Rapport från skolan

Jag blev något förvånad när det i inkorgen trillade ner en inbjudan från kollegorna på måleriprogrammet att komma och föreläsa på temat prove youre skills.

Först blev jag lite nervös då jag trodde att de möjligen kunde snappat upp någon liten syrlighet angående skolans nya… grepp… utförd av det aktuella programmets elever vilket finns till allmän beskådan här och där i skolbyggnaden.

Om nu någon syrlighet verkligen yttrats, vilket är långt ifrån säkert, vid anblicken av den aktuella målningen beror det i så fall knappast på det fackmannamässiga utförandet, nej, eventuella syrligheter hänger mer ihop med uppfattningen att verkligheten skaver lite mot reklamen.

Lite som i det gamla Sovjet, ungefär.

Sedan tänkte jag att de kanske ville att jag skulle föreläsa angående studieteknik då jag ibland får förfrågningar från andra program om att göra det.

Men ack – det var inte mer spännande än att jag har en namne på Målarförbundet. Aha, menade jag, det förklarar saken: undertecknad efterfrågas när temat är improve your skills – inte som i det här fallet prove yor skills.

Kollega Ulla menade att om en verkligen efterfrågat mig borde en vänt sig till Skönmålarförbundet. Hon är allt bra rolig, Ulla.

Nu har det hänt.

Efter det politiska beslutet att lärarna i kommunen ska jobba mer gjorde konsekvensanalysen gällande att sjukskrivningarna skulle öka och kvalitén minska. Från chefshåll var direktiven tydliga: vi lärare måste sänka kvaliteten.

Häromdagen hade jag ett samtal med en elev. Hen förklarade sig missnöjd med den skriftliga respons vederbörande fått på ett prov. Utförligt och nyanserat förklarade jag sakernas tillstånd men då jag inte gillar att sänka kvaliteten gjorde jag något jag i konsekvensens namn egentligen inte borde: jag erbjöd mig att ge ytterligare respons.

Eleven förklarade sig nöjd med det och förstod mig myckel väl – hen hade märkt samma tendens i flera ämnen.

I mina kurser jobbar jag nu med temat Utvandrarna. Vi sätter oss in i bakgrunden kring de utvandrande svenskarna på 1800-talet, vi läser och lyssnar om svenskslummen i USA, vi  ser (eventuellt) på de klassiska filmerna om Karl Oscar och Kristina, något lyssnar vi på Kristina från Duvemåla.

Meningen är att jämföra med dagens situation för de som flyr över medelhavet eller trotsar andra faror på sin flykt.

Vi diskuterar varför man flyr, att då som nu tvingas in under däck där sjukdomar och elände råder, vi lyssnar på reportage om mamman som förlorar sina barn i havet för att hon inte har fler armar, vi diskuterar bilden på den lille turkiske pojken.

Tanken är att jämföra båtfärderna. Dra paralleller. Eleverna får välja tema: Varför flyr man? När? Hur? Vilka? Sjukdomar som Tyfus. Kvinnornas situation. Religionens roll. Att komma till en plats där man inte kan göra sig förstådd. Att komma till ett land där det finns mycket plats men ändå få resurser. Den nationella självbilden som man tar med sig – eller vill göra sig av med. Identiteten. Rasismen.

Möjligheterna är oändliga och sällan lär jag mig så mycket själv som vid den här typen av uppgifter.

Nästa tema i historiekurserna kanske blir spritnotor förr och nu. (Förlåt min morbiditet i detta allvarliga ämne).

Vågar jag damma av Adolphson & Falks Ifrån?

Språket, ja.

En sak, ett ting, kan inte vara misstänksam. Det är det alltid människor som är.

Det heter Fakta. Inte faktan.

Sedan jag började lansera mig mig som ”magister Adolphson” är det många – även vuxna, gamla elever, kollegor och även vänner, som börjat tilltala mig så. Tjena magister. Ah! Magister Adolphson! God morgon!

Min slutsats är att jag kanske ändå får förlika mig med att det är till detta jag kommer att ägna mitt yrkesverksamma liv. Inget ont i det, jag trivs.

Intressant är dock att sedan jag började använda ett särskilt magisterkonto på Facebook (praktiskt av många skäl), Magister Adolphson, är det rätt många som börjat kalla mig det. Alltså Magister. I direkt tilltal och i mejl. En omvandlar inte det obestämda Magister till Magistern.

Hej magister – jag kan inte komma idag.

Magister, kan du komma hit och hjälpa mig? 

Slutsatser? Har jag blivit facebookiserad?

Chefen vill komma och ha lektionsobservation. Alltså se mig in action. Jag skojade lite och sa att jag finns på tuben. Jag tänkte att de hemma hos chefen över fredagsmyset kunde titta på…mig. Det slog inte an några strängar.

Skämt åsido – kul att få besök. Till mig får alla komma. Välkommen!

Men jag måste kanske jobba på min kommunikation. Jag tycks fortfarande ha förmågan att reta upp människor. Men kommunens IT-organisation är rolig, iallafall. När jag lämnade in datorn enligt nedan fick jag tillbaka den försedd med en post-it:

FAD01 – vi måste jobba på vår kommunikation /ITORG

 

Story of my life.

Nu är det helg.

Nu ska jag lyssna på Bach.

