betrakta som något av en alien i okänd terräng. Någon som är en alien, i betydelsen fel man på fel plats är Putin – och konsekvenserna är förödande.

Det finns olika former av minnesmärken. Ruiner, grottmålningar, museum, monument, bilder och personliga minnen. På olika sätt minner de om en tid som var, antingen i sig själva eller för att vi anser dem så pass viktiga att vi skyddar och bevarar dem. Själv bor jag till vardags bokstavligen mitt i ett världsarv. Minnesmärken är faktiskt också som något av aliens. En företeelse i fel miljö.

Någon uppmärksammade mig nyligen på att det finns ett helt tjog av statyer av kungar men inte i hela Sverige en enda av drottning Kristina. Ska det finnas en så bör den väl placeras i Falun, staden och Kristina är ju som Göteborg och Gustav II Adolf – och han tronar minsann sedan 1854 mitt i stan. Men han är en man, han. Så, frågan måste ställas: borde vi inte ha en Kristina-staty i Falun? Det blev en lite häpen tystnad i den politiska chattgruppen när jag föreslog det.

”Hur kan du vara så säker på att fienden kommer österifrån?” En vän i flottan berättade historien från 1990 som jag skrattade gott åt. Stängt taget är det faktiskt svaret som är roligt: ”Det är riktigt, säker kan man aldrig vara. Men det verkar ju onödigt att gå runt”.

Svågern ringde och ville besöka ön tillsammans med några utländska gäster. Men det går ju inte, blev min omedelbara reaktion. Det är intressant, det som hände inom mig var nämligen att jag omedelbart kastades tillbaka till mina barn- och ungdomsår på 1970- 80- och 90-talen.

Sedan åtminstone världskrigens tid har det funnits bunkrar på Styrsö. (Inga hemligheter avslöjas nu, de jag avser är sedan länge borttagna.) Oj, vad spännande det var att som tio-åring leka krig där. Min bror gjorde några år senare mer än att leka, han övade i området som en del av sin utbildning till kustjägare. (Själv var jag signalist på S1 i Enköping, ”Sveriges närmaste stad”. Quintus Wilhelm 2 – det var jag det, ”chef repro” ((kopieringsmaskin i fält)). Inte heller detta utgör några försvarshemligheter eftersom ÖB för drygt tio år sedan i ett brev tackade mig för mina insatser i rikets tjänst – och avpolletterade mig.)

Men på 1990-talet var stora delar av södra skärgården militärt skyddsområde och förbjuden mark för utländska medborgare. Särskilt minns jag skylten vid Saltholmens färjeläge med den något amatörmässiga översättningen av utlänningar till ”aliens” (se bild). Det gick visserligen att ansöka om särskilda besökstillstånd vid internationella besök men det krävde en hel del byråkrati. Inför VM i friidrott i Göteborg 1995, då jag sommarjobbade på Styrsöbolaget, kontaktade den dåvarande vd:n, Ove Boström, kommunledningen för att försöka få till en lättnad i restriktionerna. De utländska turisterna kunde inte ens färdas till Vrångö (ön längst i söder) som helt saknade försvarsanläggningar, (då alltså, nu har jag ingen aning) beroende på att de under resan skulle passera försvarets skyddsområden. Och det var ju lite synd när Sverige och Göteborg stod värd för ett internationellt idrottsevenemang.

(Förövrigt kan nämnas att jag denna sommar, när jag deltog i det göteborgska nattlivet, fick tillfälle att utväxla artigheter med Martin Dahlin, stekhet efter VM-framgången i fotboll året innan.)

Ärendet hamnade hos Jan Kaaling på dåvarande stadskansliet. Det visade sig att Försvarsmakten inte var intresserad av att upprätthålla det stora skydds- och besöksområdet utan ville begränsa det till betydligt närmare försvarets anläggningar på berörda öar. Eftersom det inte fanns några krav från försvarets sida att upprätthålla det utbredda besöks-/vistelseförbudet fanns inga skäl för kommunen att för egen del driva den linjen. Tvärtom innebar kommunallagens likabehandlingsprincip att samma besöks- och vistelseprinciper som gällde för kommunen i övrigt också skulle gälla södra skärgården.

