Livsåskådning – Sida 2

bild 173: Goliat vs Rötter

27 juli, 202527 juli, 2025av adolphson

Ibland, nästan alltid egentligen, förstår man inte det fulla värdet av en upplevelse innan den hunnit bli till ett minne.

Rötterna går djupt och Goliat sover sin törnrosasömn. Det har han alltid gjort.

Vi ger nyplanteringen femtio-femtio i chans till överlevnad, svågern och jag.

Där ligger han. Goliat. Jajamän. Mer sa inte morfar innan han vände på klacken och stödd på käppen spatserade iväg mot något göromål. Det var sommar i Halsvik och jag kan väl ha varit i tioårsåldern. Min fantasi skenade och jag kastade mig ut i lekens jakt efter underbara öden och äventyr. Gläntar inte Goliat på ögonlocket? Det morfar avsåg var den karaktäristiska klippsiluetten i norra delen av viken som formar bilden av en (förhoppningsvis!) sovande jätte. Eller kanske är det en gammal kung eller möjligen en sioux man ser. Kärt barn har många namn.

Han e grann, häcka är ett annat av morfars yttranden. Då syftade han på den gamla, om den är jämnårig med huset är den från 1936, oxel som omgärdar vårt hus. Västsidan mot havet är dock mer utsatt av väder och vind – så värst grann är den nog inte längre, är jag rädd. Ett träd är dött och sedan några år borttaget vilket bildar en öppning i häcken för kanadagäss och någon gång vilsekomna turister att spatsera in igenom. Därför, och av estetiska skäl, flyttade vi dit en yngre buske från östsidan som ändå skulle tas bort. En chansning, helt klart. På kvällarna släktforskar jag och upplever egna minnen blandade med det förflutnas mylla som både bokstavligen och metaforiskt drabbar mitt känsloliv. Det är spännande.

Jag minns när mor och far under 1970-talet tittade på tv i gillestugan i Falun. Fattiga och Rika, Rötter, Onedinlinjen, Baretta, Hedebyborna, Raskens, Kojak – alla ikoniska serier. Serien Rötter gjorde särskilt stort intryck, det är berättelsen om Kunta Kinte, en man från Gambia som blir tillfångatagen av slavhandlare och förd till Amerika. Serien följer flera generationer av hans ättlingar.

Morfar. En jätte. Styrsö är sig inte likt utan dig

Goliat är en figur från Bibeln. Han var känd för sin enorma styrka och storlek. Goliat utmanade på envig och David, en herdepojke, accepterade utmaningen. Trots sin litenhet och att han inte bar rustning lyckades han besegra Goliat med en enkel slunga och en sten. Detta har blivit en symbol för att den lille kan besegra den store genom mod, tro och list.

Det är inte alltid ett enda stort lyckorus att som ensam förälder hantera minst två, ofta fler, tonåriga kvinnor. Vi harvar på i husen i Halsvik och Falun. Ibland känns det som att jag driver ett halvtaskigt dagis, ibland som att offras på altare i de häftiga humörsvängningarnas tabernakel. Men ibland känns det fullkomligt underbart. Jag klarar det, allt som oftast, genom mod, tro och list. Och genom villkorslös kärlek. Dessutom är jag faktiskt inte ensam, jag har både det förflutna och olika människor omkring mig. Ragna, exempelvis. Nu har hon åkt hem till Falun medan jag när förhoppningen att något frö jag sår (eller pärlorna jag kastar) kanske slår en liten, ynka rot hos tonåringarna.

Ragna. Styrsö är inte det samma utan dig

Jag struntar i att fira min födelsedag i dystra november, istället uppmärksammar jag mina namnsdagar som infaller på sommaren och ofta i Halsvik. Jag firar således mina namn med lagom mycket pompa och ett kryddmått ståt med två veckors mellanrum. Jag är tacksam för dået, älskar nuet och hoppas på framtiden. Inom mig för David och Goliat sin kamp. Tiden är min vän, ge allt tid så löser det sig. Relationer eller oxel, det är ingen skillnad.

Rötterna går djupt. Jag ger mig själv femtio-femtio som nyplantering i släktträdet. Å ena sidan är jag snart lika gammal som mor var när hon blev sjuk. Å andra sidan blev morfar nittiosju. Vem vet när löven vissnar och rötterna släpper. Släktingarna jag möter i arkiven vet. Passa på att leva, fånga dagen, gör ditt liv storslaget, viskar de till mig – precis som i filmen Döda poeters sällskap.

Han hade rätt, morfar. Häcken är grann. Men ingen jag pratat med här på ön kallar Goliat för Goliat. Det var han som fick stryk av David, va? Man känner sin katekes, tydligen. Vanligare benämning på naturfenomenet är ”Karl XII” eller ”Indianen”. Innan sly växte på berget såg man ansiktet på en liggande person i profil som påstods tillhöra amerikansk ursprungsbefolkning. Eller Kalle dussin. Men Goliat verkar vara morfars egen uppfinning. Han kanske ville lära mig något. Så ett frö. Eller så hittade han på det för att han inte gillade de andra namnen. Man kan aldrig så noga veta för morfar var gåtfull.

Vid närmare eftertanke ger jag mig själv noll chans till överlevnad. Iallafall i det långa loppet. Det känns faktiskt trösterikt att oxeln lär överleva mig. Ett samhälle blir bra när människor planterar träd i vars skugga de vet att de aldrig kommer sitta, sägs det ju.

Någon gång i en avlägsen framtid kanske en avkomma till tonåringarna får för sig att gräva bland gamla rötter och hitta – mig. Sin morfar. Förbryllad kanske hen undrar var jag fick att klipporna i Halsvik kallas Goliat ifrån. Men jag kommer inte att vakna, inte ens lyfta på ögonlocket. Det enda jag kommer att göra är att vara en bekräftelse på rötterna går djupt.

Jag är tacksam för alla minnen som hjälper mig att älska nuet. Tänk så mycket som redan hänt denna sommar. Till delar av det lovar jag att återkomma men ännu har dessa händelser inte stelnat till minnen.

Relaterade blogginlägg

Musk:

Källor:

Bibeln, Första Samuelsboken

Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, styrsö

bild 172: Simeon Styliten

13 juli, 202513 juli, 2025av adolphson

Det är livet på en pinne.

När är ens bäst-före-datum? Det är stilla och varmt på ön. Kyrkklockor ringer på avstånd. #Slowrun, #trailrun och allt vad kidsen kallar det. Så länge hålfoten håller tänker jag ägna mig åt detta och i synnerhet på Styrsö. Att avsluta med ett dopp är…, ja närmare Gud går det inte att komma. Just idag kallar alltså basilikans klockor samtidigt några utvalda att följa någon för mig okänd till sista vilan. Vid några tillfällen på rundan kan jag se Vinga fyr.

Jag tror han klättrade upp på en pelare för att finna en plats där allt spelar mindre roll. För att slippa oväsen, brus, krav och måsten. För att öva sig i balans och finna frid. Det låter lockande. Fast det där med att ständigt avstå och försaka, nej, det tror jag inte är min väg. Ibland askes, ibland överflöd. Inte bara det ena. Jag undrar förresten vad han fäste blicken på under trettiosju år. En fyr? Inte Faros iallafall, för den syntes väl inte från Alexandria till Syrien. Och vad funderade han över däruppe?

Simeon Styliten (även känd som Simeon pelarhelgonet) levde 390-459 och var en kristen asket verksam i det som numera är Syrien. Han är känd för att ha tillbringat trettiosju år stående på en pelare för att komma närmare Gud och undvika världsliga frestelser. Därav namnet “Styliten” som kommer från grekiskans stylos som betyder pelare. Han började sin bana på en liten pelare, enbart några meter hög, för att senare avancera upp till varianter på 15–20 meter. Det går att öva upp sin balans, tydligen. Han gjorde detta för att han ville leva i extrem enkelhet och, som sagt, få en närmare kontakt med Gud – enligt föreställningen att denne finns i himlen. Simeon ville isolera sig och undvika distraktion. Trots det samlades stora folkskaror nedanför hans pelare för att höra honom predika eller be om råd. Han blev under sitt liv ett slags, aningen motvillig kan man tänka sig, andlig institution och en stor basilika byggdes efter hans död på platsen för hans pelare – ruinerna lär finnas kvar än idag.

