Historia – Sida 2

Wir schaffen das

21 september, 2025av adolphson

Jag klarar det i allmänhet men ibland behöver jag lite draghjälp. Jag gick därför härförleden ut med grabbarna ety vissa saker är oföränderliga. Andra inte. ”Grabbarna” är en trojka min bror har döpt till Levande Poeters sällskap. Större delen av kvällen gjorde dessutom Ragna oss den äran.

Vi skrattar (ler manligt behärskat) hela vägen till Banken

Historia. Vad är det? Ordet betyder översatt från grekiskan ungefär att lära sig av undersökningen. Lite på samma sätt som en journalist eller detektiv arbetar. Kanske gräver vi människor i det förflutna för att bättre förstå oss själva. Men man får se upp, ibland hittar vi obehagliga sanningar i historiens djup.

Kultfilmen Angel heart handlar om deckaren Harry Angel (gestaltad av Mickey Rourke) som får i uppdrag att hitta en försvunnen person. Sökandet tar honom till en mörk värld och ju mer han gräver desto mörkare blir det. Den slutgiltiga sanningen är fruktansvärd. Han hittar sig själv. Spoiler! Han har sålt sin själ till djävulen.

Tio år är en bra referenspunkt. Man kan även mäta tiden på andra sätt, som genom teman eller händelser, men tio år är som sagt en överskådlig tid. För tio år sedan, okej, elva, såg mitt liv helt annorlunda ut. Barnen var små och oskuldsfulla, Helena, Malin, Julia, pappa och Margareta levde, jag var mid-fyrtio år gammal och i början av någon sorts politisk karriär, jag sprang milen på drygt femtio minuter, var gift och bodde i ett nybyggt hus. Framtiden tedde sig ljus.

Tio år har gått sedan den dåvarande tyske förbundskanslern Angela Merkel fällde de berömda orden ”Wir Schaffen das” (vi klarar det) under den då pågående flyktingkrisen. Det var ord som väckte hopp, kanske var det de sista anständiga orden från en värld jag själv kunde relatera till. Idag är jag mer vilsen i försöken att hålla någon slags idealistisk linje i en allt mer cynisk värld. Ändå funderar jag över vad vi människor, och jag själv, har lärt oss om oss själva under det decennium som förflutit. Har vi sålt vår själ till djävulen? Är det en världsordning som faller samman vi bevittnar? Om ytterligare tio år vet vi säkert.

Kanske är det där med Trump och Nobels fredspris ett stort skämt? Kanske tänker Trump att Obama som nyvald president fick det utan att ha behövt lyfta ett finger. Våren 1939 nominerade en svensk riksdagsledamot Hitler till Nobels fredspris. Samtiden uppfattade ironin men historien har mer sett det som ett exempel på svensk undfallenhet mot nazityskland. Saker är alltid mer komplexa än man inledningsvis tror.

Men va fan! Det var ju (delvis) jag! Kommunen antog 2004 en detaljplan som bland annat innebär att delar av Engelbrektsgatan ska breddas till huvudled. Det i sin tur innebär att ett hus, Sahlanderska gården, även känt som Olgahuset, med ”lågt kulturhistoriskt värde”, skulle flyttas. Inget har hänt på långt över ett decennium vilket kräver att nya beslut borde fattas. Jag funderar. Var det så bra, det där? Jag bläddrar (scrollar) i gamla protokoll från Kultur och fritidsnämnden som hördes i frågan. Nämnden tog ett nytt beslut om huset i januari 2021. När jag gräver i historien hittar jag således mig själv eftersom jag deltog i beslutet.

För tio år sedan var Sverige fortfarande ett mer liberalt och välkomnande land. Sedan dess blåser nationalistiska högervindar över världen. I land efter land stängs dörren och nya, större, fängelser byggs. Hur kommer framtiden att tänka om att Trump fick eller inte fick Nobels fredspris? Oavsett hur det blir – inget förvånar mig längre. Precis om Harry Angel ser jag till sist mig själv hånskratta från botten av det svarta hålet. Eller åtminstone från Kultur och fritidsnämndens protokoll. Kärlekens och samförståndets nämnd, som jag brukar säga. Den lokala samtiden förstår måhända ironin i det yttrandet men vad gör den framtida historieskrivningen för tolkning? Nå, jag hamnar inte i helvetet för det, som Harry Angel, utan försöker göra något åt saken.

Tio år. Mitt liv idag är inte så illa. Jag trivs på jobbet, mina barn är unga vuxna, jag är kär, förlovad faktiskt, och bor i ett hus i centrala Falun. Jag springer milen på en dryg timme, håller på med politik dygnet runt samt hänger emellanåt på Styrsö. Livet har sina utmaningar, då som nu. Och även om jag kan sakna dem som lämnat, att lämna och hämta flickorna på förskola och skola, att för små flickor vara den oövervinnlige pappan, så njuter jag också av nuet. Jag klarar det, på det ena eller andra sättet. Framtiden ter sig ljus.

Det är bara att kämpa på enligt övertygelse i den här förvirrade världen. På ett eller annat sätt måste vi klara det. Detta är historiens innersta lärdom och anledningen till att den finns, filosoferar jag. Jag hittar faktiskt inte många obehagliga sanningar om mig själv i det förflutna, däremot insikter. Individer blir till skillnad från den stora historien ofta mer ödmjuka av livets mot- och medgångar. Något säger mig dock att en ny referenspunkt närmar sig för mig. En punkt att se tillbaka på om tio år.

Jag klarar det mesta. Men behöver ibland lite draghjälp. Så jag gick ut i vimlet med Levande Poeters Sällskap. I över trettio år har vi njutit av bordets fröjder tillsammans. För vissa saker är faktiskt oföränderliga, andra inte. Och större delen av kvällen gjorde alltså Ragna oss den äran. Hoppas hon fortfarande gör det om tio år.

Musik:

I’m Gonna be

Relaterade blogginlägg:

Öppna Landskap

Ehrenfried

Källor:

Berggren: Landet utanför del 2

IMDb

Historia, Mat och dryck, Skola

Divi filius

17 augusti, 2025av adolphson

betyder son till en gud. Historiens härskare har gärna påräknat gudomlig härkomst – och vad som därefter följde. Carolus Rex, konung av Guds nåde. Japans kejsare Hirohito (1926-1989) hade dock vänligheten att avsäga sig om inte ämbetet så åtminstone sin gudomlighet. Men är det något som är gudomligt är det glass.

Att kämpa för sig själv och andra. Det är alltid ledarskapet det kommer an på. Historiens vanliga människor kämpar. Ibland i härskarens tjänst, ibland för att bli av med vederbörande. Demokratin har korsfästs och återuppstått både under antiken i våra dagar. Det tycks vara en historisk naturlag att den alltid måste försvaras, ständigt återvinnas och med nödvändighet förändras.

Jag ser glass som en metafor för demokrati och utbildning. Alla borde kunna få njuta av glass, då och då, det är en mänsklig rättighet. Glassen symboliserar ledighet och vardagslyx. Det är visserligen kanske inte glass man prioriterar när tillgången på livets nödtorft är knapp men relativt snabbt därefter kalasar vi mer än gärna på glass. Det handlar kanske om frihet och livsstil – värden att kämpa och till och med dö för. Glassen har gamla anor. I Kina kylde man drycker och blandade med frukt och snö 2000 f.v.t. Det lär även funnits en blandning av snö, mjölk och ris som kan ha varit en slags forntida glass. Det var status att servera glass vid de europeiska hoven under 1600-talet, idag massproduceras den. På min arbetsplats brukar kemilärarna ibland till elevernas förtjusning bjuda på magi genom att göra glass med hjälp av kväve. Men glass är fredens njutning, man kan inte försvara sig genom att kasta glasspinnar på krigshetsande härskare.

Per och Gunnar gör glass. Foto: Lugnetgymnasiets officiella Instagram

Vi står och faller med Ukraina, har det då och då hetat sedan den fullskaliga ryska invasionen. Idag har vi tack och lov idéer om självständiga staters suveränitet och mänskliga rättigheter att beakta. Så de flesta stödjer tanken att vi ska stå upp för Ukraina. Det gäller att se upp, förr eller senare får förövaren smaka på sin egen medicin. Det påstås ibland lite slarvigt att senaste gången Sverige var i krig var 1814. Det stämmer väl till viss del, det beror kanske lite på hur man räknar. Vi har ju varit involverade i strider efter det. Vi är det i detta nu. Men det finns andra årtal och händelser än 1814 att påminna sig om.

