Foto – Sida 3 – Adolphson

bild 150: tripp, trapp, trull

1 januari, 202431 december, 2023av adolphson

Här har jag slipsten och här min bytta och mat i väskan till ängen ut. Nu är det fråga att göra nytta, vi får nog svettas förrn det tar slut.

Tripp, trapp, trull. Dagarna går. Nu har 2023 gått av sin stapel, fallit av sin stängel. Vad ska vi tycka om detta nådens år? Kanske att 2023, på många sätt en förolämpning, äntligen lagt sig till ro. Be gone, good riddance to you.

Det är en smula dragit i korthuset jag byggt upp som tillvaro. Hurså? Ja, till att börja med är det fan ingen lek att vara ensam förälder till tonårsdöttrar.

Det är vackrare i naturen än vad människors smarta kameralinser förmår återge på sociala medier. Jag begrundar året, och åren, som gått under en promenad genom ett vintrigt Falun. Om jag fick leva om mitt liv, tänker jag, skulle jag ändra något? Ångrar jag något? I synnerhet under 2023?

Utan att medvetet hänfalla till någon sorts oljigt självöverskattande minnesfel vill jag påstå att 1986 var ett bra år. Så även 1990, 1991-92, 1995, 1997-98, 2000, 2005 och 2008. Men 1997 var samtidigt ett jobbigt år. 2015, 2017 och 2019 innehöll stora personliga motgångar och katastrofer. 2023 var väl hyfsat bra på ett rent personligt plan. Och det är väl så det är här i livet, det går upp och det går ner.

Tripp trapp trull är ett uttryckssätt för att beskriva tre ungefär likadana föremål eller varelser som står på rad i storleksordning. Uttrycket är känt sedan 1700-talet men var ursprungligen namnet på ett kortspel. Intressant är att trots att uttrycket är etablerat råder ingen konsensus huruvida Tripp eller Trull är störst. Svenska Akademiens ordlista anger exempelvis avtagande storlek, medan Nationalencyklopedins ordbok hävdar ökande.

Jag ser dagligen tre av samma när jag iakttar mina döttrar. Bli inte som jag, skriker jag tyst inombords. Ingen risk, svarar mig Brahma. Tack för det. Jag roade mig att göra ett litet fotomontage av döttrarna och deras mor när de alla var i ungefär samma ålder. Det är nog ingen som ser det jag ser och det är som det ska med den saken.

Oljiga självöverskattande minnesfel behöver inte vara så tokiga. Jag påminner mig under promenaden om Kirkegaards citat: ”Livet förstås baklänges, men levs framlänges”.

Ånger. Det är kanske typiska tankar så här års. Det är ju fullt på gymmet i januari. En promenad kan man ändra och göra om. Man får inte leva om sitt liv det är själva grejen, säger Jonas Gardell. Jag ångrar inget för det har jag inte tid med, säger favoritskådespelaren Anthony Hopkins. Människor jag mött, misstagen jag begått – nej, inte ångrar jag något. Hur skulle det vara möjligt?

Faller korthuset bygger man sig ett nytt. Man ska fan inte gnälla. Man får råda sig själv inför livets val som man skulle råda sin bästa vän. Angående föräldraskap gäller samma regel som för alla föräldrar, ensamstående som övriga: det gäller att ge så mycket kärlek en kan och hälla käften. Kalla mig konservativ men min uppfattning är att den man som, familjesituation oaktat, inte sörjer materiellt och emotionellt för sina barn och deras mor är en krake.

Det må vara som det vill med 2023. Det enda jag kan påverka är minnet av det. Men ändå: djuphavsavtalet blev klart, det kom ett nytt vaccin mot malaria, en bromsmedicin mot alzheimers, en lag mot kvinnovåld i hela EU och skövlingen av Amazonas bromsades. Lyfter jag blicken mot 2024 inser jag att mycket annat bra också kommer att hända. Det enda jag för egen del önskar av framtiden är att sitta under korkeken och lukta på blommorna, och vara så lycklig jag förmår. Tripp, trapp, trull – åren går, vare sig vi vill eller inte, och vi med dem. Genom varje svårighet mot stjärnorna.

Förgäves blomman om livet tigger, nu är den slut hennes korta vår. Och blomman faller i från sin stängel, när skördarn kommer med lien sin – och tätt i spåren där går en ängel och räfsar samman och bärjar in.

Relaterade blogginlägg:

Sannolikhet

Musik:

Slåttervisa

Nihil tibi

Källor:

Wikipedia

Expressen 28/12 2023

Foto, Historia, Uppsala/V-dala

bild 148: hovstallmästare Munck

18 november, 202318 november, 2023av adolphson

Kärlek. Jag har den. Vill du också ha? Tillåt mig att assistera. Den där skoluppgiften kräver måhända en förklaring.

Varje år är det alltid någon elev som med viss emfas påpekar att Gustav III minsann var homosexuell och att det var en annan snubbe (de kan sällan namnet på hovstallmästare Munck) som fick styra majestätets majestatis vid avelstillfället. Verkligen? Hur det än förhöll sig med G3:s sexualitet så är den viktigaste lärdomen i sammanhanget att alla då och då borde ha en hovstallmästare Munck inom räckhåll, replikerar jag. Eleverna ser villrådiga ut. Håhåjaja. Man säger ju så mycket dumt. Sedan lägger jag till: älska dig själv hur svårt det än är. Det är förutsättningen för att älska sin nästa.

Hur vet man att det verkligen var som det var? Minnet spelar oss spratt, rykten sprids och blir till sanningar, källkritik är inte ordet för dagen. Nej, uppfattningar av olika slag handlar mer om känslan var och en hade när det som hände hände och av det byggs både kollektiva och individuella uppfattningar. Allt är ett enda stort antagande – inte sällan med påfallande vag verklighetsförankring. Bör man, om inte annat för sin sinnesfrid, vända historien ryggen?

Förra helgen var jag på återträff på V-dala. Mitt undermedvetna sa mig att det var en resa till 1995 jag skulle göra och jag hade verkligen sett fram emot det. Den senaste återträffen ägde rum 2012 tillsammans med Malin. Händelsen ryms alltså inom bloggens historia. Vi träffades ju på V-dala, Malin och jag, och platsen utgör således något av min personliga hovstallmästare Munck. Nu är det fyra och ett halvt år sedan Malin gick bort och tiden med henne börjar obönhörligt snurra in sig i kronologi, händelser och uppfattningar som ett eko från den absoluta sanningen.

