Livsåskådning – Sida 2

Sommarslätt

13 april, 202513 april, 2025av adolphson

Varför? Hur?

Styrsö. Våren är i antågande. Gillar jag våren? De oersättliga dör ju alltid då. Det är i dagarna ett år sedan pappa, tio sedan Helena och sex sedan Malin hoppade över respektive gärdesgård. Snart är det trettio år sedan mor lämnade. Tre av dem vilar i graven här på ön. Det vill jag nog göra själv när den dagen kommer. Men där är vi inte än. Icke desto mindre: tiden går och saker förändras. Jag lånar Åsas fina ord om hennes Gingen.

Fem år har gått
anar något nytt,
minns utan att sakna så det svider.
Värmen och glädjen över det vi hade och delade överväger. I alla fall för det mesta.

Känslor. Lycka. Förnuft. Vetande. Varje iPhone innehåller mer kunskap än biblioteket i Alexandria. Men är vi lyckligare än antikens människor?

Man har sett så mycket. Verkligheten har tärt så mycket på en, men här är sommaren till sist:

En stor flygplats – trafikledaren tar ner lass efter lass med frusna människor från rymden.

Gräset och blommorna – här landar vi. Gräset har en grön chef. Jag anmäler mig.

Dikten ovan heter Sommarslätt och är skriven av Tranströmer. Det är poeten som tillsammans med löpningen återkommande ryckt upp mig ur sorgens förlamning.

Livet är gott och våren är här igen. Jag oroar mig inte nämnvärt över saker, har aldrig, som många andra, drabbats av ångest och känner mig generellt sett hyfsat munter. Men vi är alla olika. Författaren och psykiatrikern Viktor Frankl överlevde fyra koncentrationsläger under andra världskriget och på frågan hur han klarade det svarade han genom att citera Nietzsche: den som har ett varför att leva för uthärdar nästan varje hur.

Jag är just nu ensam. Lite senare kommer de andra. I Halsvik ligger det lilla huset med det stora innehållet. Innanför väggarna finns ekon av generationers värme och glädje som ständigt möter nya tider och känslor. Allt i en förunderlig kombination som tinar frusna hjärtan och skapar nya relationer. Det är krafter i rörelse här i huset. Som i alla hus.

Vi hade emellanåt existentiella samtal, pappa och jag. Om att han ville vila i släktgraven här på Styrsö när den tiden kom, om spöken och om de som gått före. Innan han långsamt gick in i åldrandets dimma kunde dessa samtal, inte sällan över en måltid och ett glas vin, vara mycket stimulerande. Pappa var ofta munter. Han hade funnit sitt varför i livet redan för länge sedan och hans hur manifesterades genom idrott och poesi. Det huret har jag snappat upp. Det är väl äpplet, trädet och allt det där hoppas och tror jag. Men spöken – nej, sådant tror han inte på, far.

Samtal med pappa

Visst har jag sett mycket trots att jag inte är lastgammal. Men något spöke har jag aldrig sett. På något sätt måste man tåla livet som det ter sig och att göra det genom munterhet är ett bra hur. Tids nog får man på det ena eller andra sättet släppa taget och bli en vattendroppe som faller i havet*. Alternativt ett snällt spöke.

Varför. Jag jagar inte lyckan. Den är inte en stapelvara av förnöjsamma upplevelser. Lycka kan kanske beskrivas genom hur nöjda vi är med vårt livs riktning i det stora hela. Lycka är det man får när man jämför sina upplevelser med de förväntningar man har och förhoppningsvis är nöjd med resultatet. Lycka är ett sammanhang där vi förstår vad som är viktigt och handlar därefter. Lycka är en sommarslätt, ett bad efter springrunda på Styrsö, att alldeles lätt kyssa någon man känner att man vill vara med i den trygga förvissningen att också hen vill vara med dig. Dessutom är lycka att undervisa. Lycka är att ha ett varför.

Jag tycker mycket om dikten Sommarslätt. Den fångar känslan jag får när jag anländer till Styrsö. Att lämna färjan bakom sig och ta sig över ön. Att närma sig huset och till sist sätta nyckeln i låset. Sett i det sammanhanget är min slutsats att vi vare sig är lyckligare eller olyckligare än antikens människor. Men det var heller inte bättre förr. Kunskap är inte liktydigt med lycka. Men en förnuftig inställning till lycka kan leda till den.

Det finns mycket kärlek och glädje i mitt liv. Jag ser mina döttrar växa upp till självständighet. Jag ser solen glittra i västerhavet. Jag känner vattnet rinna av mig efter ett kallt bad. Jag älskar och är älskad. Med kärlek kommer höga höjder och djupa dalar. Även om de oersättliga alltid dör på våren så är våren vacker. Och efter våren kommer sommaren. Sagt med Tranströmers ord: jag anmäler mig.

* Buddisterna beskriver ibland livet som en vattendroppes färd från när den först genom födseln stiger ur havet och sedan i döden genom regnet faller ner i det stora medvetandet från vilket den en gång kom.

Musik:

Jamtlandstaus

Av längtan till dig

Så skimrande var aldrig havet

Relaterade blogginlägg

Ragnarök

Bältdjurslampan

Länkar:

TED: The journey through loss and grief

Källor:

Hansen: Depphjärnan

Foto, Livsåskådning, Mat och dryck, Personligt, Resor

bild 118: pastis

9 mars, 20259 mars, 2025av adolphson

Jag minns inte vad han tänkte på. Men jag minns känslan han bar på.

Om de döda aldrig något ont. Till de levande allt gott.

Mange kom förbi för att uppehålla traditionen Levande Poeters Sällskap. Utan att avslöja mer om kvällen som följde, det som händer på Levande Poeters Sällskap stannar i Levande Poeters Sällskap, kan jag meddela att han hade med sig en gåva som kastade mig tillbaka till Aix-en-Provence 1991. Pastis.

När man tvingar sig själv att skratta använder man andra kretsar i hjärnan än när man skrattar åt något som verkligen är roligt eller för att man mår bra.

Ordet television är en sammanslagning av grekiskans tele (fjärran) och latinets visio (syn) och avser förmågan att kunna se något på en avlägsen plats.