Under processens gång skickade försvarsmakten ut militärpoliser till Saltholmen för att kontrollera medborgarskapet bland resenärerna. Syftet var inte att jaga spioner utan att tydliggöra orimligheten i det system som rådde. Det var ett, får man säga, kreativt sätt att ”verka utan att synas”. Det hela, minns jag, gav ibland upphov till uppträden, upprörda insändare i Göteborgs Posten och andra yttringar, då människor fann det obehagligt att få sin identitet kontrollerad av militär personal.

Det var en annan tid. Kalla kriget var slut, Sovjetunionen hade just fallit samman och Sverige nybliven medlem i EU. I det nya Ryssland hade en drygt fyrtioårig före detta KGB-officer, Vladimir Vladimirovitj Putin, börjat positionera sig i kretsen kring Boris Jeltsin och i Göteborg ansågs det vara dags att skrota ett föråldrat system. Ove Boström och Styrsöbolaget fick som de ville men det var egentligen bara en tidsfråga innan det ändå hade skett.

Jag minns skylten väl. Idag ser försvaret annorlunda ut än att avgränsa stora områden. Sedan något år är förövrigt en annan militär angelägenhet från min ungdom tillbaka i ny form: Kungliga Dalregementet. Platsen där de flesta av mina vänner gjorde militärtjänst. Det sägs att man under andra världskriget på sovjetisk radio rapporterande att ”det fruktade Dalregementet rör sig norrut” men jag har inte kunnat bekräfta uppgiften. Stämmer den? Säkert inte, men i det kollektiva minnet gör sig det påståendet fint, inte minst i dessa dagar.

Skrattet åt skämtet att fienden alltid kommer österifrån eller att utomjordingar inte får beträda Styrsö fastnar numera i halsen. Fienden talar dock inte alltid ryska. Nej, fienden, som historiskt sett kommer förr eller senare, anländer överallt ifrån. Kanske har vi förresten alla en liten alien inom oss. Frågan om försvar gäller isåfall hur vi hanterar detta något filosofiska antagande.

Jag förstår mina politiska kollegors tvekan. Att föreslå en staty över Kristina i dessa ekonomiskt svåra tider har kanske inte högsta prioritet. Men skidtävlingar har vi tydligen råd med. Se där, nu är jag i opposition med mig själv igen. Min inre alien vädrar morgonluft.

(Men! Uttrycket ”vädra morgonluft” kommer från Hamlet där vålnaden säger ”jag vädrar morgonluft” vilket för honom innebar att han var tvungen att dra sig tillbaka och försvinna för den dagen. Uttrycket har sedan av någon anledning ändrat betydelse så att det skulle vara något positivt. Så om min inre alien vädrar morgonluft, så innebär det ju att den är på väg bort.)

Det är skillnad på vad som är olämpligt och otillåtet. Är det fel på reglerna får man i en demokrati påtala det. Detta enkla faktum är värt att försvara. Jag njuter av min yttrandefrihet och tror faktiskt jag är beredd att dö för att försvara också din rätt att göra detsamma. Så, sämste Putin, det är alltså du som är en alien i samtiden. Avgå. Låt Ukraina vara. Försvinn ur historien så som galna diktatorer plägar. Några hyllande minnesmärken blir det inte.

Filmen Alien och dess uppföljare är faktiskt en perfekt metafor för Putin. I synnerhet den första filmen i serien. Se den gärna (igen) och döm själv.

Musik:

Englishman in New York

Don’t you forget about me

Relaterade blogginlägg:

Statyer

Källor:

Jan Kaaling, Styrsö

Per Gillén, Falun

Alien

Demokrati och samhälle, Film och TV, Skola

bild 138: Skynet

7 maj, 20237 maj, 2023av adolphson

Vad är intelligens? Vad är äkta?