Sofia Magdalena och Gustav III hade svårt att få barn. En viktig orsak var att de aldrig fått någon ordentlig sexualkunskap. Osäkerheten på det amorösa området hade skapat en klyfta mellan paret. Gustav ville dock råda bot på detta, riket måste om inte annat få en tronföljare. Problemet var att kungen och drottningen enbart träffades i officiella sammanhang. Det gällde, så att säga, att gå från att vara kung och drottning till att bli Sofia Magdalena och Gustav. För att förmedla sin önskan om intimitet utsåg Gustav hovstallmästaren Adolf Fredrik Munck. Denne var lämplig dels eftersom han redan hade en relation med en av drottningens hovdamer som därför kunde förmedla önskemålet och dels eftersom han just på grund av relationen, uppenbarligen visste hur man gjorde. Till Muncks förskräckelse ingick det i uppdraget att finnas med i sängkammaren för att vid behov kunna bistå det bortkomna paret i hur ett samlag i praktiken gick till. Munck försökte slippa undan med hänvisning till att naturen nog skulle ombesörja detta men Gustav ville inte chansa.

Det finns några, sett så här i efterhand, smått absurda, men samtidigt nästan lite gulliga, berättelser om vad som tilldrog sig. Det hela för tankarna till något ur en slå-i-döttrar-fars av Nils Poppe. Klart är att dock Munck fick instruera kungaparet vilket ledde till ett hyfsat fungerande kärleksliv med två barn som följd. Kronprins Gustav Adolf och hans yngre bror Karl Gustav, den senare dog ett par månader efter födseln.

Gustav III:s bröllopsdräkt från 1766. Bild från Livrustkammarens Instagramkonto

Kungaparet var mycket tacksamma. Munck fick titlar, ordnar och presenter vilket naturligtvis väckte avund. Efterhand började ryktet gå att det i själva verket var Munck som var far till kronprinsen. Inte minst kungens mor Lovisa Ulrika hävdade detta vilket ledde till en brytning henne och Gustav. Att Munck ofta syntes i drottningens våning på slottet hade dock även en annan förklaring, nämligen hovdamen han hade en affär med.

Jag klev in i kulissen (nationshuset) i Uppsala och träffade massor av gamla vänner. Människor som det kändes att jag såg genom ett sådant där åldersfilter på sociala medier. Fredrik! utropar någon. Vad roligt att se dig i verkligheten! Det yttrandet, om något, indikerar att tid förflutit. Besöket på nationen beskrivs kanske annars bäst genom jämförelsen med hur det känns att åka på semester till Norge. Man känner till stället väl, förstår språket hyfsat, irriterar sig på märkligheter (som den oerhört provocerande företeelsen unga män som bär håret i fläta bara för att de kan) och gör sitt bästa för att med hjälp av historien orientera sig. Där fanns en gång en öppen bar, men det var för länge sen, så länge sen…

Kvällen gav ytterligare perspektiv på min personliga historia. Jag sippar på mitt glas, jag lyfter min hatt, jag tackar livet, jag har haft tur. V-dala – min Amor, min hovstallmästare Munck, min clownfisk i svarta havet. Vi ses igen.

Inför återträffen 2023. Det hände. Jag var där. Foto: Gunnar

Jag ankommer hemmet efter helgen i Uppsala. Det är fars dag. Det är tyst i huset. Tankarna vandrar. Jag inser att att känslan från hur det var faktiskt räcker. Det som är det är, tillvaron är god nog. Vildvittrorna överraskar mig med uppvaktning. Jag känner att jag gillar att se hovstallmästare Munck som en metafor för Amor. Med det synsättet kan man med fog faktiskt hävda att alla behöver en dylik nu och då. Tankarna vandrar vidare. Man bör inte vända historien ryggen. Man bör bejaka den. Rätt använd är var och ens historia en språngbräda in i något nytt. Ständigt är det så. Historien är vår hovstallmästare Munck. Jag älskar det. Jag älskar alltså är jag till.

Hörrni, säger jag till eleverna. Kan man inte se Munck som Amor? Va, svarar eleverna. Ta Eros istället då, om det förenklar, svarar jag. Klassrummet fylls av flackande blickar. Vad menar du, undras det allmänt. Välkomna till humanismen, kära naturvetare. Men så här. Alla längtar efter kärlek. Gustav, Sofia Magdalena, ni och definitivt jag. Fruktar man ensamheten ingår man snart i publiken till sitt eget liv. Reflektera över det medan jag hämtar kaffe. Jag skriver rubriken på tavlan:

Kärlek. Jag har den. Vill du också ha? Tillåt mig att assistera.

Jag lägger till, halvvägs ute ur klassrummet: jag älskar min nästa. Kanske har jag redan träffat henne. Kanske inte.

Musik:

Till mamma

You are my sunshine

Oh! Mio babbino caro

Relaterade blogginlägg

Thorsten Flinck

Återträffen 2012

Täckminnen

Källor:

Wickman: En kunglig tragedi – en biografi om Gustav IV Adolf

Foto, Historia, Mat och dryck, Personligt

bild 147: Frukost i det gröna

8 oktober, 20238 oktober, 2023av adolphson

Idag fyller hon år mina barns mor, den barska, den glada, den arga, den sura, den smarta, den ljusa, den dumma och snälla. Hinn i kapp mig, ljus! Skrynkla ihop tiden åt mig! Kortet jag alltid har nära är tummat och från en analog tid men fullt av ljus. Igår firade vi dessutom hon som fyller arton i övermorgon, den kluriga, känsliga, kämpande, underbara och fina. Min lilla tjej.

Jag har alltid haft ett inre ljus i mitt liv, också de de stunder när livet varit som mörkast. Det ljuset falnade ordentligt den elfte april 2019. Sedan dess söker jag efter det med ljus och lykta. Mest bakåt i tiden, vad det verkar. Jag saknar min barn- och ungdomstid trots att jag har det tämligen bra. Jag saknar min mamma och syster trots att lång tid gått. Jag saknar mina barns mor. Jag saknar vännerna från Uppsala trots att jag träffar dem varje vecka. Jag saknar känslan att vara hel.

Hel? Vad är det för i-landsrelaterat nonsens? Just nu är 110 miljoner människor i världen på flykt från krig, konflikter och förföljelse. Barn och familjer i världens kriser kämpar för att överleva. Att fly undan fara och nöd har vi människor alltid gjort, i det sammanhanget är gräset ständigt grönare på andra sidan, värt att korsa öknar och hav för att nå. Hel? Jösses. Skärp dig, Adolphson.

Det vilar något romantiskt över måltider i det gröna. Kanske är det Bellmans fel, kanske handlar det om frihetskänslan som kommer av att ha möjlighet att lyxa på det enkla viset. Kanske utgör en måltid i det gröna den förverkligade drömmen av avslappnad, förslösande dekadens. Goda mackor, varm choklad, ett glas bubbel på en filt. Jag minns att dessa tillfällen var viktiga för mor när jag växte upp. Frukost utomhus, utflykter till Vassholmen, Saltskär eller Stora Rös på Styrsö, bär- och svamputflykter runtomkring i Dalarna. Alltid var ”massäcken” med. Senare i livet förekom frukost i den uppsaliensiska myllan efter vårbal på V-dala eller frystorkad mat under allehanda friluftsliv med Malin och flickorna.