Relaterade blogginlägg

Lyckolandet

En kurs till

bild 10 – Karaktär(er)

Senast jag skrev något om Stellan Skarsgård var jag lite sur på honom. Löjligt egentligen, men det var under valrörelsen och jag tyckte han vittnade om viss dubbelmoral när han i egenskap av mångmiljonär skickade socialdemokratiska moralkakor åt bland annat mitt håll. Nu när jag lämnat politiken kan jag se tillbaka på en hel del saker jag inte är helt nöjd med. Så som utspelet mot Stellans ställningstagande, exempelvis. Han får väl tycka vad han vill. Men jag låter det skrivna stå. Det kanske är historikern i mig som spökar. Hursomhelst försöker jag ha som princip att stå för allt jag sagt, tänkt eller gjort. Men ändå, vissa saker känns lite… ja, om inte pinsamt så åtminstone illa genomtänkt. Somligt har särskilt slagit mig. Exempel:

Tänk om det är så att partiet jag ägnat åtskillig tid de senaste 10 åren inte är något annat är ett enda stort skitparti? Huva, som de säger up north. Det klart, det finns många skitpartier. Men ändå, har alltihop inte varit något annat än ett gigantiskt slöseri med tid? Mycket vatten har runnit under broarna. Och vad gäller Stellan undrar jag om han inte i den senaste TV-serien River gör sin bästa rollprestation hittills. Serien börjar inte storartat men ge den tid. Den är verkligen mycket sevärd.

 

Jag tror inte jag är kompetent nog att närmare utröna vad som gör en viss rollprestation framgångsrik eller minnesvärd. Kanske är det så enkelt att en av retorikens grundläggande egenskaper gäller även här: det gäller att gissa publikens åsikter och känslor och i sitt framförande/agerande återge dessa på ett allmängiltigt sätt. Eller måhända läser alla skådespelare Theofrastos. Denne antike grek beskrev i sin bok Karaktärer 30 olika mänskliga personligheter. Girighet, vidskeplighet, taktlöshet med flera. Stellan gestaltar i River karaktärer och relationer till karaktärer på ett mästerligt sätt.

Det finns många egenskaper, säkert fler än 30, och jag är ju lagd på det sättet att kring nyår gör jag diverse olika personliga bokslut. Det innebär att jag ser över mitt liv det senaste året: mina relationer, mina målsättningar generellt, jobb, mental, kulturell och personlig utveckling etcetera. Jag är rätt nöjd om man ser övergripande på 2015. Jag har slutat göra saker jag inte vill och avvecklat relationer som tar mer energi än de ger. Jag tränar mer än någonsin, läser mycket, men finner även tid till andra kulturella ting.

Inför nyåret står på listan över saker att utveckla att se över Vildvittrornas väl och ve, vilka aktiviteter de ska/kan/vill syssla med, samt undvika att kämpa för min övertygelse i varje enskild sekund. Att göra så leder ofta till konflikter eller att man anses – ofta med rätta – som en tämligen tröttsam figur. Det gäller ju att inse vilka strider värda att utkämpa, vilka som inte är det samt uppvisa förstånd nog att inse skillnaden. Jag vet ju allt som oftast att jag har rätt (GUD, VAD DRYG DU ÄR ADOLPHSON) men har också insett att jag ofta inte har mandat att genomföra min (helt riktiga) övertygelse. Här som där, nu som då. Istället ska jag satsa min energi på ett nytt projekt till vilket du välkomnas om du vill. Jag ska via medborgarskolan vuxenskolan försöka genomföra en studiecirkel. Det fanns ett intresse och ja – jag tänkte att jag försöker väl. Äpplet faller väl inte allt för långt ifrån kärnverksamheten därvidlag.

Skomakare bliv.

Eller kanske ol´man river. 

Avslutningsvis vill jag önska gott nytt år med en favorit med anknytning till säsongen samt årets idolporträtt av magistern: Falu kommun föredrar detta kort när man marknadsför sin gymnasieskola. Eller hur bäste bittre sistelärare Adolphson.

Fotografi nr 10 presenteras härmed. Som sagt – Gott nytt år!

01 Fredrik Adolphson

Länk till min studiecirkel

 

 


Lyckolandet

Idag är mitt 45:e år fullbordat.

Vi firade med att i helgen åka till Stockholm. Jag fick göra allt det jag älskar: äta råbiff på Operakällarens bakficka, handla på NK, bo på hotell Diplomat och på söndagen gick familjen på barnteater, Snövit, på Maxim.

Man har det allt rätt bra, vid en jämförelse.

Det lustiga är att jag under resan ner lyssnade på Niklas Strömstedts omtalade låt han framförde i Så mycket bättre.

Alla människor – det är vi, sjöng han.

När han i lördags klev in på den aktuella bakfickan tänkte jag först, under inflytande av någon sorts lantlig kändisnoja, gå fram och säga att jag gillade hans låt. Detta händer väl inte allt för ofta (att jag gillar hans låt, alltså).

Sedan bestämde jag mig för att låta killen vara ifred. Han käkade ju också lördagslunch, när allt kom omkring. Istället ägnade jag en tanke åt alla dessa människor som genom historien rört på sig.

Sedan jag lyssnade på Vetenskapsradion Historia om Swede Hollow – svenskslummen i Chicago – (det finns en artikel i DN också) brukar jag återkommande ta upp temat i mina kurser.

