Kategori: Historia

Historia, Resor

resan till älvaskären 8

av adolphson

1939 börjar resenärerna resa krav på en förbättrad trafik, sjötrafiken är outvecklad och långt efter landtrafiken. Den generella skärgårdsbåten uppfattas av en skribent som: … ett vidunder, som ett stånkande och rykande monument över en tid som var.

Vidare framhålls nyttan med konkurrens samt krav på högre fart, tätare turer samt mer utrymme. Flera argumenterar för att det borde gå att ordna en skärgårdstrafik som är både snabb, räntabel och trevlig att åka med. Ett sätt att nå detta mål vore att införa sjöbussen. Bolaget vill avvakta resenärerna synpunkter på det nya isgående fartyget Disa och ha dessa som utgångspunkter vid införskaffandet av nytt tonnage.

Vid den här tiden, slutet av 30-talet, diskuterar rederierna i både norra och södra skärgården om att så kallade sjöbussar, snabba motorskepp, kommer att avlösa ångbåtarna när dessa tjänat ut. Direktören på Styrsöbolaget, K. Rudolf, menar att detta kommer att få stopp på det kaos som hittills präglat näringen. Han tycker också att statsbidrag måste utgå för att få bukt med den skadliga konkurrensen. Vidare omnämns också Saltholmen som lämplig utgångspunkt för båtarna. 

I en artikel i Handelstidningen 1938 framförs synpunkten att riksdagen bör uppmärksamma kommunikationerna till den södra skärgården där ingen förbättring skett på årtionden medan andra kommunikationer förbättras avsevärt.

Den fria konkurrensen drabbar vintertrafiken och i förlängningen öborna, trafikens eftersackning är inte de olika bolagens fel (Styrsöbolaget och Ericksson) som gör vad de kan av situationen. Öbornas ställning försvagas i samma takt som trafiken, något som i sin tur medför isolering både ekonomiskt och kulturellt. Artikeln pekar på det faktum att medan utvecklingen i landet i stort går mot att stödja eftersatta befolkningsskikt går utvecklingen för södra skärgården i motsatt riktning.

Utanför Vargö

På landsbygden är man gynnad medan så inte är fallet på sjön därför borde det allmänna stödja sjötrafiken. Stora problem är förknippade med sjukhusbesök och andra livsviktiga transporter. Artikeln avslutar med att påpeka hela Bohuslän består av tvärlinjer och inte längdlinjer.

1939 börjar Styrsöbolaget med sightseeing för att locka turister (området var militärt skyddsområde till mitten på 90-talet varför utlänningar endast hade tillträde till vissa platser).

1938 hade riksdagen påbörjat den första skärgårdsutredningen vilken man från hela västkusten såg fram emot med stort intresse. Man hade under 30-talet stadigt motionerat om åtgärder som skulle ta bort skadlig konkurrens och trygga kustlinjefartens rätta nationalekonomiska funktion, något som bidrag inte förmådde. Förslaget löd att man efter behovsprövning utfärdar trafiktillstånd och om ingen privat näringsidkare intresserar sig ska samhället ta över trafiken och då skulle en eventuell vinst återinvesteras i trafiken.

Det viktigaste var att allmänhetens intresse tillvaratogs och från Styrsöbolagets sida propagerar man hårt för att ett koncessionsförfarande (trafiktillstånd) skall tillämpas för södra skärgården. Detta blev också kommitténs tyngsta slutsats tillsammans med ett förslag om att Göteborgs- och Bohus län skulle tilldelas 1 699 000 kronor (av ett totalt anslag på 7 miljoner för hela riket). Som tidigare nämnts lämnades förslaget utan åtgärd.

1939 utfärdar kammarkollegium en bestämmelse att max antal passagerare skall nedskäras och att säkerhetsrutinerna överlag skall ses över. Styrsöbolaget vill lägga sin trafik över Saltholmen för att få ner sina kostnader men också för att få bättre kontroll vid av- och påstigning. En resenär menar att det bara är kommersiella intressen som spelar in vid en flytt Saltholmen eftersom bolaget ägs av samma ägare som restaurangen vid Långedrag som på så vis skulle få fler besökare. Artikeln avslutas med en beskrivning om hur eländigt det är att åka spårvagn hela vägen från centrum till Saltholmen. I dag har man kompletterat spårvagnen med olika pendlarvänliga expressbussar.   

1940 är donsöborna i revolt och de får stöd från Vrångö. Man anser sig vara satt på undantag under höst, vinter och vår. För att de skall kunna ta sig hem måste en omaklig omlastning ske vid Köpstadsö och dessutom till den omodernaste båten! Styrsö, å andra sidan, är bortskämt med många turer vilket är såväl onödigt som orättvist.

Turerna tisdagar, torsdagar och lördagar avgår först 14.15 vilket resulterar i att matleveranserna når Donsö först 16.00 och butiken stänger 18.00. Man har viss förståelse för att bolaget har bränsleproblem under krigstid men man kräver lite större uppmärksamhet. Om inget görs åt detta hotar man med att starta en konkurrerande linje.


Man hade varit orolig för att om badanordningarna gick dåligt skulle detta påverka trafiken till skärgården. Under krigsåren förföll de och därmed hade Styrsö slutligen spelat ut sin roll som nöjesmetropol. Detta störde dock inte turtätheten till ön och inte bekom det öborna, de hade aldrig i någon större utsträckning besökt vare sig badhuset eller restaurangerna.

Fortsättning följer.

Historia, Jämställdhet, Livsåskådning

terra nullius

av adolphson

Terra Nullius betyder ingens mark eller obebodd mark och var en term som användes av de europeiska kolonisatörerna. För dem var ursprungsbefolkningarnas äganderätt till sin mark en ickefråga. Kolonialmakterna betraktade i stort sett erövrat land som terra nullius.

Covid sägs beröva sitt offer både lukt och smak. Men kanske har vi, jämförelsevis, redan förlorat dessa förmågor. I mänsklighetens gryning var smak, syn, hörsel och lukt fundamentala egenskaper för att bokstavligen överleva dagen.

Det var skillnaden mellan liv och död att kunna avgöra huruvida en svamp var giftig eller ätlig, om oväder stundade eller om det mötande djuret var aggressivt.

Den moderna människan har förlorat skärpan i dessa förmågor eftersom vi inte behöver dem för vår överlevnad. Det är obehagligt, säger den smaklöse coronapatienten, men det går (i de flesta fall). Men tänk om. Tänk om våldsbenägna män idag kunde avslöjas på doften?

