Tjänande öden

Att sluta. Det är ingen lätt sak.

Alla avslutar någon gång sin anställning, sitt uppdrag eller till slut hela stund här på jorden. När någon hedras efter sin bortgång, kanske genom en flagga halad på halv stång eller genom spår i arkiv, är det en viktig, mäktig sak. De människor jag möter i arkiven har för en länge eller kortare tid sedan lämnat oss, ändå är det som de talar till mig. Genom paragrafer och formalia framträder starka känslor och färgstarka människor.


Den 5:e februari 2015 flaggade rådhuset i Falun på halv stång. Vissa började genast skämta och i lättsam ton spekulera över orsaken. Månne sörjde man stadens ekonomi? Jag vet inte vem som gått ut tiden vid tillfället, men jag gjorde som jag alltid gör: stannade till och tog av mig mössan. Reflekterade lite över dem som förlorat en arbetskamrat, vän eller anhörig.




Den 14:e november 1918 flaggade rådhuset i Falun på halv stång, stadsfullmäktige hade sorg. Grosshandlaren, tillika fullmäktigeledamoten, Karl Berg hade avlidit i Spanska sjukan. Stående, över partigränserna, samlades fullmäktige för att tillsammans sörja sin fallne kollega.

Stadsfullmäktige i Falun protokoll den 14:e november (1918 – min anteckning.)

Närvarande: Samtliga Stadsfullmäktige med undantag av Herrar Gezelius, C.A. Carlsson, Skarstedt, Axel Wallin, Minör och Ekman samt Fröken Holmquist, vilkas anmälda förfall godkändes. Å Magistratens vägnar tillstädesvar Herr Borgmästaren Johan Cornelius.

paragraf 230.

Efter att hava förklarat sammanträdet öppnat, höll Herr Ordföranden följande anförande, vilket av Stadsfullmäktige stående avhördes:

”Sedan vi sist vore församlade på detta rum, har Karl Berg skattats åt förgängesen, skördad av den farsot, som på senare tid härjat i vårt land och även i vår stad spritt sorg och försämning i vida kretsar. Karl Berg invaldes i Stadsfullmäktige vid de allmänna valen 1916 och har sålunda i nära två år tillhört stadsfullmäktigekåren. Redan 1917 den 11 oktober invaldes han i Drätselkammaren som förste suppleant och den 4 därpå följande december som ordinarie ledamot av Kammaren.

Länge var det honom inte beskärt att verka i det allmännas tjänst, men den tid, som han fick ägna sig däråt, vittnade om att man i honom hade att räkna med en framtidsman med förutsättningar till samhällsnyttig och framgångsrik verksamhet såväl i kommunala värv som i allmänna livet.

Karl Berg ryktes bort i sina bästa år. Med gott huvud och praktiskt blick förenade han lätthet i uttryckssättet, självständighet och frimodighet att uttala sin mening. Han var en god kamrat och som sådan ska vi sakna honom. Han skall hos oss kvarlevade ledamöter av Fullmäktige bevaras i ljus och aktat minne.


Att sluta kan alltså ha olika innebörd, det är något självklart för oss som lever här och nu. Och saker och ting måste ju rulla på, då som nu. Trots pandemi. Trots de anhörigas sorg.

Jag har en gång av personliga skäl avsagt mig alla mina politiska uppdrag, slutat helt enkelt. Men 1918 var det inte bara att sluta i fullmäktige om man än gång blivit vald – vilket protokollen vittnar om.

Till Utskottet hade för yttrande remitterats en från Stationskarlsförmannen J Persson till Fullmäktige inkommen ansökning om befrielse dels från uppdrag att vara stadsfullmäktig och dels från övriga från honom lämnade kommunala förtroendeuppdrag.

Sedan inom Utskottet upplysts, att sökanden utträtt ur det socialdemokratiska partiet, under vilket partis beteckning sökanden blivit vald till fullmäktig, beslöt Utskottet att med hänsyn till sålunda och i övrigt upplysta förhållande hemställa om bifall till ansökningen. Från detta beslut voro Herrar Sven Carlsson, M. Johansson och Hedblom skiljaktiliga, i det de båda förstnämnda önskat bordlägga ärendet för att bereda Utskottets ledamöter tillfälle att få av sökanden erhålla upplysning angående skälen för den gjorda avsägelsen och den sistnämnde velat hemställa om avslag å ansökningen, enär sökanden icke anfört något skäl för sin anhållan om befrielse från ifrågavarande uppdrag.

Enligt protokollet: Nils Nordenström


Den 17:e maj 2019 flaggade rådhuset i Falun på halv stång. Jag vet inte om skämten haglade i sociala medier också då – jag hade annat att tänka på.

Det rådhuset uppmärksammade var att tjänstemannen Malin Adolphson lämnat såväl sin tjänst som livet. Hon låg bakom utformandet av kommunens interna kontroll, bland mycket annat, och arbetade sedan en tid nära kommundirektören. Den här dagen var det hennes begravningsgudstjänst i Stora Kopparbergs kyrka.


Persson fick sluta sina uppdrag, verkar det, och var han blev av därefter vet jag inte. Förhoppningsvis framlevde han sina återstående dagar som en lycklig Stationskarlsförman.

Berg ansågs tydligen duglig av samtiden trots sin korta tid i det allmännas tjänst. Och han var även en god kamrat, vad det verkar. Något som är en fin sak.

Vad gäller Malin Adolphson kan jag på anmodan berätta mycket mer, men jag är rädd att det till sin karaktär blir både känslomässigt och anekdotiskt. Men också hon har för evigt lämnat spår i arkiven efter sig.

Rätten att driva, skämta och förlöjliga står i en demokrati över rätten att förbjuda det. Vi får, tack och lov, i yttrandefrihetens namn, håna och skämta om en flagga på halv stång. Frågan är måhända om vi bör.

Kanske finns det skäl, innan jag avslutar detta blogginlägg, att påminna sig om Harry Martinssons ord:

Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål. Tappa inte bort denna riktning. Låt inte sorgen glömma sitt ärende. Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.

Efter begravningsgudstjänsten den 17:e maj 2019 fick jag det märkliga infallet att fotografera rådhusets gest. Det kändes fint, viktigt och mycket hedrande för oss anhöriga att se flaggan.

Källor:

Arkivcentrum, Falun: Stadsfullmäktige i Falun, protokoll och handlingar 1918

Sten Björkman

Vem var han egentligen, Sten Björkman? En helt vanlig människa som reagerat över något? Det klart att det går att ta reda på. Sten har iallafall lämnat ett spår efter sig i arkiven som jag följt upp.

För hundra år sedan, och däromkring, användes ofta suffixet ”här i staden” gällande motioner och förslag. Jag tycker formuleringen är trevlig och undrar hur länge den hängde med.

Två månader innan världskriget äntligen avslutades genom att det officiellt blåstes eldupphör klockan 11 på förmiddagen den 11:e dagen i den 11:e månaden 1918 diskuterade stadsfullmäktige i Falun Stens motion.


Motion av Herr Björkman om inrättande av matservering för ungkarlarar här i staden

Till Stadsfullmäktige i Falun.

Förslag om inrättande av kommunal matservering för ungkarlar och med dem likställda har förut varit uppe i Stadsfullmäktige. Livsmedelsnämnden och dess bespisningskommitté förklarade emellertid att de intet kunde åtgöra i saken och fullmäktige läto därvid bero.

Nu har emellertid situationen för ungkarlar avsevärt förvärrats, att det synes vara nödvändigt att ta upp frågan på nytt. Sist lär det förnämligast varit bristen på lokal som omöjliggjorde planerna. Omöjligt torde det väl dock ej vara att anskaffa enlokal, om förslaget eljest kan realiseras.

I ett flertal städer ha under senare tid av kommunerna och enskilda arbetsgivare ordnats sådan matservering, varom här är fråga. I Norrköping, där kommunen ordnat servering, tar man i 3:e klass 21 kr. och i 2:a 24 kr. pr vecka. I andra städer varierar veckopriset för tre rätter mat mellan 20 och 25 kr., vilket enligt uppgift visat sig vara tillräckligt för att affären skall bära sig.

Här i staden äro matförhållandena för närvarande sådana, för ett ingripande synes nödvändigt. Undertecknad har haft tillfälle att höra vittensbörd härom av ett flertal ungkarlar, som anse situationen hopplös, om ej kommunen träder emellan. Livsmedelsnämnden torde ej heller vara okunnig om detta. Jag vågar utan vidare motivering hemställa, att Stadsfullmäktige ville besluta:

att uppdraga åt Livsmedelsnämnden att snarast möjligt inkomma med förslag till inrättande av matservering för ungkarlar här i staden.

