Foto – Sida 2 – Adolphson

cancer, Foto, Livsåskådning, Personligt, styrsö

Gnothi Seauton

15 september, 2024av adolphson

(Redigerat september 2024.)

Hösten är här. Den tiden på året stannar jag ibland och betraktar spindlarnas konst. Spindelväv fascinerar mig. Häromdagen blev jag stående så pass länge att jag höll på att komma försent till jobbet.

Ramla inte i ån, säger spindeln. Tack för varningen, svarar jag.

Jag återkommer då och då till begreppet memento mori. Legenden berättar att en slav stod längst bak på kejsarens vagn på färden genom Rom när triumf firades. Memento mori. Kom ihåg att du är dödlig. Det var orden slaven viskade i kejsarens öra under triumfens ögonblick.

Ovanför det berömda Apollontemplet i Delfi fanns något av det antika Greklands samlade vishet. Där fanns det mystiska oraklet med sina dubbeltydiga svar och ovanför porten till templet stod några meningar ingraverade. Bland annat Gnothi seauton, vilket betyder känn dig själv. Andra sentenser som lär ha funnits i templet lyder i översättning måtta i allt och visshet ger vansinne.

Ibland, när svårmodet drabbar extra hårt, känner jag mig ensam i världen. Alla mig närstående dör ju hela tiden. Ålderdom och ohälsa river bland mina kvarvarande släktingar. Det gäller att hålla i tills flickorna är flygfärdiga, tänker jag hurtfriskt i ett fåfängt försök att muntra upp mig. Ibland drömmer jag att jag är ensam kvar på jordklotet. Jag vaknar illa till mods. Nej, till syvende och sist är det sig själv det kommer an på. Man bör trivas i sitt eget sällskap – om man faktiskt skulle råka bli ensam kvar på klotet, menar jag. Jag förstår drömmarnas ursprung. Jag levde mitt liv som alla andra när plötsligt cancer avskaffade framtiden. Allt blev efter den plötsliga döden till ett stort, oformligt nu. Det flyter på, livet, visst gör det, i en strid ström av händelser. Men jag undrar. Är det möjligt att vara dyster och lycklig på samma gång?

Jag vet inte hur många självutnämnda trivselgurus som hållit föredrag eller skrivit böcker på temat känn dig själv. Men jag tror inte det var en skjutjärnskliché som var andemeningen bakom grekernas visdom. Inte heller att vägen till lycka går genom hög lön eller popularitet, som många av dessa gurus hävdar. Vänskap och kärlek, det är grejen. Det andra kan kvitta lika.

Jag besöker om inte ett orakel så åtminstone någon med minst sagt tvetydiga svar. Nämligen far. Hans lägenhet, i vilken han länge tronat i ensamt majestät, är en plats där tiden passerar långsamt. Jag minns hans förra, en stor våning, som han sålde relativt billigt eftersom han ansåg det olämpligt att sälja så dyrt det gick. Så gör man inte, påstod oraklet, och stod fast vid sitt handslag till ett äldre par som ville bo på markplan.

I lägenheten där han nu bor finns spår från alla våra barndoms hem. Där blandas kantstötta minnen med nya ting. Där finns fotografier av barn och barnbarn, VHS och ett Nya Finans som inte ens var nytt när jag spelade det för första gången under tidigt 1980-tal. Där finns köksklockan jag gjorde i slöjden och minnen av mor och Helena.

Tiden må gå långsamt hos oraklet. Mitt egenhändigt tillverkade ur håller dock tiden i led.

Jag frågar oraklet om råd. Det svarar, dunkelt som vanligt, att om man tvivlar ska man alltid utgå från det goda, glada, perspektivet. Tänk bara på det som är roligt, saker som man gillar, säger han. Det finns mycket som är bra här i livet. Ensamheten är inte min bästa vän men en nära, avslutar oraklet vår seans.

Det är svårare än man tror att känna sig själv. Man måste, anser jag, iallafall stå ut med sig själv eller istället dömas till evig ensamhet på planeten. Måtta i allt är än svårare. Frosseri är en av de sju dödssynderna men ändå skamligt enkelt att ta till som tröst för den som saknar.

Om livet är en tom bar är man iallafall i gott sällskap. Med sig själv.

Tanken att det skulle leda till vansinne att vara så pass säker på något att man är övertygad är komplicerad att analysera. Kanske är det inte svårare än att det faktiskt inte går att veta allt och därför är det bortkastad tid att spekulera.

Jag stirrar alltså alldeles för länge på spindelns nät. Var finns min samlade vishet, mitt alldeles egna lilla Apollontempel, funderar jag men blir svaret skyldig. Inom mig, kanske. Några insikter har jag dock. Som att det finns en plats där jag sedan länge funnit mig själv. Som att jag inte behöver påminnas om att jag är dödlig eftersom jag sett döden på nära håll. Men borde det inte vara ovisshet, inte visshet, som leder till vansinne? De var allt bra kluriga, de gamla grekerna.

Någonstans finns en annan vishetslära som pockar på uppmärksamhet: God och glad ska människan vara bidandes döden. Den försöker jag följa. Men det är svårt, så svårt.

Jag kom i tid till jobbet. Men det ger mig mycket att för en stund stanna upp i morgonrusningen och betrakta spindelns nät. Tankar som mynnar ut i denna bloggpost, exempelvis. En barnvisa kommer för mig, en bagatell. Jag tänker på att översätta den till grekiska och hugga in ovanför porten till mitt eget apollontempel.

Imse vimse spindel klättra upp för trån. Ner faller regnet spolar spindeln bort. Upp stiger solen torkar bort allt regn. Imse vimse spindel klättra upp igen.

Relaterade blogginlägg:

Memento Mori

Musik:

Bowie: where are we now?

Stina Nordenstam: I’ll be cryin for you

Foto, Livsåskådning, Personligt

bild 158 – Blå skåpet

1 september, 20241 september, 2024av adolphson

Om jag kunde resa tillbaka i tiden för att återuppleva ett enda tillfälle – vilket skulle jag välja? Ett innerligt samtal med mamma? Min första kyss? Studenten? Något av alla lysande ögonblick i Uppsala? Mitt bröllop? Barnens födelse? När jag drack champagne med båda mina syskon under pappas överseende? En sommardag på Styrsö eller lycklig dag på fjället?

Att skita i det blå skåpet innebär att göra bort sig eller att gå för långt. Uttrycket blev känt genom en replik av Loffe i filmen Göta kanal. (Mindre känt är att han använde samma replik många år tidigare, i filmen 47:an Löken blåser på från 1972.) Möjligen avser uttrycket ursprungligen de skåp där människor förvarade fina linnen, silverbestick och glas. Dessa finskåp var ofta blåmålade efter att ett blått färgämne började produceras i början på 1800-talet och allmogen därmed fick råd att måla i den kulören. Blått ansågs vara lite finare än de tidigare så vanliga färgerna rödbrunt och ockra. Att göra sina behov i ett sådant skåp skulle verkligen ansetts som att gå för långt. Personligen anser jag i och för sig att det generellt sett är olämpligt att orena i folks skåp – dess färg oaktat.