Vi kan idag (normalt sett) resa vart vi vill – men inte gärna utan en smart telefon i packningen att fly in i när vardagen i den nya miljön blir allt för påträngande. Vi behöver pengar, inte lukt och smak, när vi botaniserar bland stormarknadens enorma utbud. Ibland står förvisso någon leende person beväpnad med ett smakprov i det fall sinnet eller snålvattnet behöver lite draghjälp.

Ja, kanske inte nu i covidtider. Men eljest fylls Mamons högborg ständigt av dylikt.

Väl hemma efter handlingen beklagar jag mig över hur trist det är att laga mat och inte minns jag hur det smakade. Jag lever inte i nuet, jag är inte uppmärksam, jag har ingen större varseblivning.

Men tråkigt har jag – om det begreppet existerade i forntidsmänniskans begreppsvärld såg det antagligen helt annorlunda ut.

Så jag shoppar i enlighet med denna nattsvarta fredags gyllene koncept. En micro eftersom Dotter 2 anser det onormalt att inte ha en. En popcornmaskin för att…ja. En ny smart telefon eftersom jag behöver intelligent sällskap.

Vi människor tycks även förlorat vår förmåga att drömma. I historiens olika kulturer har drömvärlden ofta haft lika stor betydelse som den vakna. I dessa kulturer arbetade människorna upp en aktiv förmåga att kontrollera drömmarna, händelseförloppet i dem. Man kunde exempelvis resa till andra dimensioner, träffa gudarna, hänga med andar och umgås med döda människor. Sådant avfärdas ofta som nonsens i dagens moderna värld.

Jag träffar ofta Malin. Ibland också mor och syster. Jag drömmer nämligen ännu om dem. Jag vill inte förlora den förmågan. Jag är ofta nedstämd på morgonen efter en drömlös natt.

Den första bilden med den nya telefonen blev en på Malins favoritdrink från Hotel Diplomat: Dry Martini – lemon curd. Toka, säger jag i drömmen, och så skrattar vi

I den verkliga världen är det andra saker som gäller. Ekonomiska realiteter och samhällets utformning är viktigare än drömmar om Malin till toner av Bach.

Som jag ser det finns ingen motsats mellan att leva i nuet och att drömma. Jag vill inte att mitt själsliv ska präglas av verklighetens väldefinierade uppgifter eller fokus på att ta bra beslut.

Jag vill nämligen(samtidigt) njuta av kultur, människor, natur och miljö. Jag vill fortsätta drömma, älska, skratta och uppleva. Låter man sådana ting styra sin personlighet blir man lätt ansedd som naiv, kanske rentav lite korkad. Men man kan inte alltid utgå från rationalitet. Att bry sig, att verkligen känna för en annan människa, gör att man kommer till olika slutsatser kring exempelvis amnesti för flyktingar.

Det rationella säger mig att om jag har problem på jobbet eller i mitt politiska engagemang – säg upp dig, sluta. Snabba lösningar. Det empatiska, drömmande synsättet uppmanar mig istället att lyssna, verkligen lyssna, känna, att låta alla känslor komma fram innan beslutet tas.

Det empatiska tillåter mig att erkänna att önskan att vilja vara ensam i min sorg är att vilja vara det. Att inte vilja dela den med någon – inte ens med mina barn. Att åka ensam till graven men att inte vilja stanna. Att känna sorgen dra mig nedåt genom jorden. Att drömma, bara drömma.

Den synliga världen är alltid någons land. Vi må vara oense om saken men så är det icke desto mindre. Så var det när Australien ”upptäcktes”, och så är det nu. Vill man hitta ett verkligt Terra Nullius får man söka i det oändliga universum eller inom sig själv. Vad som är svårast står skrivet i stjärnorna. Möjligen är det samma sak.

Källor

SO-rummet

Harari: Homo Deus

Historia, Resor

resan till älvakären 7

av adolphson

Nu följer ett sammandrag av den debatt om södra skärgården och dess trafikering som förekommit i de tidningar jag undersökt. Som nämndes inledningsvis har jag granskat Morgonposten, Handelstidningen, Göteborgsposten, Göteborgstidningen och Göteborgstakten.

Det kommer att röra sig om ett par nedslag på saker som varit viktiga för antingen kommunen och eller bolaget å den ena sidan, eller för skärgårdsbor och/eller sommargäster å den andra. Man får inte glömma bort den starka ställning sommargästerna faktiskt hade. Till största delen rör det sig om allmänhetens röster som genom tidningarna blivit hörda.

Man kan i källmaterialet iaktta en ibland mycket hätsk debatt om detaljer eller större skeenden. 1931 rasar en debatt om när båten skall avgå för att passa sommargästerna och trafikbolaget faller till föga och ändrar den aktuella turen.

Uttervik, Styrsö

1932 gäller spörsmålet taxan, man anser att en krona är alldeles för dyrt för en enkel resa och att det priset dessutom är dyrare än norra skärgårdens taxor. Bolaget menar att man omöjligen kan gå lägre, öborna står dock på sig och menar att det är skam att Styrsöbolaget är dyrare än Marstrandsbolaget.

Denna debatt började redan 1929 då en insändare uppmanade Marstrandsbolaget att också börja trafikera södra skärgården eftersom Styrsöbolaget tycktes ointresserat av att upprätta någon god standard. Insändaren menar att på det gamla bolagets tid tog man åtminstone så pass mycket hänsyn till öborna att man lät en ångbåt gå året runt.

De nya kapitalstarka ägarna har helt vänt utvecklingen då man endast kör de gamla motorstånkorna på vintern, om det går någon båt över huvud taget. Direktören svarar att underlaget är för dåligt vintertid samt att det är alltför riskfyllt att köra ångbåt på vintern.

En annan tanke som förs fram i början på 1930-talet är att arbetare diskrimineras av bolaget. Turlistan medger inte att en arbetare kan åka ut till öarna på kvällen och in igen på morgonen. Medan annan trafik utvecklats har Styrsöbolaget stått stilla, det vore bättre med en kommunaliserad drift menar insändaren.

Det är intressant att notera att tanken om ett kommunövertagande förs fram redan på 1930-talet, över 20 år innan så skedde.

Missnöjet tar sig konkretare uttryck, 1929 sätts en konkurrerande ångare in som halverar priset (50 öre) och kör på sträckan Köpstadsö – Styrsö – Donsö – Vrångö.

1933 kommer Samuelssons Styrsö Express med något billigare pris, högre hastighet och direktare väg. Bolaget svarar med att sätta in specialturer till Styrsö Tången och Brännö Husvik men menar att det är illojal konkurrens att enbart konkurrera på sommaren.

Öborna bakom det konkurrerande bolaget menar att Styrsöbolaget är för dyrt att resa med varför konkurrens är nödvändig.