Lite av det där kanske man bör ta med sig in i sitt eget liv, oaktat hur var och en definierar Gud. Mange säger att en bra gubbövning för balans är att varje dag stående och utan stöd ta på och av strumporna. Det känns på något sätt rimligare än att balansera i toppen av en pelare. Thuresson lagar mest mat. Också ett gott sätt att gå genom livet.

Arselindex är ett mindre känt uttryck för hur mycket ändalykten fallit över tid, ett öde som genom åldrandet ofrånkomligen drabbar både män och kvinnor. Men vad spelar ett par fallna skinkor för roll, jag bekymrar mig inte nämnvärt. Hålfotens nedfall påverkar mig mer. För att påminna mig om balans funderar jag på att tatuera in ”Finn” på den ena skinkan och ”crisp” på den andra. Bättre det än en delfin som motiv – för den blir med tiden enligt arselindex lätt en blåval.

Jag har slutat ha min akademiska titel i brevfoten på mail. Numera står mitt namn och titeln ”humanist” som avsändare. Vad kommer sig denna förändring av? Någon form av insikt, måhända, att människor är mer än titlar och att jag vill att man ska lära känna mig utan mina eventuella dylika. Dessutom är det fånigt att titulera sig om det inte efterfrågas, säger Ragna. Så det blir framöver ”humanist”, för något måste det ju stå. Eller?

Thuresson levererar inte havets blodpudding eller dödsfärsen från Turkiet

Jag predikar mest för tonåringar men dessa samlas inte i skaror nedanför altanen i Halsvik för att lyssna. Det blir mest digital predikan. Döttrarna tycker inte om att jag skriver punkt efter en mening i våra SMS-konversationer. Det kan tydligen uppfattas som lite läskigt. Motfrågan hur man annars avslutar en mening lämnas obesvarad.

Det är skillnad på att ”gå med håven” och ”gå med hoven”. Det första är att sukta efter beröm och bekräftelse medan det andra mer borde avse ”en black om foten”. Jag grubblar, där uppe på min pelare, över båda formuleringarna. En håv är sannolikt bättre än en hov vid sjönöd på livets stora vida ocean.

Jag frågade om döttrarna köpt fräsch (avseende bäst-före-datum) färs till tacosen. Nej, vi köpte dödsfärsen från Turkiet, blev det ungdomligt sarkastiska svaret. Var inte så gubbig, pappa fortsätter de och får visst medhåll av Ragna.

Styrsös basilika var tyvärr stängd när jag skulle ta med de besökande vännerna på gudstjänst. Ville man njuta andlig spis fick man denna söndag ta sig till Donsö. Så det fick bli en närmast religös upplevelse i Halsvik istället. Och en annan spis än andlig.

Simeons strävan är inte min. Jag har istället en tendens att sätta andra människor på piedestal. Att klättra upp själv är nämligen alldeles för svårt. Jag tror alla vill förstå tillvaron och gör det genom att på olika sätt söka balans och frid. Ibland njuter man av livets goda, ibland blir det blodpudding. Löpning på Styrsö är min pelare. En av anledningarna till att jag åker hit är att komma närmare mig själv och undvika vardagens blackar om (mina) fallna hålfötter. Jag vistas här för att komma närmare det förflutna samtidigt som jag tar ut riktningen inför framtiden. Det finns alltid en framtid. Balans, alltså. Balans är frid.

Jag undrar hur Simeon fick mat, gick på toa och sånt. Han måste ju ha tagit pauser, kanske var det hål i pelaren och han ofrivilligt uppfann världens första mulltoa? Pelaren måste även rimligen varit tillräckligt stor så han kunde sova ordentligt annars hade han blivit galen. Och varför slutade han plötsligt sin strävan, efter trettiosju långa år? Hur som helst, ner kommer man alltid på det ena eller andra sättet.

Det kommer en tid när jag inte kan springa, när ingen längre efterfrågar mina tjänster och kyrkklockorna i Styrsös basilika kallar några få att följa mig till familjegravens vila. Kanske sitter då min vänner, nära och kära i glesa bänkrader och minns en hyfsad människa, en humanist. Men det är inte idag. Idag sprang, badade, älskade och levde jag. Det är inte jakten på rekord som får mig att hålla på, det är mer strävan att hålla på länge. Slow run, helt enkelt. Så länge man fortsätter framåt är ens bästa tid här och nu. Fast stillastående kanske inte är så dumt det heller.

Det är livet på en pinne, helt enkelt.

Relaterade blogginlägg:

Täckminnen

Musik:

Unforgettable

Alla vill till himlen

Himlen

Källor:

Religionslexikonet

Livsåskådning

Trollkarlens lärling

1 juni, 20251 juni, 2025av adolphson

Kan ett barn vara galet? Aldrig kunde jag föreställa mig att mitt eldprov, min stora uppgift i livet, skulle bli att ensam lotsa mina barn från barndomen till vuxenlivet. Det är visserligen en realitet för många, ändå kunde jag aldrig föreställa mig det för egen del.

Vi är alla trollkarlar. Och därför måste vi vara försiktiga med vilka framtida människor vi skapar. Vadå skapar?! Likaledes bär föräldrar ansvaret för hur deras barns kommande liv gestaltar sig. Jo, men så har det väl alltid varit?

Dagens lärlingar är morgondagens trollkarlar

Goethe skrev 1797 den sedelärande berättelsen trollkarlens lärling. Berättelsen handlar om en gammal trollkarl som för ett tag lämnar en ung lärling att ansvara för verksamheten. Lärlingen vill, så som ungdomen ofta plägar, underlätta det tråkiga vardagslivet och använder därför en av trollkarlens hemligheter för att få en kvast att hämta vatten åt sig. Men lärlingen vet inte hur man stoppar kvasten, tänkte inte på det, vilken fortsätter hämta mer och mer vatten. Översvämning hotar och i panik tar lärlingen en yxa för att hugga sönder kvasten men försöket är fåfängt – han delar den i tu vilket istället ger två kvastar som hämtar ännu mer vatten. Sensmoralen är att aldrig åkalla krafter man inte kan kontrollera.

Berättelsen är tillämpbar inom en mängd områden. Inom föräldraskapet, inom lärarens yrke, inom politik och vetenskap. Det handlar om en situation där någon experimenterar eller hanterar krafter, tekniker eller processer som hen inte riktigt förstår eller kan kontrollera – vilket i sin tur riskerar att leda till oväntade eller farliga konsekvenser. Utvecklar vi teknik (exempelvis AI eller genteknik) utan att noga övervägt konsekvenserna kan resultatet bli ödesdigert. Likaledes om vi fattar beslut utan att vi förstår de långsiktiga effekterna. Även vilken typ av utbildningssystem ett samhälle har och vilket ansvar man tar som förälder får stora konsekvenser för framtidens vuxna.

Min filosofi går ut på att hjälpa eleven att utveckla förmågor som hen genom livet alltid kan lita och falla tillbaka på. Lära sig konsten att formulera sig. Inte enbart reproducera kvastar (fakta) utan även ett dra egna slutsatser. Att tro på sig själv. Var ingen robot – däremot ditt eget kraftverk. Lev. Så säger jag lite klyschigt. Jag tror inte på marknadsskolan, jag tänker att vi genom den satt igång något som kan få oanade konsekvenser. Utbildning är inte liktydigt med företagande.

Flickorna fick här förleden fira ännu en mors dag utan sin mamma. De klagade lite galghumoristiskt över det. Mitt förslag, att istället fira två fars dag, avslogs emellertid utan pardon på familjerådet. Med humor slår man världen med häpnad. Förlora aldrig din godmodighet eller din humor, nyttja inte andra droger än (möjligtvis) alkohol och bli inte ihop med en idiot (men en bilmekaniker eller hantverkare vore super), säger jag till flickorna. Min filosofi som förälder går ut på att hjälpa dem att utveckla förmågor som de genom livet alltid kan lita och falla tillbaka på. Lära sig att formulera sig. Att tro på sig själva. Var ingen robot – däremot ditt eget kraftverk. Lev. Ha kul.

