Thorbjörn

I sensomras besökte jag Härnösand för första gången i mitt liv. Som av en slump var det samma helg som Thorbjörn Fälldin begravdes. Jag besökte givetvis inte begravningen, nej, min anledning till besöket var både mer illustert och glatt än en begarvning. Samtidigt kändes det som en sorts cirkel slöts.

Thorbjörn var den politiske ledaren i hemmet under uppväxten. Han var Sveriges statsminister 1976-78, 1979-82 och Centerns partiledare 1971-85. Ett annat sätt att beskriva honom är som den förste statsministern i en borgerlig majoritetsregering i Sverige sedan demokratins genombrott. Han var den som gick i bräschen för ett alternativ till det som efter 44 år verkade som ett evigt socialdemokratiskt maktinnehav. (Jag tror förövrigt att Socialdemokraterna har världsrekord i regeringsinnehav i en demokratisk stat och att Tage Erlander den statminister som suttit längst – i världen.) Allt detta fick ett slut genom Thorbjörn. Med honom nådde Centern också sina främsta valframgångar någonsin med drygt 25% av väljarnas röster.

1970- och (halva) 1980-talen präglades av duellerna mellan Thorbjörn och Palme. Två folkrörelsers statsministerkandidater. Inga andra politiska ledare kom i närheten av dessa två. Vem, ur det breda folklagret, minns idag Ahlmark, Ullsten, Boman, Hermansson eller Werner i någon större utsträckning? Författaren Henrik Berggren har i sin biografi om Palme beskrivit hur denne underskattade Thorbjörn som utnyttjade detta och gjorde sig ännu sävligare än han redan var för att i debatterna stressa den rappe Palme. Thorbjörn var inte dum – tvärt om var han väldigt intelligent. Och en fenomenal valspurtare. Särskilt minnesvärda är duellerna mellan Palme och Thorbjörn i Scandinavium 1976 (här hittar en intresserad den i sin helhet) och i Kalmar 1982 (här). Thorbjörn vann båda och är den ende som besegrat Palme i val. I valet 1982 tog Palme dock revanch.

Två minnesvärda citat kan jag själv kan minnas. Ett i samband med ubåtskränkningen 1981 när Thorbjörn på en fråga från försvarsledningen kort och gott svarade håll gränsen (en sentida kommentar till den dramatiska händelsen hittas här) Rätt tufft sagt i ett läge när en av världens två supermakter knackade på lilla Sveriges dörr. Ett annat minnsvärt citat är det som föregik hans avgång som statsminister där han menade att ingen statsrådspost var så värdefull att den var värd att dagtinga med sitt samvete för.

Det slutande inte bra – han blev i praktiken avsatt (som partiledare, inte som statsminister). Satt han för länge? Tappade han kanske kontatkten med gräsrötterna och verkligheten ute i partiet? Insåg han inte att partiet, trots de exempellösa framgångarna, till slut ville ha förnyelse? Jag vet inte. Det jag däremot kan säga är att han 1985 inte fick förnyat mandat av valberedningen i valet av partiledare och slutade som partiledare och strax därefter som riksdagsledamot i bitterhet. Det dröjde till slutet av hans levnad innan till slut han försonades med centerrörelsen.

En mer ingående analys över hans betydelse för Sverige i ett längre persspektiv vågar jag mig inte heller på. Han bildade regering under den stora oljekrisen och så vitt jag förstår fortsatte han i stora drag föra socialdemokratins politik men med vissa viktiga skillnader. Det var främst i kärnkraftfrågan han stack ut och däri ligger enligt min uppfattning mycket av C:s gröna legitimitet idag. Den största betydelsen var kanske symbolisk. För efter den historiska valsegern 1976 fick Sverige ett exempel i praktiken på att det faktiskt gick att ha en annan regering än en socialdemokratisk. Tanken på politisk mångfalld slog rot ordentligt. Han var också tidig med att lyfta fram kvinnor i politiken, jag tänker främst på Karin Söder, vilket kan vara en av anledningarna till att Centern som enda parti (?) i Sverige har haft flera kvinnliga partiledare. Närhetsprincipen och landsbygdsperspektiven var självklart också centrala ideologiska teman och är principer som överlevt in i dagens centerpartistiska politik.

Kanske är det en blandning av nostaligi, grön, landbygdsnära och liberal ideololgi som gör att jag tämligen omgående kände mig rätt hemma i Centerpartiet. Hur det än är med den saken minns jag honom som en hederlig politiker för vilken ett handslag och en principiell hållning betydde något.

Vila i frid, Thorbjörn.

—

Relaterade blogginlägg:

U 137

Astrid och Pomperipossa

Det 7:e inseglet 2

Jag har inte riktigt släppt temat Det sjunde inseglet. Filmen berättar om en riddare på medeltiden som kommer hem efter flera års korståg ute i världen. Han möter sitt hemland härjat av pesten och börjar vackla i sin religiösa övertygelse: kan det verkligen finnas en gud när världen är så ond? Och om det finns någon gud – varför ingriper hen inte? Frågor kring tro och tvivel är viktiga för alla oavsett om man är religiös eller inte. De stora livsfrågorna drabbar förr eller senare varje människa: varför finns vi? Var kommer vi ifrån? Hur började allt?

I Sverige fick filmen ett lite tveksamt mottagande efter premiären 1957 men utomlands blev man mer förtjust. Det sjunde inseglet innebar Bergmans slutgiltiga internationella genombrott efter priset han fick i Cannes 1956 för min personliga favorit Sommarnattens leende. Det sjunde inseglet är en stark bidragande orsak till Bergmans berömmelse och denna berömmelse vilar på att han återkommande behandlat frågor som traditionellt hör till filosofins och religionens områden. Filmen har förövrigt en speciell ställning I USA där någon har räknat ut att den fram till dags dato visats i genomsnitt tre gånger per dag på någon high school eller universitet.

Filmen har haft stort inflytande på filmkonsten vilket kan tyckas märkligt med tanke på att den var en lågbudgetfilm som producerades extremt billigt och snabbt även med dåtida mått mätt: den kostade omkring 700.000 kr och hade en inspelningstid på 35 dagar. Under sådana omständigheter gavs det inte tid för några omtagningar. Man kan enligt Bergman själv se solreflexerna glimta till i fönstren på de nybyggda höghusen i Solna bakom den ”storskog” som egentligen bara bestod av en träddunge. Och tittar man extra noga så stämmer inte antalet karaktärer i den berömda slutbilden där huvudpersonerna dansar en ringdans i Dödens släptåg. Detta lär berott på en snabbt påkommen bergmansk improvisation: plötsligt var himlen perfekt för tagning men då hade en del skådespelare redan hunnit åka hem varför några från inspelningsteamet som råkade vara kvar fick hoppa in.