Falun den 13:e september 1918,

Sten Björkman


Det här inträffade innan vi byggde ut de moderna välfärdssystemen – en tid när sådan verksamhet ofta berodde på enstaka initiativ. Och sådana fanns förvisso, som Stens motion visar. Det kan, brukar jag tycka och hävda, vara värt att påminna sig om hur världen är, varit och kan te sig. Här som där.

Jag ser mig omkring. Jag ser mig i spegeln. Vem är jag egentligen? Vad gör jag för att göra världen till en lite bättre plats? Jag har under året varit månadsgivare till förmån för Rädda barnen, NRC flyktinghjälpen, är medlem (och försöker bli volontär) i Kvinnojouren Kullan. Jag sitter i Fullmäktige, Kommunstyrelsen och Kultur och Fritidsnämnden.

Men jag tar inte emot någon flykting i mitt hem trots att jag har plats. Jag blir ibland irriterad och lat. Jag kan vara oförsonlig och stolt, fåfäng, självupptagen och arrogant. Jag är slösaktig, njutningslysten och korttänkt. Kort sagt – jag är en helt vanlig människa.

Jag har det väldigt bra, vid en jämförelse, jag är priviligerad. Jag är i position att åstadkomma saker, att hjälpa. Kanske är jag mer aktivist än någon som skriver motioner. Slösa inte bort din talang på nonsens, brukade salig mor uppmana mig. Men hur vet man? Om jag velat ha en ständigt hemmafixande man hade jag inte valt dig, brukade Malin säga. Jag saknar henne.

Måhända har jag, mina 50 fullgångna levnadsår till trots, ännu inte funnit min plats i tillvaron m. Eller så hade jag den men har förlorat den. Kanske står jag mitt uppe i mitt värv, som lärare, utan att ens märka det. Självkänsla och självinsikt är olika saker, som bekant.

Jag vet inte vad det blev av Stens motion från september 1918. Men jag vet att vi har en modern variant av det han ville se här i staden: Riastuganan. Jag tänker swicha ett bidrag i detta nu.

Hur man donerar till Riastugans verksamhet

Sten intresserar mig. Jag kanske ska söka efter fler spår efter honom. Säkert hade han som jag, och alla andra människor, både goda och mindre smickrande egenskaper. Att alla ska få möjlighet att renodla dessa är väl strängt taget vad alltihop kokar ner till.


Relaterade blogginlägg

Falun våren 1918


Källor:

Arkivcentrum: Stadsfullmäktige i Falun, handlingar och protokoll 1918

falun.se

kvackande änder

Två timmar. Så lång tid diskuterade fullmäktige en motion från Vänsterpartiet om att förbjuda stafettlärare i skolan. Frågorna är i lika delar filosofiska som dystopiska. Finns ens sådana? Kommer det att bli som i regionen? Ibland kan det vara svårt att skilja på myt och verklighet.


Sokrates betydelse för filosofin är enorm. Han efterlämnade inget eget material men det finns flera samtida vittnesmål om hans liv och gärning. Dock har det varit svårt för eftervärlden att skilja på fakta och fiktion kring hans person. Viss enighet tycks i källmaterialet råda kring hans utseende, att han ansågs sjabbig, ful och tjock.


Jag är emot stafettlärare. Tror jag. Det beror kanske på vad man menar. När jag gick i skolan fanns en vikariepool som ledningen ringde när någon lärare var sjuk. Det var ju bra. Och faktiskt att betrakta som en sorts stafettlärare.


Sokrates ägnade mycket tid till att diskutera med ungdomar från eliten men det udda var att han inte tog betalt för sina tjänster och hans undervisning innebar att han ställde frågor för att ”likt en barnmorska dra fram de tankar som eleverna gick havande med”. Han menade sig inte själv inneha någon särskild kunskap eller kompetens, han var filosof helt enkelt.


Jag är emot stafettbibliotekarier och stafettbilmekaniker. Tror jag. Det kanske går att utforma på ett bra sätt. Inte som i vården, alltså. Håhåjaja. För och emot. Pro et contra. Några saker är jag emot. Som populism och halmgubbar.


Det finns i stort sett inga stafettlärare i Falun. Uppstår problemet hanterar vi det. Men det är ju precis därför, menar motionens tillskyndare, vi måste stänga dörren i tid! Låt mig därför påminna om Kants kategoriska imperativ: allt du gör ska vara av sådan art att det går att upphöja till allmän lag. Kan inte alla flyga till Thailand får ingen flyga till Thailand.


En prästinna vid helgedomen i Delfi menade att det inte fanns någon visare än Sokrates. Detta förvånade honom till den grad att han frågade ut alla som menade sig ha kunskap – men ingen av dem kunde mäta sig med honom varvid han drog slutsatsen att oraklet hade rätt i den meningen att han ensam förstod att hans visdom inte var något värd. Det krävs två för en tango.


Nu kan man ju tro att den genomsnittlige socialisten i lokala Vänsterpartiet tilltalas av Kant. Låt gå. Men jag, som är liberal, värnar skattebetalarnas pengar i det jag anser att dessa inte bör slösas på att hantera ärenden som skulle kunna innebära problem. Då får politiken fasligt mycket att hantera. Det är inte samma sak som att mena att politiken inte är framåtsyftande.


Sokrates menar att moralisk kunskap och dygd är samma sak: den som vet vad som är rätt kan inte göra fel. Gör någon ändå fel beror det på att hen inte vet var som är rätt och därför behövs utbildning, inte straff. Denna lära kallas den sokratiska paradoxen.


Själv menade sig Sokrates styras av en inre gudomlig röst som hindrade honom från att begå fel. Men fiender skaffade han sig genom sin förmåga att punktera människors anseende. Vid 70 års ålder anklagades han för gudlöshet, att införa främmande gudar och att förstöra Atens ungdom.


En halmgubbe är en form av medveten argumentationsteknik där debattören först bygger upp en nidbild av någon eller något och sedan argumenterar emot denna nidbild. Den förvrängda bilden framstår som alldeles absurd och blir lätt att argumentera emot. Syftet är ofta att förflytta fokus.

Vill ni ha det som i stafettsystemet i regionen!


Platon var närvarande vid rättegången och har återgivit den. Sokrates försvar gick ut på följande:

Om han förlett ungdomen – vem förbättrar då de unga? Domarna? Folkförsamlingens ledamöter? Varenda atenare utom just Sokrates? Så bra för ungdomen, isåfall. Det är bättre att leva bland goda än dåliga människor eftersom de dåliga kommer att skada oss. Alltså kan han inte medvetet velat skada ungdomen och borde, om han nu ändå gör det, undervisas och inte straffas.

Han funderar över om anklagelsen om gudlöshet gäller ateism eller införandet av falska gudar. Det är ju motstridiga ståndpunkter. Vad gäller anklagelsen om ateism anser han sig ha fått sitt uppdrag (som filosof) från Gud (Apollon, kanske) och att ett verkligt förräderi mot Gud vore att överge sin post i rädslan för döden. Hellre än att riskera en sådan misstanke svarar han

Atenare, trots all min kärlek och vänskap till er lyder jag hellre guden än er, och så länge jag har förmågan kommer jag aldrig att sluta upp med att filosofera, förmana er och undervisa vem av er jag träffar på

Sokrates vägrar göra som många andra och visa upp gråtande anhöriga för att väcka rättens medlidande – han eftersträvar rättvisa, inte nåd. Han fälldes med en knapp majoritet. Åklagaren krävde dödstraff men den anklagade hade möjlighet att föreslå en alternativ dom. Han föreslog både mindre seriöst pension och sedan mer seriöst ett bötesbelopp – vilket avslogs.

Sokrates menade efteråt att han lätt kunnat utforma försvaret så att han skulle kunnat frikännas men att detta vore att svika sina principer och därmed under hans värdighet, han är minsann beredd att möta döden:

nej, medborgare, det är sannerligen inte svårt att undfly döden! Det är mycket svårare att undfly den moraliska uselheten, den löper på snabbare fot än döden

Han funderar: är döden en drömlös sömn? En sådan sömn är mer välsignad än de flesta nätter och dagar i livet. Är döden en resa till en annan värld? Så underbart, att få möta de ärorika döda och samtala med Homeros!

