Historia – Sida 3

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Resor

panem et circenses

23 februari, 2025av adolphson

Många känner till den gamla devisen ”bröd och skådespel”, panem et circenses, som enligt den romerske satirikern och samhällskritikern Juvenalis var ett sätt att distrahera medborgarna från att se samhällets problem. Ofta fungerar det, då som nu. På en mätt mage vilar ett muntert huvud. Sol och bad, en räka att mumsa på och något spännande att se. Man tackar.

Om jag inte ser den lidande, flyktingen, den misshandlade kvinnan, den arbetslöse eller missbrukaren, finns hen inte då? Om jag inte ser människan framför mig, vad upptar istället min uppmärksamhet? Är jag istället upptagen med att begapa statens senaste, enorma, monument?

Vilken är konstens och arkitekturens uppgift? Ofta har det handlat om att legitimera och påminna om makten. Men vad är egentligen konst och vilken konst vill vi ha? En god princip i en demokrati är att politiker och mecenater ska hålla sig på armlängds avstånd från konstnären och skapandet.

Den nazistiska och sovjetiska arkitekturen var inte helt olika. Jag har sett (det är svårt att missa) Kultur och vetenskapspalatset i Warszawa, byggt på 1950-talet som en påminnelse om Sovjetunionens härlighet och närvaro. Byggnaden var en ”gåva” från Sovjetunionens (storslagna) folk, en gåva som Polens (nästan lika storslagna) folk åtminstone delvis självt fick bekosta.

Hitlers skrytbygge Olympiastadion är än idag Tysklands största arena. De flesta av Hitlers personliga tillhåll är annars förstörda. ”Varglyan” finns kvar men mest som ruiner, de delar av bunkern i Berlin som finns kvar är inte öppna för allmänheten, även delar av byggnaderna från residenset på Obersalzberg finns kvar och lever dessutom vidare i mytologin, inte minst tack vare filmer som Örnnästet. Koncentrationslägren är världsarv. Jag har besökt Auschwitz.

Prora ligger på ön Rügen i Östersjön och påstås vara världens längsta byggnadskomplex. Naziledarna ville anlägga en semesteranläggning för att kunna erbjuda tyska arbetare en billig semester vid havet. Anläggningen, som byggdes åren 1936–1939, men aldrig färdigställdes, var tänkt att omfatta tiotusen rum och ta emot tjugotusen gäster. Varje gäst skulle stanna i tio dagar vilket innebar att området skulle kunna ta emot fyrahundratusen till femhundratusen besökare årligen. Lägger man till de kryssningsfartyg som skulle lägga till handlade det om minst det dubbla antalet semesterfirare – varje år. Det fanns fler sådana här anläggningar i Tredje riket för att säkerställa att ett helt folk (de som räknades in i det) skulle kunna fira semester. Tanken är inte exklusiv för totalitära regimer. Både fackförbund och företag äger liknande anläggningar, också i dagens Sverige. Men mindre.

Varje rum i Prora skulle ha havsutsikt, därav den utsträckta huskroppen. Byggnaden låg hundrafemtio meter från stranden i sex våningar och med en längd av fyra och en halv kilometer. Den stora restaurangen och festplatsen påbörjades aldrig, men var planerad för en kapacitet på tjugo tusen sittande gäster. Bygget avbröts på grund av kriget och fungerade sedan som fältsjukhus och vid krigsslutet som anläggning för Röda armén. En del av det enorma bygget färdigställdes senare av DDR-regimen, en annan del står kvar som ruiner och ytterligare en del revs. Sedan 1993 är Prora öppet för allmänheten. Stora delar renoverades under 2010-talet och idag kan man turista där.

Det är skillnad på arkitektur och konst och man får nog säga att Sovjet även i det senare avseendet vann över det nazistiska Tyskland. Mest beroende på att nazism är antiintellektuell och inte producerade egen kultur (utan exploaterade den man såg som renrasigt tysk) medan Sovjet hade en längre rysk tradition att utveckla. Men ämnet engagerar. Sällan har jag sett ett större medborgerligt engagemang i Falun än kring VM, konserthus, Lugnet och Magasinet. Konsten, om jag får ägna mig åt lite allmänt tyckande, måste dock vara fri medan de byggnader vi uppför nog bör ses i ett lite snävare samhälleligt perspektiv.

Panem et circences. Bröd och skådespel. Welcome to the internet.

Jag får kanske lätta det något cyniska anslaget. Allt kan trots allt inte reduceras till enbart bröd och skådespel. Mänskligheten har alltid rest spektakulära byggnader för att markera sin tid. För att sätta sitt historiska bomärke. Men skönhet behöver vi, den utgör ett behov av annat slag. Därför finns kulturen. Kulturen hjälper oss att härda ut, den berikar oss. Att finna mening där det inte finns någon. Den hjälper oss att bättre se och ta hand om den lidande, flyktingen, den misshandlade kvinnan, den arbetslöse och missbrukaren. För dessa existerar trots allt, hur mätta, solbrända och uppfyllda av upplevelser och skådespel vi än är.

Musik

Welcome to the internet

Relaterade blogginlägg

Folkets palats

Berlin-Sotji

Kurt vs Dolly

Källor:

Det finns flera resereportage och guider om byggnaderna som nämns.

Wikipedia

Demokrati och samhälle, Historia, Skola

Se en stjärna

8 december, 2024av adolphson

This is a non-commercial blog. The content of this blog post has been used for a lesson. Appropriate citations are provided for the content.

Vill du se en stjärna, se på dig! inleder jag lektionen. Och fortsätter: Sartre lär ha sagt att varje ord har konsekvenser. Varje tystnad också.

Detta blogginlägg handlar om en lektion på temat att vara influencer i sitt eget liv. Om att kunna och vilja skilja ont från gott. Om utgångspunkten att om mänskliga rättigheter inte betyder något där gör de inte det här heller. Sammanfattat handlar det om att inte vika undan för livets kärva realiteter.

Hatets ögon. Vad döljer sig bakom dem? Alla människor har komplexa personligheter, är kapabla till både ont och gott. Genom det samhälle och den familj vi växer upp i, den skola vi går i, formas samvetet. Annat är det med organisationer. En dålig företags- eller samhällsstruktur kan vara svårt för den enskilde att stå emot. Jag lydde ju bara order.

En av Sveriges stora stjärnor under förra århundradet var Zarah Leander (1907-1981). Särskilt stor var hon i Tyskland under andra världskriget, det påstås att hon under en period fick 9000 beundrarbrev i veckan. Att vara verksam i Tyskland under den här tiden var inte oproblematiskt. Utan att gå in på Leanders relation till Tredje riket, hugad hittar lätt artiklar på temat, så fastnar jag för en speciell händelse.