Det såg exempelvis mörkt ut för vårt land ungefär hundra år tidigare. Sverige var då utmärglat efter nära tjugo år av krig. Den tjugoförsta september 1716 skulle nådastöten utdelas, Sverige skulle utraderas som självständig nation. Slutnotan för Karl XII:s krig skulle betalas. En mäktig allians främst bestående av danskar och ryssar stod redo att sätta tänderna i bytet. En enorm invasion skulle ske genom landstigning i Skåne och från Åland mot Stockholm och Roslagen. Styrkorna uppgick till femtio tusen man, Sverige hade ingen chans att matcha det. Den ryske tsaren Peter hade själv inspekterat möjliga landstingsplatser.

Så plötsligt ändrar sig tsaren. I sista stund ställs invasionen in och dansken skär tänder. Ensam klarar inte juten att erövra Sverige. Varför ändrade han sig? Kanske visade den nyligen inträffade svenska invasionen av Norge att Sverige fortfarande var att räkna med, kanske avskräckte kungens personlighet – Karl XII tycktes ju lika oberäknelig som alltid. Kanske mindes tsaren, när han omgiven av generaler stod böjd över kartor, hur svårt det kunde vara att på slagfältet möta Karl XII. I alla händelser var anfallet mot Norge en signal att svenskarna var beredda att slåss att kampviljan var inte knäckt. Och om Sveriges existens som självständig nation stod på spel, hur desperat skulle inte kampen bli? Kanske funderade Peter också något över försörjningsläget för hans armé, säkert skulle svenskarna, liksom han själv hade gjort, låta bränna den egna marken och vänta på honom i skydd av Smålands djupa skogar. Det var allt sammantaget inte tilltalande stridsvillkor.

Det är spekulationer. Vi vet inte vad som fick Peter att tveka, vi vet bara att han plötsligt blåste av invasionen. Visserligen hindrade inte det Karl XII:s fortsatta krig men det fanns andra som var mer nöjda eftersom de fruktade att Ryssland skulle bli den dominerande makten runt Östersjön eller att Danmark genom erövringen av Skåne skulle få full kontroll över inloppet till Östersjön. Det fanns alltså skäl för andra att vilja ha Sverige kvar på kartan. Holländare och britter, exempelvis. En personlig åsikt är att det faktum att vi i sista stund klarade oss undan det hittills största angreppet mot oss i historien är förhållandevis okänt. Och så tänker jag att Putin borde studera rysk historia mer ingående. Och så hoppas jag att han och Donald äter glass där på mötet i Alaska.

Jag ska avhålla mig från att dra mer eller mindre påhittade slutsatser om länders mentalitet. Det är ledarna det handlar om, och vilka beslut de fattar. Ryssar, svenskar, ukrainare, palestinier och israeler har ledare som både nu och då fattar beslut och dessa beslut får konsekvenser både längre och kortare sikt. En mer modern insikt är att om man vill behålla en demokrati måste man kämpa för den. Vill man behålla sin livsstil måste man på olika sätt kämpa också för den. Det kan hur som helst vara bra att känna till hur slumpartad, och utsatt, vår fria, rika svenska livsstil faktiskt är.

Jag älskar glass. Särskilt marängsviss. Därnäst glass med pekannöt. Jag vill kunna fortsätta äta glass i frihet. Jag vill att ukrainare, palestinier och alla andra också ska få det.

Jag är ett barn av frihet och demokrati. Jag är på så sätt son till en gud. Det ges inget alternativ till att kämpa om jag vill fortsätta äta glass. Jag kan visserligen inte skapa glass med hjälp av kväve men bidrar genom mitt yrke till att skapa framtidens gudomliga barn. Henry Adams säger så här, citatet är språkligt moderniserat: En lärare påverkar evigheten; hen vet aldrig var hens inflytande tar slut. Kort sagt det varje diktator drömmer om.

Relaterade blogginlägg:

Per

Gunnar

Musik:

Misty mountains

Källor:

Västerbro Tyrannens Tid om Sverige under Karl XII

Wikipedia

Historia, Spännande människor

Rike-Jens

20 juli, 202520 juli, 2025av adolphson

Jag undrar vad Ingeborg Rasmusdotter tyckte.

Att möta det okända kan vara svårt. Men man får acceptera och förhoppningsvis lära av mötet.

Det gäller att ta sikte på rätt fyr. Det är nämligen skillnad på information och kunskap. Information kan vara lögn och användas i någons intresse. Jag är lärare, kanske skulle jag ge ut en bok med instruktioner om hur man avslöjar desinformativa digitala troll. Häxhammaren 2.0 kunde den heta efter sin historiska förlaga Malleus Maleficarum. Tänk vad rik jag kunde bli. Rike-Fredrik, rikast i Halsvik. Det tycks nämligen lätt att sprida dynga. Ibland livsfarlig sådan. Det har vi människor alltid gjort, det är egentligen bara spridningens räckvidd som varierat. Boktryckarkonsten ändrade förutsättningarna och det blev lättare att sprida dyngan. Nu har vi internet. Dyngan, liksom det storslagna, blir till sist till fornlämningar och vittnesmål från historien genom grottmålningar, hällristningar, grafitti i Pompeji, runor och dokument i arkiv. Egentligen vet vi ofta i förväg vad som är dynga och inte, för det är skillnad på information och kunskap. Historien hjälper till att omvandla informationen till kunskap.

Han hade möjligen lite otur, min anfader nio generationer bort på morfars sida, Jöns ”rike-Jens” Guldbrandsson Hansson Klack. Jöns föddes i Henån på Orust år 1600 och dog i Långelanda, också Orust, 1671 – avrättad som häxa. Det påstås så, iallafall. Jöns var Orust rikaste man och politiskt aktiv. Och han hade stundtals hårda nypor. Han klagade till och med på kronan över fogdens hårda indrivning av skatt efter att Bohuslän blivit svenskt 1658. Det var bättre på jutens tid, tydligen. Detta skulle han måhända inte gjort. Slutet blev brutalt: Anklagad för trolldom och satt i häkte där han efter tortyr avled. Efter döden förklarades han oskyldig.

Det började dock bra. 1639 tog Jöns över kronogården Vräland i Långelanda socken. Han ökade sin makt och rikedom genom att låna ut pengar till andra bönder – ibland genom hårda metoder. 1669 beslagtog han exempelvis boskap från bonden Börje Aslagsson i Mulltorp på grund av en skuld. När Orust efter Roskildefreden kom under svensk kontroll kom nya svenska fogdar och med dem en tyngre skatteuppbörd. 1664 författade Jöns en besvärsskrivelse till riksdagen tillsammans med bygdens bönder vilket innebar en konflikt som varade i sju år.

Men häxa? Tja, vi människor har alltid förklarat saker vi inte förstår eller gillar genom övernaturliga fenomen. Hur vi sett på dessa ting har dock varierat. Länge brydde vi oss i Europa inte nämnvärt. Häxor, oknytt och magi sågs som okristlig vidskepelse, något att rycka på axlarna åt. Varför ändrades det? Jo, någon började sprida dynga. På 1400-talet ändrades synsättet och plötsligt såg man häxor överallt, ett existentiellt hot mot hela samhället, en världsomfattande sammansvärjning ledd av satan själv. Det gick snart överstyr. Den första kända massjakten på utpekade häxor ägde rum mellan 1428-1436 i västra alperna – i ett område som hette Valais avrättades tvåhundra personer. Häxhysterin fick från 1485 sin profet i dominikanermunken Heinrich Kramer som bodde i Tyrolen. Han var sannolikt både psykiskt sjuk och bar på ett glödande kvinnohat. Myndigheterna på orten var dock kallsinniga och utvisade honom. Men Kramer gav sig inte utan författade en av historiens bästsäljare: Malleus Maleficarum – Häxhammaren. Det är enkelt beskrivet en gör-det-själv-bok i konsten att avslöja och döda häxor. Dynga.