Själv är jag beredd att fö flera gånger om det är sant.

Sokrates har många frågor att ställa till äldre tiders stora män och kvinnors och där lär ingen avrättas för att han ställer frågor, menar han och avslutar avslutar

Nu är det dags att gå, jag till döden, ni till livet. Vilken väg som är bäst är okänt för alla utom för guden.


Tänk om vi kunde lära oss av stafettsystemet i regionen och undvika de misstag som skett där. Vi kunde via ett stafettsystem få fler vuxna i skolan, få in människor som står utanför arbetsmarknaden utan att samtidigt dränera systemet. Erfarenhet, lärande, utveckling.

Kanske. Poängen är att vi inte vet. Förbud in blanco är inte den liberala vägen framåt. Det är en dödsdom för kreativiteten. Det går att utveckla system utan att göra om gamla misstag – något som ytterkanten verkar ha svårare med.

Två timmar tog just den debatten. Själva mötet pågick 13.15- 19.15. Kanske inte så lång tidsrymd, ändå. Sen fick jag jobba lite med mitt andra jobb. För, kära elever, så länge jag har förmågan kommer jag aldrig att sluta upp med att filosofera, förmana er och undervisa vem av er jag träffar på.

Kanske är vi inget annat än kvackande fåglar i en iskall å. Men somliga av oss gonar oss i solskenet

Relaterade blogginlägg

Titanic

Jäkla Sokrates

Sokrates försvarstal

Kants imperativ


Källor:

Kenny: Västerlandets filosofi

memento mori

Who wants live forever, who dares to love forever, when love must die

Se där en textrad från Queens ledmotiv till filmen Highlinder från 1986, en film jag och mina vänner gillade. (Ja, uppföljarna är usla.) Filmen har nyligen kommit över mig igen, jag känner mig lite som huvudpersonen Connor MacLeod när han lever ett helt liv med sin fru. Bortsett från att jag, till skillnad från honom, inte är odödlig. Hon åldras och dör, inte han. Men de fick iallafall ett helt liv tillsammans.

1986

Vi människor är sociala varelser. Det, om något, har blivit tydligt under pandemin. Förutom det lidande den medfört, förstås.

Det finns, iallafall för mig, en inbyggd motsättning mellan att arbeta som lärare/politiker och en rakt igenom positiv syn på artificiell intelligens/design. De förra försöker (i allmänhet) förbättra tillvaron här och nu (även om ett framtidsperspektiv finns). Det senare handlar om att mixtra med vetenskap för att hitta genvägar till… utveckling.

Ibland går det bra, ibland inte. Genvägar har vi hursomhelst funnit. På relativt kort tid har människan förflyttat sig enormt mycket på evolutionsskalan och därmed sin position på jorden. Det som normalt tagit hundratusentals år att utveckla har för oss tagit något enstaka årtusende eller två. Den korta tid som vaccinet framtagits under innebär nytt världsrekord. Igen. Denna evolutionära förflyttning har gjort stora avtryck i våra liv, i kulturen och på planeten.

Prometheus, exempelvis, var i den grekiska mytologin den som stal elden från gudarna för att ge till människorna. Grekerna hade en dubbeltydig hållning till detta brott då de räknande händelsen som ursprunget till konsten och vetenskapen. Metaforen innebär att fel använd kan både eld, konst och vetenskap vara något farligt.

Det är idag möjligt att designa liv. Konstbefrukta, klona, förbättra, försköna, renodla och ta bort. Filmen Jurassic Park är ingen utopi, vi skulle kunna (har kanske redan, säger min inre foliehatt) återskapa mammutar och neandertalare. Det är inte svårt eller ens kostsamt och det finns tydligen frivilliga homo sapiens som kan tänka sig bära ett sådant foster. Neandertalarnas återkomst, alltså. Varför? För att studera deras hjärnor och jämföra med våra? Eller för att det var vårt fel att de försvann? Sak samma – riskerna är många.

Kanske begränsar vi denna kunskap till att designa bättre framtida exemplar av vår egen art. Men vi bör som sagt ändå vara försiktiga. Den kognitiva förändring som innebar att vi gick från att vara enkla apor på savannen till planetens härskare var en obetydlig förändring i hjärnans inre struktur. Mixtrar vi mycket med det där får vi resultat som är omöjliga att förutse.

Detta tema är alltså inte något nytt i kulturhistorien. Temat behandlas i klassiker som Frankensteins monster, Dr Jekyll and mr Hyde och Dracula. Dessa berättelser kretsar kring ondska och godhet i den mänskliga naturen, om anatomi och frågor kring döden och livets uppkomst. Särskilt Frankenstein är intressant. Den heter förresten egentligen Frankenstein: eller den moderne Prometeus.

Huvudpersonen i berättelsen försöker ge döda ting liv och bestämmer sig för att skapa en egen varelse av död materia. Detta visar sig dock inte vara alltför lyckat. Frankenstein tänker nämligen inte igenom de konsekvenser hans handlande kan få och när monstret kommer till liv tappar hans skapare kontrollen. Monstret vandrar ensam omkring och försöker lära känna världen. Men hans utseende skrämmer och var han än dyker upp möter han hat och rädsla. Hans hämndbegär för detta riktar sig slutligen mot sin skapare. Kanske borde den som vill återskapa neandertalare läsa boken.


Framtiden är viktig. Men det är också här och nu. För det är nuet som skapar framtiden och historien nuet, för att parafrasera Orwell. Nuet utgörs av relationer och dessa förändras under livet och särskilt så under en pandemi. Om relationer kan man notera följande under ”vår” pandemi, åtminstone vad gäller mig: de viktiga relationerna har fördjupats och de ytliga har blivit mindre viktiga.

Och det är just det som är problemet. Hemma i enskildhet tycks många nu ha det svårt. Därför måste forskaren, läraren och politikern gå hand i hand. Vaccinet och vården tyglar Covid, läraren, kulturen och filosofin ger verktyg åt var och en att tygla sitt inre monster.


Jag begär inte så mycket av livet nuförtiden. Att kunna ta hand om barnen, att kunna röra på mig, läsa, lyssna på musik. Att titta ut över havet från altanen på Styrsö. Jag läser fortfarande högt för Dotter 2. Hon kan läsa, men vi gillar båda högläsningen. Vi har just avslutat Dracula (vilka stereotypa könsroller pappa! Men huvudpersonen heter Mina) och ska snart läsa Frankensteins monster. Hon vill även se musikalen, säger hon.

Ett rum med utsikt

Evigt liv, ska det vara något att stå efter? Nä, det låter plågsamt. Jag har fina minnen, goda relationer och försöker alltid göra morgondagen lite bättre än gårdagen. Mer klarar jag inte, den ambitionen får räcka under min stund på jorden.

För att citera Gladiatorn med stort G: Death smiles at us all. All a man can do is smile back. Och apropå: memento mori. Kom ihåg att du är dödlig. Se framåt. Men kom också ihåg att du är mänsklig.

Ingmar Bergman var 90 fyllda när han kom över sin rädsla för döden. Jag är, om jag någonsin fruktat den, sedan Malins bortgång helt botad.

Men varför fundera så mycket? Trösterika ord, oavsett vad var och hen lägger i begreppet Gud, finns i vers 4 och 5 i af Wiréns Sommarpsalm:

Allt kött är hö, allt flyktar här
och snart förvissna gräsen.
Hos dig allena, Herre, är
ett oförgängligt väsen.
Min ande giv
det nya liv,
som aldrig skall förblomma,
fast äng och fält stå tomma.


Då må förblekna sommarns glans
och vissna allt fåfängligt;
min vän är min och jag är hans,
vårt band är oförgängligt.
I paradis
han huld och vis,
mig sist skall omplantera,
där inget vissnar mera.


relaterade blogginlägg

Prometheus, Lawrence och jag


Källor:

Harari: Sapiens

Shelley: Frankensteins monster

imdb.com

Ett fint minne

Ehrenfried

Jag ser honom ofta, Ehrenfried Billengren. Sträng och oförvägen blickar han, förevigad av Carl Larsson, ner på mig från sin upphöjda plats på väggen i rådhusets sessionssal.

Jag har faktiskt kommit att sakna honom lite, eftersom alla möten numera sker på distans. Han får mig nämligen alltid att skärpa till mig. Ehrenfrieds rynkade panna skämtar man inte bort, nej, i hans värld tillåts inga skingrade sinnen under möten som berör stadens väl och ve.