Zarahs Leanders beskyddare var nämligen ingen mindre än Tredje rikets propagandaminister Joseph Goebbels (1897-1945). Den notoriskt otrogne ministern var känd för att hänsynslöst utnyttja kvinnliga skådespelare. Hans hustru Magda hade till och med klagat hos Hitler över sin makes eskapader. Och nu var det Leanders tur att förföras. Hon berättar i sina memoarer att även om hon såg honom som oattraktiv (de flesta människor tyckte lika illa om Goebbels som han om dem) så kunde han också visa en helt annan sida. Goebbels kopplade således på charmen och skred till verket, Leander bjöds in till ”en familjetillställning av privat karaktär” där hon var enda gästen. Han satt vid hennes ankomst vid flygeln och spelade Chopin. Stearinljusen var tända, rummet fyllt av blommor, enorma sidenkuddar låg i soffan och champagnen var serverad. Hon fann honom vältalig, spirituell, hans röst och ögon fick värme och intensitet, berättar hon. Men Leander, som inte ville bli förförd, lyckades manövrera sig ur knipan och klarade sig hem enligt egen utsago ”utan några men till min sedesamma kropp och min fromma själ”.

En sedermera berömd fotograf, Alfred Eisenstaedt (1898-1995), fick år 1933 i uppdrag att fotografera Goebbels i hans arbetsmiljö som minister. Det hela (som var ett led i ministerns propaganda) gick bra, Goebbels skrattade och bjöd på sig själv, tills han plötsligt förstod att fotografen var av judiskt ursprung. Möjligen berättade någon medarbetare namnet på honom vilket föranledde Goebbels att dra denna slutsats. I det ögonblicket förändrades allt. Eisenstaedt tvekade emellertid inte utan fortsatte fotografera med ett ikoniskt foto som resultat. Hatet fångat på bild.

Foto: Alfred Eisenstaedt
Rarehistoricalphotos.com

Goebbels begick självmord i bunkern i Berlin 1945 och med sig i döden tog han sin familj. Zara Leander stannade förhållandevis länge i Tyskland men återvände 1943 till Sverige. Hennes eftermäle blev, och är, blandat just på grund av att hon gjorde karriär i nazityskland. Eisenstaedt fortsatte under sin långa karriär att ta ikoniska foton. Men Leander var ingen nazist. Hon vägrade att bli tysk medborgare och medlem i nazistpartiet samt begärde att drygt halva hennes lön skulle betalas i svensk valuta till en bank i Stockholm. Men hon utnyttjade för sin karriär det nazistiska Tyskland. Kanske var hon bara naiv, kanske såg hon helt enkelt en chans hon ville ta.

Vi har alla våra val att göra. Man bestämmer i en fri värld över sina handlingar. Samvetet lär oss att skilja ont från gott men för att det ska fungera måste man ha ett. Vi kan inte ignorera brott mot mänskligheten på grund av att en viss tid eller ett visst antal kilometer ligger mellan oss och brottsplatsen. Det finns de som säger att just nu är det åter 1938 och snart är världskriget här. Det finns samtidigt i detta nu svenska idrottsutövare och företagare som gör karriär och tjänar pengar i Ryssland, Kina och Saudiarabien. Vi har som sagt alla val att göra.

Vi utsätts under våra liv för både ondskans förförelse och hates ögon. Vid dessa tillfällen gäller det att ha en beredskap, ett samvete, att kunna reagera. Både världslitteraturen och religionernas heliga böcker berättar om frestande erbjudanden, om hat och illvilja. Men också om underbar kärlek och gränslös godhet.

Borde inte Zarah åkt hem tidigare? Visar inte Alfred ett enastående mod? Är inte nazismen vedervärdig? Jo, det borde hon. Jo, det gjorde han. Jo, det är den. För att inte återigen släppa fram hydran gäller det att inte vika undan för livets kärva realiteter. Om våra levnadsomständigheter formar vårt samvete måste vi forma medmänskliga levnadsomständigheter.

Jag vet inte var som döljer sig bakom hatets ögon men avkrävs jag ett svar så blir det: samvetslöshet.

Ska ni ta med er något från den här lektionen så är det uppmaningen att bli influensers i era egna liv, avslutar jag lektionen. Eleverna ser tankfulla ut. Ingen säger något. Tack för idag, säger någon på sin väg ut ur klassrummet.

Sartre hade rätt. Varje ord har konsekvenser. Liksom tystnaden. Liksom handlingar och avsaknad av dem. Vill du se en stjärna, spegla dig.

Relaterade blogginlägg:

Den bästa komplimangen

Melita Marshman

Musik:

Prayer

Theme from Schindlers list

Vill ni se en stjärna

Källor:

Berggren, Landet utanför, del 1

Rarehistoricalphotos.com

Historia, Resor

Vändningarnas man

27 oktober, 202427 oktober, 2024av adolphson

Sjung för mig om mannen, Muse, vändningarnas man som gång på gång körs ur kurs, (…) många smärtor han led, hjärtsjuk på det öppna havet, kämpande för att rädda sitt liv och föra hem sina kamrater.

Jäklar, vilka prövningar pappa! Och här sitter jag och oroar mig för matten… Tack vare en musikal har Dotter 2 börjat intressera sig för Odysséen. Vi pratar om hur denna gamla berättelse är relevant idag. Ett trivsamt samtal som böljar fram och åter över middagsbordets hav. Låt oss tillsammans se tillbaka utan att förvandlas till saltstoder, lilla tjej. Känn efter försiktigt, minns du hur det var? Det är på sätt och vis om vår resa, som familj men också som individer, som boken handlar.

Efter att kämpat och förlorat blev vi tvungna att lämna den tillvaro vi dittills känt för att försöka hitta ett nytt hem. En storm drev oss ur kurs till lotusätarnas land. Vi smakade på frukten som växer där. Frukten som gör en sjuk och att man vill glömma sitt förflutna och ursprung. Det påverkade oss och det var svårt att finna vägen, men vi tvingade oss.

Resan var svår, ingen i hela världen kunde fullt ut förstå oss. Du fick uppleva att vuxna kan vara väldigt låsta i ett, sitt, perspektiv. Så är livet, man möter återkommande den enögde jätten Polyfemos men med list besegrar man honom. Att vara ingen för fel person är vägen till frihet. Kanske innebär att vara den rätta för någon att hitta hem. Hem är trygghet och kärlek. Med självkänsla, kunskap och egen försörjning sticker du pålen i jättens enda öga. Bort rullar stenen som spärrat in dig i grottan.

Kanske är du ännu för liten för att fullt ut förstå. Men ruset är skamlöst enkelt att ta till i flykten undan sorgen. Men det leder vilse. Vinguden Aiolos ger Odysseus en skinnsäck där alla vindar är inspärrade, till dess Odysseus lyckats segla hem till Ithaka. När besättningen strax före hemkomsten av nyfikenhet öppnar säcken rymmer alla vindar och deras skepp drivs tillbaka till Aiolos ö. Någon mer hjälp får de inte. Ibland måste huvudet vara klart och själen vaken. Välj din besättning med omsorg och var alltid din egen kapten. Och låt inte annat rus än kärlekens styra dina handlingar.

Kanske är det svårare att relatera till laistrygonerna, som i berättelsen äter människor. Men det finns också i verkligheten människor som inte tvekar att förinta dig om det gynnar dem. Det gäller att identifiera sådana och ställa kursen åt annat håll.