Kramer beskriver hotet som häxorna utgör i detalj och rekommenderar tortyr för att tvinga fram bekännelser. Den enda möjliga påföljden är avrättning. Sex är en viktig beståndsdel, boken ägnar ett helt kapitel åt häxor som stjäl mäns penisar. Ja, till och med samlar på dem. Kramer berättar om en man som förlorat och vill ha tillbaka sin lem. Den aktuella häxan hade sin samling i ett fågelbo och erbjuder den penislöse att ta vilken han vill. Han valde (givetvis) en stor men fick inte det eftersom den tillhört en präst. (Måhända skulle en hel del problem lösas om män vore penislösa, dock inte alla, men jag väljer att inte följa upp den tankegången.)

Totalt avrättades mellan 40 000 och 60 000 personer för häxeri mellan 1400-talet och 1700-talet. Cirka 75–85 procent av de avrättade var kvinnor men i vissa områden, som Island och Normandie, var män i majoritet bland de dömda. I Sverige avrättades cirka trehundra personer för häxeri under perioden. Den mest kända rättegången var Torsåkerprocessen 1675 där sjuttioen personer avrättades på samma dag, vilket är den största massavrättningen i Sveriges historia. Människor började anklaga personer de inte gillade, som hade inflytande eller betedde sig avvikande. Man kunde genom att få någon dömd vinna fördelar eller göra det som hämnd. Sannolikt var det detta öde som drabbade Jöns Guldbrandsson. Barns vittnesmål togs på största allvar. Offren hade ingen nåd att vänta, deras ägodelar konfiskerades och de som vägrade erkänna sin skuld torterades. Fingrar bröts, kött togs ur kroppar med glödande tänger, kroppar sträcktes till bristningsgränsen och offret kunde sänkas i kokande vatten och så vidare. Behandlingen pågick tills offret inte stod ut och erkände – med avrättning som påföljd.

Samma sak sker hela tiden i varierande grad. Myanmar, Jugoslavien, Rwanda, Pride, Förintelsen, Springfield i Ohio och synen på sexualitet är exempel på när dyngspridning fått oerhörda konsekvenser. Grunden är skillnaden på information och kunskap. Informationen i Häxhammaren, som mest handlade om illvilja mot kvinnor, fick en enorm spridning genom bland annat kyrkan. Boken svarade mot människors rädslor och makabra fantasier, gavs ut i massor av upplagor till och med 1670 och har format uppfattningen vad en häxa är – också våra dagars uppfattning om häxor bygger på dess beskrivning.

Jag ska vid närmare eftertanke inte ge ut någon ny Häxhammare. Informationen för att avslöja digitala troll stavas källkritik och självständigt tänkande. All information kräver att man värderar konsekvenserna av dess innebörd. När dyngspridaren sprider sina lockrop får man vara beredd. Leta efter en annan fyr. Det händer minst en gång per livstid. Och historien hjälper till. Är de farliga, invandrarna, de homosexuella, kvinnorna, muslimerna eller minoriteterna? Nej. Inte som grupp betraktat. De är bara annorlunda. Och annorlunda är ofta bra. Det är individer som kan vara farliga.

Trollhammaren 2.0. Inte särskilt rik och tämligen ofarlig

Hur gick det då för Jöns? 1669 uppmanade svenska staten att alla med “häxflykt” skulle gripas. Fogden på Orust utnyttjade detta för att arrestera honom, trots vittnesmål till hans förmån från både kyrkoherden och andra bönder. Hans fall prövades på hösten samma år. Jöns nekade bestämt till varje påstående att han skulle ha varit i kontakt med Djävulen men verkar ha blivit kvar i fångenskap. Han avled 1671 fortfarande i husarrest. Landshövdingen beordrade kyrkoherden att begrava honom i tysthet. Man ville väl inte uppröra folket i onödan, för Jöns var något av en lokal celebritet. Jag har inte funnit några officiella uppgifter om att han faktiskt torterades till döds. Det fanns en uppgift som hävdar det i släktforskningens material men det saknas annat belägg. Rykten och obekräftade uppgifter kan lätt misstas för fakta. Det vi med säkerhet vet är att det förekom få fall av häxjakt södra och västra Sverige. Det var mer vanligt i mellersta och norra Sverige. I Dalarna. Varför västkustens folk inte brände häxor kan inte enbart förklaras av gles befolkning – för hela Sverige var glesbefolkat. Kanske var kustens människor mer vana att möta till- och bortresta människor präglade av nytt och ovant. På så vis hade han kanske lite otur, min anfader nio generationer bort, Jöns ”rike-Jens” Guldbrandsson Hansson Klack. Men vad han faktiskt dog av är för mig okänt.

Något jag däremot vet är att Jöns var gift med Ingeborg Rasmusdotter. Hon födde nio döttrar under sina sjuttio år: Sigrid, Ingegärd, Karin, Kerstin, Bengta, ännu en Sigrid, Maret, Anna och Malin. Stilla gick hon ur tiden 1675. Jag undrar vad hon ansåg om sakernas tillstånd. Källorna tiger.

Musik:

Eating the cats

Schubert: Döden och flickan, andante con moto

Källor:

Harari: Nexus en kort historik över inflationensnätverk från stenåldern till AI

Almegeus: Jöns Gullbrandsson i Vräland

Artikel: “Jöns Gullbrandsson Hansson Klack – häxprocesser, lokalmakt och rättskultur i 1600-talets Bohuslän”

Film och TV, Historia, Livsåskådning, Resor, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Två av oss

25 maj, 2025av adolphson

There can be only one. Två av oss.

Vem är man egentligen, och vart är man påväg?

Det finns tydligen två av mig. Så obehagligt. Jag kanske borde röra på mig? Skaka av mig min dubbelgångare. Men är det en yttre eller inre tvilling vi talar om? Nja, men det finns faktiskt två jag. Ett jag före Uppsala och ett efter, finns det iallafall. Mitt vuxna jag föddes i Uppsala. Jag fick allt där. En utbildning, vänskap, kärlek, ett liv. Och när resten av livet då och då går lite i moll så är det kanske inte så konstigt att jag i tanken återvänder dit.

Vilket struntprat. Man formas ju hela tiden. Kanske är det i Falun jag fått allt.

På den tiden jag tittade på tv-serier var Vikings en. Man kan väl säga att den spårade ur efter ett tag. Med visst nöje kunde jag dock konstatera att i serien var företeelser som betyder mycket i mitt liv, Kattegatt och Uppsala, gestaltade på ett helt annat sätt än verklighetens förlagor. Men ibland måste man kasta loss, i både fantasin och verkligheten, och det finns aldrig någon väg tillbaka. Vem vet vart vindarna bär.

En som följde i de verkliga vikingarnas sjöspår var Jonas Brunk, 1600-1643. Bördig från Sävsjö i Småland lyckades denne företagsamme man på krokiga vägar göra karriär i nederländska handelsflottan. Men resan tog inte slut där, han tog sedermera sin familj över havet till Nya Nederländerna och köpte en bit mark av ursprunglingsbefolkningen. Familjen Brunk blev därmed de första européerna som bosatte sig öster om Manhattan. Han lär förresten ha varit en bildad människa med tanke på det bibliotek han lämnade efter sig och blev för övrigt en betydelsefull person i kolonin. Han ändrade sedermera namnet till Bronck vilket gav namnet på den framtida stadsdelen The Bronx i New York.

Personen som tog emot min registrering för delegater på årsmötet för Folkrörelsearkivet i Dalarna flackade med blicken. Fredrik Adolfsson? Ja, svarade jag. Det är inget ovanligt att man stavar mitt efternamn fel. Här är jag! Du har ju redan registrerat dig? Du ska vara sekreterare på mötet. Eh, nej? Jag kom just och står här, svarade jag lika förvirrat. Och sekreterare på årsmöte, brukar man inte förankra sånt i förväg? Som det visade sig hade jag en namne på samma möte. Vad är oddsen? Denne Fredrik har en facklig bakgrund och hade, berättade han när vi under stor munterhet till sist träffades, ofta utsått gliringar och smälek när jag skrivit insändare och debattartiklar i hans namn. Eller hans och hans – hursomhelst, slutet gott. Resten av mötet tillbringades i det tillstånd av den uppsluppna munterhet som endast tillfaller två personer med samma namn.

Ibland avundas jag en människa som endast är begåvad med samma efternamn som jag, nämligen min lillebror. Han grubblar möjligen inte lika mycket och har definitivt en mer pragmatisk inställning till tillvarons bergochdalbana än undertecknad. Får han en gingrogg och cigarr är han nöjd. Vad mer står egentligen att fika efter?