Hur mycket artificiell intelligens finns det exempelvis i min profilbild, tänkt att locka åtminstone någon att svajpa höger, tro? Någon verklig människa kanske gillar det hon ser. Oj, vad många vi är som hoppas på sådant. Oj, vad mycket pengar det verkar gå att tjäna på människors längtan efter kärlek. Inget ont i det, kanske. Men hur ska ”hon” kunna veta någonting alls om mig med utgångspunkt från en bild? Kanske kan en potentiell intressent lära sig något om mig genom att först läsa min blogg? Men är det verkligen jag som skrivit detta blogginlägg?

En annan fråga är varför mina elever måste skriva prov med papper och penna. Svaret på samtliga frågor är kinesiska muren. Sug på den, chatGPT.

Skynet är en superdator i filmerna om The Terminator, där den första, åtminstone för min generation, är en kultfilm. Skynet var ursprungligen ett (fiktivt) militärt datasystem som blev självmedvetet och därefter försökte utplåna mänskligheten. Människorna bekämpade Skynet och som en del i kriget skickades en mördarrobot tillbaka i tiden för att avgöra striden. Det här var inte fars favoritfilm, ska sägas.

Man ordnade en föreläsning på min arbetsplats och ämnet rörde artificiell intelligens. Jag tyckte det var ett bra initiativ i ett angeläget ämne. Innehållet hanterade både vad AI faktiskt är, dess möjligheter och risker. Det har dock för de flesta kollegor sedan länge stått klart att hemuppgifter inte går att ge. Istället kommer en hel drös tekniska hjälpmedel för att förhindra fusk. Så antingen lär man sig nya tekniska hjälpmedel varannan termin eller…

Jag har under mina tjugofem år i branschen inte ändrat pedagogik nämnvärt. Jag låter eleverna läsa i läroböckerna, lyssna på föreläsningar och arbeta med instuderingsfrågor. Sedan har jag prov. Lägg bort telefoner, smarta klockor med mera. Provet skrivs på papper med penna. Det är inte omöjligt, men relativt svårt, att fuska. (Jodå, ibland ger jag andra typer av uppgifter, exempelvis muntliga.)

When they go low we go high. Eller något. Det som fungerat sedan antiken fungerar idag.

Det går inte att bygga en utbildning med huvudsyftet att jaga fuskare. Jag tänker plötsligt på Chi-Huang-Ti (259-219 fvt), han som ville bygga en mur för att stänga ute hela världen och stoppa tiden. Det fungerade inte, men muren står där än idag. Jag ser den som en metafor för kunskap och förmåga. Vissa värden är eviga, underverk rentav, och värda att försvara. Muren är konstant oavsett tidens utmaningar och kommer att överleva också nuvarande regim. Jag vet, det är en tveksam metafor med tanke på alla som tvingades till slavarbete och död i bygget. Murens lärdom är dock att vi aldrig kan betvinga tiden och vad den för med sig. Fuskare intresserar mig föga.

AI ger mig briljanta lektionsplaneringar på ett ögonblick, borde användas för schemaläggning och mycket annat. All denna tidsvinst ställer dock krav på människor. Den som är duktig på att skriva, läsa, lyssna och källkritik kommer inte att vara irrelevant i framtidens samhälle. Hen kommer att se och hantera riskerna och utnyttja möjligheterna. Vilket är vad all utbildning egentligen syftar till.

Dystopiska profetior står som spön i backen. Skynet kan hända. Jurassic park också. Det sägs dock vara för dyrt att utveckla självtänkande AI i någon större utsträckning i nuläget (läs: för Putin). Mängden el och datakraft som krävs finns knappt.

Open chat-gpt är verkligen fascinerande. Men ju mer text och begåvade svar datorn genererar desto större krav och behov av klassisk bildning. Att kunna läsa, skriva och värdera information. Framtiden tillhör måhända humanisterna.