Jag saknar allt det där.

I juni 1989 togs en bild som om inte med ljusets hastighet så åtminstone snabbt spreds över världen. Den föreställde Ungerns och Österrikes utrikesministrar som tillsammans poserade medan de klippte taggtråden mellan länderna. Ett hål i järnridån hade uppstått. Genast började tiotusentals östtyskar ta sig till Ungern för att den vägen fly vidare mot ljuset i väst. Ungern hade lovat DDR att flyktingarna skulle stoppas vid gränsen och så skedde. I augusti fanns 200 000 östtyskar vid gränsen.

Ett hål klipps 1989. Bild: Hopi Media, Bernhard J Holzner

En dag beslutades att gränsen tillfälligt skulle öppnas. Flera ungerska politiska partier och organisationer hade bjudit in till en ”paneuropeisk frukost” vid gränsen. En av deltagarna var förövrigt Otto von Habsburg, arvtagaren till det sedan första världskrigets slut störtade kejsardömet Österrike-Ungern. Gränsen, hade det sagts, skulle i en symbolisk gest vara öppen under tre timmar. Plötsligt kom flera hundra östtyskar som inte ville nöja sig med en enkel frukost i det gröna utan hade som mål att ta sig över gränsen och vidare in i väst. Vaktchefen hade, berättade han själv senare, trettio sekunder på sig att fatta ett beslut om han skulle skjuta eller vända blicken mot Österrike och låta dem passera. Ljus eller mörker. Han valde ljuset och sex hundra östtyskar kunde ta sig vidare mot Västtyskland. Sedan gick det snabbt. I november öppnandes muren i Berlin och det gamla Östeuropa kollapsade.

Det är nästan ironiskt. Jag saknar mitt tidigare livs måltider i det gröna medan hundra miljoner människor skulle ge allt för att få uppleva en nanosekund av mitt liv eller åtminstone få mat för dagen. Jag skäms när jag tänker närmare efter.

Men jag erkänner att jag ser fram emot någon av alla dessa slumpartade handlingar och händelser som förändrar människors, i det här fallet mitt, liv. Vi ställs då och då i livet inför situationer som definierar oss som människor. Öppna en gräns, sträck ut en hand, erbjud en frukost i det gröna. Det enda val vi har gäller hur vi använder den tid vi har just nu. Så jag uppmanar mig själv, aningen strängt, att hålla huvudet högt och fortsätta framåt. Att sätta en fot framför den andra på väg mot… ja, vem vet? Det finns alltid ett hål i taggtråden. Jag är mina barns far och som sådan är livet trots allt både ljust och vackert.

Mitt ljus ligger framför mig, alltid är det så. Jag måste välja en gentlemannamässig väg genom livet, en väg av integritet. Ett sätt är att fira den åttonde oktober och helt ignorera den elfte april. Alternativet är att låta bitterheten styra, att sårad av existensens tragedi raggla fram och likt en punschig boxare veva vilt i luften fåfängt hoppandes på att träffa någon eller något. Nej, jag styr mot fyrar, flyr om jag måste, hjälper om jag kan, drömmer om en framtida måltid i det gröna i ett tillstånd av avslappnad förslösande dekadens.

Idag fyller hon år. Skulle fyllt. Igår firade vi hon som fyller arton i övermorgon, den kluriga, känsliga, kämpande, underbara och fina. Min lilla tjej har blivit ung vuxen.

Jag tror det är dags för en frukost i det gröna.

Tills ljuset hann upp mig och vek ihop tiden.

Relaterade blogginlägg:

Musik:

Bloggens musik (spellista)

Källor:

Ström Melin: Världen sedan 1989

UNHCR

Tranströmer: Den stora gåtan

Demokrati och samhälle, Foto, Politik, Retorik

bild 146: doxa (möjligen annorlunda)

1 oktober, 20231 oktober, 2023av adolphson

”Folk engagerar sig för att de vill någonting.” Citatet lär härröra från Olof Palme. Jag deltar i Centerpartiets partistämma i Örebro. Kanske borde jag göra min röst hörd? För jag vill ju någonting. Dels borde jag göra det för att jag har förmågan och genom vårt demokratiska system möjligheten. Och dels borde jag, eftersom uppemot tusen personer deltar, kanske begagna tillfället att gå upp i talarstolen av ingen särskild anledning och i en bisats råka nämna att jag är singel?

Doxa är ett grekiskt ord som avser ett samhälles allmänna uppfattning, åsikt eller tro. Doxa missbrukades enligt Platon i syfte att förleda folket vilket ledde till att han inte alls gillade demokratin som styrelseform.

Just nu står vi svenskar inför några frågor som i både våra egna och omvärldens ögon definierar oss. Det kanske alla tider gör och detta är vår tids doxa. Det handlar om brända koraner, en angiverilag som ”bara” är en utredning, våldsam kriminalitet och människor som, samt hur det sker, utvisas.

Den värdegrund, doxa, vi har i Sverige har definierats genom lagar om tryckfrihet, hets mot folkgrupp, förtal och förolämpning. Sverige har faktiskt världens äldsta tryckfrihetsförordning daterad 1766. En väsentlig del idag utgör offentlighetsprincipen som säger att alla allmänna handlingar är offentliga och därför kan eftersökas och läsas av vem som helst. Det sker ofta genom oberoende journalister vars artiklar och reportage allmänheten tar del av. 1766 avskaffades också den offentliga censuren av tryckta handlingar. Det fanns dock vissa inskränkningar: smädelse mot Gud och Konungen tillhörde det som fortfarande var förbjudet att trycka. Innan lagens tillkomst kunde dessa brott leda till döden men därefter blev detta ovanligt även om Gustav III utgjorde ett undantag (”kungatyrannen”).

1671 dömdes den nittonårige Johan Olof Rahm från Gävle till döden genom halshuggning. Brottet var smädelse. Hans brott uppfattades så allvarligt att domen skärptes: kroppen skulle efter avrättningen brännas. Det Rahm gjort sig skyldig till var att han hade kritiserat den svenska krigsföringen i Tyskland. Han hade därmed kritiserat den svenska nationalstaten som sådan och statens uppfattning av den kristna tron.

Men smädelse kunde man bli dömd för även efter 1766. 1909 dömdes den socialdemokratiska agitatorn Kata Dahlström till två månaders fängelse för smädelse av regeringen. Det hon påstods ha sagt var att ”första kammaren valdes av oxar, får, getter, svin och penningpåsar. Då kunna ni själva tänka hur representanterna äro.” Idag skulle det påståendet knappast vara åtalbart.