Det finns saker och företeelser som liksom i Odysséen vill förvandla dig till ett svin. Hans besättning trillar dit men Odysseus får hjälp av gudarnas budbärare Hermes att undgå förvandlingen. Vad är lärdomen här? Kanske att gudarnas budbärare finns runt omkring oss. Man får lita på rätt människa när man själv inte uppför sig. Och även om någon vill att man ska stanna för evigt måste man ibland återvända hem.

Då och då, ofta i drömmen eller fantasin, sneglar man mot Hades. Odysseus träffar där sin mamma och andra som dött under hans resa. Men man får inte stanna i skuggvärlden trots saknaden av dem som gått före. Först måste man hem till Ithaka och framleva sin stund på jorden.

Sirenernas locktoner når långt ut på missmodighetens hav. Men sirenernas ö är omgiven av farliga klippor. För att kunna lyssna på sångerna utan att styra dit, och därmed riskera att gå på grund, låter Odysseus binda fast sig vid masten medan hans färdkamrater måste försluta sina öron med vax. Kanske något att tillämpa på TikTok, säger jag halvt på skämt.

Senare passerar Odysseus ett sund där två sjöodjur hotar. För att undvika det ena kommer man lätt för nära det andra. Hur ska man manövrera i livet? Ibland måste man våga chansa, lite.

Sedan finns det saker i berättelsen som kanske inte passar in just på oss. Som vadå, pappa? Låt mig se, svarar jag och bläddrar i boken. Vi har ju förstås solguden Helios som ser till att alla besättningsmän dör i en storm för att de slaktar hans heliga kor. Kanske är det ett inlägg i klimatfrågan? Endast Odysseus klarar sig ur knipan men kommer till nymfen Kalypsos ö. Hon är en vacker, förförisk och nyckfull nymf, alltså en sorts gudinna. Hon ger Odysseus löfte om odödlighet och evig ungdom om han stannar och gifter sig med henne. Odysseus stannar visserligen i sju år men blir till slut djupt nedstämd och bestämmer sig för att överge henne eftersom han längtar efter sitt hem och maka. Det finns saker som är mer beständiga än evig ungdom och skönhet.

Odysseus fortsätter sin resa på en flotte och lyckas trots en storm nå ett samhälle som kan beskrivas som en utopi: ett harmoniskt, lyckligt och fredligt samhälle. Men han trivs inte, där finns ingen utveckling, det är ett statiskt liv. Här blir det komplicerat. Trots all materiell välfärd mår man ibland dåligt om man inte har ett hem. Ett hem är mer än hus, mat och tillgång vårdcentraler. Ett hem är också människor, trygghet, kärlek och själslig omsorg. Ithaka kan kanske ses som en dröm, vision eller längtan efter sådana bestående värden.

Dotter 2 kan historien väl. Hon analyserar den genom att säga att den handlar om att om man inte ger upp så får man till sist komma hem. Eller, lägger hon till med glimten i ögat, så handlar det om en helt vanlig kille som hade det lite drygt ibland. Hon är något på spåren, det får jag ge henne. Och jag är inte orolig, för hon har Håkan i matte. Årets ledstjärna. På sitt sätt en Odysseus. Som vi alla är.

Men han kunde inte rädda dem från olycka, hårt som han ansträngde sig (…)
Börja med hans berättelse, Muse, Zeus dotter,
börja där du vill – sjung för vår tid också.

Musik:

Hymn to the fallen

Ifrån

Relaterade blogginlägg:

Rhodos

Sofist javisst

Källor:

Homeros: Odysséen (övers. Erland Lagerlöf)

Historia, Livsåskådning, Personligt

Ragna(rök)

12 oktober, 202412 oktober, 2024av adolphson

Jag tror på kärlek. Det framgår om inte annat rätt tydligt av den här bloggen. Kärlek till släkt och vänner, den romantiska kärleken och till människor och världen i stort. Men man måste nog också älska sig själv för att resten ska vara möjligt.

Ragna är nikotinfri. Men hon brinner med en sällsam eld. Det är tur då Fenrisulven rycker i sitt koppel varvid världen rämnar samtidigt som Djävulen frestar med sina narrspel och undergången tycks nära. Och mitt i alltihopa: hämtpizzebärarens småstressade gång. Plötsligt, mitt i steget, den stora insikten. Ibland smärtar den men den gör alltid sin nytta. Tur det finns Vesuvio, som man inte sa i Pompeji.

Vi människor söker alltid efter förklaringar. Finns ingen rimlig sådan hittar vi på en. Huruvida vi faktiskt tror att våra förklaringar bokstavligen är sanna är av mindre vikt. Ibland går det dock fullständigt åt fanders och okärt barn har många namn. Härdsmälta. Apokalyps. Ragnarök. Cancer. Krig. Vulkanutbrott. Frågan är kanske hur man agerar efter att röken skingrats. För det gör den förr eller senare.

I de flesta religioner finns föreställningar om den yttersta tiden med jordens och mänsklighetens undergång. Dessa berättelser, eller apokalypser, följer i huvudsak två former: den linjära där allt går under för evigt, eller den cirkulära där mänskligheten och jorden överlever. Inom den förkristna tron i Norden heter företeelsen Ragnarök. Efter Ragnarök föds världen på nytt varvid de överlevande gudarna slår sig samman och de enda överlevande människorna, en man och en kvinna, skapar förutsättningen för en ny befolkning. Heteronormen är tydlig. Samtidigt överlever också ondskan i form av draken Nidhögg. Kampen för det goda fortsätter. Apokalypsens fyra ryttare är bibelns språk för det Ragnarök beskriver. Den vite, röde, svarte och gulbleke ryttaren som i berättelsen hemsöker jorden står för segraren, kriget, svälten och döden. Men Gud besegrar djävulen, Messias kommer åter och allt blir frid och fröjd. Det enda du behöver göra är att tro.

År 536, strax före vikingatiden (som också kallas vendeltid) inträffade ett märkligt naturfenomen. Världen stod plötsligt inte att känna igen. Våren kom inte, istället rådde sträng kyla som aldrig gav med sig vilken medförde missväxt och svält. Som en konsekvens därav började människor och djur att dö. Vi har gott om spår från det inträffade. Arkeologin visar att sjuttiofem procent av gårdarna i Uppland, i vissa fall gårdar som brukats i generationer, övergavs. Och det var på samma sätt överallt i mitten 500-talet. Förutom arkeologiska spår har vi även skriftliga vittnesmål från hela Europa om ett ständigt mörker och till synes evig vinter. År 536-37 talades det om snö i Mesopotamien, om svält i Kina och överallt framfördes iakttagelser om att solen skymdes och övriga himlakroppar lyste med ett märkligt blekt sken. Ur led var tiden.

Numera vet vi att två omfattande vulkanutbrott, möjligen på nya Guinea, ägde rum vid tidpunkten vilket fick globala konsekvenser. Medeltemperaturen var tre till fyra grader kallare i Skandinavien men vi nordbor som var vana med kalla vintrar klarade oss hyfsat. Vi fortsatte offra till trägudar och hittade på berättelser om vintern som varade i tre år. I Skandinavien dukade femtio procent av befolkningen under vilket kan jämföras med sjuttiofem procent under digerdöden. En sådan omfattande katastrof måste finna sin förklaring. Exempelvis genom Ragnarök och Uppenbarelseboken.