Algoritmerna på allehanda strömningstjänster ger mig förslag på musik och film. Förslagen baserar sig på tidigare val. De sociala medierna påminner mig om ett gott, rikt och lyckligt liv i förfluten tid. Om vad jag gjorde just detta datum för exempelvis fem år sedan. Jag påminns om platser än här, än där, på resande fot någonstans i Europa eller vandrande i fjällen. Malin och flickorna ser solbrända och glada ut på bilderna. Detta känns fint att påminnas om medan pojken på bilden nedan inte framkallar någon omedelbar reaktion.

Jag vet att poängen med sociala medier, liksom förövrigt gamla familjealbum, är att förmedla solsidan i tillvaron men insikten båtar föga. Det har snart gått sex år. Det tog sin tid men äntligen har sorgen ändrat karaktär, mildrat sitt grepp. Men trots att algoritmerna är obarmhärtiga, att de vet vilka knappar de ska trycka på för att kasta mig tillbaka in i mörkret, så ser jag numera bilderna med ett bitterljuvt leende. Det var en fin tid, och jag sörjer att flickorna miste sin mor. Samtidigt, tänk att jag blivit så underbart kär igen. Då, nu, sen. Alla dessa underbara känslor. Det hade nog inte varit möjligt utan att vara nära mina känslor i varje tid. Sorg, vrede, kärlek. Det finns alltid en framtid.

Algoritmerna gör förvisso misstag, de har inte alltid rätt. De vet inte vad jag behöver eller önskar. Och hur skulle de förresten kunna veta det (svaret på den frågan känns närmast obehagligt)? Deras misstag har samma orsak som för oss människor: otillräckliga data. Baserat på vad vi tror oss veta så drar både vi och algoritmerna slutsatser om framtiden. Ibland blir det fel men vi förbättrar oss ständigt. Skillnaden består i hur algoritmer och människor förhåller sig till känslor.

Jag har hört någon säga att inget förändras inom en genom livet. Att man är samma människa då som nu, om än en lite mer skröplig variant. Jag håller inte med. Pojken på bilden är en fullständig främling för mig. Dels känner jag mig lite avundsjuk – men inte på hans uppenbara ungdom eller skenbara oskuldsfullhet utan mer på ett liv fritt från oro och bekymmer. Det är ingen idealisering jag gör mig skyldig till, jag minns att det var så det kändes. Det enda som rör sig i pojkens huvud är tankar om hur han på bästa sätt ska fördriva resten av dagen efter att föreläsningarna i fransk politisk historia är över. Han kunde sitta timmar på kaféer antingen ensam eller i sällskap. När händer det idag?

Avund, alltså. En av de sju dödssynderna. Samtidigt tycker jag inte riktigt om pojken på bilden. Ansvarslös, egocentrisk och ibland, påfallande ofta smärtar det att medge, en dryg person. Men avundsjukan tar ändå över. Han var ju ofta lycklig, denne dagdrönande tjugoettåring, inte lät han sig störas av något existentiellt grubbel om framtiden. Han skrattade dessutom ofta fritt, högt och naturligt. Tiden efter 2019 har jag ofta tvingat mig att skratta, funderar jag från andra sidan fotografiet. Men inte nu. 2025 skrattar jag naturligt igen.

Jag minns som sagt inte vad pojken tänkte just där och då. Strängt taget struntar jag i det. Det blir ändå bara femtioplussarens tolkning av en över trettio år gammal bild. Nej, skälet till att jag uppehåller mig vid den, digitaliserar den, är för att finta algoritmerna. Och mig själv. För att påminna mig om att den unge mannens blick trots allt är riktad mot ett grumligt fjärran. Inte mot det förflutna. Verkligen inte mot det förflutna. Nästa gång bilden flyter upp till ytan är det vad jag programmerat mig och algoritmerna att minnas. Och nu sker det. Jag är förälskad, det var inte pojken. Iallafall inte just där och då. Nej, kärlek stod inte på programmet för honom.

Jag tror trots allt mig ha funnit något av min inre tjugoettåring igen. Eller åtminstone blivit sams med honom. Eller så är det på det viset att jag trots allt gillar mitt femtioåriga jag mer än mitt tjugoettåriga. Livet har sin gilla gång och det är inte så illa att framleva det. Men jag var faktiskt lycklig 1991, i Aix. Jag var ensamstående och trots mina ekonomiska begränsningar något av en livsnjutare. Det ska medges, jag när en dröm att en gång återvända för att bo. Inte till Aix men kanske till Rom eller någonstans i Frankrike. Det ska mitt femtioåriga jag påminna mitt sextioåriga dito om den dagen kommer. Tills dess kanske jag skulle ta och sätta mig ett par timmar på ett kafé? Eller ta en pastis? Mange fick mig iallafall, redan innan första klunken avnjutits, att skratta naturligt.

Föga lönar det sig att spana i fjärran, vare sig analogt eller digitalt. Starren grumlar sikten både framåt och bakåt. Vår bästa tid är nu.

Jag skrattar numera, i, med och genom rätt kretsar –alltså lever jag. Alltså älskar jag.

Vi tenderar lätt att försköna det förflutna och dess invånare. Om de döda aldrig något ont. Till de levande allt gott. Varje tid har sina vedermödor. Trots det är, som sagt, vår bästa tid alltid nu.

Vad jag en gång tänkte må kvitta lika men känslan består. Då var jag lycklig över att bo och leva i Frankrike, nu är jag lycklig över livet som det ter sig.

Relaterade blogginlägg:

Musik:

Källor:

Harari: 21 tankar om det 21:a århundradet

Fotnot

Citatet “Om de döda aldrig något ont. Till de levande allt gott” tillskrivs Tegner men det finns inga säkra källor som bekräftar det. Det latinska uttrycket “De mortuis nil nisi bonum” (”Om de döda, inget annat än gott”) är äldre och kan spåras tillbaka till den grekiske filosofen Chilon av Sparta (ca 600 f.v.t).

Det ursprungliga blogginlägget skrevs i juli 2022 och är härmed varsamt uppdaterat. Musiken består.

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Resor

panem et circenses

23 februari, 2025av adolphson

Många känner till den gamla devisen ”bröd och skådespel”, panem et circenses, som enligt den romerske satirikern och samhällskritikern Juvenalis var ett sätt att distrahera medborgarna från att se samhällets problem. Ofta fungerar det, då som nu. På en mätt mage vilar ett muntert huvud. Sol och bad, en räka att mumsa på och något spännande att se. Man tackar.

