Historia – Sida 3

Sverige först

2 juni, 20242 juni, 2024av adolphson

America first är en politisk slogan som först användes av president Woodrow Wilson i syfte att hålla USA utanför första världskriget, senare återanvände Donald Trump (lock him up) den inför valet 2016.

Nationell enighet. Är det något bra? Är inte oenigheten demokratins signum? Innebär inte enighet att vara en del av världen eller iallafall en del av något större än den egna bakgården?

Nationaldagen närmar sig. Den har ett ärende. Vilket det är går inte enkelt att säga. Nationalism är en känslig sak. Vad fira? Hur? Vem eller vilka inkluderas? Vem eller vilka äger, som det heter, narrativet?

Ibland känner jag, lite dystert, att Sverige är något av ett Fylke – men ett Fylke utan Frodo, Bilbo, Sam, Merry och Pippin. Ety en svensk tiger.

Svenska nationaldagen är som vi känner den idag en relativt sen uppfinning. Först 1983 blev 6:e juni Sveriges officiella nationaldag och helgdag blev den ännu senare, 2005, på bekostnad av annandag pingst. Saken hade före 1983 diskuterats ända sedan 1800-talet. Under andra världskriget blev avsaknaden av något att samlas kring under oroliga tider påtaglig. Nationell enighet avsågs då viktigt. Ety en svensk tiger.

Under 1940-talet firades sedan första världskriget svenska flaggans dag, en företeelse som hade sitt ursprung i en årlig patriotisk fest på Skansen som pågått sedan 6:e juni 1893 (och som skulle pågå till 1983). Men ingen officiell nationaldag fanns, som sagt. Och varför just den 6:e juni förresten, resonerades det. Från vänsterhåll föreslogs midsommar för att lyfta fram det milda svenska sinnelaget genom den fest midsommar innebar. Från höger förfäktades istället hjältekonungarnas Gustav II Adolfs eller Karl XII:s dödsdagar.

Den som ägde frågan, åtminstone vad gällde en fest på Skansen var dess chef Artur Hazelius, ansåg att människor ofta var bortresta (från Stockholm) över midsommar och inte hade någon större lust att besöka Skansen för att fira påhittade nymodigheter. Och i november, när hjältekonungarna stupat, är det ofta tämligen dystert väder så allt sammantaget passade den 6:e juni väl. Nog fanns det viktiga historiska utgångspunkter för datumet. Gustav Vasa kröntes i Roggeborgen i Strängnäs detta datum. (Eller? Nja, han valdes till kung i Strängnäs 6:e juni 1523 men kröntes i Uppsala domkyrka i januari 1528.) Sverige blev genom denna händelse officiellt fritt från Kalmarunionen, en nation vad född. Också 1809 års regeringsform daterad den 6:e juni, som innebar en viss form av maktdelning, var viktig att uppmärksamma. Men ändå. Sverige var, som ofta i dessa frågor, kluvet. Det hela kändes lite tamt om man jämförde med Frankrikes, USA:s eller för all del Norges nationaldagar som firades till minne av mer storslagna händelser. Diskussionen fortsatte och det skulle som sagt dröja till 1983 innan 6:e juni blev Sveriges officiella nationaldag.

Vi håller fortfarande på och finner våra nationaldagsfirande former. Hur gör man? Ja, ingen sill och nubbe efterfrågas 6:e juni iallafall.

Själv tiger jag sällan. Förra året var jag involverad i en debatt med socialdemokraterna här i stan. Det gällde frågan huruvida deras partiledare var lämplig att representera hela Sverige som högtidstalare på nationaldagen. Jag tyckte inte det, men det tyckte socialdemokraterna och så blev det. Jag tycker att de maktbärande bör handskas försiktigt med den här typen av saker. Men strunt i det. Nationaldagen kommer med ett ärende och det är inte lika tydligt som vid andra högtider. Att vi inte är överens om hur eller på vilket sätt kanske är en del av det typiskt svenska, vad vet jag. Vad jag däremot vet är att en ny rätt har tillfogats det stora smörgåsbord vi kallar Sverige: vänsterliberalt klägg. Påfyllning, tack.

Nationell enighet kanske innebär rätten att vara oenig. Rätten att inte tiga. Där det kritiska samtalet hindras slutar demokratin. Men samtidigt: tillit och sammanhang står inte motsats till oenighet. Förövrigt undrar jag hur man i godan ro kan man fira sin nation medan andra bombas till aska? Det var sant under andra världskriget och det är sant nu. Det visste Frodo och gänget. Att sätta sitt eget lilla, eller stora, pörte först i alla lägen är ohållbart. Utan att utveckla de fyra hjätehoberna ytterligare vill jag avsluta med att citera Merry, eller om det var Pippin, som i frustration sa till enterna att ni är ju en del av den här världen!

Källor:

Berggren Landet utanför, Sverige och kriget 1940-1942

Wikipedia

Relaterade blogginlägg

Sverigedemokratens nationaldag

Musik:

Demokrati och samhälle, Historia

Ex cathedra

26 maj, 202425 maj, 2024av adolphson

…är latin och betyder att någon i kraft av sitt fulla ämbete framför något från talarstolen utan möjlighet till följdfrågor. Ett direktiv, helt enkelt.

Det är upp till var och en. Det är så många jönserier i tillvaron. Trollfabriker. Folklistan. Tyska prinsar som försöker göra statskupp. Brännande av böcker. Men pajaskonster kan lätt övergå i blodigt allvar. Hur ska man, både som samhälle och individ, lyckas undvika Näckens locktoner? Risken vi ständigt löper är att demokratin dränks i sörjan. Demokratin, det må låta som en klyscha, kan vi inte ta för given.

I operan Trollflöjten ska hjälten Tamino söka den fångna Pamina för att befria henne ur ondskans klor. Till hjälp har han en magisk flöjt att använda när fara hotar. Taminos väg går mellan ljus och mörker, kärlek och hat.

Ordet troll kommer från det engelska ordet ”trolling”, vilket innebär att fiska genom att dra en lina med krokar efter en båt. Pilka, som morfar sa. På samma sätt försöker nättrollen få napp på internet, exempelvis genom att slänga ut trådar med med mer eller mindre skruvat innehåll för oss att nappa på. Ibland handlar det om att vilja förstöra eller påverka en diskussion med desinformation, ibland om att skapa oreda i största allmänhet. Troll är alltid anonyma eller använder falsk identitet. På senare tid är det huvudsakliga syftet att påverka människor i en viss riktning.

På kvällen den 31:a augusti 1939 genomfördes som det påstods en polsk attack mot en tysk radiostation i Gleiwitz. I själva verket var det sex kommandosoldater ur den tyska säkerhetstjänsten som iförda polska uniformer anföll och som efter fullgjort uppdrag sände ut ett falskt radiomedelande på polska. De sköt också en judisk koncentrationslägerfånge iklädd polsk uniform som de lämnade kvar för att öka trovärdigheten att det verkligen var Polen som anfallit Tyskland. Senare kablade naziregimens media ut budskapet om ”outhärdliga polska kränkningar av Rikets gränser” som anledning till att Tyskland behövde försvara sig. Andra världskriget började, som allt annat i nazisternas värld, med en stor lögn.

Hur kunde det gå så illa i Tyskland? För att förstå det är vi hänvisade till att studera historia. Dagens politik är på många håll lik den som fördes på 1900-talet vid de tillfällen demokratin föll för nazism och kommunism. Men dessa skeenden går att förhindra, vi kan lära av historien. Vi vet att demokratier kan falla eftersom historien påminner oss om det.