I den poetiska Eddan beskrivs sakernas tillstånd i dikten Völuspa, (Valans spådom):

Hårt är i världen, mycken hordom, yxtid, knivtid, sköldar som klyvs, vindtid, vargtid, förrn världen stupar, ingen skonar den andres liv.

Livsomständigheterna påverkar vår föreställningsvärld. Framtidstron påverkas av hur världen faktiskt ser ut. Lågkonjunktur ger ett lägre barnafödande. Dramatiska händelser ger på olika sätt avtryck i både vår personliga och kollektiva historia. Idag är räntan hög, klimatet försöker säga oss något och extremismen breder ut sig i världen. Cancer tog barnens mor, plötsligt var jag den sista människan på jorden och evig vinter rådde. Men en dag skingras röken, vulkanen slocknar. Plötsligt hände det. Efter regn kommer alltid solsken. Allah och Jehova slog sig samman och som det visade sig var jag faktiskt inte ensam på jorden.

Jag lever i ett land med fred. Kärlek finns åter i mitt liv, våren har kommit tillbaka. Ja, livet som sådant är tillbaka och sikten klar. Den stora insikten, inser jag med famnen full av pizzakartonger, är att jag under mitt personliga Ragnarök satte människor och företeelser på undantag till förmån för mig själv. Allt och alla fick ofta stå tillbaka. (Ja, utom flickorna.) Det är inte bra och inte kul. Detta är sålunda den stora insikten. Röken är tagen från Ragnarök, kvar finns Ragna. Hon är svaret på allt. Fenrisulven är fjättrad. (För den här gången.) Tacksam för stunden när vi tillsammans äter hemburen pizza och över att min del av världen är hyfsat trygg, ser jag inget då och inget sen. Vi är just nu de enda människorna på jorden och världen ligger öppen. Tillsammans med oss finns Frö, Freja, Afrodite och Venus. Vi skapar tillsammans förutsättningar för alla som vill vara med oss samtidigt som vi är beroende av de förutsättningar andra skapar. Höga visan uttrycker saken väl:

Du är skön alltigenom, min älskade, på dig finnes ingen fläck.

Kaos är granne med Gud. Förr eller senare blir allt reducerat till en berättelse eller en ljummen pizza. Så därför: störst av allt är kärleken. Jag tror på den. Leve den. Kärleken överlever allt. Fågel Fenix. Ingen rök utan eld. Ragnarök. Etcetera. Jag älskar livet, min familj och mina vänner. Kort sagt: jag tror på kärlek. Äkta kärlek.

Relaterade blogginlägg

Kärlek vs Gehenna

Musik:

Kärlekshymn

Cinque, dienci, venti

Källor:

Ekero Eriksson; vikingatidens vagga

Wikipedia

Bibeln, uppenbarelseboken och höga visan

Historia, Skola

Från Argos till Tegera

5 oktober, 20246 oktober, 2024av adolphson2 kommentarer

(Redigerad i oktober 2024.)

Var din egen hjälte. Eller åtminstone lyckas smed. Från en lektion där jag försöker sätta saker i perspektiv.

Jag springer alltså existerar jag. Men aldrig att jag kommer springa ett maratonlopp. Kanske är livet som sådant att betrakta som ett maratonlopp. Det går inte att spurta sig igenom ett maraton, man måste hushålla med krafterna för att orka hela loppet. I en avlägsen framtid skymtar målet. Det går vid starten knappt att föreställa sig att man en gång, på det ena eller andra sättet, faktiskt ska gå i mål. Och när jag tänker närmare efter: vad består egentligen mina drömmars målgång i?

Enligt legenden, berättar jag för mina elever, härrör maratonloppet från den grekiske soldaten Filippides som 490 f.v.t sprang sträckan, fyrtiotvå kilometer, från staden Marathon till Aten med budskapet att ett de grekiska styrkorna hade segrat över perserna. Detta för att atenarna inte skulle kapitulera för den persiska flottan när den anlände, utan istället hålla ut till armen återkom. Sedan slutet på 1800-talet firar vi de moderna olympiska spelen där maratonloppet ingår. Den antike olympiske segrarens inskrift löd: Tidigare, med ett skrovligt ok på axlarna, brukade jag bära fisk från Argos till Tegera. Det som avses är två ordinära städer under antiken. Från fiskbärare till olympisk bragd – allt är möjligt genom hårt arbete och stor målmedvetet.

Folkets hjältar. Aristoteles hävdar att människor imponeras av när någon till synes självlärd utan märkbar ansträngning genomför något storslaget. Ett modernt exempel från underhållningsbranschen i nutiden är America’s Got Talent. Eller någon idrottshjältes enastående prestation. Truls och Sarah Sjöström verkar folkliga, samtidigt övermänskliga. Tacka vet jag Stenmark och Wassberg. (Vilka då, undrar eleverna.) Alla älskar någon som slår underifrån. Om någon gör något, förklarar Aristoteles, som verkar vara över dennes rimliga förmåga, ålder eller som någon annan vanlig människa inte på samma sätt enkelt skulle kunna genomföra, så imponeras vi. Genomförs handlingen dessutom under speciella omständigheter, vid någon särskild plats, på ett extraordinärt sätt eller tidpunkt, så ger detta extra status. Den enkle, självlärde, gärna sprungen ur de breda folklagren, vinner lättare folkets kärlek – iallafall enligt Aristoteles.

Vi diskuterar fenomenet Joe Biden. Över åttio år gammal var han fullt övertygad om att satsa på ytterligare en mandatperiod. Vad drev honom? Perikles sa i sitt berömda gravtal: att ta ungdomen ur staten är som att våren skulle plockas bort från året. Å andra sidan säger Aristoteles att rättfärdigheten kan vara obetydlig eftersom man väljer skenet, det som verkar, framför det faktiska. Det som är rätt, eller gott, är det som ligger närmast målet. Vems mål? Ja, det är väl det som är frågan. Biden var inte svaret Demokraterna sökte. Vilket svar söker du själv?

Eleverna frågar varför jag arbetar med politik, det innebär att jag ibland inte kan vara på skolan. Svaret är inte enkelt. Det ger förvisso ofta mer energi än det tar och jag tror på personligt engagemang. (Det kanske Biden också gör.) Det tar mycket tid och inte blir jag rik på det, snarare tvärtom. Ändå håller jag på. För att återigen citera Aristoteles: Människan är ett politiskt djur. Vill man se en förändring får man engagera sig. Kanske får jag ta Aristoteles på orden. Något extraordinärt har jag knappast utfört under mitt liv. Men så verkar jag måhända inte vara ung, självlärd eller sprungen ur folket varför jag heller inte vinner folkets kärlek i någon större utsträckning. Det måste väl vara en rimlig slutsats att dra? Eller så skiljer sig mitt mål från majoritetens. I vilket fall vill jag inte välja skenet framför det faktiska. Eleverna iakttar mig under lugg. Jag skiner upp: då och då händer det faktiskt att någon uttrycker sin tacksamhet. Som i veckan: tack för att du kämpar för kulturen, Fredrik. Du har min röst.