Utgångspunkten är att 1,3 miljoner svenskar (bland annat släktingar till mig), och förövrigt många fler miljoner människor från resten av Europa, utvandrat till USA. De flydde från en hård tillvaro mot drömmarnas horisont och många dukade under på vägen eller mötte en framtid som inte stod tillvaron de lämnat långt efter.

Området där svenskarna höll till i Chicago präglades av uppfattningen att svenskar är kriminella, våldsamma, luktar illa och går inte att prata med. Håll dig borta från svensk-slummen om du inte vill få en kniv i ryggen.

Parallellen till tiggarna på våra gator blir uppenbar för eleverna.

Ett annat exempel är de så kallade Kirunasvenskarna som på 1920- och 30-talen utvandrade till Sovjet. De emigrerade av ideologisk övertygelse för att vara med och bygga det fullbordade kommunistiska samhället.

De sökte paradiset.

Men Stalin mötte dem med stor misstänksamhet och istället för det klasslösa lyckolandet blev tvångsarbete eller avrättning i många fall konsekvensen. De få som lyckades återvända till Sverige fick det svårt även vid hemkomsten till Kiruna.

Sedan har vi ju vikingarna förstås. I många fall rörde det sig om våghalsiga ungdomar som ansåg att en resa över havet mot ett okänt öde var bättre än att svälta, eller lida på andra sätt, hemma i norden.

Fast de hade ju egna sjödugliga båtar, åtminstone.

Det är inte konstigt att så många människor idag flyr. Inte minst med tanke på hur liten planeten blivit.

För det första har mänskligheten alltid gjort så när levnadsbetingelserna stått på minusskalan och för det andra är det inte den besuttnas privilegium att flytta på sig. Det kan idag nästan alla göra. Åtminstone kan de försöka.

Om det är så att vi faktiskt blivit för många individer här på gamla Tellus, för att vi ska kunna tvinga människor som inte vill att stanna där de befinner sig, får vi nog ta ett större kollektivt ansvar för att se till att livsbetingelserna där dessa människor lever är drägliga.

Oj. Det var en lång mening.

I år tänkte jag – med anledning av flyktingkatastrofen – bygga ut temat i undervisningen. För jag tycker att utbildning måste hänga i hop med verkligheten.

Planen är att eleverna ska lyssna på inslaget i radion, läsa artikeln, kanske se Troells filmatisering av Utvandrarna samt möjligen se/lyssna på Kristina från Duvemåla. Sedan kan man på olika sätt koppla detta med dagens situation för flyende.

Jag fick idén när vi jobbade med att analysera filmen Casablanca. Det är ju i Nordafrika den filmen utspelar sig när en massa (vita) människor inväntar möjligheten att fly från kriget över havet till säkerheten.

Tyvärr fick jag inte med skolledningen på att göra det till en temadag för hela skolan med alla ämnen inblandade, men att själv jobba inom mina ämnen funkar ju det med. Det bästa är att man lär sig så mycket själv – jag måste åter få säga det: jag har ett fantastiskt yrke.

Det är så sant som det en gång är sagt: skam den som ger sig.

Här som där. Nu som då.

Kanske kan man kan lägga till salig mors gamla ordstäv: Den som börjat har gjort hälften. 

Sisyfos 2.0.

År 46 ser på avstånd bra ut. Iallafall för mig som vit, heterosexuell, europeisk medelklass. Jag har det bättre än flera miljarder människor. Eller, om man så vill, bättre än 90% av planetens befolkning.

Alla människor, det är vi.

Tack för all uppvaktning via de sociala medierna, IRL och på andra sätt! Ni är allt för snälla, alla människor därute!

Prometheus, Lawrence och jag

Jag minns att jag verkligen såg fram emot filmen Prometheus. Jag minns också hur besviken jag blev när jag väl sett den.

Det ryktas om ett nytt försök – Prometheus 2.

När jag häromkvällen av en slump – man är ju förlorad i ett universum av kanaler – åter fastnade framför Prometheus kom jag på en sak jag faktiskt gillar med filmen: referenserna mellan roboten David och Peter O´Toole i klassikern Lawrence of Arabia.

Verklighetens TS Lawrence är en mäkta fascinerande figur vars berättelse är alldeles för lång för att närmare gå in på här. Men i korthet handlar det om en särpräglad människa som hade svårt att passa in och istället ger sig iväg ut i öknen för att försöka finna sitt sanna jag. Väl ute i öknen formas ett öde mellan honom och arabiska beduiner.

Man förstår hur Ridley Scott tänkte när han kopplade ihop dessa trådar i sin film. Människan, liksom individen, söker alltid sitt ursprung och sitt syfte.

Den antika berättelsen om Prometheus handlar om en titan (en sorts gudom) som tog eldens hemlighet och gav till människorna och för detta brott kastades han ut från Olympen och straffades hårt.

Berättelsen fortsätter att fascinera oss i fantasi och verklighet. Mars One-projektet, som jag inte känner till mycket om alls, handlar om att bygga en permanent bosättning på Mars.

Projektet kritiseras på en mängd områden som oseriöst. Jag kan inte direkt bedöma detta, jag nöjer mig med att konstatera att också Columbus fick kämpa hårt för att övertyga om att resan han ville genomföra faktiskt var möjlig.

Möjlighetshorisonten ställer ibland till det för oss. Men fantisera, drömma, har vi alltid klarat.

Först (?) ut i litteraturen var kanske Homeros med Odyssén. Vem vet vad vi möter på okända vatten. och att ta sig hem, mentalt som fysiskt, kan ofta vara svårare än man från början trott.