Men det höjs även kritiska röster mot konkurrensen, en insändare menar att ett skärgårdskrig enbart är av ondo och att männen bakom Styrsö Express endast är profitörer. Vidare anser insändaren att det är bluff att göra sig till språkrör för allmänheten om man betänker vilka öar som faktiskt angörs, nämligen bara öar med hög passagerarfrekvens.

Andra debattörer menar att antalet resande ökat sedan Styrsö Express kom in i bilden och att det finns underlag för båda verksamheterna.

I början av 1930-talet var det också aktuellt med indragandet av spriträttigheter för bad och hotellnäringen på öarna och ett argument mot ett sådant beslut var att det skulle kunna påverka trafiken negativt. Spritmotståndarna menar att trafiken är ohotad, det är i stället det vackra vädret som är avgörande för hur många människor som gör resan ut i skärgården. Man påpekar att när Styrsö var torrlagt 1922 ändrades inte turlistan.

Fortsättning följer.

Demokrati och samhälle, Historia

truganini

av adolphson

Flera av mina vänner och bekanta är journalister. En handfull är, eller håller på att bli, historiker. Historiker och journalister. Vår tids hjältar. Vi behöver dem så innerligt, om inte annat för att bevara och utveckla demokratin.

Vare sig journalister eller historiker ska hålla med makthavare, då blir det inte bra. Inte bra alls, faktiskt. Ingen minns saker någon längre stund om ingen berättar om dem.

Vem upptäcker vem? Vem besegrar vem? Den förra frågan kan journalisten besvara, den senare historikern. Det är mycket i världen som motiverats med att det gjorts i vetenskapens namn. Kanske var det också sant i ögonblicket det utförs. Så hann historien ikapp. Historien, den tar aldrig slut.

Efter att James Cook upptäckt Australien, Nya Zeeland och Tasmanien på 1770-talet blev livet inte som det dittills länge varit för ursprungsbefolkningarna. Särskilt tasmanierna som i 10 000 år levt avskilt exploaterades och utplånades fullständigt under det kommande århundradet. Bokstavligen varenda människa gick under i spåren av koloniseringen – eller folkmordet.

Först drev de nya kolonisatörerna bort dem från den bördigaste marken, sedan dödades de systematiskt, de sista i vad vi idag skulle kalla koncentrationsläger. Deras kvarlevor undersöktes sorgfälligt och placerades på museer och i etnologiska samlingar.

Den sista infödda tasmaniern, Truganini, bland annat känd från ett av få försök till uppror mot kolonialmakten, begravdes 1976, cirka 100 år efter sin död. Prov från hennes hund bevarades förövrigt fram till 2002.

Även i Sverige var rasbiologin stor, ivrigt driven av en viss Herman Lundborg. Även vår ursprungsbefolkning råkade ut för ”vetenskapliga” undersökningar. Det var alldeles häromåret kvarlevorna av samer repatrierades.

I april 1940 mördade den sovjetiska hemliga polisen 21891 män och en kvinna, alla polska krigsfångar och de flesta reservofficerare, i Katynskogen nära Smolensk i Ryssland. De sköts med nackskott och begravdes i massgravar.

Händelsen blev inte fullt utredd av historiker förrän efter 1991 eftersom saken inte fick diskuteras offentligt i Sovjet eller i det kommunistiska Polen. Ordern om massmordet var nämligen en fullt medveten politisk åtgärd godkänd av Stalin. Men om det stod aldrig något att läsa i Pravda eller i historieverk om det Stora Fosterländska Kriget.

Apropå Polen. Det finns ingen Fraustadsvägen, vad jag vet, däremot en Narvavägen. Och en Karlavägen. Och en Karlaplan. Och så vidare.

Ett av de skamligaste krigsbrotten i svensk historia inträffade år 1706 under Karl XII:s ryska fälttåg i det slaget vid Frauststadt. 6000 ryssar massakrerades av svenska trupper efter att de gett sig.

Sachsiska fångar gick bra att ta men inte ryska: Men sedan Rehnskiöld fick veta att de voro ryssar, lät han föra dem för fronten, och befallde att skjuta dem för huvudet, som var ett rätt ynkligt spektakel berättar ett vittne.

Händelsen sakade motstycke i dåtiden men Karl var nöjd och berömde sin general (Rehnskiöld) för hanteringen. Det har spekulerats i att den exeptionella händelsen var en hämnd för något som hänt tidigare i kriget men det enda som talar för det är att tsar Peter, som annars inte var känd för att lägga fingrarna emellan, inte nämnvärt reagerade.

Om Herodotos är historieskrivningens fader är den första riktiga historieboken Historia om det peloponnesiska kriget av Thukydides. I boken görs skillnad mellan ledarnas beskrivningar av sina handlingar och de verkliga orsakerna till deras beslut.

Undersökande journalistik är en förutsättning för oberoende historieskrivning liksom fristående historieskrivning ofta är det för undersökande journalistik.

Historien hjälper oss att i efterhand se skillnaden gott och ont för att på så vis ge oss handlingsalternativ. Journalistiken hjälper oss bland annat med att identifiera viktiga ögonblick som sedermera formar historien.

Jag känner som sagt några journalister och historiker. Och visst känns det också som Englund, Harari och Snyder är mina nära vänner.

Historiker och journalister – vår tids hjältar. Eftersom jag inte själv ingår i något av dessa skrån, men värdesätter dem så högt, ska jag ändå göra vad jag kan och omedelbart teckna en prenumeration.

Källor:

Harari: Sapiens

Wikipedia

Liljegren: Karl XII

Snyder: Vägen till ofrihet

Relaterade blogginlägg:

Herodotos

Falun/Dalarna, Historia

dalregementet 1800-1830 del 3

av adolphson

Perioden 1801-1830 rekryterades totalt 209 soldater. De fördelade sig på följande vis:

år och antal soldater

1801: 18

1805: 21

1808: 6

1810: 13

1811: 9

1812: 20

1813: 46

1815: 34

1824: 4

1825: 13

1826: 4

1827: 1

1828: 2

1830: 18

Tyngdpunkten ligger på åren 1812-15, mitt under brinnande krig. Överhuvudtaget under undersökningsperiodens första femton år rekryterades en stor majoritet av antalet rekryterade.

1801-1815 rekryterades 167 man, att jämföra med 42 rekryterade perioden 1816-1830. Nedan följer en jämförelse över de rekryterades ålder, medellängd och civilstånd i början, mitten och slutet av undersökningsperioden.

År medelålder medellängd gift/ogift

1805: 24,7 år/ 173,6 cm/ 28% 73%

1815: 21,1 år/ 170,6 cm/ 38% 62%

1825: 21,6 år/ 172,3 cm/ 10% 90%

Medelåldern har från 1815 till 1825 sjunkit med 3 respektive 3,5 år. 1815 accepterade man både något yngre och kortare rekryter än tio år tidigare.

