Kategori: Film och TV

Jag har väl haft en och annan hygglig lärare i mina dar och även mött intressanta föreläsare på olika universitetet. Men jag har nog aldrig mött någon som omskakat mig i grunden, någon som givit mig en total inspiration och riktning.

Vem vet vad det kunde blivit av mig om jag gjort en sådan bekanskap i mitt unga liv? Kanske… lärare? Nåja, historien och litteraturen är full av stora inspiratörer. Så jag har istället funnit mina förebilder där.

För det är ju lärare jag är och det är något, hur märkligt det än kan låta, jag är fullt nöjd med. Det var bland annat därför jag slutade med politik. Politik betyder på grekiska ungefär frågor rörande staten. Jag är nog mer intresserad av frågor rörande människan.

(Uppdatering januari 2017 – nu har jag börjat med politik igen).

Mina idoler, eller förebilder, är verkliga personer, påhittade gestalter och några däremellan. För den som står ut (det har ju kommenterats i pressen att mina blogginlägg är långa) kommer här en presentation över förebilder i yrket. Den uppmärksamme läsaren märker att de har några saker gemensamt.

Sokrates är kanske den förste och en av de mest kända lärarna. Hans metod var samtalet. Genom samtal med läraren, detta kallade Sokrates förlossningskonst, skulle eleven själv skulle komma på vad som var rätt eller vettigt. Elevens eget tänkande och skapande är enligt detta synsätt det viktiga. Sokrates ville att eleverna skulle lära känna sig själva och han samtalade med dem för att hjälpa dem nå insikter.

Åsiktsfriheten och det kritiska förhållningssättet var enligt Sokrates värt att dö för. Vilket han också gjorde: dömd för att ha förlett ungdomen (liksom en viss Keating, se nedan) och förnekat gudarna tömde han giftbägaren 399 f.v.t.

Jag gillar nog Sokrates mest för att han verkar ha varit en ovanlig och egensinnig lärare, en person som gick sina egna vägar. Betydligt mer individualist och upprorsmakare än en vindflöjel.

Nummer 2 i lärarskaran är en till synes enkel man som i sin lärargärning ingav människor hopp och självkänsla. Beskrivningarna av honom utmålar en anspråkslös och blygsam person.

Jesus visste hur man kunde nå stora grupper. Han var karismatisk och hade ett vettigt budskap: Förlåt dumheter i din omgivning. Behandla människor som du själv vill bli behandlad. Våld är aldrig bra, men var modig och stark – helst inom dig själv.

Jesus tycker att alla individer får ta ansvar för sina handlingar men tror också att det är möjligt att forma sin egen framtid. Det mest intressanta är att Jesus såg alla individer i en grupp och det unika hos var och en av dem. Han ifrågasatte etablissemanget samtidigt som han faktiskt var lite skum, ibland svårtolkad och full av överraskningar. Jesus visade genom det egna exemplet hur man kan göra. Det gäller att finna, utveckla och tillämpa de förmågor och kvaliteter man har. Detta, menar jag, gör man ofta som relativt ung  sedan kan det vara för sent. Begåvning är flyktigt.

Gandhi brukar beskrivas som mycket vis och med en stor förmåga att förmedla sin visdom. Att vara speciellt skicklig i att tala och att använda etablerade symboler och metaforer i språket på ett sätt som åhörarna förstår är ju en egenskap avundsvärd varje lärare. Gandhi var liksom Jesus en man som sa oväntade saker. Att spinna, hävdade han exempelvis, är den ädlaste sysselsättning en människa kan ha. Vi borde alla leva oss in i fattiga och utsatta människors vardag. Kan vi identifiera oss med de svaga och utsatta kan vi förstå hela mänskligheten.

Och så … John Keating. Jag kommer ihåg när den kom, filmen Döda poeters sällskap. Jag gick i gymnasiet och man kunde verkligen uppfatta att en påverkansvåg gick rakt igenom hela samhället. Det är sällan, eller aldrig, jag upplevt något liknande. Mina lärare påverkades. Jag och mina kompisar påverkades. Alla påverkades.

Filmen reste, på ett helt naturligt sätt, många väsentliga frågor. Varför håller man på, egentligen? För vem skull studerar man och varför studerar man ens över huvud taget? Vad syftar studierna till? Vad är kunskap? Hur banalt den än låter, läraren John Keating är nog den bästa lärarutbildning jag fått. Vilket antagligen säger mer om lärarhögskolan än om filmen.

Precis som i filmen är det inte helt problemfritt att försöka gå sin egen väg  men man måste försöka jobba mot det man tror på. En vanlig invändning handlar om det kan vara skadligt med allt för mycket egensinne. Eller att han driver en liten kultklubb av sig själv. Jag för min del tror inte det. Jag tror på något som skulle kunna kategoriseras som behärskat lättsinne. En konsekvens blir måhända att man får göra det så bekvämt för sig man kan, längst där nere i frysboxen. Keating fick sparken. Det får väl ändå inte jag?

Två av Robin Williams filmer har påverkat mig mycket: Döda poeters sällskap och God Morning Vietnam. Den senare handlar mer om humor och livsinställning i allmänhet medan Döda poeters sällskap är användbar.

Särskilt klapp-scenen och den här är särskilt användbara i yrket.

Keatings mål är att aktivera de hårt drillade och styrda elevernas egen tankeverksamhet, stimulera dem till att våga tro på sina drömmar och söka sina egna vägar i livet i stället för att viljelöst följa auktoriteter. Keating utmanar eleverna gång på gång med uttalanden som: make your lifes extraordinary! och Cease the day! Han använder sig av poesin som nyckeln till livets verkliga innebörd. Det är konsten och poesin som gör att man vill leva – som ger en möjlighet att verkligen suck out the marrow of life som filmen uttrycker det i ett citat av Thoreau.

Idag handlar ofta debatten om ungdomens auktoritetsproblem. Det är bland annat detta som gör filmen så tidlös, den fångar det eviga i såväl generationsmotsättningar som skoldebatt. Agera på utsatt tid, inte titta i skärmar, lek inte med telefoner. Men jag undrar, jag. Handlar det egentligen inte om att vi lärare, och andra, som gör anspråk på respekt också måste förtjäna den?

Här ligger enligt mitt tycke något av Keatings storhet. Skådespelaren Robin Williams må ha haft ett bitvis svårt privatliv men en briljant skådespelare och komiker var han.

Vila i frid, Robin.

Det som saknas är kvinnliga lärare. Det klart det funnits bra kvinnliga lärare. Hypatia är ett exempel. Det är historieskrivningen det är fel på, brukar jag uppgivet sucka.

Jag gillar kvinnor. De är lätta att samarbeta med och är pålitliga. Man får raka svar. Jag vill helst ha kvnnliga kollegor och kvinnliga chefer. Gärna också kvinnliga kamrater. Kalla mig gärna fördomsfull – men det tenderar att bli bäst då.