Vad består då denna historiska kunskap i? Ja, Aristoteles lär oss exempelvis att ojämlikhet leder till instabilitet (vilket inte innebär att alla måste ha det på exakt samma sätt) och Platon att demagoger förr eller senare blir tyranner. I en modern kontext består lärdomen i förmågan och viljan att försvara sanning och öppenhet. Att vårda oberoende institutioner och nyhetsrapportering. Att inte avhumanisera eller håna meningsmotståndare eller se en avvikande uppfattning som en kränkning. Att inte sluta tänka självständigt. Att ta ansvar för det man säger eller skriver. Att engagera sig i civilsamhället, att undvika att tänka i termer som vi och dem. Att behålla förnuft och anständighet.

Historien ger oss referensramar och bildning. Som att det före 1965 inte fanns någon lag mot våldtäkt inom äktenskapet eller att nazisternas skenangrepp 1939 var en lögn. Detta är endast två exempel på när historien borde ta oss i upptuktelse.

Troll är en demokratisk antites. Ett anständigt parti eller politiker trollar inte. Ett anständigt parti eller politiker samarbetar inte med partier som gör det. Den som trots allt anser att trolling är legitimt gör klokt i att föreställa sig ett liv där de förmåner och rättigheter hen vant sig vid är borta. För så kan det gå. Det lär oss historien. Nappa inte. Ta inte betet. Det är upp till var och en av oss.

Trollflöjten är ett metaforiskt hjälpmedel för att Tamino ska välja rätt väg i en hotfull omgivning. Jag tolkar flöjten som samvetet. Förnuftet. Den inre känslan för vad som är rätt och vad som är fel. Lyssna till tonerna och ta den rätta vägen. När man spelar på den försvinner trollen.

Jönserierna blir vi aldrig av med, de hör demokratin till. Rätten att agera pajas sig står över rätten att förbjuda någon detta. Demokratin sjunker förvisso återkommande ner i gyttjan: under antiken, i Tyskland 1933, i östra Europa 1945 och Ryssland har egentligen bara upplevt ett hyfsat demokratiskt val 1992. Sannolikheten och historien talar för att demokratin faller igen. Men var och när kan vi påverka. Kanske sker det inte under din och min livstid. Lyckas vi förhindra det sätter vi ett vackert historiskt exempel. Det är upp till var och en.

Direktiv är sällan bra. Öppen dialog är bättre.

Vägen Colosseum-Forum Romanum. Här har de gått – Caesar, Cicero och gänget. Bilden är tänkt att illustrera den eviga kampen för demokrati

Musik:

Trollflöjten: Hon och han

Trollemors vaggsång

Källor:

Berggren: Landet utanför del 1

Snyder: tjugo lärdomar från det tjugonde århundradet

Gleiwitzinvidenten (Wikipedia)

Internetstiftelsen

Historia, Personligt

Omedelbart justerad

24 mars, 202424 mars, 2024av adolphson

Händelser. Katastrofer. Underbara ögonblick. På olika sätt dokumenterar vi resan genom livet och historien. I minnet. Genom bilder och berättelser. I historieböcker. I protokoll. Genom musik och poesi.

Att justera ett protokoll innebär att säkerställa att det överensstämmer med vad som beslutades på mötet. Protokollet är inte giltigt förrän efter justering och detta görs av en person som mötet valt till justerare. Om det är bråttom kan mötet besluta att en punkt är omedelbart justerad, vilket innebär att beslutet gäller omgående.

Kanske kan man se protokoll och dess justeringar som livet och våra uppfattningar om det. Ibland inträffar saker som omgående påverkar oss. Justerad är förövrigt även en idrottslig metafor för att vara skadad.

Resor.

Olyckan i Getå 1918 är en av de värsta tågolyckorna i Sveriges historia där minst fyrtiotvå människor omkom. På grund av varierande väderförhållanden hade påverkan skett på banvallen. I Getå utanför Norrköping hade ett jordskred orsakat ett stort hål vilket i sin tur orsakade en våldsam krasch när tåget skulle passera. Loket drevs med kol och olyckan medförde ett eldhav där människor omkom under förfärliga omständigheter. Många gjorde hjältemodiga insatser medan andra passade på att stjäla alkohol och pengar i restaurangvagnen. Högt och lågt. Som livet är. Olyckan medförde på sikt krav på bättre kontroll över spår och infrastruktur.

I tågolyckan strax utanför Falun 1980 dog bland annat med fem mig jämngamla barn när ett av tågen missade en stoppsignal. Samma år körde en båt in i Tjörnbron vilken rasade. Åtta människor omkom när flera bilar som på grund av mörker och dimma var ovetande om olyckan körde över kanten på den raserade bron. Jag tänkte mycket på båda olyckorna, minns jag. Kanske omkom inte så många individer men för en grupp anhöriga blev livet aldrig mer sig likt. Mitt i, eller i början av livet, tog det slut. Vilka var de? Hur hade tillvaron sett ut för dem om tåget inte kört mot rött eller båten inte ramat bron? Händelserna bidrog till att jag lärde mig att uppskatta det lilla, nära, innerliga livet i tillvaron. Förr eller senare tar det nämligen slut. Men kanske inte just idag.

När jag var femton år mördandes en människa. Det är tyvärr inget ovanligt, varje år mördas människor. Men detta var Sveriges statsminister, en händelse som också den påverkade mig starkt. Den är en bidragande orsak till att jag i vuxen ålder engagerade mig i politiken. Insikten att det finns saker som är viktigare, ja, själva förutsättningen, än det lilla, nära, innerliga livet i tillvaron.

En med mig jämnårig man mördade 1994 sju personer i Falun. Någon borde, tänkte jag långt efteråt, gått utanför protokollet och besinnat det olämpliga i att frige mördaren på dagen tjugo år efter morden. Några månader senare 1994 inträffade en av de värsta katastroferna i svensk historia när Estonia förliste, en händelse som fortfarande kastar en lång skugga i vårt kollektiva medvetande. Det kollektiva minnet av tsunamin i Sydostasien 2004 tycks svagare. 853 människor omkom genom Estonias förlisning, varav 501 var svenskar. Under tsunamin omkom 230 000 människor varav 543 svenskar. Ändå förefaller den händelsen mer avlägsen.Vissa händelser, som Estonia, påverkar oss, människorna i Sverige, på längre sikt. Andra påverkar på ett rent personligt plan medan somliga inte får den påverkan man skulle kunna tro.

När mamma, Helena och Malin avled i cancer fick det en omedelbar påverkan, mitt liv förändrades i ett slag. Det påverkade också på sikt. Man kan se livet som en resa, ibland går det illa men för det mesta rätt bra. Fram kommer man alltid. Whatever fram is.

En annan enskild händelse som påverkade mig var när jag lämnade ett sjukhus med mina döttrar i vardera handen. Deras mor hade just dött. Vart går jag nu, minns jag att jag tänkte. Hem? Nej, det ville ingen. Vi åkte till svärföräldrarna. Och nu är också hon borta, fina svärmor.

Ytterligare en händelse var när jag som barn åkte buss till skolan första gången. Vart är jag påväg, minns jag att jag tänkte. Vägen tycktes oändlig men jag tog mig fram längs den.

Nu, alldeles nyss, har jag träffat någon som jag hoppas och tror påverkar mitt liv på både lång och kort sikt. En person som får mig att känna mig omedelbart justerad.

Resan fortsätter.

(Jag påminns, när jag skriver om min syster, om Kristina Lugns vackra dikt som betydde så mycket för mig när Helena gick bort.

Till Erland

Över ensamma och älskade

råder samma lag:

Vi måste skiljas från oss själva

någon vanlig vacker dag.

då kommer det en Främling

och tar värmen från vår blick

och drar ett streck av glömska

över scenerierna vi gick.