Harry Martinssons Aniara är ett annat exempel på hur vår fantasi ofta rör sig över stora rymder och där han jobbar men människans oerhörda fysiska litenhet men stora psykologiska djup.

Jag är själv ofta på väg ut i öknen. Eller rymden. Jag söker ständigt efter min mening och nya mål. Möjligen är detta en förklaring till att jag gillar Peter O´Toole. Eller gillade, eftersom han lämnade oss (eller åkte hem/bort) 2013 .

Särskilt bör alltså klassikern Lawrence of Arabia framhållas, men även hans roll i Den siste kejsaren är värd att minnas.

Ett mål kan väl vara att göra sin stund här och nu så bra som möjligt. Vad som händer därefter känner jag mig, i motsats till ovan diskuterade ting, inte allt för frestad  av att i brådrasket ta reda på.

När allt kommer omkring så har har ju resan redan börjat. Det räcker ofta att njuta av åkturen än att fokusera på det okända målet. Kort sagt: jag är inte framme och det är som det ska med den saken, för att parafrasera Tranströmer.

Bild 4 – komma ut

UnderhållningDet är egentligen helt otroligt att någon fångat det här ögonblicket. Sannolikt är det min vän Tebogo som tagit bilden. Det är augusti 1990 under fjällmarsch i det militära mellan Helags och Storulvån i Jämtland. Vid den här tiden hade jag förstås ingen aning om att jag tio år senare ofta skulle besöka dessa fjäll. Men bilden är fascinerande eftersom den är så djupt personlig.

Det är ruggigt väder, alla är trötta, hungriga, kalla och sura. Jag med såklart, men jag mår dåligt också av ett annat skäl. Jag har nämligen aldrig kunnat stå ut någon längre tid med dålig stämning.

Ofta har jag under uppväxten spelat pajas, hörts och synts, varit dumdryg och arrogant men alltid försökt leva mitt liv som en glad gamäng. Det var ofta svårt hemma i Falun (här får väl de som kände mig då tycka till eller för evigt hålla sin trut) men efter studenten och helst i Uppsala, och för evigt därefter, har denna sida av mig dominerat mitt beteende.

Jag antar att jag har ett stort bekräftelsebehov men samtidigt är en sådan analys att göra det lite väl lätt för sig. Det är inte enbart därför jag håller på. Nej, jag tror helt enkelt på humorn, värmen och glädjen som livsstil. Livet är inte långt nog för att man ska gå omkring och sura.

Tillbaka till bilden. Någon, förmodligen alltså Tebogo eftersom han inte är med på bilden, har fångat ögonblicket när jag kommer ut som självutnämnd underhållare. Jag har vid tillfället börjat spela ut hela mitt register inklusive sång för att fånga en rätt svårflörtad publik. Men något hände här. Något som förändrade mig.

Ögonblicket jag åsyftar rör sig från en ”nu är idioten igång igen-stämning” till att det efterhand samlas en skara sura värnpliktiga soldater med resultat att det som får betraktas som mitt livs enda standup-show är ett faktum. Men, och det är ju något man lär sig i läraryrket, man kan inte bara komma med munväder. Publiken kräver ofta mer.

Först framförde jag den gamla slagdängan fast med annan text (den var rätt känd vid tidpunkten).

Jag minns inte hela innehållet i denna min första, enda, fjäll-standup med mer än att finalen handlade om att verklig värme (det var ju som sagt kallt på fjället) kommer inifrån. Som svar på uppmaningen att bevisa denna tes körde jag en variant på Per Oscarssons gamla klassiker i Hylands Hörna.

Under den uniforma militärmunderingen som syns i bilden ovan hade jag i förväg iklätt mig färgglada plagg och i synnerhet ett par kalsonger med läppavtryck och texten je t’aime överallt.

Succé.

KallingarGrabbarna skrattade och till och med kaptenen (som i övrigt hatade mig eftersom jag slarvade, glömde grejer, babblade allmänt och drev med det militära) log åtminstone lite. Särskilt en killes, en som vantrivdes långt utöver rimlighetens gräns på såväl fjäll som i lump (vänligen observera den dubbelbottnade fyndigheten i skämtet angående kronans klädsel), efterföljande kommentar har dröjt sig kvar:

Fy faaan, Adolphson – det där var ju episkt!

Känslan som det ger att få andra att skratta, och därigenom må bra, och kanske själva vilja bidra till stämningen är för mig den bästa känsla som finns. Det är den känsla som får mig att andas.

Relaterade blogginlägg:

En komikers uppväxt

Livets vattenhål

Tebogo

Bortom mr Keating

Jag har väl haft en och annan hygglig lärare i mina dar och även mött intressanta föreläsare på olika universitetet. Men jag har nog aldrig mött någon som omskakat mig i grunden, någon som givit mig en total inspiration och riktning.

Vem vet vad det kunde blivit av mig om jag gjort en sådan bekanskap i mitt unga liv? Kanske… lärare? Nåja, historien och litteraturen är full av stora inspiratörer. Så jag har istället funnit mina förebilder där.

För det är ju lärare jag är och det är något, hur märkligt det än kan låta, jag är fullt nöjd med. Det var bland annat därför jag slutade med politik. Politik betyder på grekiska ungefär frågor rörande staten. Jag är nog mer intresserad av frågor rörande människan.