Jag går igenom 1970-talet med eleverna. Förutom magisterns födelse såg detta årtionde allehanda storartade ting. Som flourtanten exempelvis. Uppgiften för dagen blir att analysera just flourtanten. Vad säger denna företeelse om ett samhälle? Jag drömmer mig plötsligt bort, zoomar ut, till ett klassrum på Södra skolan där trettio barn i början av 1980-talet samfällt och tålmodigt gurglar flour under en barsk flourtants bastanta överinseende. Tänk att få bli flourtant, att ha den titeln på visitkortet.

Jag ansågs vara ett galet, i stort sett omöjligt barn. ”MBD-unge”, var inte sällan tillmälet, sådant var okej att säga på 1970-talet. Man rekommenderade mina föräldrar att ta mig till barnpsykolog. En hygglig karl med skägg, pipa, gabardinbyxor, manchesterkavaj och gulbrun skjorta. Men han fann inget fel. Ett förvisso livligt men glatt barn, löd hans dom. Och jag har trots allt vuxit upp till en rätt rimlig vuxen. När jag i tonåren konfronterade pappa om saken svarade han att ja, det där var inte bra. Jag borde ha trott och litat på mig själv och mamma. Och på dig. Men det är en erfarenhet – för oss alla. Ska vi spela pingis? Det hela sticker ut som en lite komisk detalj under min uppväxt. Jag fäster ingen vikt vid det utan tänker istället på pappas fullständigt briljanta trollformel: jag tar ingen kritik nu, återkom när han är vuxen. Han var förvisso något av en trollkarl, pappa, men det är å andra sidan alla.

Många håller inte med mig. Men jag utgår alltid ifrån att eleverna och flickorna inte har fel, utan att om saker inte är som de ska är det något som stör. Det gäller att vifta med trollspöet för att trolla bort störningsmomentet. Inom utbildning och i föräldraskap sätter vi ofrånkomligen igång krafter vi inte kan förutse konsekvenserna av. Men rätt hanterat kan resultatet bli enastående. Man kan aldrig kontrollera ett barns utveckling eller en elevs lärande, nej, man bör inte ens försöka.

Varje dag går jag igenom mitt eldprov. Ibland går det bra, andra dagar inte. Jag hoppas jag över tid består det. Det finns ytterst sällan genvägar.

Relaterade blogginlägg

Hokuspokus

Musik:

The Robots

Ombra mai fu

Källor:

Harari: Nexus

Film och TV, Historia, Livsåskådning, Resor, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Två av oss

25 maj, 2025av adolphson

There can be only one. Två av oss.

Vem är man egentligen, och vart är man påväg?

Det finns tydligen två av mig. Så obehagligt. Jag kanske borde röra på mig? Skaka av mig min dubbelgångare. Men är det en yttre eller inre tvilling vi talar om? Nja, men det finns faktiskt två jag. Ett jag före Uppsala och ett efter, finns det iallafall. Mitt vuxna jag föddes i Uppsala. Jag fick allt där. En utbildning, vänskap, kärlek, ett liv. Och när resten av livet då och då går lite i moll så är det kanske inte så konstigt att jag i tanken återvänder dit.

Vilket struntprat. Man formas ju hela tiden. Kanske är det i Falun jag fått allt.

På den tiden jag tittade på tv-serier var Vikings en. Man kan väl säga att den spårade ur efter ett tag. Med visst nöje kunde jag dock konstatera att i serien var företeelser som betyder mycket i mitt liv, Kattegatt och Uppsala, gestaltade på ett helt annat sätt än verklighetens förlagor. Men ibland måste man kasta loss, i både fantasin och verkligheten, och det finns aldrig någon väg tillbaka. Vem vet vart vindarna bär.

En som följde i de verkliga vikingarnas sjöspår var Jonas Brunk, 1600-1643. Bördig från Sävsjö i Småland lyckades denne företagsamme man på krokiga vägar göra karriär i nederländska handelsflottan. Men resan tog inte slut där, han tog sedermera sin familj över havet till Nya Nederländerna och köpte en bit mark av ursprunglingsbefolkningen. Familjen Brunk blev därmed de första européerna som bosatte sig öster om Manhattan. Han lär förresten ha varit en bildad människa med tanke på det bibliotek han lämnade efter sig och blev för övrigt en betydelsefull person i kolonin. Han ändrade sedermera namnet till Bronck vilket gav namnet på den framtida stadsdelen The Bronx i New York.

Personen som tog emot min registrering för delegater på årsmötet för Folkrörelsearkivet i Dalarna flackade med blicken. Fredrik Adolfsson? Ja, svarade jag. Det är inget ovanligt att man stavar mitt efternamn fel. Här är jag! Du har ju redan registrerat dig? Du ska vara sekreterare på mötet. Eh, nej? Jag kom just och står här, svarade jag lika förvirrat. Och sekreterare på årsmöte, brukar man inte förankra sånt i förväg? Som det visade sig hade jag en namne på samma möte. Vad är oddsen? Denne Fredrik har en facklig bakgrund och hade, berättade han när vi under stor munterhet till sist träffades, ofta utsått gliringar och smälek när jag skrivit insändare och debattartiklar i hans namn. Eller hans och hans – hursomhelst, slutet gott. Resten av mötet tillbringades i det tillstånd av den uppsluppna munterhet som endast tillfaller två personer med samma namn.

Ibland avundas jag en människa som endast är begåvad med samma efternamn som jag, nämligen min lillebror. Han grubblar möjligen inte lika mycket och har definitivt en mer pragmatisk inställning till tillvarons bergochdalbana än undertecknad. Får han en gingrogg och cigarr är han nöjd. Vad mer står egentligen att fika efter?

Vi har måhända alla ett janusansikte. När jag fantiserar om att återvända till Uppsala söker jag inte mitt unga jag, däremot mitt inre. Den jag egentligen är. Jag tror faktiskt det börjar bli dags att lätta ankar. Ta de grå skeppen. Snappa åt sig guldklockan och dra, som Mange sammanfattar det. Tecknen i skyn talar för det. Den dag vindarna bär seglar jag kanske åter mot Uppsala. Hem till Uppsala, bort till Uppsala.

I filmen Highlander är ett citat there can be only one. Oavsett om jag rör mig i Uppsala eller simmar i Kattegatt eller går runt gruvan är jag samma person. Lite äldre bara. Men man kan aldrig besöka Uppsala eller nedstiga i Kattegatt två gånger. Oavsett hur mycket man rör sig finns det bara en sanning: det blir aldrig som man tänkt sig. De måste förenas de två, mitt inre och yttre jag. Jag tror jag ska be Mange framföra sin patenterade version av ”två av oss”. Vad man än grunnar på då så får detta tankarna att skingras och man brister ut i ett kiknande gapskratt.

Nä, man får allt dras med sig själv. Och man måste förlåta sig själv. Trivas med sig själv. Jag är inte så tokig, ändå. Mange brukar säga att om jag varit tjej hade vi varit ihop. Jag, lyckans man. Jag, en clownfisk i svarta havet. Jag, vindarnas gud. Det finns alltid ett nytt öster om Manhattan. Eller öster om Eden. Skepp ohoj! Och kärlen finns överallt. I Falun, exempelvis. Staden jag fick allt i. Livet, genom min födsel. Ett arbete, två döttrar, vänskap och kärlek.

Det som en gång tog mig till Uppsala var nyfikenhet på livet. Den nyfikenheten finns kvar. Det är den som lyfter upp mig när tillvaron går i moll. Som Mange brukar säga: det som passerar är tid. Man bör inte ägna allt för mycket av den till att fundera vare sig framåt eller bakåt. Eller som jag brukar säga: min bästa tid är nu.