Men inget rår på glädjen

jag får av dig, igen

när jag går in i mörkren

som sjunger om min vän

och viskar jag i natten

ditt vackra, starka namn

blir min fruktansvärda saknad

som ett småbarn i din famn.)

Livet är alltid omedelbart justerat. Man får en chans att leva det och det finns ingen justeringsperson. Eller, när jag tänker närmare på saken, det kanske det faktiskt gör. Sjukvården, domstolsväsendet, polisen och idén om Gud skulle kunna anses som dylika. Men jag tror man bäst speglar sig i andra människors reaktioner på sitt beteende. Det gäller att inte bli en plump i protokollet. Känner man sig justerad får man ta sig tillbaka från fotnot till beslutspunkt hur tungt det än är.

När man reser gäller det att resa lätt och ha väskan i ordning. Eller ”grejerna gött i ordning”, som man säger på västkusten. Själv reser jag aldrig utan en bok eller kavaj. Resten ger sig.

Händelser. Katastrofer. Underbara ögonblick. Oavsett hur vi dokumenterar dem formar de oss både som kollektiv och individ, på gott och på ont.

En jul på 1900-talet. Fotot är taget under min tid som trollkarl. (Se den avhuggna handen på Helenas axel – läskigt!)

Relaterade blogginlägg:

Söstra mi 3

Stilla veckan hard core

Musik:

Let go

Ifrån

Källor:

Ohlsson: 1918 Året då Sverige blev Sverige

Wikipedia

Falun/Dalarna, Historia

Smepust

17 mars, 202417 mars, 2024av adolphson

Någon sa att en dirigent ska ingjuta självförtroende och inte eftersträva kontroll. Det är bra uttryckt.

Vi arbetar med ett tema i en av mina kurser: historiska tyranner. Eleverna är dock nyfikna på angränsande ämnen, hur stor är militärens roll? Har du gjort lumpen Fredrik? Vad tycker du om Sveriges inträde i Nato?

Erik Smepust, som med tiden bytte efternamn till Dahlgren, var en riktig karlakarl – en svensk yrkessoldat, en person som förkroppsligade det karolinska idealet. Smepust föddes i Oxberg 1681 och hann under sin karriär som soldat och officer verka vid flera regementen (bland annat Dalregementet) under en dramatisk tid uppleva mycket. Han är en av de mest kända av dalakarolinerna beroende på att han förde noggrann dagbok. Jag följer honom under åren 1701—1714 från Mora till Falun, Stockholm, Dorpat, Riga, Ljesna, Poltava, Moskva, Petersburg, Brahestad, Stockholm och så åter hem till Dalarna. Men här hemma stannade han inte länge.

Särskilt intressant är Smepust öde efter slaget vid Poltava 1709, en händelse som givit eko i svensk historieskrivning. Historien om en armés undergång. Smepust hörde till dem som togs till fånga efter slaget och tvingades delta i det triumftåg genom Moskva, för att hånas och bespottas, ryssarna genomförde. Han tillbringade några år i olika arbetsläger men lyckades rymma 1714. Ensam tog han sig under åtskilliga strapatser genom vildmarken in i finska Karelen och vidare till fots upp till Österbotten som fortfarande var svenskt. Därifrån kom han med en båt till Stockholm där han sökte upp Svea livgarde för att kvittera ut sin innestående lön på 39 daler silvermynt.

Se där en man att dela skyttegrav med. Eller hur Lövet? (Internt skämt mellan mig och vår man i Nato.)

Inte Smepust utan Quintus Wilhelm II a.k.a grabben i skyttegraven bredvid

Efter några dagar reste Smepust hem till sitt barndomshem i Dalarna som han inte sett på tretton år. Det dröjde dock inte länge innan han åter anmälde sig till tjänst (vid Dalregementet). Han anställdes som fältväbel och deltog i de två fälttågen mot Norge och sårades vid Fredrikshall 1716. Han var med när kungen föll för en förlupen kula 1718 och måste (det framgår inte av källorna jag haft tillgång till) ingått i Armfeldts katastrofala återtåg över fjällen in i Jämtland. När han befordrades till fänrik vid Västerdals kompani i Kristiania (Oslo) 1716 var han den ende dalkarlen av regementets officerare och kunde därför ”med en viss självkänsla” anta namnet Dahlgren.

Smepust/Dahlgren fortsatte sin militära bana och stupade sextio år gammal under det nya kriget mot Ryssland i slaget vid Villmanstrand (Finland) 1741.

Jag svarar eleverna att visst har jag gjort lumpen. På Uplands Signalregemente, S1, i Enköping framlevde sergeant Adolphson sina dagar under en tid när alla män gjorde lumpen, försvaret fortfarande var anpassat till kalla kriget och tyrannens tid var avlägsen.

Och vad gäller Nato har jag alltid varit för ett medlemskap men på senare tid har jag börjat tveka. Dels inför tanken på vad som skulle kunna hända om en komplett galning blev president i USA. Å andra sidan styrs Ryssland av en. Dels reagerar jag på den snabba, okritiska processen. Att bli skrämd in i en allians kan man ha synpunkter på. Men nu är det som det är. Tyrannernas tid är tillbaka och arvsfienden i ens klor.

Ur ett längre perspektiv kan man konstatera att Sverige byter hållning i försvarsfrågan vart tvåhundrade år. Kalmarunionen, stormaktstiden, alliansfriheten efter 1809 och Nato är exempel på det. Nu är vi i alla händelser med, kanske beroende på att vi vill slippa dela Smepust erfarenheter som att tvingas utstå Walk of Shame på Moskvas gator. Eleverna ser fundersamma ut men säger inget. För övrigt, avslutar jag lektionen, har vi faktiskt en sak gemensam Smepust och jag: vi har båda tillhört Upplands regemente.

Det är ett klokt citat, det där med självförtroende versus kontroll. Det gäller också för föräldraskap, undervisning och hur en fri, demokratisk värld borde fungera.

Relaterade blogginlägg

Livets vatten och avgrundshål

Musik:

Barcarolle

First train home

Dalregementets marsch

Källor:

Dalregementetsmuseer.se

Västerbro: Tyrannens tid om Sverige under Karl XII

Historia, Personligt

bild 152: ransomware 🏴‍☠️

3 februari, 20244 februari, 2024av adolphson

Allt är en fråga om perspektiv. Ja, ja – men ge mig mitt liv tillbaka! Jag förhandlar inte med terrorister.

Ransomware är en typ av skadlig programvara vars syfte är utpressning, ofta genom att ta program, datorer eller hela nätverk som gisslan via kryptering. Med att kapa avses antingen att hugga av något eller att erövra något under hot om våld.

Hon var ju nyss pytteliten. Och nu: körkort. Herregud, vart har tiden tagit vägen?! Ge mig den tillbaka. Jag betalar!

Det föreslogs att var och en i arbetslaget skulle presentera sig för kollegorna. Detta för att vi ska få en ny, lite bredare, bild av varandra. En god idé som slog an något inom mig. Vem är jag utöver den de dagligen ser? Det klart, jag skulle ju kunna säga att jag inte riktigt vet, att jag sedan 2019 fått mitt liv kapat och därefter kämpat med att uppfinna mig på nytt. Ny programvara behövs eftersom en trojansk häst hoppat in i tillvaron. Kanske kunde jag berätta att min strategi för att överhuvudtaget hitta ett skäl att gå upp ur sängen varje morgon varit att i alla lägen sätta flickornas mående främst, begrava mig i arbete samt maximera mängden tid på Styrsö.

Det kom ett mess från min gamle vän Klas.

