Livsåskådning – Sida 11

bild 89 – andra vågen

15 januari, 202115 januari, 2021av adolphson

Inget är. Även om något är, så är det obegripligt för människan. Även om det är begripligt, kan det iallafall inte meddelas och förklaras till någon annan.

Detta är den grekiske filosofen Georgias ord från 400-talet f.v.t. Ett annat uttryck från samma filosofi (sofismen) är

Om inte ens ord överenstämmer med ens karaktär är man som en flöjt som talar med en annans mun.

Jag hörde nyligen ett inslag på radion om en närmast desperat kvinna som mist sin man i covid. Hon var så ledsen. Hon hade ju aldrig varit ensam, aldrig druckit förmiddagskaffe i ensamhet, aldrig varit den som skött allt i sitt hem, aldrig varit ensam i sina tankar. Det smärtade att lyssna på. Samtidigt tänkte jag att jag kanske skulle höra av mig till henne och förmedla några tips.

Nu har jag växlat upp och börjat (om) igen. Några av er har hört av er under helgerna och undrat hur läget är. Tack för det! Det är faktiskt ganska bra men det har varit en lång resa. Och den pågår.

Efter Malins bortgång kändes det viktigt att lägga allt det dåliga bakom mig. Detta förhållningssätt medförde ett närmast maniskt beteende som ibland ledde till dåliga beslut. Min samtalspartner säger att jag försökte fylla ett svart hål efter Malin.

Den här hösten kom allt ikapp mig och jag har varit tvungen (det fungerar inte som livsstil att fly) att bearbeta det. Det var den andra vågen, kanske man kan säga. Den andra vågen av sorg. Risken är att sådant mående, om det inte bearbetas, leder till depression. För man kan inte fly i oändlighet.

Jag har fått god hjälp, hittat strategier och det känns ljusare igen. Det är faktiskt till och med så att livsglädjen är om inte tillbaka så åtminstone lite på väg. Och flickorna hjälper till. Vi är så nära, flickorna och jag.

Dotter 1 vill söka estet teater till hösten. Jag skrattar för mig själv. Malin, en stjärna på matematik, logik, ekonomi och organisation, med mera, suckade ofta åh, de är ju som du, hopp, studs, musik och evigt babbel.

Så då kör vi då. Utöver mitt heltidsarbete på skolan är det på tisdagar och torsdagar antingen fullmäktige, kommunstyrelsen, något av dess utskott eller Kultur och fritidsnämnden. Till det kommer olika sporadiska möten ”där det är bra om jag är med”. Förberedande möten, tjänstemän som vill informera, utbildningar (dock inget som har med partiet att göra, sådant ligger på kvällar eller helger). Arbetet med Globala Målen har tidigare varit intressant, hoppas det det kommer igång igen.

Summa cum laude: det pumpas ständigt ut nya kallelser i googlekalendern.

Den dag min chef säger att jag måste gå ner i tjänst får jag avsäga mig politiska uppdrag eftersom jag inte får något betalt utöver mötesarvode och ett blygsamt arvode som vice ordf i Kommunstyrelsens utvecklingsutskott.

Men jag vill inte gå ner i tjänst. Jag har förvisso inte råd men jag älskar också att undervisa. Jag tycker Lugnetgymnasiet är en fantastisk arbetsplats. Den bästa. Det skulle jag tycka även om jag provat att arbeta på en annan skola, för att citera en viss Christer Birgersson.

Nej, jag klagar inte. Detta är mitt val, min livsstil. Det är kul att hantera frågor om spillvattnet i Bergsgården, detaljplan för vindkraft i Lumsheden, världsarvets utveckling, vettig integration, muddring i Tisken eller att höra av mig till Annie och säga att det är huvudlöst att inte tillåta offentlighetsprincipen i friskolor. Att cykla från skolan med andan (och lunchen) i halsen och tinnitusen ringandes i örat för att rusa in i det knäpptysta rådhuset och sitta helt still i sju timmar. Jag gillar det. Annars skulle jag inte göra det.

Jag har det varken bättre eller sämre än människor i allmänhet och vill med denna bloggpost meddela att jag är hyfsat på banan igen. Jag kommer att jobba hemifrån så länge man måste, jag har insett att jag aldrig kommer att kunna fylla hålet i mitt hjärta och bitvis saknar jag Malin så jag håller på att bli galen.

Men jag har som sagt utvecklat mina strategier. Varje vaket ögonblick är inte längre fyllt av smärta, det kan ibland gå en hel halvtimme utan att jag tänker på henne. Det tycker mina vänner, min bror, till och med flickorna är något bra. (I söndags fick förresten flickorna med mig till IKEA, Mammons högborg antitesen till parterapi. Bara en sån sak!)

Så jag ska försöka ta nya tag nu, på båda mina jobb. Kanske har jag just överlevt andra vågen av sorg. Jag hyser förhoppningar av den typ som lätt uppstår när man ställer sig på den andra vågen i lika delar from som fåfäng förhoppning att den ska visa en annan, angenämare, vikt.

Strategierna då? Run, Forrest, run. Spring, löp, åk skidor, simma, cykla. Träning, motion, hjälper mot allt. Omge dig med goda människor och skippa idioterna. Leta inom dig efter de svunna superögonblicken, sådana där tillfällen när allt bara var helt underbart, och försök återuppleva om så bara en tiondel av känslan du hade då. Skratta, om du kan. Skratta åt sorgen, skratta åt döden. Skratta åt dig själv. Jag menar, livet är ett skämt – så varför inte skratta åt det? En sak kan jag iallafall säga: mina ord matchar min karaktär.

I passed the test. I will diminish…and go into the West…and remain Galadriel.

Något av allt detta dravel kanske jag kan förmedla till den ledsna kvinnan på radion. Å andra sidan:

Inget är. Även om något är, så är det obegripligt för människan. Även om det är begripligt, kan det iallafall inte meddelas och förklaras till någon annan.

Relaterade blogginlägg

Ögonblick

Källor:

Iordanoglu: Sofisterna

cancer, Foto, Historia, Livsåskådning, Personligt, Resor

bild 85 – villa jovis

13 december, 202013 december, 2020av adolphson

En villa är ett friliggande bostadshus, vanligen avsett för ett hushåll, med tillhörande tomt. Benämningen går tillbaka till antikens Rom och betyder ”herrgård” eller ”lanthus”. I romerska riket var villa rustica benämning på en större jordbruksfastighet medan en villa i en stads utkanter kallades villa suburbana.