Vardagslivets formaliteter formar våra drömmar. Genom hårt arbete och målmedvetet kan vi nå hur långt som helst. Men, kära elever, jag när inga extraordinära drömmar. Jag är nog mest som folk är mest. Jag drömmer om kärlek, hälsa och glädje. Jag drömmer om att mina döttrar ska må bra och i sin tur jaga drömmar. Jag drömmer om att räcka till och att inte såra människor. Jag drömmer om att inte falla offer för flyktens lockrop när verkligheten knackar på dörren. Kort sagt, jag drömmer om kraft att bära det skrovliga fiskoket från Argos till Tegera. Om livet är ett maratonlopp – måste man verkligen orka hela loppet? Jag tror det är viktigt att då och då stanna upp och ta en annan väg. Ingen genväg, det finns inga sådana, utan en annan. Det viktiga är hursomhelst att inte ta sig själv på för stort allvar.

Jag gillar inte kollektiva lopp, avslutar jag lektionen. Det är mest bajamajor, medelålders män cykelbyxor, anmälningsavgifter, flockbeteende och sånt. Nej, jag springer visserligen ganska mycket men i ensamhet och för hälsans skull. Jag följer min egen väg, the road less traveled by. Perserna är besegrade och jag fruktar grekerna, även när de kommer med gåvor. Så, kära elever, var din egen hjälte eller åtminstone lyckas smed. Och springer du förbi någon som snubblat på din väg igenom livets maraton, hjälp denne på fötter och kroka arm för ett längre eller kortare tag.

—————————————————-————

Relaterade blogginlägg

Perikles

Den svenska synden

—————————————————-————

Musik

Domine Deus

Döden i hälarna

—————————————————-————

Källor

Aristoteles: ”Retoriken”

Wikipedia

—————————————————-————

Post scriptum

Varför företaget Tegera (som sponsrar Leksands IF) heter så har jag inte lyckats ta reda på trots ett halvhjärtat försök.

Historia, Personligt, Resor

bild 159 – danneman

8 september, 2024av adolphson

En alltid ljus förvåning när ön räcker ut en hand och drar mig upp ur sorgsenhet.

I en tiondels procent ryms en evighet av liv. I Calais, Engelska kanalen, Hisingen, Finland, Norrbotten och Falun.

Det finns tillfällen när man bara vill krypa upp i sin pappas eller mammas famn. Man blir aldrig för gammal för den känslan. Jag är över femtio år men saknar fortfarande den villkorslösa kärleken som bara en förälder kan ge. Tiden är både min vän och grym. När ingen famn av det slaget längre finns kvar får man själv överta stafettpinnen och fortsätta sörja för sin familj. Det är nämligen vad som utmärker en duglig, pålitlig, redbar man. Men vi människor består både av biologi och sociala omständigheter. De sociala kan man påverka men inte så mycket de biologiska. Jag har inte börjat upptäcka fars sida i släktträdet. Sorgen är för nära. Ännu gräver jag i mammas västsvenska mylla. Och mitt DNA är därvidlag offrat i vetenskapens tjänst.

En av de bättre liveuppträdanden jag upplevt är Eric Gadd i Borlänge 1991. Vi röjde järnet tills han från scenen meddelande att han inte hade fler låtar att spela. Ett gott betyg till såväl publik som artist.

En danneman är en äldre term för en ”duglig, pålitlig, redbar man”. Termen användes företrädesvis om män ur de lägre samhällsklasserna som var till nytta för kung och adel, exempelvis som soldat. Ett rusthåll var en gård, vars skattskyldighet ersatts med en skyldighet att hålla kronan med en beriden soldat. Ägaren av en sådan gård kallades rusthållare. Dragon (av franskans ”drake”) var en soldat som förflyttade sig till häst men stred till fots. Svenska Ostindiska kompaniet grundades i Göteborg 1731 och avvecklades i början på 1800-talet (det fanns visserligen äldre förlagor i mindre skala). Det vanliga var att två skepp deltog i varje expedition. Skeppen avseglade i början på året och den första etappen gick till Cadiz via den långa vägen norr om Skottland, då passagen genom Engelska kanalen ansågs alltför riskabel.

Han måste varit något av en karriärist min släkting i direkt nedstigande led sedan åtta generationer tillika ostindiefararen Anders Olofsson Gadd. Han föddes år 1708 i Lilleby, ett samhälle beläget längst ut på nordvästra Hisingen. Förutom det spännande yrket som ostindiefarare var han dessutom dragon, rusthållare, bonde och danneman. Han gifte sig 1736 med Anna Persdotter Nordtman från Öckerö. Tyvärr drunknade Anders i Engelska kanalen endast trettiotvå år gammal år 1741 och begravdes i Calais. Omständigheterna är inte närmare kända för mig.

När jag inte har något särskilt för mig söker jag mitt ursprung. Jag är så nyfiken att jag skickat iväg mitt DNA på analys. Nu har resultatet kommit. Föga spännande. Jag och, får man förmoda, min bror, är tretton procent finländare och åttiosju procent skandinaver med överväldigande majoritet från västra Götaland och Norrbotten. Inte en gen från vare sig Dalarna eller långtbortistan. Så utomordentligt tråkigt. Men vi kan ha samiskt påbrå. Forskning pågår, som det heter.

Gadd är ett ganska välkänt släktnamn i Göteborgs historia. Det var en stor släkt. Anders hade många syskon och en dotter, Petronella. Möjligen var han med på en av de tidiga expeditionerna till Kanton i Kina, möjligen tog fartyget trots allt vägen via Engelska kanalen som visade sig vara precis så farlig som ryktet sa. Möjligen dukade Anders under i strid med pirater eller så föll han helt enkelt över bord. Att han drunknade i Engelska kanalen är det enda vi vet. Undrar förresten om jag är släkt med Eric Gadd. Det vore väl trevligt. Om så är lovar jag att lyssna ikapp på produktionen sedan 1991.

Jag hittar rörliga bilder från min andra födelsedag, den sextonde november 1972. Mamma filmar smalfilm när pappa ger mig en blå hockeyhjälm i födelsedagspresent. Hockeyspelare blev jag visserligen aldrig men tänk så mycket vänlighet, kärlek och omtänksamhet jag växte upp med. Den stora frågan gäller egentligen inte mitt ursprung utan huruvida jag mäktar med att återgälda allt jag fått till en ny generation. Famnarna finns visserligen inte kvar att krypa upp i men de har format mig till den jag är.

I en mer eller mindre avlägsen framtid sitter kanske någon framtida ättling och grunnar över släktforskningens mysterium. Kanske förbryllas vederbörande över den tiondels procent av sitt DNA som härrör från Dalarna. Vem bodde där? Hur hamnade en släktgren där? Finns bloggen kvar blir arbetet lätt.

Jag längtar till västra Götaland. Den bygden lyckas nämligen med något Dalarna inte mäktar med. Den räcker alltid ut en hand och drar upp mig ur sorgsenheten. Det är märkligt och lämnar mig i förvåning varje gång. En ljus förvåning.