Jag tänker på far som uppgivet svarade på bankmannens vänliga fråga om han använder internet att ”det är internet som använder mig”. Jag tänker också på filmklassikern Hets. Här följer några minnesvärda citat:

Vad är det här? Otillåtna hjälpmedel? Glömde sudda ut? Fusk min herre, fusk! Vet ni, jag tror inte ni kommer att ta studenten. Det är ett stålbad, det är inget för er. Mycket tråkigt att tvinga bestraffa en elev för detta kriminella förfaringssätt endast två veckor före examensskrivningarna. Mycket tråkigt. Mycket. Sedan när har vi börjat bedriva undervisning utan kavaj?

Jag svävar iväg, märker jag. Antagligen för att jag kan. Och vill. Jag är måhända programmerad på det viset. Jag fortsätter hursomhelst skicka ut elever i världen som, oavsett program, får ett visst mått av klassisk skolning med sig. Det är mitt blygsamma bidrag till den artificiella intelligensen.

Frågan är alltså vad intelligens egentligen är. Det klart chat-ai fattar att svaret är kinesiska muren. Men tänk ändå vad man missar när man svajpar vänster. Alla borde förresten få en superlike varje dag. Tänk också på alla möjligheter som en enda bild kokar ner till. Bu eller bä. Intelligens är kanske förmågan att avgöra skillnaden?

Vad som är fusk ligger måhända i betraktarens öga. En bra bild kan leda till något fantastiskt. Min bild är enbart förändrad till svartvit och bakgrunden borttagen. Min utbildning, däremot, är min mur. Mitt hopp och nyfikenhet min styrka. Men ändå: vad händer den dag dejtingappar blir självmedvetna? Att man genast möts man av ett meddelande: ”Min bäste herre, ta din anskrämliga nuna härifrån. Du är körd”. Det, om inte annat ger en tidsvinst.

Det är jag som skrivit detta blogginlägg. En potentiell läsare/svajpare får helt enkelt tro på mitt ord därvidlag. Frågan om intelligens får jag möjligen låta förbli obesvarad. Äkta, ja, det är väl hur man känner sig.

Välj Lugnet. Behåll Lugnet. Satsa på Lugnet.

Relaterade blogginlägg:

Momento Mori

Musik:

The robots

Maskinerna är våra vänner

Blinkar blå

Muren och böckerna

Scen ur Terminator 2

Scen: förhör i kyrkohistoria

Film och TV, Historia, Livsåskådning, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Viskningar och rop

23 april, 202323 april, 2023av adolphson

Vissa saker är värda att föra vidare, inte andra. Hur inser man skillnaden?

Jag vet inte hur Hans Werthén var som privatperson eller yrkesmänniska men han framstod, åtminstone de gånger jag träffade honom, som tämligen ämabel. ”Golf är en sämre form av jordbruk”, är ett citat från honom. Det är roligt sagt.

Viskningar och rop är Ingmar Bergmans uppgörelse med svek och elände i relationer under ett liv. Men filmen konstaterar också att det samtidigt ryms underbara saker i tillvaron.

Jag läste någonstans att vi tänker ungefär sjuttiotusen tankar om dagen. Hur många av dessa har man aktivt valt att tänka? Hur många är resultatet av yttre impulser? Det må låta som en klyscha men man bör vara försiktig med sina medmänniskor. Vad man säger till och om dem. Vad man för vidare, gillar och delar. Allt sådant får, eller kan få, oanande konsekvenser.

Den tjugonionde augusti 1255 hittades pojken Hugh död i en brunn i den engelska staden Lincoln. Snabbt spreds ryktet, det behövs inga sociala medier för sånt, att det var ett bestialiskt ritualmord begånget av judar. Samtidens ansedde krönikör, en viss Matthew Paris, diktade dessutom ihop att det minsann var framstående judar från hela England som samlats i Lincoln för att tortera och döda barnet. Lögnen spred sig snabbt och snart dök vittnesmål om liknande händelser på andra platser upp. Viskningar och rop leder lätt till myter och vandringssägner. Den uppdiktade historien om mordet på Hugh ledde till förföljelser och massmord på judar och till slut, år 1290, utvisades hela den judiska befolkningen från England.