Om jag inte ser den lidande, flyktingen, den misshandlade kvinnan, den arbetslöse eller missbrukaren, finns hen inte då? Om jag inte ser människan framför mig, vad upptar istället min uppmärksamhet? Är jag istället upptagen med att begapa statens senaste, enorma, monument?

Vilken är konstens och arkitekturens uppgift? Ofta har det handlat om att legitimera och påminna om makten. Men vad är egentligen konst och vilken konst vill vi ha? En god princip i en demokrati är att politiker och mecenater ska hålla sig på armlängds avstånd från konstnären och skapandet.

Den nazistiska och sovjetiska arkitekturen var inte helt olika. Jag har sett (det är svårt att missa) Kultur och vetenskapspalatset i Warszawa, byggt på 1950-talet som en påminnelse om Sovjetunionens härlighet och närvaro. Byggnaden var en ”gåva” från Sovjetunionens (storslagna) folk, en gåva som Polens (nästan lika storslagna) folk åtminstone delvis självt fick bekosta.

Hitlers skrytbygge Olympiastadion är än idag Tysklands största arena. De flesta av Hitlers personliga tillhåll är annars förstörda. ”Varglyan” finns kvar men mest som ruiner, de delar av bunkern i Berlin som finns kvar är inte öppna för allmänheten, även delar av byggnaderna från residenset på Obersalzberg finns kvar och lever dessutom vidare i mytologin, inte minst tack vare filmer som Örnnästet. Koncentrationslägren är världsarv. Jag har besökt Auschwitz.

Prora ligger på ön Rügen i Östersjön och påstås vara världens längsta byggnadskomplex. Naziledarna ville anlägga en semesteranläggning för att kunna erbjuda tyska arbetare en billig semester vid havet. Anläggningen, som byggdes åren 1936–1939, men aldrig färdigställdes, var tänkt att omfatta tiotusen rum och ta emot tjugotusen gäster. Varje gäst skulle stanna i tio dagar vilket innebar att området skulle kunna ta emot fyrahundratusen till femhundratusen besökare årligen. Lägger man till de kryssningsfartyg som skulle lägga till handlade det om minst det dubbla antalet semesterfirare – varje år. Det fanns fler sådana här anläggningar i Tredje riket för att säkerställa att ett helt folk (de som räknades in i det) skulle kunna fira semester. Tanken är inte exklusiv för totalitära regimer. Både fackförbund och företag äger liknande anläggningar, också i dagens Sverige. Men mindre.

Varje rum i Prora skulle ha havsutsikt, därav den utsträckta huskroppen. Byggnaden låg hundrafemtio meter från stranden i sex våningar och med en längd av fyra och en halv kilometer. Den stora restaurangen och festplatsen påbörjades aldrig, men var planerad för en kapacitet på tjugo tusen sittande gäster. Bygget avbröts på grund av kriget och fungerade sedan som fältsjukhus och vid krigsslutet som anläggning för Röda armén. En del av det enorma bygget färdigställdes senare av DDR-regimen, en annan del står kvar som ruiner och ytterligare en del revs. Sedan 1993 är Prora öppet för allmänheten. Stora delar renoverades under 2010-talet och idag kan man turista där.

Det är skillnad på arkitektur och konst och man får nog säga att Sovjet även i det senare avseendet vann över det nazistiska Tyskland. Mest beroende på att nazism är antiintellektuell och inte producerade egen kultur (utan exploaterade den man såg som renrasigt tysk) medan Sovjet hade en längre rysk tradition att utveckla. Men ämnet engagerar. Sällan har jag sett ett större medborgerligt engagemang i Falun än kring VM, konserthus, Lugnet och Magasinet. Konsten, om jag får ägna mig åt lite allmänt tyckande, måste dock vara fri medan de byggnader vi uppför nog bör ses i ett lite snävare samhälleligt perspektiv.

Panem et circences. Bröd och skådespel. Welcome to the internet.

Jag får kanske lätta det något cyniska anslaget. Allt kan trots allt inte reduceras till enbart bröd och skådespel. Mänskligheten har alltid rest spektakulära byggnader för att markera sin tid. För att sätta sitt historiska bomärke. Men skönhet behöver vi, den utgör ett behov av annat slag. Därför finns kulturen. Kulturen hjälper oss att härda ut, den berikar oss. Att finna mening där det inte finns någon. Den hjälper oss att bättre se och ta hand om den lidande, flyktingen, den misshandlade kvinnan, den arbetslöse och missbrukaren. För dessa existerar trots allt, hur mätta, solbrända och uppfyllda av upplevelser och skådespel vi än är.

Musik

Welcome to the internet

Relaterade blogginlägg

Folkets palats

Berlin-Sotji

Kurt vs Dolly

Källor:

Det finns flera resereportage och guider om byggnaderna som nämns.

Wikipedia

Foto, Livsåskådning, Sång och musik, Skola

bild 129: härlig är jorden

2 februari, 2025av adolphson

Döttrar, undervisning och sång. Kärlek. Passion. Detta är företeelser som räknas. Men det är en annan sak hur man känner. Hur mycket stryk kan man ta och ändå fortsätta framåt? Jorden är bra härlig, ändå. Iallafall livet på den. Känner du inte? Man måste förstå inramningen, sammanhanget, för att förstå känslan. Det gäller för all form av utbildning. Och för kärlek.

Anna Maria Lenngren har skrivit en dikt som jag gillar titeln på mer än själva innehållet (som är en aning daterat). Dikten heter Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon. Nå, jag har en dotter, faktiskt två, och jag är i stort sett allt de har att ty sig till här i livet. Det är inte mycket att hänga i granen, tänker jag lite lagom självömkande ibland.

Jag har i min yrkesroll alltid strävat efter att eleverna ska lära sig att använda fakta, förhålla sig, gå från insamling av adekvat information till att kunna formulera en ståndpunkt. Tänkandet är det viktiga. Jag tänker alltså är jag till. Vad kan man göra för att tänka bättre? Jag försöker främja kritiskt, självständigt tänkande, göra källkritik till något självklart, ingjuta mod att våga se igenom lögner och ifrågasätta övertygelser. Motfrågan blir ofta på vad som än undras: vad tror du själv?