Jag måste tyvärr meddela att du hade fel. Vi hade en diskussion för kanske drygt 40 år sedan kring om dessa smällare hette Maxipuff80 eller dito 08. Jag hävdade att de hette 08 för att de innehöll 0,8 gram krut. Du drev däremot linjen 80 för att de skulle ha introducerats 1980. Det smärtar mig att behöva vara den som meddelar detta, men tyvärr var det alltså jag som hade rätt. I just denna fråga, skall tilläggas. Det skall också tilläggas att de introducerades 1979 när tillåten maximal krutmängd minskade från 1,2 g till 0,8 gram. Det senare skall jag dock ödmjukt påpeka att jag inte kände till när dispyten utspelade sig.

Lars Gathenhielm (1689-1718), även kallad Lasse i Gatan, var en svensk kapare. Alltså pirat. Med tillstånd av Karl XII bedrev han en omfattande verksamhet i och kring Göteborg. Bäva månde dansken. Hans flotta bestod av ett femtiotal fartyg med vilken han kapade över åttio. Lite som en svensk dåtida variant av Wagnergruppen. Gathenhielm anklagades vid ett par tillfällen för brott men beskyddades av kungen och dömdes aldrig. Istället adlades han. Just nu utsätts vi för IT-kapare, ransomwareattacker, från hackare som, bara de låter bli ryska myndigheter, med Putins goda minne kan härja fritt i cyberrymden. Inte helt olikt de svenska 1600-talspiraterna.

Sverige deltog inte, trots (främst tyska) uppmaningar, på Finlands och Tysklands sida i anfallet mot Sovjet under andra världskriget. Bilden av Sverige i tysk samtida press var inte nådig. Svenskarna utmålades som svin i smoking, ett folk i pension, som neutrala asgamar och (min personliga favorit) som pacifistiska swingpjattar. Sverige beskrevs som en före detta hjältemodig nation som förr hävdat sig väl på slagfälten men som nu förfallit till punchdrickande och frosseri vid smörgåsbordet. Ge oss di svenske åter!, gastade den nazistiska pressen.

Bilden av Sverige har i Turkiet varit varierad på senare tid. Erdogan och hans anhang ser oss som en nation som har stora problem med extremism. För att inte tala om kriminaliteten här. Någon kanske minns Trumps uttalande last night in Sweden angående tillståndet i vårt land. Det finns också de som ser Sverige som dagens Sodom och Gomorra, en bananrepublik eller en nation översvämmad av invandrare.

En bild, uppfattning, av i det här fallet Sverige är inte samma sak som det verkliga tillståndet. Sverige är historiskt sett ett land man utvandrar ifrån och kriminalitet kan tydligen vara något användbart – iallafall om man frågar Putin och Karl XII.

Att Sverige inte deltog i operation Barbarossa, eller ”korståget mot bolsjevikerna” som det också kallades, vilket kulminerade genom slaget vid Stalingrad, är nog mindre viktigt än det faktum att Japan och Tyskland inte gjorde gemensam sak mot Sovjet innan de drog in USA i kriget. America first tycks fel, då som nu, men för det förstnämnda borde vi nog så här i efterhand vara tacksamma. Det anses vara det viktigaste skälet till att Hitler förlorade. Och vi svenskar då? Strängt taget föredrar vi forfarande att frossa vid smörgåsbordet, diskussionen idag handlar dock mer om hur många vi ska vara runt det aktuella bordet.

Satan i gatan eller förnäm adelsman över lagen. Den enes terrorist är den andres frihetshjälte. En fiendes fiende kan vara en nyttig idiot, det beror på ur vems dödliga synvinkel man ser det.

En gång nörd, alltid nörd. Klas är oförstörd av tidens rand, han pratar på som vi gjorde på 1970- och 80-talen under underbara somrar på Styrsö. Det är frihet att äga den förmågan.

Ånä. Den gubben går inte. Jag är förvisso en person som varit i en lång relation. Och jag fick, som sagt, livet kapat och lever på ett reservbatteri. Lösensumman är hög, för hög, omöjlig att betala. Kanske är borde jag istället berätta för kollegorna att vägen varit stenig men också full av erfarenheter. Men jag bryr mig egentligen inte så noga om vad människor tycker och anser om mig. Jag sparkar hellre av mig skorna och inväntar den ljumma sommaren i Halsvik. De viktigaste samtalen är de man för med sig själv. Samtal som aldrig tar slut.

Körkort. Grattis stora lilla tjej. Får jag nu min bil kapad? Nja, det sticker tydligen ut lite i kompiskretsen att jag ser en chaufför från fester i vardande. Det tycks vanligare att vännernas föräldrar deklarerar att något lån av bil kan det då rakt inte bli tal om. Nå, man får jobba på myten om sin rock and roll-lifestyle. Ur led är tiden, ack att jag föddes att vrida den rätt.

Motsatsen till att kapa är att sammanfoga, att erövra något med kärlek. Kanske måste man för att klara det kapa länken till det förflutna. Det är inte liktydigt med att glömma. Bättre Tupperware än ransomware, som det heter.

Allt är således en fråga om perspektiv. Men man kan inte få tillbaka något man aldrig förlorat. Däremot måste man då och då borda framtidens skepp och nedkämpa kaparna. Eller annorlunda uttryckt: själv är bäste pirat.

Relaterade blogginlägg:

Vinthunden 2

Jag måste bifoga en länk till den klassiska scenen med smörgåsbordet i Hedebyborna. Säsong 2, avsnitt 3, 4 min och 34 sek in.

Musik:

Rock’n’roll lifestyle

Satan i gatan

I married an angel

Källor:

Berggren: Landet utanför, Sverige och kriget 1940-1942

Wikipedia

Synonym.se

Historia, Livsåskådning

bild 151: tron allena

20 januari, 202421 januari, 2024av adolphson

Herren är min beskyddare. Det är, var, Karl XII:s valspråk. Mer ett valt språk än med sanningen överensstämmande, måhända. Men Karl var faktiskt något på spåren, en herre bör alltid beskydda.

Det är mycket som händer i döttrarnas liv. Känslostormar blandas med oro. Jag tröstar efter förmåga. Tro på dig själv, säger jag. Hitta din inre styrka, lyssna på din övertygelse om vad som är det riktiga. Människor sviker, kommer och går – enbart pappan för evigt består. Även om det där sista är mer av ett valt språk än med sanningen överensstämmande (åtminstone en viss överdrift) så är det jag menar att det finns saker man helt enkelt inte gör. Som att vända sina barn ryggen. Det påståendet är såklart en självklarhet men blir extra påtagligt om man råkar vara den enda föräldern i livet.

Men hur tänker jag? Vad driver mig?

Med tron avses en (ofta) praktfull stol som symbol för makten. Upphöjd blickar härskaren ut från sin tron över världen. Karl XII satt aldrig på en tron men ägde en stark sådan. Tron kan nämligen också avse ideologisk övertygelse (oftast religös) i bestämd form eller för all del övertygelse i största allmänhet till skillnad från att faktiskt veta. Tron allena, är den lite ålderdomliga översättningen och sammanfattningen av Luthers kritik av katolska kyrkan. Hur tänkte han? Vad drev honom?

Jag har varit inne på tronföljdsfrågor på sistone. Oklart varför. Blir det Putins dotter som tar över, funderar jag. Hur var Putin som pappa? Vilken relation hade han till sin egen far? Hur tänker han? Vad driver honom? Bör Carl XVI Gustaf abdikera till förmån av Viktoria så som Margarete i Danmark gjorde? Hur tänker han? Vad driver honom? Hur var han som pappa? Hans egen far dog när han var mycket liten.