Vi har måhända alla ett janusansikte. När jag fantiserar om att återvända till Uppsala söker jag inte mitt unga jag, däremot mitt inre. Den jag egentligen är. Jag tror faktiskt det börjar bli dags att lätta ankar. Ta de grå skeppen. Snappa åt sig guldklockan och dra, som Mange sammanfattar det. Tecknen i skyn talar för det. Den dag vindarna bär seglar jag kanske åter mot Uppsala. Hem till Uppsala, bort till Uppsala.

I filmen Highlander är ett citat there can be only one. Oavsett om jag rör mig i Uppsala eller simmar i Kattegatt eller går runt gruvan är jag samma person. Lite äldre bara. Men man kan aldrig besöka Uppsala eller nedstiga i Kattegatt två gånger. Oavsett hur mycket man rör sig finns det bara en sanning: det blir aldrig som man tänkt sig. De måste förenas de två, mitt inre och yttre jag. Jag tror jag ska be Mange framföra sin patenterade version av ”två av oss”. Vad man än grunnar på då så får detta tankarna att skingras och man brister ut i ett kiknande gapskratt.

Nä, man får allt dras med sig själv. Och man måste förlåta sig själv. Trivas med sig själv. Jag är inte så tokig, ändå. Mange brukar säga att om jag varit tjej hade vi varit ihop. Jag, lyckans man. Jag, en clownfisk i svarta havet. Jag, vindarnas gud. Det finns alltid ett nytt öster om Manhattan. Eller öster om Eden. Skepp ohoj! Och kärlen finns överallt. I Falun, exempelvis. Staden jag fick allt i. Livet, genom min födsel. Ett arbete, två döttrar, vänskap och kärlek.

Det som en gång tog mig till Uppsala var nyfikenhet på livet. Den nyfikenheten finns kvar. Det är den som lyfter upp mig när tillvaron går i moll. Som Mange brukar säga: det som passerar är tid. Man bör inte ägna allt för mycket av den till att fundera vare sig framåt eller bakåt. Eller som jag brukar säga: min bästa tid är nu.

Man är den man är, ständigt på väg.

There can not be only one. Två av oss

Relaterade blogginlägg

Musik:

Who wants to live forever

Uppsala är bäst

Två av oss

Källor:

Berggren: Historien om New York

Historia, Mr Hyde/Neanderthalson

bild 171: la rangée du poulet

18 maj, 202518 maj, 2025av adolphson

Jag befinner mig på gymmet, det är tidigt och jag är i stort sett ensam. Hopplösheten griper tag. Vad i hela friden gör jag ens här, och dessutom på denna okristliga tid? Plötsligt, medan jag överväger att istället backa ut ur gymmet och fly mot serveringens gräddhylla kommer jag att tänka på barberaren som förföljt mig genom livet.

Tid och plats är ofta avgörande i historien. Det är, oaktat att detta är fruktansvärda saker i händerna på vem som helst, exempelvis av stor vikt att atombomben utvecklades av amerikanerna 1945 istället för av tyskarna 1942. Att man själv var närvarande vid en aktuell händelse garanterar dock inte förmågan att återge eller minns det skedda korrekt. 2017 var vi på Sicilien, det var en fin resa, som jag minns den. Och jag borde ju veta för jag var där. Den sista resan familjen gjorde i full friskhet. I Palermo tittade vi in i operahuset där man aviserade kommande föreställningar av Barberaren i Sevilla.

Jag tyckte lite synd om Bulten i Bo. Jag minns honom från 1970-talet i berättelserna om Emil som en skrämmande figur och såg därför fram emot att, låt vara många år senare, äntligen få träffa honom. Familjen skulle besöka Astrid Lindgrens värld och jag berättade inlevelsefullt, jag kan ha överdrivit något, om Bulten för flickorna på vägen dit och ådrog mig därför något av Malins berömda irritation. Hon tyckte, till skillnad från mig, inte att Bulten var huvudattraktionen. Jag minns att det kändes orättvist att läxas upp över min uppfattning om Bultens storhet. Skämtet jag har en bult lös föll platt. Inte visste jag då att jag som tonårsförälder skulle uppleva något av den känslan varje dag. Det är som att bli utskälld på ett främmande språk.

En gång på AL:s värld träffade vi inte Bulten i Bo

När Kennedy skulle hålla sitt installationstal åkte han som seden bjuder tillsammans med den avgående presidenten, då var det Eisenhower, till Capitolium. För att hålla konversationen igång under färden frågade Kennedy vad Eisenhower tyckte om den nyutkomna bästsäljande boken the longest day som handlade om landstingen i Normandie under andra världskriget. Eisenhower svarade att han hade inte läst den vilket förvånade Kennedy. Eisenhower avbröt den pinsamma tystnaden som uppstod genom att säga att han inte behövde läsa boken: Jag var där.

För ett drygt år sedan såg jag och Ragna Barberaren i Sevilla på Operan. Jag minns att jag såg den för första gången i Marseille 1991. Då satt jag på tredje raden a.k.a kycklingraden (la rangée du poulet). Den kallades så eftersom det kacklades så mycket där. Jag förstod inte riktigt språket men desto tydligare de diskreta harklingarna och höjda ögonbrynen. Prata inte. Lyssna. Nu stänger snart operan under överskådlig tid för renovering – jag undrar om vi hinner dit innan, Ragna och jag.

Sommaren 1974 åkte jag och mina föräldrar med båt till Helsingfors. Av oklar anledning tyckte mamma att jag skulle besöka en finländsk frisör. Denne skällde på mig för att jag hade svårt att sitta still under klippningen. Jag förstod andemeningen genom tonfallet men inte själva språket. Sedan tog vi tåget genom Finland över gränsen i norr till Sverige med slutstation Boden där farfar bodde. Mina tidigaste minnen består alltså av att bli utskälld på finska, att det var kallt i Luleälven och att det fanns mycket skog i Finland. Och, inte att förglömma, farfars löständer som iakttog mig i talande tystnad inifrån ett glas till hälften fyllt med vatten.

Bulten i Bo är en figur i Astrid Lindgrens berättelser om Emil i Lönneberga. Han är en rå, försupen typ som ofta ställer till med bråk. Bulten förekommer särskilt i Emil och griseknoen från 1973, där han gestaltas av Pierre Lindstedt. Namnet “Bulten i Bo” är möjligen inspirerat av en dikt av Gustaf Fröding, där en karaktär med samma namn beskrivs som en brutal och girig godsherre. Hade jag träffat Bulten på Astrid Lindgrens värld hade jag frågat varför han var så arg – för det undrade jag när jag såg filmen med näsan tio centimeter från tv-rutan.

Näsan tio centimeter från tv:n

Vi var där och vi förmedlar senare våra minnen. Men det var aldrig som det senare återges. Livet kan ibland kännas som en utskällning på ett främmande språk, och det enda man kan göra är att vara där. Eller så kanske man kan se livet som en komisk opera, ett lustspel om kärlek – som exempelvis Barberaren i Sevilla.

Vi träffade aldrig Bulten i Bo på Astrid Lindgrens värld. Jag hotade med att skriva ett argt brev och klaga men Malins irritation avhöll mig. Men vi var iallafall där och skapade minnen. Precis som presidenterna Eisenhower och Kennedy vilkas möten återges i otaliga biografier, som när jag reste med mamma och pappa runt Östersjön och när jag gick på operan i Marseille och senare i Stockholm. Tiden och platsen var avgörande, i det stora och det lilla.

Jag stannar kvar på gymmet trots att jag hatar det. Jag gör det för att jag inbillar mig att det ger mig livskvalitet i det längre perspektivet. Har jag inte fått lite fler och större muskler på sistone? Det borde väl jag veta, jag var ju där. Tur att jag kan ha Barberaren i lurarna.

Relaterade blogginlägg

Ish bin ein berliner

Makaronen

Lokrume

Musik:

Largo al factotum (Barberaren i Sevilla)

Källor:

Liljegren: John F Kennedy

Wikipedia

Historia, Personligt

Absalom

11 maj, 202511 maj, 2025av adolphson

Det är i dagarna tio år sedan min lillasyster Helena dog. Jag saknar henne. Cancerjävel. Sorgen är, för att låna Churchills ord, min svarta hund. Ibland springer den bort, ibland ligger den i mitt knä och gosar, ibland skäller den, ibland går den lydigt i koppel.