Här finns filmer från årets bästa skridskodag

Det är verkligen underbart att sjunga. Sång är ren och skär kärlek. Körsången har varit närvarande i hela mitt liv. Från början sjöng jag i Kristine kyrkas barnkörer och ungdomskör. Ett tag, under de de känsliga tonåren, retades jag av mina skolkamrater och kallades för Jesus, så jag tog ett uppehåll. Någon Jesus har jag ju aldrig varit. Men under gymnasietiden återvände jag till Mats och Margareta Åbergs trygga famn och ungdomskören hade sin egen uppvaktning när jag tog studenten. En gång under min militärtjänstgöring skulle det hållas ”corum”, alltså gudstjänst, i fält. En gammal tradition, tydligen. Två av grabbarna i plutonen hade gått i musikklass och jag kunde haka på dem hyfsat när vi tre ensamma mitt bland tälten inför hundratalet personer avslutade med psalmen ”härlig är jorden”. Det var tyst efteråt, någon torkade hastigt bort en tår.

Man måste nog förstå inramningen för att förstå känslan. Så himla vackert sjöng vi inte. Rent visserligen, men knappast mer. Men där och då fick sången en känslosam effekt. Soldaterna var långt hemifrån, de var trötta och smutsiga och det var kallt. Och så sjunger några personer hyfsat stämningsfullt en vacker psalm. Det karga befälet, som annars alltid mest gapade, skrek och betedde sig, undslapp sig ett omdöme värdigt en kung, som det kändes: ”Adolphson, du må vara en oduglig soldat men jäklar, det där var fint det!” I Uppsala sjöng jag både här och där men aldrig i en organiserad kör. Åter i Falun provade jag både Falu kvartettsångare och Kammarkören innan jag återvände till Kristine kyrkokör. Ja, och så startade jag ju en egen liten kör också: MDP.

På senare tid har sångarglädjen falnat lite. Jag och Malin delade intresset för körsång. Varje repetition innebär numera en påminnelse om henne. Det är ofta jobbigt att stå i kören utan att se henne i sopranstämman. Ändå sjunger jag vidare. På något sätt gör jag väl det så länge rösten bär. Till exempel på en lokal karaokescen, nyligen. Man måste bjuda på sig själv i alla lägen. Passion, kärlek och allt det där.

Sång. (Endast) slipsen skvallrar om att det var några år sedan

Mina kära döttrar har det tufft. Tonåringens ofta tunga liv blandat med en sorgtyngd ryggsäck ger en jobbig tid. Jag ger råd, nämner för dem att det är jobbigt att drunkna i känslor. Men alternativet, att skjuta undan dem, är värre. Det föder ofta okritiska, rädda individer som lätt blir offer i samhället. Jag lutar huvudet i händerna. Torkar hastigt bort en tår. Hur ska en ensam pappa göra, egentligen. Plötsligt är det mina kära döttrar som agerar rådsherrar. ”Du kan ju alltid skära dig lite, pappa, när det känns tungt.” Humor. I ett allvarligt läge är det i slutändan vad vi alla har att ta till. Jag ler för mig själv. Tänker på fars gamla mantra att jag tar ingen kritik nu, kom igen när de är vuxna.

Jag plockar ibland fram Rocky. Mannen har ett budskap till döttrarna, eleverna och mig själv:

The world ain’t all sunshine and rainbows. It’s a very mean and nasty place, and I don’t care how tough you are… it will beat you to your knees and keep you there if you let it. You, me or nobody is gonna hit as hard as life. But it ain’t about how hard you hit. It’s about how hard you can get hit… and keep moving forward. How much you can take and keep moving forward. That’s how winning is done! If you know what you’re worth, go and get what you’re worth. But you gotta be willing to take the hits, and not pointing fingers… saying you ain’t where you wanna be because of him or her or anybody! Cowards do that, and that ain’t you! You’re better than that! I’m always gonna love you no matter what. No matter what happens. You’re my son and you’re my blood. You’re the best thing in my life. But until you start believing in yourself, you ain’t gonna have a life.

Jag försöker locka fram passionen i både politiken, i undervisningen och i familjen. Jag misslyckas oftare än jag lyckas. Inramningen för händelsen avgör känslan. Förstår man känslan förstår man sammanhanget. Känner man inget förstår man inte.

Jorden är bra härlig ändå. Där finns kärlek att ge. Och att få. Villkorslös till döttrarna, vännerna, Ragna och till den som vill ha den. Passion till utbildning, vänskap och livet som det ter sig. Men det spelar ingen roll. För kärlek är inget man får – det är något man måste vara öppen för. Precis som med utbildning. Men pass på. Plötsligt står det någon där, redo att sjunga en sång. Jag tänker för mig själv att känner man inramningen känner man helheten. Och inramningen är ofta vacker och stämningsfull. Och jag faller pladask i ett vimmel av sång, kärlek och passion.

Döttrar, undervisning och sång. Kärlek. Passion. Det är företeelser som räknas. Men det är en annan sak hur man känner. Jag fortsätter framåt.

När dessa rader ursprungligen skrevs var de sanna. Nuet är också sant. Nu undrar tonåringarna misstänksamt varför jag dricker kaffe med kvinnor (kollegor i politiken) och varför Ragna inte äter middag med oss just i kväll. Härlig är jorden. Vacker är kärleken.

Relaterade blogginlägg:

Mannen i svepeduken

Musik:

Danielsson: Schysst och populär

Armstrong: what a wonderful world

Bowie: life on mars

The real group: härlig är jorden

Källor:

Wikforss: Alternativa fakta om kunskapen och dess fiender

Descartes

Rocky Balboa

Fotnot:

Detta blogginlägg skrevs ursprungligen i november 2022 och är härmed uppdaterat.

Film och TV, Livsåskådning, Personligt

bild 17: wild at heart

19 januari, 20258 november, 2025av adolphson

Ibland sätter man sig rakt på en humla. Med gadd. Hur är det möjligt?

Men VI lever!