Handlingen börjar på en strand på Sveriges sydkust någon gång på 1300-talet. Två män som sovit på den steniga stranden vaknar upp till gråmulen morgon. Det är riddaren Antonius Block och hans väpnare Jöns. De har nyligen anlänt från det heliga landet och får snart reda på att pesten härjar i hemlandet. Döden, klassiskt gestaltad av Bengt Ekerot, kommer också till riddaren. Riddaren lyckas förhandla sig till en respit: han utmanar Döden på schack. Så länge han lyckas hålla spelet igång får han leva. Den tid han har kvar använder riddaren till att försöka få svar på vissa frågor som han grubblar över: Guds vara eller inte vara, ondskans och lidandets roll i världen.

 

 

Filmen ifrågasätter existensen av en gud, eller, om nu gud finns, hens godhet. Riddaren nöjer sig inte med någon okritisk tro, som han själv säger: ”jag vill ha vetskap!” Filmen är gjord för en tolkning på ett symboliskt plan. Riddare Antonius Block är knappast en realistiskt skildrad medeltidsmänniska. I verkligheten skulle en sådan ha funnit sig i tillvarons jävlighet – tanken på en allsmäktig Gud kunde inte ifrågasättas. Gud och djävulen var högst verkliga saker för medeltidsmänniskan.Om en Antonius Block kommit på sig själv med att tvivla på Gud skulle han som en trovärdig medeltida människa inte ha klandrat Gud – utan sig själv. Med andra ord är han en modern person som hamnat i fel århundrade.

Kanske är det därför som det är tämligen lätt att identifiera sig med honom för oss som ser filmen idag. Det är därför jag tycker den kan vara intressant att se för en modern ung publik, det är inte det historiska sammanhanget som är det viktiga. Frågeställningen är istället denna: Går det att dra en parallell till idag där unga människor radikaliseras och åker för att slåss för IS eller i religionens namn genomföra terrordåd? Och de som återvänder efter att krigat för IS hur kan man se på dem som Antonius Block? Svårt kanske. Men problemet vi har idag är att så många tror sig funnit svaret, alltså med riddaren Antonius Blocks ord, funnit vetskap. Den vidare frågan är då vad hen gör med denna vetskap. Det finns nämligen inte en allmän sanning och det är skolans viktigaste uppgift att förmedla detta. Att tvivla eller känna sig utanför ett visst samhälle är inte särskilt svårt. Diskussionen blev bra. Och att hitta metaforer till digerdöden, alltså en inbillad eller verklig undergångskänsla, är inte heller så svårt i vår dystra värld. För Bergman var det kalla kriget och hotet om Bomben.

Ska vi avslutningsvis koppa ihop filmen med andra filmer? Kan Block i själva verket vara Jesus? Han räddar ju Nils Poppe med familj genom sitt eget offer. I så fall tänler jag på Matrix. Annars, om vi ska säga något om döden,  så kanske romanen  Boktjuven kan nämnas som ju också är berättad ur Dödens perspektiv. Kanske ska eleverna (eventuellt) få se Fanny och Alexander också som en sorts symbolisk början och slut på kursen illustrerat genom Bergmans första och sista filmer. Vem vet?

—

Relaterade blogginlägg:

Inspiration

Albert Pierrepoint

En person som fascinerar mig är Albert Pierrepoint (1905-1992), en brittisk skarprättare. Eller hangman som slangen löd i ett uttryck som aldrig användes av de som själva ägnade sig åt denna syssla. Inte så att mitt intresse är av den morbida arten, nej, jag intresserar mig ofta för människor som genomför handlingar vi andra normalt sett inte gör.

Jag har stött på Pierrepoint när jag studerat rättegångarna efter andra världskriget. Ett av hans mer kända uppdrag var nämligen att hänga de elva nazistiska krigsförbrytare som dömdes till döden vid Belsenrättegången 1945. Bland de avrättade återfanns namnkunniga krigsförbrytare som Josef Kramer, Fritz Klein och Irma Grese. Han avrättade även den för högförräderi dömde William Joyce. Andra uppmärksammande avrättningar var den av mördaren James Inglis 1951 samt Ruth Ellis 1955, förövrigt den sista kvinnan som avrättades i Storbritannien. År 2005 hade filmen Pierrepoint premiär. Den skulle jag vilja se – obegripligt att den inte visats i Sverige.

Pierrepoint var lättsam och med musikintresse men samtidigt den person som i västvärlden som genomfört flest avrättningar. Siffrorna är lite osäkra men det handlar om minst 435 personer som han hängde mellan åren 1934-56. Som så ofta ärvdes sysslan inom familjen. Både Alberts far Harry och hans farbror Tom blev skarprättare i början av 1900-talet – alltså under en tid när ungefär en person i månaden avrättades i Storbritannien. Antalet dödsdomar var betydligt högre än så men man benådade också ett stort antal människor. Albert var 27 år gammal när han blir bödel och får i början assistera farbrodern.

Avrättningarna ägde alltid rum på morgonen. Kvällen innan provhängde man med sandsäckar och gjorde noggranna beräkningar så att inget skulle gå snett. Det var liksom inte läge att slarva – en misslyckad hängning var något förfärligt för alla inblandade. Och alla tre herrarna Pierrepoint var första klassens yrkesmän, stolta över sin yrkesskicklighet. Diskretionen såg de som en hederssak, Albert såg en ära i att arbeta snabbt och ge sina klienter ett så smärtfritt och värdigt slut som möjligt. Han var deras bödel, inte deras domare, och när han i sina memoarer beskrev sin syssla gjorde han det som sitt jordiska kall, alltså i närmast i religiösa termer. Den roll han gav sig själv skilde sig inte mycket från fängelseprästens. Av de dokumenterade 435 människor som Albert Pierrepoint kom att hänga var drygt 200 nazistiska krigsförbrytare. Under en och samma dag hängde han 17 stycken fram till lunch. Och det, givet förutsättningarna och metod, är ett rätt svårslaget rekord rent statistiskt. Moraliskt är det naturligtvis en helt annan fråga. Hur hanterar en man som med egna händer dödat över 400 människor sitt samvete?