En villa förknippas ofta i kulturen med en plats där kroppen får ro och själen frid. Hildasholm, Bergmans Fårö, Camp David, Carl Larsson-gården, Zorngården och Churchills Chartwell är några moderna/historiska exempel.

Två andra exempel är Villa Jovis och San Michele som ligger på Capri och är platser där två vilsna själar, kejsar Tiberius och Axel Munthe, med två tusen års mellanrum fann sin frid. Även undertecknad fann frid där på min bröllopsresa – en resa jag ser som min bästa genom alla tider.

Grotta Azzurra på Capri – en romantisk plats

Det börjar bli tufft, nu. Dyster är tillvaron i Casa Adolphson. Ändlösa, skärmfulla dagar tillbringade på en ranglig stol. De dagliga frågorna handlar om vilken musik ska jag lyssna på, om jag ska springa och hur jag i detta själsliga tillstånd ska kunna motivera Vildvittrorna till att njuta av dagen och att tro på framtiden.

Vad är meningen med alltihop, undrar jag. Fångad i covids frusna järngrepp tar de existentiella grubblerierna gärna överhanden. Meningslösheten och hopplösheten regerar. Inga jämförelser i övrigt, men också valet av litteratur, Paul Celans ”Dödsfuga”, speglar den sinnesstämningen.

Gryningens svarta mjölk vi dricker den varje kväll
vi dricker den middag och morgon vi dricker den varje natt
vi dricker och dricker
vi gräver en grav i vinden där ligger man inte trångt

Mohammed Bouazizi var en tunisisk gatuförsäljare som fick nog och, berövad allt hopp, slutligen betalade det yttersta priset. I en protestaktion 2010 brände han sig själv till döds. Denna desperata protest blev starten för den arabiska våren där framförallt Tunisien med sina stora sociala och politiska problem skakades i grunden. Händelsen ledde till att den dåvarande presidenten Ben Ali flydde efter 23 år vid makten.

Jesus från Nasaret protesterade på ett annat sätt. Han föddes under den romerske kejsaren Augustus regeringstid och avrättades under efterträdaren Tiberius ca år 30. Den dystre gamle kejsaren hade antagligen ingen större aning om vad som tilldrog sig i en perifer del av imperiet medan han ensam vandrade runt i sin villa eller badade i de underbara grottorna på Capri.

Men Jesus var lika avgörande för filosofins utveckling som någonsin Platon och Aristoteles, trots att det inte var nya tankar han framförde. I Bergspredikan talar han om att bemöta ondska med godhet, ett tema Sokrates diskuterade 300 år tidigare. Tanken att älska sin nästa hade redan många hundra år på nacken när Jesus torgförde den och idén om att ett rättrådigt, gott, liv avspeglas i både tanke och handling hade redan Aristoteles paxat. Inte heller tanken om ett måttfullt liv var ny, detta var sedan länge stoikernas inmutade område. Inte ens profetian om den yttersta dagen var något särskilt originellt i den hellenistiska världen, där och då var detta gammal visdom, old news. Och enligt somliga, då som nu, att betraktas som fake news.

Det som faktiskt var unikt med Jesus var att han såg den yttersta dagen som nära förestående och sig själv som en huvudaktör, som Messias, frälsaren. Problemet för framförallt hans följare blev påtagligt när hans påstående om den förestående undergången inte omedelbart inträffade. Den har ännu inte, 2000 år senare, inträffat. Paulus och andra efterföljande uttolkare av den kristna läran diskuterade ivrigt med andra filosofer om vilket saligt liv som väntade den som trodde och hur deras uppfattningar skilde sig från andra lärors syn på själen.

Jag hade utan tvekan köpt biljett till en sådan tillställning, så mycket kan jag säga.

Det är i alla tider och sammanhang periodvis tufft. Som nu. Den stora frågan är vad man gör åt det. Inom oss kämpar Jesus med Bouazizi om vår själ. Inte som i en kamp mellan ont och gott utan som i en kamp mot oss själva. I den kampen får man helt enkelt försöka skapa sig sin egen inre villa. Goda rutiner i kombination med goda minnen, att leva lite i det förflutna, men samtidigt blicka framåt.

Man får ofrånkomligen på ett eller annat sätt alltid skörda det kan sår. Det förflutna hjälper oss att skilja gott från ont, rätt från fel. Det förflutna vilar aldrig, vare sig det kollektiva eller personliga, och tur är väl det. Därför kan jag inte annat än att försöka vara en dubbelt så bra förälder, vårda min villa och varje dag försöka må en tiondel så bra som jag gjorde i en båt i en alldeles blå grotta på Capri för tjugo år sedan.

En sån där gatufotograf fångade ett sånt där ögonblick

Relaterat:

Jag = Hatte Furuhagen

Källor:

Kenny: Västerlandets filosofi

Celan: Dödsfuga

Wikipedia

Historia, Jämställdhet, Livsåskådning

terra nullius

27 november, 202027 november, 2020av adolphson

Terra Nullius betyder ingens mark eller obebodd mark och var en term som användes av de europeiska kolonisatörerna. För dem var ursprungsbefolkningarnas äganderätt till sin mark en ickefråga. Kolonialmakterna betraktade i stort sett erövrat land som terra nullius.

Covid sägs beröva sitt offer både lukt och smak. Men kanske har vi, jämförelsevis, redan förlorat dessa förmågor. I mänsklighetens gryning var smak, syn, hörsel och lukt fundamentala egenskaper för att bokstavligen överleva dagen.

Det var skillnaden mellan liv och död att kunna avgöra huruvida en svamp var giftig eller ätlig, om oväder stundade eller om det mötande djuret var aggressivt.

Den moderna människan har förlorat skärpan i dessa förmågor eftersom vi inte behöver dem för vår överlevnad. Det är obehagligt, säger den smaklöse coronapatienten, men det går (i de flesta fall). Men tänk om. Tänk om våldsbenägna män idag kunde avslöjas på doften?

Vi kan idag (normalt sett) resa vart vi vill – men inte gärna utan en smart telefon i packningen att fly in i när vardagen i den nya miljön blir allt för påträngande. Vi behöver pengar, inte lukt och smak, när vi botaniserar bland stormarknadens enorma utbud. Ibland står förvisso någon leende person beväpnad med ett smakprov i det fall sinnet eller snålvattnet behöver lite draghjälp.

Ja, kanske inte nu i covidtider. Men eljest fylls Mamons högborg ständigt av dylikt.

Väl hemma efter handlingen beklagar jag mig över hur trist det är att laga mat och inte minns jag hur det smakade. Jag lever inte i nuet, jag är inte uppmärksam, jag har ingen större varseblivning.