Namnet Absalom kommer ifrån Gamla testamentet och betyder översatt från hebreiska ungefär fader till fred. Fredrik betyder fredsfurste.

Det här måste du göra en stor sak av på bloggen! Viktor följer med glada tillrop min släktforskning. Låt vara på bekvämt avstånd –han vill se resultat, inte göra grovgörat. Ge mig adel och storslagenhet! Det är inte utan att jag förstår honom för släktforskning tar tid. Jag har i timmar irrat än hit, än dit genom digitala arkiv. Men jag vill göra grovjobbet. Detta är nämligen min nya hobby. Jag fastnar, fascinerad följer jag släkten bakåt i tiden. Fiskare, sjömän, bönder och lotsar möter mig på 16- och 1700-talen. Men också kapare och ostindiefarare. De flesta av släktingarna levde och verkade på Styrsö Tången, Vrångö, Donsö och Brännö. Den äldsta släktingen jag hitintills funnit i Södra skärgården är född 1580.

Jag förstår Viktors fråga. För det första som brukar fånga släktforskarens intresse är dels möjligheten att finna någon extra ordinär person, dels viljan att undersöka hur långt tillbaka i tiden man kan komma. Lyfter jag blicken så kommer, via nya släktled, några personer från fastlandet runt Göteborg, många fler från Hönö, Öckerö, Tjörn och Orust. Morfars sida verkar ta oss till Island på 1000-talet. Till den linjen får jag återkomma. Via mormor går ett spår från Styrsö söderut mot Skåne och Halland. Till sist får Viktor sitt napp – vi är släkt med danska högadeln! Vi är, låt vara på mycket långt håll, släkt med självaste Tycho Brahe!

Jag lyfter fram en annan av dessa prominenta släktingar. Axel Til Herlev Aagesen Thott, även känd som Absalon, var en dansk adelsman född omkring 1314 i Lund, alltså i Skåne som då tillhörde Danmark. Absalom, jag föredrar att kalla honom det, hann under sitt relativt korta liv med att bli utnämnd både svenskt riksråd och riddare. Hans säteri hette Härlov i Åsums och låg i Gärd. Idag är området en del av Kristianstads kommun. Absalom är blygsamt omnämnd i källorna. Han var son till Aage Tordsen Thott och Kirstine Kyrning. År 1343 fick han en gård belägen i Haragerlille av en viss Mogens Skaaning som kallade honom sin “gener” (ett uttryck som möjligen syftar på en familjerelation). Absalom var gift med Christence Pedersdatter Wirtenberg och de fick flera barn. Han gick ur tiden tidigast år 1343 som är sista gången han uppträder i källmaterialet. Det finns inga kända samtida porträtt eller avbildningar av honom då han levde under en period då porträttkonsten inte var etablerad i Skandinavien. Men jag tänker mig istället Viktor i högtidskläder.

Det förbryllar mig att Absalom var svenskt, och inte danskt, riksråd eftersom Skåne som nämnts tillhörde Danmark och Kalmarunionen inte infördes förrän 1397. Absalom slapp förmodligen uppleva digerdöden (om det inte var den som tog kål på honom) och måste som riksråd och högadlig rimligen befunnit sig i kretsen runt kung Magnus Eriksson. Kanske träffade han heliga Birgitta. Arkiven är knapphändiga. Jag hittar inget om vem eller hur Absalom var, vad som roade, oroade eller förargade honom, bara något ytterst lite om vad han gjorde.

Släkten följa släktens gång. Eftersom jag är släkt med den store Tycho är det naturligt att jag arbetar som lärare på ett naturvetenskapligt program. Heliga Birgitta har sina efterföljande i ett kloster i Falun någon dryg mil från mitt hem. Absalom betyder som sagt fader av fred och Fredrik fredsfurste. Viktor är döpt efter mammas morfar vars hus på Styrsö Tången ännu bebos av våra släktingar.

Det är tålamodsprövande att släktforska. Och jag inbillar mig att rätt många kan räkna adligt påbrå, bara man letar tillräckligt långt tillbaka. Så var det detta med Tycho Brahe. Genom de adliga förbindelserna är vår släkt på mormors sida faktiskt ingift i den danska grenen av Braheätten. Det måste självklart dubbel- och trippelkontrolleras men vid en första anblick verkar det så.

Tycho Brahe. Schysst frisyr. Visst anar man släktdragen?

Vi letar kanske efter storhet i det förflutna för att finna mening i våra egna medelmåttiga, obetydliga liv. Vissa nyttjar Netflix, andra religion och ytterligare några släktforskar. Men att släktforska är att leva bland de döda. De är alla döda. En tid är de saknade. Snart nog dras ett sträck av glömska över spåren vi lämnat efter oss. Alla dessa släktingar jag möter i det förgångna: sjömän, fiskare, lotsar, pirater, bönder och ädlingar – de var nog på många sätt som jag. De sörjde, älskade och saknade också under sin stund på jorden.

Jag saknar Helena, det behöver jag inte släktforska för att veta. I arkiven finns nämligen inga uppgifter om hennes glittrande blick, underbara humor och fantastiska skratt. Det har gått tio år och sorgen är min svarta hund.

Relaterade blogginlägg

Musik:

Fotnot:

Tycho Brahe, född 1546 på Knutstorps borg i Skåne (då en del av Danmark) död 1601 i Prag, var en dansk astronom, astrolog och alkemist. Han är känd som en av ytterst få som upptäckt en supernova i Vintergatan.

Källor:

Geni.com

Religionslexikonet

Jag använder my heritage för släktforskning

Wikipedia

Foto, Historia, styrsö

Bild 170: Sitting Bull

27 april, 202528 april, 2025av adolphson

Va, är jag från Brännö? Eller Turkiet? Eller Amerika? Jag som trodde att Dalarna eller Styrsö var mitt ursprung.

Jag är en främling som är hemma. Fast borta. Två och en halv vecka på Styrsö. I april.

Jag har via släktforskning fått en uppdaterad rapport angående min genetiska härkomst. Den kompletterar bilden jag redan har: att jag är född i Falun med en pappa från Boden och en mamma från Styrsö. Flickornas mamma föddes i Jämtland och deras morfar i Stockholm. Ragna är från Gästrikland med rötter i Dalarna. Hoppar man tillbaka ytterligare en generation för var och en av oss är den geografiska spridningen total. Så fortsätter det genom myriader av spår in i förflutenhetens dimma.

Jag bad AI skapa en bild av hur jag kunde sett ut om jag varit någon ur Siouxfolket. Det gjorde AI men först efter att läxat upp mig för att ha använt ett daterat, stereotypiskt, nedsättande och för att inte säga rasistiskt sökord. Å andra sidan tror jag AI också gjorde sig skyldig till något av ett övertramp.

Ragna säger ibland att jag får för mycket tid att tänka på Styrsö och att det inte alltid är bra. Man måste komma ihåg varats olidliga lätthet också, menar hon.

Alla människor är ut- respektive invandrare och därmed en blandning av ursprung, arv, sociala omständigheter och miljö. Hur svårt kan det egentligen vara att inse att vi är en mänsklighet som bor tillsammans på en planet? Att ingen har mer rätt till en viss plats än någon annan? Att vi inte är mer än några ytterst tillfälliga besökare, här, där, nu och kanske sen. Inte en särskilt svår insikt, måhända. Vi har faktiskt redan tillräcklig kunskap om både oss själva och planeten, det är inte där skon klämmer.

Mina, Louise, Elinora, Lykke och Ragna. Modern family.

DNA ljuger inte men har heller inget med geografisk hemvist att göra. Jag är enligt de indelningar genetiken gör 50.1 procent svensk, 29,9 procent norsk, 16,5 procent finländare, 2,2 procent dansk och 1,3 procent engelsk. Jag är lite förvånad över den blygsamma delen danskt påbrå för jag gillar ju både öl och korv (AI rynkar nu irriterat pannan). Men så här har det inte alltid varit. Det hela är en process. Från början, verkligen från början, var jag 48 procent europeisk jägare och samlare och 28,6 procent av mitt ursprungliga jag anatolisk (den asiatiska delen av Turkiet), 22,4 procent är kaukasisk (bergsområde mellan Svarta havet och Kaspiska havet, där länder som Georgien, Armenien, Azerbajdzjan och delar av Ryssland ligger) och 1 procent östsibirisk jägare och samlare. Det verkar rimligt, jag gillar ju riktig vinter (AI suckar uppgivet).