Pierrepoint var till hälften en helt vanlig man, en handelsman som dag efter dag skötte sitt arbete och körde ut sina varor. Han drev senare tillsammans med sin fru en pub (ironiskt nog kallad Help the Poor Struggler) och serverade öl och pratade med gästerna som vilken pubvärd som helst. Han var sällskaplig och omtyckt, och ibland när han var på det humöret, sjöng han i kör eller klassiska slagdängor tillsammans med stamgästerna på puben vid pianot. Den andra hälften av honom är under en följd av år Storbritanniens mest anlitade bödel, högt uppskattad av myndigheterna för sin effektivitet. Här kan man faktiskt dra en parallell till Adolf Eichmann – se nedan.

Pierrepoint var i mångt och mycket en ordinär människa som inte reflekterade över huruvida det är fel döda en människa i statens namn. Men han är heller inget monster eller psykopat för även om han var stolt över att vara duktig på sitt arbete så gillade han det inte. Han avskydde att prata om det, skröt aldrig om händelser under avrättningarna, undvek reportrar som ville fråga om (framförallt) krigsavrättningarna och hemlighöll länge för sin fru sitt andra yrke. Det var först när han åkte till Tyskland för att avrätta nazister som  han berättade för henne men i övrigt diskuterades aldrig hans arbete hemma. Han dedikerade sina memoarer till sin hustru: To Anne my wife who, in 40 years never asked a question… with grateful thanks for her loyalty and discretion. Ett annat intressant citat ur memoarerna är: A condemned prisoner is entrusted to me, after decisions have been made which I cannot alter. He is a man, she is a woman who, the church says, still merits some mercy. The supreme mercy I can extend to them is to give them and sustain in them their dignity in dying and in death. The gentleness must remain.

Det spelade för Pierrepoint ingen roll vad fångarna gjort sig skyldiga till, han ville bara veta hur långa de var, hur gamla de var, deras yrkesbakgrund och hur mycket de vägde – allt för att kunna utföra avrättningarna så snabbt och smärtfritt som möjligt. Vederbörande har efter genomförd avrättning betalat det ultimata priset för sina gärningar och är efter döden att betrakta som en ren och oskyldig kropp.  Det låter nästan som om han såg sig som en sorts präst – ingen fick tala nedsättande om kropparna, eller behandla dem respektlöst efter avrättningen. Ett annat talande citat ur memoarerna:  I received, after the execution, the body of the hanged man with the same reverence I would receive the broken body of Christ. 

Albert Pierrepoint talade aldrig om personlig ånger eller samvetskval över sitt jobb, inte ens i de fall där han hängt oskyldiga människor (exempelvis Timothy Evanseller dömdes felaktigt för mordet på sin dotter till döden och straffet hann verkställas) eller där rättegångarna innehållit tveksamheter. Det fanns åtminstone två sådana fall. Inte heller blev han, vilket ibland påståtts, motståndare till dödsstraffet sedan han begärt avsked 1956. Anledningen till sitt plötsliga avsked var att efter att en dömd i sista stund fått benådning vägrade fängelset betala Pierrepoints reseutlägg. Hans sårade stolthet, inte pengarna, fick honom att säga upp sig vid 51 års ålder. Däremot slog han i sina memoarer fast att dödsstraffet inte hade någon som helst avskräckande effekt. Det kunde bara vara ett redskap för samhällets hämnd: All the men and women whom I have faced at that final moment convince me that in what I have done I have not prevented a single murder. And if death does not work to deter one person, it shuld not be held to deter any. (…) The fruit of my experience has this bitter aftertaste: (…) Capital punishment, in my view, achieved nothing except revenge. 

Ibland under sin karriär reagerade han på bristen på kistor och risken att någon av de avrättade inte skulle få en anständig begravning. Hans humanistiska respekt för de dömda blir måhända ett skyddande skal mot det han själv gör sig skyldig till. Och han återkommer till det religiösa perspektivet: that I was chosen by a higher power for the task which I took up, that I was put on this earth especially to do it. Inget talar alltså för att Pierrepoint kände ånger över sina gärningar eller för den effektivitet och stolthet han tog i sitt jobb. Han var, som tidigare nämnts, ointresserad av vad offren gjort eller huruvida någon kunde vara oskyldig. Hans järnmask verkar inte ens rubbats när han avrättade en person han personligen kände, en stamgäst på puben vilken han till och med sjungit sånger tillsammans med. Dock ansträngde han sig som vanligt för att göra personens sista minuter så värdiga som möjligt.

Andra kan ha gjort fel, resonerade Pierrepoint, mördat eller begått andra brott och de som hade att döma personen kan också begått misstag – men inget av detta är Pierrepoints problem, som han såg det. Den tappraste av alla som stod inför galgen var enligt Pierrepoint Ruth Ellis. Aldrig hade han sett en tapprare människa. Efter sitt plötsliga avsked tillbringade han sina återstående 36 år i stillhet i Southport, där han löptränade och arbetade på pubar tills han gick ur tiden 1992 87 år gammal.

Albert Pierrepoint var för visso en välkänd men inte den sista engelske skarprättaren. När han slutade 1956 genomfördes ytterligare 37 avrättningar innan dödsstraffet slutligen avskaffades (i fredstid) 1964 (och i krigstid 1998). De sista två avrättningarna genomfördes exakt samtidigt på två olika platser så att ingen enskild skarprättare skulle kunna hävda att han genomförde Storbritanniens sista avrättning. Som jämförelse kan nämnas att Sveriges siste skarprättare, Anders Gustav Dahlman, under sin karriär genomförde fem avrättningar där den sista, på en viss Anders Ander, genomfördes 1910. Vi avskaffade dödsstraffet i fredstid 1921 och i krigstid 1973.

—

Relaterade blogginlägg:

Paul Tibbets, piloten som flög planer som släppte atombomben över Hiroshima

Irma Grese – Belsens kvinnliga djävul

Adolf Eichmann – den banala ondskan

—

Källor:

The Gardian 31/3 2006 – artikel om Pierrepoint

SVT.se

Wikipedia

Pierrepoint: Executioner Pierrepoint: An Autobiography 2005

—

Filmer:

Den ovan nämnde om Pierrepoint

Skånska mord: Yngsjömordet

Albert Pierrepoint (Källa: Telegraph)

Per Kedland

De senaste dagarna har varit rätt kaotiska med anledning av min artikel i SvD. Men låt oss ta det från början.

Gymnasieläraren Per Kedland skrev en uppmärksammad artikel. Jag reagerade på den och skrev ett svar. Även om Kedlands artikel delats massor med gånger, över 47 000 delningar, så blev det ett ståhej över min med. Jag är mest glad och stolt att nått rikspressen – det hör ju inte till vanligheterna. I skrivande stund har min artikel passerat 5000 delningar vilket medfört massor av kommentarer, mail och meddelanden. Många, många kollegor därute delar inte Kedlands bild av skolan, vad det verkar. SvT hörde av sig och ville ha debatt mellan mig och honom i 21-sändningen på torsdag för att plötsligt ändra sig – de hade tydligen hittat en mer kritisk, (snyggare? yngre? gå-genom-rutan-typ?) och antagligen bättre kandidat. Så min debut i TV låter ännu vänta på sig.