Men tråkigt har jag – om det begreppet existerade i forntidsmänniskans begreppsvärld såg det antagligen helt annorlunda ut.

Så jag shoppar i enlighet med denna nattsvarta fredags gyllene koncept. En micro eftersom Dotter 2 anser det onormalt att inte ha en. En popcornmaskin för att…ja. En ny smart telefon eftersom jag behöver intelligent sällskap.

Vi människor tycks även förlorat vår förmåga att drömma. I historiens olika kulturer har drömvärlden ofta haft lika stor betydelse som den vakna. I dessa kulturer arbetade människorna upp en aktiv förmåga att kontrollera drömmarna, händelseförloppet i dem. Man kunde exempelvis resa till andra dimensioner, träffa gudarna, hänga med andar och umgås med döda människor. Sådant avfärdas ofta som nonsens i dagens moderna värld.

Jag träffar ofta Malin. Ibland också mor och syster. Jag drömmer nämligen ännu om dem. Jag vill inte förlora den förmågan. Jag är ofta nedstämd på morgonen efter en drömlös natt.

Den första bilden med den nya telefonen blev en på Malins favoritdrink från Hotel Diplomat: Dry Martini – lemon curd. Toka, säger jag i drömmen, och så skrattar vi

I den verkliga världen är det andra saker som gäller. Ekonomiska realiteter och samhällets utformning är viktigare än drömmar om Malin till toner av Bach.

Som jag ser det finns ingen motsats mellan att leva i nuet och att drömma. Jag vill inte att mitt själsliv ska präglas av verklighetens väldefinierade uppgifter eller fokus på att ta bra beslut.

Jag vill nämligen(samtidigt) njuta av kultur, människor, natur och miljö. Jag vill fortsätta drömma, älska, skratta och uppleva. Låter man sådana ting styra sin personlighet blir man lätt ansedd som naiv, kanske rentav lite korkad. Men man kan inte alltid utgå från rationalitet. Att bry sig, att verkligen känna för en annan människa, gör att man kommer till olika slutsatser kring exempelvis amnesti för flyktingar.

Det rationella säger mig att om jag har problem på jobbet eller i mitt politiska engagemang – säg upp dig, sluta. Snabba lösningar. Det empatiska, drömmande synsättet uppmanar mig istället att lyssna, verkligen lyssna, känna, att låta alla känslor komma fram innan beslutet tas.

Det empatiska tillåter mig att erkänna att önskan att vilja vara ensam i min sorg är att vilja vara det. Att inte vilja dela den med någon – inte ens med mina barn. Att åka ensam till graven men att inte vilja stanna. Att känna sorgen dra mig nedåt genom jorden. Att drömma, bara drömma.

Den synliga världen är alltid någons land. Vi må vara oense om saken men så är det icke desto mindre. Så var det när Australien ”upptäcktes”, och så är det nu. Vill man hitta ett verkligt Terra Nullius får man söka i det oändliga universum eller inom sig själv. Vad som är svårast står skrivet i stjärnorna. Möjligen är det samma sak.

Källor

SO-rummet

Harari: Homo Deus

Foto, Livsåskådning, Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Okategoriserade, Personligt, Sång och musik

bild 82 – te deum vs pity party

16 november, 202017 november, 2020av adolphson

Te Deum, eller den ambrosiska lovsången är bland det pampigaste västerlandet kan uppbåda – tillika en av de äldsta högtidshymnerna som allt sedan 800-talet klingat i kyrkor och katedraler vid högtider som segrar i krig, kungliga bröllop, födelsedagar, dop och trontillträden. Och idag har jag spelat den för mig själv! Och för Vildvittrorna, Patric, Ulrika och Sixten.

Idag fyller jag femtio år. På många sätt fullständigt surrealistiskt. Det var emellertid inte riktigt så här jag tänkte mig höjdpunkten på min levnads bana. Ensam i fleece och mysbyxor mitt under en pandemi. Nej, jag hade ju tänkt mig stort party, klackarna i taket och champagne – massor av champagne.

Istället blir det: det är min fest och jag gråter på den om jag känner för det.

Skämt åsido. Jag har iklätt mig kavaj och druckit Champagne. Dagen har varit bra. Vildvittrorna uppvaktade i morse, jag tog en springrunda i Stångtjärn och åt lunch med far. Far säger att man får göra vad man kan i dessa tider – äta och dricka gott exempelvis. Och det är ju du bra på, det får man ge dig. Men 50 till får du nog inte. Varför? Jo, just därför. Och det är det värt. Han är pragmatisk, far.

Hur det är att fylla år i november? Tja, låt mig presentera ett skämt som borde varit mitt men som får tillskrivas Faluns roligaste människa. Nej, inte Billy Opel – Hammarn:

Men omgivningen försöker allt muntra upp, det gör den. Ja, grattis då. Sagt på rätt sätt så behövs faktiskt inte mycket mer än så för att dagen ska bli lite bättre. Och man får vara uppmärksam på guldkornen, de små tecknen, här i livet.

Som att jag faktiskt hann med festen med MDP innan våg 2. Som att någon nyligen i förtroende lät mig förstå att jag tydligen är den enskilde person här i stan som utan konkurrens mest retat upp Vänsterpartiets medlemmar (och några sossar). Jag svarar med Churchills tanke att om någon har fiender innebär det att denne stått upp för saker i sitt liv.

Dotter 2 berättar glatt om en diskussion på skolan nyligen: hur ska man kunna ha träslöjd på distans? Min pappa har iallafall ingen fogsvans hemma, det kan jag säga dig. Det är riktigt som Dotter 2 säger, Dotter 2 har alldeles rätt.

Jag minns både fars och mors 50-årsdagar. Han: stor middag i Odd Fellows gamla paradvåning i centralpalatset, blommor i håret, farbror Ingemar höll ett tal som aldrig tog slut. Hon: mottagning hemma för alla vänner med spex och upptåg.

Jag: inte så mycket firande alls. Vännerna kom förbi i lördags med storlagen present och så knäckte vi en pava i trädgården. De talar lugnande till mig. Det blir party sen, låt oss alla härda ut, nu. Så fint, ändå. Och Barnö-Thuresson kom förbi i kväll.

För att åter citera Churchill: ”jag kan inte leva utan champagne. Vid vinst är förtjänar jag den, vid förlust behöver jag den”.

Och här står jag nu, alltså, på toppen av min levnads bana. Hur det är? Tja, jag säger iallafall inte som Birgit Nilsson när hon svarade på samma fråga: ensamt. För ensamt är det för många under covid. Men inte för mig.