I våra dagar får man kritisera Sveriges offentliga insatser inom olika områden och man får driva med såväl kung som riksdag. Man får också smäda, bränna, heliga böcker, utvisa människor och jaga kriminella. Men kanske bör man vara försiktig med att se sina ageranden och påståenden som något, ur ett allmängiltigt moraliskt perspektiv, rätt. Det finns frågor som kan leda till att vår demokrati förkastas av vissa grupper. Vissa saker är alltid fel, som kriminalitet. Men vad som faktiskt är kriminellt varierar över tid. Platon blev måhända offer för retoriken – för demokrati är något bra trots att den ger möjlighet att bruka den för egna syften. Kanske är detta dess kärna: majoritetens förtryck av minoriteten.

Doxa. Åsiktsyttringar. Perspektiv. Folk engagerar sig för att de vill någonting. Muharrem Demirok vill något. Exempelvis stå upp för en anständig liberal borgerlighet under en tid sådana värden är hotade. Och vad vill jag? Ja, inte ska jag gå upp i talarstolen om jag inte har något vettigt att säga. Jag känner dock att när jag befinner mig bland så många engagerade människor så slår det an något hos mig. Jag vill något.

Jag stötte ihop med en viss Johan Wester på stämman. Förutom sitt politiska engagemang är han en av personerna bakom Hernö Gin. Han tyckte det var roligt att språka med en Adolphson i verkligheten, sa han. Han hade nämligen följt min och min brors digitala diskussion om monarkin men ansåg min bror vara en för bra kund för att kunna ta mitt parti. Eller mitt parti är han ju i…ja. En bra karl, hävdade Viktor, och uppmanade mig att inte göra bort mig genom att börja veva om Tanqueray. Ånä, jag är en man av klass! En man av ginens Pripps Blå, avslutade junior sardoniskt.

Man kan fråga sig vad som är det bästa respektive sämsta med ett engagemang i ett politiskt parti. Frågar någon mig är svaret glasklart. Att få träffa människor och utbyta åsikter. Att få lyssna och kunna påverka vilken politik som ska föras. Frågar någon vad tonårsdöttrar anser är svaret möjligen annorlunda.

Jag avslutar mer seriöst än att skoja om alternativa skäl till att äntra en talarstol. Här återges en del av Muharrems tal som jag särskilt uppskattade. Han vill ju något, han. Doxa.

Var blev ni av ljuva drömmar? Det är frågan som dröjer sig kvar när jag ser många av våra forna vänner idag. Inte nog med att man dag för dag tvättar bort varje spår av liberal politik. Suddar ut minnena av sin egen stolta historia. Man monterar också ner sin borgerliga identitet, bit för bit. Köper helt okritiskt Sverigedemokraternas världsbild.

Olikheter möts med misstänksamhet. Friheten och öppenheten sätts på undantag. Klimatet, ja det tycks man strunta fullständigt i. Studieförbund och folkbildning monterar man ner. Man behåller inte ens grunden i borglig ekonomisk politik, man höjer skatten istället för att sänka den. När ledande Sverigedemokrater hetsar mot homosexuella, mot muslimer eller dragqueens. När man utan skam skriver ”Hej då Hassan” till människor som utvisas, ger människoföraktet och rasismen fritt spelrum i språket. Då ekar en närmast öronbedövande tystnad från dem som lovat att dra röda linjer och vara liberala vakthundar.

Till varje liberal själ som nu är fast i Tidötänket. Lyssna på Tages och Monicas fortsättning. Vad gör vi nu, vad ska vi tala på för språk? Ja, ett sätt, när det blåser lite kallt är att tro på det vi trodde på. Trots allt.

Relaterade blogginlägg:

Shrek

Rostra

Musik:

Sebastian against the world

Amors pilar

Källor:

Eriksson: Retorikens grunder

Foto, styrsö

bild 143: laterna magica

14 juli, 202316 juli, 2023av adolphson

Viktor ringade. Med ett tonfall som inte tillät opposition beordrade han mig att hissa flaggan. ”Det är kronprinsessans födelsedag. Skärp dig”.

Namn. De säger mycket om oss.

Laterna magica är latin och betyder ”magisk lykta”. Termen avser den tidiga kameran, ett sätt att projicera bilder. Det finns en magisk låda i huset på Styrsö. Öppnar man den är man förlorad. Iallafall om man, som jag, är intresserad av (sin) historia. Lådan innehåller bilder och minnen, fragment av en tid som var, men tolkningen, bilden, den får man som alltid göra själv.

Astrid är ett gammalt nordiskt kvinnonamn (…) bildat från orden as, ‘gud’ och frid, ‘skön’, alltså ‘gudaskön’. Ett av de äldsta beläggen i Sverige för Astrid är en inskrift från 1000-talet på en runsten i Södermanland: ”Astrid lät göra detta minnesmärke efter Anund och Ragnvald, sina söner. Blevo dödade i Danmark, voro rika i Rauninge och raskast i Svitjod”. (Wikipedia).

Alla har en eller flera platser som är viktiga för dem. Halsvik är en av mina. Och jag gissar att det är på liknande vis för våra grannar här i viken.

Min mormor hette Astrid. Hon träffade min morfar Ivar och de reste ett minnesmärke i form av ett hus. Sådant händer mest hela tiden. Två människor träffas, tycke uppstår och i enlighet med omgivningens nöje eller missnöje slås några påsar ihop. Det sätter igång processer och historiens trådar skapar en fantastisk, unik väv.

Jag vet inte vilket år morfar och mormor träffades för första gången. Men jag vet att morfar hade två systrar som gift sig och flyttat till Styrsö från Gullholmen och att morfar, när han på 1920- och 1930-talen hade permission från sitt liv på världshaven, ofta besökte dem.

Sjömän på permission på Styrsö (och som posen antyder, möjligen på friarstråt)

1936 hade dock frågan ställts och beslutet fattats. Men morfar ville inte bo i skyddande lä inne på ön, dessutom ville han se havet. Halsvik passade därför bra, där bodde redan, på södra sidan, en av systrarna. Sålunda inköptes för 728 kronor (1 krona kvadratmetern) år 1936 en avstyckad obebyggd fastighet av byalaget Styrsö Sörgård.

Nu, snart nittio år och några generationer senare, kan jag, om än med viss möda, följa tråden. De flesta av nutida släktingar på morfars sida har flyttat från Styrsö. Några enstaka finns kvar på Gullholmen. Men i stamhuset Viktorsgården (där mormor och hennes två syskon växte upp) tronar ännu, i rakt nedstigande led, mammas kusin Lennart och hans fru Agneta med barn och barnbarn. Där hålls gästfriheten högt och vi är ofta på besök, Viktor (!) och jag.

Mormor till höger med vänner på Viktorsgården

Jag vet inte hur långt tillbaka mormors släkt går att spåra på Styrsö. Men det är långt. Min syster Helena, som gick bort alldeles för tidigt och vilar i samma grav som sin mor, kusin, moster, mamma, morföräldrar och gammelmorföräldrar knyter via sitt namn ihop det: Helena Astrid Viktoria.