Slutsats? Människan har alltid vandrat. Vi rör på oss men lämnar också något av oss kvar.

Läsning, löpning, bad, havets läckerheter, promenader i solnedgången och ett stycke golfbilshaveri får mig att inse hur privilegierad jag är.

Drygt sextusen år f.v.t stretade alltså mitt DNA på i sitt anletes svett som östeuropeisk jordbrukare men under de första århundradena e.v.t hade läget ändrats: då var jag istället drygt 58 procent german, 26,8 procent brittisk kelt och 12,6 procent baltoslavisk och centralsibirisk. Fascinerande nog utgörs 0,2 procent av mitt genetiska jag också av ursprungsbefolkning i Nordamerika. Jag kan vara släkt med Sitting Bull! Hoookahey! Ned med blekansiktet med gula håret i vita huset!

Flickorna flänger in till Göteborg. När jag var liten åkte vi in en gång – till Liseberg. Å andra sidan besökte vi under min uppväxt enbart Styrsö på sommaren. På självaste påskafton åkte de hem med motiveringen att påsk ändå inte är en riktig högtid. Människan har alltid vandrat. Särskilt tonåringar.

I slutet av antiken och tidig medeltid hade jag blivit mer germansk, 86 procent, med inslag av slaviskt och baltiskt DNA. Strax innan Gustav Vasa besteg tronen var jag dessutom 11,6 procent fransman, lite balt, en del kelt, ungrare och, låt vara ytterst lite, mongol. Det är kanske därför jag gillar råbiff och visst har jag alltid älskat att känna vinden i håret från hästryggen (AI stirrar klentroget på mig).

Hej, Fredrik! Det är så trevligt att läsa när du skriver om ön. Jag tar med det till min faster som kände din mamma! Faster har ju inte internet, vetu.

Jag har i dagsläget över 40 000 genetiska släktingar runt om i planetens alla hörn: Europa, Asien, Sydamerika, Nordamerika, Latinamerika och Afrika. Från Färöarna till Azerbajdzjan, Guatemala och Japan, finns de. Och det är ändå bara de som gjort som jag och anmält sitt DNA (AI ser påtagligt självbelåten ut).

En familj där ingen är nära genetiskt släkt.

Ragna trivs bra i Styrsö Sandvik – men så är hon ju från Sandviken också

Vad gör jag med insikten att vi alla är invandrare och tillfälliga besökare? Ja, dels tänker jag att man inte ska, eller ens kan, låsa in vare sig liv, sinne eller själ i en formulering att ett visst område ska mäjkas great. Det är helt enkelt inte möjligt att åstadkomma storhet på det viset. Sedan tänker jag att man alltid bör ge människor en chans oavsett bakgrund för det är att vara öppen för livet som sådant. Klyschor? Tja, det ligger i betraktarens öga.

Vi sitter alltså på kunskapen. Men kunskap är inte liktydigt med vishet. Vi har kunskap om både genetik och klimat men fattar ändå inte alltid beslut som förhindrar vår arts och planets undergång.

Men du förstår ju vad jag menar, AI. Det skulle gå snabbt. Nej. Du har rätt. Det finns inga ursäkter för daterade stereotypiska, nedsättande och rasistiska sökord. Det är ju faktiskt hela tjocka släkten det handlar om. Alltid är det på det viset. Men det var du som gestaltade mig som du gjorde. Efter mycket tjatande om aktualitet – var detta det bästa du kunde åstadkomma?

Ursprung. Börge Börgesson föddes 1580 på Brännö och var lots. Han var gift med Anna som föddes 1589. Längre tillbaka har jag inte kommit i släktforskningen, än. När jag senare fortsätter på farmors sida så vet jag redan att jag kommer att finna samiskt påbrå. Att jag är en liten del sioux samt mongol var däremot en nyhet, tänker jag förnöjt i fåtöljen i huset i Halsvik, Styrsö. Snart reser jag hem till Dalarna igen. Eller hem och hem. Dit.

Musik:

Put your head on my shoulder

Bloggens spellista

Relaterade blogginlägg:

Don före person

Källor:

Jag använder tjänsten MyHeritage för släktforskning

Fotnot

Min gamle vän Björn lanserade följande teori om mitt sioux-dna:

Kan det vara så här att folk av Lenapefolket har fått barn med Siouxfolket? Män i Nya Sverigekolonin som grundades på 1600-talet fick barn med Lenapekvinnor – till fasa hos vissa präster. Barnen kom i regel inte att leva i kolonin utan hos Lenape. Att vara en Lenape räknades på mödernet, alltså en slags materikal kultur.

Historia, Livsåskådning, Spännande människor

Judas, Pontius och gänget

20 april, 202520 april, 2025av adolphson1 kommentar

Läget var spänt i Jerusalem påsken år 33. Flera uppror hade ägt rum mot den romerska ockupationsmakten och ståthållaren Pontius Pilatus hade hårt slagit ner dessa. Särskilt var Pilatus på sin vakt mot karismatiska kungapretendenter och olika sorts predikanter som kunde uppvigla folket – Johannes Döparen hade nyligen avrättats.

Den romerske ståthållaren i Jerusalem vid tiden för Jesus är, tack vare Bibeln, välkänd. Han var allmänt avskydd och ansedd som en aggressiv tyrann ökänd för att vara mutbar, våldsam, nyckfull, genomföra ändlösa avrättningar samt sin allmänt vildsinta grymhet. Till och med medlemmar ur den kungliga familjen (dynastin Herodes var själva inga duvungar direkt) såg honom som grym utöver det vanliga.

Vid påsk var det den populäre Jesus tur att ställas inför skranket. Berättelsen om hur han förråds av Judas (som får betalt för att sälja information om var Jesus befann sig) och grips i Getsemane är välkänd. Efter visst tumult fördes Jesus om natten (för att undvika uppmärksamhet) till templets överstepräst Kajafas. Oturligt nog så sammanföll den romerska ockupationsmaktens och det judiska religiösa ledarskapets intressen att göra sig av med Jesus, bland annat därför att han i sina predikningar utmanat båda grupperna.

Mitt i natten förhördes Jesus av Kajafas. Viktiga frågor ställdes. Hade han verkligen hotat att riva templet och bygga upp det igen på bara tre dagar? Och menade han att han var Messias, frälsaren? Länge vägrade Jesus svara på frågorna men yttrade till sist: Människosonen ska sitta på maktens högra sida och komma på himlens moln. Därmed var saken klar, menade Kajafas och de runt honom. Jesus hade hädat och skulle dömas till döden. Han skickades vidare till Pilatus. Denne ville dock bringa klarhet i hur stort hot Jesus egentligen utgjorde och frågade Du är alltså Judarnas kung? och fick svaret Du själv säger det. Pilatus ordnade därefter en gemensam rättegång mot Jesus, mördaren Barabas, två tjuvar och (möjligen) flera andra upprorsmän. Pilatus erbjöd som en gest av god vilja att frige en av fångarna och folkmassan föredrog Barabas.

Den här delen av berättelsen verkar tveksam eftersom det vanliga var att Rom utan pardon lät avrätta upprorsmän, helst om de liksom Barabas mördat. Jesus dömdes till korsfästelse men Pilatus sköljde (enligt evangelisten Matteus) symboliskt sina händer och menade sig oskyldig till den här mannens blod. En förklaring till detta kan vara att Pilatus var rädd att någon av alla profeter eller kunga-wannabees som ständigt dök upp faktiskt skulle vinna folkligt stöd och bli till ett verkligt hot. Jesus var som sagt populär. Bibeln antyder att Pilatus på något sätt skulle känt på sig Jesus gudomliga ursprung och uppsåt men givet Pilatus omvittnade karaktär i övrigt förefaller detta osannolikt.

Den kristna historien har ofta pekat ut det judiska prästerskapet som skyldiga till Jesus öde men dessa kunde själva utfästa dödsdomar om de så önskade, utan att dra in romarna. Det finns därmed anledning att tvivla på den etablerade bilden och istället anta att processen mot Jesus var en rent romersk operation. Även påföljden, korsfästelse (nedan), talar för det. Först piskades Jesus med en läderpiska som var försedd med spetsar av ben eller metall – en metod som ofta ledde till döden. Sedan leddes han och hans medfångar iväg, svårt blödande efter piskningen, med en skylt med texten Judarnas Konung. Detta skedde antagligen fredagen tredje april år 33. Jesus bar som brukligt korset själv (men fick hjälp en bit på vägen av en viss Simon från Kyrene) till avrättningsplatsen Golgata (Golgata betyder skalle på arameiska) en plats som låg belägen strax utanför staden.