En gång drabbades jag av övermäktig sorg. Det berodde på insikten om alla som lämnat. Citatet ovan var ett glatt utrop från Dotter 2 som drog mig upp ur kaninhålet. Hon hade ju alldeles rätt. Vi lever. Här och nu. Varför då detta plötsliga svårmod? Nja, livet kan på ett sätt beskrivas som passagen mellan två liv. Den som är framme lämnar de andra med en lång väg att vandra, det vet jag av erfarenhet. Så dö inte ifrån mig. Låt mig gå före. Låt mig leda vägen.

Detta blogginlägg skrevs ursprungligen 2016 men redigeras nu med anledning av att jag nåtts av nyheten om David Lynchs bortgång. Mannen som gav oss Elefantmannen, Dune, Blue Velvet (åh, Blue Velvet), Wild at heart, Twin Peaks och Mulholland Dive har lämnat oss.

Bilden nedan är tagen av Åsa, syster till en av mina närmsta vänner från förr: Jerra, på det legendariska Café Princess i Falun, gissningsvis 1987. Herregud, vad frän jag var! När jag släpper skämskudden känner jag faktiskt bara värme när jag ser fotot. Jag har det till och med inramat och upphängt på väggen. Inte så lite Dorian Gray över det. På Princess samlades 80-talskidsen för att tjuvröka och hänga. Notera den stora tjockTV-anordningen till höger på bilden. Den visade MTV non stop. Så många timmar av glatt umgänge jag upplevt på detta tidstypiska 80-talscafé. Eller 80-tal och 80-tal, serveringen hade egentligen anor från 1950-talet och lades ner 2011. Ungdomarna av idag gör tydligen andra saker än att hänga på kaféer. Och det kanske är bra för jag är rädd att jag inte levde så sunt under den här perioden.

1987

Jag hade i princip slutat idrotta, rökte (Gauloises, Pall mall ((”where particular people congregate”)) Lucky Strike och Peter Stuyvesant, självfallet) och hatten skulle ständigt rullas. Idag idrottar jag oändligt mycket mer och hatten rullar både mer sällan och långsammare, ändå förmår jag inte besvärja vare sig kilon eller rynkor lika framgångsrikt som dåtidens diet av kaffe och cigaretter.

Idolen på filmduken var Mickey Rourke. Särskilt filmerna (eller egentligen enbart dessa) Rumble Fish med Matt Dillon, Dennis Hopper och ikonen Tom Waits. Den sistnämnde gör inte bara bra musik utan även roller i andra av Coppolas filmer, exempelvis Dracula. Sedan har vi filmen som baserar sig på romanen av Bukowski (där Faye Dunaway gör den kvinnliga huvudrollen): Barfly. Därefter Drakens år, som är något av en modern film noir och variant på den tio år äldre Chinatown. Johnny Handsome är på många sätt en intressant film särskilt med tanke på hur Rourkes liv senare skulle komma att gestalta sig. (Livsvalen att bli boxare och begå skönhetsoperationer påverkade hans utseende). Så till sist Filmernas film Angel Heart där Rourke spelar mot Robert De Niro. Dessa filmer hade, tillsammans med Lynchs produktioner, stor påverkan på mitt unga jag.

1980-talet var generellt sett en bra tid. Aldrig såg jag skymten av ungdomlig nedstämdhet eller tungsinne. Jag minns inte tillvaron på detta sätt enbart för att jag var ung (yngre) och cool (eller hur?). Nej, jag har några stora upplevelser att hänga upp minnet på. Några av dessa återges i bild (nedan). DM-konserten var magisk. Jag besökte Ladan senaste gången LIF spelade SM-final. Jarmo Mäkitalo gjorde 1-0 på straff men DIF vann. David Bowies glasspider-tour var givetvis också magisk.

biljetter

jag fortsätter på temat Dorian Gray. Vem kan ana att det gått nära fyra decennier mellan bilderna ovan och nedan? De flesta, antagligen. Jag fantiserar lite. Vad skulle de ha att säga till varandra, den rökande, imagestinne, stöddige och (till synes) självsäkre kaféhängande ynglingen och den aningen fåfänge, gladlynte, ofta rastlöse, njutningslystne, lätt överviktige och medelålders adjunkten? Ingenting, tror jag. Nej, jag tror inte dessa båda stått ut någon längre tid i varandras sällskap. Man vet vem är, aldrig vem man blir.

01 Fredrik Adolphson

2016

Yta och innehåll är olika saker. Det är inte enbart vad man säger eller hur man ser ut som räknas. Nej, det är ens handlingar som talar. Eller som barnens mor en gång sa när hon såg fotografierna ovan: vad i helvete var det som hände!? Vad jag svarade? Du hände, älskling. Vi skrattade. Nu är hon borta sedan ett halvt decennium, likaså många andra från den tiden. Mamma, pappa, morfar, moster, mina fastrar och farbror och den som faktiskt fortfarande gör mest ont: min lillasyster. Helena. Söstra mi. Jag saknar henne så.

2024

Kanske ska jag se om Blue Velvet. Kanske ska jag se den tillsammans med Ragna. Kanske ska jag inte se om den, för var sak har sin tid. Min bästa tid är nu. Tack för underhållningen, David Lynch.

Jag ser tillbaka på mitt eget liv och ler. Vilken resa det varit. Vilket underbart liv. Och det pågår med oförminskad styrka. Jag älskar varje minut av det. Men jag har samtidigt haft min beskärda del av död i tillvaron. Till döttrarna, till Viktor och Ragna säger jag därför: låt mig gå före. Ta rygg på mig. Jag leder vägen. Lev, minns, älska och skratta. Låt oss göra det tillsammans – men dö för allt i världen inte ifrån mig.

Nu hör jag henne ropa igen, Dotter 2. Men VI lever! Hon har så rätt. Man får inte fastna i den tid som var. Människor lever i minnet. Princess har stängt. Jag trivs bättre här, under min korkek, där jag kan lukta på blommorna.

—————————————————————

Relaterade blogginlägg:

porträttet på V-Dala

—————————————————————

Musik:

Vi kommer aldrig att dö

Blue velvet

When I’m sixty four

The piano has been drinking

cancer, Livsåskådning

Julgran 2.0 (Olbers paradox)

12 januari, 202512 januari, 2025av adolphson

Det finns alltid en gran i skogen och en stjärna på himlen. Varför behövs stjärnor när tillvaron både är mörk och ljus? Å andra sidan: vill man leva i ett konstant halvdunkel, ständigt plaska runt i någon sorts mellanmjölkens Tisken? Leve kontrasterna! Jag älskar ljuset men fruktar inte mörkret. För även om det okända döljer sig där, i mörkret, fallgropar och ibland ondska, återvänder ljuset som bevis på att tillvaron expanderar. Jag känner gravitationen, attraktionen, och rör mig i enlighet med dess riktning.