Många svenskar som är över, ja, säg fyrtiofem år har en närmast manisk relation till ett bisarrt pekoral i form av filmen Göta kanal. Efter två öl kan vi som ingår i nämnda ålderskategori slänga oss med massor av citat och monologer för att under det gemensamma asgarvets konvulsioner fylla i varandras meningar. Jag ska nog ändå i jag! Min personliga favorit, för visst har jag en sån, är när Georg Rydeberg vägrar öppna slussen eftersom klockan är efter sex. Det vet han för han fyller år idag och har fått guldklocka och allting (klippet är för kort).

Jag fick aldrig någon guldklocka. Man har slutat med det i kommunen. Inte heller lär jag erhålla medaljen Nit och Redlighet i rikets tjänst enär jag inte är statstjänsteman (förstatliga skolan nu!). Men jag fick en bergsmanskrona av kommunen (tack!) som tack för lång och trogen tjänst. Och vi har ju fars guldklocka. Den som han fick av Landstinget också det för lång och trogen tjänst. In genom sjukhusdörren klev han en dag tidigt 1960-tal och lämnade verksamheten i slutet på förra millenniet.

Pappas gamle vän Olle berättade på begravningen att de möttes för första gången 1961 när Olle behövde en tennispartner. Pappa hade just varit på julbord och intagit både nubbe och starköl men nappade och spelade, julbordet till trots, varvid en över sextio år lång vänskap tog sin början. Och förövrigt har det i sextiotre år funnits minst en Adolphson som gör lång och trogen tjänst i Falun. Nu är det jag som är klanens ålderman.

Jag såg nyligen ett klipp med skådespelaren Sam Neil som påverkade mig. Det handlar om vilken han anser som den viktigaste lärdomen från sina föräldrar. Jag insåg att jag upplevt ett liknande ögonblick som det Sam i klippet berättar om. Det var i min ungdom när jag en dag, bakrusig och eländig, tyckte förfärligt synd om mig själv eftersom jag hade varesig jobb, pengar eller framtidsplan. Jag sökte fars sympati varvid han tittade milt på mig och svarade att antingen får du söka försörjningsstöd, om du har mage därtill, eller, grabben, så skärper du till dig.

Jag springer fortfarande mycket. Det går visserligen långsamt och jag har känningar både här och där. Men springer, det gör jag. Nyligen mötte jag på rundan en mycket korpulent och därtill rökande man. Vi utbytte en blick i ömsesidig blandning av vämjelse, förakt och avund. Blicken andades egentligen en enda fråga: vem av oss dör först? För så är det: vi står endast en diagnos från elände och det enda vi kan påverka är vad vi ska bära för kläder nästa dag. Och hur vi beter oss.

Det blå skåpet är för mig en plats att förvara fina minnen. För minnena bör vara goda. Renar man då och då skåpets innehåll, kanske med hjälp av en liten tygpåse fylld av lavendel, mår man bra. Skiter man i det, såväl bokstavligen som andligen, får man ständigt gå omkring och sniffa på skitlukten. Löpare eller rökare, jag lydde till sist fars råd och skärpte till mig hyfsat och när resan är över lämnar jag ifrån mig ett i mitt tycke välfyllt blått skåp.

Det finns inget enskilt minne jag skulle välja om jag kunde resa tillbaka i tiden. Det behövs nämligen inte. Det är ju bara att öppna det blå skåpet och botanisera bland nytt och fornt. De vackra minnena viker man varsamt ihop för att endast tas fram vid särskilt högtidliga tillfällen. Som det nu är nöjer jag mig med att tilldela det blå skåpet en symbolisk guldklocka för lång och trogen tjänst. Tack, skåpet!

Relaterade blogginlägg:

Täckminnen

Musik:

Non, je ne regrette rien

Partita no 2

Källor:

Wikipedia

Foto, Livsåskådning, Sång och musik, styrsö

bild 156: Glow Worm Cha Cha Cha

30 juni, 202430 juni, 2024av adolphson

Att stå ut med, och dessutom respektera, sig själv.

Bagateller kan dölja oceaner av insikter. Komplicerade samband avgrundsdjup dumhet. Det viktiga är individens förhållningssätt till tillvarons kontinuerliga flöde av meningslöshet. För, om man tänker närmare efter, vad är egentligen meningen med allt? Jo, saker som verkligen betyder något.

Min svåger G säger att hans gravsten ska vara försedd med en liten högtalaranläggning driven av solpanel där låten Glow Worm Cha Cha Cha går på repeat så fort någon passerar. Det är en sådan ljuvlig inställning till livet. Och till döden, för den delen.

Så har jag landat i semester. Tänk så underbart livet är. Ändå är jag trött. Trött på (konstiga) människor och dåliga energier. Trött på det mesta, faktiskt. Visserligen går jag alltid igenom en liten tid av nedstämdhet i början av ledigheten. Att gå från hundra till noll gör mig mottaglig för den tsunami av uppskjutna tankar och känslor som följer ett arbetsår, det blir (ibland för) mycket att processa. Som att döttrar just gått från ett stadie i livet till ett annat. Som att far snart sällat sig till den skara av monument över oersättliga människor som fyller kyrkogårdarna. Som att vi därför tömmer hans hem. (Viktor skrev förövrigt nyligen en utmärkt betraktelse över känslan av att slakta ett hem, se nedan.)

En gång hos Astrid Lindgren. Nu åker flickorna dit själva. Le temps passe très vite

Saker som betyder något. En solskenshistoria från andra världskriget är evakueringen av Danmarks judar. Nazisterna stod under hösten 1943 i begrepp att göra en av sina större insatser för att deportera Danmarks judiska befolkning till förintelseläger. Men den övriga befolkningen reagerade och Sverige övergav sin tidigare undfallenhet varvid resultatet blev att 90 procent, eller 7720 individer, av landets judar klarade sig genom en massflykt till Sverige. Historien förbryllar. Varför just Danmark, varför förekom inte detta hos andra ockuperade folk? En israelisk historiker menar att en orsak är dansk historisk tradition av respekt för lagen och den enskilda individen. För att detta ska vara möjligt måste man antagligen ha respekt för sig själv.