Visst saknas några stycken men generellt sett har jag ju haft strålande 50 år! Jag har träffat så många människor, upplevt så mycket kärlek, värme och glädje. Jag har så många goda vänner, så många goda, fina människor omkring mig. Jag är välsignad på det viset.

Men kanske är detta ett så gott som något tillfälle att försöka finna sig själv igen. Quo vadis. Allt ligger öppet, jag kan strängt taget göra vad som helst. Hej, livet – här kommer jag!

Den blid som Mange hävdar fångar själva essensen av mig

Regrets, I’ve had a few
But then again, too few to mention
I did what I had to do and saw it through without exemption

Jag ser ännu livet som något strålande vackert. Och jag lovar egentligen bara en sak för den tid som kommer, hur lång eller kort den än blir: Jag ska tala mindre och le mer. Jag ska gräla mindre och älska mer. Jag ska gråta mindre och skratta mer.

Den bild som Malin hävdade fångar själva essensen av mig

Vänner, stort tack för all uppvaktning på min födelsedag! För glada tillrop, presenter, bröd, blommor och vänlighet. För alla bidrag till Cancerfonden – det blev över 30 000 kronor! Jag är helt överväldigad!

Tills vi ses igen, tills vi åter kan kramas och skratta med varandra igen, säger jag att livet inte är mycket annat än ett enda stort Te Deum, så let’s party!

Med vänliga hälsningar:

Asinus asinorum in saecula saeculorum (”Åsnornas åsna i seklernas sekler”, = ”Historiens största åsna”)

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Politik

duchamp

6 november, 202018 augusti, 2024av adolphson

Vad är kultur? Vem avgör det?

Förr ansågs konsten som given av Gud. Medan konsten ansågs gudomlig var författaren, musikern eller konstnären utlämnad till olika välgörare eller mecenaters godtycke för sin överlevnad. Idag antas den som utövar konst utnyttja sin inre röst, komma i kontakt med sina känslor, för att lyckas i skapandet. Himlakropparnas rörelser, änglarnas röster eller gudomlig nåd anses inte längre av majoritetssamhället ha med saken att göra.

Hur kulturlivet ska överleva och utvecklas är den moderna politiska dimensionen av frågan. Den hänger faktiskt ihop lite, påstår jag, med kulturens definition.

Idag finns ingen allmän objektiv bedömning av konst. I vår tid handlar det istället om individualitet och känslor. Känslostyrning innebär att om något känns bra – kör på, att konsumenten/väljaren har alltid rätt, att skönheten ligger i betraktarens öga. Vem som helst kan således avgöra vad som är konst.

År 1917 tog en viss Marcel Duchamp en pissoar, döpte den till ”Fontaine”, signerade den och ställde sedan ut den i en konsthall i New York.

Ett historiskt perspektiv kan möjligen intressera. Den medeltida människan hade inte förslösat sin dyrbara tid på nonsens utan avfärdat Duchamp som ett veritabelt pucko. Man kunde lätt avgöra skillnaden mellan konst och konstigt.

I vår tid ses Duchamp som en viktig milstolpe i konsthistoriens utveckling. Tilltaget skapade nämligen stor debatt: är pissoaren konst? För att göra historien kort: svaret på frågan blev att det ligger i betraktarens öga. Tycker du att något är konst så är det konst. Så sent som 2004 valdes pissoaren till 1900-talets mest inflytelserika konstverk.

Jag är nu formellt utsedd till ledamot i Kultur och Fritidsnämnden. Jag ska naturligtvis följa min härliga företrädares linje men samtidigt kämpa lite extra för den del av kulturen som inte innebär idrott. Inte för att jag har något emot idrott utan för att jag tror på balans. Ett konserthus av rang, exempelvis, det vore väl något?

Trots att det inte alltid är lätt att avgöra var som är kultur är den viktig. Det är den som gör att vi förmår harvar på, står ut, inuti tillvarons stora, enfaldiga, ekorrhjul. Kultur är människans skönhet. Att få dra en lans för kulturen är vad jag en gång hoppades på inom politiken. Och nu är jag där. Lite läskigt känns det.

Vi far ibland vilse bland all individualitet. I skolan ska eleverna numera lära sig själva, och vad de själva vill, inom politiken är alla individualister. Opinionen svänger på ett ögonblick. Vi godtar och accepterar för att i nästa ögonblick förneka och förkasta. I en sådan värld kan Trump bli president. I en sådan värld försvinner paradoxalt nog individualiteten bakom rädslans förlamande slöja.

Nej, jag vet inte om jag håller med om tanken att allt är konst bara någon tycker det. Jag tror för min del att vi behöver vissa kollektiva ramar att förhålla oss till. Finns inte sådana blir var och ens inre, varje själ, något mycket viktigt. Finns inte den styrkan vänder vi oss nervöst till kollektivet, till andra.

Det hänger liksom ihop. Själen finner sin styrka och uttryckssätt genom den stora ogenomträngliga företeelse vi kallar kultur. Vad som är kultur är som sagt omöjligt att besvara. Men dess vikt för det goda samhället tror jag benhårt på.

Vem är egentligen jag att diskutera kultur? Visserligen vill jag, genom mitt politiska engagemang, se mig som något av en kulturens välgörare – men månne är jag blott en ambulerande pissoar i mänsklighetens tjänst. Men en ganska glad ambulerande pissoar i mänsklighetens tjänst – and that has made all the difference.

Källor:

Harari: Homo Deus

Wikipedia

Foto, Historia, Livsåskådning, Resor, Sång och musik, Skola

Bild 80 – wake me up before you go go

11 oktober, 202014 oktober, 2020av adolphson

Om jag somnat i oktober 2017 och vaknat upp samma månad tre år senare skulle jag till det yttre kunnat orientera mig i tillvaron, jag hade känt igen mig. Samtidigt hade uppvaknandet varit något fasansfullt, en mardröm. Det är de små, gradvisa förändringarna som sammantaget leder till stora skiften.

Hur klarar man, som liten enskild människa, det? Det viktiga är inte att leva utan att leva väl, som Sokrates sa.

Om en slumpvis utvald spanjor på samma vis somnat år 1000 och inte vaknat upp ur sin törnrosasömn förrän 500 år senare, precis när Columbus klev ombord på Sankta Maria, hade faktiskt också han känt igen sig hyfsat väl. Visst hade förändringar skett men i stora drag vore det samma värld som när vederbörande somnade in. Om istället Columbus somnat under en siesta i det han var övertygad om var Indien och inte vaknat förrän idag skulle däremot hans hjärna snart explodera i härdsmälta.