Karl XII fick inga barn. Det finns inga belägg, till skillnad från exempelvis Gustav III, att han någonsin var intim med någon. Vad som skulle hända om eller när han dog var därför frågan på svenska elitens läppar i början av 1700-talet. Sverige var en repressiv militärdiktatur och arvrike med en diktator som vägrade gifta sig eller avla arvingar. Den yttersta representanten för makten vägrade spela efter reglerna. Och det kunde han ju, som enväldig. En paradox, således.”Vad ska hon här och skaffa, det där polska fruntimret” lär det konungsliga svaret blivit när en högättad polsk adelsfröken ville göra sig omaket att besöka kungen i fält för att sondera giftermålsterrängen. Karl XII utsatte sig ständigt för risker och fara, han trivdes bättre på slagfältet än nära giftermålssugna kvinnor, så frågan vad som skulle hända om han dog var i allra högsta grad befogad.

Nummer ett i tronföljden var kungens storasyster, den ett år äldre Hedvig Sofia. 1708 fyllde hon tjugosju år och ställde till med en hejdundrande fest. Det stod på festen klart att hon allmänt sågs som blivande regent och tronarvinge, den församlade högadeln såg henne som ”en uppgående sol” enligt en samtida skildring. Men det blir sällan som tänkt – i ett utbrott av den fruktade och mycket smittsamma sjukdomen smittkoppor insjuknade Hedvig Sofias son. Hon vakade, trots faran, natt och dag vid hans sjukläger. Sonen överlevde men Hedvig Sofia insjuknade och dog. (Förövrigt kan anföras att alla var lika illa ute, det fanns vid den här tiden inga verksamma mediciner mot något alls. Kung som bonde var lika exponerade låt vara att den förre led sjukdomars kval i mjukare säng.)

Sagt och gjort. Kungen måste informeras om systerns död och återkomma med instruktioner för hur begravningen skulle gå till. Det antogs att Karl skulle ta dödsfallet hårt, Hedvig Sofia var hans favorit. De var nära i ålder och hade lekt som barn. Men kuriren hade en lång väg att rida med budskapet, fram och tillbaka till Ukraina, och ingen visste exakt var kungen och hans armé befann sig. Kvar att ärva tronen fanns lillasyster Ulrika Eleonora. Risken utan tydlig tronföljare var, om både hon och Karl skulle dö, att riket skulle kastas in i en blodig maktkamp. Men trots många brev och samtal med familj och rådgivare om giftermål och tronföljd undvek Karl sorgfälligt frågan livet ut. Detta, förutom själva dödsfallet 1718, är en av de mest omdebatterade frågorna kring honom. Hur tänkte han, vad drev honom, varför gjorde han som han gjorde? Fruktade han faderskapet? Var hjältekonungen i grund och botten inget annat än en krake när det kom till känslor och närhet?

Dessa frågor kommer aldrig att besvaras. Men vi vet hur det gick. Karl XII kom till sist hem (till Lund) och startade omgående ett nytt krig i vilket han föll för en förlupen kula 1718. I kraft av börd utropade sig Ulrika Eleonora på torget i Uddevalla till drottning. Men Sverige var trött på envälde och hon abdikerade snart till förmån för sin man, den tämligen slätstrukne Fredrik av Hessen, som med kraftigt reducerade maktbefogenheter fick bli kung. Ätten Pfalz förlorade därmed tronen, Hessen accepteras som en tillfällig övergångslösning och efterträddes av ätten Holstein Gottorp.

Vad rör mig tronföljden egentligen? Det enda jag kan göra är att försöka kratta manegen för att de som följer efter mig ska få en lite bättre tillvaro. I övrigt identifierar jag mig mest med Fredrik från Hessen: i takt med att tonårsdöttrarna njuter av den nyvunna frihetstiden kan jag genom kraftigt reducerade maktbefogenheter ägna mig åt nöjen och utsvävningar. Det, medan kostymen sys i det tysta, är inte ett så dumt alternativ. Luther lär förövrigt haft ett, mindre känt, citat: den som inte gillar vin, kvinnor och sång förblir en narr sin levnad lång. Sa han verkligen så? Källa på det som kidsen säger. Måste jag välja en envåldshärskare föredrar jag nog trots allt Gustav III. Men det är en annan historia, det.

Jag vet att jag tror och tror att jag vet. Jag tror på människor, på kärlek, glädje och – ja, jag vet att vi kan bättre. Det är vad som driver mig. En tron, liksom en tro, kan ta sig många olika uttryck. Men ibland måste man resa sig från sin gyllene position, lyfta blicken och se sig omkring. När man gör så är det lätt att tro att Luther i viss mån hade fel: tron är sällan ensam.

Herren, i det här fallet jag, är din beskyddare. Jag lämnar dig aldrig, lilla tjej. Det tänker jag fortsätta vara tills mina dagars slut. Så tänker jag. Det är min tro, min drivkraft och mitt löfte. Aldrig sviker jag det.

Musik

Who’s sorry now

Down to the river to pray

Mozarts kröningsmässa Gloria

Relaterade blogginlägg

Pfalzloppet

En skägglös dundergud

Hovstallmästare Munck

Källor:

Västerbro: Tyrannens tid, om Sverige under Karl XII

Liljegren: Karl XII – en biografi

Foto, Historia, Uppsala/V-dala

bild 148: hovstallmästare Munck

18 november, 202318 november, 2023av adolphson

Kärlek. Jag har den. Vill du också ha? Tillåt mig att assistera. Den där skoluppgiften kräver måhända en förklaring.

Varje år är det alltid någon elev som med viss emfas påpekar att Gustav III minsann var homosexuell och att det var en annan snubbe (de kan sällan namnet på hovstallmästare Munck) som fick styra majestätets majestatis vid avelstillfället. Verkligen? Hur det än förhöll sig med G3:s sexualitet så är den viktigaste lärdomen i sammanhanget att alla då och då borde ha en hovstallmästare Munck inom räckhåll, replikerar jag. Eleverna ser villrådiga ut. Håhåjaja. Man säger ju så mycket dumt. Sedan lägger jag till: älska dig själv hur svårt det än är. Det är förutsättningen för att älska sin nästa.

Hur vet man att det verkligen var som det var? Minnet spelar oss spratt, rykten sprids och blir till sanningar, källkritik är inte ordet för dagen. Nej, uppfattningar av olika slag handlar mer om känslan var och en hade när det som hände hände och av det byggs både kollektiva och individuella uppfattningar. Allt är ett enda stort antagande – inte sällan med påfallande vag verklighetsförankring. Bör man, om inte annat för sin sinnesfrid, vända historien ryggen?

Förra helgen var jag på återträff på V-dala. Mitt undermedvetna sa mig att det var en resa till 1995 jag skulle göra och jag hade verkligen sett fram emot det. Den senaste återträffen ägde rum 2012 tillsammans med Malin. Händelsen ryms alltså inom bloggens historia. Vi träffades ju på V-dala, Malin och jag, och platsen utgör således något av min personliga hovstallmästare Munck. Nu är det fyra och ett halvt år sedan Malin gick bort och tiden med henne börjar obönhörligt snurra in sig i kronologi, händelser och uppfattningar som ett eko från den absoluta sanningen.

Sofia Magdalena och Gustav III hade svårt att få barn. En viktig orsak var att de aldrig fått någon ordentlig sexualkunskap. Osäkerheten på det amorösa området hade skapat en klyfta mellan paret. Gustav ville dock råda bot på detta, riket måste om inte annat få en tronföljare. Problemet var att kungen och drottningen enbart träffades i officiella sammanhang. Det gällde, så att säga, att gå från att vara kung och drottning till att bli Sofia Magdalena och Gustav. För att förmedla sin önskan om intimitet utsåg Gustav hovstallmästaren Adolf Fredrik Munck. Denne var lämplig dels eftersom han redan hade en relation med en av drottningens hovdamer som därför kunde förmedla önskemålet och dels eftersom han just på grund av relationen, uppenbarligen visste hur man gjorde. Till Muncks förskräckelse ingick det i uppdraget att finnas med i sängkammaren för att vid behov kunna bistå det bortkomna paret i hur ett samlag i praktiken gick till. Munck försökte slippa undan med hänvisning till att naturen nog skulle ombesörja detta men Gustav ville inte chansa.