Man är den man är, ständigt på väg.

There can not be only one. Två av oss

Relaterade blogginlägg

Musik:

Who wants to live forever

Uppsala är bäst

Två av oss

Källor:

Berggren: Historien om New York

Historia, Livsåskådning, Spännande människor

Judas, Pontius och gänget

20 april, 202520 april, 2025av adolphson1 kommentar

Läget var spänt i Jerusalem påsken år 33. Flera uppror hade ägt rum mot den romerska ockupationsmakten och ståthållaren Pontius Pilatus hade hårt slagit ner dessa. Särskilt var Pilatus på sin vakt mot karismatiska kungapretendenter och olika sorts predikanter som kunde uppvigla folket – Johannes Döparen hade nyligen avrättats.

Den romerske ståthållaren i Jerusalem vid tiden för Jesus är, tack vare Bibeln, välkänd. Han var allmänt avskydd och ansedd som en aggressiv tyrann ökänd för att vara mutbar, våldsam, nyckfull, genomföra ändlösa avrättningar samt sin allmänt vildsinta grymhet. Till och med medlemmar ur den kungliga familjen (dynastin Herodes var själva inga duvungar direkt) såg honom som grym utöver det vanliga.

Vid påsk var det den populäre Jesus tur att ställas inför skranket. Berättelsen om hur han förråds av Judas (som får betalt för att sälja information om var Jesus befann sig) och grips i Getsemane är välkänd. Efter visst tumult fördes Jesus om natten (för att undvika uppmärksamhet) till templets överstepräst Kajafas. Oturligt nog så sammanföll den romerska ockupationsmaktens och det judiska religiösa ledarskapets intressen att göra sig av med Jesus, bland annat därför att han i sina predikningar utmanat båda grupperna.

Mitt i natten förhördes Jesus av Kajafas. Viktiga frågor ställdes. Hade han verkligen hotat att riva templet och bygga upp det igen på bara tre dagar? Och menade han att han var Messias, frälsaren? Länge vägrade Jesus svara på frågorna men yttrade till sist: Människosonen ska sitta på maktens högra sida och komma på himlens moln. Därmed var saken klar, menade Kajafas och de runt honom. Jesus hade hädat och skulle dömas till döden. Han skickades vidare till Pilatus. Denne ville dock bringa klarhet i hur stort hot Jesus egentligen utgjorde och frågade Du är alltså Judarnas kung? och fick svaret Du själv säger det. Pilatus ordnade därefter en gemensam rättegång mot Jesus, mördaren Barabas, två tjuvar och (möjligen) flera andra upprorsmän. Pilatus erbjöd som en gest av god vilja att frige en av fångarna och folkmassan föredrog Barabas.

Den här delen av berättelsen verkar tveksam eftersom det vanliga var att Rom utan pardon lät avrätta upprorsmän, helst om de liksom Barabas mördat. Jesus dömdes till korsfästelse men Pilatus sköljde (enligt evangelisten Matteus) symboliskt sina händer och menade sig oskyldig till den här mannens blod. En förklaring till detta kan vara att Pilatus var rädd att någon av alla profeter eller kunga-wannabees som ständigt dök upp faktiskt skulle vinna folkligt stöd och bli till ett verkligt hot. Jesus var som sagt populär. Bibeln antyder att Pilatus på något sätt skulle känt på sig Jesus gudomliga ursprung och uppsåt men givet Pilatus omvittnade karaktär i övrigt förefaller detta osannolikt.

Den kristna historien har ofta pekat ut det judiska prästerskapet som skyldiga till Jesus öde men dessa kunde själva utfästa dödsdomar om de så önskade, utan att dra in romarna. Det finns därmed anledning att tvivla på den etablerade bilden och istället anta att processen mot Jesus var en rent romersk operation. Även påföljden, korsfästelse (nedan), talar för det. Först piskades Jesus med en läderpiska som var försedd med spetsar av ben eller metall – en metod som ofta ledde till döden. Sedan leddes han och hans medfångar iväg, svårt blödande efter piskningen, med en skylt med texten Judarnas Konung. Detta skedde antagligen fredagen tredje april år 33. Jesus bar som brukligt korset själv (men fick hjälp en bit på vägen av en viss Simon från Kyrene) till avrättningsplatsen Golgata (Golgata betyder skalle på arameiska) en plats som låg belägen strax utanför staden.

Väl framme erbjöds Jesus vin med myrra för att bli lugn strax innan korsfästelsen men avböjde detta. Han spikades fast på korset som restes upp mot en påle. Man fäste skylten ovanför huvudet på honom. Korsfästelse var ett vanligt förekommande romerskt straff (och metoden var gammal och välkänd redan på Jesus tid) tänkt att förnedra och avskräcka. Straffet innebar en plågsam död där dödsorsaken lika gärna kunde vara värmeslag, hunger, törst, chock eller kvävning. Arkeologiska fynd i utgrävda gravar visar att man, för att offret inte skulle förblöda, spikade fast vederbörande genom underarmarna (inte genom handflatorna) och i fotlederna. En korsfästes naken: männen framvända och kvinnor bakvända. Det gick att styra hur långsamt en dömd skulle avlida. Genom en liten hylla placerad under skinkorna och fötterna kunde man överleva i flera dagar. Tre, exempelvis. Skulle offret istället dö fort krossade man benen så offret kvävdes snabbt.

Bödlarna (i det här fallet romerska legosoldater från Syrien och Grekland) kunde alltså förlänga eller förkorta pinan men i fallet Jesus ville Pilatus inledningsvis visa hur det gick om man trotsade Rom. Tiden gick och Jesus fiender kom till Golgata för att håna och skratta åt honom. Hans närmaste, Maria från Magdala, hans mamma och den lärjunge Jesus älskade mest (som har antagits varit hans bror Jakob), kom också. På kvällen sa Jesus att han var törstig och man blötte en svamp med surt vin och sträckte upp på en isotopstjälk. Efter ett tag tycks Jesus förtvivla och ropar: min Gud min Gud varför har du övergivit mig. Ytterligare en stund senare säger han till Jakob: Där är din mor och bad honom ta hand om henne. Om det rör sig om Jakob och denne är hans biologiske bror så känns yttrandet logiskt. Plötsligt utbrister han: det är fullbordat och förlorar medvetandet.

Pilatus är vid det här laget stressad. Det är stora folkmassor i rörelse i Jerusalem (det är ju snart påsk och sabbat) och flera upprorsförsök har som sagt redan kvästs. Han vill nu snabba på avrättningen. Soldaterna får order om att krossa benen på de andra men Jesus verkade redan död så de sticker honom i sidan med spjut. Kanske var detta den faktiska dödsorsaken. De anhöriga och anhängare till Jesus fick tillstånd att snabbt begrava honom i en grotta så som seden var. Kroppen parfymerades och lades i en svepning. Idag ligger Den Heliga Gravens Kyrka på platsen och sannolikt på den korrekta platsen då lärjungar snabbt började samlas och högtidlighålla den.

Hur gick det för de andra i dramat? Om Judas finns det två berättelser. Antingen köpte han en gård för de trettio silverpenningar han fick för att han förrådde Jesus men dog plötsligt när han oturligt sprack upp och inälvorna rann ut på åkern. Enligt en annan tradition hängde han sig strax efter korsfästelsen djupt ångerfull. Lärjungarna började snart samlas och sprida budskapet och berättelserna om Jesus. De valde Jesus bror Jakob till ledare. De kallades Nasareer och blev en snabbt växade judisk sekt.

Pilatus fortsatte sina nidingsdåd i kejsar Tiberius namn. En tid senare gav han sig på en ny judisk sektpredikant som utgjorde ett hot. Pilatus anföll sekten med kavalleri och åstadkom massaker. Detta var en gång för mycket och han höll nu på att driva hela Jerusalem till öppen revolt. Pilatus chef, guvernören för hela Syrien, Lucius Vitellus, avskedade honom (till innevånarna i Jerusalems stora glädje) för att återupprätta ordningen. Enligt vissa källor skickades han hem till Rom för att ställas inför rätta. Han avrättades eller begick självmord år 39. Även översteprästen Kajafas fick sparken.