Hur var han egentligen, denne Ehrenfried? Som tung politiker (jag är osäker på vilket parti men något säger mig att han var högerman) var han verksam i Falun under tre decennier och gymnasielärare i samma ämnen som jag – fast för hundra år sedan.

Är det Nordstjärneorden han bär? Visserligen bara riddartecknet men är inte det…för mycket? Bild: privat

Kultur- och fritidsnämnden diskuterar just nu bland annat det nya badhuset och vad som kan tänkas vara en rimlig entréavgift för ett bad samt huruvida det så kallade Olgahuset ska rivas eller bevaras. Jag kommer under mötet att tänka på (ursäkta Ehrenfried!) det gamla badet, det som många äldre falubor nostalgiskt saknar.


I början på 1900-talet väcktes förslag om ett nytt varmbadhus i Falun och ett förslag presenterades 1907. Känt är stadsfullmäktiges ordförandes (mmm, just det, Ehrenfried) något kallsinniga svar: Jag badar nämmeligen icke, de övriga stadsfullmäktige badar nämmeligen icke heller, vad skola vi då med ett badhus? Ett badhus blev det icke desto mindre. Ritat i jugendstil av stadsarkitekt Klas Boman och placerat framför dagens polishus, i korsningen Ölandsgatan-Kristinegatan, stod det klart för invigning den 16:e november 1911.

bild: falun.se

På första våningen fanns en allmän tvättstuga, på den andra en bassäng om 10×10 meter. Det erbjöds allehanda moderniteter som karbad, simbad, bastu och tempererad dusch med regndusch, stråldusch och sittdusch.

Regnduschen gives från en stril lagom stor för att strålen ska omfatta hela kroppen. Strilen är uppställd i 45 graders vinkel, då vattnet vid det använda ledningstrycket faller behaglig häftighet.

1968 byggdes polishuset och biblioteket (efter rivningar av äldre bebyggelse) och invigdes av självaste Gustaf VI Adolf. Denne lär ha undrat, när han tittade ut genom ett fönster i polishuset, vad det var för mäktigt hus som stod framför.

Fram till i december 1972, när badet stängdes hade drygt 3 miljoner bad ägt rum. Storhetstiden inföll under 1940-talet med nära 70.000 bad per år. Det stängdes samma år som det nya badet på Lugnet, vilket var inhyst i samma byggnad som då var nordens största inomhushall, invigdes.

Ett allt modernare Sverige präglades på många håll av en på senare tid ofta beklagad rivningsvåg. Mellan 1959 och 1981 revs stora delar av Faluns centrum. Det gamla badet var i stort behov av kostsamma reparationer och ett nytt bad fanns som sagt redan på Lugnet.

Idag finns inga spår kvar av badet som låg framför polishuset vilket uppfördes 1968 i stram, statlig stil. Foto: privat

Men det var många som var emot rivningen och den så kallade badhusstriden 1973-1974 väckte ett stort engagemang med aktionsgrupper och protestlistor. Förgäves. Beslutet att riva badet fattades i april 1973. och i mars 1974 skulle rivningen genomföras. Då hade femtiotal ungdomar förskansat sig i byggnaden och rivningen fick vänta tills polis (de hade inte så långt att gå) hade avlägsnat dessa.

Paradoxalt nog uppfördes byggnaden på medborgarnas initiativ och under protest från stadsfullmäktiges ordförande (jajemän, Ehrenfried) och revs enligt stadsfullmäktiges beslut trots folkliga protester.


I mars 1918 presenterade Falu varmbadhus sin revisionsberättelse för stadsfullmäktige.

Berättelse över Falu stads varmbadhus Förvaltning och Ekonomi under år 1917

Styrelsen för Falu stads Varmbadhus får härmed i enlighet med gällande instruktion avgiva berättelse över Varmbadhusets förvaltning och ekonomi under år 1917. Under året hava i badhusets serverats 40618 bad som motsvaras under år 1912: 42594, 1913: 45135, 1914: 42675. 1915: 39288, 1916: 42577

Av de bilagda jämförande rapport över serverade bad under 6 år framgå de olika badformerna. Badfrekvensen har minskat: från 3,548 per innvånare under 1916 till 3.329 per invånare under 1917. Folkskolebaden hava även under icke utbrukast i den utsträckning, som varit möjlig. 1912 serverades 9928 skolbad, 1913: 12284, 1914: 9982, 1915: 8535, 1916: 9242, 1917: 8454.

Anmärkningsvärt är, att under de sex år badhuset varit i drift folkskolebadens antal under 1917 varit det minsta som förekommit och 3830 stycken mindre än det högsta antalet, som förekommer år 1913. Varmbadhusets ekonomi framgår av här bilaift gda avskrift av 1917 års vinst och förlustkonto. Därav framgår ävenledes, att ett av stadens anslagsmedel hava för badhusets verksamhets upprätthållande tagit i anspråk 7618 kronor och 50 öre.

Inkomsten av serverade bad var under år 1912 kronor 18976, 1913: 19916, 1914: 19360, 1915: 19201, 1916: 19924, 1917: 19684.

De omåttligt uppskruvade cokespriserna hava nödgat varmbadshusstyrelsen att övergå till användning av ved som bränsle. Under år 1916 inköpets emellertid cokes – visserligen dyrt -, som varande till den 5:e augusti 1917, varefter vedeödning vidtog.

Att av anslagsmedlen icke större belopp än ovanstående måst anvämdas är sålunda beroende på cokesinköpet, som gjordes under år 1916. Den ved, som nu befinner sig i badhusets ägo, torde vara tilleäckligt för behovet intill 1 oktober 1918.

För bränslebesparing företogs inför året följande inskränkningar i badtiderna: Från den 15.e februari till den 27:e juli hölls badhuset öppet varje helgri dag från kl. 2 till 9 e.m. från och med den 27:e juli till den 1 december hölls badhuset öppet blott tre dagar i veckan från kl 1 till kl 9 e.m. Från 1 december till årets slut blrev det nödvändigt för att icke äventyra badhusets vattebrörsystem att elda ångpannorna varje dag , och har därför badhuset hållits öppet helgfria dagar från kl 1 till kl 9 e.m.

Å inventarierna hava avskrivits 477 kronor och 68 öre och å vattenledningsröret i Faluån 384 kronor och 98 öre. För vattenledningsvatten och mätarehyra hava till vattenledningsverket utbetalts 1183 kronor och 40 öre.

Falun i mars 1918

K. A. Åkerblom, C. A Carlsson, Valborg Olander


Jag är ganska ny i nämnden men jag har ändå varit politiker i Falun under snart häften av Ehrenfried Billengrens tid i tjänst. Jag inser att jag möjligen dyker djupare i historien än vad som möjligen är rimligt för en fritidspolitiker. Detta till trots anser jag det kan vara värdefullt att sätta badhuset i perspektiv. Om inte annat för att framöver slippa riskera att sakna en vacker byggnad i stadens hjärta.

Någon ny Ehrenfried Billengren strävar jag i alla händelser inte efter att bli – men skulle hens majestät ringa och erbjuda Nordstjärneorden, om så bara av första klass, skulle jag inte tveka. Det är ju trots allt länge sedan badhuset stormades (om någon greppar referensen).


Källor

Stadsgullmäktiges handlingar, nr 10, 1918

Falun.se

Dalasamlingen

Viss information kommer från sidan reddit.com. Jag vet inte vad det är för källa och den källhänvisar bara till ”i huvudsak Faluns Vattenhistoria, men även stadsvandringar och artiklar” vilket torde röra sig om Dalasamlingen på biblioteket och stadsvandringar med falunestorerna Örjan Hamrin och Daniels Sven Olsson.

antifon etcetera

Ojoj, det här blir nog en aning spretigt, är jag rädd.


