Who wants live forever, who dares to love forever, when love must die
Se där en textrad från Queens ledmotiv till filmen Highlinder från 1986, en film jag och mina vänner gillade. (Ja, uppföljarna är usla.) Filmen har nyligen kommit över mig igen, jag känner mig lite som huvudpersonen Connor MacLeod när han lever ett helt liv med sin fru. Bortsett från att jag, till skillnad från honom, inte är odödlig. Hon åldras och dör, inte han. Men de fick iallafall ett helt liv tillsammans.
Vi människor är sociala varelser. Det, om något, har blivit tydligt under pandemin. Förutom det lidande den medfört, förstås.
Det finns, iallafall för mig, en inbyggd motsättning mellan att arbeta som lärare-politiker och en rakt igenom positiv syn på artificiell intelligens/design. De förra försöker (i allmänhet) förbättra tillvaron här och nu (även om ett framtidsperspektiv finns). Det senare handlar om att mixtra med vetenskap för att hitta genvägar till… utveckling. Ibland går det bra, ibland inte. Genvägar har vi hursomhelst funnit. På relativt kort tid har människan förflyttat sig enormt mycket på evolutionsskalan och därmed sin position på jorden. Det som normalt tagit hundratusentals år att utveckla har för oss tagit något enstaka årtusende eller två. Den korta tid som vaccinet framtagits under innebär nytt världsrekord. Igen. Denna evolutionära förflyttning har gjort stora avtryck i våra liv, i kulturen och på planeten.
Prometheus, exempelvis, var i den grekiska mytologin den som stal elden från gudarna för att ge till människorna. Grekerna hade en dubbeltydig hållning till detta brott då de räknande händelsen som ursprunget till konsten och vetenskapen. Metaforen innebär att fel använd kan både eld, konst och vetenskap vara något farligt.
Det är idag möjligt att designa liv. Konstbefrukta, klona, förbättra, försköna, renodla och ta bort. Filmen Jurassic Park är ingen utopi, vi skulle kunna (har kanske redan, säger min inre foliehatt) återskapa mammutar och neandertalare. Det är inte svårt eller ens kostsamt och det finns tydligen frivilliga homo sapiens som kan tänka sig bära ett sådant foster. Neandertalarnas återkomst, alltså. Varför? För att studera deras hjärnor och jämföra med våra? Eller för att det var vårt fel att de försvann? Sak samma – riskerna är många. Kanske begränsar vi denna kunskap till att designa bättre framtida exemplar av vår egen art. Men vi bör som sagt ändå vara försiktiga. Den kognitiva förändring som innebar att vi gick från att vara enkla apor på savannen till planetens härskare var en obetydlig förändring i hjärnans inre struktur. Mixtrar vi mycket med det där får vi resultat som är omöjliga att förutse.
Detta tema är inte något nytt i kulturhistorien. Temat behandlas i klassiker som Frankensteins monster, Dr Jekyll and mr Hyde och Dracula. Dessa berättelser kretsar kring ondska och godhet i den mänskliga naturen, om anatomi och frågor kring döden och livets uppkomst. Särskilt Frankenstein är intressant. Den heter förresten egentligen Frankenstein: eller den moderne Prometeus.
Huvudpersonen i berättelsen försöker ge döda ting liv och bestämmer sig för att skapa en egen varelse av död materia. Detta visar sig dock inte vara alltför lyckat. Frankenstein tänker nämligen inte igenom de konsekvenser hans handlande kan få och när monstret kommer till liv tappar hans skapare kontrollen. Monstret vandrar ensam omkring och försöker lära känna världen. Men hans utseende skrämmer och var han än dyker upp möter han hat och rädsla. Hans hämndbegär för detta riktar sig slutligen mot sin skapare. Kanske borde den som vill återskapa neandertalare läsa boken.
Framtiden är viktig. Men det är också här och nu. För det är nuet som skapar framtiden och historien nuet, för att parafrasera Orwell. Nuet utgörs av relationer och dessa förändras under livet och särskilt så under en pandemi. Om relationer kan man notera följande under ”vår” pandemi, åtminstone vad gäller mig: de viktiga relationerna har fördjupats och de ytliga har blivit mindre viktiga. Och det är just det som är problemet. Hemma i enskildhet tycks många nu ha det svårt. Därför måste forskaren, läraren och politikern gå hand i hand. Vaccinet och vården tyglar Covid, läraren, kulturen och filosofin ger verktyg åt var och en att tygla sitt inre monster.
Jag begär inte så mycket av livet nuförtiden. Att kunna ta hand om barnen, att kunna röra på mig, läsa, lyssna på musik. Att titta ut över havet från altanen på Styrsö. Jag läser fortfarande högt för Dotter 2. Hon kan läsa, men vi gillar båda högläsningen. Vi har just avslutat Dracula (vilka stereotypa könsroller pappa! Men huvudpersonen heter Mina) och ska snart läsa Frankensteins monster. Hon vill även se musikalen, säger hon.
Evigt liv, ska det vara något att stå efter? Nä, det låter plågsamt. Jag har fina minnen, goda relationer och försöker alltid göra morgondagen lite bättre än gårdagen. Mer klarar jag inte, den ambitionen får räcka under min stund på jorden. För att citera Gladiatorn med stort G: Death smiles at us all. All a man can do is smile back. Och apropå: memento mori. Kom ihåg att du är dödlig. Se framåt. Men kom också ihåg att du är mänsklig.
Ingmar Bergman var 90 fyllda när han kom över sin rädsla för döden. Jag är, om jag någonsin fruktat den, sedan Malins bortgång helt botad. Men varför fundera så mycket? Trösterika ord, oavsett vad var och hen lägger i begreppet Gud, finns i vers 4 och 5 i af Wiréns Sommarpsalm:
Allt kött är hö, allt flyktar här
och snart förvissna gräsen.
Hos dig allena, Herre, är
ett oförgängligt väsen.
Min ande giv
det nya liv,
som aldrig skall förblomma,
fast äng och fält stå tomma.
Då må förblekna sommarns glans
och vissna allt fåfängligt;
min vän är min och jag är hans,
vårt band är oförgängligt.
I paradis
han huld och vis,
mig sist skall omplantera,
där inget vissnar mera.
relaterade blogginlägg
Källor:
Harari: Sapiens
Shelley: Frankensteins monster
imdb.com
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.