Det ska sägas på en gång: jag respekterar Per Kedland. På riktigt. En uppenbart skicklig, framgångsrik och uppskattad kollega som hållit på i 30 år är värd all respekt. Hatten av, Per! Vidare vill jag säga att hot våld och trakasserier faller utanför mitt debattsvar – det är förkastligt i varje form och ska givetvis beivras var det än förekommer. Det enda jag säger är att jag inte känner igen mig i hur han beskriver min arbetsplats. Kedland borde kanske istället försöka uttala sig i sin egen kontext, om verkligheten på den skola där han varit verksam, istället för att komma med en allmän dystopi om moraset i samhället och skolan generellt. Falu gymnasium ryms iallafall inte Kedlans värld. Kom till Falun Per! Här finns skickliga kollegor och härliga elever. Självfallet finns också här problem och utmaningar – men kanske inte av den typ eller den omfattning du beskriver. Gillar du dessutom backhoppning så är möjligheterna oändliga!

Skämt åsido: varför skriva och söka uppmärksamhet för en så ensidig och negativ bild av skolan? Räcker det inte med att bara säga upp sig? Enligt intervjun i Studio Ett är han ju nöjd med sitt nya liv som möbelsnickare. Varför sabla ner det som är viktigt och ofta väl fungerande för oss andra? Det är andra delen av min kritik: det är i debatten en så ensidigt dyster bild som målas upp av skolan i Sverige så nu får det räcka. Jag säger stopp. Det är mitt jobb ni talar om, så jag har rätt att uttala mig. För att vara lite barnslig: sluta prata om låg nivå, Per. Där jag jobbar är det hög nivå. Dessa ting hade jag nog frågat honom om jag fått komma till Aktuellt.

Jag påstår att Kedlands kritik är generationsbetingad och i någon form förekommer i varje generation. Har jag belägg? Tja, varför inte pröva att se saken ur ett elevperspektiv: Jan Morawski är en SO-didaktiker vid lärarutbildningen vid Högskolan Dalarna som disputerade 2010 om lärares frihet jämfört med kontroll i olika läroplanskontruktioner. I början av 1970-talet diskuterades disciplinproblemen (detta var kanske en tidstypisk term på den tiden men knappast helt tidsenlig idag) i skolan flitigt. Elever skolkade, saboterade undervisningen och lärde sig inget. En 14-årig flicka skev så här:

Skolan är ett jävla helvetejävel. Jag hatar skolan så jag skakar ända in i märgen. Jag skulle kunna spränga jävulskapet i luften. Jag hatar skolan. Jag hatar skolans så mycket så jag nästan hackar tänder. Jävla skolaskit. Det är så äckligt så nästa gång kräks jag på matteboken. Det är så avskyvärt så jag bara vill skrika. Jag kommer att bli sinnessjuk om jag måste gå i den där jävla avskyvärda äckliga snuskiga lådan. Jag hatar den. Men hur högt jag än skriker så hjälper det inte. Dom bara burar in en som en fågel i bur. Enda sättet att bli fri är att dö.

Citatet är från Pockettidningen R, 1972: s. 11 och återfinns i Janne Morawskis avhandling.

Och samhället förfasades. Inget nytt under solen.

Jag hörde Kedland avfärda mig och andra som kritiserat hans artikel som försvarare av flumskolan. 99 % håller med honom, säger han, och dessa är uppgivna, arga, missnöjda och orkar inte längre. 1 % håller alltså inte med honom och ingår därmed inte i beskrivningen ovan. Jag antar att den grundläggande frågan blir: Vilken lärare föredrar du för dig själv eller dina barn: någon som återfinns bland de 99 eller bland den ensamma procenten?

Nog är det lite intressant – detta är andra gången SvT ringer och vill att jag ska medverka för att sedan plötsligt ändra sig. Förra gången rörde det en tårta, denna gång detta ämne. Det allt bra tur att du finns, bloggen. Du, mitt alter ego, min clownfisk i svarta havet, min psykoterapeut och kajplats i etern. Inte skulle jag överge dig för en tv-studio i Göteborg. Inte då. Till sist: Tack för alla intressanta kommentarer, uppmuntrande tillrop, ytterligare perspektiv och delningar av min artikel!

Jag älskar debatt, plain and simple.

—

Relaterade blogginlägg:

Tårta 2.0

 

John Profumo

John Profumo började sin politiska bana i England mitt under brinnande världskrig men blev mer känd när han som försvarsminister (tory) i början på 1960-talet blev föremål för en stor affär. Han hade inlett kärleksrelation med toplessdansös, och möjligen också lyxprostituerad, vid namn Christine Keeler. Problemet var att Keeler samtidigt hade ett intimt förhållande med Sovjetunionens marinattaché, Jevgeni Ivanov. Det var väl så där harlvbra, givet detta var mitt under brinnande (!) kalla kriget.

Affären fick stor medial uppmärksamhet 1963 när det visade sig att Profumo ljugit inför det brittiska underhuset då han förnekade att det skulle ha förekommit något ”oanständigt” mellan honom och Christine Keeler. Profumo tvingades avgå som försvarsminister och hela affären ledde till att hela regeringen senare föll. Men huvudpersonen vidhöll hela tiden att han aldrig under sina möten med Keeler avslöjat något som kunde innebära en säkerhetsrisk för Storbritannien.

Jevgeni Ivanov kallades tillbaka till Sovjetunionen där han, enligt vad den övergripande och lättillgängliga historieskrivningen erfar, möttes av tystnad från myndigheterna och skilsmässa från sin fru. Han fortsatte sin marina karriär för GRU, belönades senare med Leninorden för sina insatser i statens tjänst, och till sist dog ensam i sin lägenhet i Moskva 1994. Kanske var han lycklig, kanske inte.

Christine Keeler arresterades anklagad för mened i en rättegång som hade anknytning till Profumoaffären. Denna rättegång gällde hennes före detta älskare, en man från Jamaica, samt hennes sambo Stephen Ward. Den senare anklagades för att ha tjänat pengar på Keelers prostitution. Ward begick självmord under rättegångens sista dag. Keeler satt i fängelse i nio månader. Hon är sedan dess bosatt i London och säger sig fortfarande inte riktigt förstå vad som hände. Lyckligt ovetande, måhända.