Den gamla dansbanan på Styrsö. Eller möjligen Donsö. Säkert tog sig Astrid och Ivar en svängom.

Husen i Halsvik byter inte ägare så ofta. Vårt har tillhört vår släkt sedan det byggdes. Grannen genomför som nybliven andre ägare sedan 1936 en renovering och husen runt omkring har inte fler än en till tre ägare sedan 1960-talet. Plötsligt kommer jag att tänka på Astrid Lindgrens Norrgården, Mellangården och Sörgården. Matriarkerna i Halsvik, Astrid, Gunhild Carlund med flera, fintade man inte bort. Ökända (!) var deras kafferep som kunde pågå i tre dagar. Sägs det.

Mormor. Vem var du egentligen? Jag minns dig som en ibland sträng, för att inte säga auktoritär, men samtidigt kärleksfull dam med strikt moralisk kompass. Den magiska lådan talar dock delvis ett annat språk. Där framträder du som någon som gillar spex, upptåg och med ett rikt umgängesliv. Det sägs att du ogillade alkohol varför morfar gick ner i källaren om han ville ta en liten knäppare. Även där finner vi ibland spår.

Hursomhaver. Gud, frid, skön. Precis som Helena Astrid Viktoria genom sina namn sammanfattar släkten sammanfattar också mormor Astrid Styrsö och Halsvik.

Jag tar fram flaggan, tänker att var och en av oss är en magisk lykta med förmåga att projicera bilder. När jag öppnar den magiska lådan på Styrsö försvinner många timmar men när jag återkommer till nuet förstår jag lite mer om mig själv.

Namn. Jag skulle hetat Markus men någon fackpamp på fars arbetsplats hävdade att man inte kunde döpa mig efter kapitalets lakej (Marcus Wallenberg). Så var tidsandan på 1970-talet. Mor valde istället, för att markera tillhörighet till sin nya hemvist, ett rejält dalanamn: Per Fredrik. När nästa barn kom hade hemlängtan blivit stark och Jon Viktor såg dagens ljus. Genom en salig blandning av det jag här nämner plus ett knippe rojalistisk yra (Kronprinsessan och Helena är i det närmaste jämngamla) fick min syster sina namn.

Namn. De säger mycket om oss. Jag vet dock bättre än att argumentera med Viktor om flaggor och kungahuset. Så jag avslutade mitt kaffe, mumlade ”Vive la republique” och masade mig ut samtidigt som jag tänkte på människorna som gått före. För dem, och många fler, utropar jag: låt flaggan gå i topp!

Det står ett nytt hus på platsen för Öhbergs gamla bod

Musik:

Det är vackrast när det skymmer

Foto, Livsåskådning, Resor

bild 142 – grand tour

27 juni, 202327 juni, 2023av adolphson

Upplevelser. Nya människor. Perspektiv. Hållbarhet. Det är temat för den stora resa jag och flickorna just avslutat.

Vad tänkte de som för 4-5000 år sedan byggde Stonehenge eller de som för 19 000 år sedan smyckande grottorna i Lascaux? Kanske såg de detta som en utmaning, kanske ville de helt enkelt uttrycka sig. Kanske gjorde de det för att det gick.

Det har sedan en tid i familjen tjatats om att resa. Problemet är att jag hatar att resa. Det är dyrt och inte så hållbart. Däremot gillar jag att upptäcka nya platser. Som mänskligheten i stort, människan har ju alltid vandrat. Se där något av en inneboende komplexitet i såväl art som individ.

Så när möjlighet uppstod att först besöka England tillsammans med Johan och Elinora och senare Frankrike med familjerna Jobs–Darke beslutade jag mig för att gräva djupt i fickorna och ta med mina döttrar på en bildningsresa till kontinenten som varade sexton dygn. Och, det medges. Jag gjorde även resan för att utmana mig själv. Jag hatar ju som bekant att resa.

Avresa. Incheckning och grejer. Jag avskyr flygplatser och denna gång utgjorde inget undantag. Medan svetten lackade på farsan under fipplande med bagage och incheckningsapparater föredrog döttrarna att konversera något som tydligen är stort och heter ”Panetos”. Tjaba, läget? Artist eller inte, tala som folk 😡🥸. Mer intressant var tonårsinsikten att man kan resa till exempelvis England på samma tid som en genomsnittlig sovmorgon tar i anspråk.

Bournemouth. En sömnig liten stad vid kanalen. Englands Borlänge by the sea. Ett aningen bedagat men charmigt hotell med anor från förra sekelskiftet. Jag och Johan fick dela rum, döttrarna och kusinen hade bestämt det så. När vi fann två sängar ihop fick vi vänligt förklara att vi inte är gifta utan släkt. Uppfriskande fördomsfri hotellpersonal.

Vi avslöjade oss dock ganska snart som tillresta hurtiga skandinaver genom den, enligt engelska uppfattningen, smått bisarra önskan att bada före augusti. I övrigt når möjligen vita bönor och hashbrown (eller vad det heter) till frukost sin fullkomlighet relativt snabbt.

Salisbury. Johan ville besöka den, som det visade sig, magnifika katedralen uppförd 1220–1258. Känd för att vara Storbritanniens högsta domkyrka samt för att i den förvaras ett (av fyra) exemplar av Magna Charta tronar den majestätiskt i värmen. (Salisbury är förövrigt också känt för att ha flest pubar per invånare i hela England.)

Ett försök till diskussion om innebörden av Det stora fördraget med döttrarna. Givande blev också diskussionen med en mycket trevlig guide. Vi fann varandra snabbt, guiden och jag. Men vad betyder det, pappa? För mig? Allt, kära du. Allt.

Ingen fri man får häktas, fängslas, berövas sina rättigheter eller tillgångar eller dömas till fredlöshet eller landsflykt eller på annat sätt ofredas eller förföljas annat än efter laga dom av sina jämlikar och enligt landets lag.

Stonehenge. Den som varit där vet. Jag nöjer mig med att berätta att härmed upplevdes en gammal dröm.

Jag tog ett ögonblick i stillhet för att blicka ut över kanalen. Jag samlade med omsorg in den obligatoriska stenen. Olika hav ger olika perspektiv. Hastings och D-dagen kommer lätt upp i sinnet.

Stenar från platser jag besökt. Mitt eget lilla Stonehenge

En gammal vän sedan tjugofem år till Johan fick via min statusuppdatering nys om att han var i stan and there was much rejoicing. Se där nyttan av sociala medier, bäste svåger. Även restaurang ”Den väntande gästen” förtjänar viss uppmärksamhet.

Londres! London är London och där gjorde vi allt en förstagångsbesökare bör, inklusive att färdas med alla färdmedel. Traditionsenligt höll jag tal vid Speakers Corner men för döttrarna var musikalen Six the musical höjdpunkten. För mig puben The Victoria.