Den påhittade berättelsen fick på olika sätt nytt liv århundrade efter annat, bland annat genom de kända Canterburysägnerna. Ingredienserna känns igen i mängder av antisemitiska myter och konspirationsteorier. Det är tyvärr ett tidlöst fenomen. Under presidentvalet 2016 briserade ”Pizzagate”. Det påstods att i källaren på en (eller flera) pizzerior hölls barn fångna för att utnyttjas sexuellt. Det hela antogs vara en pedofilhärva organiserad av det demokratiska partiet och vid åtminstone ett tillfälle dök en beväpnad man upp vid den utpekade pizzerian (som inte ens hade någon källare). Myten fick, trots att den var helt grundlös, spridning och skadade Hillary Clintons kampanj. Och efter 2020: Stop the steal.

Ingen vet hur pojken Hugh egentligen dog men han begravdes under pompa och ståt i stadens katedral som ett helgon omgärdad av rykten om utförda underverk och tillresta pilgrimer. Först 1955, tio år efter Förintelsen, tog katedralen i Lincoln avstånd från myten och satte upp en informerande text om vad som egentligen hänt. Fejknyheten bestod alltså i det här fallet i sju hundra år.

Tankar är inte fakta. Tankar bidrar till känslor. Känslor kan ställa till det. Genom att bli medveten om vilka tankar som är skadliga för både sig själv och andra kan man begränsa dess spridning och skadeverkningar. Man kan alltså, i viss mån, styra sitt känsloliv. Både kollektivt och individuellt. Det går. Vi utsätts dagligen för påverkan från allehanda håll där lögn och desinformation är handelsvara. Man får ta ansvar själv för att inse skillnaden. Det gäller att i enlighet med detta sätta ner någon form av fot här någonstans, som en chef en gång sa.

Det var länge sedan jag såg filmen viskningar och rop. Det kanske är dags att se om den. Jag minns att den uppmanar tittaren att se bortom det första intrycket. Det finns alltid mer att upptäcka. Filmen är att betrakta som en illustration av minnen, drömmar och tidens gång, snarare än verkliga händelser. Precis som den här bloggen.

Det slår mig att livet är som en film. Är man i en roll kan man inte bli omtyckt av alla. Man får acceptera det. Men vi bör vara försiktiga med vad vi säger om varann.

Man bör på olika sätt låta sin röst höras. Man bör också lyssna. Jag träffade Hans Werthén flera gånger under min tid på V-dala studentnation. Han var rolig. En gentleman av den gamla sorten, på gott och ont. Citatet om golf är värt att minnas och att föra vidare.

Musik:

Rain in Venice

Chopin: pianosonat

Källor

Harari: 21 tankar om det 21:a århundradet

Svenska filminstitutet

Røseth/Werner Livssorg

Film och TV, Livsåskådning, Personligt

goda nätters drömmar

26 december, 202226 december, 2022av adolphson

Skifta fokus. Det tog sin tid men under hösten hände det. Det är i drömmarna det märks.

Se framåt, du har måhända än det bästa kvar

Onda nätters drömmar är titeln på min huspoets, egentligen är Peter Englund historiker, senaste bok. Den handlar om november 1942, när krigslyckan i andra världskriget vände. Jag gav mig den i julklapp.

Du kanske ska tona ner det lite?

Ett gott råd, rent allmänt. Frågan är dock inte ny. Tanken bakom de välmenande orden är att jag på bloggen skändligen misslyckats med att balansera mellan att vara personlig och privat. Vänner, iallafall de som känner mig så pass väl att de vågar ha synpunkter, har ibland påtalat detta.

Drygt tusen inlägg på tretton år. Ett hundratal har aldrig sett internets ljus. Vännerna har nog på det hela taget rätt. Hela bloggen är förvandlad till en Sorgegondol. Det begreppet är hämtat från en annan huspoet. Det är knappast någon hemlighet att jag älskar Tranströmer. Det finns gränser för allt.