De senaste 500 åren har nämligen inneburit en fullständigt enorm utveckling.

Jorden hade år 1492 ungefär 500 miljoner innevånare medan planeten idag hyser över 7 miljarder. Folkmängden har på 500 år 14-faldigats, produktionen 240-faldigats, kaloriintaget per capita 115-faldigats. Få städer hade på 1500-talet fler än 100 000 innevånare. För Magellan tog det 1519 tre år att fullborda resan runt jorden (för expeditionen alltså, själv dog han under resan), Phileas Fogg fixade det på 1870-talet med nöd och näppe på 80 dagar (romanen var inte overklig) och idag kan vilken medelsvensson som helst göra resan på två dygn. Columbus upptäckte en ny värld 1492 och 1969 besökte vi månen, nästan alla sjukdomar var obotliga på 1500-talet, idag räknar vi otåligt dagarna tills det covid-vaccin alla vet ska komma äntligen är klart.

Det gäller kanske att vara uppmärksam på när förändringarna infaller för att isolera sig i det förgångna kan ställa till det i mötet med nuet. Jag var nyligen med far som skulle byta bank.

– Och så vill jag ha en handkassa, också. – eh, vad menar du?
– Ja, pengar i börsen alltså.
(Bankmannen tittar frågande på mig) – Har din pappa en aktieportfölj?

Ibland är dock förändringarna påtagliga. 33 miljoner barn är idag på flykt i världen. FN beräknar att 11 miljoner flickor i Afrika under pandemins sociala isolering blivit bortgifta eller gravida. Är man gift eller gravid får man inte längre gå i skolan.

Trettiotre.

Elva.

Miljoner.

Jag tänker ofta att vore det inte för Vildvittrorna skulle jag lämna allt för att bli volontär någonstans. Något vettigt någonstans i världen borde jag väl kunna utföra, filosoferar jag. Under tiden gör jag vad jag förmår, här och nu.

De små förändringarna. Jag kräver att eleverna ska slå på sin kamera under distansundervisningen. Är detta den nya kepskonflikten? Medan vissa morgontrötta ungdomar motvilligt lyder sedan de krupit så långt in i sina hoodies att de närmast påminner om kejsar Palpatine tar det längre tid för elever som bär slöja att slå på kameran.

Nu har det hänt! Förändringens tid är här! Jag har uppnått mina drömmars mål! Jag är numera att betrakta som kulturpolitiker. Ledamot i Kultur och fritidsnämnden, minsann.

Visserligen inte på det vis jag ville eftersom min upphöjelse beror på att underbara Titti, efter väl förrättat värv under fem (!) mandatperioder drar sig tillbaka. Och visserligen inte riktigt än eftersom det är fullmäktige som formellt utser mig. Men ändå – partiet nominerar mig till efterträdare.

Tycker måhända någon det blir för mycket av mig? Måste något göras? Dags för förändring? Engagera dig i så fall i Centerpartiet och rösta bort mig.

Eleverna har prov på Antiken. Epoken i sig har väl inte förändrat sig – men väl vår syn på den. Jag låter som inspiration Afrodite vaka över provet.

Det viktiga är inte att leva utan att leva väl, alltså. Med tanke på utvecklingen de senaste fem hundra åren är det antagligen rätt många som förvaltat sitt pund tämligen hyfsat. Samtidigt, hur löser vi covid-krisen? Jo, vi pumpar ut massor av stålar för att hålla det gamla klimatförstörande sättet att leva vid liv. Nå, jag har inget bättre förslag, jag nöjer mig med att konstatera att förändringen på ett eller annat sätt kommer. Långsam och ostoppbar.

Jag tänker alltså finns jag. Men det räcker inte, man måste också leva. Leva väl. Det är svårare nu än förr, det är det. Det vore lättare för den okände Törnrosa-spanjoren än för siesta-Columbus och svårast är det för mig. Men jag försöker, det gör jag.

Vad annat återstår att göra än att omfamna alla dessa små, olika, förändringar som med tiden kommer att bilda en ny, stor, vagt bekant, värld att orientera sig i?

Kort sagt: Wake me up before you go go.

Källor:

Harrari: Sapiens

Wikipedia

Foto, Livsåskådning, Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt

Klosterlasse

4 oktober, 20205 oktober, 2020av adolphson

Hur vet man att man gör rätt? Hur vet man att ens övertygelse inte är hopplöst passé? Å nej! Är det nu den kom?!

Lars Nilsson, a.k.a Laurentius Norvegus, a.k.a Laurits Nielsson av Norge, a.k.a Klosterlasse föddes i Norge 1538. Efter präststudier konverterade han till katolicismen och blev även Jesuit. Klosterlasse levde under den tid som kallas motreformationen och han vigde sitt liv åt strävan att återinföra katolicismen i Skandinavien. Vi vet hur det gick: inte så bra. Men spelar det någon roll, egentligen?

Men under Johan III och Sigismund var läget gynnsamt så Påven tyckte det var värt ett försök. För att genomföra planen reste Klosterlasse till Sverige där han utgav sig för att vara luthersk präst men under cover grundade han samtidigt ett jesuitkollegium. Detta var före BankID, kameraövervakning och sånt varför sådan verksamhet gick lite lättare. Å andra sidan var konsekvenserna värre vid upptäckt: dödstraff, landsförvisning, tortyr, etcetera.

Under 1570-talet bedrev han alltså under protestantisk täckmantel katolsk gudstjänst och undervisning i Riddarholmskyrkan. Han höll sin verkliga identitet dold till 1580. Han lär ha varit karismatisk och iallafall i så måtto framgångsrik att han lyckades få många att konvertera. Upprördheten när han väl avslöjades ledde till upplopp och till att ”papisten” jagades ur landet. Han lär, strax innan han dog, även slängt käft med protestanternas lejon Gustav II Adolf i Riga när denne erövrat staden 1621.

Förra året inträffade en incident i min lokala butik. Det var kö och en kvinna i slöja hade svårt att göra sig förstådd. Hon skulle köpa smör och något annat – sammantaget uppgick notan till 54 kronor.

Men köpet medgavs inte. Hon hade inte råd. Stämningen blev tryckt. Personalen himlade sig och kön suckade mangrant när hon vände sig om för att återlämna varorna. Jag erbjöd mig att betala, men hon tackade nervöst nej eftersom hon inte kunde betala tillbaka.