Antifon var grek och en av de tidiga sofisterna, verksam under retorikens barndom på 400-talet fvt. Kring honom kretsade en av de eviga frågorna gällande retoriken, nämligen huruvida den är ond, god eller bara ett bländverk, ett skådespel? Jag ber om lite tålamod när jag först anför två antika beskrivningar av honom:

En man som i duglighet överträffade alla atenare på sin tid. Han var den skarpaste tänkaren och den bäste att uttrycka sina tankar. Han framträdde aldrig frivilligt i folkförsamlingen eller i någon annan offentlig debatt utan misstroddes av allmänheten på grund av sitt rykte som talare. Ändå var han den enskilt bäst skickade att hjälpa dem som sökte råd inför domstolsförhandlingar eller politiska debatter.

och

Jag vet inte om Antifon (…) ska kallas god eller ond. Han kan kallas god av följande skäl (…). Om man å andra sidan betänker att han störtade demokratin, förslavade det atenska folket, stödde Sparta (…) bussade de 400 tyrannerna på Aten framstår han genast som en ond människa. (…) Som talare uppnådde Antfon en sällsynt skicklighet och fick smeknamnet ”Nestor” för sin förmåga att övertyga sina åhörare oavsett ämne – och han höll föredrag som ”gav glömska åt alla sorger” och menade att ingen kunde anförtro något bekymmer som han inte kunde förjaga.


De flesta håller, iallafall numera, med om att Hitler var ond. Dock får man nog säga att han inledningsvis och rent retoriskt visste vad han gjorde. Eller vad han behövde göra för att ta makten. Och för samtiden föreföll han först inte alls särskilt ond eller galen. Det finns till och med de som påstår att om Hitler plötsligt dött 1939 hade hans eftermäle varit i paritet med Bismarcks. Hård men bra för Tyskland.

Tro det?

Det är för mig okänt om Hitler studerat retorik eller bara var en retorisk naturbegåvning. Hans skolgång var det inte mycket bevänt med, iallafall, han gick väl knappt klart grundskola och med tämligen usla resultat. Inte kom han in på konstakademien heller. (Återigen: tänk om han gjort det! Leve konsten!) Däremot designade han för egen hand nazismens symbol: Hakkorset i svart mot röd och vit botten.

Naziströrelsens massmöten under 20- och 30-talen var effektivt iscensatta. Detta var något nytt. Hela lokalen var omsorgsfullt draperad med rekvisita. Uppe på podiet poserade allvarliga SA-män med fyrkantiga hakor i uniformer och naziflaggor. Hitler själv gjorde effektfull entré till musik – han var en god skådespelare särskilt om eventet filmades.

Han inledde sina tal trevande, närmast mumlande. Förväntningarna steg och hans rykte växte när framgångarna kom. Vem var han egentligen, denne självutnämnde frälsare för nationens framtid? Hitler följde ett tydligt koncept: först talade han lugnt och reserverat, ofta med en inledande redogörelse för vad som hänt sedan novemeber 1918. Han anpassade sig skickligt till pubiken, beroende på om det var intellektuella, arbetare eller industrimän han talade inför. Efterhand arbetade han igång sig och började gestikulera för att betona sina argument. Talen dröp av sarkasmer och bitande ironi och han tog faktiskt emot kritiska frågor (det förekom i början) och besvarade dem på ett sätt så att han fick skrattarna med sig.

Och han levererade svar. Hitler visste vems felen var och vad som måste göras. Så fungerar den, populismen (ännu hade inte hans fascism kommit till fullt uttryck i offentliga tal), och retoriken är blind. Efter talen lämnade Hitler i allmänhet hastigt lokalen och gav aldrig, eller sällan, intervjuer. Talets verkan skulle sprida sig ändå. Och i det fick han rätt.

Beröringspunkterna med vår tid är flera.


Jag såg i julas återigen filmen Fanny och Alexander, femtimmarsvarianten. Jag gillar uppsalamiljöerna och alla de briljanta skådespelarna. Jag minns när far och mor skulle se filmen på bio 1982. Det hände inte ofta att de gick på bio (far och jag såg Star Wars 1977 – sedan ville han inte gå på bio med mig. Oknytt i världsrymden, kallande han det), så detta var något stort.

”Det är Ingmars sista film”, deklarerade mina föräldrar högtidligt innan de spatserade iväg mot biografen Falan uppklädda i kostym och aftonklänning. Far i hatt och med mor vid armen, som klippt ur filmen.

De barnskådespelare som gestaltade Fanny och Alexander är nästan exakt lika gamla som jag. Fanny (Pernilla Allwin) är idag säljare på ett analysföretag och Alexander (Bertil Guve) chef för Centrum för teknik i medicin och hälsa. Max von Sydow erbjöds först rollen som biskop Edvard Vergéus men tackade nej. Hans största misstag i karriären, enligt egen utsago.

Det finns en scen som i min lilla värld hör till bland det bästa svensk film presterat. Det är när Gustav Adolf Ekdal håller en fullständigt briljant utskällning av biskop Vergérus. Jag säger inte att jag håller med honom, bara att man kan säga saker på olika vis. Godheten skäller i scenen ut ondskan, kanske man kan säga.

Du skiter hellre i byxorna än tar smäleken av att kärringarna i din församling börja vissla mellan löständerna. Det är möjligt att du har moralen och juridiken på din sida min gubbe, men du måste räkna med att jag står i förbund med omoralen. Också om du skulle kamma hem en seger i hovrätten så har vi som står för omoralen dessförinnan tillverkat så många troliga rykten om din person och om din vandel och om ditt hus, om din syster och dina pigor och ditt förstånd och dina erotiska utsvävningar och ditt löshår och ditt hyckleri och din hypokondri och din brist på anständighet att du för all framtid blir tvungen att predika evangelium för hugenotter och huliganer, hedningar och eskimåer!

(…)

Tänk att en människa som jag, på när hundra kilo, med fullt utväxt skägg och förstånd ska behöva sitta på denna löjliga och obekväma stol och höra på denna fullfjädrade hycklare. “Brustenheten i vårt liv” Kyss mig där ryggen byter namn! (…) Nu ska jag tala om för den här disparata själsmastubatören vad jag har i bakfickan…

Hur det går? Se filmen!


Bamse sa 1973 att om man är väldigt stark måste man vara väldigt snäll. Fast det kanske tydligen var Pippi och Astrid Lindgren som myntade det i ”Känner du Pippi” från 1947. Å andra sidan var ju Astrid inte så lite inspirierad av en viss Ester Blenda Nordström.


Vem som än sa vad så vill jag skälla ut populisterna så som Gustaf Adolf Ekdahl. Jag vill med Pippi och Bamse adressera Trump och SD. Kulturen kan nämligen ge oss verktyg, alternativ, till att tro på ondskan samt inspiration att bemöta den. Om inte mina här återgivna exempel styrker det påståendet rekommenderar jag Charlie Chaplins parodi i Diktatorn.

Nu ska jag prova ett retoriskt grepp. Here goes: För en mindre begåvad läsekrets behövs vanligen en sammanfattning av det nyss anförda men eftersom bloggens läsare består av rikets främsta hjärnor anser jag att det i detta fall inte behövs. Jag litar helt på den potentielle läsarens briljans härvidlag.

Så är retoriken ond eller god? Det är inte för mig att säga. Det jag däremot kan säga är att att en retoriskt kunnig väljare lättare kan se igenom dunsterna från vilket podium det än må vara.

Och hur löd egentligen omdömet om Antifon? Glömska åt alla sorger? Det, om något, behöver jag varför jag med glädje omfamnar retoriken.


Vad var det jag sa? Det blev spretigt.


Relaterade blogginlägg

Sofist javisst

stora tal


Källor:

Berman: Fanny och Alexander (1982)

Ingmarbergman.se

Iordanoglou: Sofisterna

Liljegren: Adolf Hitler

Aftonblandet 16:e juni 2016

bild 88 – ögonblick

Jag fascineras av detaljer. Små och stora ögonblick som leder till något fullständigt oväntat.

Kanske är det på det viset att vi aldrig fullt ut kan överblicka konsekvenserna av våra handlingar. Ögonblick man kanske borde, vid en tillbakablick, tycka sig kunna ha njutit mer av – för stunden kom kanske aldrig tillbaka. Eller kanske handlar det istället om en smart lösning som i slutändan visade sig leda till något hiskeligt.

Hursomhelst. Ett flyktigt ögonblick är i alla händelser en sämre domare än en lång stund. Visst finns hallelujaögonblick, men varats långsamma framåtskridande är det som ger svaret och som i slutändan styr känslan.

Eller?


Behistuninskriften är, förmodar jag, ett världsarv. Bild och text blickar ner på betraktaren, uthuggna direkt ur klippan i Zagrosbergen i Iran. Skriften är daterad till 521 fvt och är perserkungen Dareios I monument över sig själv.

bild: Wikipedia

Berättelsen över kungens storhet berättas på klippväggen på tre olika språk: kilskrift, fornpersiska och akkadiska. Det var förvisso en svårtillgänglig plats han valde för sitt epos över sig själv, knappast tänkt att läsas av vanligt folk. Ändå får vi vara honom tacksamma så här i efterhand. Behistuninskriften är kanske den viktigaste källan vi har för att slutligen kunna förstå kilskriften.