Ibland brukar jag påminna mina elever om att om hundra år så kommer vi alla att vara döda. Det mesta av allt vi sagt och gjort att vara bortglömt, i bästa fall finner vi oss reducerade till gulnade foton i farmödrars album. Det materiella välstånd vi kämpade så hårt för att uppnå kommer att ligga underst på tippen eller ägas av andra. Främlingar kommer att bo i våra hus och våra relationer, bra som dåliga, vara förvandlade till aska. Snart nog dras ett streck av glömska över våra liv. Få pratar numera om Helena eller Malin. Jag och Viktor pratar visserligen ofta om Helena men det är egentligen, paradoxalt nog, bara Ragna som, iallafall i min närhet, nämner Malin. Det är fint att hon kan, vill och vågar. För att våga och vilja något sådant måste man vara full av självrespekt. Hon imponerar på mig. En fantastisk människa som minns en annan fantastisk människa utan en massa missriktad energi, en bagatell som rymmer en ocean. Saker som betyder något. Kärlek.

(Ragna ger mig dessutom nyttig respons när jag excellerar i min fyrkantighet. För att vara en person som hanterat svåra förändringar i livet klarar du att få fel macka på ett kafé tämligen dåligt.)

Vankelmod. Vad är meningen med allt? Lägger jag min tid på fel saker? Sannolikt. Det är i föräldraskapet och i klassrummet min nytta och håg står. Hursomhelst. Det är saker som verkligen betyder något som är det viktigaste. Som en vänlig handling, ett skratt eller en solnedgång. Samtidigt som jag känner tacksamhet för mitt privilegierade liv vet jag att inget har en mening, inget är beständigt, att allt bara sker. Det enda man kan påverka är hur man förhåller sig till raindrops.

När jag inleder semestern med att processa är det extra viktigt att jag står ut med mig själv. Att inte övertänka. Det hela är egentligen tämligen enkelt. Jag äger lyxen att irritera mig över att få fel sorts macka på en servering samtidigt som jag fruktar det förflutna mer än framtiden.

Det finns ingen mening med livet, det finns många meningar. En är att finna någon att prata med så att tillvaron inte är så tyst. En annan är att stå ut med sig själv. Ytterligare en är att alltid ge men aldrig förvänta sig och en sista att på min gravsten ska ni skriva dessa rader på latin: ”Glow Worm Cha Cha Cha”. Denna sista insikt må dölja sig i en ocean av ord men skänker mig samtidigt sinnesro sin banalitet till trots.

Respekt, bro!

Musik:

Skålvisa från jät

Glow Worm Cha Cha Cha

With or without you

Relaterade blogginlägg

Viktors om pappas hem

Källor:

Berggren: Landet utanför, del 3

Foto, Personligt, Spännande människor

bild 155: far 90

3 mars, 20243 mars, 2024av adolphson

Vi har just firat far som fyllt nittio år genom ett öppet hus. Från när och fjärran kom de farande, släkt och vänner.

Pappa.

Jag minns när jag för första gången besegrade dig i pingis på vårt hemmasnickrade pingisbord. Den största segern för en liten pojke var att besegra den som inte går att besegra.

Jag minns när du istället för att gräva upp en irriterande sten ur gräsmattan målade den grön. Något du presenterade som stor visdom. Vi, dina barn, tog fasta på det förhållningssättet till tillvarons egenheter.

Jag minns när du cyklade jorden runt (eller åtminstone från Hälsinggården till förskolan inne i stan) med mig, din förstfödde lille kerub, på pakethållaren. Jag trodde aldrig färden skulle ta slut men det var ett stort äventyr.

Jag minns när du bytte blöja på mina döttrar. Det förvånade mig lite att en man av din generation gjorde det. Ska jag rensa henne åt dig, sa du. Knäppskalle.

En förälder bör hålla sig i bakgrunden och inte lägga sig barnets liv allt för mycket. Det gjorde du, inte minst under det du kallade långkrypningar. Jag fick under dessa kravla vart hän jag ville, så länge jag orkade. För det är så livet är, menade du. Ni höll er alltid i bakgrunden, du och mor.

Du lärde mig att skilja på rätt från fel och vad att vilja väl verkligen innebär. Du visade mig en manlighet fri från skeva machoideal.

Ett handslag är ett handslag, lojalitet en hederssak.

Jag tar ingen kritik nu – kom igen när han är vuxen, sa du till mitt försvar när jag var bråkig som barn. Vilket var ofta. Klokt resonerat.

Var och en får följa sin egen väg. I slutet av den vet man hur det känns, är också det tänkvärda ord du yttrat.

Pappa. Tack för färden, riktningen och tryggheten från bak på en cykel in i vuxenheten. Jag har behövt dessa ting i livet och jag skickar den vidare till de yngre efter förmåga.

Gamla vänner, nya vänner, släkt och respektive samlades en dag och kväll i ett litet radhus i Falun under kärlek till vin, umgänge, mat och sång. Det är inte utan att man måste inse hur fint livet ändå är, tänker jag. Nu vill jag lägga mig sa far till sist. Det har varit en lång dag.

Relaterade blogginlägg

Pappa

Hokuspokus

Musik:

Bloggens spellista

Foto, Livsåskådning, Personligt

bild 150: tripp, trapp, trull

1 januari, 202431 december, 2023av adolphson

Här har jag slipsten och här min bytta och mat i väskan till ängen ut. Nu är det fråga att göra nytta, vi får nog svettas förrn det tar slut.

Tripp, trapp, trull. Dagarna går. Nu har 2023 gått av sin stapel, fallit av sin stängel. Vad ska vi tycka om detta nådens år? Kanske att 2023, på många sätt en förolämpning, äntligen lagt sig till ro. Be gone, good riddance to you.

Det är en smula dragit i korthuset jag byggt upp som tillvaro. Hurså? Ja, till att börja med är det fan ingen lek att vara ensam förälder till tonårsdöttrar.

Det är vackrare i naturen än vad människors smarta kameralinser förmår återge på sociala medier. Jag begrundar året, och åren, som gått under en promenad genom ett vintrigt Falun. Om jag fick leva om mitt liv, tänker jag, skulle jag ändra något? Ångrar jag något? I synnerhet under 2023?

Utan att medvetet hänfalla till någon sorts oljigt självöverskattande minnesfel vill jag påstå att 1986 var ett bra år. Så även 1990, 1991-92, 1995, 1997-98, 2000, 2005 och 2008. Men 1997 var samtidigt ett jobbigt år. 2015, 2017 och 2019 innehöll stora personliga motgångar och katastrofer. 2023 var väl hyfsat bra på ett rent personligt plan. Och det är väl så det är här i livet, det går upp och det går ner.

Tripp trapp trull är ett uttryckssätt för att beskriva tre ungefär likadana föremål eller varelser som står på rad i storleksordning. Uttrycket är känt sedan 1700-talet men var ursprungligen namnet på ett kortspel. Intressant är att trots att uttrycket är etablerat råder ingen konsensus huruvida Tripp eller Trull är störst. Svenska Akademiens ordlista anger exempelvis avtagande storlek, medan Nationalencyklopedins ordbok hävdar ökande.