Väl framme erbjöds Jesus vin med myrra för att bli lugn strax innan korsfästelsen men avböjde detta. Han spikades fast på korset som restes upp mot en påle. Man fäste skylten ovanför huvudet på honom. Korsfästelse var ett vanligt förekommande romerskt straff (och metoden var gammal och välkänd redan på Jesus tid) tänkt att förnedra och avskräcka. Straffet innebar en plågsam död där dödsorsaken lika gärna kunde vara värmeslag, hunger, törst, chock eller kvävning. Arkeologiska fynd i utgrävda gravar visar att man, för att offret inte skulle förblöda, spikade fast vederbörande genom underarmarna (inte genom handflatorna) och i fotlederna. En korsfästes naken: männen framvända och kvinnor bakvända. Det gick att styra hur långsamt en dömd skulle avlida. Genom en liten hylla placerad under skinkorna och fötterna kunde man överleva i flera dagar. Tre, exempelvis. Skulle offret istället dö fort krossade man benen så offret kvävdes snabbt.

Bödlarna (i det här fallet romerska legosoldater från Syrien och Grekland) kunde alltså förlänga eller förkorta pinan men i fallet Jesus ville Pilatus inledningsvis visa hur det gick om man trotsade Rom. Tiden gick och Jesus fiender kom till Golgata för att håna och skratta åt honom. Hans närmaste, Maria från Magdala, hans mamma och den lärjunge Jesus älskade mest (som har antagits varit hans bror Jakob), kom också. På kvällen sa Jesus att han var törstig och man blötte en svamp med surt vin och sträckte upp på en isotopstjälk. Efter ett tag tycks Jesus förtvivla och ropar: min Gud min Gud varför har du övergivit mig. Ytterligare en stund senare säger han till Jakob: Där är din mor och bad honom ta hand om henne. Om det rör sig om Jakob och denne är hans biologiske bror så känns yttrandet logiskt. Plötsligt utbrister han: det är fullbordat och förlorar medvetandet.

Pilatus är vid det här laget stressad. Det är stora folkmassor i rörelse i Jerusalem (det är ju snart påsk och sabbat) och flera upprorsförsök har som sagt redan kvästs. Han vill nu snabba på avrättningen. Soldaterna får order om att krossa benen på de andra men Jesus verkade redan död så de sticker honom i sidan med spjut. Kanske var detta den faktiska dödsorsaken. De anhöriga och anhängare till Jesus fick tillstånd att snabbt begrava honom i en grotta så som seden var. Kroppen parfymerades och lades i en svepning. Idag ligger Den Heliga Gravens Kyrka på platsen och sannolikt på den korrekta platsen då lärjungar snabbt började samlas och högtidlighålla den.

Hur gick det för de andra i dramat? Om Judas finns det två berättelser. Antingen köpte han en gård för de trettio silverpenningar han fick för att han förrådde Jesus men dog plötsligt när han oturligt sprack upp och inälvorna rann ut på åkern. Enligt en annan tradition hängde han sig strax efter korsfästelsen djupt ångerfull. Lärjungarna började snart samlas och sprida budskapet och berättelserna om Jesus. De valde Jesus bror Jakob till ledare. De kallades Nasareer och blev en snabbt växade judisk sekt.

Pilatus fortsatte sina nidingsdåd i kejsar Tiberius namn. En tid senare gav han sig på en ny judisk sektpredikant som utgjorde ett hot. Pilatus anföll sekten med kavalleri och åstadkom massaker. Detta var en gång för mycket och han höll nu på att driva hela Jerusalem till öppen revolt. Pilatus chef, guvernören för hela Syrien, Lucius Vitellus, avskedade honom (till innevånarna i Jerusalems stora glädje) för att återupprätta ordningen. Enligt vissa källor skickades han hem till Rom för att ställas inför rätta. Han avrättades eller begick självmord år 39. Även översteprästen Kajafas fick sparken.

Hela berättelsen baseras i stort sett på evangelierna, helst Markus och Lukas. Det är i stort sett inget gudomligt eller övernaturligt i stora delar av berättelsen. Man kan läsa i evangelierna om hur det gick till när Jesus återuppstod från döden men det går naturligtvis inte att vetenskapligt bevisa den delen. Tror man inte på återuppståndelsen kan en alternativ förklaring vara att Jesus kropp flyttades, antagligen med såväl Pilatus som Kajafas goda minne, till en grav i avskildhet av de anhöriga. För alla sörjer vi en anhörig oavsett hur relationen sett ut och de flesta vill sörja ifred.

—

Källor:

Allt går som sagt att läsa i evangelierna Markus och Lukas. En av få icke bibliska källor som finns att tillgå är den samtida judiske historikern Josefus.

En mer realistisk skildring av passionshistorien (passion kommer av latinets patio = att lida) är filmen Passion of the Christ där skådespelaren James Caviezel bildtroget skildrar Jesus.

—

Musik:

Någon av passionerna, kanske?

Bloggens samlade (spellista)

—

Relaterade blogginlägg:

Gudskomplex

Jesus brorsa

Demokrati och samhälle, Historia

Neros hov

30 mars, 2025av adolphson

Jag tror det var Jefferson som hävdade att han gillade framtidens förhoppningsfulla drömmar mer än historiens dystra skildringar.

Pappa. Vad har en dålig toastädning med demokrati och historia att göra?!

Det finns saker som man kanske inte måste, men bör, göra återkommande. Bör, därför att det är bra, fräscht, i det långa loppet. Som att göra sin hemläxa. Do the math, så att säga. Goda rutiner är exempel på något som är bra. Hurså? Jo, det tycks mig som att vi glömt vad som är bra för oss – både för samhället och för oss själva. Kanske är vi dömda att återupprepa samma gamla läxa.

Jag skojade med flickorna och sa att de städat toan så dåligt att den till och med röker. En ren toa är en metafor för demokratins immunförsvar. Verkligen? Ja, men så här. Kan en toa verkligen röka? Fundera. Hur faller en demokrati – till applåder eller under våldsamma konvulsioner?

I dessa dagar när den rådande ordningen tycks hotad är det många som sneglar på Weimarepublikens fall och Hitlers maktövertagande. Den spirande demokratin i Tyskland efter första världskriget föll under brunrött buller och bång. Intressant kan även vara att studera romarrikets övergång från republik till envälde. Det var en mer långsam process av ekonomisk och social ojämlikhet, korrupt och ineffektiv politisk struktur, militärens lojalitet till generaler istället för staten, maktmissbruk och våld, en persons (Julius Caesars) maktövertagande som sammantaget ledde till kejsardömet.

En av de mer ökända kejsarna är Nero som regerade Romarriket från år 54 till 68. Nero är känd för sin extravagans, sitt stora ego och grymhet. Hans hov bestod av allehanda lycksökare i en blandning av filosofer (som Seneca), poeter, militärer och personer som gick under den lite mer luddiga benämningen ”politiska rådgivare”. I hovet ägnade man sig ofta åt skamlöst smicker av Nero, utsvävningar och njutningar snarare än att faktiskt styra staten. Men från början var Nero (med samtida mått) en relativt bra härskare som genomförde reformer inom bland annat skatte- och rättssystemet samt gynnade konst och kultur. Med tiden blev han dock alltmer självupptagen och maktfullkomlig, särskilt efter att han lät mörda sin mor, sin fru och senare även sin lärare Seneca. Han satsade enorma resurser på sitt Domus Aurea (”Det gyllene palatset”), sitt hem i Rom. Det växande missnöjet ledde till öppen revolt och senaten dömde honom till döden. Han begick därefter självmord och hans sista ord lär enligt legenden varit: “Qualis artifex pereo!” (Vilken stor konstnär som dör med mig!).