Jag menade att det behövde hon ju inte. Men du är ju svensk? Förvisso – men det är du med. Så låt mig nu, som en svensk till en annan, betala. När jag haft det svårt i mitt liv har människor hjälpt mig. Det är sånt vi svenskar gör.

Någon i kön svor faktiskt åt mig men jag låtsades inte höra. Jag frågade istället kvinnan skämtsamt om vi inte tillsammans nu skulle jaga Mammon ur templet. Hon förstod inte. Stämningens förtätning nådde till sist sådana nivåer som bara stora mängder av det hormon som endast svenskar i kö utsöndrar. Personalen höll järnmasken. Jag inbillade mig att kvinnan såg lättad ut, men också skamsen, när hon snabbt lämnade affären. Vreden, varifrån den nu kom, riktades mot mot mig. Blickar. Knyckiga, hastiga, rörelser. Knutna nävar i fickor.

Varför berättar jag detta? Ja, inte för att framhäva vilken godhetens apostel jag är. Nej, jag tänker på vikten av att stå upp för sin övertygelse. Men hur vet man att man har rätt? Och så tänker jag på hur det skulle vara att inte ha 54 kronor på kontot när det behövdes. Jag funderar vidare på om uppmaningen att räcka brödet till den hungrige är något vi inte längre följer i Sverige. Isåfall vill jag, känner jag starkt, göra en motreformation whatever the odds.

Det var prov i veckan. Vissa saker är eviga.

Kan detta vara det sista fönsterkuvertet? Är syndafallet äntligen över? Är jag nu en skuldfri man, rikare och mäktigare än 90% av världens befolkning?

Det skulle tas en öl i veckan men jag avstod. Det är väl mitt lutherska arv, kan tänka. Jag nåddes dock snart av det glada budskapet att far var där, på puben. Vad gör man? Mannen är som jag, han blir galen av alla restriktioner. We are dressed in our best and prepared to go down as gentlemen. Som reformatorn själv lär ha sagt: ”den som inte gillar vin, kvinnor och sång förblir en narr sin levnad lång”. Metoo, Martin, ring a bell?

Men om du smittar någon? Ingen risk svarar far lite vemodigt – vi har inga vänner kvar X och jag. Kom så går vi till puben, pappa, säger jag genast.

Änte könsti? Här har man varit och handlat och fått den goda (!) idén att köpa en prinsesstårta till Vildvittrorna istället för lördagsgodis.

Flickor!, ropar jag när jag kommer hem, jag har en överraskning! De sveper ner till köket, tittar på tårtan och med en blick som talar om att jag närmast är att betrakta som fullständigt dum i huvudet återvänder de utan ett ord till sina telefoner. Äh, det var något drygt pappaskämt. Jag vet inte vad han ville.

Jag ser på tårtan. Den tittar kärleksfullt och lite utmanande tillbaka. Den ser god ut. När jag var liten älskade jag tårta. Det gör jag fortfarande. Jag tror också den älskar mig. Lika bra att sätta igång.

Plötsligt känner jag likt Klosterlasse en passionerad längtan efter den tid som var, efter en tid då jag inte behövde berätta för min far att han omedelbart ska lämna puben eller när mina döttrar inte behövde säga att jag ska unna mig att gå ut och ha lite kul. En tid när människor hjälpte varann i affären och mina värderingar inte var hopplöst passé. En tid när gamla vänner uppträdde på varandras bröllop, när hjältar fanns och stordåd utfördes, en tid när jag ännu kysste av kärlek.

Okej, okej. 50-årskrisen är här. Jag inser det. Skit samma, låt den komma bara. Låt mig bli den stockkonservative dinosaurie jag i själva verket redan är. Tidens oupphörliga gång kan man ändå inte göra något åt (mer än filosofiskt) och tur är väl det.

Rätt eller fel, vem är jag att döma? Låt oss istället glädjas, älska, hjälpas åt och njuta medan tid är. Jag, för min del, tänker inte slösa min kraft på att försöka vända tiden tillbaka. Klosterlasse må ha varit både övertygad och övertygande men det förhållningssättet är inte för mig.

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning

krokodilpolis

27 september, 202027 september, 2020av adolphson

Tebladstolkning. Det ligger i betraktarens öga. Det står skrivet i stjärnorna. Vi tror att vi vet och vet att vi tror. Men kan, det kan vi.

Krokodiler. Gillar vi dem? Well. Nog hyser vi allt något av en skräckblandad förtjusning ställda inför dessa reptiler? Och de är ju faktiskt farliga. Flera hundra människor dör varje år i krokodilattacker. Inte så många i Sverige dock, även om vi minns mannen som under en privat tillställning på Skansen blev biten av en krokodil.

Ibland brister någon ut i religionskritik kring bordet. Ibland kritiserar ytterligare någon monarkin. Men är det personen (Jesus, Mohammed eller Carl XVI Gustaf) eller föreställningen, institutionen, vi kritiserar? Kanske både och? Mer intressant är vad en gemensam föreställningsvärld faktiskt kan få oss att åstadkomma.

Fayonum är en stad drygt tio mil söder om Kairo och där bor idag cirka 400 000 människor. Det är ett rikt område för den som gillar gamla pyramider och andra forntida lämningar. Under faraonernas tid anlades här det som än idag är världens största dammprojekt och en konstgjord sjö. Området blev härigenom bördigt, rikets kornbod, och grekerna kallade staden Krokodilpolis, Krokodilstaden.

En viktig del av staden var nämligen det tempel som var vigt åt krokodilguden Sobek, sjöarna och flodernas gud. Eftersom vattnet i de konstgjorda kanalsystemen alltså gjorde området bördigt är valet av gud kanske inte så märkligt.

Inne i templet bodde och dyrkades krokodilen Petsuchos som ansågs vara en levande inkarnation av Sobek. På samma sätt som Farao sköttes också Petsuchos omsorgsfullt av ett batteri präster som formligen dränkte reptilen i ett överdåd av prakt. Det var lyxig mat, leksaker, kläder i guldbrodyr och, sist men inte minst, en krona med juveler. När Petsuchos sedermera dog utvaldes genast en ny bland krokodilerna att fylla sin företrädares skor varvid den avlidne reptilen lades till evig balsamerad ro. Reinkarnation à la våra dagars Dalai Lama, ungefär.

Poängen är nog inte gud, Carl XVI Gustaf eller Petsuchos. Nej, det handlar istället om allt fantastiskt vi människor kan åstadkomma när vi samarbetar. Genom samarbete, organisation och tro kunde vi bygga storslagna ting och det kan vi ännu.