Tåg under kanalen! Också det en punkt på min hinklista. Det blev förvisso en lång dag på St Pancras station med destination Gare du Nord. Men att susa fram under kanalen på ett tåg som är som ett vardagsrum är vidunderligt. Jag ska aldrig mer flyga. Och Frankrike, det känns alltid som att komma hem.

Paris. Flod, torn, kyrkor och båge. Men även nya ting som antika Paris och Versailles, den senare en turist-logistisk besvikelse. Tur att Mia visade var skåpet ska stå.

Och brasseriet Le Charlet. Herregud, fransmännen kan sin mat. Å andra sidan. Någon dotter reflekterar över hur väl Sverige faktiskt fungerar, hur många uteliggare och fattiga människor världen rymmer, hur privilegierade vi är vid en jämförelse.

England möter Frankrike. Sniglar. Och te.

Tåg till Limoges och sedan bil rakt ut i den franska landsbygden: till den lilla medeltida byn Treignac. Vi disponerar en byggnad mitt i byn, ett gammalt hotell med alla bekvämligheter tretton svenskar kan behöva. Där lagar vi vår mat, vandrar i de medeltida gränderna, deltar i festival och badar i pool och sjö. Umgänge och upplevelser där min gestaltning av Baloo (charader) väcker i lika delar avund som fascination. Mest sticker grottorna i Lascaux ut. Vilken enastående upplevelse.

Jag älskar Europa. Jag hatar att flyga. Jag kan inte till hundra procent lova att det aldrig mer kommer att ske, men tåg är mitt element.

Några människor har kommit varandra närmare genom upplevelser som med tiden bleknar till minnen. Eller som Arild uttryckte det under den sista familjesamlingen: det var roligt att lära känna familjen Adolphson bättre, ni är jättetrevliga. Och kanske sammanfattar han därmed hela tillvaron från forntid till nutid. Inte min familjs eventuella trevnad men nyfikenheten, människokärleken, framtidstron. Jag lyssnar på Arild och hoppas fler gör så.

Jag tror människor byggde både Stonehenge och målade i Lascaux av samma skäl som vi byggde Versailles och Eiffeltornet: för att se om vi kan. För att utmana oss. De tänkte kanske precis som vi, att det är viktigt uttrycka sin värld. Det är vad människan gör – om framtiden får svårt att förstå oss lämnar vi därhän. På gott och på ont.

Nya människor. Gamla människor. Upplevelser. Perspektiv. Stonehenge är hållbart. Lascaux också. Men vi måste vårda det hållbara samtidigt som vi inte slutar vara som vi alltid varit: mänskliga. Det tror jag gäller oberoende av tid, plats, kön och social position.

Upplevelser tjänar också syftet att påminnas om det vardagliga och invanda. Tänk att köttbullar och stuvade makaroner kan smaka så gott.

Relaterade blogginlägg:

Svexit

Bryssel

Musik:

Stonehenge

vi kommer alltid ha Paris

Jag ångrar ingenting

Don’t loose your head

Hela bloggens musik

Foto, Historia, Personligt, Spännande människor

bild 139: kameradschaft

21 maj, 202321 maj, 2023av adolphson

Varför ger jag inte bara upp? Jag menar, inget går ju som jag vill ändå. Människor dör och andra checkar ut på andra sätt. Falun styrs av moderater och socialdemokrater, Putin är galen, skolan förstår inte hur verklig utbildning bedrivs och planeten sjuk. Varför håller man ens på?

Varför gav de inte bara upp? Redan i början av 1944 stod det klart att tyskarna skulle förlora, kriget var avgjort. De hade färre soldater, hade ont om det mesta, i öst ryckte röda armén fram, i söder och norr amerikaner, britter, fransmän med flera. Det var så att säga kört. Det var uppenbart för alla så varför fattade de tyska soldaterna inte? Hitler var ju ett kapitel för sig, men i Whermacht fanns i stort sett enbart hyggligt folk. Ändå pågick kriget i Europa till åttonde maj året därpå. Varför insåg man inte fakta och sträckte vapen?

En förklaring var att tyskarna var, så att säga, hjärntvättade av den nazistiska ideologin och därför måste avprogrammeras. Tanken byggde på antagandet om fanatikerns och bärsärkens framgång. Den som är mest motiverad, den som tror mest på segern i varje enskilt ögonblick, oavsett förutsättningarna, är den som presterar bäst. För nog var det märkligt: tyska Whermacht hade nästintill inga desertörer och alltså måste de tyska soldaterna enligt ovan förda resonemang vara helt besatta. Och inte bara det: Whermacht presterade dessutom bättre resultat av alla arméer under kriget och är sannolikt en av de bästa arméerna någonsin genom historien.

Slutsatsen som drogs av de allierades skarpaste propagandahjärnor var att man måste bryta ner stridsmoralen hos de tyska soldaterna. Detta tänkte man sig genom att berätta ”sanningen” för dem. Efter att på olika sätt provat att föra propagandakrig kunde man konstatera att det inte fungerade. Vad var det man missade?

Studier visade, bland annat genom intervjuer av krigsfångar, samt av undersökningar efter kriget, att orsaken till de tyska framgångarna stavades soldaternas sammanhållning, deras kamratskap. Den genomsnittlige soldaten struntade i Hitler och hans anhang men värnade mannarna omkring sig. Man lämnade inte någon i sticket genom att desertera. Man kämpade bokstavligen för varandra. Ett intressant skämt i Whermacht var förövrigt att ”nazismen börjar tio mil bakom fronten”.

Kamratskapen var alltså stark inom den tyska armén och det kände ledningen till och utnyttjade. Kamratskap, sammanhållning och tillit vinner framgång i krig. Senare en dyrköpt läxa för amerikanerna under kriget Vietnam. Och för Vietnams folk, givetvis. Soldaterna i Whermacht var hursomhelst inga nazister. De var vanliga människor, bagare, arbetare, lärare och hantverkare. Vanligt hederligt folk, som brydde sig om varandra, helt enkelt.

Vadå ge upp? Bara för att världen är skev. Nej, jag ger inte upp. Människor må vara som de är, världen också. Har man någon vid sin sida som är villig att ta en såväl metaforisk som verklig kula för en, någon som man vill dela en skyttegrav med, så är allt gott nog. Mer än så, faktiskt.

Relaterade blogginlägg

Hyllning till vänskapen

Musik:

Passacaglia

Källor:

Bergman: i grunden god

Foto, Jämställdhet, Resor, Sång och musik

bild 135: timeout

27 februari, 202310 april, 2023av adolphson

Det här var ju lite märkligt. Efter sportlovet i Bydalen skrev jag en nostalgisk hyllning till mina ungdomsidoler Depeche Mode. I synnerhet till deras senaste låt. Men bloggposten blev bortplockad utan motivering. Jag bröt väl på något sätt mot upphovsrätten, kan tänka. Och WordPress kundsupport verkar inte stå Elon Musks personalpolitik efter, (Ujuj, nu skrotar de väl hela bloggen!) Nå, här följer texten igen utan koppling till grupp eller musik.