Grabben vid granen bredvid ser inte skogen för alla träd. Men så skingrar sig molnen och stjärnhimlen blir synlig. Det råder en särskild stämning under skymning i en vinterskog. Tystnaden som tillfälligt bryts av skogens ljud. Det tilltagande dunklet. Det är vackrast när det skymmer.

Olbers paradox innebär iakttagelsen att det finns olika ljusstyrkor i universum, inte ett genomsnittligt ljus vilket det borde göra med tanke på att stjärnorna är lika ljusstarka som solen. Iakttagelsen står i konflikt med tanken på ett statiskt och oändligt universum. En enklare formulering av paradoxen är: varför är det mörkt på natten om universum är oföränderligt och oändligt?

Jag åkte i mörkaste midvintertid tillsammans med Patric och Ulrika, på markägaren Daniels inbjudan, ut i de stora vida skogarna kring Morbygden för att hugga en julgran. Man ska av flera skäl aldrig köpa massproducerade importerade granar om man kan undvika det. Nej, en gran ska huggas för egen hand. Om ett träd faller i skogen och ingen bevittnar det – har det då verkligen fallit?

När jag var barn åkte vi alltid, passande nog, till Grangärde och jagade gran då vänner till familjen äger mark där. Numera blir det alltså Morbygden. Själva gransökandet är både fridfullt och spännande på samma gång, ofta får man ströva ett gott stycke i kamp mot det falnande ljuset innan man finner den perfekta granen. På något sätt känner jag mig under processen uråldrig trots att fenomenet julgran är en förhållandevis ny företeelse i kulturhistorien.

Så plötsligt står den där i alla sin solitära storslagenhet. The chosen one. Granen som under ett par veckors tid ska bo i vårt hem och njuta vår omsorg. Vi kommer att betrakta den som en kär familjemedlem och klä, vattna, tända och släcka den. Men… vänta. Lyser den inte med ett inre ljus? Står det inte som ett skimmer runt den?

Proceduren att klä granen ser säkert både lika och olika ut hos var och en. Barnens minnen av tomtar av kulor står för familjelivets kontinuitet. Åh, kolla, där är den där! Att inte ha en gran ses inte sällan som en sorts social fattigdom, att allt inte är som det ska i hemmet eftersom något väsentligt saknas. Den som väljer en plastgran känner ett tvång att om inte ursäkta så åtminstone förklara sig. Vi är allergiska. Det är så praktiskt.

Personligen föredrar jag mycket pynt men har fått släppa överdådet till förmån för barnens mer sparsmakade uppfattning. Jag lyssnar noga på dem eftersom jul är något känsligt i vår familj. Det var inför julen 2017 barnens mor kom hem från Akademiska sjukhuset med beskedet att det inte gick att operera hennes förbannade cancer. Även om flickorna inte just då förstod att detta i praktiken innebar en dödsdom har deras syn på julen påverkats. Drygt ett år och fyra månader senare lämnade Malin oss för gott. Aldrig har innebörden av begreppet stiff upper lip framstått tydligare för mig än julen 2017. En enda sak har jag sedan dess önskat mig som julklapp: att åter få se mina döttrar skratta barndomens glada och bekymmerslösa skratt.

Årets gran var stolt, stilig och av yppersta kvalitet. Knappt ett barr faller från Morbygdens gran när den nu tjänat ut efter nära tre veckor under vårt tak. Detta att jämföra med dansk importgran som barrar mer än Patric gjorde efter fyllda trettio år. Det tar emot att slänga ut den. När tiden nu kommit avlägsnar jag den försiktigt med all den pompa, ståt, och högtidligt ömsinta respekt den förtjänar. Granen förs efter funnit pyntet sig förlustig till sista vilan via lit de parade. Till sist sjunger jag ritualens sista sång.

Ut, ut, ut

Så skiljs våra vägar. Jag går mot livet och granen mot det cirkulära kretsloppet. Om nu inte vissa antaganden om universum visar sig fullständigt felaktiga är det så det är. Vilken väg som är bäst vet endast gudarna.

Universum expanderar och dessutom sker det accelererande. Ungefär som mitt midjemått under jul. Kanske är det med samma känsla som människan alltid haft inför det okända, när Columbus blickade mot Indien eller dagens människor mot månen, som jag går in i granskogen. De stora frågorna maler. Vad fanns innan och vad kommer efter? Är universum bara en liten del av något ännu större, har jag funnit rätt gran?

Håhåjaja. Tillräckligt stort är universum och tillräckligt bra är granen. Fånga dagen, omfamna natten. Ibland är livet ljust och ibland är det mörkt. Inget mellanläge utan topp och dal, i det senare läget får man orientera sig efter stjärnorna i det förra vara en. Jag har funnit en stjärna, hon lyser så starkt och klart, och jag följer henne som varandes den vise man jag vill vara.

Inte fruktar jag mörkret för jag känner också ljuset. Snart är jag ute ur skogen med en grann gran i följe. Jag ser inte tillbaka för man kan aldrig gå in i samma granskog två gånger. Det känns trösterikt att veta att det alltid finns en gran i skogen och en stjärna på himlen. Gå och se efter.

Relaterade blogginlägg:

1-0-0-1-0

Vill du se en stjärna

Den bästa komplimangen

Musik:

The hanging tree

Surprise

Stilla natt (den bästa psalmen av dem alla)

Källor:

Danielsson: Mörkret vid tidens ände

Film och TV, Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt

Osäkerhetsprincipen

5 januari, 2025av adolphson

Min bergsmanskrona. Är den värd sin vikt i smide, funderar jag. Det var inte tomten som kom med den, inte.

Vrålet skär genom huset. Pappa! Säg åt henne! Hon säger att jag ser ut som en som röstar på Trump! Vad göra? Osäkerhetens rike, ett hav av kval. Som så många gånger förr. Som livet i stort.