1815 hade regementet varit i krig men man kan inte utselsuta att reslutetatet beror på naturliga orsaker – att man därför kan se en minskning i tabellen.

Antalet ogifta är större än antalet gifta men siffran från 1825 är lite missvisande eftersom utav 11 personer är en gift och tio ogifta. Ovanstående tabell kan man jämföra med följande data för hela kompaniet år 1809:

  • Av 150 man saknas uppgifter eller anges som vakanta om 28 rotar. 
  • Av 150 man är 24 inte från Leksand.
  • Av 150 man är 56 gifta. 
  • Av 150 man är 59 ogifta (övriga saknar uppgift om civilstånd).
  • Av 150 man är medelåldern 31,3 år. 
  • Av 150 man är medellängden 173,4 cm. 
  • Av 150 man anges 22 tillhöra det nya jägarförbandet. 

De enda hantverk som nämns i rullorna är skomakare, snickare och skräddare. Anledningen till varför man noterar vilka eventuella hantverk rekryterna besitter borde vara för att färdigheten på något sätt skulle vara av intresse för regementet.

År 1809 kan, av kompaniets 150 man, 38 skriva dugligt medan endast 4 kunde skriva väl.

AVGÅNG, PENSIONERING OCH DÖDSFALL

Den 25:e september 1801 mönstrades Förste Majorens kompani i Leksands socken. Mönstringsförrättare var generalmajoren samt riddaren av kungliga svärdsorden, högvälborne herr Lars Stiernestam och kungens generalmönstringsrepresentant vid krigsexpedition, ädel och högaktad, herr August Bergström.

8 personer begär eller tvingas till avsked och det beror på stigande ålder samt tilltagande skröplighet, sjukdom med mera. Kompaniets ålderman, 63-årige Olof Andersson som går under rotenamnet Lax, får avsked. Han har tjent med beröm, bevittnat kriget, får avsked med anmodan till underhåll.

12 man har avlidit under 1790-talet och när ingen soldat ersatt den avlidne anges roten som indragen till kronan. Är roten ersatt anges år och datum när det inträffade. Dödsorsak är man mycket sparsam med att sätta ut, det står bara död på roten med år och datum.

Endast vid ett tillfälle angavs en naturlig dödsorsak där orsaken angavs. Återigen rör det sig om roten Lax men den här gången är året 1815 då denne 22-årige yngling drunknade i Siljan.

Endast två namnbyten är noterade 1801, det är Näbb och Kuse vilka begär att få byta namn till Ström respektive Nyman. Bland övriga personer ibrullan som fångade mitt intresse förtjänar 36-årige Mats Matsson att nämnas. Hans rotenamn var Udd och han anklagas flera gånger för stöld både hos sin chef och på roten. Något avsked fick han inte, däremot disciplinstraff.

34-årige Olof Andersson med rotenamnet Rask har hemmansbruk och utbyte beviljats vår duktige karl. Hur detta ska tolkas är jag inte säker på. Andersson kan helt enkelt fått avsked och utbytt mot en ny soldat men med tanke på formuleringen i rullan tror jag han fått byta rotejorden mot sitt egna bruk. Rotarna Menlös och Limström, båda 36 år, anges ännu som tjänstbara och får stå kvar i rullorna.

Fortsättning följer.

Historia, Okategoriserade, Resor

resan till älvaskären 5

av adolphson

På 1670-talet uppstod ett roddargille i Göteborg som mot betalning körde människor till 25 olika stationer med Vrångö i söder och Marstrand i norr som ändstationer. Denna verksamhet hörde emellertid till undantagen och människor var normalt sett hänvisade till fiskebåtar för transporter.

Mot slutet av 1830-talet påbörjades ångbåtstrafik inne i Göteborgs hamn och rederirörelse med ångbåtar som trafikerade Göteborgs norra och södra skärgård började i slutet av 1850-talet av Göteborgs Ångslups AB.

Grunden till denna företagsidé låg i det nya färdsättet som uppstått inne på älven i Göteborgs hamn, mellan Skeppsbron och Klippan gick små ångslupar och på söndagar ordnades det ibland utflykter till skärgården.

1867 började det gå regelbundna turer till Styrsö. Det var framförallt värdshuset på Styrsö Bratten som stod som mål för utflykterna och när verksamheten där ökade på 1870-talet och mynnade ut i ett seriöst havsbadsetablissemang ökade också turerna. Även på Vargö ägde en liknande utveckling rum varför också denna ö trafikerades tidigt.

Bolaget ombildades 1872 under namnet Göteborgs Nya Ångslups AB och verkade fram till år 1921 då det gick i konkurs på grund av konkurrens och höga kolpriser under krigsåren.

Öborna hade vid den här tiden inte något större behov av ångbåtsförbindelser in till Göteborg. Man levde som man alltid gjort av fiske, jordbruk eller ytterligare någon sjörelaterad verksamhet. Hade man något ärende in till Göteborg seglade man med egen båt eller samåkte med andra öbor.

I kölvattnen av bad – och sommargäströrelsens utbredning trafikerades även andra öar. Köpstadsö och Styrsö Tången började trafikeras 1873, Känsö och Brännö Husvik från 1874. Detta var också året då man började med vintertrafik sedan ångslupsbolaget åtagit sig att svara för posttransporter (och så kom det sig att ångsluparna ångade fram med Kungliga Postverkets symbol på skorstenen).

Man kan alltså säga att från år 1874 började trafiken även att betjäna öarna och inte bara förflytta turister. Donsö som låg lite avsides började trafikerades först 1894 och i mindre omfattning.

Ångslupsbolaget trafikerade också norra skärgården, i Göteborgs hamn samt en tur till Billdal men det var trafiken till den södra skärgården som var mest lönande.

Vid sekelskiftet 1800-1900 var företaget Styrsö Havsbad missnöjda med Ångslupsbolaget och inköpte två egna båtar för att kunna styra trafiken som man ville. Detta ledde till en knivskarp konkurrens med priskrig och man byggde till och med stängsel runt sin brygga att bevakas av en konstapel beväpnad med batong.

Bryggorna var på sätt och vis mer värda än tonnaget eftersom vem som helst med kapital eller finansiärer kunde köpa en båt men det var ont om platser med tillräckligt stora bryggor att angöra.

Under första världskriget utsattes Ångslupsbolaget av konkurrens av fiskare med lägre driftskostnader, detta till följd av en sträng vinter 1920 ledde fram till konkurs 1921. Vid konkursen köptes Ångslupsbolagets åtta ångbåtar av Styrsö Havsbad som med två av dessa ville uppehålla en intensiv trafik till ön.