Jag ser dagligen tre av samma när jag iakttar mina döttrar. Bli inte som jag, skriker jag tyst inombords. Ingen risk, svarar mig Brahma. Tack för det. Jag roade mig att göra ett litet fotomontage av döttrarna och deras mor när de alla var i ungefär samma ålder. Det är nog ingen som ser det jag ser och det är som det ska med den saken.

Oljiga självöverskattande minnesfel behöver inte vara så tokiga. Jag påminner mig under promenaden om Kirkegaards citat: ”Livet förstås baklänges, men levs framlänges”.

Ånger. Det är kanske typiska tankar så här års. Det är ju fullt på gymmet i januari. En promenad kan man ändra och göra om. Man får inte leva om sitt liv det är själva grejen, säger Jonas Gardell. Jag ångrar inget för det har jag inte tid med, säger favoritskådespelaren Anthony Hopkins. Människor jag mött, misstagen jag begått – nej, inte ångrar jag något. Hur skulle det vara möjligt?

Faller korthuset bygger man sig ett nytt. Man ska fan inte gnälla. Man får råda sig själv inför livets val som man skulle råda sin bästa vän. Angående föräldraskap gäller samma regel som för alla föräldrar, ensamstående som övriga: det gäller att ge så mycket kärlek en kan och hälla käften. Kalla mig konservativ men min uppfattning är att den man som, familjesituation oaktat, inte sörjer materiellt och emotionellt för sina barn och deras mor är en krake.

Det må vara som det vill med 2023. Det enda jag kan påverka är minnet av det. Men ändå: djuphavsavtalet blev klart, det kom ett nytt vaccin mot malaria, en bromsmedicin mot alzheimers, en lag mot kvinnovåld i hela EU och skövlingen av Amazonas bromsades. Lyfter jag blicken mot 2024 inser jag att mycket annat bra också kommer att hända. Det enda jag för egen del önskar av framtiden är att sitta under korkeken och lukta på blommorna, och vara så lycklig jag förmår. Tripp, trapp, trull – åren går, vare sig vi vill eller inte, och vi med dem. Genom varje svårighet mot stjärnorna.

Förgäves blomman om livet tigger, nu är den slut hennes korta vår. Och blomman faller i från sin stängel, när skördarn kommer med lien sin – och tätt i spåren där går en ängel och räfsar samman och bärjar in.

Relaterade blogginlägg:

Sannolikhet

Musik:

Slåttervisa

Nihil tibi

Källor:

Wikipedia

Expressen 28/12 2023

Foto, Historia, Uppsala/V-dala

bild 148: hovstallmästare Munck

18 november, 202318 november, 2023av adolphson

Kärlek. Jag har den. Vill du också ha? Tillåt mig att assistera. Den där skoluppgiften kräver måhända en förklaring.

Varje år är det alltid någon elev som med viss emfas påpekar att Gustav III minsann var homosexuell och att det var en annan snubbe (de kan sällan namnet på hovstallmästare Munck) som fick styra majestätets majestatis vid avelstillfället. Verkligen? Hur det än förhöll sig med G3:s sexualitet så är den viktigaste lärdomen i sammanhanget att alla då och då borde ha en hovstallmästare Munck inom räckhåll, replikerar jag. Eleverna ser villrådiga ut. Håhåjaja. Man säger ju så mycket dumt. Sedan lägger jag till: älska dig själv hur svårt det än är. Det är förutsättningen för att älska sin nästa.

Hur vet man att det verkligen var som det var? Minnet spelar oss spratt, rykten sprids och blir till sanningar, källkritik är inte ordet för dagen. Nej, uppfattningar av olika slag handlar mer om känslan var och en hade när det som hände hände och av det byggs både kollektiva och individuella uppfattningar. Allt är ett enda stort antagande – inte sällan med påfallande vag verklighetsförankring. Bör man, om inte annat för sin sinnesfrid, vända historien ryggen?

Förra helgen var jag på återträff på V-dala. Mitt undermedvetna sa mig att det var en resa till 1995 jag skulle göra och jag hade verkligen sett fram emot det. Den senaste återträffen ägde rum 2012 tillsammans med Malin. Händelsen ryms alltså inom bloggens historia. Vi träffades ju på V-dala, Malin och jag, och platsen utgör således något av min personliga hovstallmästare Munck. Nu är det fyra och ett halvt år sedan Malin gick bort och tiden med henne börjar obönhörligt snurra in sig i kronologi, händelser och uppfattningar som ett eko från den absoluta sanningen.

Sofia Magdalena och Gustav III hade svårt att få barn. En viktig orsak var att de aldrig fått någon ordentlig sexualkunskap. Osäkerheten på det amorösa området hade skapat en klyfta mellan paret. Gustav ville dock råda bot på detta, riket måste om inte annat få en tronföljare. Problemet var att kungen och drottningen enbart träffades i officiella sammanhang. Det gällde, så att säga, att gå från att vara kung och drottning till att bli Sofia Magdalena och Gustav. För att förmedla sin önskan om intimitet utsåg Gustav hovstallmästaren Adolf Fredrik Munck. Denne var lämplig dels eftersom han redan hade en relation med en av drottningens hovdamer som därför kunde förmedla önskemålet och dels eftersom han just på grund av relationen, uppenbarligen visste hur man gjorde. Till Muncks förskräckelse ingick det i uppdraget att finnas med i sängkammaren för att vid behov kunna bistå det bortkomna paret i hur ett samlag i praktiken gick till. Munck försökte slippa undan med hänvisning till att naturen nog skulle ombesörja detta men Gustav ville inte chansa.

Det finns några, sett så här i efterhand, smått absurda, men samtidigt nästan lite gulliga, berättelser om vad som tilldrog sig. Det hela för tankarna till något ur en slå-i-döttrar-fars av Nils Poppe. Klart är att dock Munck fick instruera kungaparet vilket ledde till ett hyfsat fungerande kärleksliv med två barn som följd. Kronprins Gustav Adolf och hans yngre bror Karl Gustav, den senare dog ett par månader efter födseln.

Gustav III:s bröllopsdräkt från 1766. Bild från Livrustkammarens Instagramkonto

Kungaparet var mycket tacksamma. Munck fick titlar, ordnar och presenter vilket naturligtvis väckte avund. Efterhand började ryktet gå att det i själva verket var Munck som var far till kronprinsen. Inte minst kungens mor Lovisa Ulrika hävdade detta vilket ledde till en brytning henne och Gustav. Att Munck ofta syntes i drottningens våning på slottet hade dock även en annan förklaring, nämligen hovdamen han hade en affär med.