(Uppdatering januari 2017 – nu har jag börjat med politik igen).

Mina idoler, eller förebilder, är verkliga personer, påhittade gestalter och några däremellan. För den som står ut (det har ju kommenterats i pressen att mina blogginlägg är långa) kommer här en presentation över förebilder i yrket. Den uppmärksamme läsaren märker att de har några saker gemensamt.

Sokrates är kanske den förste och en av de mest kända lärarna. Hans metod var samtalet. Genom samtal med läraren, detta kallade Sokrates förlossningskonst, skulle eleven själv skulle komma på vad som var rätt eller vettigt. Elevens eget tänkande och skapande är enligt detta synsätt det viktiga. Sokrates ville att eleverna skulle lära känna sig själva och han samtalade med dem för att hjälpa dem nå insikter.

Åsiktsfriheten och det kritiska förhållningssättet var enligt Sokrates värt att dö för. Vilket han också gjorde: dömd för att ha förlett ungdomen (liksom en viss Keating, se nedan) och förnekat gudarna tömde han giftbägaren 399 f.v.t.

Jag gillar nog Sokrates mest för att han verkar ha varit en ovanlig och egensinnig lärare, en person som gick sina egna vägar. Betydligt mer individualist och upprorsmakare än en vindflöjel.

Nummer 2 i lärarskaran är en till synes enkel man som i sin lärargärning ingav människor hopp och självkänsla. Beskrivningarna av honom utmålar en anspråkslös och blygsam person.

Jesus visste hur man kunde nå stora grupper. Han var karismatisk och hade ett vettigt budskap: Förlåt dumheter i din omgivning. Behandla människor som du själv vill bli behandlad. Våld är aldrig bra, men var modig och stark – helst inom dig själv.

Jesus tycker att alla individer får ta ansvar för sina handlingar men tror också att det är möjligt att forma sin egen framtid. Det mest intressanta är att Jesus såg alla individer i en grupp och det unika hos var och en av dem. Han ifrågasatte etablissemanget samtidigt som han faktiskt var lite skum, ibland svårtolkad och full av överraskningar. Jesus visade genom det egna exemplet hur man kan göra. Det gäller att finna, utveckla och tillämpa de förmågor och kvaliteter man har. Detta, menar jag, gör man ofta som relativt ung  sedan kan det vara för sent. Begåvning är flyktigt.

Gandhi brukar beskrivas som mycket vis och med en stor förmåga att förmedla sin visdom. Att vara speciellt skicklig i att tala och att använda etablerade symboler och metaforer i språket på ett sätt som åhörarna förstår är ju en egenskap avundsvärd varje lärare. Gandhi var liksom Jesus en man som sa oväntade saker. Att spinna, hävdade han exempelvis, är den ädlaste sysselsättning en människa kan ha. Vi borde alla leva oss in i fattiga och utsatta människors vardag. Kan vi identifiera oss med de svaga och utsatta kan vi förstå hela mänskligheten.

Och så … John Keating. Jag kommer ihåg när den kom, filmen Döda poeters sällskapJag gick i gymnasiet och man kunde verkligen uppfatta att en påverkansvåg gick rakt igenom hela samhället. Det är sällan, eller aldrig, jag upplevt något liknande. Mina lärare påverkades. Jag och mina kompisar påverkades. Alla påverkades.

Filmen reste, på ett helt naturligt sätt, många väsentliga frågor. Varför håller man på, egentligen? För vem skull studerar man och varför studerar man ens över huvud taget? Vad syftar studierna till? Vad är kunskap? Hur banalt den än låter, läraren John Keating är nog den bästa lärarutbildning jag fått. Vilket antagligen säger mer om lärarhögskolan än om filmen.

Precis som i filmen är det inte helt problemfritt att försöka gå sin egen väg  men man måste försöka jobba mot det man tror på. En vanlig invändning handlar om det kan vara skadligt med allt för mycket egensinne. Eller att han driver en liten kultklubb av sig själv. Jag för min del tror inte det. Jag tror på något som skulle kunna kategoriseras som behärskat lättsinne. En konsekvens blir måhända att man får göra det så bekvämt för sig man kan, längst där nere i frysboxen. Keating fick sparken. Det får väl ändå inte jag?

Två av Robin Williams filmer har påverkat mig mycket: Döda poeters sällskap och God Morning Vietnam. Den senare handlar mer om humor och livsinställning i allmänhet medan Döda poeters sällskap är användbar.

Särskilt klapp-scenen och den här är särskilt användbara i yrket.

Keatings mål är att aktivera de hårt drillade och styrda elevernas egen tankeverksamhet, stimulera dem till att våga tro på sina drömmar och söka sina egna vägar i livet i stället för att viljelöst följa auktoriteter. Keating utmanar eleverna gång på gång med uttalanden som: make your lifes extraordinary! och Cease the day! Han använder sig av poesin som nyckeln till livets verkliga innebörd. Det är konsten och poesin som gör att man vill leva – som ger en möjlighet att verkligen suck out the marrow of life som filmen uttrycker det i ett citat av Thoreau.

Idag handlar ofta debatten om ungdomens auktoritetsproblem. Det är bland annat detta som gör filmen så tidlös, den fångar det eviga i såväl generationsmotsättningar som skoldebatt. Agera på utsatt tid, inte titta i skärmar, lek inte med telefoner. Men jag undrar, jag. Handlar det egentligen inte om att vi lärare, och andra, som gör anspråk på respekt också måste förtjäna den?