Därigenom förstår vi måhända också oss själva lite bättre.

Undrar förresten om han var nöjd med resultatet, Dareios. Trots denna storslagna insats för historien törs jag emellertid påstå att det idag är relativt få som minns persernas store konung Dareios I.


Inte så många känner heller till Fritz Haber. Den som i övrigt inte känner till så mycket om det första världskriget känner dock i allmänhet till en sak: gasen. Den som på grund av sin speciella doft döptes till senapsgas.

Man skulle kunna tro att det är genom denna företeelse som den kemiska krigsföringen gör sin hemska entré men det finns också de som menar att detta förekom redan under Digerdöden när man under en belägring laddade katapulterna med pestlik. Det visade sig dock snart vara ett tveeggat svärd. Precis som gasen.

Under kriget led tyskarna på grund av den blockad kriget medförde brist på ämnen och materiel. Exempelvis salpeter som är en viktig beståndsdel i explosiva ämnen som krut.

Den tyske kemisten Fritz Haber hade redan 1908 uppfunnit metod för att enkelt tillverka salpeter och under kriget använde tyskarna hans metod i industriell skala. Haber själv var en ivrig förespråkare för att använda gas i kriget. Honom förutan hade Tyskland antagningen kapitulerat långt före november 1918. Han fick förövrigt Nobelpriset i kemi samma år.

Några år senare utvecklade han gasen som skulle komma att användas i nazisternas koncentrationsläger under nästa världskrig. Även om Haber, det måste påpekas, utvecklade den som ett bekämpningsmedel mot insekter.

Haber var av judisk släkt. Trots att han både var nationalist och officer, och alltså någon som gjort sitt land stora tjänster, utvisades han av nazisterna 1933. Han avled redan året efter av naturliga orsaker vilket trots allt, åtminstone för hans egen skull, nog var tur.


Vi behöver perspektiv, alltså. Hastverk är sällan bra. Men historien hjälper inte alltid. Vissa ting måste hanteras med framsynthet och inte genom efterklokhet. Som det där med gas.

Jag har upplevt en lång stund med någon. Sjukdomen var kort. Slutet, sett i perspektiv, snabbt. Världen går vidare, drabbas av en pandemi. Människor har sitt att tänka på.

Men jag har stannat. Jag vet att jag borde kommit över henne nu. Att jag liksom världen borde fokusera på annat. Människor gör redan det. Men alltså inte jag. Varje vaken minut är smärta och jag längtar ständigt efter sömn, jag sover enormt mycket, för då känner jag inget.

Men man kan inte stå stilla i flödet. Flyktiga ögonblick kommer och går, bildar till sist en helhet. Jag måste förhålla mig, ta ställning, agera. Ännu har jag inte bestått provet, ännu vet jag inte om jag kommer förbli Galadriel.

För att fortsätta droppa referenser. Alla, en forntida kung, en kemist under första världskriget eller en helt vanlig nutida snubbe i Falun, alla behöver vi sinnesfrid. Ignorance is a bliss.

Jag sluter ögonen och förflyttar mig bakåt i tiden. Det är i mitten av oktober 2005 och jag tittar på det vackraste jag någonsin sett. Ett flyktigt ögonblick stod jag i ett tyst sjukhusrum alldeles fullt av skönhet. Det var ett litet, stilla ögonblick som växte till en känslostorm för alltid inhuggen i klippan.

What we do in life echoes in eternity.

Så går ännu en dag, blott ett ögonblick i sänder.


Relaterade blogginlägg

Tebogo

Quo vadis


Källor:

Wikipedia

Harari: Sapiens

IMDb

resan till älvaskären – sista delen

Sammanfattning

Från mitten av 1800-talet har mer eller mindre regelbunden trafikering ägt rum från fastlandet (Göteborg) till södra skärgården. I takt med att det gamla isolerade bondesamhället bryts upp blir södra skärgården långsamt en del av Göteborgsområdet samtidigt som man är mån att behålla sin särställning.

Först handlar det om kommersiella intressen, att köra ut de övre samhällsklasserna till rekreation, men under 1920-och 30-talen stabiliseras skärgårdstrafiken i en servicefunktion för skärgården. Befolkningen ser också det nödvändiga i att ha en fungerade kommunikation som villkor för regionens överlevnad i takt med att det pre-industriella samhället övergår i industri- och it-samhället.

Man etablerar tidigt en fungerande postgång till och från fastlandet via Styrsöbolaget. Telefonens betydelse är uppenbar i sin internationella roll som avståndskrympare och behöver här inte vidare kommenteras. Informationsteknologins genombrott innebär ju dock (som i glesbygden i övrigt) en ny möjlighet för att leva i skärgården. Än så länge har den dock inte i undersökningsområdet av sig självt lett fram till något banbrytande resultat men befolkningskurvan fortsätter att peka uppåt. Detta beror enligt min mening i större grad på utmärkta kommunikationer än it. 

När södra skärgården upphör vara en egen kommun 1974 för att ingå i Göteborg har de största revolutionerna redan skett vad gäller trafikfrågan. Kommunen måste ta sitt ansvar så människorna kan nå samhällsinstitutioner utan större problem. Konkurrensen och bråken är avslutade, det är Styrsöbolaget som sköter transporter till och från öarna. Detta är dock en förändring, eller effektivisering, som har med andra saker att göra än att skärgården skall bli en del av fastlandet.

Det är en byråkratisk och samhällsorganisatorisk förändring som i övrigt faller utanför undersökningens ram. Den stora isoleringsbrytningen skulle i så fall ha skett på 1920- och 30-talen när båtar i större mängd börjar trafikera skärgården på en mer regelbunden basis.

De efterföljande 30 åren präglas av påtagliga krav från en relativt nyvaken region (nyvaken i den bemärkelsen att man här kan skönja formen för hur södra skärgården övergår från att ha varit en egen del av världen utan kontakt till att vara, och vilja vara, en del av det moderna samhället) på vad rätt och riktigt är.

Med en modern term kan man kanske påstå att ett paradigmskifte äger rum under den här tiden. Dels finns perioder där den lokala fiskar- och redarnäringen stod för den kommunikation som var direkt nödvändig, sedan följer den förhållandevis korta bad- och utflyktsepoken som är viktig för att det är då kontakt med öarna knyts på ett mer handgripligt vis, samt därefter pendlingsresorna med fasta turer. I det här fallet handlar det ju i grund om att på regelbunden basis kunna färdas billigt och bekvämt till och från fastlandet. Detta är krav som förs fram av både sommargäster och bofasta.

Efter första världskriget har kärnan i strävan för en fungerande skärgårdskommunikation varit stabilitet. Styrsöbolagets problem var inledningsvis att kombinera kvalité och vinstintresse. Allmänheten accepterade inte dåliga båtar och få turer och bara till öar med hög resefrekvens.

Detta ledde till att konkurrerande verksamheter blossade upp under hela 1900-talet. Varför det ändå tog 20 år från kommunövertagandet av Styrsöbolaget till det att det blev en stabil, fungerande och etablerad skärgårdslinje är inte möjligt att svara på med nuvarande underlag. En orsak är dock den ständigt återkommande konkurrensen som av Styrsöbolaget betecknades som illojal. Detta är dock en intressant fråga att gå vidare med.

Under den senaste 30-års perioden har Styrsöbolaget enligt min uppfattning funnit balansen mellan vinstintresse och allmännytta. Åtminstone om man anser att skattepengar ska finansiera en fungerande kommunikation mellan öar och fastland (något som är nödvändigt om god samhällsservice skall kunna upprätthållas). Att gå in och diskutera just den frågan i en utökad studie utifrån till exempel en historiematerialistisk teori skulle både vara intressant och aktuellt..

Vad gäller frågan för de olika befolkningsgrupperna (permanentboende och sommargäster) kan man ur källmaterialet skönja en svag skillnad. Visserligen är grundfrågan densamma, nämligen turtätheten, men det finns olika nyanser. Vad gäller Asperö och Brännö har deras krav resulterat i en egen linje (Charles Ericksson) från 1920-talet tills när Styrsöbolaget tog över i början av 1970-talet. Men även Donsö och Vrångö som ligger längst bort från Saltholmen reser ofta krav på uppmärksamhet.