Vännerna ursäktar sig ibland för att de inte lajkar när jag delar. Men läser gör de. Påstår de, iallafall. Men ingen behöver be mig om ursäkt för att hen inte jamar med i min klagolåt. Riktiga vänner styr upp en när det behövs. Det är förresten rätt intressant: ett inlägg som inte handlar om livet får betydligt färre träffar än ett som gör det. (Om inte yb Södermalm delar, då slår statistiken rekord.)

Tona ner det, alltså. Ja, kanske det. Det första någon som vill veta något om en gör är att googla. Jag är därmed att betrakta som körd. Jag satt därför helt nyss med fingret på knappen. Jag var så här (visar ett pyttelitet utrymme mellan tummen och pekfingret) nära att radera alltihop. Kanske börja om på ny kula, tänkte jag. Skifta fokus. Starta en helt ny blogg, eller så. Endast teknisk inkompetens hindrade.

Jag tänkte efter ett varv till. Det handlar ju också lite om de andra. De som till äventyrs läser bloggen lite noggrannare, och kanske tar sig tid att träffa mig och möjligen därefter inser att jag är mer än en dystergök som förlorat en älskad syster och dito livskamrat. Men man måste först förstå min bakgrund om man vill förstå mig. En sak jag återkommande fått höra under mitt liv är att jag överanalyserar. Vissa saker går dock inte att tänka sig ur eftersom de handlar om känslor. Däremot är jag mycket bra, om jag får säga det själv, på ett flytta fokus. Men den här gången tog det sin tid.

Det förekommer att människor hör av sig för att berätta att det jag skrivit betyder något för dem. De är inte så många, men heller inte så få som man skulle kunna tro. Jag avslöjar aldrig deras identitet. Men det finns alltid en baksida. Jag lyfter ju i bloggen mitt gamla liv till skyarna, vältrar mig i sorg, vrede och självömkan. Det finns visserligen mycket kärlek bland dessa tusen inlägg men det blir ibland… ja, för mycket. Vännerna har sålunda i det stora hela rätt. Förstås har de det.

Trots allt. Texter tröstar. Så jag skrotar inte bloggen. Den som umgås med mig får ta hela paketet. Kanske passar salig mors dikt som min syster en gång hittade i en av mammas gamla receptböcker – och fann tröst för den situation hon då befann sig i:

Vad som än skett, behåll din jämnvikt och din sinnesro

Vad du än idag förlorat släpp ej hopp och tro

Gör Din insats, det finns många sätt att leva på

Tänk ej: allt är utan mening, mening finns ändå

Blicka ej förgrämd tillbaka på en tid som var

Se framåt, du har måhända än det bästa kvar

Blicka ej förgrämd tillbaka. Kanske passar Onda nätters drömmar perfekt som metafor. Förutom att boken (förstås) är lysande har jag genomlevt mitt personliga Stalingrad, El Alamein och Midway. Sedan dess har jag drömt om jular och semestrar från förr och på olika sätt försökt ersätta mitt gamla liv. Jag har känt avund på alla (till synes) lyckliga par och familjer. Men drömmar är drömmar och går inte att uppnå för då är det strängt taget inte längre någon dröm.

Jag får tona ner det lite här på bloggen. Och i livet, förstås. Jag säger som karaktären i filmen Love Actually, han som är kär i sin bäste väns partner: enough now. Enough.

Det är ett gott liv jag lever, jag är tillfreds med det mesta och upplever nuet som värdefullt. Men nog drömmer jag fortfarande. Goda drömmar. Om att se Panteon igen. Om att tokhångla i en gränd mellan cavabarerna i Barcelona och skratta hysteriskt efteråt, efter att äta räkor och dricka Chablis i skymningen på Saltskärs udde, om ett stort lantkök i Dalarna fyllt av människor, om att på operabaren förlora sig i vackra ögon. Håhåjaja. Känslor. De är som hus som flyttar sig om natten.

Se framåt, du har måhända än det bästa kvar

Jag drömmer numera vackra nätters drömmar. Jag vet att jag har underbara dagar framför mig. God fortsättning, gott slut och gott nytt år – önskar jag mig själv och hela världen.