Jag har börjat läsa (om) fysik på gamla dar. Jag formligen kastar mig över allt Ulf Danielsson skriver. Jag förstår visserligen ganska lite av det men har roligt ändå.

Werner Heisenberg är känd som den som uppfann osäkerhetsprincipen vilken innebär att det inte går att samtidigt känna till både en partikels position och dess hastighet. Det finns en (rolig, iallafall om man kan lite kvantfysik) historia om när Heisenberg blev stoppad för fortkörning och polisen på amerikanskt filmmaner frågade om han visste hur snabbt det där gick varvid Heisenberg svarade: ”nej konstapeln, men jag vet var jag är!” Heisenberg är också artistnamnet (egentligen heter han Walter White) på huvudpersonen i den briljanta TV-serien Braking bad som handlar om en kemilärare som byter bana och börjar producera droger. Vi har alla våra val att göra.

Är julen god? Mja, jag vet faktiskt inte. Allt överflöd, all stress, alla nedärvda känslor och förväntningar – står det verkligen i proportion till resultatet? Det känns som det färdiga verket och mödan bakom inte riktigt harmoniserar, hur snygga julbilder Instagram än uppvisar. Vad är lärdomen här? Merkantil, att det är penningen som talar? Ät, drick och konsumera? Att alternativet är att åka till Thailand? En må förlåta min svartsyn men jag är mer förtjust i nyårsafton. Jul får ofta människor att känna sig otillräckliga. Apropå slit och släp så hänger min bergsmanskrona numera på hedersplats. För tjugofem år av nit och spänst i kommunen tjänst erhållen. Jag hoppas på ytterligare tjugofem år för visst vore det snyggt med två? Två bergsmanskronor skulle nämligen fylla hålet i min själ, täppa till det där gapet som ständigt följer mig. Två bergsmanskronor, ja då vore jag äntligen tillräcklig. (Jag skojar lite genom att parafrasera Jim Carrey när han blev kallad two time Golden Globe-winner Jim Carrey.)

Det finns de som tycker att jag borde sluta med politik och enbart ägna mig åt att undervisa. På något sätt tycks lärargärningen vara sysslan under min stund på jorden. Så varför blanda min unika grej med annat? (Med annat avses politiskt arbete.) Man ska aldrig låta dem förändra det man är. Nu är det visserligen inte gangster jag håller på att bli, som kemiläraren i Breaking bad, men det där andra förändrar mig. Jag känner det. Politik. Statskonst. Det är ofta negativt, illvilligt, och kräver ett visst kynne. Har jag det? Tveksamt. Borde jag måhända sluta? Nja, politiken utmanar mig, tvingar mig ut på okänt vatten. Plötsligt springer jag på ett citat av Karl XI myntat när han ilsknade till på inbördes kivande tjänstemän: där de oftare låta sådana upptåg och onödiga trätor och självsvåld hos sig förspörjas, skola vi dem all utan nåd alldeles avskaffa.

Än tomten då? Är inte hen god? Möjligen. Choklad är i alla händelser gott. För den som står utanför och ser in kan det emellertid vara svårt att förstå ilandsskämten om lagren i Aladdinasken. Choklad, döpt efter en irakisk saga, som äts under en kristen högtid i det sekulära Sverige, exempelvis hos många SD-sympatisörer. Kan det bli mer underbart (o)begripligt? Viktor och Amanda renoverar ett rum i huset på Styrsö. Vilket innebär att hon renoverar och han badar, blandar drinkar och lagar mat. Gamla lager tapet skrapas fram från det förflutna. Nyare smaker ersätter äldre. Se där en metafor för passerad tid. Är det förresten choklad eller tapeter vi diskuterar?

Fysiken är alltings ursprung. Samtidigt: hur vet vi det, hur mäter vi? Genom osäkerheten kring hastighet och position? Genom valen av hur vi tillbringar vår tid? Genom den perfekta julen noggrant illustrerad på Instagram? Allt jag kan säga är att jag möjligen känner min position men inte vart jag är på väg eller med vilken hastighet. Jag suckar och svarar kombattanterna i huset genom uppmaningen att gå in i var sin ringhörna och i tysthet begrunda påståendet att det är tur att man inte kan se på någon vad hen röstar på. Deras blickar flackar medan min söker sig mot bergsmanskronan så som flugan mot ljuset. Jag studerar den intensivt. En ståtlig sak, denna krona. Eller kanske inte. Det är ju bara ett ting. Nu hänger den där, iallafall.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta —
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» —
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Musik:

Källor:

Danielsson: Mörkret vid tidens ände

Åberg: Karl XI

Rydberg: Tomten

Foto, Livsåskådning, Personligt

bild 165: (Stinas ord om) 2024

29 december, 202429 december, 2024av adolphson

Något av mig är hos dig.

Tack för att du ringde igår, jag har gått runt och varit glad ända in i hjärtat idag för att du fått en varm klang i rösten igen. Hälsa Ragna extra och God Jul till er allihopa! Orden är min kusin Stinas, hon som jag vuxit upp med och som har den fina egenskapen att hon alltid säger vad hon känner.

2024 var året jag blev föräldralös. Jag hade inte närmre reflekterat över det, är man femtio plus är väl inte det något märkligt. Men det gör något med en, något existentiellt, att förlora den föregående generationen. Plötsligt finner jag mig måna extra över Viktors hälsa. Sluta röka, människa. Liknar sånt, som morfar skulle sagt. 2024 är också året jag blev galet förälskad. På samma gång rullar föräldraskapet på i enskilt majestät.

Vad gör dessa 2024-relaterade händelser med mig? To boldly go where no man has gone before som man säger i ingressen till Star Trek.

Låt det bara gå lite tid så löser det sig, brukar jag tänka. Vad det än handlar om. Eller som farmor (enligt pappa) brukade säga: Låt dem bara vinna några val så blir det bra. Det var hennes recept när människor var missnöjda med den förda politiken. Det ligger en del visdom i det yttrandet. Men jag vill inte låta dem vinna några fler val. Vare sig de som styr Falun eller riket.