Uttrycket Neros hov syftar på tillståndet kring härskaren som översiktligt beskrivs ovan. Uttrycket kan användas både bokstavligt, för att beskriva kretsen runt Nero, och bildligt, för att referera till en dekadent, korrumperad eller extravagant maktelit. I modern tappning kan “Neros hov” användas för att beskriva en korrupt eller dekadent krets kring en makthavare, särskilt om makthavaren är självupptagen eller omoralisk. En beskrivning av en elit som lever i lyx medan folket lider. Som i de forna kommunistiska diktaturerna eller dagens Nordkorea och Ryssland. Neros eftermäle beror delvis på myten att han “spelade fiol medan Rom brann” något som faktiskt inte är belagt men fungerar bildligt. Hans hov har blivit en historisk term för att beskriva maktmissbruk, överdriven lyx och förlorad verklighetsförankring.

Det är inte långsökt att jämföra med Putin och hans hov i Kreml eller palats vid Svarta havet. Nog spelar han fiol medan Ukraina brinner? Även Trump dyker upp som en modern variant av Nero genom sitt beteende i största allmänhet, residens i Florida och republikanska hov. Man kan förresten också jämföra Henry Ford och Elon Musk. Den förra hade en komplex och ibland inflytelserik relation till flera amerikanska presidenter. Hans status som industrimagnat och innovatör gjorde att han befann sig i politiska sammanhang även om han aldrig hade en formell regeringsroll. Dessutom var han antisemit. Den ende kände republikan som idag kritiserar Trump, den tidigare säkerhetsrådgivaren John Bolton, har fått sitt personskydd indraget trots att han lever under dödshot.

De historiska parallellerna tycks aldrig sina.

Referensen om demokratier som faller under applåder kommer från Star Wars. Men det skedde även i nazityskland. De som inte applåderade när Hitler agerade var tysta. Men allt som sker är inte nattsvart, även om demokratin historiskt sett ibland faller så återkommer den. Diktaturer faller också, kan det vara värt att påpeka. En sak som är bra både för både samhälle och individ är strävan att minska de historiska svängningarna. Det är en god rutin.

Jag säger till döttrarna att aldrig ge upp integriteten för en fördel. Att alltid ta den längre vägen. Tillvaron är en resa mot möjligheten att bli det man vill. Om man inte vill städa ett badrum så låter man bli – men säger inte att man gjort det om man inte har. Kolla förresten, toaletten röker ju!

Den rådande ordningen är alltid hotad. Det finns inget normaltillstånd. Vad som är bra för samhälle respektive individ sammanfaller oftare än libertarianen tror men mer sällan än kollektivistens uppfattning. Man måste göra sin hemläxa, helt enkelt. Historia, exempelvis. Do the math.

Allt har med demokrati och historia att göra. Spola ner det bruna och städa så avloppet inte kläggar igen. Ingen rök utan eld. Don’t pollute your mind.

Min framtidsspaning spår kommunismens och miljökampens renässans. Men i vilken form vågar jag inte gissa. Så jag förbereder mig för det. Jag kämpar för socialliberala värderingar samtidigt som jag tror, hoppas och drömmer om underbara dagar framför oss. Plötsligt händer det. Plötsligt är badrummet skinande rent. Ett tag.

Musik:

Chopins sorgmarsch

New math

Referenser:

Gibbon: Romarrikets nedgång och fall

Suetonius: Kejsarbioagrafier

Barth/Friederichs: Dödgrävarna: den sista vintern i Weimarreubliken

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Resor

panem et circenses

23 februari, 2025av adolphson

Många känner till den gamla devisen ”bröd och skådespel”, panem et circenses, som enligt den romerske satirikern och samhällskritikern Juvenalis var ett sätt att distrahera medborgarna från att se samhällets problem. Ofta fungerar det, då som nu. På en mätt mage vilar ett muntert huvud. Sol och bad, en räka att mumsa på och något spännande att se. Man tackar.

Om jag inte ser den lidande, flyktingen, den misshandlade kvinnan, den arbetslöse eller missbrukaren, finns hen inte då? Om jag inte ser människan framför mig, vad upptar istället min uppmärksamhet? Är jag istället upptagen med att begapa statens senaste, enorma, monument?

Vilken är konstens och arkitekturens uppgift? Ofta har det handlat om att legitimera och påminna om makten. Men vad är egentligen konst och vilken konst vill vi ha? En god princip i en demokrati är att politiker och mecenater ska hålla sig på armlängds avstånd från konstnären och skapandet.

Den nazistiska och sovjetiska arkitekturen var inte helt olika. Jag har sett (det är svårt att missa) Kultur och vetenskapspalatset i Warszawa, byggt på 1950-talet som en påminnelse om Sovjetunionens härlighet och närvaro. Byggnaden var en ”gåva” från Sovjetunionens (storslagna) folk, en gåva som Polens (nästan lika storslagna) folk åtminstone delvis självt fick bekosta.

Hitlers skrytbygge Olympiastadion är än idag Tysklands största arena. De flesta av Hitlers personliga tillhåll är annars förstörda. ”Varglyan” finns kvar men mest som ruiner, de delar av bunkern i Berlin som finns kvar är inte öppna för allmänheten, även delar av byggnaderna från residenset på Obersalzberg finns kvar och lever dessutom vidare i mytologin, inte minst tack vare filmer som Örnnästet. Koncentrationslägren är världsarv. Jag har besökt Auschwitz.

Prora ligger på ön Rügen i Östersjön och påstås vara världens längsta byggnadskomplex. Naziledarna ville anlägga en semesteranläggning för att kunna erbjuda tyska arbetare en billig semester vid havet. Anläggningen, som byggdes åren 1936–1939, men aldrig färdigställdes, var tänkt att omfatta tiotusen rum och ta emot tjugotusen gäster. Varje gäst skulle stanna i tio dagar vilket innebar att området skulle kunna ta emot fyrahundratusen till femhundratusen besökare årligen. Lägger man till de kryssningsfartyg som skulle lägga till handlade det om minst det dubbla antalet semesterfirare – varje år. Det fanns fler sådana här anläggningar i Tredje riket för att säkerställa att ett helt folk (de som räknades in i det) skulle kunna fira semester. Tanken är inte exklusiv för totalitära regimer. Både fackförbund och företag äger liknande anläggningar, också i dagens Sverige. Men mindre.

Varje rum i Prora skulle ha havsutsikt, därav den utsträckta huskroppen. Byggnaden låg hundrafemtio meter från stranden i sex våningar och med en längd av fyra och en halv kilometer. Den stora restaurangen och festplatsen påbörjades aldrig, men var planerad för en kapacitet på tjugo tusen sittande gäster. Bygget avbröts på grund av kriget och fungerade sedan som fältsjukhus och vid krigsslutet som anläggning för Röda armén. En del av det enorma bygget färdigställdes senare av DDR-regimen, en annan del står kvar som ruiner och ytterligare en del revs. Sedan 1993 är Prora öppet för allmänheten. Stora delar renoverades under 2010-talet och idag kan man turista där.

Det är skillnad på arkitektur och konst och man får nog säga att Sovjet även i det senare avseendet vann över det nazistiska Tyskland. Mest beroende på att nazism är antiintellektuell och inte producerade egen kultur (utan exploaterade den man såg som renrasigt tysk) medan Sovjet hade en längre rysk tradition att utveckla. Men ämnet engagerar. Sällan har jag sett ett större medborgerligt engagemang i Falun än kring VM, konserthus, Lugnet och Magasinet. Konsten, om jag får ägna mig åt lite allmänt tyckande, måste dock vara fri medan de byggnader vi uppför nog bör ses i ett lite snävare samhälleligt perspektiv.

Panem et circences. Bröd och skådespel. Welcome to the internet.

Jag får kanske lätta det något cyniska anslaget. Allt kan trots allt inte reduceras till enbart bröd och skådespel. Mänskligheten har alltid rest spektakulära byggnader för att markera sin tid. För att sätta sitt historiska bomärke. Men skönhet behöver vi, den utgör ett behov av annat slag. Därför finns kulturen. Kulturen hjälper oss att härda ut, den berikar oss. Att finna mening där det inte finns någon. Den hjälper oss att bättre se och ta hand om den lidande, flyktingen, den misshandlade kvinnan, den arbetslöse och missbrukaren. För dessa existerar trots allt, hur mätta, solbrända och uppfyllda av upplevelser och skådespel vi än är.

Musik

Welcome to the internet

Relaterade blogginlägg

Folkets palats

Berlin-Sotji

Kurt vs Dolly

Källor:

Det finns flera resereportage och guider om byggnaderna som nämns.

Wikipedia