Donsö trafikerades sent även i mitt liv. Ön besöktes aldrig när jag var barn – mina första besök var via Vingaloppet – som vuxen tar jag gärna mina barn hit.

Övriga båtar såldes, två till Marstrandbolaget alltså för trafik i norra skärgården, två till det nybildade Styrsö Nya Trafikaktiebolag. Detta företag hade bildats 1922 av några öbor (som säkert såg sin chans att både tjäna pengar vid Ångslupsbolagets konkurs men också, sett i ett lite större skärgårdsperspektiv, att påverka trafiken) för att trafikera södra skärgården.

Styrsö Nya Trafikaktiebolag räknas allmänt som föregångare till dagens Styrsöbolaget. De två sista båtarna såldes till Hönö i norra skärgården respektive till Norge .

De som drev badnäringen på Styrsö ville inte att deras verksamhet skulle vila i händerna på ett rederi utan att kunna försäkra sig om god tillgång på badgäster och skötte därför trafiken själv. Styrsö Havsbad och Styrsö Nya Trafikaktiebolag bedrev konkurrerande verksamhet i ungefär ett år men sedan samarbetade man fram till 1928 då havsbadet köpte trafikaktiebolaget och det nya firmanamnet blev Styrsö Nya Trafik AB.

Vid den här tidpunkt köpte företaget Pripp och Lyckholm huvuddelen av aktierna i redar- och badverksamheten. Trafiknätet förlängdes 1926 från Donsö till Vrångö och ytterligare en brygga vid kustsjukhuset på Styrsö (nuvarande Styrsö Skäret) började trafikeras.

1934 gick rederiet i konkurs, återigen var skälet konkurrens. Ett dotterbolag till Pripp och Lyckholm, AB Långedrag, köpte både båtar och bryggor och hyrde sedan ut dem till det nybildade Styrsö Trafikaktiebolag.

Två av båtarna var ombyggda fiskebåtar som på grund av den skakiga resan kallades för ”stånkor” och det var dessa som uppehöll vintertrafiken. Dessa båtar var impopulära bland resenärerna och beslut togs att de skulle ersättas. Detta skedde 1936 och 1937 av motorbåtarna Disa och Vesta. (Disa skulle trafikera södra skärgården under resten av 1900-talet, hon ombyggdes 1977).

Fortsättning följer.

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Politik

duchamp

av adolphson

Vad är kultur? Vem avgör det?

Förr ansågs konsten som given av Gud. Medan konsten ansågs gudomlig var författaren, musikern eller konstnären utlämnad till olika välgörare eller mecenaters godtycke för sin överlevnad. Idag antas den som utövar konst utnyttja sin inre röst, komma i kontakt med sina känslor, för att lyckas i skapandet. Himlakropparnas rörelser, änglarnas röster eller gudomlig nåd anses inte längre av majoritetssamhället ha med saken att göra.

Hur kulturlivet ska överleva och utvecklas är den moderna politiska dimensionen av frågan. Den hänger faktiskt ihop lite, påstår jag, med kulturens definition.

Idag finns ingen allmän objektiv bedömning av konst. I vår tid handlar det istället om individualitet och känslor. Känslostyrning innebär att om något känns bra – kör på, att konsumenten/väljaren har alltid rätt, att skönheten ligger i betraktarens öga. Vem som helst kan således avgöra vad som är konst.

År 1917 tog en viss Marcel Duchamp en pissoar, döpte den till ”Fontaine”, signerade den och ställde sedan ut den i en konsthall i New York.

Ett historiskt perspektiv kan möjligen intressera. Den medeltida människan hade inte förslösat sin dyrbara tid på nonsens utan avfärdat Duchamp som ett veritabelt pucko. Man kunde lätt avgöra skillnaden mellan konst och konstigt.

I vår tid ses Duchamp som en viktig milstolpe i konsthistoriens utveckling. Tilltaget skapade nämligen stor debatt: är pissoaren konst? För att göra historien kort: svaret på frågan blev att det ligger i betraktarens öga. Tycker du att något är konst så är det konst. Så sent som 2004 valdes pissoaren till 1900-talets mest inflytelserika konstverk.

Bild från Wikipedia

Jag är nu formellt utsedd till ledamot i Kultur och Fritidsnämnden. Jag ska naturligtvis följa min härliga företrädares linje men samtidigt kämpa lite extra för den del av kulturen som inte innebär idrott. Inte för att jag har något emot idrott utan för att jag tror på balans. Ett konserthus av rang, exempelvis, det vore väl något?

Trots att det inte alltid är lätt att avgöra var som är kultur är den viktig. Det är den som gör att vi förmår harvar på, står ut, inuti tillvarons stora, enfaldiga, ekorrhjul. Kultur är människans skönhet. Att få dra en lans för kulturen är vad jag en gång hoppades på inom politiken. Och nu är jag där. Lite läskigt känns det.

Vi far ibland vilse bland all individualitet. I skolan ska eleverna numera lära sig själva, och vad de själva vill, inom politiken är alla individualister. Opinionen svänger på ett ögonblick. Vi godtar och accepterar för att i nästa ögonblick förneka och förkasta. I en sådan värld kan Trump bli president. I en sådan värld försvinner paradoxalt nog individualiteten bakom rädslans förlamande slöja.

Nej, jag vet inte om jag håller med om tanken att allt är konst bara någon tycker det. Jag tror för min del att vi behöver vissa kollektiva ramar att förhålla oss till. Finns inte sådana blir var och ens inre, varje själ, något mycket viktigt. Finns inte den styrkan vänder vi oss nervöst till kollektivet, till andra.

Det hänger liksom ihop. Själen finner sin styrka och uttryckssätt genom den stora ogenomträngliga företeelse vi kallar kultur. Vad som är kultur är som sagt omöjligt att besvara. Men dess vikt för det goda samhället tror jag benhårt på.

Vem är egentligen jag att diskutera kultur? Visserligen vill jag, genom mitt politiska engagemang, se mig som något av en kulturens välgörare – men månne är jag blott en ambulerande pissoar i mänsklighetens tjänst. Men en ganska glad ambulerande pissoar i mänsklighetens tjänst – and that has made all the difference.