Relaterade blogginlägg:

Gordon Gekko

Musik:

Do you believe in me

Intermezzo

Källor:

Tranströmer: När vi återsåg öarna

Wikipedia

Pophist.se

Demokrati och samhälle, Historia

Sverige först

2 juni, 20242 juni, 2024av adolphson

America first är en politisk slogan som först användes av president Woodrow Wilson i syfte att hålla USA utanför första världskriget, senare återanvände Donald Trump (lock him up) den inför valet 2016.

Nationell enighet. Är det något bra? Är inte oenigheten demokratins signum? Innebär inte enighet att vara en del av världen eller iallafall en del av något större än den egna bakgården?

Nationaldagen närmar sig. Den har ett ärende. Vilket det är går inte enkelt att säga. Nationalism är en känslig sak. Vad fira? Hur? Vem eller vilka inkluderas? Vem eller vilka äger, som det heter, narrativet?

Ibland känner jag, lite dystert, att Sverige är något av ett Fylke – men ett Fylke utan Frodo, Bilbo, Sam, Merry och Pippin. Ety en svensk tiger.

Svenska nationaldagen är som vi känner den idag en relativt sen uppfinning. Först 1983 blev 6:e juni Sveriges officiella nationaldag och helgdag blev den ännu senare, 2005, på bekostnad av annandag pingst. Saken hade före 1983 diskuterats ända sedan 1800-talet. Under andra världskriget blev avsaknaden av något att samlas kring under oroliga tider påtaglig. Nationell enighet avsågs då viktigt. Ety en svensk tiger.

Under 1940-talet firades sedan första världskriget svenska flaggans dag, en företeelse som hade sitt ursprung i en årlig patriotisk fest på Skansen som pågått sedan 6:e juni 1893 (och som skulle pågå till 1983). Men ingen officiell nationaldag fanns, som sagt. Och varför just den 6:e juni förresten, resonerades det. Från vänsterhåll föreslogs midsommar för att lyfta fram det milda svenska sinnelaget genom den fest midsommar innebar. Från höger förfäktades istället hjältekonungarnas Gustav II Adolfs eller Karl XII:s dödsdagar.

Den som ägde frågan, åtminstone vad gällde en fest på Skansen var dess chef Artur Hazelius, ansåg att människor ofta var bortresta (från Stockholm) över midsommar och inte hade någon större lust att besöka Skansen för att fira påhittade nymodigheter. Och i november, när hjältekonungarna stupat, är det ofta tämligen dystert väder så allt sammantaget passade den 6:e juni väl. Nog fanns det viktiga historiska utgångspunkter för datumet. Gustav Vasa kröntes i Roggeborgen i Strängnäs detta datum. (Eller? Nja, han valdes till kung i Strängnäs 6:e juni 1523 men kröntes i Uppsala domkyrka i januari 1528.) Sverige blev genom denna händelse officiellt fritt från Kalmarunionen, en nation vad född. Också 1809 års regeringsform daterad den 6:e juni, som innebar en viss form av maktdelning, var viktig att uppmärksamma. Men ändå. Sverige var, som ofta i dessa frågor, kluvet. Det hela kändes lite tamt om man jämförde med Frankrikes, USA:s eller för all del Norges nationaldagar som firades till minne av mer storslagna händelser. Diskussionen fortsatte och det skulle som sagt dröja till 1983 innan 6:e juni blev Sveriges officiella nationaldag.

Vi håller fortfarande på och finner våra nationaldagsfirande former. Hur gör man? Ja, ingen sill och nubbe efterfrågas 6:e juni iallafall.

Själv tiger jag sällan. Förra året var jag involverad i en debatt med socialdemokraterna här i stan. Det gällde frågan huruvida deras partiledare var lämplig att representera hela Sverige som högtidstalare på nationaldagen. Jag tyckte inte det, men det tyckte socialdemokraterna och så blev det. Jag tycker att de maktbärande bör handskas försiktigt med den här typen av saker. Men strunt i det. Nationaldagen kommer med ett ärende och det är inte lika tydligt som vid andra högtider. Att vi inte är överens om hur eller på vilket sätt kanske är en del av det typiskt svenska, vad vet jag. Vad jag däremot vet är att en ny rätt har tillfogats det stora smörgåsbord vi kallar Sverige: vänsterliberalt klägg. Påfyllning, tack.

Nationell enighet kanske innebär rätten att vara oenig. Rätten att inte tiga. Där det kritiska samtalet hindras slutar demokratin. Men samtidigt: tillit och sammanhang står inte motsats till oenighet. Förövrigt undrar jag hur man i godan ro kan man fira sin nation medan andra bombas till aska? Det var sant under andra världskriget och det är sant nu. Det visste Frodo och gänget. Att sätta sitt eget lilla, eller stora, pörte först i alla lägen är ohållbart. Utan att utveckla de fyra hjätehoberna ytterligare vill jag avsluta med att citera Merry, eller om det var Pippin, som i frustration sa till enterna att ni är ju en del av den här världen!

Källor:

Berggren Landet utanför, Sverige och kriget 1940-1942

Wikipedia

Relaterade blogginlägg

Sverigedemokratens nationaldag

Musik:

Demokrati och samhälle, Historia

Ex cathedra

26 maj, 202425 maj, 2024av adolphson

…är latin och betyder att någon i kraft av sitt fulla ämbete framför något från talarstolen utan möjlighet till följdfrågor. Ett direktiv, helt enkelt.

Det är upp till var och en. Det är så många jönserier i tillvaron. Trollfabriker. Folklistan. Tyska prinsar som försöker göra statskupp. Brännande av böcker. Men pajaskonster kan lätt övergå i blodigt allvar. Hur ska man, både som samhälle och individ, lyckas undvika Näckens locktoner? Risken vi ständigt löper är att demokratin dränks i sörjan. Demokratin, det må låta som en klyscha, kan vi inte ta för given.

I operan Trollflöjten ska hjälten Tamino söka den fångna Pamina för att befria henne ur ondskans klor. Till hjälp har han en magisk flöjt att använda när fara hotar. Taminos väg går mellan ljus och mörker, kärlek och hat.

Ordet troll kommer från det engelska ordet ”trolling”, vilket innebär att fiska genom att dra en lina med krokar efter en båt. Pilka, som morfar sa. På samma sätt försöker nättrollen få napp på internet, exempelvis genom att slänga ut trådar med med mer eller mindre skruvat innehåll för oss att nappa på. Ibland handlar det om att vilja förstöra eller påverka en diskussion med desinformation, ibland om att skapa oreda i största allmänhet. Troll är alltid anonyma eller använder falsk identitet. På senare tid är det huvudsakliga syftet att påverka människor i en viss riktning.

På kvällen den 31:a augusti 1939 genomfördes som det påstods en polsk attack mot en tysk radiostation i Gleiwitz. I själva verket var det sex kommandosoldater ur den tyska säkerhetstjänsten som iförda polska uniformer anföll och som efter fullgjort uppdrag sände ut ett falskt radiomedelande på polska. De sköt också en judisk koncentrationslägerfånge iklädd polsk uniform som de lämnade kvar för att öka trovärdigheten att det verkligen var Polen som anfallit Tyskland. Senare kablade naziregimens media ut budskapet om ”outhärdliga polska kränkningar av Rikets gränser” som anledning till att Tyskland behövde försvara sig. Andra världskriget började, som allt annat i nazisternas värld, med en stor lögn.