Den hårda vinden blåser på båda kinderna. I backen, i liften och i stugan är jag utlämnad åt mig själv och mina, ofta enfaldiga, tankar. Men det är mina tankar, med eller utan enfald. Det är meditativt. Jag gillar att då och då skjuta ut mig. Gömma mig från mitt i allt väsentligt privilegierade liv. Åka iväg och befinna mig i en bubbla – exempelvis genom att åka till Bydalen över sportlovet. Eller till Styrsö som nu över påsk. En sorts timeout från livet. Samtalen med döttrarna och de andra fäderna är värdefulla.

Ibland får man bara en chans. Men ibland räcker det. Plötsligt fångar man det där ögonblicket utan att man riktigt förstod hur det gick till. Eller fångar och fångar – upplever är kanske en bättre formulering. Man gör rätt. Darrar inte på manschetten. Ibland förstår man först efteråt hur avgörande ögonblicket faktiskt var, ibland stannar tiden just där och då. Ibland, påfallande ofta, missar man tillfället och får leva med konsekvenserna. Exempelvis på det förra är ett samtal med en tonåring eller annan pappa.

Vad är en snippa. Herregud. Om jag på något sätt haft något med domen att göra hade jag med två illröda kinder sagt upp mig (gått i pension handlar det väl om i detta fall) stängt dörren efter mig och aldrig mer gått ut. Hållå! Pappa! Hallå! Det var var bara kvinnan som var på tjejens sida – iew! Barnen och ungdomarna vet, minns och förstår. Och det finns oförlåtliga saker. Och det finns tillfällen man inte får darra på manschetten om man vill vara på rätt sida historien. Iallafall inte om man vill förtjäna en plats i någons liv.

Alla lajvar vi våra liv. Spelar roller, uppfyller förväntningar. Samlar likes på sociala medier. Själv spelar jag pliktskyldigast rollen av lärare, ensamstående pappa, politiker, körsångare och säkert många andra roller jag inte ens är medveten om. Jag gör det så illa att det är meningslöst att försöka iaktta ens tillstymmelse av skammens rodnad på någon av kinderna. (Tänk förresten vilket partytrick att kunna rodna enbart på en kind!)

Först var barnen små. Sedan dog deras mamma. Sedan kom en pandemi. Sedan var de tonåringar. Plötsligt kan jag inte fortsätta min strävan efter att skydda dem från all världens ondska, det är inte längre en fråga om vad jag tycker. Det är här det som förälder är lätt att gå vilse. Jag sätter mig på läktaren så länge, beredd att bistå med vatten och råd vid en eventuell timeout. Även om det känns som jag drabbats av känslomässig påssjuka är det så det är. Jag är numera nörden på läktaren.

Ingen är felfri. Jag älskar mitt ibland något dekadenta liv samtidigt som jag plågas av världens elände här som där. Men man får bara en chans på relationer och man vet inom sig hur man vill ha det. Jag vill ha mina döttrar nära, jag vill att de ska vilja vara med mig när de är gamla. Eh, när jag är gammal. För det målet krävs att man alltid vänder andra kinden till.

Vinden piskar mig i liften. Men helt utlämnad åt mig själv ute på fjället är jag ju inte. Det finns några tonåringar och andra pappor att tillgå. Jag sträcker på mig i backen. Den hårda vinden blåser på båda kinderna. Alltid.

Jag böjer mig självfallet för upphovsrätten. Eftersom jag använde texten till låten är det kanske inte så konstigt att man tog bort blogginlägget. Men det är synd för det var ett, om jag får säga det själv, bra blogginlägg. Mycket bättre än det här. Och någon kunde väl sagt något?

Men låten måste jag väl få länka till? Och apropå! All musik på bloggen har fått en egen spellista på Spotify för er som har det. Mycket nöje!

Musik:

DM: Ghosts again

Bloggens samlade musik

Relaterade blogginlägg

Ensamma kufars sällskap

cancer, Foto, Jämställdhet, Livsåskådning, Personligt

bild 133: i schimpansernas värld

19 februari, 202319 februari, 2023av adolphson

På senare tid har jag läst om forskning kring schimpanser. Ju mer jag lär mig om schimpanser desto mer gillar jag deras värld.

I schimpansernas värld förväntas de dominerande medlemmarna respektera de svagare. En hane stjäl exempelvis inte med rå styrka en honas banan för då förlorar han status i gruppen. Det finns även många exempel (googla gärna på ”Kidogo”) när schimpanser aktivt hjälper nödställda i gruppen med mat och förnödenheter. Barn, sjuka eller gamla överges inte.

Beteendet avspeglar moral. Och kärlek. I ett föräldrahjärta finns det alltid plats för fler oavsett om det är ens biologiska barn eller inte. Och med ett mer utvecklat intellekt och känsloliv föds mer avancerade tankegångar. Vad är rätt, vad är fel, enligt vem och varför? Det verkar hursomhelst som moral har existerat långt före människan. Alla sociala däggdjur har moralkoder för att mer effektivt kunna samarbeta i grupp.

Det är ungefär fyra år sedan det blev väsentligt sämre med Malin och hon lades in på sjukhus för att aldrig mer komma hem. Fram tills dess hade vi burit varandra på våra ryggar i över två decennier. Sorgen har under dessa år varit förlamande. Nu är den mer som något av en gammal bekant. Alldeles för gammal och alldeles för bekant. En konstant känsla som ibland klingar av och ibland på.

Jag minns att jag en gång undrade när världen skulle ha glömt oss och vårt trauma. Lite egoistiskt, jag vet, men alla är solen i sitt eget kosmos. Nå, nu är vi där. Världen har glömt, nu får vi, för att citera salig syster, precis som alla andra äta våra pannkakor kalla. Och det är väl vackert så, antar jag. Världen har annat att tänka på. Syster Helena sa en annan gång att jag, trots att jag är så hopplöst heterosexuell, ändå fattade grejen. Dotter 1 säger att jag inte är helt jävla dum i huve, iallafall inte just nu. Även detta är på något sätt vackert att tänka på.

Men hur mår du? Någon tröttnade nyligen på att jag ständigt svarar på frågor av den här typen med hur flickornas mående är. Jag stannade upp. Ja, hur mår jag egentligen? Tankarna avbryts med en fråga. Pappa, vem är Svenne och vem är Lotta? Äh, strunt samma. Jag och Dotter 2 slötittar på Mello och legendarerna skulle hyllas. Jag skrattade, jag fann frågan rolig. Fast vid närmare eftertanke: det stämmer ju – det är inte helt lätt att avgöra vem som är vem på bilderna från 70-talet. Frågan vittnar dessutom om en modern, ungdomlig, syn på könsidentitet. Svenne eller Lotta. Det är inte viktigt vem som är vem. Det som är viktigt är musiken, tilliten och hur vi beter oss mot varandra.