Källor:

Harari: Homo Deus

Wikipedia

cancer, Foto, Historia, Jämställdhet, Mat och dryck, Resor, Spännande människor

bild 81 – modus vivendi

av adolphson

Jag hittade nyligen ett litet brev vars innehåll jag behåller för mig själv. Kanske kommer någon i en avlägsen framtid att läsa det som en historisk pusselbit till allt det lilla som i slutändan bidrar till det stora hela. De sista raderna kan jag dock dela med mig av:

Mamma sa att om något skulle hända så vill hon att du är en snäll pappa som du alltid varit och inte någon sur eller ledsen man

Modus vivendi är latin och betyder ungefär levnadssätt eller sätt att leva. Ibland kan uttrycket avse ett mer eller mindre tillfälligt sätt att hantera en komplicerad situation, ungefär som avses med det moderna uttrycket gilla läget. Ibland gäller det att hantera alla dessa saker som bara händer, saker utanför ens kontroll och som ibland får de mest märkliga konsekvenser.

Gurr är pseudonymen för tecknaren Rolf Gustavsson. Han stod inför ett internationellt genombrott när han plötsligt tragiskt avled i akut magsår 1962. Några av hans mer kända skämtteckningar var: ”Den fula flickan, om farbror följer med upp i skogen ska farbror få en pilsner” samt ”Miss Jumper – vänner reste bysten” (nedan).

Detta var ju på 50-talet, en god bit före metoo, och på många sätt ett annat universum. Vid denna tid var far student i Stockholm och besökte ofta restaurang Tennstopet. Det klassiska etablissemanget ligger idag passande nog på Dalagatan men på fars tid låg lokalerna på Vattugatan.

Far älskar än idag att gå dit. Gräddstuvad pytt och ”en liten jäkel” ska det vara, precis som i ungdomen. Skämtsamt grälade han med farbror Ingemar, salig i åminnelse, om Stopet vs Operakällaren.

Så kom det sig att far en gång bjöd Gurr, som inte hade några pengar, på en pilsner och som tack fick han en av teckningarna ritad på baksidan av en meny från (gamla) Stopet. Han har den uppsatt på väggen i glas och ram och berättar alltid historien med stolthet.

I glas och ram

Sannolikt är detta det mest värdefulla han äger. Kanske är det fel att han låtit dem sitta uppe, kanske ska man reagera. Det är vanskligt. Vad tycker du själv?

Jag och min bror går numera alltid till Stopet även vi. Senast i helgen. Deras råbiff, toppad med lite konjak, är bedårande. Med oss hade vi konstapel Säfström och överstelöjtnant Carlen. Det blev en bra kväll, synd bara att den tog slut. Nåja, det kommer flera.

bedårande

Det är numera samma ägare till Stopet som till Gyllene Freden. Där hamnade förövrigt barnens morfar med sällskap i handgemäng med Cornelis Wreesvijk 1962. Det glada studentgänget sjöng tydligen illa vilket störde trubaduren och ute på gatan efter stängning skulle det göras upp.

Tänk att veva med Cornelis. Dit, till Freden, ska jag gå nästa gång. Skaru me?

En viss Carin Ersdotter reste 1832 från Djura till Stockholm för att arbeta. Inget konstigt med det – det var länge vanligt att unga kullor kom till Stockholm för att arbeta ett par år innan de återvände hem för att bilda familj. Carin var trolovad hemma i Dalarna.

Hon arbetade med att sälja mjölk på Stortorget och detta kunde varit en av alla dessa helt ordinära händelser mitt i tiden. Men eftersom Carin var mycket vacker väckte hon uppmärksamhet så till den milda grad att hon flera gånger tvingades fly och gömma sig för folkmassor.

Ryktet om den storartade skönheten spred sig och Carin blev med tiden omtalad i hela Stockholm vilket berodde på att tidningarna vid den här tiden började bli stora och nådde många. Skriverierna ökade nyfikenheten och som vanligt lades bevisbördan på den utsatta. Slutligen kallades hon till polisen att förhöras om uppståndelsen kring henne. Den nystartade tidningen Aftonbladet rapporterade:

Carin befanns oskyldig och fick återwända till sina mjölkflaskor – ware det sagdt till de skönas lugnande – om än en och annan säges böra plikta för ful uppsyn är det dock ingen förment, att wara så wacker som möjligt.

Carin ”Vacker-Carin” Ersdotter blev helt enkelt viral – omskriven och avbildad även i utländsk press. Uppståndelsen ledde till att hon tvingades sluta sälja mjölk. Hon bjöds istället in för att beskådas i huvudstadens fina salonger.

1834 lämnade Carin Stockholm och dagen innan avresan bjöds hon till slottet och Karl XIV Johan och kronprins Oskar (I). Därefter eskorterades hon under stor pompa, bland annat av Dalarnas riksdagsman, till kajen. Hon lämnade Stockholm med ångbåt men från Västerås fick hon gå resten av vägen hem till Djura. Också i Västerås, där allmänheten gått man ur huse för att beskåda den vackra kullan när hon passerade, väckte hon stor uppståndelse.

Slottet bjöd inte in mig dagen innan min hemfärd

Väl hemma kunde Carin uppvisa tre så kallade vandelsintyg, som skulle bevisa att hon inte ägnat sig åt syndigt leverne, ett undertecknat av hennes arbetsgivare och ett annat undertecknat av trettiofyra framstående medlemmar ur Stockholms överklass.

Pressen slår numera inte enbart mot allmogen men den stavade bättre förr. FYI: på Stopet var han inte (men kanske på väg dit)

Det hjälpte inte. Skvaller och rykten om vad hon hade haft för sig i Stockholm hade nått fram före henne och hennes fästman ville inte längre veta av henne. År 1835 gifte hon sig istället med en annan och försvinner, sannolikt tacksam däröver, ur den stora historien.

Modus vivendi. Ödets nycker. Shit happens.

Man får hålla god min i elakt spel. Streta på trots magsår, cancer eller sexism. För det finns också stor skönhet i världen och det är det man får fokusera på. Kanske bygga en metaforisk gyllene bro inom sig mellan elände och det vackra för att på så sätt hitta ett sätt att leva.

För var återstår oss annars?

Allt är inte guld som glimmar a.k.a bridge over troubled waters

Är jag måhända en sur eller ledsen man? Nja, jag säger som Augustus: har jag inte spelat min roll väl i livets komedi? Pjäsen är slut – applådera!

Källor:

Wikipedia

Foto, Historia, Personligt, Resor, Spännande människor

resan till älvaskären – del 3

av adolphson

Södra skärgården är känd under flera namn som exempelvis Älvaskären och Brännholmarna, området har också omväxlande hört till den svenska kronan och Danmark-Norge.

Öarna höjde sig över vattnet 9500 år f. v.t och gott om stenåldersfynd har gjorts. Vikingarna hade Brännö som marknadsplats under 900-talet. Den dansk-norska dominansen bröts under 1200-talet under de svenska försöken att nå havet i väster.

