Senast jag skrev något om Stellan Skarsgård var jag lite sur på honom. Löjligt egentligen, men det var under valrörelsen och jag tyckte han vittnade om viss dubbelmoral när han i egenskap av mångmiljonär skickade socialdemokratiska moralkakor åt bland annat mitt håll. Nu när jag lämnat politiken kan jag se tillbaka på en hel del saker jag inte är helt nöjd med. Så som utspelet mot Stellans ställningstagande, exempelvis. Han får väl tycka vad han vill. Men jag låter det skrivna stå. Det kanske är historikern i mig som spökar. Hursomhelst försöker jag ha som princip att stå för allt jag sagt, tänkt eller gjort. Men ändå, vissa saker känns lite… ja, om inte pinsamt så åtminstone illa genomtänkt. Somligt har särskilt slagit mig. Exempel:
Tänk om det är så att partiet jag ägnat åtskillig tid de senaste 10 åren inte är något annat är ett enda stort skitparti? Huva, som de säger up north. Det klart, det finns många skitpartier. Men ändå, har alltihop inte varit något annat än ett gigantiskt slöseri med tid? Mycket vatten har runnit under broarna. Och vad gäller Stellan undrar jag om han inte i den senaste TV-serien River gör sin bästa rollprestation hittills. Serien börjar inte storartat men ge den tid. Den är verkligen mycket sevärd.
Jag tror inte jag är kompetent nog att närmare utröna vad som gör en viss rollprestation framgångsrik eller minnesvärd. Kanske är det så enkelt att en av retorikens grundläggande egenskaper gäller även här: det gäller att gissa publikens åsikter och känslor och i sitt framförande/agerande återge dessa på ett allmängiltigt sätt. Eller måhända läser alla skådespelare Theofrastos. Denne antike grek beskrev i sin bok Karaktärer 30 olika mänskliga personligheter. Girighet, vidskeplighet, taktlöshet med flera. Stellan gestaltar i River karaktärer och relationer till karaktärer på ett mästerligt sätt.
Det finns många egenskaper, säkert fler än 30, och jag är ju lagd på det sättet att kring nyår gör jag diverse olika personliga bokslut. Det innebär att jag ser över mitt liv det senaste året: mina relationer, mina målsättningar generellt, jobb, mental, kulturell och personlig utveckling etcetera. Jag är rätt nöjd om man ser övergripande på 2015. Jag har slutat göra saker jag inte vill och avvecklat relationer som tar mer energi än de ger. Jag tränar mer än någonsin, läser mycket, men finner även tid till andra kulturella ting.
Inför nyåret står på listan över saker att utveckla att se över Vildvittrornas väl och ve, vilka aktiviteter de ska/kan/vill syssla med, samt undvika att kämpa för min övertygelse i varje enskild sekund. Att göra så leder ofta till konflikter eller att man anses – ofta med rätta – som en tämligen tröttsam figur. Det gäller ju att inse vilka strider värda att utkämpa, vilka som inte är det samt uppvisa förstånd nog att inse skillnaden. Jag vet ju allt som oftast att jag har rätt (GUD, VAD DRYG DU ÄR ADOLPHSON) men har också insett att jag ofta inte har mandat att genomföra min (helt riktiga) övertygelse. Här som där, nu som då. Istället ska jag satsa min energi på ett nytt projekt till vilket du välkomnas om du vill. Jag ska via medborgarskolan vuxenskolan försöka genomföra en studiecirkel. Det fanns ett intresse och ja – jag tänkte att jag försöker väl. Äpplet faller väl inte allt för långt ifrån kärnverksamheten därvidlag.
Skomakare bliv.
Eller kanske ol´man river.
Avslutningsvis vill jag önska gott nytt år med en favorit med anknytning till säsongen samt årets idolporträtt av magistern: Falu kommun föredrar detta kort när man marknadsför sin gymnasieskola. Eller hur bäste bittre sistelärare Adolphson. Fotografi nr 10 presenteras härmed. Som sagt – Gott nytt år!
Det är egentligen helt otroligt att någon fångat det här ögonblicket. Sannolikt är det min vän Tebogo som tagit bilden. Det är augusti 1990 under en fjällmarsch i det militära mellan Helags och Storulvån i Jämtland. Vid den här tiden hade jag förstås ingen aning om att jag tio år senare ofta skulle besöka dessa fjäll. Men bilden är fascinerande eftersom den är så djupt personlig. Det är ruggigt väder, alla är trötta, hungriga, kalla och sura. Jag med såklart, men jag mår dåligt också av ett annat skäl. Jag har nämligen aldrig kunnat stå ut någon längre tid med dålig stämning.
Grabbarna skrattade och till och med kaptenen (som i övrigt hatade mig eftersom jag slarvade, glömde grejer, babblade allmänt och drev med det militära) log åtminstone lite. Särskilt en killes, en som vantrivdes långt utöver rimlighetens gräns på såväl fjäll som i lump (vänligen observera den dubbelbottnade fyndigheten i skämtet angående kronans klädsel), efterföljande kommentar har dröjt sig kvar: Fy faaan, Adolphson – det där var ju episkt! Känslan som det ger att få andra att skratta, och därigenom må bra, och kanske själva vilja bidra till stämningen är för mig den bästa känsla som finns. Det är den känsla som får mig att andas.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.