Hela berättelsen baseras i stort sett på evangelierna, helst Markus och Lukas. Det är i stort sett inget gudomligt eller övernaturligt i stora delar av berättelsen. Man kan läsa i evangelierna om hur det gick till när Jesus återuppstod från döden men det går naturligtvis inte att vetenskapligt bevisa den delen. Tror man inte på återuppståndelsen kan en alternativ förklaring vara att Jesus kropp flyttades, antagligen med såväl Pilatus som Kajafas goda minne, till en grav i avskildhet av de anhöriga. För alla sörjer vi en anhörig oavsett hur relationen sett ut och de flesta vill sörja ifred.

—

Källor:

Allt går som sagt att läsa i evangelierna Markus och Lukas. En av få icke bibliska källor som finns att tillgå är den samtida judiske historikern Josefus.

En mer realistisk skildring av passionshistorien (passion kommer av latinets patio = att lida) är filmen Passion of the Christ där skådespelaren James Caviezel bildtroget skildrar Jesus.

—

Musik:

Någon av passionerna, kanske?

Bloggens samlade (spellista)

—

Relaterade blogginlägg:

Gudskomplex

Jesus brorsa

Livsåskådning, styrsö

Sommarslätt

13 april, 202513 april, 2025av adolphson

Varför? Hur?

Styrsö. Våren är i antågande. Gillar jag våren? De oersättliga dör ju alltid då. Det är i dagarna ett år sedan pappa, tio sedan Helena och sex sedan Malin hoppade över respektive gärdesgård. Snart är det trettio år sedan mor lämnade. Tre av dem vilar i graven här på ön. Det vill jag nog göra själv när den dagen kommer. Men där är vi inte än. Icke desto mindre: tiden går och saker förändras. Jag lånar Åsas fina ord om hennes Gingen.

Fem år har gått
anar något nytt,
minns utan att sakna så det svider.
Värmen och glädjen över det vi hade och delade överväger. I alla fall för det mesta.

Känslor. Lycka. Förnuft. Vetande. Varje iPhone innehåller mer kunskap än biblioteket i Alexandria. Men är vi lyckligare än antikens människor?

Man har sett så mycket. Verkligheten har tärt så mycket på en, men här är sommaren till sist:

En stor flygplats – trafikledaren tar ner lass efter lass med frusna människor från rymden.

Gräset och blommorna – här landar vi. Gräset har en grön chef. Jag anmäler mig.

Dikten ovan heter Sommarslätt och är skriven av Tranströmer. Det är poeten som tillsammans med löpningen återkommande ryckt upp mig ur sorgens förlamning.

Livet är gott och våren är här igen. Jag oroar mig inte nämnvärt över saker, har aldrig, som många andra, drabbats av ångest och känner mig generellt sett hyfsat munter. Men vi är alla olika. Författaren och psykiatrikern Viktor Frankl överlevde fyra koncentrationsläger under andra världskriget och på frågan hur han klarade det svarade han genom att citera Nietzsche: den som har ett varför att leva för uthärdar nästan varje hur.

Jag är just nu ensam. Lite senare kommer de andra. I Halsvik ligger det lilla huset med det stora innehållet. Innanför väggarna finns ekon av generationers värme och glädje som ständigt möter nya tider och känslor. Allt i en förunderlig kombination som tinar frusna hjärtan och skapar nya relationer. Det är krafter i rörelse här i huset. Som i alla hus.

Vi hade emellanåt existentiella samtal, pappa och jag. Om att han ville vila i släktgraven här på Styrsö när den tiden kom, om spöken och om de som gått före. Innan han långsamt gick in i åldrandets dimma kunde dessa samtal, inte sällan över en måltid och ett glas vin, vara mycket stimulerande. Pappa var ofta munter. Han hade funnit sitt varför i livet redan för länge sedan och hans hur manifesterades genom idrott och poesi. Det huret har jag snappat upp. Det är väl äpplet, trädet och allt det där hoppas och tror jag. Men spöken – nej, sådant tror han inte på, far.

Samtal med pappa

Visst har jag sett mycket trots att jag inte är lastgammal. Men något spöke har jag aldrig sett. På något sätt måste man tåla livet som det ter sig och att göra det genom munterhet är ett bra hur. Tids nog får man på det ena eller andra sättet släppa taget och bli en vattendroppe som faller i havet*. Alternativt ett snällt spöke.

Varför. Jag jagar inte lyckan. Den är inte en stapelvara av förnöjsamma upplevelser. Lycka kan kanske beskrivas genom hur nöjda vi är med vårt livs riktning i det stora hela. Lycka är det man får när man jämför sina upplevelser med de förväntningar man har och förhoppningsvis är nöjd med resultatet. Lycka är ett sammanhang där vi förstår vad som är viktigt och handlar därefter. Lycka är en sommarslätt, ett bad efter springrunda på Styrsö, att alldeles lätt kyssa någon man känner att man vill vara med i den trygga förvissningen att också hen vill vara med dig. Dessutom är lycka att undervisa. Lycka är att ha ett varför.

Jag tycker mycket om dikten Sommarslätt. Den fångar känslan jag får när jag anländer till Styrsö. Att lämna färjan bakom sig och ta sig över ön. Att närma sig huset och till sist sätta nyckeln i låset. Sett i det sammanhanget är min slutsats att vi vare sig är lyckligare eller olyckligare än antikens människor. Men det var heller inte bättre förr. Kunskap är inte liktydigt med lycka. Men en förnuftig inställning till lycka kan leda till den.

Det finns mycket kärlek och glädje i mitt liv. Jag ser mina döttrar växa upp till självständighet. Jag ser solen glittra i västerhavet. Jag känner vattnet rinna av mig efter ett kallt bad. Jag älskar och är älskad. Med kärlek kommer höga höjder och djupa dalar. Även om de oersättliga alltid dör på våren så är våren vacker. Och efter våren kommer sommaren. Sagt med Tranströmers ord: jag anmäler mig.

* Buddisterna beskriver ibland livet som en vattendroppes färd från när den först genom födseln stiger ur havet och sedan i döden genom regnet faller ner i det stora medvetandet från vilket den en gång kom.

Musik:

Jamtlandstaus

Av längtan till dig

Så skimrande var aldrig havet

Relaterade blogginlägg

Ragnarök

Bältdjurslampan

Länkar:

TED: The journey through loss and grief

Källor:

Hansen: Depphjärnan

Foto, Livsåskådning, Mat och dryck, Personligt, Resor

bild 118: pastis

9 mars, 20259 mars, 2025av adolphson

Jag minns inte vad han tänkte på. Men jag minns känslan han bar på.

Om de döda aldrig något ont. Till de levande allt gott.

Mange kom förbi för att uppehålla traditionen Levande Poeters Sällskap. Utan att avslöja mer om kvällen som följde, det som händer på Levande Poeters Sällskap stannar i Levande Poeters Sällskap, kan jag meddela att han hade med sig en gåva som kastade mig tillbaka till Aix-en-Provence 1991. Pastis.

När man tvingar sig själv att skratta använder man andra kretsar i hjärnan än när man skrattar åt något som verkligen är roligt eller för att man mår bra.

Ordet television är en sammanslagning av grekiskans tele (fjärran) och latinets visio (syn) och avser förmågan att kunna se något på en avlägsen plats.

Algoritmerna på allehanda strömningstjänster ger mig förslag på musik och film. Förslagen baserar sig på tidigare val. De sociala medierna påminner mig om ett gott, rikt och lyckligt liv i förfluten tid. Om vad jag gjorde just detta datum för exempelvis fem år sedan. Jag påminns om platser än här, än där, på resande fot någonstans i Europa eller vandrande i fjällen. Malin och flickorna ser solbrända och glada ut på bilderna. Detta känns fint att påminnas om medan pojken på bilden nedan inte framkallar någon omedelbar reaktion.