De första människorna kom hit omkring 4500 f.v.t. möjligen för att jaga gråsäl. År 1500 bodde det cirka 100 människor på öarna, år 1800 hade området 1000 innevånare och 1996 bodde cirka 5000 människor i södra skärgården. Man kan alltså tala om en förhållandevis långsam befolkningsökning och det är först de sista decennierna som man kan märka en större ökning.

Ett fynd som antyder hur länge det bott människor i södra skärgården är den oxe man hittade 1975 på S:t Förö. Fyndet innehöll även pilspetsar av flinta och fyndet visade sig vara cirka 4000 år gammalt.

Människorna i södra skärgården har främst ägnat sig åt traditionellt jordbruk och haft fisket som bisyssla. Namnet Älvaskären dyker som tidigare nämnts upp i de isländska sagorna.

Gränsen mot Danmark som drogs under 1200-talet gick strax norr om södra skärgården medan den norra skärgården (Bohuslän) inte införlivades med Sverige före 1658.

När öborna skulle ta sig in till staden under 1100-talet var man först givetvis tvungen att ordna med båtskjuts. Sedan hade man tre mil till den norska staden Kongahälla (en föregångare till nuvarande Kungälv) och sedan ytterligare fem mil till svenska Lödöse, en stad som ibland besöktes av hanseskepp. Från och med 1550-talet finns källor som visar att man åkte till fastlandet för kyrkobesök.

De stora sillfiskeperioderna har alltid medfört befolkningsökning och det var just under en sillperiod på 1500-talet den första kyrkan byggdes. Under en dansk räd 1563 brändes Frölunda kyrka som södra skärgården tillhörde varför man uppförde Styrisöö capell.

Skärgården befann sig ofta i krigszonen för de många stridigheter som utkämpades mellan Sverige och Danmark och den var i dansk ägo mellan 1611-1619 då den andra Älvsborgs lösen betalades.

Krig utbröt på nytt med Danmark men efter freden i Brömsebro 1645 blev Halland svenskt. 1648 köpte en holländsk officer som kämpat för Sverige Vrångö och den svenska fältmarskalken Lennart Torstensson införskaffade skattehemman på Styrsö och Köpstadsö.

Sjömansänkor som stod utan inkomst fick under privilegierade former driva krogrörelse på öarna (jämförelse kan här göras med Falu koppargruvas gruvarbetaränkor som också blev krogföreståndare som ersättning för den avlidne makens inkomst) och denna rörelse kom att blomma upp främst under de stora sillfiskeperioderna som inföll under 1500-talet och 1700-talet. Dessa etablissemang låg till grund för den hotell- och restaurangverksamhet som växte fram under det nya badmodet i skärgården under 1860-talet.

Alkoholen i skärgården har alltid varit en omtvistad fråga, inte bara under 1800-talet. Faktum är att fram till 1990-talet har många etablissemang som serverat alkohol i södra skärgården någon gång brunnit.

Vid sekelskiftet såg skärgården inte alls ut som idag med sin böljande grönska på stora delar av öarna. Under århundradens gång har en mer eller mindre systematisk avröjning skett av så väl danska som svenska kronan.

Eken var gott båtvirke och den var fridlyst för kronans räkning och trots att otillåten avröjning var belagt med stränga straff fällde öborna mycket ek för egen räkning. Vid sekelskiftet startades emellertid olika badgästföreningar vilka odlade olika projekt i skärgården, däribland träodlingar.

I slutet av 1700-talet växer sig sillfiskeindustrin sig stark men var ändå länge förhållandevis svag i södra skärgården i jämförelse med den norra. Man förlitade sig inte helt på sillfisket.

Det faktum att en stenkyrka byggs på Styrsö tolkas av Fhager som en isoleringsbrytning, man skulle inte lida andlig nöd på grund av storm eller krig. Kanske kan man tolka det precis tvärt om – att man vill isolera sig från fastlandet?

Det är framförallt de sydligaste öarna, Styrsö, Donsö och Vrångö som ägnat sig åt fiske medan Brännö och Köpstadsö traditionellt varit lotsöar. Den uppdelningen kan man se än i dag när företagsamheten är starkast på de södra öarna.

Styrsös storhetstid inföll från mitten av 1800-talet då förmögna göteborgare med ångslup åkte ut till ön för att bada. Både badhus och restauranger kom till. Verksamheten nådde sin kulmen vid förra sekelskiftet med besök av självaste kung Oscar II.

På det personliga planet kan anföras att min frus farfars farfars far, teaterdirektör Knut Oscar Tivander, en celebritet på sin tid, uppträdde på Styrsö Bratten i juli 1885. Kanske var mammas morfar Viktor Johansson, eller någon av hans föräldrar, som liten där och såg honom.

Mina döttrars morfars farfars farfar (på många sätt inte helt olik deras far. Förklara det den som kan).

Vid det andra världskrigets utbrott hade dock både förutsättningarna förändrats och vid krigsslutet var badverksamheten som den tidigare tett sig helt utdöd. Samtidigt med badverksamheten kommer också en persontrafikrörelse igång på allvar för första gången.

Under 1960-talet tunnades sillfisket ut och länderna runt Nordsjön utvidgade sina territorialgränser vilket begränsar det svenska fisket i väster.

1974 införlivades södra skärgården med Göteborgs kommun men innan så skedde ordnades så att alla bebodda öar fick rinnande vatten och alla vägar asfalterades. Man byggde även bro mellan Styrsö och Donsö.

1980-talet handlade mycket om att bygga upp ett fungerande socialt skyddsnät tillgängligt på plats i skärgården.

I nästa del fortsätter resan in i 1900-talet.

Falun/Dalarna, Historia

dalregementet 1800-1830 del 1

av adolphson

Jag har letat i gömmorna och hittat en liten sak från ett gästspel vid historiska institutionen, Stockholms universitet. Jag tänkte det kunde vara aktuellt när nu Dalregementet återkommer. Sålunda presenteras härmed:

LEKSANDS KOMPANI VID DALREGEMENTET PERIODEN 1800-1830. REKRYTERING, TJÄNST OCH AVGÅNG.

Detta är en uppsats som behandlar de första 30 åren under 1800-talet för Leksands kompani vid Dalregementet. Det var en händelserik period både i Sverige och resten av Europa.

1805 drogs Sverige med i koalitionen mot Napoleon på Englands, Rysslands och Österrikes sida. 1807 utbröt även krig i Pommern.

Den svenske monarken Gustaf IV Adolfs avsky mot Napoleon drog också in Sverige i krig mot Danmark och Ryssland 1808-1809. Ryssland var tidigare varit Sveriges bundsförvant men hade bytt sida.

1813 bröt kriget ut igen och den här gången ville man ersätta förlusten av Finland genom att annektera Norge. Kriget 1814 gällde att tvinga Norge att underkasta sig den så kallade kieltraktaten som fastslog att Norge i praktiken styrdes från Stockholm.