Här ligger enligt mitt tycke något av Keatings storhet. Skådespelaren Robin Williams må ha haft ett bitvis svårt privatliv men en briljant skådespelare och komiker var han.

Vila i frid, Robin.

Det som saknas är kvinnliga lärare. Det klart det funnits bra kvinnliga lärare. Hypatia är ett exempel. Det är historieskrivningen det är fel på, brukar jag uppgivet sucka.

Jag gillar kvinnor. De är lätta att samarbeta med och är pålitliga. Man får raka svar. Jag vill helst ha kvnnliga kollegor och kvinnliga chefer. Gärna också kvinnliga kamrater. Kalla mig gärna fördomsfull – men det tenderar att bli bäst då.

Philip Seymour Hoffman

Ibland händer det att jag och Den Änglaljuva lyckas se en film. Vi har tittat mycket på film i våra dagar men sedan Vildvittrorna blivit större har det blivit mindre av den varan.

I helgen lyckades vi se del 3 i Hunger games.

Mest ville jag se den filmen eftersom det sannolikt är det sista nyproducerade jag ser av en av mina absoluta favoritskådespelare Philip Seymour Hoffman. För han är död.

Jag inser att det bara är att stämma in i hyllningarna och påsråendet hur sorgligt det är med överdoser  – det gäller ju oavsett offer givetvis.

Men hans skådespeleri är…ja, ren och skär njutning. Jag länkar nedan till de filmer jag själv sett och verkligen uppskattat.

Flawless

Magnolia

The Talented Mr. Ripley

Sannolikt lär han bli ihågkommen för Capote för vilken han 2006 fick en Oscar för bästa manliga huvudroll

En personlig favorit är Before the Devil Knows You’re Dead

Charlie Wilsons war 

The master

Och nu får jag inte se honom mer. Jag är så sorgsen. å andra sidan är ju det fördelen med film – man kan se dem hela tiden.

Länkar:

Tio minnesvärda scener

The epic uncool of Philip Seymour Hoffman

Relaterade blogginlägg

And the Oscar goes to

And the Oscar goes to 2

En bagge

Bagge

På grund av tekniska problem (konvertering från plattformen Blogger till WordPress) kommer här ett inlägg från 2012 i ny tappning.

Svenska skådespelare får en egen topplista, en för damerna och en för herrarna. Enligt dessa listor framgår att svenska aktriser generellt är bättre än sina manliga kollegor då kvinnorna i högre utsträckning tar sig upp på den internationella listan.

Allt enligt Adolphson, förstås.

Damerna först:

9. Lena Endre. Är lite för samma-lika i sina olika roller för att komma högre på listan – men är en av våra skickligaste och flitigaste filmskådisar.

Lena Endre

 

8. Pernilla August. Var det ett misstag att spela Anakins mamma? Nej, det var coolt. Pernilla regisserar numera också. Den här måste man se någon gång.

Pernilla August

 

7. Lena Granhagen. Inte bara en sagotant. Jag rekommenderar Glasblåsarens barn.

Lena Granhagen

 

6. Lena Ohlin. Finns närmare presenterad på den internationella listan.

5. Greta Garbo. Finns närmare presenterad på den internationella listan.

4. Siw Ruud. Har spelat mycket teater och en del barnprogram. Här en länk till en av de bättre adventskalendrarna. Kanske är det därför jag gillar henne så mycket?

Sif Ruud

 

3. Margareta Krook finns närmare presenterad på den internationella listan.

2. Ingrid Bergman finns närmare presenterad på den internationella listan.

1. Ingrid Thulin. But of course – här.

Och så herrarna:

16. Shanti Roney. Trots att han gjort mycket bra, mest som gangster, får man också så ut med att det drivs med en om man är kändis. Många gillar att göra parodi på Shanti.

Shanti Roney

 

15. Ingvar Hirdwall. Numera sorgligt (er)känd som grannen i Beck-filmerna, alla tjugotusen. Men se Kejsarn av Portugallien som många anser är det bästa han gjort på film!

Ingvar Hirdwall

 

14. Sven Vollter är en annan skådespelare som det också drivits en del med. Det här är  roligt. Annars har han gjort mycket bra. Jag tror förövrigt att upplösningen på Raskens  fortfarande innehar tittar-rekord i Sverige. Fast på den tiden var inte utbudet så stort.

Efter att Sven kommit ut som stalinist är han inte helt stekhet i mina ögon.

Sven Wollter

 

13. Lennart Hjulström. Ser man i klippet från plats 15. Har en fantastiskt stor produktion bakom sig på såväl Dramaten som på film.

Lennart Hjulström

 

12. Rolf Lassgård. Ingen närmare presentation nödvändig. Håller på Brynäs, vilket drar ner omdömet.

Rolf Lassgård

 

11. Peter Stormare. Mer internationellt erkänd än man kan tro. Och med en intressant bakgrund. Har börjat göra mer svensk film igen, för vilket man tackar. En märklig grej är hans utbrott på svenska i en av Jurassic-filmerna.

Peter Stormare

 

10. Thommy Berggren. Håller mest på med teater men har filmat med storheterna Bergman och Wideberg. Är en underskattad skådespelare i mina ögon. Spelade huvudrollen i SvT:s briljanta inspelning av Gösta Berlings saga från 1986 (tror jag det var).