Det finns några, sett så här i efterhand, smått absurda, men samtidigt nästan lite gulliga, berättelser om vad som tilldrog sig. Det hela för tankarna till något ur en slå-i-döttrar-fars av Nils Poppe. Klart är att dock Munck fick instruera kungaparet vilket ledde till ett hyfsat fungerande kärleksliv med två barn som följd. Kronprins Gustav Adolf och hans yngre bror Karl Gustav, den senare dog ett par månader efter födseln.

Gustav III:s bröllopsdräkt från 1766. Bild från Livrustkammarens Instagramkonto

Kungaparet var mycket tacksamma. Munck fick titlar, ordnar och presenter vilket naturligtvis väckte avund. Efterhand började ryktet gå att det i själva verket var Munck som var far till kronprinsen. Inte minst kungens mor Lovisa Ulrika hävdade detta vilket ledde till en brytning henne och Gustav. Att Munck ofta syntes i drottningens våning på slottet hade dock även en annan förklaring, nämligen hovdamen han hade en affär med.

Jag klev in i kulissen (nationshuset) i Uppsala och träffade massor av gamla vänner. Människor som det kändes att jag såg genom ett sådant där åldersfilter på sociala medier. Fredrik! utropar någon. Vad roligt att se dig i verkligheten! Det yttrandet, om något, indikerar att tid förflutit. Besöket på nationen beskrivs kanske annars bäst genom jämförelsen med hur det känns att åka på semester till Norge. Man känner till stället väl, förstår språket hyfsat, irriterar sig på märkligheter (som den oerhört provocerande företeelsen unga män som bär håret i fläta bara för att de kan) och gör sitt bästa för att med hjälp av historien orientera sig. Där fanns en gång en öppen bar, men det var för länge sen, så länge sen…

Kvällen gav ytterligare perspektiv på min personliga historia. Jag sippar på mitt glas, jag lyfter min hatt, jag tackar livet, jag har haft tur. V-dala – min Amor, min hovstallmästare Munck, min clownfisk i svarta havet. Vi ses igen.

Inför återträffen 2023. Det hände. Jag var där. Foto: Gunnar

Jag ankommer hemmet efter helgen i Uppsala. Det är fars dag. Det är tyst i huset. Tankarna vandrar. Jag inser att att känslan från hur det var faktiskt räcker. Det som är det är, tillvaron är god nog. Vildvittrorna överraskar mig med uppvaktning. Jag känner att jag gillar att se hovstallmästare Munck som en metafor för Amor. Med det synsättet kan man med fog faktiskt hävda att alla behöver en dylik nu och då. Tankarna vandrar vidare. Man bör inte vända historien ryggen. Man bör bejaka den. Rätt använd är var och ens historia en språngbräda in i något nytt. Ständigt är det så. Historien är vår hovstallmästare Munck. Jag älskar det. Jag älskar alltså är jag till.

Hörrni, säger jag till eleverna. Kan man inte se Munck som Amor? Va, svarar eleverna. Ta Eros istället då, om det förenklar, svarar jag. Klassrummet fylls av flackande blickar. Vad menar du, undras det allmänt. Välkomna till humanismen, kära naturvetare. Men så här. Alla längtar efter kärlek. Gustav, Sofia Magdalena, ni och definitivt jag. Fruktar man ensamheten ingår man snart i publiken till sitt eget liv. Reflektera över det medan jag hämtar kaffe. Jag skriver rubriken på tavlan:

Kärlek. Jag har den. Vill du också ha? Tillåt mig att assistera.

Jag lägger till, halvvägs ute ur klassrummet: jag älskar min nästa. Kanske har jag redan träffat henne. Kanske inte.

Musik:

Till mamma

You are my sunshine

Oh! Mio babbino caro

Relaterade blogginlägg

Thorsten Flinck

Återträffen 2012

Täckminnen

Källor:

Wickman: En kunglig tragedi – en biografi om Gustav IV Adolf

Foto, Historia, Mat och dryck, Personligt

bild 147: Frukost i det gröna

8 oktober, 20238 oktober, 2023av adolphson

Idag fyller hon år mina barns mor, den barska, den glada, den arga, den sura, den smarta, den ljusa, den dumma och snälla. Hinn i kapp mig, ljus! Skrynkla ihop tiden åt mig! Kortet jag alltid har nära är tummat och från en analog tid men fullt av ljus. Igår firade vi dessutom hon som fyller arton i övermorgon, den kluriga, känsliga, kämpande, underbara och fina. Min lilla tjej.

Jag har alltid haft ett inre ljus i mitt liv, också de de stunder när livet varit som mörkast. Det ljuset falnade ordentligt den elfte april 2019. Sedan dess söker jag efter det med ljus och lykta. Mest bakåt i tiden, vad det verkar. Jag saknar min barn- och ungdomstid trots att jag har det tämligen bra. Jag saknar min mamma och syster trots att lång tid gått. Jag saknar mina barns mor. Jag saknar vännerna från Uppsala trots att jag träffar dem varje vecka. Jag saknar känslan att vara hel.

Hel? Vad är det för i-landsrelaterat nonsens? Just nu är 110 miljoner människor i världen på flykt från krig, konflikter och förföljelse. Barn och familjer i världens kriser kämpar för att överleva. Att fly undan fara och nöd har vi människor alltid gjort, i det sammanhanget är gräset ständigt grönare på andra sidan, värt att korsa öknar och hav för att nå. Hel? Jösses. Skärp dig, Adolphson.

Det vilar något romantiskt över måltider i det gröna. Kanske är det Bellmans fel, kanske handlar det om frihetskänslan som kommer av att ha möjlighet att lyxa på det enkla viset. Kanske utgör en måltid i det gröna den förverkligade drömmen av avslappnad, förslösande dekadens. Goda mackor, varm choklad, ett glas bubbel på en filt. Jag minns att dessa tillfällen var viktiga för mor när jag växte upp. Frukost utomhus, utflykter till Vassholmen, Saltskär eller Stora Rös på Styrsö, bär- och svamputflykter runtomkring i Dalarna. Alltid var ”massäcken” med. Senare i livet förekom frukost i den uppsaliensiska myllan efter vårbal på V-dala eller frystorkad mat under allehanda friluftsliv med Malin och flickorna.

Jag saknar allt det där.

I juni 1989 togs en bild som om inte med ljusets hastighet så åtminstone snabbt spreds över världen. Den föreställde Ungerns och Österrikes utrikesministrar som tillsammans poserade medan de klippte taggtråden mellan länderna. Ett hål i järnridån hade uppstått. Genast började tiotusentals östtyskar ta sig till Ungern för att den vägen fly vidare mot ljuset i väst. Ungern hade lovat DDR att flyktingarna skulle stoppas vid gränsen och så skedde. I augusti fanns 200 000 östtyskar vid gränsen.

Ett hål klipps 1989. Bild: Hopi Media, Bernhard J Holzner

En dag beslutades att gränsen tillfälligt skulle öppnas. Flera ungerska politiska partier och organisationer hade bjudit in till en ”paneuropeisk frukost” vid gränsen. En av deltagarna var förövrigt Otto von Habsburg, arvtagaren till det sedan första världskrigets slut störtade kejsardömet Österrike-Ungern. Gränsen, hade det sagts, skulle i en symbolisk gest vara öppen under tre timmar. Plötsligt kom flera hundra östtyskar som inte ville nöja sig med en enkel frukost i det gröna utan hade som mål att ta sig över gränsen och vidare in i väst. Vaktchefen hade, berättade han själv senare, trettio sekunder på sig att fatta ett beslut om han skulle skjuta eller vända blicken mot Österrike och låta dem passera. Ljus eller mörker. Han valde ljuset och sex hundra östtyskar kunde ta sig vidare mot Västtyskland. Sedan gick det snabbt. I november öppnandes muren i Berlin och det gamla Östeuropa kollapsade.