Jag vet att poängen med sociala medier, liksom förövrigt gamla familjealbum, är att förmedla solsidan i tillvaron men insikten båtar föga. Det har snart gått sex år. Det tog sin tid men äntligen har sorgen ändrat karaktär, mildrat sitt grepp. Men trots att algoritmerna är obarmhärtiga, att de vet vilka knappar de ska trycka på för att kasta mig tillbaka in i mörkret, så ser jag numera bilderna med ett bitterljuvt leende. Det var en fin tid, och jag sörjer att flickorna miste sin mor. Samtidigt, tänk att jag blivit så underbart kär igen. Då, nu, sen. Alla dessa underbara känslor. Det hade nog inte varit möjligt utan att vara nära mina känslor i varje tid. Sorg, vrede, kärlek. Det finns alltid en framtid.

Algoritmerna gör förvisso misstag, de har inte alltid rätt. De vet inte vad jag behöver eller önskar. Och hur skulle de förresten kunna veta det (svaret på den frågan känns närmast obehagligt)? Deras misstag har samma orsak som för oss människor: otillräckliga data. Baserat på vad vi tror oss veta så drar både vi och algoritmerna slutsatser om framtiden. Ibland blir det fel men vi förbättrar oss ständigt. Skillnaden består i hur algoritmer och människor förhåller sig till känslor.

Jag har hört någon säga att inget förändras inom en genom livet. Att man är samma människa då som nu, om än en lite mer skröplig variant. Jag håller inte med. Pojken på bilden är en fullständig främling för mig. Dels känner jag mig lite avundsjuk – men inte på hans uppenbara ungdom eller skenbara oskuldsfullhet utan mer på ett liv fritt från oro och bekymmer. Det är ingen idealisering jag gör mig skyldig till, jag minns att det var så det kändes. Det enda som rör sig i pojkens huvud är tankar om hur han på bästa sätt ska fördriva resten av dagen efter att föreläsningarna i fransk politisk historia är över. Han kunde sitta timmar på kaféer antingen ensam eller i sällskap. När händer det idag?

Avund, alltså. En av de sju dödssynderna. Samtidigt tycker jag inte riktigt om pojken på bilden. Ansvarslös, egocentrisk och ibland, påfallande ofta smärtar det att medge, en dryg person. Men avundsjukan tar ändå över. Han var ju ofta lycklig, denne dagdrönande tjugoettåring, inte lät han sig störas av något existentiellt grubbel om framtiden. Han skrattade dessutom ofta fritt, högt och naturligt. Tiden efter 2019 har jag ofta tvingat mig att skratta, funderar jag från andra sidan fotografiet. Men inte nu. 2025 skrattar jag naturligt igen.

Jag minns som sagt inte vad pojken tänkte just där och då. Strängt taget struntar jag i det. Det blir ändå bara femtioplussarens tolkning av en över trettio år gammal bild. Nej, skälet till att jag uppehåller mig vid den, digitaliserar den, är för att finta algoritmerna. Och mig själv. För att påminna mig om att den unge mannens blick trots allt är riktad mot ett grumligt fjärran. Inte mot det förflutna. Verkligen inte mot det förflutna. Nästa gång bilden flyter upp till ytan är det vad jag programmerat mig och algoritmerna att minnas. Och nu sker det. Jag är förälskad, det var inte pojken. Iallafall inte just där och då. Nej, kärlek stod inte på programmet för honom.

Jag tror trots allt mig ha funnit något av min inre tjugoettåring igen. Eller åtminstone blivit sams med honom. Eller så är det på det viset att jag trots allt gillar mitt femtioåriga jag mer än mitt tjugoettåriga. Livet har sin gilla gång och det är inte så illa att framleva det. Men jag var faktiskt lycklig 1991, i Aix. Jag var ensamstående och trots mina ekonomiska begränsningar något av en livsnjutare. Det ska medges, jag när en dröm att en gång återvända för att bo. Inte till Aix men kanske till Rom eller någonstans i Frankrike. Det ska mitt femtioåriga jag påminna mitt sextioåriga dito om den dagen kommer. Tills dess kanske jag skulle ta och sätta mig ett par timmar på ett kafé? Eller ta en pastis? Mange fick mig iallafall, redan innan första klunken avnjutits, att skratta naturligt.

Föga lönar det sig att spana i fjärran, vare sig analogt eller digitalt. Starren grumlar sikten både framåt och bakåt. Vår bästa tid är nu.

Jag skrattar numera, i, med och genom rätt kretsar –alltså lever jag. Alltså älskar jag.

Vi tenderar lätt att försköna det förflutna och dess invånare. Om de döda aldrig något ont. Till de levande allt gott. Varje tid har sina vedermödor. Trots det är, som sagt, vår bästa tid alltid nu.

Vad jag en gång tänkte må kvitta lika men känslan består. Då var jag lycklig över att bo och leva i Frankrike, nu är jag lycklig över livet som det ter sig.

Relaterade blogginlägg:

Musik:

Källor:

Harari: 21 tankar om det 21:a århundradet

Fotnot

Citatet “Om de döda aldrig något ont. Till de levande allt gott” tillskrivs Tegner men det finns inga säkra källor som bekräftar det. Det latinska uttrycket “De mortuis nil nisi bonum” (”Om de döda, inget annat än gott”) är äldre och kan spåras tillbaka till den grekiske filosofen Chilon av Sparta (ca 600 f.v.t).

Det ursprungliga blogginlägget skrevs i juli 2022 och är härmed varsamt uppdaterat. Musiken består.

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Resor

panem et circenses

23 februari, 2025av adolphson

Många känner till den gamla devisen ”bröd och skådespel”, panem et circenses, som enligt den romerske satirikern och samhällskritikern Juvenalis var ett sätt att distrahera medborgarna från att se samhällets problem. Ofta fungerar det, då som nu. På en mätt mage vilar ett muntert huvud. Sol och bad, en räka att mumsa på och något spännande att se. Man tackar.

Om jag inte ser den lidande, flyktingen, den misshandlade kvinnan, den arbetslöse eller missbrukaren, finns hen inte då? Om jag inte ser människan framför mig, vad upptar istället min uppmärksamhet? Är jag istället upptagen med att begapa statens senaste, enorma, monument?

Vilken är konstens och arkitekturens uppgift? Ofta har det handlat om att legitimera och påminna om makten. Men vad är egentligen konst och vilken konst vill vi ha? En god princip i en demokrati är att politiker och mecenater ska hålla sig på armlängds avstånd från konstnären och skapandet.

Den nazistiska och sovjetiska arkitekturen var inte helt olika. Jag har sett (det är svårt att missa) Kultur och vetenskapspalatset i Warszawa, byggt på 1950-talet som en påminnelse om Sovjetunionens härlighet och närvaro. Byggnaden var en ”gåva” från Sovjetunionens (storslagna) folk, en gåva som Polens (nästan lika storslagna) folk åtminstone delvis självt fick bekosta.

Hitlers skrytbygge Olympiastadion är än idag Tysklands största arena. De flesta av Hitlers personliga tillhåll är annars förstörda. ”Varglyan” finns kvar men mest som ruiner, de delar av bunkern i Berlin som finns kvar är inte öppna för allmänheten, även delar av byggnaderna från residenset på Obersalzberg finns kvar och lever dessutom vidare i mytologin, inte minst tack vare filmer som Örnnästet. Koncentrationslägren är världsarv. Jag har besökt Auschwitz.

Prora ligger på ön Rügen i Östersjön och påstås vara världens längsta byggnadskomplex. Naziledarna ville anlägga en semesteranläggning för att kunna erbjuda tyska arbetare en billig semester vid havet. Anläggningen, som byggdes åren 1936–1939, men aldrig färdigställdes, var tänkt att omfatta tiotusen rum och ta emot tjugotusen gäster. Varje gäst skulle stanna i tio dagar vilket innebar att området skulle kunna ta emot fyrahundratusen till femhundratusen besökare årligen. Lägger man till de kryssningsfartyg som skulle lägga till handlade det om minst det dubbla antalet semesterfirare – varje år. Det fanns fler sådana här anläggningar i Tredje riket för att säkerställa att ett helt folk (de som räknades in i det) skulle kunna fira semester. Tanken är inte exklusiv för totalitära regimer. Både fackförbund och företag äger liknande anläggningar, också i dagens Sverige. Men mindre.