Jag klev in i kulissen (nationshuset) i Uppsala och träffade massor av gamla vänner. Människor som det kändes att jag såg genom ett sådant där åldersfilter på sociala medier. Fredrik! utropar någon. Vad roligt att se dig i verkligheten! Det yttrandet, om något, indikerar att tid förflutit. Besöket på nationen beskrivs kanske annars bäst genom jämförelsen med hur det känns att åka på semester till Norge. Man känner till stället väl, förstår språket hyfsat, irriterar sig på märkligheter (som den oerhört provocerande företeelsen unga män som bär håret i fläta bara för att de kan) och gör sitt bästa för att med hjälp av historien orientera sig. Där fanns en gång en öppen bar, men det var för länge sen, så länge sen…

Kvällen gav ytterligare perspektiv på min personliga historia. Jag sippar på mitt glas, jag lyfter min hatt, jag tackar livet, jag har haft tur. V-dala – min Amor, min hovstallmästare Munck, min clownfisk i svarta havet. Vi ses igen.

Inför återträffen 2023. Det hände. Jag var där. Foto: Gunnar

Jag ankommer hemmet efter helgen i Uppsala. Det är fars dag. Det är tyst i huset. Tankarna vandrar. Jag inser att att känslan från hur det var faktiskt räcker. Det som är det är, tillvaron är god nog. Vildvittrorna överraskar mig med uppvaktning. Jag känner att jag gillar att se hovstallmästare Munck som en metafor för Amor. Med det synsättet kan man med fog faktiskt hävda att alla behöver en dylik nu och då. Tankarna vandrar vidare. Man bör inte vända historien ryggen. Man bör bejaka den. Rätt använd är var och ens historia en språngbräda in i något nytt. Ständigt är det så. Historien är vår hovstallmästare Munck. Jag älskar det. Jag älskar alltså är jag till.

Hörrni, säger jag till eleverna. Kan man inte se Munck som Amor? Va, svarar eleverna. Ta Eros istället då, om det förenklar, svarar jag. Klassrummet fylls av flackande blickar. Vad menar du, undras det allmänt. Välkomna till humanismen, kära naturvetare. Men så här. Alla längtar efter kärlek. Gustav, Sofia Magdalena, ni och definitivt jag. Fruktar man ensamheten ingår man snart i publiken till sitt eget liv. Reflektera över det medan jag hämtar kaffe. Jag skriver rubriken på tavlan:

Kärlek. Jag har den. Vill du också ha? Tillåt mig att assistera.

Jag lägger till, halvvägs ute ur klassrummet: jag älskar min nästa. Kanske har jag redan träffat henne. Kanske inte.

Musik:

Till mamma

You are my sunshine

Oh! Mio babbino caro

Relaterade blogginlägg

Thorsten Flinck

Återträffen 2012

Täckminnen

Källor:

Wickman: En kunglig tragedi – en biografi om Gustav IV Adolf

cancer, Foto, Livsåskådning, Personligt

att skiljas är att dö en smula

15 oktober, 202315 oktober, 2023av adolphson

Barn. Tanken på, graviditet, småbarnsår och tonår, allt det där är passé. Nu är en tonåring och den andra arton vårar fyllda. Mitt grundläggande jobb är klart. Fem av dessa år har hon hankat sig fram med endast en förälder. Fem år av toppar och dalar.

Död. Ungdomens frigörelse. Skilsmässa. Avsked. Av Victor Hugo formulerat genom den något slitna frasen ”att skiljas är att dö en smula.” Klyschan lär oss vidare att man utvecklas mer av motgångar, misslyckanden och svårigheter än av framgångar och tillvarons oerhörda lätthet. Förlåt ett något galghumoristiskt utlåtande men jäklar vad utvecklad jag måste vara.

Mina döttrar förlorade sin mor alldeles för tidigt och det har påverkat dem för all framtid. Jag tror alla är överens om att barn mår bäst av att ha tillgång till alla sina föräldrar. (Det där är inte ett oproblematiskt påstående och jag använder termerna ”tillgång” och ”alla” fullt medvetet. Jag är också och fullt medveten om att det finns människor som är olämpliga som föräldrar.) Föräldraskap ser så gott som alltid olika ut. Många, faktiskt hälften av alla relationer, slutar i separation. Det behöver inte vara något dåligt, tvärt om. Rätten att skilja sig står dessutom över rätten att inte vilja det. Iallafall i en demokrati.

Minnen. Hon kommer, strax innan hon ska gå ut, och sätter sig, inväntar min uppmärksamhet. Hon säger lite tyst att pappa, du har så många kompisar, alla gillar dig. Jag svarar med ett stort skratt att så är det minsann inte. De flesta har sannolikt ingen åsikt men många gillar mig inte alls. Hon ser undrande på mig. På riktigt? Ja, så är det. Hon undrar hur jag löser det. Jo, jag ägnar mig åt att hänga med dem som verkligen bryr sig, de verkliga vännerna. Sådana som inte är snabba att döma men heller inte viker med blicken när vi pratar allvar. De andra bryr jag mig faktiskt inte så mycket om. Hon tystnar. Dröjer lite till. Man märker vilka det är va, undrar hon. De riktiga vännerna. Ja, det gör man. Det är dessa ytterligt få som hjälper en igenom varje tornado och som också jag gör detsamma för. Jag kallar dem ibland för ”band of brothers” eller rätt och slätt “hemmalaget”. Det har inget med kön att göra, det handlar om hjärta och sinne. Lyft blicken, kära du, potentiella sådana finns överallt. Det gäller bara att finna dem.

Hon håller kvar min blick i sin ytterligare några sekunder. Sedan går hon ut. Jag undrar vad hon tänker på.

Minnen. Döttrarna växer och vi befinner oss i en butik för att införskaffa nya underkläder. En ur personalen, en kvinna på några och tjugo, har slutit upp redo att assistera.

Jag harklar mig, tar befälet. Då så tjejer! Då börjar vi! Vad behövs? Döttrarna himlar sig mot expediten vilken i samförstånd himlar tilllbaka. Jag blir plötsligt osäker. Så där man lätt blir, ensam, långt ute i okänd terräng. Nytt försök. En sån? (Pekar på en i mina ögon fullt ändamålsenlig bh). Tystnaden är öronbedövande. De övriga tre himlar sig åter i tyst samförstånd. Eller en… pappa, avbryter en dotter. Du kanske kan sätta dig därborta så länge? Så säger vi till när du ska betala? Jag känner mig lite nedstämd på vägen hem. Jag vill ju kunna hjälpa till med allt. Jag tar en kopp. Flickorna kommer småningom trampande. Vi ville bara tacka för hjälpen pappa. Du skötte dig jättebra! Det sa (expediten) också. Hon fattade tydligen att vi inte hade någon mamma. Du förstår pappa, när man är ensam förälder måste man vara dubbelt så bra!

Jag funderar ytterligare en liten stund. Livet är ibland svårbegripligt. Men samtidigt fullständigt underbart på något sätt.

Jag skulle kunna fylla bloggen med massor av underbara ögonblick. Men också med tillfällen av fruktansvärd vrede eller avgrundsdjup sorg, om misslyckanden och idiotiska grejer jag gjort som förälder. Och det är ju tydligen ur dessa man utvecklas.