 

Christine Keeler

 

John Profumo ägnade sig sedermera åt välgörenhetsarbete i Londonstadsdelen East End och var rätt framgångsrik. Han fick efter ett tag motta orden Commander of the British Empire för sina insatser för samhällets olycksbarn av självaste drottningen. Han bjöds även in av Margaret Thatcher att fira hennes 70-årsdag. Han gick ur tiden 2006. Kanske uppfylld av den inre känsla av tillfredsställelse som goda gärningar ger upphovspersonen. Han slapp skilsmässa, iallafall, så i det avseendet var han väl lycklig kanske.

 

John Profumo

 

Händelserna blev till film 1989 med rätt namnkunniga skådespelare som John Hurt, Bridget Fonda, Britt Ekland och Ian McKellen. Där gjorde mitt gamla popband Pet Shop Boys ledmotivet, minsann.

 

—

Jag och familjen åker till England, London och Hastings, på söndag. Hem reser vi på samma dag som folkomröstningen. Jag reser till ett EU land men hem…? Hur påverkar detta saker som taxfree, pass och sånt? Affär som affär, som det heter. Lycklig är jag – för nu blir det semester.

—

Källor:

Wikipedia (engelskspråkiga)

Youtube

Liljegren, Winston Churchill del 2

 

 

Himmelsfärd som himmelsfärd

Tron kan försätta berg, sägs det ju. När vi normalt använder ordet tro, så innebär det i allmänhet att vi gissar eller gör ett antagande. Vederbörande är inte helt säker. Det handlar således om en önskan, en förhoppning. Den sortens tro förflyttar väl inga berg (eller kanske, men det faller utanför ämnet). Religioner avser något helt annat med begreppet tro. I Bibeln används det i betydelsen vara fast eller vara säker. Det handlar om förtröstan, övertygelse, förvissning – alltså om vetskap. Mer precist om tillit till Gud. Det handlar alltså om en fullkomlig övertygelse.

Det var på Tempelberget som Abraham, när Gud ville testa hans lojalitet, enligt Första Mosebok nästan offrade sin son Isak. Därför blir platsen automatiskt helig för såväl judar som kristna. På samma ställe steg Mohammed enligt islamisk tradition upp till himlen. Lite på samma sätt som den händelse som i dagarna uppmärksammas med en långhelg här hemma: Kristi himmelsfärd. Det är lite samma-lika, det är det ju. Fjärran så nära, som talesättet lyder. Det är förövrigt på den här klippan som den berömda Klippmoskén är byggd. Eller klippa och klippa – området är ett av de lägst belägna i Jerusalems gamla stad.

Kung Salomo byggde här det första judiska templet på 900-talet f Kr. Då benämndes berget intressant nog Moria (intressant för oss Tolkien-nördar, alltså). Det andra templet uppfördes flera hundra år senare och förstördes av romarna år 70 e.v.t Det är denna händelse som markerar slutet på en självständig judisk stat, en verklighet som skulle komma att bestå till och med staten Israels bildande 1948. Det som kallas Västra Muren eller Klagomuren är vad som återstår av det andra templet. Enligt ortodox judisk tro är det förbjudet att besöka Tempelberget. Det är nämligen Gud själv som skall bygga det tredje templet. Rätten till platsen är hur som helst omstridd. Med tro (och ofta våld) försöker olika religioner försätta varandras berg ur spel.

Under Israels självständighetskrig 1948 ockuperades Gamla stan i Jerusalem, inklusive Tempelberget och Västra Muren av Jordanien. Enligt fredsavtalet skulle judarna ha rätt att be vid Västra Muren, men det omsattes aldrig i praktiken. Under Sexdagarskriget 1967 erövrade Israel östra Jerusalem, inklusive Tempelberget. 1929 dödades 133 judar, delvis på grund av rykten om ett planerat judiskt övertagande av berget. På 1980-talet var en judisk terrororganisation nära att spränga moskéerna med syfte att bereda plats för det tredje judiska templet. 1996 bröt upplopp ut när Benjamin Netanyahu öppnade tunnlarna som byggts under Västra Muren. Sjutton israeliska soldater och mer än 100 palestinier dödades. I september 2000 besökte Ariel Sharon Tempelberget. Dagen därpå bröt upplopp ut vilket startade den andra intifadan (= uppror på arabiska).

Tron kan måhända försätta berg. Kanske inte en avvikande tros tempelberg, men ändå. Eller så är det kanske tvärt om.

Sommaren 1897 seglade tre svenskar, ledda av S.A Andrée, uppfyllda av en stark tro på teknikens möjligheter och mänsklighetens förmågor, iväg över Nordpolen. I luftballong. Efter tre dagar tvingades den svårmanövrerade och av is nedtyngda farkosten nödlanda och männen fick gå över isen mot civilisationen. Det sista lägret, som återfanns först 1930, visade genom bilder och dagböcker de tre männens ödesmättade kamp mot döden.

Människans seger över naturen var i slutet av 1800-talet det stora idealet. Det var en tid präglad av tro och framåtanda och självbilden var präglad av övermod och självnöjdhet. Samtiden var övertygad om att deras tid utgjorde höjdpunkten i mänsklighetens utveckling. Vetenskapsmannen var hjälten och nationen fick ära och berömmelse (det var ingen slump att den siste personen att adlas i Sverige var upptäcktsresanden Sven Hedin) av olika projekts framgångar. Andrées, och många andra liknande expeditioners, förberedelser var på många sätt bristfälliga. Åtminstone med dagens mått mätt. Man var visserligen förberedd på nödlandning men säkerhetsrutiner offrades för idealen.

Pengar var då som nu en stor drivkraft och sannolikt hade Andrée sin triumfatoriska återkomst (och därmed förbundna framtid som firad föredragshållare) i sinnet när han bland annat släpade den 7 kilo tunga kameran över isen. Expeditionen hade kalkylerat med en möjlig kraschlandning men mycket gick snett. De gick i 3 månader över isen medan isen rörde sig i motsatt riktning och allt eftersom tvingas de överge delar av sin utrustning. Medan klimatet blev svårare tvingas de livnära sig på rått isbjörnskött och giftiga konserver (burkarna innehöll bly och koppar). När expeditionens öde slutligen blev känt 1930 såg världen mer skeptiskt på det skedda. Då rådde nya ideal. Tron var helt enkelt en annan. Det är kanske vår uppfattning och värdering av begreppet tro som är det väsentliga, trots allt. Oavsett om det är en from kristen, jude eller muslim eller nazist eller vetenskapsman.

En annan parallell är begreppet golgatavandring. Vi var visserligen inte med men om vi med begreppet avser att långsamt färdas mot vår undergång passar det måhända på Andrée. Eller på planeten och mänskligheten.