Så hur mår jag? Visserligen är man alltid en skugga av sina barns mående men på det hela taget mår jag bra. För att flickorna mår bra. Men visst längtar jag. Efter att bli kär i ett vackert sinne, efter att få vara en schimpanshane, efter att få vandra med någon i Roms gränder, efter att under tystnad uppleva solnedgången ute på Saltskär.

Jag hör ett eko av tiden före 2019. Det är ändå bra just nu, livet. Det finns nämligen så många goda människor att lära känna. Flocken är oändlig. Av honor, hanar och allt däremellan.

Drömma går ju. Egentligen kokar det ner till en enda slutsats. Att min potentiella framtida dröm-schimpanshona måste ha en viss egenskap. Det räcker. Hon måste kunna förstå vad jag kommer ifrån utan att känna sig hotad eller likgiltig. Men tar hon risken, vågar hon den satsningen i livets stora pokerpott kan jag som minimum garantera en sak: att hon får behålla bananen alla dagar under livets gång. När hon är frisk eller sjuk, glad eller ledsen, snäll eller dum. Är det något jag fullt ut kan stå för så är det detta enkla faktum.

Allt som är bra är rätt. Det gäller bara att kunna avgöra skillnaden och sedan följa den vägen. Jag gör ständigt fel, är egentligen ofta rätt bedrövlig, men jag håller i slutändan ihop, och de som finns; ja, de finns. Jag och döttrarna. Jag och syskonen. Jag och vännerna. Jag och…

I schimpansernas värld vill jag leva. I schimpanserna värld vill jag, när den dagen kommer, dö. Gärna, om jag får möjligheten att välja, med flocken vid min sida i trygg förvissning att jag blev och gjorde det jag kunde.

Relaterade blogginlägg:

Kalla pannkakor

Musik:

Hep stars: Cadillac

Prayer

The Ark: it takes a fool to remain sane

Källor:

Harari: 21 tankar om det 21: a århundradet

Foto, Livsåskådning, Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Resor

bild 132 – getbyn

12 februari, 202318 augusti, 2024av adolphson

Vilken skön ålder det här är, säger en av mina gamla vänner. Inget mer att bevisa, det är bara att vara sig själv.

Ska man behöva gå över ån efter vatten? På en anonym italiensk restaurang i Gamla stan dök den plötsligt upp: tvillingen på väggen. Jag har alltid vetat att det närsomhelst kan ske, ändå tog situationen mig tämligen off guard. Chocken. Glädjen. Kärleken. Känslan av gemenskap och trygghet. Hemlandstoner. Alltihop i en salig blandning.

Man får försöka bräka med så gott man kan i tillvarons syndaflod av vansinnigheter. Passivitet duger inte, det leder ingen vart. Inte mer än till någon förfärlig destination, för att använda en metafor. Så: mot Stockholm! Ibland måste jag, verkligen måste, lämna Arkadien för att styra kosan mot galenpannornas paradis, Mammons högborg, Mälardalens Sodom och Gomorra. Varför? Det är för skönheten. Alltid för skönheten. Stockholm i mitt hjärta. Skönheten har inget pris. Jag betalar därför gladeligen Charon hans silvermynt för att korsa Styx. (Det är alltså Falun, Stockholm och SJ vi diskuterar).

Gotham City är seriehjälten Batmans, eller Läderlappen som vi sa på min tid, hemvist. Det är mycket som händer där och Batman räddar ständigt staden från undergång. Begreppet, eller namnet, Gotham är dock äldre än Batman. Det myntades av författaren Washington Irving under första halvan av 1800-talet. Irving gav New York namnet som smeknamn på grund av alla galenskaper som ägde rum där. Ursprungligen lär begreppet härröra från en medeltida legend om en engelsk stad, Goatham (Getbyn), vars innevånare ville undkomma skatt och därför spelade galna (genom att bräka som getter) så fort kungens fogdar närmade sig.

Jag brukar ibland när jag är på resande fot skicka opåkallade moralkakor till döttrarna. Den här gången hittade jag lite inspiration på självaste twitter. Men nu har de genomskådat mig. Jag visste att dagen en gång skulle komma och nu är den alltså här.

Alla behöver vi lite lyx emellanåt och, ibland, det onödiga. Jag söker därför glitter och bubblor. Guldfoajén på operan. Klassiska restauranger, utbud, signaturcocktails och anonymitetens lyx. Jag är villig att betala för allt det där. Mycket, om det håller den kvalitet jag efterfrågar. Hellre Gotham än Gotland, så att säga. Och, givetvis, tvärt om. En rolig sak jag brukar roa mig med i stan är att bräka på dalmål till skillnad mot den lågmälda faludialekt som annars är mitt tungomål. Då är jag plötsligt excentrisk, en kuriositet, närmast hemmahörande på Skansen. Men hjälp att hitta rätt får jag alltid.

Servitören lyssnade med tillkämpad artighet på min allt mer enträgna berättelse om tavelsamlingen på väggen i hans restaurang. Påståendet att jag ägde en identisk avfärdade han som en fyllskalles delirium. Han hade tyvärr inget, utöver en stilla undran hur jag ville betala notan, att tillföra konversationen. Han ville mest gå hem. Så här i efterhand måste jag tillstå att jag förstår honom.

Jag gillar Gotham. Dekadensen och avspändheten, mixen, utbudet och galenskapen. Att köpa te på NK. Bubblor till lunch och goda vänners lag. För hit har de flytt, alla vänner. Och junior. 200 000 följare hade han aldrig haft som polis i Arkadien. På ett sätt förstår jag dock den som flyr till Stan.

I Gotham uppehåller Batman lag och ordning. Tack för det, Batman, jag kan tack vare dig njuta överdåd och klass i trygg förvissning om att mina vänner har det bra.

Jag är genomskådad. Här som där. En fåraherde i Stockholm. En chimär, en obetydlighet och oombedd rådgivare. Men en tämligen glad sådan. Bä bä vita lamm. Charon och Styx talar i mytologin om enkel biljett. Icke så jag. Fylld och fattig är jag plötsligt hemma igen. I Falun. Där vindarna pina slaggvarpens krön, där tonåringens känsloliv är som en Porsche med cykelbroms, där dalfolket härska och salighet bo.

Ån är full oavsett man springer över den eller ej. Jag är också full. Av glädje, harmoni och kalorier. Tack för den här gången Getstan. Alla behöver vi känna igen oss, ha något att hålla i när åskan går och alla bräker vi när anden faller på. Här som där. Så tack Stockholm. För chocken. För glädjen. För kärleken. För känslan av gemenskap och trygghet. För hemlandstoner. För utbudet och kulturen. För alltihop i en salig blandning.

Min vän har rätt. Nu är en härlig ålder. Inget mer att bevisa. Det är bara att vara sig själv. Det vill gärna bli bra. Vår bästa tid är nu.