Att påstå att Petsuchos bestämmer över Nilens vattenstånd är samma sak som att påstå att Apple byggt en fantastisk klocka. Apple finns inte, det är en tankekonstruktion, en föreställning, en idé precis som tron på Sobek – det är människorna som arbetar som åstadkommer resultat. Det var en gigantisk förvaltningsapparat som under Farao skickade miljontals papyrusrullar än hit, än dit för att rekrytera arbetskraft, mat till den, material och så vidare som skapade sjöar och pyramider i Fayonum.

Tron och föreställningar skapar en organisation, tusentals människor i ett stort system, vilket i sin tur skapar världens största konstgjorda sjö, eller en klocka, vilket i sin tur skapar välstånd.

Nu säger jag givetvis inte att kritik av religion eller monarkin inte får förekomma, så som läget var i gamla Egypten. Jag säger bara att ett allt för stort mått av generalisering sällan träffar helt rätt.

Gud har jag ingen närmare relation till. Men jag tror på Svenska kyrkan. Den gör mycket gott, den låter mig sjunga, den ger lindring för några små individer inom en grupp som heter Barn i sorg. Hjälp som inte stod att finna annorstädes.

Lindring och hjälp vid rätt tillfälle är gudomligt. Alltså är Svenska kyrkan gudomlig.

Monarkin tror jag däremot inte på. Den må vara glittrig och fin, som kronan på Petsuchos huvud, men åstadkommer inte samma konkreta resultat som exempelvis kyrkan. Men vad vet egentligen jag om det? Kanske fungerar monarkin utmärkt när det gäller att få oss människor att samarbeta?

Folklore och fabler är som alltid intressant. Krokodiltårar är ett uttryck för hycklade sorg, att krokodilen sörjer sina offer innan dessa äts upp. Det fanns i sammanhanget en gång en chef som kallades för krokodilen. Log alltid snällt inledningsvis…

Vem kör sämst bil i Afrika? Krockodilen.

Vissa krokodiler gillar man dock. Krille Krokodil är hemma! Efter att kämpat för livet i Afrika är han, tack vare goda vänners och sin familjs enträgna kamp, äntligen på Falu lasarett. Här är nu krokodilstaden. Jag och Mange har blivit uppmanade att hälsa på. Var bara så där typiskt-er-dryga så kommer han garanterat att vakna. Vi ska göra vad vi kan för att hjälpa och lindra. Kämpa Krille!

Tebladstolkning. Det ligger i betraktarens öga. Det står skrivet i stjärnorna. Vi tror att vi vet och vet att vi tror. Men vi kan, det kan vi.

Källor:

Harari – Homo Deus

Wikipedia

cancer, Foto, Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt

bild 79 – pelargoner

20 september, 202020 september, 2020av adolphson

Skönhet. Lycka. Kanske kommer sådana ting inifrån oss själva. Med fantasins hjälp skapar vi människor sköna ting. Det är ännu en bland alla dessa saker som faktiskt definierar oss som människor.

Babylons hängande trädgårdar låg i dagens Irak och var/är ett av de klassiska sju underverken. Trädgårdarna lär ha byggts av Nebukadnessar II cirka år 600 f.v.t men det finns inga konkreta bevis för de verkligen har existerat. Det kan faktiskt handla om en urban legend. Trots att vi har relativt gott om källmaterial från Babylon nämns nämligen inte trädgårdarna där utan det är via vissa antika greker vi hör talas om dem.

Någon drog nyligen, helt välmenande (tyvärr? – förlåt, Göteborg igen), ner byxorna på mig genom att berätta hur jag kan framstå i olika sociala medier. Nämligen som någon som tycker fasligt synd om sig själv. Någon som känner sig ensam.

Huva. Verkligen huva. Men visst, tittar jag på mitt insta eller twitter så kan jag, mer än lovligt obehagligt drabbad av eftertankens kranka blekhet, förstå hur jag kan uppfattas.

Sålunda: huva. För så är det ju inte. Inte bra, detta. Allting kommer förr eller senare till ett slut och detta kanske faktiskt är min hållplats. Dags att plinga och kliva av från social media alltså. (Som om det vore möjligt.)

Nu är det möjligen inte i första hand just jag som borde kliva in i radioskugga, kan jag tycka. Fängelser i Somalia? Utvisa vissa människor enbart på grund av misstanke? Caesars hustru måste stå höjd över varje misstanke. Orimligt.

Kan vi inte börja med fängelser på Gotska sandön eller i västerdalarna innan vi föreslår Somalia?

Apropå skämt som inte faller väl ut. Jag föreslog nyligen för junior att jag kunde sadla om och bli polis nu på äldre dar. Det behövs ju fler sådana? Och så är jag en självutnämnd fena på sociala medier också, så där kunde jag efter studierna på Polishögskolan dra en polisiär lans. Nå, vad tycker du?

Han gav mig något av sitt karaktäristiskt surmulna mutter och bad mig avstå med hänvisning till den usla lönen. Yes, I’m in it for the money.

Humor. Glädje. Barnen har det. Barnen har det verkligen. Vilken källa till lycka. Så mycket lättare allt blir.

Jag roar mig med att försöka hålla liv i mina pelargoner. Det är så fridfullt och vilsamt att pyssla med vackra, lugna, saker. Jag planterade nyligen om växterna och konstaterade samtidigt för mig själv att alla utom en tycks ha överlevt. Dotter 1, som hörde mig, replikerade: Precis som vår familj, pappa.

Jag träffade nyligen falunestorn Magnus Pson Lennholm på jobbet. Vad gör du här, undrade han på sitt typiska vis (vi har arbetat två decennier på samma arbetsplats och dessutom gått i samma klass på gymnasiet), gå och blogga om lycka eller något!

Jag borde, vid eftertanke, kanske följa rådet. Ja, jag följer det gärna. Lycka. Skönhet. Vad är det, egentligen?

Tja, lyckoforskningen anser att det handlar om personlig status, respekt från omgiven och, tydligen, ett fördelaktigt yttre. Lite lustigt är att de flesta anser sig lite lyckligare än genomsnittet.

Viktigare är att man kan vara i ”negativ affektbalans” (mer eller mindre tillfälligt ledsen) – exempelvis på grund av att ens fru dött i cancer – men ändå i det stora hela vara relativt lycklig.