Ibland har jag låtit mina elever jobba med Andrée-expeditionen. Uppgiften brukar handla om att sätta sig in i händelseförloppet, hur såg samtiden på projektet, hur såg samhället på det 1930 respektive idag? Varför fungerade den inte – vad gjorde de för del (om de nu gjorde något? Avslutningsvis brukar eleverna få dra en parallell till liknade händelser i dag samt problematisera begreppet tro.

I skrivande stund kom jag på att en utbyggnad av projektet kan vara att läsa/se boken/filmerna Ingenjör Andrés luftfärd, Aniara, 2001 och The Martian. Ja, så får det nog bli. Schysst – då var resterande del av våren fixad. I skolans värld, alltså.

Trevlig himmelsfärd på er, alla därute!

—

Källor:

Montefiorie: Jerusalem

Hedin mfl: Bilden av Sveriges historia

—

Relaterade blogginlägg:

Gudskomplex

Kamelkunskap

bild 10: Karaktär(er)

Senast jag skrev något om Stellan Skarsgård var jag lite sur på honom. Löjligt egentligen, men det var under valrörelsen och jag tyckte han vittnade om viss dubbelmoral när han i egenskap av mångmiljonär skickade socialdemokratiska moralkakor åt bland annat mitt håll. Nu när jag lämnat politiken kan jag se tillbaka på en hel del saker jag inte är helt nöjd med. Så som utspelet mot Stellans ställningstagande, exempelvis. Han får väl tycka vad han vill. Men jag låter det skrivna stå. Det kanske är historikern i mig som spökar. Hursomhelst försöker jag ha som princip att stå för allt jag sagt, tänkt eller gjort. Men ändå, vissa saker känns lite… ja, om inte pinsamt så åtminstone illa genomtänkt. Somligt har särskilt slagit mig. Exempel:

Tänk om det är så att partiet jag ägnat åtskillig tid de senaste 10 åren inte är något annat är ett enda stort skitparti? Huva, som de säger up north. Det klart, det finns många skitpartier. Men ändå, har alltihop inte varit något annat än ett gigantiskt slöseri med tid? Mycket vatten har runnit under broarna. Och vad gäller Stellan undrar jag om han inte i den senaste TV-serien River gör sin bästa rollprestation hittills. Serien börjar inte storartat men ge den tid. Den är verkligen mycket sevärd.

Jag tror inte jag är kompetent nog att närmare utröna vad som gör en viss rollprestation framgångsrik eller minnesvärd. Kanske är det så enkelt att en av retorikens grundläggande egenskaper gäller även här: det gäller att gissa publikens åsikter och känslor och i sitt framförande/agerande återge dessa på ett allmängiltigt sätt. Eller måhända läser alla skådespelare Theofrastos. Denne antike grek beskrev i sin bok Karaktärer 30 olika mänskliga personligheter. Girighet, vidskeplighet, taktlöshet med flera. Stellan gestaltar i River karaktärer och relationer till karaktärer på ett mästerligt sätt.

Det finns många egenskaper, säkert fler än 30, och jag är ju lagd på det sättet att kring nyår gör jag diverse olika personliga bokslut. Det innebär att jag ser över mitt liv det senaste året: mina relationer, mina målsättningar generellt, jobb, mental, kulturell och personlig utveckling etcetera. Jag är rätt nöjd om man ser övergripande på 2015. Jag har slutat göra saker jag inte vill och avvecklat relationer som tar mer energi än de ger. Jag tränar mer än någonsin, läser mycket, men finner även tid till andra kulturella ting.

Inför nyåret står på listan över saker att utveckla att se över Vildvittrornas väl och ve, vilka aktiviteter de ska/kan/vill syssla med, samt undvika att kämpa för min övertygelse i varje enskild sekund. Att göra så leder ofta till konflikter eller att man anses – ofta med rätta – som en tämligen tröttsam figur. Det gäller ju att inse vilka strider värda att utkämpa, vilka som inte är det samt uppvisa förstånd nog att inse skillnaden. Jag vet ju allt som oftast att jag har rätt (GUD, VAD DRYG DU ÄR ADOLPHSON) men har också insett att jag ofta inte har mandat att genomföra min (helt riktiga) övertygelse. Här som där, nu som då. Istället ska jag satsa min energi på ett nytt projekt till vilket du välkomnas om du vill. Jag ska via medborgarskolan vuxenskolan försöka genomföra en studiecirkel. Det fanns ett intresse och ja – jag tänkte att jag försöker väl. Äpplet faller väl inte allt för långt ifrån kärnverksamheten därvidlag.

Skomakare bliv.

Eller kanske ol´man river. 

Avslutningsvis vill jag önska gott nytt år med en favorit med anknytning till säsongen samt årets idolporträtt av magistern: Falu kommun föredrar detta kort när man marknadsför sin gymnasieskola. Eller hur bäste bittre sistelärare Adolphson. Fotografi nr 10 presenteras härmed. Som sagt – Gott nytt år!

01 Fredrik Adolphson


Lyckolandet

Idag är mitt fyrtiofemte år fullbordat. Vi firade genom att i helgen åka till Stockholm. Jag fick göra allt det jag älskar: äta råbiff på Operakällarens bakficka, handla på NK, bo på hotell Diplomat och på söndagen gick familjen på barnteater, Snövit, på Maxim. Man har det allt rätt bra, vid en jämförelse.

Det lustiga är att jag under resan ner lyssnade på Niklas Strömstedts omtalade låt han framförde i Så mycket bättre. Alla människor – det är vi, sjöng han. När han i lördags klev in på den aktuella bakfickan tänkte jag först, under inflytande av någon sorts lantlig kändisnoja, gå fram och säga att jag gillade hans låt. Detta händer väl inte allt för ofta (att jag gillar hans låt, alltså). Sedan bestämde jag mig för att låta killen vara ifred. Han käkade ju också lördagslunch, när allt kom omkring. Istället ägnade jag en tanke åt alla dessa människor som genom historien rört på sig.

Sedan jag lyssnade på Vetenskapsradion Historia om Swede Hollow – svenskslummen i Chicago – (det finns en artikel i DN också) brukar jag återkommande ta upp temat i mina kurser. Utgångspunkten är att 1,3 miljoner svenskar (bland annat släktingar till mig), och förövrigt många fler miljoner människor från resten av Europa, utvandrat till USA. De flydde från en hård tillvaro mot drömmarnas horisont och många dukade under på vägen eller mötte en framtid som inte stod tillvaron de lämnat långt efter. Området där svenskarna höll till i Chicago präglades av uppfattningen att svenskar är kriminella, våldsamma, luktar illa och går inte att prata med. Håll dig borta från svensk-slummen om du inte vill få en kniv i ryggen. Parallellen till tiggarna på våra gator blir uppenbar för eleverna.