I dag slipper man båtbyten om man skall till dessa öar. Det har ofta handlat om leveranser av olika slag och färskvaror som man vill skall nå ön i större frekvens. Naturligtvis är ju frågan om vintertrafiken också något som i större utsträckning berör de bofasta.

Intressant är också sommargästernas starka ställning i sammanhanget. De är under hela undersökningsperioden en ekonomisk faktor (det var/är väldigt vanligt att de bofasta hyrde ut sina hus till sommargäster, ofta i ytterligare år till samma hyresgäst). De syns påfallande ofta i källmaterialet. Enda gången de gjort gemensam sak för regionens bästa är muddringen av Asperösund som till stor del initierades av både sommargäster och bofasta.

För att kunna möta de krav som det moderna samhället ställer har kommunikationen under de senaste femtio åren skötts av kommunen. I samhället i övrigt har stat och kommun i stor utsträckning börjat sälja ut vissa områden inom kommunal service, bland annat kommunikationer (det främsta exemplet är pendeltågen i Stockholm). Det som staten tidigare reglerat släpper man nu alltså på.

Frågan är vad det innebär för regioner som södra skärgården. Innebär ett privatiserande att det blir dyra priser så innebär det i sin tur att den svaga befolkningsökningen i skärgården riskerar att vändas. Detta innebär naturligtvis att målet, en levande skärgård, inte blir realiserbar utan området blir en sommarstugebygd och fritidsområde. En annan möjlighet är att det blir en social skillnad på vem som har råd att pendla till sitt arbete från södra skärgården.

Kanske får vi se en återgång till flera konkurrerande rederier på sträckan? Människorna i södra skärgården har tidigare vid flera tillfällen startat egna rederier när man varit missnöjd med befintliga. En annan intressant tanke är att en markant ökad turtäthet skulle kunna leda till betydande prisökningar på boendet i skärgården vilket också skulle få konsekvenser.

Utblickar

År 2000 sålde Göteborgs kommun Styrsöbolaget till ett privat bolag, Västsvensk Sjötrafik AB vars huvudman Ove Boström också blev VD för Styrsöbolaget. Affären kritiserades från flera håll, främst det billiga priset ca 22 miljoner kronor . Sedan januari 2004 ingår Styrsöbolaget det internationella franskägda bolaget Connex vilket bedriver kollektivtrafik i 22 länder bland annat i Sverige genom Stockholms lokaltrafik.

Från fackligt håll har man uttryckt stark oro att ha Connex som arbetsgivare. Än så länge (2011) har inga större förändringar skett vad gäller priser och turtäthet. Man åker fortfarande på lokal taxa för Göteborgs kommun vilket är betydligt billigare än exempelvis i Stockholm.

Styrsöbolaget har i dag 12 båtar, 58 heltidsanställda och ytterliggare 25 under sommaren. Varje år reser ca 1,1 miljoner människor med bolagets båtar. Det är ännu för tidigt att uttala sig om vad det privata ägandet inneburit då man erhållit statliga bidrag för att klara ekonomin samt bibehålla oförändrade biljettpriser.

Personligen tycker jag mig utifrån mitt undersökningsmaterial kunna dra den slutsatsen att om privatiseringen av skärgårdstrafiken skulle leda till försämringar kommer vi att få flera konkurrerande båtar till och från södra skärgården. Man har från skärgårdsbefolkningens sida upprepade gånger visat att det ingenting man är främmande för. Från statens och kommunens sida har man sedan länge accepterat att sälja ut olika offentliga tjänster, däribland kollektivtrafiken. En avslutande tanke gäller det faktum att man på flera olika håll öppnat restauranger och hotell vars huvudsakliga publik kommer resande från fastlandet.

Käll- och litteraturförteckning

(För alla delar)

  1. Göteborgs stadsarkiv, inkomna handlingar: Styrsöbolaget
  2. Styrsöbolagets arkiv
  3. Bjelkendal, G och Torin, G: Älvaskären – en bok om Göteborgs skärgård. Italien 1991
  4. Danbratt, F och Odenvik, N: Styrsö socken. Göteborg 1966
  5. Duby, G, Le Goff, J (red): Res Publica 11 Tema: Mentalitetshistoria. Eslöv 1988
  6. Englund, P: Den oövervinnlige, Stockholm 2000
  7. Fhager, H: Historia för ö-känd och okänd – Göteborgs södra skärgård från forntid till nutid. Vänersborg 1994
  8. Le Goff, J och Nora, P: Att skriva historia – nya infallsvinklar och objekt. Stockholm 1978
  9. Hansson, W: Skärgårdstrafiken i Bohuslän under 100 år. Uddevalla 1981
  10. Landelius, O: Styrsö – forntidsbilder och nutidsliv. Göteborg 1924
  11. Sandklef, A: Allmogesjöfart på Sveriges västkust 1575-1850. Vänersborg 1973
  12. Stadsbyggnadskontoret i Göteborg: Södra skärgården, lokalisering av terminal för skärgårdsbåtar. 1986
  13. Söderberg G. ”Båttrafiken till Göteborgs södra skärgård”. Svensk Sjöfartstidning nr 15: 1989
  14. Söderberg, G: Trafik-PM, 1996
  15. Cidson Carl, ”Styrsöbolaget säljs ut” från Göteborgs-posten, 2000-01-21
  16. http://www.styrsobolaget.com
Se där ute i väst blinkar Vinga fyr

bild 87 – slussen

Jag har inga särskilda minnen av Slussen. Familjen flyttade till Elsborg 1979, som ligger i hyfsad närhet, jag cyklade ofta under 1980-talet till min vän Mattis som bodde precis bredvid men har i övrigt inga direkta minnen. Det är helt enkelt en plats man passerar så som slussar i allmänhet plägar vara.

Ah, Stockholm tänker du. Nej, Falun svarar jag.

stadskartan.se

Idag ligger där ett litet sommarkafé med minigolf, rättigheter och grejer och så är det utgångspunkt för Slussbruden med vilken man kan åka på fin båttur på Runn samtidigt som man räkfrossar. Det hela är så där lagom sömnigt och mysigt som så mycket annat här i stan. Jag älskar det.

Slussen idag

Är du redo för en ångbåtstur in i centrala Falun? Sätt maskinen igång, herr kapten!

För egen del vistas jag mestadels på Runn under vintern, om det råkar vara skridskovinter. Men tänk om. Det är inte ofta den något slitna formuleringen det var bättre förr faktiskt fungerar. Men kanske i detta sammanhang?

Norsån

Runn har faktiskt en anrik marin historia. En särskild fartygstyp (jag har för mig den hette Runnslup) togs fram av den kände göteborgsren Sahlgren. Ångbåtsfarten tog fart på 1840-talet då det ansågs nödvändigt att uppgradera den gamla segelskuteflottan.

Red: På Sjö och Älv i Dalarna

Först handlade det mest om att transportera gods, varor och koppar sedermera om en rätt omfattande persontrafik. Det finns flera vrak, ett utanför Främby udde på bara två meters djup. Det finns även (åtminstone) ett i Varpan.

Det som förr var en trafikerad del av sjöstaden Falun

Falun har gamla anor som sjöstad. Jag träffade nyligen falunestorn Björn Fahlen som liksom jag kretsade runt Dalasamlingen på biblioteket. Björn visste att berätta om en granne i Östanfors som som så sent som på 1970-talet tog årorna under armen och travade ner till båten i Faluån för att ta sig via Tisken och slussen ut till sommarstugan på Stensö i Runn. Vad angenämt fridfullt det låter.

Faluån har ofta svämmat över sina breddar

Redan 1685 diskuterade landshövding de Laval frågan om inte en sluss borde anläggas och man kan misstänkta att orsaken var de tidvis kraftiga nivåskillnaderna mellan Faluån och Tisken/Runn som gjorde det nödvändigt att reglera vattenståndet.

Här svämmar det ofta över

1796 omtalas ett ”Bohlwerck”, (någon typ av slussanordning) i Norsån mellan Tisken och Runn och från 1807 finns noteringar om utgifter för sluss-contoiret i Bergslagets räkenskaper. Hur dessa äldre anläggningar sett ut i detalj vet man dock inte. En riktig sluss började byggas 1848 under en viss konstmästare Husberg och den stod klar 1853.1856 var förövrigt slusstaxan för större båtar 8 öre riksmynt medan mindre båtar passerade gratis.