Lycka för mig är få se mina barn bli större. Att i mogen ålder kunna springa (relativt) obehindrat i fjällen. Att älska, och vara älskad av, mina barn. Att uppleva eller sakna den romantiska kärleken. Att inte vara en papperslös människa utan rättigheter. Att umgås med mina vänner. Att få syssla med vackra saker (som blommor, texter eller att vara med och göra musik). Att undervisa.

Nej, inte är det synd om mig. Jag är så välsignad vid en jämförelse. Jag älskar livet och är ännu nyfiken på det. Så kontentan är väl att jag måste sluta bete mig på ett digitalt vis som faktiskt inte speglar verkligheten.

Vi människor antingen skapar oändligt sköna ting eller så drömmer vi om dem. Ibland blir drömmen så stark att den nästan blir verklig, som tanken på några fantastiska trädgårdar i Babylon. Det spelar ingen roll om dessa faktiskt funnits eller inte, det är drömmen, längtan och känslan som är viktig.

Jag har mina egna klassiska underverk. Dotter 1. Dotter 2. Deras mor. Vårt liv tillsammans, vår historia. Mina vänner. Mina brorsdöttrar och svågerdotter. Drömmen om kärleken och det kommande livet. Och precis som med Babylons trädgårdar är det känslan, minnet, drömmen, som är det väsentliga.

Jag är faktiskt lite småkär i något varje dag. Ett leende, en vänlig gest. Ett musikstycke. Ett vackert sinne, ett skratt. En pelargon.

Skönhet. Lycka. Världen är full av detta. Det gäller bara att ta sig tid att se och att känna.

En dag kanske mitt porträtt i olja hänger i Rådhuset. Eller så bärs jag efter mandatperioden ut ur det doppad i olja (och fjädrar)

Relaterade blogginlägg

Herodotos

Nebukadnessar

Källor:

Filosofilexikonet

Wikipedia

Bistånd, Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Livsåskådning, Politik, Uppsala/V-dala

CSN contra mundum

4 september, 20205 september, 2020av adolphson

För en tid sedan gjorde jag mig skuldfri gentemot CSN.

Inte för att skryta (eller jo, kanske lite för jag är faktiskt mycket stolt över det) men vårt mellanhavande ledde till examina från två olika universitet, en högskola samt ytterligare några strökurser här och där (mångkulturellt lärande, som det hette på 1990-talet, samt diplom från franska vinakademin, minsann).

Diplom från franska vinakademin, minsann

Eller som en 90+ande släkting till Malin uttryckte det när jag skulle presenteras för den jämtländska släkten inför vårt bröllop: åhå, en studerad karl. Så trevligt! Men, la han till samtidigt som han gav mig ett varmt och rejält handslag som drog ner den sturske Uppsalastudenten till en mer välbehövligt jordnära nivå, farfar var visst bonde? Glöm inte det.

Jag har i möjligaste mån försökt stanna kvar på, i, eller bevara något av, den jordnära nivån för det är allt bra gosigt därnere i myllan. Och jag är ju studerad, bevars, jag har alltid en livlina att tillgå.

Hursomhelst, faktum kvarstår: studielånet är det bästa lån jag tagit för tänk vilken avkastning jag fick på det! Tänk vilken avkastning Sverige fick! Examen. Bildning. Jobb. Den stora kärleken, familj och god, livslång vänskap.

Det där lånet möjliggjorde allt jag har och allt jag är.

Jag har nu arbetat och verkat, betalat skatt och utbildat tusentals elever under dryga två decennier. Deltagit i föreningslivet, betalat medlemsavgifter för mig och mina barn, engagerat mig i demokratin. Och lånet är alltså avbetalt, jag är skuldfri.

Får jag vara frisk ämnar jag fortsätta arbeta och bidra så långt upp i ålder jag förmår. Så: tack CSN. Tack Sverige. Vilken ynnest. Jag hoppas och tror att jag visade mig värd investeringen. Tack för ni trodde på mig, det var den avgörande skillnaden.

Kanske tillhör en potentiell läsare kategorin som hade skänkt mig en gillande tumme om jag slutat här. Men nu kommer fortsättningen som, gissar jag, kommer att få en stor del av potentiella gillande tummar att förvandlas till arga, röda emojier.

(Här kan det dock vara värt att påminna sig om att tumme upp från kejsaren på arenan innebar döden för den besegrade, upp med svärdet, medan tumme ner innebar barmhärtighet, att vinnaren skulle sänka garden.)

Den ekonomiska skulden är alltså återgäldad men inte samvetets skuld.

Jag tror på utbildning i alla lägen. För att främja utveckling, såväl personlig som samhällelig, för att lösa problem, minska våld mot kvinnor, lösa klimatkrisen, minska kriminaliteten – you name it. Utbildning är nyckeln till allt, i teori och praktik.

Jag förstår rent intellektuellt att Sverige inte kan ta emot all världens flyktingar. Men vi kan ta hand om dem som redan finns här, och som ofta har befunnit sig här i flera år.

Jag träffar några av dem varje dag. Som trots att de bär all världens sorger och oro på sina axlar envist kämpar på. Alla klarar inte pressen. Men vissa gör det. De som inte gör det försvinner ofta in i samhällets undervegetation. De som kommer ut därifrån, om de någonsin gör det, är ofta förvandlade till någon som får mig att sätta det samvetsgrant utvalda vinet i vrångstrupen.

Min egen resa tycks mig tämligen futtig vid en jämförelse.

Sverige! Ge oss som jobbar med utbildning på olika nivåer samma möjligheter som kom mig till del när jag var ung. Satsa på dessa barn, ungdomar och vuxna. Låt dem stanna. Utbilda dem. Det kommer att ge oss en fantastisk avkastning. De kommer att göra oss stolta.

Jag tror vi alla då och då behöver ett gediget, varmt och rejält handslag som drar ner något av det sturska inom oss till en mer välbehövligt jordnära nivå och som påminner oss om vad vi en gång var.

Min resa är inte på något sätt unik. Jag är en hyfsat normal människa som tack vare samhällets hjälp lyckades förvalta mina förmågor. Min skuld till CSN är betald men paradoxalt nog har lånet på samvetskontot vuxit i motsvarande takt som studieskulden minskat. Hur skulle jag någonsin kunna neka någon möjligheten att göra samma resa som jag? Hur skulle en sådan resa någonsin kunna vara något dåligt?

Jag tror inte någon kan ge mig ett enda argument som övertygar mig om motsatsen därvidlag. Det tummar jag på.

Som det står skrivet: det är lätt att vara ovänlig och elak. Att hålla på reglerna. Vänlighet, generositet och godhet som livsstil kräver dock verklig styrka.

Och apropå utbildning – ska vi problematisera den?