Varje rum i Prora skulle ha havsutsikt, därav den utsträckta huskroppen. Byggnaden låg hundrafemtio meter från stranden i sex våningar och med en längd av fyra och en halv kilometer. Den stora restaurangen och festplatsen påbörjades aldrig, men var planerad för en kapacitet på tjugo tusen sittande gäster. Bygget avbröts på grund av kriget och fungerade sedan som fältsjukhus och vid krigsslutet som anläggning för Röda armén. En del av det enorma bygget färdigställdes senare av DDR-regimen, en annan del står kvar som ruiner och ytterligare en del revs. Sedan 1993 är Prora öppet för allmänheten. Stora delar renoverades under 2010-talet och idag kan man turista där.

Det är skillnad på arkitektur och konst och man får nog säga att Sovjet även i det senare avseendet vann över det nazistiska Tyskland. Mest beroende på att nazism är antiintellektuell och inte producerade egen kultur (utan exploaterade den man såg som renrasigt tysk) medan Sovjet hade en längre rysk tradition att utveckla. Men ämnet engagerar. Sällan har jag sett ett större medborgerligt engagemang i Falun än kring VM, konserthus, Lugnet och Magasinet. Konsten, om jag får ägna mig åt lite allmänt tyckande, måste dock vara fri medan de byggnader vi uppför nog bör ses i ett lite snävare samhälleligt perspektiv.

Panem et circences. Bröd och skådespel. Welcome to the internet.

Jag får kanske lätta det något cyniska anslaget. Allt kan trots allt inte reduceras till enbart bröd och skådespel. Mänskligheten har alltid rest spektakulära byggnader för att markera sin tid. För att sätta sitt historiska bomärke. Men skönhet behöver vi, den utgör ett behov av annat slag. Därför finns kulturen. Kulturen hjälper oss att härda ut, den berikar oss. Att finna mening där det inte finns någon. Den hjälper oss att bättre se och ta hand om den lidande, flyktingen, den misshandlade kvinnan, den arbetslöse och missbrukaren. För dessa existerar trots allt, hur mätta, solbrända och uppfyllda av upplevelser och skådespel vi än är.

Musik

Welcome to the internet

Relaterade blogginlägg

Folkets palats

Berlin-Sotji

Kurt vs Dolly

Källor:

Det finns flera resereportage och guider om byggnaderna som nämns.

Wikipedia

Foto, Livsåskådning, Sång och musik, Skola

bild 129: härlig är jorden

2 februari, 2025av adolphson

Döttrar, undervisning och sång. Kärlek. Passion. Detta är företeelser som räknas. Men det är en annan sak hur man känner. Hur mycket stryk kan man ta och ändå fortsätta framåt? Jorden är bra härlig, ändå. Iallafall livet på den. Känner du inte? Man måste förstå inramningen, sammanhanget, för att förstå känslan. Det gäller för all form av utbildning. Och för kärlek.

Anna Maria Lenngren har skrivit en dikt som jag gillar titeln på mer än själva innehållet (som är en aning daterat). Dikten heter Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon. Nå, jag har en dotter, faktiskt två, och jag är i stort sett allt de har att ty sig till här i livet. Det är inte mycket att hänga i granen, tänker jag lite lagom självömkande ibland.

Jag har i min yrkesroll alltid strävat efter att eleverna ska lära sig att använda fakta, förhålla sig, gå från insamling av adekvat information till att kunna formulera en ståndpunkt. Tänkandet är det viktiga. Jag tänker alltså är jag till. Vad kan man göra för att tänka bättre? Jag försöker främja kritiskt, självständigt tänkande, göra källkritik till något självklart, ingjuta mod att våga se igenom lögner och ifrågasätta övertygelser. Motfrågan blir ofta på vad som än undras: vad tror du själv?

Här finns filmer från årets bästa skridskodag

Det är verkligen underbart att sjunga. Sång är ren och skär kärlek. Körsången har varit närvarande i hela mitt liv. Från början sjöng jag i Kristine kyrkas barnkörer och ungdomskör. Ett tag, under de de känsliga tonåren, retades jag av mina skolkamrater och kallades för Jesus, så jag tog ett uppehåll. Någon Jesus har jag ju aldrig varit. Men under gymnasietiden återvände jag till Mats och Margareta Åbergs trygga famn och ungdomskören hade sin egen uppvaktning när jag tog studenten. En gång under min militärtjänstgöring skulle det hållas ”corum”, alltså gudstjänst, i fält. En gammal tradition, tydligen. Två av grabbarna i plutonen hade gått i musikklass och jag kunde haka på dem hyfsat när vi tre ensamma mitt bland tälten inför hundratalet personer avslutade med psalmen ”härlig är jorden”. Det var tyst efteråt, någon torkade hastigt bort en tår.

Man måste nog förstå inramningen för att förstå känslan. Så himla vackert sjöng vi inte. Rent visserligen, men knappast mer. Men där och då fick sången en känslosam effekt. Soldaterna var långt hemifrån, de var trötta och smutsiga och det var kallt. Och så sjunger några personer hyfsat stämningsfullt en vacker psalm. Det karga befälet, som annars alltid mest gapade, skrek och betedde sig, undslapp sig ett omdöme värdigt en kung, som det kändes: ”Adolphson, du må vara en oduglig soldat men jäklar, det där var fint det!” I Uppsala sjöng jag både här och där men aldrig i en organiserad kör. Åter i Falun provade jag både Falu kvartettsångare och Kammarkören innan jag återvände till Kristine kyrkokör. Ja, och så startade jag ju en egen liten kör också: MDP.

På senare tid har sångarglädjen falnat lite. Jag och Malin delade intresset för körsång. Varje repetition innebär numera en påminnelse om henne. Det är ofta jobbigt att stå i kören utan att se henne i sopranstämman. Ändå sjunger jag vidare. På något sätt gör jag väl det så länge rösten bär. Till exempel på en lokal karaokescen, nyligen. Man måste bjuda på sig själv i alla lägen. Passion, kärlek och allt det där.

Sång. (Endast) slipsen skvallrar om att det var några år sedan

Mina kära döttrar har det tufft. Tonåringens ofta tunga liv blandat med en sorgtyngd ryggsäck ger en jobbig tid. Jag ger råd, nämner för dem att det är jobbigt att drunkna i känslor. Men alternativet, att skjuta undan dem, är värre. Det föder ofta okritiska, rädda individer som lätt blir offer i samhället. Jag lutar huvudet i händerna. Torkar hastigt bort en tår. Hur ska en ensam pappa göra, egentligen. Plötsligt är det mina kära döttrar som agerar rådsherrar. ”Du kan ju alltid skära dig lite, pappa, när det känns tungt.” Humor. I ett allvarligt läge är det i slutändan vad vi alla har att ta till. Jag ler för mig själv. Tänker på fars gamla mantra att jag tar ingen kritik nu, kom igen när de är vuxna.

Jag plockar ibland fram Rocky. Mannen har ett budskap till döttrarna, eleverna och mig själv:

The world ain’t all sunshine and rainbows. It’s a very mean and nasty place, and I don’t care how tough you are… it will beat you to your knees and keep you there if you let it. You, me or nobody is gonna hit as hard as life. But it ain’t about how hard you hit. It’s about how hard you can get hit… and keep moving forward. How much you can take and keep moving forward. That’s how winning is done! If you know what you’re worth, go and get what you’re worth. But you gotta be willing to take the hits, and not pointing fingers… saying you ain’t where you wanna be because of him or her or anybody! Cowards do that, and that ain’t you! You’re better than that! I’m always gonna love you no matter what. No matter what happens. You’re my son and you’re my blood. You’re the best thing in my life. But until you start believing in yourself, you ain’t gonna have a life.