Min filosofi är hursomhelst enkel. Man ska inte vara så hård mot sig själv. Man ska inte rucka på sina principer oavsett skitstormen det medför. Ös in så mycket kärlek det bara går. Jag säger inte att jag lyckats med detta. Jag talar om principen, inställningen, inte om mig själv. Jag försöker dock alltid vara konstruktiv.

Vi åt tillsammans med delar av släkten en storslagen middag för att fira myndighetsdagen. Jubilaren bad faktiskt om ett tal, hör och häpna. För det är ju sånt du gör, pappa. Jasså, det har hon snappat upp. Talet som helhet ska jag inte återge. Det jag i korthet försökte förmedla, som jag under hela hennes liv försökt förmedla, var att aldrig ta någon skit i livet. Att inte göra sig beroende av någon, att tjäna sina egna pengar – för det ger frihet. Att aldrig hålla tillbaka utan ge livet allt hon har. Att låta sin röst eka i världen. Till sist sa jag att trots att hon redan varit med om det mest fasansfulla någon kan, att förlora en förälder, så bör hon inte fokusera på det. Fokusera på oss som lever istället. På oss som sitter här runt bordet och firar henne. Här och nu.

Jaja. Vad vet man egentligen? Det är inte mycket vi hinner tänka, känna och uppleva under vår ytterst lilla stund på jorden. Så därför bör man ta sig igenom sin lilla skärva av existens leendes.

Barn. Ungdom. Vuxen. Att skiljas är att dö en smula. Det övriga är liv. Så mycket liv.

Relaterade blogginlägg

Tiden är vår vän

Musik

O nata lux

Lascia ch’io pianga

Post scriptum: En väldigt dålig sak är att jag blivit portad från Dubliners. Ja, inte av personalen som ser mig som en kärvänlig gammal inventarie i direkt anslutning till karaoken. Nej, av min dotter. Det är tydligen hennes ställe nu. Så sluts ännu en cirkel. Ensam hemma konstaterar jag det uppenbara: ensam är jag aldrig.

Foto, Historia, Mat och dryck, Personligt

bild 147: Frukost i det gröna

8 oktober, 20238 oktober, 2023av adolphson

Idag fyller hon år mina barns mor, den barska, den glada, den arga, den sura, den smarta, den ljusa, den dumma och snälla. Hinn i kapp mig, ljus! Skrynkla ihop tiden åt mig! Kortet jag alltid har nära är tummat och från en analog tid men fullt av ljus. Igår firade vi dessutom hon som fyller arton i övermorgon, den kluriga, känsliga, kämpande, underbara och fina. Min lilla tjej.

Jag har alltid haft ett inre ljus i mitt liv, också de de stunder när livet varit som mörkast. Det ljuset falnade ordentligt den elfte april 2019. Sedan dess söker jag efter det med ljus och lykta. Mest bakåt i tiden, vad det verkar. Jag saknar min barn- och ungdomstid trots att jag har det tämligen bra. Jag saknar min mamma och syster trots att lång tid gått. Jag saknar mina barns mor. Jag saknar vännerna från Uppsala trots att jag träffar dem varje vecka. Jag saknar känslan att vara hel.

Hel? Vad är det för i-landsrelaterat nonsens? Just nu är 110 miljoner människor i världen på flykt från krig, konflikter och förföljelse. Barn och familjer i världens kriser kämpar för att överleva. Att fly undan fara och nöd har vi människor alltid gjort, i det sammanhanget är gräset ständigt grönare på andra sidan, värt att korsa öknar och hav för att nå. Hel? Jösses. Skärp dig, Adolphson.

Det vilar något romantiskt över måltider i det gröna. Kanske är det Bellmans fel, kanske handlar det om frihetskänslan som kommer av att ha möjlighet att lyxa på det enkla viset. Kanske utgör en måltid i det gröna den förverkligade drömmen av avslappnad, förslösande dekadens. Goda mackor, varm choklad, ett glas bubbel på en filt. Jag minns att dessa tillfällen var viktiga för mor när jag växte upp. Frukost utomhus, utflykter till Vassholmen, Saltskär eller Stora Rös på Styrsö, bär- och svamputflykter runtomkring i Dalarna. Alltid var ”massäcken” med. Senare i livet förekom frukost i den uppsaliensiska myllan efter vårbal på V-dala eller frystorkad mat under allehanda friluftsliv med Malin och flickorna.

Jag saknar allt det där.

I juni 1989 togs en bild som om inte med ljusets hastighet så åtminstone snabbt spreds över världen. Den föreställde Ungerns och Österrikes utrikesministrar som tillsammans poserade medan de klippte taggtråden mellan länderna. Ett hål i järnridån hade uppstått. Genast började tiotusentals östtyskar ta sig till Ungern för att den vägen fly vidare mot ljuset i väst. Ungern hade lovat DDR att flyktingarna skulle stoppas vid gränsen och så skedde. I augusti fanns 200 000 östtyskar vid gränsen.

Ett hål klipps 1989. Bild: Hopi Media, Bernhard J Holzner

En dag beslutades att gränsen tillfälligt skulle öppnas. Flera ungerska politiska partier och organisationer hade bjudit in till en ”paneuropeisk frukost” vid gränsen. En av deltagarna var förövrigt Otto von Habsburg, arvtagaren till det sedan första världskrigets slut störtade kejsardömet Österrike-Ungern. Gränsen, hade det sagts, skulle i en symbolisk gest vara öppen under tre timmar. Plötsligt kom flera hundra östtyskar som inte ville nöja sig med en enkel frukost i det gröna utan hade som mål att ta sig över gränsen och vidare in i väst. Vaktchefen hade, berättade han själv senare, trettio sekunder på sig att fatta ett beslut om han skulle skjuta eller vända blicken mot Österrike och låta dem passera. Ljus eller mörker. Han valde ljuset och sex hundra östtyskar kunde ta sig vidare mot Västtyskland. Sedan gick det snabbt. I november öppnandes muren i Berlin och det gamla Östeuropa kollapsade.

Det är nästan ironiskt. Jag saknar mitt tidigare livs måltider i det gröna medan hundra miljoner människor skulle ge allt för att få uppleva en nanosekund av mitt liv eller åtminstone få mat för dagen. Jag skäms när jag tänker närmare efter.

Men jag erkänner att jag ser fram emot någon av alla dessa slumpartade handlingar och händelser som förändrar människors, i det här fallet mitt, liv. Vi ställs då och då i livet inför situationer som definierar oss som människor. Öppna en gräns, sträck ut en hand, erbjud en frukost i det gröna. Det enda val vi har gäller hur vi använder den tid vi har just nu. Så jag uppmanar mig själv, aningen strängt, att hålla huvudet högt och fortsätta framåt. Att sätta en fot framför den andra på väg mot… ja, vem vet? Det finns alltid ett hål i taggtråden. Jag är mina barns far och som sådan är livet trots allt både ljust och vackert.