Thommy Berggren

 

9. Krister Henriksson. Har numera fallit i Wallanderfällan, but why, undrar man. Annars, kan det här vara något?

Krister Henriksson

 

8. Johan Rabaeus. Spelar just nu (tror jag) Den Girige på Dramaten. Han spelar också pappan i den våldsamt överskattade filmen Ondskan.

Johan Rabaeus

 

7. Stellan Skarsgård. Stellan är numera en etablerad Hollywood-skådis liksom flera av hans barn. Men har man inte sett Den enfaldige mördaren så…. Även filmen God afton, herr Wallenberg är mycket sevärd.

Stellan Skarsgård

 

6. Georg Rydeberg. För en äldre publik (ja, det är väl jag det) är han välkänd. Han läste även Nyårsklockan så fint en gång i tiden.

George Rydberg

 

5. Thorsten Flinck. Alldeles nyss känd i mello-sammanhang, och i övrigt skandalomsusad. Men han har faktiskt sjungit förr. Själv såg jag honom i Gustaf III i en legendarisk föreställning på Uppsala stadsteater en gång, något jag ska berätta om vid tillfälle.

Thorsten Flinck

 

4. På en delad fjärde plats finner vi Jarl Kulle och Börje Ahlstedt. Jag gillar visserligen Kulle bättre, men båda dessa herrar har gjort mycket bra svensk film. Jag har tidigare länkat till ”filmernas film” men gör det igen för jag kan inte låta bli. Scenen är så gudomligt bra.

 

3. Max von Sydow. Han höll på att få en Oscar nyss, och det borde han ha fått. Evig blev han emellertid långt tidigare. En skådespelare som spelat så mycket mer än bara gamla nazister.

Ett episkt fotografi

 

2. Erland Jospehsson. Det är för mig fullständigt omöjligt att lyfta fram något enskilt från en enorm skådespelargärning. Man får själv finna sin favorit.

Erland

 

1. Och så på första plats: Ernst Hugo Järegård. Han är den störste. I alla händelser är han min min favorit – i världen. Hans roll i Lars von Triers Riket –  i synnerhet monologen på sjukhusets tak – är klassisk.

Serien Skånska Mord hör till höjdpunkten i hans karriär och även bland det bästa som gjorts i Sverige i hyfsat modern tid.

Och ska man som artist ägna sig år kommersiella intressen kan man göra det som Ernst Hugo. Hatten av för en skådespelare i en klass ytterst få kommit upp i.

Ernst Hugo

Roland

Salig mor var varmt och traditionsbundet religiös. I uppfostran av oss barn ingick att gå till kyrkan regelbundet och i synnerhet på högtider. Då jag som barn inte var helt road av gudstjänst, och eftersom salig mor tyckte dels att jag hade viss sångbegåvning och i alla händelser skulle må bra av såväl andlig spis som någon form av musikalisk utbildning, satte hon mig att sjunga i Kristine församlings gosskör, sedermera omdöpt till Falu Kristine Goss och Flickkör.  På så vis förenade hon flera olika nyttoaspekter, resonerade hon.

Så kom det sig att min barndom och tidiga ungdom delvis kom att präglas av kantor Mats Åberg, hans fru Margareta och några av deras barn som också sjöng i samma kör. Samuel och jag är jämngamla och vi sjöng gossopran (i eget tycke) så vackert att tårarna trillade ner för den åhörande församlingens fårade kinder.

Samuels äldre bror Erik sjunger jag återkommande med i kyrkokören men även i MDP-kvartetten och nyligen besökte deras yngste bror David MDP-kvartettens jubileumsmiddag. David har gått i pappa Mats fotspår och är kyrkomusiker.

Storasyster Hedvig sjöng I Himmelen på salig mors begravning 1997 i Kristine Kyrka och då var det än fler tårar som föll, inte enbart på grund av det outsägligt sorgliga tillfället. (Och hon sjöng, kan jag även tillägga detta år 2023, Caccinia Ave Maria på Malins begravning, men när detta inlägg skrevs kunde jag aldrig i min vildaste fantasi föreställa mig det.)

Jag minns att jag redan som mycket liten på gudstjänsterna mest uppskattade Mats avslutningar vid orgeln, postludium. Jag förstod ju inte då att församlingen var begåvad med en sällsynt kvalificerad och skicklig organist. Jag bara gillade musiken. Mats är, enligt Wikipedia, en auktoritet på barockmusik.Tillsammans med honom kamperade kyrkoherde Roland Persfjord. De lyckades tillsammans skapa en otvungen men samtidigt högtidlig stämning i kyrkan. För mig som inte var naturligt kyrklig blev det därigenom ändå naturligt att gå dit ibland. Det måste dock sägas att jag inte vet någonting om Roland Persfjords syn på kvinnliga präster, homosexualitet eller hur hans teologi i övrigt såg ut.

Däremot vet jag att jag nuförtiden relativt ofta besöker kyrkan genom att jag som vuxen sjunger i kyrkokören. Även om det alltid är trivsamt, barntillvänt och högtidligt kommer jag då och då på mig själv med att sakna det som Mats och Roland skapade. Det är väl det där med att vara förälskad i sin egen barndom: det är inte alltid helt lyckat för livet i nutiden. För visst finns det en oerhört begåvad kyrkomusiker i Hernik Alinder, som också spelande på Malins begravning, bakom knapparna och tangenterna på orgeln.