Det är nästan ironiskt. Jag saknar mitt tidigare livs måltider i det gröna medan hundra miljoner människor skulle ge allt för att få uppleva en nanosekund av mitt liv eller åtminstone få mat för dagen. Jag skäms när jag tänker närmare efter.

Men jag erkänner att jag ser fram emot någon av alla dessa slumpartade handlingar och händelser som förändrar människors, i det här fallet mitt, liv. Vi ställs då och då i livet inför situationer som definierar oss som människor. Öppna en gräns, sträck ut en hand, erbjud en frukost i det gröna. Det enda val vi har gäller hur vi använder den tid vi har just nu. Så jag uppmanar mig själv, aningen strängt, att hålla huvudet högt och fortsätta framåt. Att sätta en fot framför den andra på väg mot… ja, vem vet? Det finns alltid ett hål i taggtråden. Jag är mina barns far och som sådan är livet trots allt både ljust och vackert.

Mitt ljus ligger framför mig, alltid är det så. Jag måste välja en gentlemannamässig väg genom livet, en väg av integritet. Ett sätt är att fira den åttonde oktober och helt ignorera den elfte april. Alternativet är att låta bitterheten styra, att sårad av existensens tragedi raggla fram och likt en punschig boxare veva vilt i luften fåfängt hoppandes på att träffa någon eller något. Nej, jag styr mot fyrar, flyr om jag måste, hjälper om jag kan, drömmer om en framtida måltid i det gröna i ett tillstånd av avslappnad förslösande dekadens.

Idag fyller hon år. Skulle fyllt. Igår firade vi hon som fyller arton i övermorgon, den kluriga, känsliga, kämpande, underbara och fina. Min lilla tjej har blivit ung vuxen.

Jag tror det är dags för en frukost i det gröna.

Tills ljuset hann upp mig och vek ihop tiden.

Relaterade blogginlägg:

Musik:

Bloggens musik (spellista)

Källor:

Ström Melin: Världen sedan 1989

UNHCR

Tranströmer: Den stora gåtan

cancer, Historia, Livsåskådning, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Thukydides

30 juli, 202330 juli, 2023av adolphson

I stridens hetta. Vad menas egentligen med det påståendet? Beteenden som inte är representativa, inte normala, mer att tillskrivas affekt beroende på en extrem situation? Men vad vet jag, som knappast är att betrakta som något annat än en ignoransens marängsviss?

Vi för ett krig mot oss själva. Ständigt, livet igenom. Hur det kriget går avgör vad för sorts människa var och en av oss är. Mänskligheten krigar, som bekant, mot sig själv men också individer bekrigar sig. Varje gång jag är en ilsken, elak, lättkränkt, missunnsam, småsint människa, ett generalpucko, har jag förlorat. Alltså i stort sett dagligen. Men varje dag får jag också en ny chans, ungefär som i den gamla egyptiska berättelsen om solen som varje dag återuppstår. Också mänskligheten får med varje generation en ny chans.

En gammal vän från uppsalatiden, Pontus ”Pomma” Myrén, har alldeles för tidigt somnat in. Vi har genom åren haft kontakt, ibland hörde han av sig och ville ha kritik på sina texter, ibland hade han frågor och synpunkter om politik eller mina erfarenheter från svår sjukdom. Nu är han alltså borta. Jag tänker på sångerna, upptågen och skratten vi delat.

Ibland får mina elever möta greken Thukydides (ca 460-400 f.v.t) som tillsammans med Herodotos är en historieskrivningens pionjär. Han skrev boken Historia om det peloponnesiska kriget, som handlar om kriget mellan Sparta och Aten på 400-talet f.v.t. Det räknas som det första vetenskapliga historieverket, och beskriver världen utifrån människors handlingar utan gudars ingripande (som annars varit den normala förklaringsmodellen).

I alla tider har makten försökt övertyga människor om det storslagna i att gå i krig. Bilden av män som i sammanbiten kärvhet bryter upp från sina familjer, kvinnor och barn som i patriotisk yra hyllar sina hjältar som drar ut till försvar av fäderneslandets ära och storhet är något tidlöst. Det är möjligen just där och då, egentligen endast där och då – till muntra toner, fest, spel och blanka uniformer – som kriget är romantiskt. Iallafall kan idén om det ärorika kriget just där och då förefalla romantisk. Men snart kommer verkligheten och knackar på dörren med lidande och sorg. Idén om krigets heroiska karaktär dör för att återuppstå någon annanstans i en annan tid. Redan under antiken var detta känt. Thukydides skrev i sin bok att det hävdades att kriget skulle bli kortvarigt, ett kortvarigt krig är nämligen det enda som motiverar människor att utkämpa det. En lång, fruktansvärd konflikt som drabbar alla kan ingen stolt marschmusik eller allt flaggviftande i världen motivera.

Jihad betyder ”heligt krig”. Termen avser den enskildes dagliga kamp mot allt dåligt, frestelser, eller uttryckt på annat sätt: mot allt lågt och lumpet här i livet. Jihad innebär strävan efter att dagligen försöka bli en bättre människa.

Jag tänker plötsligt på de jag varit med vid slutet av livet. Det är några stycken vid det här laget. De har alla det gemensamt att de i sina sista stunder längtat efter mer liv, efter att fortsätta leva. De längtar inte efter evigt liv, men efter liv, efter livet i sig, själva livet. Det tycker jag mig märkt också hos Pomma, i de texter han lämnat efter sig. Denna djupt mänskliga längtan ser jag som själva motsatsen till krig och förklaringen till varför alla maktgalna krigsherrar är så fel ute – hur många pukor och trumpeter de än hyr in.

Pomma var en av de goda. Vila i frid. Jag skänker honom en tacksamhetens tanke för några fina ögonblick, läser åter hans sista blogginlägg och funderar över vilket som blir mitt sista. Det går naturligtvis inte att säga med säkerhet (om jag inte bestämmer mig för att sluta). Däremot går det att fastslå att det inte betyder något. Det ständigt pågående inre krigets utgång avgör vad för sorts människa man blir, ingen enskild bagatell på min blogg. Men om just det här blogginlägget (oturligt nog) skulle råka bli det sista vill jag passa på att säga följande:

Förlåt för de tillfällen jag inte varit en så bra människa.

Samt:

Pjäsen är slut, applådera!

Den nya generationen finner nog sin väg den med

I stridens hetta är det den nya generationen som finner lösningen på gamla och nya problem. Till den ställer vi vårt hopp både som individer och kollektiv. Också det är något tidlöst. Men vad vet jag, som knappast är att betrakta som något annat än en ignoransens marängsviss?

Relaterade blogginlägg

Herodotos

Musik:

Goodbye

Over the rainbow

Fear no darkness promised child

Källor:

Västerbro: Tyrannens tid

Demokrati och samhälle, Film och TV, Historia, styrsö

aliens

19 juli, 202321 juli, 2023av adolphson

Vad är egentligen en alien? Uppslagsverket säger något främmande. Jag tänker mest på en banbrytande film från 1979.

Jag är lite osäker på vad som är lämpligt att uttrycka i dessa krigiska tider, varför jag i denna bloggpost inte anger exakta geografiska platser. Det finns flera öar, åtminstone tre, som heter Styrsö. Jag är kanske därför att betrakta som något av en alien i okänd terräng. Någon som är en alien, i betydelsen fel man på fel plats är Putin – och konsekvenserna är förödande.