Ett annat exempel är de så kallade Kirunasvenskarna som på 1920- och 30-talen utvandrade till Sovjet. De emigrerade av ideologisk övertygelse för att vara med och bygga det fullbordade kommunistiska samhället. De sökte paradiset. Men Stalin mötte dem med stor misstänksamhet och istället för det klasslösa lyckolandet blev tvångsarbete eller avrättning i många fall konsekvensen. De få som lyckades återvända till Sverige fick det svårt även vid hemkomsten till Kiruna.

Sedan har vi ju vikingarna förstås. I många fall rörde det sig om våghalsiga ungdomar som ansåg att en resa över havet mot ett okänt öde var bättre än att svälta, eller lida på andra sätt, hemma i norden. Fast de hade ju egna sjödugliga båtar, åtminstone.

Det är inte konstigt att så många människor idag flyr. Inte minst med tanke på hur liten planeten blivit. För det första har mänskligheten alltid gjort så när levnadsbetingelserna stått på minusskalan och för det andra är det inte den besuttnas privilegium att flytta på sig. Det kan idag nästan alla göra. Åtminstone kan de försöka. Om det är så att vi faktiskt blivit för många individer här på gamla Tellus, för att vi ska kunna tvinga människor som inte vill att stanna där de befinner sig, får vi nog ta ett större kollektivt ansvar för att se till att livsbetingelserna där dessa människor lever är drägliga. Oj. Det var en lång mening.

I år tänkte jag, med anledning av flyktingkatastrofen, bygga ut temat i undervisningen. För jag tycker att utbildning måste hänga i hop med verkligheten. Planen är att eleverna ska lyssna på inslaget i radion, läsa artikeln, kanske se Troells filmatisering av Utvandrarna samt möjligen se/lyssna på Kristina från Duvemåla. Sedan kan man på olika sätt koppla detta med dagens situation för flyende. Jag fick idén när vi jobbade med att analysera filmen Casablanca. Det är ju i Nordafrika den filmen utspelar sig när en massa (vita) människor inväntar möjligheten att fly från kriget över havet till säkerheten. Tyvärr fick jag inte med skolledningen på att göra det till en temadag för hela skolan med alla ämnen inblandade, men att själv jobba inom mina ämnen funkar ju det med. Det bästa är att man lär sig så mycket själv – jag måste åter få säga det: jag har ett fantastiskt yrke.

Det är så sant som det en gång är sagt: skam den som ger sig.

Här som där. Nu som då.

Kanske kan man kan lägga till salig mors gamla ordstäv: Den som börjat har gjort hälften. 

Sisyfos 2.0.

År 46 ser på avstånd bra ut. Iallafall för mig som vit, heterosexuell, europeisk medelklass. Jag har det bättre än flera miljarder människor. Eller, om man så vill, bättre än 90% av planetens befolkning. Alla människor, det är vi. Tack för all uppvaktning via de sociala medierna, IRL och på andra sätt! Ni är allt för snälla, alla människor därute!

Bild 4 – komma ut

UnderhållningDet är egentligen helt otroligt att någon fångat det här ögonblicket. Sannolikt är det min vän Tebogo som tagit bilden. Det är augusti 1990 under en fjällmarsch i det militära mellan Helags och Storulvån i Jämtland. Vid den här tiden hade jag förstås ingen aning om att jag tio år senare ofta skulle besöka dessa fjäll. Men bilden är fascinerande eftersom den är så djupt personlig. Det är ruggigt väder, alla är trötta, hungriga, kalla och sura. Jag med såklart, men jag mår dåligt också av ett annat skäl. Jag har nämligen aldrig kunnat stå ut någon längre tid med dålig stämning.

Ofta har jag under uppväxten spelat pajas, hörts och synts, varit dumdryg och arrogant men alltid försökt leva mitt liv som en glad gamäng. Det var ofta svårt hemma i Falun (här får väl de som kände mig då tycka till eller för evigt hålla sin trut) men efter studenten och helst i Uppsala, och för evigt därefter, har denna sida av mig dominerat mitt beteende. Jag antar att jag har ett stort bekräftelsebehov men samtidigt är en sådan analys att göra det lite väl lätt för sig. Det är inte enbart därför jag håller på. Nej, jag tror helt enkelt på humorn, värmen och glädjen som livsstil. Livet är inte långt nog för att man ska gå omkring och sura.

Tillbaka till bilden. Någon, förmodligen alltså Tebogo eftersom han inte är med på bilden, har fångat ögonblicket när jag kommer ut som självutnämnd underhållare. Jag har vid tillfället börjat spela ut hela mitt register inklusive sång för att fånga en rätt svårflörtad publik. Men något hände här. Något som förändrade mig. Ögonblicket jag åsyftar rör sig från en ”nu är idioten igång igen-stämning” till att det efterhand samlas en skara sura värnpliktiga soldater med resultat att det som får betraktas som mitt livs enda standup-show är ett faktum. Men, och det är ju något man lär sig i läraryrket, man kan inte bara komma med munväder. Publiken kräver ofta mer.

Först framförde jag den gamla slagdängan fast med annan text (den var rätt känd vid tidpunkten). Jag minns inte hela innehållet i denna min första, enda, fjäll-standup med mer än att finalen handlade om att verklig värme (det var ju som sagt kallt på fjället) kommer inifrån. Som svar på uppmaningen att bevisa denna tes körde jag en variant på Per Oscarssons gamla klassiker i Hylands Hörna. Under den uniforma militärmunderingen som syns i bilden ovan hade jag i förväg iklätt mig färgglada plagg och i synnerhet ett par kalsonger med läppavtryck och texten je t’aime överallt.

Succé.

KallingarGrabbarna skrattade och till och med kaptenen (som i övrigt hatade mig eftersom jag slarvade, glömde grejer, babblade allmänt och drev med det militära) log åtminstone lite. Särskilt en killes, en som vantrivdes långt utöver rimlighetens gräns på såväl fjäll som i lump (vänligen observera den dubbelbottnade fyndigheten i skämtet angående kronans klädsel), efterföljande kommentar har dröjt sig kvar: Fy faaan, Adolphson – det där var ju episkt! Känslan som det ger att få andra att skratta, och därigenom må bra, och kanske själva vilja bidra till stämningen är för mig den bästa känsla som finns. Det är den känsla som får mig att andas.