Salig mor var hursomhelst mycket förtjust i Roland Persfjord som hon ibland ömsint refererade till som Fader Ralf efter den katolske prästen i TV-serien Törnfåglarna. När mamma nder sitt sista år i livet låg på akademiska sjukhuset körde jag ofta runt henne i rullstolen. Vi åt glass och skojade om att hon låg på sjukhuset och jag vid universitetet. Vi tog oss på våra promenader så upproriskt långt ifrån sjukhusmiljön vi bara vågade. När vi efter en sådan utflykt återkom till avdelningen mötte vi Roland Persfjord vilken ingen av oss då sett på länge. Han kände omedelbart igen oss och salig mor blev mycket glad. Även om Roland överlevde salig mor med tio år kändes det där mötet bra och som att någon sorts cirkel var sluten.

Fotnot. En gång svämmade Faluån över så till den milda grad att prästbostaden var hotad. Folkhumorn döpte kärlekfullt spektaklet till…Persfjord. (Fattar du eller? Pers-fjord.)

Roland Persfjord

 

Avslutningsvis kom jag och tänka på när jag en gång lagade fiskpinnar till Dotter 1 och hon envist krävde att få veta vad fisken hette. Efter tio svar som alla på olika sätt handlade om att fiskpinnar inte har något namn drog jag till sist till med ett kärnfullt: ”fisken heter Roland.” Ett i eget tycke bra svar då jag för mitt inre såg en koppling till den bibliska berättelsen om Jesus, fisken, brödet och vinet. Dotter 1 såg emellertid föga imponerad ut när hon replikerade: ”Jag frågade vad den hette, inte vilket land den kom i från.”

Dirty, rotten scoundrels

Det finns några klassiska filmer med blåsningar och lurendrejare. Den främste är givetvis Blåsningen, The Sting. Filmen med denberömda musiken.

En annan bra film, är även den en av mina favoriter.

Filmen Dirty rotten scoundrels  (på svenska Rivierans guldgossar) är mycket bra. Jag gillar den så mycket eftersom en av mina absoluta favoritskådespelare är med i den.

Och nu har det hänt mig. En blåsning. Eller nästan.

Man hör ju mest hela tiden om att man ska se upp med bedragare på nätet. Jag ska sälja några möbler på Blocket. Jag fick ett sms mitt i natten där jag uppmanades maila Tina Gray – en brittisk maskiningenjör i flottan nu stationerad på Bahamas

Redan där borde ju varningsklockorna börjat skruva oroligt på sig.

Men man är ju så godtrogen och tror på människans inneboende godhet. Vi hade kontakt och jag gick nästan i fällan. För att göra en lång historia kort – så här gick det till.

Tina vill köpa mina möbler för 10 000 kr. Hon sätter in 14000 kr på ett paypal-konto som sköts via banken Werstern union. Båda dessa företag finns och är fullt (?) legitima – om man nu kan påstå något sådant om en bank.

(Ursäkta och vänligen bortse från den sista bittra och något surmagade kommentaren).

Jag skickar vidare 4000 till en person som ska sköta transporten av möblerna eftersom Tina inte bor i Sverige.Ur Pay-Pal:s och Westen Unions perspektiv går alltså allt rätt till.

För att få ut mina 10 000 måste jag ha en kod. Innan jag lyckas få tag på koden tar Tina ut mina 4000 ur en bankomat och drar tillbaka sin egen överföring på 10 000. Och försvinner ut ur världen.

Tinas sista mail:

2014-02-20 11:36 skrev Tina Gray:

I see that you don’t understand the payment step,so let me explain to you,I’m sure that you have gotten the payment confirmation email from paypal ? Paypal also send me email after i have completed the payment and this email is similar to the email paypal send to you,Paypal said that the total payment of 14,000.00 sek will still be with them until you have pay the pick up agent first the payment of 4,000.00 sek for the pick up.Paypal said that this is just for security reason okay ? because most seller refuse to pay the pick up agent after getting the full payment first,so what you need to do is just go to western union office and send the amount for the transport to the pick up agent and send the details you get from western union to paypal.As soon as paypal get the details for the payment you pay to the pick up agent,paypal will then put full payment on your paypal account.I hope you understand what you have to do now ? Thanks and reply me back soon.Tina Gray
Plymouth,
United Kingdom.
Email : tina_gray@hotmail.com

Mitt svar (och jag ber om överseende för min engelska som jag inte praktiserar dagligdags i skriven form):

Dear Tina, or whatever your name is. I have to appologize to you. Ive been a little tired lately. When I look back at our conversation it is obious to me that you are a scam. If Id discover this earlier ive been able to save both our time. And for what are you doing this? To rob me of 4000 SEK. Hopefully your life will improve so you dont need to try to steal pocketmoney. 

Of course I vill report you to the police.

Yours sincerely 

Fredrik Adolphson

Ja,ja. Slutet gott ändå. Tina kanske verkligen behövde 4000. Fast då kunde hon ju bett om dem.

Det finns ju också andra orättvisor. Jag läste i bladet att en födsel utan komplikationer på ett av världens dyrast sjukhus, det ligger på Manhattan, kostar 300 000 kr. Det föddes en flicka där  i går.

I Kabul föddes också en flicka. Hennes födsel kostade 28 kr. Detta för lite mat och dryck och rena sängkläder.

Jag avslutar med sången om Lögnen.