Hur kunde det gå så illa i Tyskland? För att förstå det är vi hänvisade till att studera historia. Dagens politik är på många håll lik den som fördes på 1900-talet vid de tillfällen demokratin föll för nazism och kommunism. Men dessa skeenden går att förhindra, vi kan lära av historien. Vi vet att demokratier kan falla eftersom historien påminner oss om det.

Vad består då denna historiska kunskap i? Ja, Aristoteles lär oss exempelvis att ojämlikhet leder till instabilitet (vilket inte innebär att alla måste ha det på exakt samma sätt) och Platon att demagoger förr eller senare blir tyranner. I en modern kontext består lärdomen i förmågan och viljan att försvara sanning och öppenhet. Att vårda oberoende institutioner och nyhetsrapportering. Att inte avhumanisera eller håna meningsmotståndare eller se en avvikande uppfattning som en kränkning. Att inte sluta tänka självständigt. Att ta ansvar för det man säger eller skriver. Att engagera sig i civilsamhället, att undvika att tänka i termer som vi och dem. Att behålla förnuft och anständighet.

Historien ger oss referensramar och bildning. Som att det före 1965 inte fanns någon lag mot våldtäkt inom äktenskapet eller att nazisternas skenangrepp 1939 var en lögn. Detta är endast två exempel på när historien borde ta oss i upptuktelse.

Troll är en demokratisk antites. Ett anständigt parti eller politiker trollar inte. Ett anständigt parti eller politiker samarbetar inte med partier som gör det. Den som trots allt anser att trolling är legitimt gör klokt i att föreställa sig ett liv där de förmåner och rättigheter hen vant sig vid är borta. För så kan det gå. Det lär oss historien. Nappa inte. Ta inte betet. Det är upp till var och en av oss.

Trollflöjten är ett metaforiskt hjälpmedel för att Tamino ska välja rätt väg i en hotfull omgivning. Jag tolkar flöjten som samvetet. Förnuftet. Den inre känslan för vad som är rätt och vad som är fel. Lyssna till tonerna och ta den rätta vägen. När man spelar på den försvinner trollen.

Jönserierna blir vi aldrig av med, de hör demokratin till. Rätten att agera pajas sig står över rätten att förbjuda någon detta. Demokratin sjunker förvisso återkommande ner i gyttjan: under antiken, i Tyskland 1933, i östra Europa 1945 och Ryssland har egentligen bara upplevt ett hyfsat demokratiskt val 1992. Sannolikheten och historien talar för att demokratin faller igen. Men var och när kan vi påverka. Kanske sker det inte under din och min livstid. Lyckas vi förhindra det sätter vi ett vackert historiskt exempel. Det är upp till var och en.

Direktiv är sällan bra. Öppen dialog är bättre.

Vägen Colosseum-Forum Romanum. Här har de gått – Caesar, Cicero och gänget. Bilden är tänkt att illustrera den eviga kampen för demokrati

Musik:

Trollflöjten: Hon och han

Trollemors vaggsång

Källor:

Berggren: Landet utanför del 1

Snyder: tjugo lärdomar från det tjugonde århundradet

Gleiwitzinvidenten (Wikipedia)

Internetstiftelsen

Historia, Personligt

Omedelbart justerad

24 mars, 202424 mars, 2024av adolphson

Händelser. Katastrofer. Underbara ögonblick. På olika sätt dokumenterar vi resan genom livet och historien. I minnet. Genom bilder och berättelser. I historieböcker. I protokoll. Genom musik och poesi.

Att justera ett protokoll innebär att säkerställa att det överensstämmer med vad som beslutades på mötet. Protokollet är inte giltigt förrän efter justering och detta görs av en person som mötet valt till justerare. Om det är bråttom kan mötet besluta att en punkt är omedelbart justerad, vilket innebär att beslutet gäller omgående.

Kanske kan man se protokoll och dess justeringar som livet och våra uppfattningar om det. Ibland inträffar saker som omgående påverkar oss. Justerad är förövrigt även en idrottslig metafor för att vara skadad.

Resor.

Olyckan i Getå 1918 är en av de värsta tågolyckorna i Sveriges historia där minst fyrtiotvå människor omkom. På grund av varierande väderförhållanden hade påverkan skett på banvallen. I Getå utanför Norrköping hade ett jordskred orsakat ett stort hål vilket i sin tur orsakade en våldsam krasch när tåget skulle passera. Loket drevs med kol och olyckan medförde ett eldhav där människor omkom under förfärliga omständigheter. Många gjorde hjältemodiga insatser medan andra passade på att stjäla alkohol och pengar i restaurangvagnen. Högt och lågt. Som livet är. Olyckan medförde på sikt krav på bättre kontroll över spår och infrastruktur.

I tågolyckan strax utanför Falun 1980 dog bland annat med fem mig jämngamla barn när ett av tågen missade en stoppsignal. Samma år körde en båt in i Tjörnbron vilken rasade. Åtta människor omkom när flera bilar som på grund av mörker och dimma var ovetande om olyckan körde över kanten på den raserade bron. Jag tänkte mycket på båda olyckorna, minns jag. Kanske omkom inte så många individer men för en grupp anhöriga blev livet aldrig mer sig likt. Mitt i, eller i början av livet, tog det slut. Vilka var de? Hur hade tillvaron sett ut för dem om tåget inte kört mot rött eller båten inte ramat bron? Händelserna bidrog till att jag lärde mig att uppskatta det lilla, nära, innerliga livet i tillvaron. Förr eller senare tar det nämligen slut. Men kanske inte just idag.

När jag var femton år mördandes en människa. Det är tyvärr inget ovanligt, varje år mördas människor. Men detta var Sveriges statsminister, en händelse som också den påverkade mig starkt. Den är en bidragande orsak till att jag i vuxen ålder engagerade mig i politiken. Insikten att det finns saker som är viktigare, ja, själva förutsättningen, än det lilla, nära, innerliga livet i tillvaron.

En med mig jämnårig man mördade 1994 sju personer i Falun. Någon borde, tänkte jag långt efteråt, gått utanför protokollet och besinnat det olämpliga i att frige mördaren på dagen tjugo år efter morden. Några månader senare 1994 inträffade en av de värsta katastroferna i svensk historia när Estonia förliste, en händelse som fortfarande kastar en lång skugga i vårt kollektiva medvetande. Det kollektiva minnet av tsunamin i Sydostasien 2004 tycks svagare. 853 människor omkom genom Estonias förlisning, varav 501 var svenskar. Under tsunamin omkom 230 000 människor varav 543 svenskar. Ändå förefaller den händelsen mer avlägsen.Vissa händelser, som Estonia, påverkar oss, människorna i Sverige, på längre sikt. Andra påverkar på ett rent personligt plan medan somliga inte får den påverkan man skulle kunna tro.

När mamma, Helena och Malin avled i cancer fick det en omedelbar påverkan, mitt liv förändrades i ett slag. Det påverkade också på sikt. Man kan se livet som en resa, ibland går det illa men för det mesta rätt bra. Fram kommer man alltid. Whatever fram is.