Relaterade blogginlägg:

En komikers uppväxt

Livets vattenhål

Tebogo

Bortom mr Keating

Jag har väl haft en och annan hygglig lärare i mina dar och även mött intressanta föreläsare på olika universitetet. Men jag har nog aldrig mött någon som omskakat mig i grunden, någon som givit mig en total inspiration och riktning. Vem vet vad det kunde blivit av mig om jag gjort en sådan bekanskap i mitt unga liv? Kanske… lärare? Nåja, historien och litteraturen är full av stora inspiratörer. Så jag har istället funnit mina förebilder där. För det är ju lärare jag är och det är något, hur märkligt det än kan låta, jag är fullt nöjd med. Det var bland annat därför jag slutade med politik. Politik betyder på grekiska ungefär frågor rörande staten. Jag är nog mer intresserad av frågor rörande människan.

(Uppdatering januari 2017 – nu har jag börjat med politik igen).

Mina idoler, eller förebilder, är verkliga personer, påhittade gestalter och några däremellan. För den som står ut (det har ju kommenterats i pressen att mina blogginlägg är långa) kommer här en presentation över förebilder i yrket. Den uppmärksamme läsaren märker att de har några saker gemensamt. Sokrates är kanske den förste och en av de mest kända lärarna. Hans metod var samtalet. Genom samtal med läraren, detta kallade Sokrates förlossningskonst, skulle eleven själv skulle komma på vad som var rätt eller vettigt. Elevens eget tänkande och skapande är enligt detta synsätt det viktiga. Sokrates ville att eleverna skulle lära känna sig själva och han samtalade med dem för att hjälpa dem nå insikter. Åsiktsfriheten och det kritiska förhållningssättet var enligt Sokrates värt att dö för. Vilket han också gjorde: dömd för att ha förlett ungdomen (liksom en viss Keating, se nedan) och förnekat gudarna tömde han giftbägaren 399 f.v.t. Jag gillar nog Sokrates mest för att han verkar ha varit en ovanlig och egensinnig lärare, en person som gick sina egna vägar. Betydligt mer individualist och upprorsmakare än en vindflöjel.

Nummer 2 i lärarskaran är en till synes enkel man som i sin lärargärning ingav människor hopp och självkänsla. Beskrivningarna av honom utmålar en anspråkslös och blygsam person. Jesus visste hur man kunde nå stora grupper. Han var karismatisk och hade ett vettigt budskap: Förlåt dumheter i din omgivning. Behandla människor som du själv vill bli behandlad. Våld är aldrig bra, men var modig och stark – helst inom dig själv. Jesus tycker att alla individer får ta ansvar för sina handlingar men tror också att det är möjligt att forma sin egen framtid. Det mest intressanta är att Jesus såg alla individer i en grupp och det unika hos var och en av dem. Han ifrågasatte etablissemanget samtidigt som han faktiskt var lite skum, ibland svårtolkad och full av överraskningar. Jesus visade genom det egna exemplet hur man kan göra. Det gäller att finna, utveckla och tillämpa de förmågor och kvaliteter man har. Detta, menar jag, gör man ofta som relativt ung  sedan kan det vara för sent. Begåvning är flyktigt.

Gandhi brukar beskrivas som mycket vis och med en stor förmåga att förmedla sin visdom. Att vara speciellt skicklig i att tala och att använda etablerade symboler och metaforer i språket på ett sätt som åhörarna förstår är ju en egenskap avundsvärd varje lärare. Gandhi var liksom Jesus en man som sa oväntade saker. Att spinna, hävdade han exempelvis, är den ädlaste sysselsättning en människa kan ha. Vi borde alla leva oss in i fattiga och utsatta människors vardag. Kan vi identifiera oss med de svaga och utsatta kan vi förstå hela mänskligheten.

Och så … John Keating. Jag kommer ihåg när den kom, filmen Döda poeters sällskap. Jag gick i gymnasiet och man kunde verkligen uppfatta att en påverkansvåg gick rakt igenom hela samhället. Det är sällan, eller aldrig, jag upplevt något liknande. Mina lärare påverkades. Jag och mina kompisar påverkades. Alla påverkades. Filmen reste, på ett helt naturligt sätt, många väsentliga frågor. Varför håller man på, egentligen? För vem skull studerar man och varför studerar man ens över huvud taget? Vad syftar studierna till? Vad är kunskap? Hur banalt den än låter, läraren John Keating är nog den bästa lärarutbildning jag fått. Vilket antagligen säger mer om lärarhögskolan än om filmen. Precis som i filmen är det inte helt problemfritt att försöka gå sin egen väg  men man måste försöka jobba mot det man tror på. En vanlig invändning handlar om det kan vara skadligt med allt för mycket egensinne. Eller att han driver en liten kultklubb av sig själv. Jag för min del tror inte det. Jag tror på något som skulle kunna kategoriseras som behärskat lättsinne. En konsekvens blir måhända att man får göra det så bekvämt för sig man kan, längst där nere i frysboxen. Keating fick sparken. Det får väl ändå inte jag?

Två av Robin Williams filmer har påverkat mig mycket: Döda poeters sällskap och God Morning Vietnam. Den senare handlar mer om humor och livsinställning i allmänhet medan Döda poeters sällskap är användbar. Särskilt klapp-scenen och den här är särskilt användbara i yrket. Keatings mål är att aktivera de hårt drillade och styrda elevernas egen tankeverksamhet, stimulera dem till att våga tro på sina drömmar och söka sina egna vägar i livet i stället för att viljelöst följa auktoriteter. Keating utmanar eleverna gång på gång med uttalanden som: make your lifes extraordinary! och Cease the day! Han använder sig av poesin som nyckeln till livets verkliga innebörd. Det är konsten och poesin som gör att man vill leva – som ger en möjlighet att verkligen suck out the marrow of life som filmen uttrycker det i ett citat av Thoreau.

Idag handlar ofta debatten om ungdomens auktoritetsproblem. Det är bland annat detta som gör filmen så tidlös, den fångar det eviga i såväl generationsmotsättningar som skoldebatt. Agera på utsatt tid, inte titta i skärmar, lek inte med telefoner. Men jag undrar, jag. Handlar det egentligen inte om att vi lärare, och andra, som gör anspråk på respekt också måste förtjäna den? Här ligger enligt mitt tycke något av Keatings storhet. Skådespelaren Robin Williams må ha haft ett bitvis svårt privatliv men en briljant skådespelare och komiker var han. Vila i frid, Robin.

Det som saknas är kvinnliga lärare. Det klart det funnits bra kvinnliga lärare. Hypatia är ett exempel. Det är historieskrivningen det är fel på, brukar jag uppgivet sucka.