Uppströms

Slussen från 1850-talet var 45 metet lång, 9 meter bred och drygt 3 meter djup. Nivåskillnaden mellan Tisken och Runn var cirka 1,20 meter. Man kunde härigenom reglera vattnet i ån och med båt färdas upp till magasinet, en resa på drygt två kilometer från Faluåns utlopp i Tisken.

Dalarnas Venedig?

1866 förbättrades slussen genom två slussluckor från Forsbacka bruk men 1875 var anläggningen hårt sliten och en större reparation genomfördes. En dammbyggnad och ny slusskanal anlades år 1908. 1930 uppfördes en omfattande ombyggnad med bland annat nya luckor.

Vi har passerat centrum

In på 1960-talet användes Slussen för större ångbåtar. På 1970-talet användes den enbart för mindre båtar och tämligen sporadiskt. Slussen stängdes, på grund av de höga driftskostnaderna, åren 1972-77 av Stora Kopparberg. Beslutet överklagades och som det visade sig kunde företaget inte stänga en farled, som detta faktiskt var, varför den öppnades igen mellan 1977-1983.

Ändåhållplats: Magasinsbron

En ny vattendom (jag kan inte detta i detalj men tror och misstänker att Stora Kopparberg överklagade) medförde dock slussens slutgiltiga stängning och strax därefter togs slussportarna bort, lades på botten och bassängen fylldes igen.

Man kan äta på Faluån. Länge leve Spruthuset! Faluns enda Marina, bortsett Slusskaféet

Hur kunde vi låta allt detta gå förlorat? Hur kunde vi riva slussen och förgifta Tisken och Runn?

Tja, det var väl inte tillräckligt viktigt för oss att låta bli. Den väsentliga frågan att ställa för nutiden är istället vad kan vi göra åt det. Allt är möjligt, tänker jag, bara man vill. Slussportarna ligger fortfarande på botten, det är bara att plocka upp dem och kopiera konstruktionen. Även att, åtminstone till viss del, muddra Tisken är faktiskt möjligt. Tankar och drömmar om det finns och det är en start.

Jag har förövrigt badat i ån. Det tror jag inte så många nu levande falubor gjort. I juni 1990 genomförde Dala Gymnasistförening sitt traditionsenliga badkarsrace. Några vänner hade grävt upp en myrstack (ja, de var röda) och lagt i en sopsäck som de tömde, efter att först bombarderat oss med ägg, från Klabbron över mitt och Jerras ekipage varför vi därefter helt enkelt var tvungna att bada. Mor släppte inte in mig i huset när jag glatt återvände med paddeln under armen utan spolade av mig på stället med slang och slängde kläderna.

Allt var möjligen inte bättre förr, trots allt. Bara annorlunda. Och var framtidens farleder går är inte lätt att veta något om.

”Helt otroligt, pappa. Du går i gång på en å. Kom nu!”

Källor

Red: På Sjö och Älv i Dalarna

Björn Fahlén

Sven Olsson

Elisabet Hemström

bild 86 – tiskens västra strand

Platsen har stor betydelse i en människas liv. Att undersöka detta kallas att tillämpa ett mikroperspektiv på historien, gräv där du står så att säga.


Jag har, utan att närmare begrunda saken, levt en stor del av mitt liv i relativ närhet av sjön Tisken. I synnerhet av dess västra strand. Eller sjö och sjö, tusen år av sediment från gruvan och på senare tid också andra industrier gör att det numera inte är mycket till sjö kvar. Däremot är gruvan fortfarande en av Sveriges största förorenare av Östersjön och föroreningarna finner/rinner sin väg/utgår via/från Tisken.

Tiskens västra strand, alltså. Det är väl inget särskilt med den, tänker måhända den genomsnittlige falubon. Kanske inte – ändå intresserar platsen mig. Jag springer ofta där, min runda går bland annat längs med. Jag tränade som barn fotboll på Kopparvallen belägen knappt en frispark därifrån och jag gick på låg- och mellanstadiet ännu närmare än så på Södra skolan.

Det är faktiskt en ganska vacker passage där cykelvägen passerar mellan Kvarnberget och Tisken. Ryktet säger att man en gång i tiden impregnerade syllar av trä till järnvägen och telestolpar med asbest på den här platsen. Man brukade in i nutid tippa snömassor från snöröjningen här men jag tror och hoppas att man slutat med det.

En gång i tiden förlades stadens barnbördshus intill denna gifttipp, därefter omvandlades byggnaden till skola och sedermera byggdes, en bit bort, en vårdcentral (om någon uppfattar en viss syrlighet ber jag om överseende).

Trots att Tisken länge var farbar för båttrafik är nedsmutsningen av området alltså ett millennium gammal. Jag gick förresten till arkivet och hittade en hundra år gammal diskussion om saken.


Drätselkammarens framställning om anslag till inhängnande av avstjälpningsplatsen vid Tisken.

Paragraf 89.

Utdrag av protokoll hållet vid drätselkammarens i Falun sammanträde den 27 mars 1918.

Med förmälan att den för uppdrag av byggnadsavfall och dylikt upplåtna avstjälpningsplatsen vid Tiskens västra strand under den mörkare årstiden och även annars under nattetid används till avstjälpningsplats för gödselsopor och latrin, varigenom en vidrig stank uppstode till stort men för i närheten boende, hade hälsovårdskommissarien hos hälsovårdsnämnden gjort framställning, om ej ifrågavarande område kunde genom drätselkammarens försorg inhägnas, så att endast en inkörsväg funnes och kontroll över avstjälpningen kunde utövas. Denna framställning hade hälsovårdsnämndens ordförande överlämnat till drätselkammaren med hemställan, att drätselkammaren skyndsamt låta ingångna platsen ifråga.

Sedan stadsingenjören nu meddelat, att han beräknat kostnaden för inhägnaden till 350 kronor, beslöt drätselkammaren överlämna ärendet till stadsfullmäktige med anhållan, att fullmäktige ville besluta att låta inhägna platsen och anvisa därför erforderligt belopp att tagas av uttaxerade medel.

Som ovan. Enligt protokollet:

V. Högberg


Till Drätselkammaren i Falun

Då de i bilagda skrift omförmälda olägenheter äro synnerligen menliga för stadens Epidemisjukhus och i närheten boende personer samt någon bevakning av platsen under hela dygnen icke torde låta sig göra, får jag å Hälsovårdsnämndens vägnar hemställa, att Drätselkammaren behagade skyndsamt låta platsen ifråga inhägnas på det sätt hälsovårdskommissarien Larsson föreslagit.

för Hälsovårdsnämnden: Johan Cornelius

Falun den 14 mars 1918.


Till Herr Ordföranden i Hälsovårdsnämnden i Falun.

Som under en längre tid förekommit, att den för upplag av byggnadsavfall och dylikt tillåtna avstjälpningsplatsen vid Tiskens västra strand, under den mörkaste årstiden och även annars under nattetid, användes för avstjälpningsplats för gödselsopor och latrin varigenom en vidrig stank uppstår till stort men för i närheten boende, utan att detta hitintills kunnat förhindras, får jag härmed vördsamt göra en framställan om ej ifrågavarande område kunde, genom Drätselkammarens försorg, inhägnas så att endast en inkörsväg finnes som vore öppen endast å tider då den arbetare, som dagligen finnes på platsen för planeringsarbetet, uppehölle sig därstädes, varigenom av denne kunde kontrolleras vilka ämnen som där avlastades.

Falun den 14:e mars 1918.

Carl Larsson, Hälsovårdskommissarie

Att lukten från ifrågavarande avstjälpningsplats tidtals är så stark att den kännes till Epidemisjukhuset, intygas.

Uno Wallin stadsläkare

Maria Glad: Föreståndetska Ep. Sjukhuset


Jag vet faktiskt inte om platsen blev inhägnad eller inte. Men jag njuter i fulla drag av det vackra, nästan poetiska språket i handlingarna. Och då ska man veta att jag är en person som läser stora mängder politiska handlingar.

Nästa gång jag lunkar fram på min runda tänker jag inte enbart på gamla skolminnen utan ägnar även en stund åt att begrunda de människor som för hundra år sedan plågades svårt av en vidrig stank från Tiskens västra strand.

Tiskens västra strand en dyster morgon i december 2020.

Källor:

Arkivcentrum, Falun: Stadsfullmäktiges i Falun, Handlingar, 1918