En annan enskild händelse som påverkade mig var när jag lämnade ett sjukhus med mina döttrar i vardera handen. Deras mor hade just dött. Vart går jag nu, minns jag att jag tänkte. Hem? Nej, det ville ingen. Vi åkte till svärföräldrarna. Och nu är också hon borta, fina svärmor.

Ytterligare en händelse var när jag som barn åkte buss till skolan första gången. Vart är jag påväg, minns jag att jag tänkte. Vägen tycktes oändlig men jag tog mig fram längs den.

Nu, alldeles nyss, har jag träffat någon som jag hoppas och tror påverkar mitt liv på både lång och kort sikt. En person som får mig att känna mig omedelbart justerad.

Resan fortsätter.

(Jag påminns, när jag skriver om min syster, om Kristina Lugns vackra dikt som betydde så mycket för mig när Helena gick bort.

Till Erland

Över ensamma och älskade

råder samma lag:

Vi måste skiljas från oss själva

någon vanlig vacker dag.

då kommer det en Främling

och tar värmen från vår blick

och drar ett streck av glömska

över scenerierna vi gick.

Men inget rår på glädjen

jag får av dig, igen

när jag går in i mörkren

som sjunger om min vän

och viskar jag i natten

ditt vackra, starka namn

blir min fruktansvärda saknad

som ett småbarn i din famn.)

Livet är alltid omedelbart justerat. Man får en chans att leva det och det finns ingen justeringsperson. Eller, när jag tänker närmare på saken, det kanske det faktiskt gör. Sjukvården, domstolsväsendet, polisen och idén om Gud skulle kunna anses som dylika. Men jag tror man bäst speglar sig i andra människors reaktioner på sitt beteende. Det gäller att inte bli en plump i protokollet. Känner man sig justerad får man ta sig tillbaka från fotnot till beslutspunkt hur tungt det än är.

När man reser gäller det att resa lätt och ha väskan i ordning. Eller ”grejerna gött i ordning”, som man säger på västkusten. Själv reser jag aldrig utan en bok eller kavaj. Resten ger sig.

Händelser. Katastrofer. Underbara ögonblick. Oavsett hur vi dokumenterar dem formar de oss både som kollektiv och individ, på gott och på ont.

En jul på 1900-talet. Fotot är taget under min tid som trollkarl. (Se den avhuggna handen på Helenas axel – läskigt!)

Relaterade blogginlägg:

Söstra mi 3

Stilla veckan hard core

Musik:

Let go

Ifrån

Källor:

Ohlsson: 1918 Året då Sverige blev Sverige

Wikipedia

Falun/Dalarna, Historia

Smepust

17 mars, 202417 mars, 2024av adolphson

Någon sa att en dirigent ska ingjuta självförtroende och inte eftersträva kontroll. Det är bra uttryckt.

Vi arbetar med ett tema i en av mina kurser: historiska tyranner. Eleverna är dock nyfikna på angränsande ämnen, hur stor är militärens roll? Har du gjort lumpen Fredrik? Vad tycker du om Sveriges inträde i Nato?

Erik Smepust, som med tiden bytte efternamn till Dahlgren, var en riktig karlakarl – en svensk yrkessoldat, en person som förkroppsligade det karolinska idealet. Smepust föddes i Oxberg 1681 och hann under sin karriär som soldat och officer verka vid flera regementen (bland annat Dalregementet) under en dramatisk tid uppleva mycket. Han är en av de mest kända av dalakarolinerna beroende på att han förde noggrann dagbok. Jag följer honom under åren 1701—1714 från Mora till Falun, Stockholm, Dorpat, Riga, Ljesna, Poltava, Moskva, Petersburg, Brahestad, Stockholm och så åter hem till Dalarna. Men här hemma stannade han inte länge.

Särskilt intressant är Smepust öde efter slaget vid Poltava 1709, en händelse som givit eko i svensk historieskrivning. Historien om en armés undergång. Smepust hörde till dem som togs till fånga efter slaget och tvingades delta i det triumftåg genom Moskva, för att hånas och bespottas, ryssarna genomförde. Han tillbringade några år i olika arbetsläger men lyckades rymma 1714. Ensam tog han sig under åtskilliga strapatser genom vildmarken in i finska Karelen och vidare till fots upp till Österbotten som fortfarande var svenskt. Därifrån kom han med en båt till Stockholm där han sökte upp Svea livgarde för att kvittera ut sin innestående lön på 39 daler silvermynt.

Se där en man att dela skyttegrav med. Eller hur Lövet? (Internt skämt mellan mig och vår man i Nato.)

Inte Smepust utan Quintus Wilhelm II a.k.a grabben i skyttegraven bredvid

Efter några dagar reste Smepust hem till sitt barndomshem i Dalarna som han inte sett på tretton år. Det dröjde dock inte länge innan han åter anmälde sig till tjänst (vid Dalregementet). Han anställdes som fältväbel och deltog i de två fälttågen mot Norge och sårades vid Fredrikshall 1716. Han var med när kungen föll för en förlupen kula 1718 och måste (det framgår inte av källorna jag haft tillgång till) ingått i Armfeldts katastrofala återtåg över fjällen in i Jämtland. När han befordrades till fänrik vid Västerdals kompani i Kristiania (Oslo) 1716 var han den ende dalkarlen av regementets officerare och kunde därför ”med en viss självkänsla” anta namnet Dahlgren.

Smepust/Dahlgren fortsatte sin militära bana och stupade sextio år gammal under det nya kriget mot Ryssland i slaget vid Villmanstrand (Finland) 1741.

Jag svarar eleverna att visst har jag gjort lumpen. På Uplands Signalregemente, S1, i Enköping framlevde sergeant Adolphson sina dagar under en tid när alla män gjorde lumpen, försvaret fortfarande var anpassat till kalla kriget och tyrannens tid var avlägsen.

Och vad gäller Nato har jag alltid varit för ett medlemskap men på senare tid har jag börjat tveka. Dels inför tanken på vad som skulle kunna hända om en komplett galning blev president i USA. Å andra sidan styrs Ryssland av en. Dels reagerar jag på den snabba, okritiska processen. Att bli skrämd in i en allians kan man ha synpunkter på. Men nu är det som det är. Tyrannernas tid är tillbaka och arvsfienden i ens klor.

Ur ett längre perspektiv kan man konstatera att Sverige byter hållning i försvarsfrågan vart tvåhundrade år. Kalmarunionen, stormaktstiden, alliansfriheten efter 1809 och Nato är exempel på det. Nu är vi i alla händelser med, kanske beroende på att vi vill slippa dela Smepust erfarenheter som att tvingas utstå Walk of Shame på Moskvas gator. Eleverna ser fundersamma ut men säger inget. För övrigt, avslutar jag lektionen, har vi faktiskt en sak gemensam Smepust och jag: vi har båda tillhört Upplands regemente.

Det är ett klokt citat, det där med självförtroende versus kontroll. Det gäller också för föräldraskap, undervisning och hur en fri, demokratisk värld borde fungera.

Relaterade blogginlägg

Livets vatten och avgrundshål

Musik:

Barcarolle

First train home

Dalregementets marsch

Källor:

Dalregementetsmuseer.se

Västerbro: Tyrannens tid om Sverige under Karl XII