Mitt ljus ligger framför mig, alltid är det så. Jag måste välja en gentlemannamässig väg genom livet, en väg av integritet. Ett sätt är att fira den åttonde oktober och helt ignorera den elfte april. Alternativet är att låta bitterheten styra, att sårad av existensens tragedi raggla fram och likt en punschig boxare veva vilt i luften fåfängt hoppandes på att träffa någon eller något. Nej, jag styr mot fyrar, flyr om jag måste, hjälper om jag kan, drömmer om en framtida måltid i det gröna i ett tillstånd av avslappnad förslösande dekadens.

Idag fyller hon år. Skulle fyllt. Igår firade vi hon som fyller arton i övermorgon, den kluriga, känsliga, kämpande, underbara och fina. Min lilla tjej har blivit ung vuxen.

Jag tror det är dags för en frukost i det gröna.

Tills ljuset hann upp mig och vek ihop tiden.

Relaterade blogginlägg:

Musik:

Bloggens musik (spellista)

Källor:

Ström Melin: Världen sedan 1989

UNHCR

Tranströmer: Den stora gåtan

Demokrati och samhälle, Foto, Politik, Retorik

bild 146: doxa (möjligen annorlunda)

1 oktober, 20231 oktober, 2023av adolphson

”Folk engagerar sig för att de vill någonting.” Citatet lär härröra från Olof Palme. Jag deltar i Centerpartiets partistämma i Örebro. Kanske borde jag göra min röst hörd? För jag vill ju någonting. Dels borde jag göra det för att jag har förmågan och genom vårt demokratiska system möjligheten. Och dels borde jag, eftersom uppemot tusen personer deltar, kanske begagna tillfället att gå upp i talarstolen av ingen särskild anledning och i en bisats råka nämna att jag är singel?

Doxa är ett grekiskt ord som avser ett samhälles allmänna uppfattning, åsikt eller tro. Doxa missbrukades enligt Platon i syfte att förleda folket vilket ledde till att han inte alls gillade demokratin som styrelseform.

Just nu står vi svenskar inför några frågor som i både våra egna och omvärldens ögon definierar oss. Det kanske alla tider gör och detta är vår tids doxa. Det handlar om brända koraner, en angiverilag som ”bara” är en utredning, våldsam kriminalitet och människor som, samt hur det sker, utvisas.

Den värdegrund, doxa, vi har i Sverige har definierats genom lagar om tryckfrihet, hets mot folkgrupp, förtal och förolämpning. Sverige har faktiskt världens äldsta tryckfrihetsförordning daterad 1766. En väsentlig del idag utgör offentlighetsprincipen som säger att alla allmänna handlingar är offentliga och därför kan eftersökas och läsas av vem som helst. Det sker ofta genom oberoende journalister vars artiklar och reportage allmänheten tar del av. 1766 avskaffades också den offentliga censuren av tryckta handlingar. Det fanns dock vissa inskränkningar: smädelse mot Gud och Konungen tillhörde det som fortfarande var förbjudet att trycka. Innan lagens tillkomst kunde dessa brott leda till döden men därefter blev detta ovanligt även om Gustav III utgjorde ett undantag (”kungatyrannen”).

1671 dömdes den nittonårige Johan Olof Rahm från Gävle till döden genom halshuggning. Brottet var smädelse. Hans brott uppfattades så allvarligt att domen skärptes: kroppen skulle efter avrättningen brännas. Det Rahm gjort sig skyldig till var att han hade kritiserat den svenska krigsföringen i Tyskland. Han hade därmed kritiserat den svenska nationalstaten som sådan och statens uppfattning av den kristna tron.

Men smädelse kunde man bli dömd för även efter 1766. 1909 dömdes den socialdemokratiska agitatorn Kata Dahlström till två månaders fängelse för smädelse av regeringen. Det hon påstods ha sagt var att ”första kammaren valdes av oxar, får, getter, svin och penningpåsar. Då kunna ni själva tänka hur representanterna äro.” Idag skulle det påståendet knappast vara åtalbart.

I våra dagar får man kritisera Sveriges offentliga insatser inom olika områden och man får driva med såväl kung som riksdag. Man får också smäda, bränna, heliga böcker, utvisa människor och jaga kriminella. Men kanske bör man vara försiktig med att se sina ageranden och påståenden som något, ur ett allmängiltigt moraliskt perspektiv, rätt. Det finns frågor som kan leda till att vår demokrati förkastas av vissa grupper. Vissa saker är alltid fel, som kriminalitet. Men vad som faktiskt är kriminellt varierar över tid. Platon blev måhända offer för retoriken – för demokrati är något bra trots att den ger möjlighet att bruka den för egna syften. Kanske är detta dess kärna: majoritetens förtryck av minoriteten.

Doxa. Åsiktsyttringar. Perspektiv. Folk engagerar sig för att de vill någonting. Muharrem Demirok vill något. Exempelvis stå upp för en anständig liberal borgerlighet under en tid sådana värden är hotade. Och vad vill jag? Ja, inte ska jag gå upp i talarstolen om jag inte har något vettigt att säga. Jag känner dock att när jag befinner mig bland så många engagerade människor så slår det an något hos mig. Jag vill något.

Jag stötte ihop med en viss Johan Wester på stämman. Förutom sitt politiska engagemang är han en av personerna bakom Hernö Gin. Han tyckte det var roligt att språka med en Adolphson i verkligheten, sa han. Han hade nämligen följt min och min brors digitala diskussion om monarkin men ansåg min bror vara en för bra kund för att kunna ta mitt parti. Eller mitt parti är han ju i…ja. En bra karl, hävdade Viktor, och uppmanade mig att inte göra bort mig genom att börja veva om Tanqueray. Ånä, jag är en man av klass! En man av ginens Pripps Blå, avslutade junior sardoniskt.

Man kan fråga sig vad som är det bästa respektive sämsta med ett engagemang i ett politiskt parti. Frågar någon mig är svaret glasklart. Att få träffa människor och utbyta åsikter. Att få lyssna och kunna påverka vilken politik som ska föras. Frågar någon vad tonårsdöttrar anser är svaret möjligen annorlunda.

Jag avslutar mer seriöst än att skoja om alternativa skäl till att äntra en talarstol. Här återges en del av Muharrems tal som jag särskilt uppskattade. Han vill ju något, han. Doxa.

Var blev ni av ljuva drömmar? Det är frågan som dröjer sig kvar när jag ser många av våra forna vänner idag. Inte nog med att man dag för dag tvättar bort varje spår av liberal politik. Suddar ut minnena av sin egen stolta historia. Man monterar också ner sin borgerliga identitet, bit för bit. Köper helt okritiskt Sverigedemokraternas världsbild.