Jag försöker locka fram passionen i både politiken, i undervisningen och i familjen. Jag misslyckas oftare än jag lyckas. Inramningen för händelsen avgör känslan. Förstår man känslan förstår man sammanhanget. Känner man inget förstår man inte.

Jorden är bra härlig ändå. Där finns kärlek att ge. Och att få. Villkorslös till döttrarna, vännerna, Ragna och till den som vill ha den. Passion till utbildning, vänskap och livet som det ter sig. Men det spelar ingen roll. För kärlek är inget man får – det är något man måste vara öppen för. Precis som med utbildning. Men pass på. Plötsligt står det någon där, redo att sjunga en sång. Jag tänker för mig själv att känner man inramningen känner man helheten. Och inramningen är ofta vacker och stämningsfull. Och jag faller pladask i ett vimmel av sång, kärlek och passion.

Döttrar, undervisning och sång. Kärlek. Passion. Det är företeelser som räknas. Men det är en annan sak hur man känner. Jag fortsätter framåt.

När dessa rader ursprungligen skrevs var de sanna. Nuet är också sant. Nu undrar tonåringarna misstänksamt varför jag dricker kaffe med kvinnor (kollegor i politiken) och varför Ragna inte äter middag med oss just i kväll. Härlig är jorden. Vacker är kärleken.

Relaterade blogginlägg:

Mannen i svepeduken

Musik:

Danielsson: Schysst och populär

Armstrong: what a wonderful world

Bowie: life on mars

The real group: härlig är jorden

Källor:

Wikforss: Alternativa fakta om kunskapen och dess fiender

Descartes

Rocky Balboa

Fotnot:

Detta blogginlägg skrevs ursprungligen i november 2022 och är härmed uppdaterat.

Film och TV, Livsåskådning, Personligt

bild 17: wild at heart

19 januari, 20258 november, 2025av adolphson

Ibland sätter man sig rakt på en humla. Med gadd. Hur är det möjligt?

Men VI lever!

En gång drabbades jag av övermäktig sorg. Det berodde på insikten om alla som lämnat. Citatet ovan var ett glatt utrop från Dotter 2 som drog mig upp ur kaninhålet. Hon hade ju alldeles rätt. Vi lever. Här och nu. Varför då detta plötsliga svårmod? Nja, livet kan på ett sätt beskrivas som passagen mellan två liv. Den som är framme lämnar de andra med en lång väg att vandra, det vet jag av erfarenhet. Så dö inte ifrån mig. Låt mig gå före. Låt mig leda vägen.

Detta blogginlägg skrevs ursprungligen 2016 men redigeras nu med anledning av att jag nåtts av nyheten om David Lynchs bortgång. Mannen som gav oss Elefantmannen, Dune, Blue Velvet (åh, Blue Velvet), Wild at heart, Twin Peaks och Mulholland Dive har lämnat oss.

Bilden nedan är tagen av Åsa, syster till en av mina närmsta vänner från förr: Jerra, på det legendariska Café Princess i Falun, gissningsvis 1987. Herregud, vad frän jag var! När jag släpper skämskudden känner jag faktiskt bara värme när jag ser fotot. Jag har det till och med inramat och upphängt på väggen. Inte så lite Dorian Gray över det. På Princess samlades 80-talskidsen för att tjuvröka och hänga. Notera den stora tjockTV-anordningen till höger på bilden. Den visade MTV non stop. Så många timmar av glatt umgänge jag upplevt på detta tidstypiska 80-talscafé. Eller 80-tal och 80-tal, serveringen hade egentligen anor från 1950-talet och lades ner 2011. Ungdomarna av idag gör tydligen andra saker än att hänga på kaféer. Och det kanske är bra för jag är rädd att jag inte levde så sunt under den här perioden.

1987

Jag hade i princip slutat idrotta, rökte (Gauloises, Pall mall ((”where particular people congregate”)) Lucky Strike och Peter Stuyvesant, självfallet) och hatten skulle ständigt rullas. Idag idrottar jag oändligt mycket mer och hatten rullar både mer sällan och långsammare, ändå förmår jag inte besvärja vare sig kilon eller rynkor lika framgångsrikt som dåtidens diet av kaffe och cigaretter.

Idolen på filmduken var Mickey Rourke. Särskilt filmerna (eller egentligen enbart dessa) Rumble Fish med Matt Dillon, Dennis Hopper och ikonen Tom Waits. Den sistnämnde gör inte bara bra musik utan även roller i andra av Coppolas filmer, exempelvis Dracula. Sedan har vi filmen som baserar sig på romanen av Bukowski (där Faye Dunaway gör den kvinnliga huvudrollen): Barfly. Därefter Drakens år, som är något av en modern film noir och variant på den tio år äldre Chinatown. Johnny Handsome är på många sätt en intressant film särskilt med tanke på hur Rourkes liv senare skulle komma att gestalta sig. (Livsvalen att bli boxare och begå skönhetsoperationer påverkade hans utseende). Så till sist Filmernas film Angel Heart där Rourke spelar mot Robert De Niro. Dessa filmer hade, tillsammans med Lynchs produktioner, stor påverkan på mitt unga jag.

1980-talet var generellt sett en bra tid. Aldrig såg jag skymten av ungdomlig nedstämdhet eller tungsinne. Jag minns inte tillvaron på detta sätt enbart för att jag var ung (yngre) och cool (eller hur?). Nej, jag har några stora upplevelser att hänga upp minnet på. Några av dessa återges i bild (nedan). DM-konserten var magisk. Jag besökte Ladan senaste gången LIF spelade SM-final. Jarmo Mäkitalo gjorde 1-0 på straff men DIF vann. David Bowies glasspider-tour var givetvis också magisk.

biljetter

jag fortsätter på temat Dorian Gray. Vem kan ana att det gått nära fyra decennier mellan bilderna ovan och nedan? De flesta, antagligen. Jag fantiserar lite. Vad skulle de ha att säga till varandra, den rökande, imagestinne, stöddige och (till synes) självsäkre kaféhängande ynglingen och den aningen fåfänge, gladlynte, ofta rastlöse, njutningslystne, lätt överviktige och medelålders adjunkten? Ingenting, tror jag. Nej, jag tror inte dessa båda stått ut någon längre tid i varandras sällskap. Man vet vem är, aldrig vem man blir.

01 Fredrik Adolphson

2016

Yta och innehåll är olika saker. Det är inte enbart vad man säger eller hur man ser ut som räknas. Nej, det är ens handlingar som talar. Eller som barnens mor en gång sa när hon såg fotografierna ovan: vad i helvete var det som hände!? Vad jag svarade? Du hände, älskling. Vi skrattade. Nu är hon borta sedan ett halvt decennium, likaså många andra från den tiden. Mamma, pappa, morfar, moster, mina fastrar och farbror och den som faktiskt fortfarande gör mest ont: min lillasyster. Helena. Söstra mi. Jag saknar henne så.

2024

Kanske ska jag se om Blue Velvet. Kanske ska jag se den tillsammans med Ragna. Kanske ska jag inte se om den, för var sak har sin tid. Min bästa tid är nu. Tack för underhållningen, David Lynch.

Jag ser tillbaka på mitt eget liv och ler. Vilken resa det varit. Vilket underbart liv. Och det pågår med oförminskad styrka. Jag älskar varje minut av det. Men jag har samtidigt haft min beskärda del av död i tillvaron. Till döttrarna, till Viktor och Ragna säger jag därför: låt mig gå före. Ta rygg på mig. Jag leder vägen. Lev, minns, älska och skratta. Låt oss göra det tillsammans – men dö för allt i världen inte ifrån mig.

Nu hör jag henne ropa igen, Dotter 2. Men VI lever! Hon har så rätt. Man får inte fastna i den tid som var. Människor lever i minnet. Princess har stängt. Jag trivs bättre här, under min korkek, där jag kan lukta på blommorna.

—————————————————————

Relaterade blogginlägg:

porträttet på V-Dala

—————————————————————

Musik:

Vi kommer aldrig att dö

Blue velvet

When I’m sixty four

The piano has been drinking