Detta var en tid då förändringar började komma för det svenska militärväsendet. Det gamla Indelningsverket började närma sig sitt slut och ersättas av allmän värnplikt även större krav kom att ställas på officerare (exempelvis räckte det inte längre att vara av adlig börd som enda merit).

Jag har granskat 1:a majorens (Leksands) kompani under 1800-talets tre första decennier och utgår från följande:

  • Hur många indelta soldater fanns det i kompaniet?
  • Vilka namn hade rotarna, går det att fastställa i vilka byar de låg?
  • Fanns det bara människor från Leksand i kompaniet?
  • Hur såg kompaniet ut vid undersökningens början, mitt och slut?
  • Soldaternas ålder, civilstånd och medellängd?
  • Hur många avgick respektive rekryterades?
  • Vilka var skälen till avgångarna?
  • Hur länge hade de tjänstgjort?
  • Kan man se någon påverkan av krigen?
  • Hur hög var läskunnigheten?
  • Hur populärt var det med namnbyte?

Jag har studerat de mönstrings, kassations och generalmönsterrullor som finns på krigsarkivet för perioden. I övrigt har jag använt allmänna historieverk av Schenström, Pihlström, samt Armborstet årgångarna 1954 och 1961. Alla data, siffror och tabeller i uppsatsen gäller enbart Leksands kompani och inte hela regementet.

Något om Dalregementets allmänna historia 1800-1830.

År 1800 fick Dalregementet en ny chef i översten och friherren Gustaf Gyllengranat. Han hade tidigare tjänstgjort som chef för Västerbottens regemente.

1801 bestäms att att alla korpraler och spel ska anlägga mustascher och år 1802 kommer det en helt ny uniform: för öfrigt haglade det af bestämmelser rörande olika uniformspersedlars bärande, hattarnas sättande på sned…

1804 avled Gyllengranat och ersattes av friherre Ture Gustaf Cederström. Denne man omnämns ha en gedigen militär bakgrund. Han började sin karriär 1781 som sergeant utan lön vid Svea livgarde. Han var även hovmarskalk och ledamot av krigskollegium.

Under fredsåren innan 1807 är det mest persedel- och utseende förändringar som inträffar. 1805 avskaffas frisyren (!) och kompanimärken ska bäras i hattarna. För Leksands kompani är hatten blå.

1806 organiseras fältläkarkåren om. Det ska från det året finnas en fältläkare samt ytterligare två underordnade honom vid bataljonen. 1806 bildas även jägarkåren (för strid i spridd ordning) och ersätter de gamla grenadjärerna.

1807 utbryter krig i Pommern. En dalbataljon deltar…i detta oskickligt förda krig. Man lyckas förhandla till sig fritt återtåg av fransmännen och av 600 man återstår 457 vid återkomsten till Rommehed.

Ryssland hade som tidigare nämnts gått över till Napoleon och danskarna hade mer eller mindre tvingats till den sidan på grund av engelsmännens press. Gustaf IV Adolfs hårda motstånd mot Napoleon gjorde således att Sverige 1808-1809 förde krig mot sina grannar.

Materialbrist och sjukdom spelade en stor roll i detta krig, trettio dalkarlar avled vid samma tillfälle i Böla och kriget avstannade mer eller mindre av sig självt på grund av dessa problem.

Oppositionen mot kungen ökar och under julvilan i Åmål 1808-1809 dras kompaniet in när en viss Adlersparre Anckarsvärd övertalar officerarna vid Dalregementet att marschera med dem mot Stockholm för att avsätta Gustaf IV Adolf.

I Stockholm får bataljonen nya kläder så att man med heder kunde paradera dels vid riksdagens öppnande…dels vis Carl XIII:s kröning.

Under åren 1810-1813 råder fred och Dalregementet stannar i hemorten med undantag för vissa arbetskommenderingar, främst gällde det arbetet med Göta kanal.

Det blir tillåtet för officerare att lämna sina tjänster under perioden och 1812 införs allmän värnplikt vilket vid den här tidpunkten innebär att rotarnas rekryteringsplikt i krig upphör.

1813 utbryter en allmän kamp mot Napoleons vacklande välde och det är även detta år som Dalregementet får sitt nuvarande namn: Nr 13 Kongl. Dalregementet. Under en kort period blir Carl Pontus Gahn av Colquhoun regementschef men ersätts samma år av Ridderstolpe.

1814 medverkar regementet tillsammans med Bohusläns regemente vid gränsen till Norge. Kriget gällde alltså att få Norge att underkasta sig Kieltraktaten. Efter att ha deltagit i strid hela sommaren återvänder Dalabataljonen hem den 13:e november 1814, de förluster man lidit var mest på grund av sjukdomar.

Wikipedia behöver uppdatera sig

Efter kriget indelas regementet i tre bataljoner och vissa löneregleringar samt indragningar av officerstjänster sker. 1819 börjar en underofficerskola växa fram på Karlborg, enligt 1819 års tjänstgöringsreglemente borde korpralen kunna läsa och skriva, och 1858 föreskrives examen i alla hans åligganden.

Tidigare hade regementschefen uttagit lämpliga ämnen bland bland manskapet till underofficerare. 1819 bestämdes att armens professorer efter hand ska försvinna, och vid Dalregementet avskedas efterhand 1820 tuktomästarna Gepå och Warnagel. 1820 ersätter C.A Lejionflycht Ridderstolpe som regementschef och kom att inneha posten till 1835.

Perioden 1816-1830 (och naturligtvis längre fram i tiden) präglades utvecklingen vid Dalregementet av organisatoriska förändringar. Officerarna avlönas inte längre av det kompani de tillhör, kompanierna byter namn, (Första majorens kompani blir Leksands kompani) och det är bara Livkompaniesom behåller sitt namn.

Sådana förändringar gjordes naturligtvis på fler regementen än Dalregementet …men till livkompaniets och till bygdenamnets klang lystrar än så gärna Dalregementets grånande soldat.

Det bör här nämnas att Schenström på sidan 53 i sin bok Kungl. Dalregementet under tiden 1815-1908 säger att Dalregementet tog sitt nuvarande namn 1816 medan Armborstet 1954 påstår att detta skedde 1813. Armborstet ges ut av kungl. Dalregementets kamratförening och på sidorna 5-20 skriver Hans Lundbergh en krönika över regementets historia 1800-1899. Möjligen numrerades vissa regementen om 1816 (dock ej Dalregementet) varpå Schenström dragit slutsatsen att det från detta år regementets nuvarande namn härrör.

Nästa del handlar om rotarna och dess människor