Olikheter möts med misstänksamhet. Friheten och öppenheten sätts på undantag. Klimatet, ja det tycks man strunta fullständigt i. Studieförbund och folkbildning monterar man ner. Man behåller inte ens grunden i borglig ekonomisk politik, man höjer skatten istället för att sänka den. När ledande Sverigedemokrater hetsar mot homosexuella, mot muslimer eller dragqueens. När man utan skam skriver ”Hej då Hassan” till människor som utvisas, ger människoföraktet och rasismen fritt spelrum i språket. Då ekar en närmast öronbedövande tystnad från dem som lovat att dra röda linjer och vara liberala vakthundar.

Till varje liberal själ som nu är fast i Tidötänket. Lyssna på Tages och Monicas fortsättning. Vad gör vi nu, vad ska vi tala på för språk? Ja, ett sätt, när det blåser lite kallt är att tro på det vi trodde på. Trots allt.

Relaterade blogginlägg:

Shrek

Rostra

Musik:

Sebastian against the world

Amors pilar

Källor:

Eriksson: Retorikens grunder

Foto, styrsö

bild 143: laterna magica

14 juli, 202316 juli, 2023av adolphson

Viktor ringade. Med ett tonfall som inte tillät opposition beordrade han mig att hissa flaggan. ”Det är kronprinsessans födelsedag. Skärp dig”.

Namn. De säger mycket om oss.

Laterna magica är latin och betyder ”magisk lykta”. Termen avser den tidiga kameran, ett sätt att projicera bilder. Det finns en magisk låda i huset på Styrsö. Öppnar man den är man förlorad. Iallafall om man, som jag, är intresserad av (sin) historia. Lådan innehåller bilder och minnen, fragment av en tid som var, men tolkningen, bilden, den får man som alltid göra själv.

Astrid är ett gammalt nordiskt kvinnonamn (…) bildat från orden as, ‘gud’ och frid, ‘skön’, alltså ‘gudaskön’. Ett av de äldsta beläggen i Sverige för Astrid är en inskrift från 1000-talet på en runsten i Södermanland: ”Astrid lät göra detta minnesmärke efter Anund och Ragnvald, sina söner. Blevo dödade i Danmark, voro rika i Rauninge och raskast i Svitjod”. (Wikipedia).

Alla har en eller flera platser som är viktiga för dem. Halsvik är en av mina. Och jag gissar att det är på liknande vis för våra grannar här i viken.

Min mormor hette Astrid. Hon träffade min morfar Ivar och de reste ett minnesmärke i form av ett hus. Sådant händer mest hela tiden. Två människor träffas, tycke uppstår och i enlighet med omgivningens nöje eller missnöje slås några påsar ihop. Det sätter igång processer och historiens trådar skapar en fantastisk, unik väv.

Jag vet inte vilket år morfar och mormor träffades för första gången. Men jag vet att morfar hade två systrar som gift sig och flyttat till Styrsö från Gullholmen och att morfar, när han på 1920- och 1930-talen hade permission från sitt liv på världshaven, ofta besökte dem.

Sjömän på permission på Styrsö (och som posen antyder, möjligen på friarstråt)

1936 hade dock frågan ställts och beslutet fattats. Men morfar ville inte bo i skyddande lä inne på ön, dessutom ville han se havet. Halsvik passade därför bra, där bodde redan, på södra sidan, en av systrarna. Sålunda inköptes för 728 kronor (1 krona kvadratmetern) år 1936 en avstyckad obebyggd fastighet av byalaget Styrsö Sörgård.

Nu, snart nittio år och några generationer senare, kan jag, om än med viss möda, följa tråden. De flesta av nutida släktingar på morfars sida har flyttat från Styrsö. Några enstaka finns kvar på Gullholmen. Men i stamhuset Viktorsgården (där mormor och hennes två syskon växte upp) tronar ännu, i rakt nedstigande led, mammas kusin Lennart och hans fru Agneta med barn och barnbarn. Där hålls gästfriheten högt och vi är ofta på besök, Viktor (!) och jag.

Mormor till höger med vänner på Viktorsgården

Jag vet inte hur långt tillbaka mormors släkt går att spåra på Styrsö. Men det är långt. Min syster Helena, som gick bort alldeles för tidigt och vilar i samma grav som sin mor, kusin, moster, mamma, morföräldrar och gammelmorföräldrar knyter via sitt namn ihop det: Helena Astrid Viktoria.

Den gamla dansbanan på Styrsö. Eller möjligen Donsö. Säkert tog sig Astrid och Ivar en svängom.

Husen i Halsvik byter inte ägare så ofta. Vårt har tillhört vår släkt sedan det byggdes. Grannen genomför som nybliven andre ägare sedan 1936 en renovering och husen runt omkring har inte fler än en till tre ägare sedan 1960-talet. Plötsligt kommer jag att tänka på Astrid Lindgrens Norrgården, Mellangården och Sörgården. Matriarkerna i Halsvik, Astrid, Gunhild Carlund med flera, fintade man inte bort. Ökända (!) var deras kafferep som kunde pågå i tre dagar. Sägs det.

Mormor. Vem var du egentligen? Jag minns dig som en ibland sträng, för att inte säga auktoritär, men samtidigt kärleksfull dam med strikt moralisk kompass. Den magiska lådan talar dock delvis ett annat språk. Där framträder du som någon som gillar spex, upptåg och med ett rikt umgängesliv. Det sägs att du ogillade alkohol varför morfar gick ner i källaren om han ville ta en liten knäppare. Även där finner vi ibland spår.

Hursomhaver. Gud, frid, skön. Precis som Helena Astrid Viktoria genom sina namn sammanfattar släkten sammanfattar också mormor Astrid Styrsö och Halsvik.

Jag tar fram flaggan, tänker att var och en av oss är en magisk lykta med förmåga att projicera bilder. När jag öppnar den magiska lådan på Styrsö försvinner många timmar men när jag återkommer till nuet förstår jag lite mer om mig själv.

Namn. Jag skulle hetat Markus men någon fackpamp på fars arbetsplats hävdade att man inte kunde döpa mig efter kapitalets lakej (Marcus Wallenberg). Så var tidsandan på 1970-talet. Mor valde istället, för att markera tillhörighet till sin nya hemvist, ett rejält dalanamn: Per Fredrik. När nästa barn kom hade hemlängtan blivit stark och Jon Viktor såg dagens ljus. Genom en salig blandning av det jag här nämner plus ett knippe rojalistisk yra (Kronprinsessan och Helena är i det närmaste jämngamla) fick min syster sina namn.

Namn. De säger mycket om oss. Jag vet dock bättre än att argumentera med Viktor om flaggor och kungahuset. Så jag avslutade mitt kaffe, mumlade ”Vive la republique” och masade mig ut samtidigt som jag tänkte på människorna som gått före. För dem, och många fler, utropar jag: låt flaggan gå i topp!