Det finns olika former av minnesmärken. Ruiner, grottmålningar, museum, monument, bilder och personliga minnen. På olika sätt minner de om en tid som var, antingen i sig själva eller för att vi anser dem så pass viktiga att vi skyddar och bevarar dem. Själv bor jag till vardags bokstavligen mitt i ett världsarv. Minnesmärken är faktiskt också som något av aliens. En företeelse i fel miljö.

Någon uppmärksammade mig nyligen på att det finns ett helt tjog av statyer av kungar men inte i hela Sverige en enda av drottning Kristina. Ska det finnas en så bör den väl placeras i Falun, staden och Kristina är ju som Göteborg och Gustav II Adolf – och han tronar minsann sedan 1854 mitt i stan. Men han är en man, han. Så, frågan måste ställas: borde vi inte ha en Kristina-staty i Falun? Det blev en lite häpen tystnad i den politiska chattgruppen när jag föreslog det.

”Hur kan du vara så säker på att fienden kommer österifrån?” En vän i flottan berättade historien från 1990 som jag skrattade gott åt. Stängt taget är det faktiskt svaret som är roligt: ”Det är riktigt, säker kan man aldrig vara. Men det verkar ju onödigt att gå runt”.

Svågern ringde och ville besöka ön tillsammans med några utländska gäster. Men det går ju inte, blev min omedelbara reaktion. Det är intressant, det som hände inom mig var nämligen att jag omedelbart kastades tillbaka till mina barn- och ungdomsår på 1970- 80- och 90-talen.

Sedan åtminstone världskrigens tid har det funnits bunkrar på Styrsö. (Inga hemligheter avslöjas nu, de jag avser är sedan länge borttagna.) Oj, vad spännande det var att som tio-åring leka krig där. Min bror gjorde några år senare mer än att leka, han övade i området som en del av sin utbildning till kustjägare. (Själv var jag signalist på S1 i Enköping, ”Sveriges närmaste stad”. Quintus Wilhelm 2 – det var jag det, ”chef repro” ((kopieringsmaskin i fält)). Inte heller detta utgör några försvarshemligheter eftersom ÖB för drygt tio år sedan i ett brev tackade mig för mina insatser i rikets tjänst – och avpolletterade mig.)

Men på 1990-talet var stora delar av södra skärgården militärt skyddsområde och förbjuden mark för utländska medborgare. Särskilt minns jag skylten vid Saltholmens färjeläge med den något amatörmässiga översättningen av utlänningar till ”aliens” (se bild). Det gick visserligen att ansöka om särskilda besökstillstånd vid internationella besök men det krävde en hel del byråkrati. Inför VM i friidrott i Göteborg 1995, då jag sommarjobbade på Styrsöbolaget, kontaktade den dåvarande vd:n, Ove Boström, kommunledningen för att försöka få till en lättnad i restriktionerna. De utländska turisterna kunde inte ens färdas till Vrångö (ön längst i söder) som helt saknade försvarsanläggningar, (då alltså, nu har jag ingen aning) beroende på att de under resan skulle passera försvarets skyddsområden. Och det var ju lite synd när Sverige och Göteborg stod värd för ett internationellt idrottsevenemang.

(Förövrigt kan nämnas att jag denna sommar, när jag deltog i det göteborgska nattlivet, fick tillfälle att utväxla artigheter med Martin Dahlin, stekhet efter VM-framgången i fotboll året innan.)

Ärendet hamnade hos Jan Kaaling på dåvarande stadskansliet. Det visade sig att Försvarsmakten inte var intresserad av att upprätthålla det stora skydds- och besöksområdet utan ville begränsa det till betydligt närmare försvarets anläggningar på berörda öar. Eftersom det inte fanns några krav från försvarets sida att upprätthålla det utbredda besöks-/vistelseförbudet fanns inga skäl för kommunen att för egen del driva den linjen. Tvärtom innebar kommunallagens likabehandlingsprincip att samma besöks- och vistelseprinciper som gällde för kommunen i övrigt också skulle gälla södra skärgården.

Under processens gång skickade försvarsmakten ut militärpoliser till Saltholmen för att kontrollera medborgarskapet bland resenärerna. Syftet var inte att jaga spioner utan att tydliggöra orimligheten i det system som rådde. Det var ett, får man säga, kreativt sätt att ”verka utan att synas”. Det hela, minns jag, gav ibland upphov till uppträden, upprörda insändare i Göteborgs Posten och andra yttringar, då människor fann det obehagligt att få sin identitet kontrollerad av militär personal.

Det var en annan tid. Kalla kriget var slut, Sovjetunionen hade just fallit samman och Sverige nybliven medlem i EU. I det nya Ryssland hade en drygt fyrtioårig före detta KGB-officer, Vladimir Vladimirovitj Putin, börjat positionera sig i kretsen kring Boris Jeltsin och i Göteborg ansågs det vara dags att skrota ett föråldrat system. Ove Boström och Styrsöbolaget fick som de ville men det var egentligen bara en tidsfråga innan det ändå hade skett.

Jag minns skylten väl. Idag ser försvaret annorlunda ut än att avgränsa stora områden. Sedan något år är förövrigt en annan militär angelägenhet från min ungdom tillbaka i ny form: Kungliga Dalregementet. Platsen där de flesta av mina vänner gjorde militärtjänst. Det sägs att man under andra världskriget på sovjetisk radio rapporterande att ”det fruktade Dalregementet rör sig norrut” men jag har inte kunnat bekräfta uppgiften. Stämmer den? Säkert inte, men i det kollektiva minnet gör sig det påståendet fint, inte minst i dessa dagar.

Skrattet åt skämtet att fienden alltid kommer österifrån eller att utomjordingar inte får beträda Styrsö fastnar numera i halsen. Fienden talar dock inte alltid ryska. Nej, fienden, som historiskt sett kommer förr eller senare, anländer överallt ifrån. Kanske har vi förresten alla en liten alien inom oss. Frågan om försvar gäller isåfall hur vi hanterar detta något filosofiska antagande.

Jag förstår mina politiska kollegors tvekan. Att föreslå en staty över Kristina i dessa ekonomiskt svåra tider har kanske inte högsta prioritet. Men skidtävlingar har vi tydligen råd med. Se där, nu är jag i opposition med mig själv igen. Min inre alien vädrar morgonluft.

(Men! Uttrycket ”vädra morgonluft” kommer från Hamlet där vålnaden säger ”jag vädrar morgonluft” vilket för honom innebar att han var tvungen att dra sig tillbaka och försvinna för den dagen. Uttrycket har sedan av någon anledning ändrat betydelse så att det skulle vara något positivt. Så om min inre alien vädrar morgonluft, så innebär det ju att den är på väg bort.)

Det är skillnad på vad som är olämpligt och otillåtet. Är det fel på reglerna får man i en demokrati påtala det. Detta enkla faktum är värt att försvara. Jag njuter av min yttrandefrihet och tror faktiskt jag är beredd att dö för att försvara också din rätt att göra detsamma. Så, sämste Putin, det är alltså du som är en alien i samtiden. Avgå. Låt Ukraina vara. Försvinn ur historien så som galna diktatorer plägar. Några hyllande minnesmärken blir det inte.

Filmen Alien och dess uppföljare är faktiskt en perfekt metafor för Putin. I synnerhet den första filmen i serien. Se den gärna (igen) och döm själv.

Musik:

Englishman in New York

Don’t you forget about me

Relaterade blogginlägg:

Statyer

Källor:

Jan Kaaling, Styrsö

Per Gillén, Falun

Alien