Den romerske kejsaren Konstantin införde år 321 en reform som innebar att veckan framgent skulle innehålla sju dagar. Två dagar döptes efter månen och solen medan de övriga fem fick namn efter romerska gudar. Konceptet spred sig och översattes till rådande gudar i bland annat Norden. Sålunda föregick måndag (månens dag) och asagudarna Tyr (eller Ti), Oden, Tor, Freja/Frigg den stora lögaredagen, veckans tvättdag, medan solens dag avslutade veckan.

Tänk vad mycket som händer under ett år. Nyårsafton 2023 firades på Getskump. Mina övningskörde under året och tog på imponerande kort tid körkort. Att övningsköra och sätta upp julgransbelysning är bland de mest tålamodsprövande saker jag känner. Oj. Vad i helvete menar du med Oj?! Men ger man det tid löser det sig. Både körkort och belysning på plats. 2024 var alltså året jag mötte verklig kärlek igen. Något av det som är jag finns nu med henne.

Viktors födelsedag firades i Stockholm och lite senare fyllde pappa nittio. Vad bra att vi inte sköt upp släktfesten för bara några veckor senare lämnade han oss för gott. Man ska aldrig, verkligen aldrig, skjuta upp en fest. Något av det som är jag vilar nu med honom.

Jag fick ansvaret att hålla tal på internationella kvinnodagen, besökte Styrsö med gamla vänner i mars, firade påsken på Teneriffa, bevistade länsteateatrarnas vårmöte i Göteborg och Ragna fick besöka Styrsö för första gången. Vi besökte Operan och Stockholm under en ljuvlig vårhelg och vännen Mats firade de femtio med en hejdundrande fest.

Mina tog studenten och Louise lämnade grundskolan och jag fick hålla tal vid båda tillfällena. Olle, pappas mångårige vän, fyllde nittio, midsommar firades på Styrsö, resten av sommaren i Falun och på Styrsö med besök av Stenberg och sedan Ragna. Detta var sommaren då vi lärde känna Vrångö, varifrån många släktingar kommer, eftersom Mina jobbade där, vi urnnedsatte far, vi påbörjade den jobbiga processen att tömma hans lägenhet och, som det kändes, skingra ett liv för vinden. Vänner sågs på Ramsnäs och den tjugosjätte lärarsäsongen började.

Håll mitt hjärta

Jag närvarade på Amandas 40-årsfest där Viktor friade, deltog i Falu-Pride, mötte Ragnas familj i Älgnäs, besökte Styrsö med Joel och Pontus, firade Minas nittonde födelsedag, begick flera fester i november där både MDP och Falu kammarkör jubilerade, besökte V-Dala Nation i Uppsala, vi placerade pappas namn på familjens sten och sålde slutligen hans hem, jag sjöng Cherubinis Requiem, politiken bemästrades, Louise deltog i konserter och jul firades med Malins bröder och nyårsafton kommer uppmärksammas i hemmets underbara tvåsamhet.

Konstantin visste kanske vad han gjorde. Veckor kommer och går. Behöver vi ens räkna? Alla dagar som kommer och går, jag försöker verkligen carpa skiten ur dem. Viktor får själv bestämma över sina rökdon, tack och lov även om det är naturligt att oroa sig.

Låt det gå tid, så löser det sig. Inför 2025 ber jag till Roms gudar, asagudarna och den gudom som för tillfället lyssnar om mod att gå dit ingen före mig gått. Om att inte låta mig falla offer för konformitetens förlamande gissel, om kärlek, passion och bevarad livsglädje. Om att värna de mina.

Bäst av allt är att värmen är tillbaka i min röst. Det tog visserligen fem år, men den är tillbaka. För det har Stina sagt. Och det känns bra, jag vill att min röst ska vara varm. Och till alla människor som står mig nära säger jag: något av dig finns hos mig. Det känns tryggt.

Gott nytt år!

En gentleman, en älskad pappa, tackar för sig

Relaterade blogginlägg:

Goda nätters drömmar

Musik:

Auld long syne

Voi, che sapete che gosa è amor

Källor

Ekero Eriksson: Vikingatidens vagga

Livsåskådning, Skola

filibustern

1 december, 20241 december, 2024av adolphson

Det är lärare jag är. Och, än så länge, politiker. Så jag babblar. Men nog längtar jag efter den svunna ön, så här i dystra november. Sommar på Styrsö. Mer ett tillstånd än verklighet.

Själen brukar översättas till de egenskaper som möjliggör tanke-, känslo- och viljeliv. Om AI kan ersätta allt varför ska en arbetsgivare, partner eller väljare välja just mig?

Det är viktigt att kunna, och veta hur, man kommunicerar. Under presidentvalet för fyra år sedan gjorde jag ett kommunikationsexperiment med en pepparkaks-Trump med barnen.

Pepparkaks-Trump minns barnen inte. Men de känner till verklighetens motsvarighet

Filibuster är en term som avser en politisk taktik för att förhindra eller fördröja en omröstning genom att någon håller extremt långdragna anföranden. Fenomenet förekom redan under antikens Rom och på senare tid i USA. Rekordet är från 1957 och ligger på drygt tjugofyra timmar. Nyligen upplevde jag ett försök till filibustrande här i lilla Falun. Det var intressant.

Jag pratar mycket. Jag uttrycker mig än här, än där. Håller lektioner och anföranden, bloggar och skriver debattartiklar. Syftet är inte att ge information, de flesta har redan tillgång till allt för mycket av den varan. I synnerhet mina elever. Nej, mitt syfte är ett annat. Mitt jobb går strängt taget ut på att göra mina elever anställningsbara och redo att hantera livets förändringar. För livet innehåller sådana och det kommer, gissar jag, framtidens arbetsmarknad också att göra. Byt jobb, hitta kärleken. Vi som ockuperar samma arbetsplats i snart tre decennier och vill ha den livslånga kärleken är en utrotningshotad art.

Elevens förmåga att hantera olika situationer i livet utvecklas inte genom att jag förmedlar fakta utan snarare genom min och mina kollegors strävan efter att hjälpa till med hur man kan lära sig att sortera fakta. Att skilja mellan viktigt och oviktigt, sant, falskt och möjligt, förmågan att foga samman olika delar till en helhet. Länge, ja, faktiskt under hundratusentals år, har livet inneburit att människan först under en tid samlar erfarenheter som hen under återstoden av livet tillämpar. Det är dessa erfarenheter som förändrar både sig, individen och världen i någon sorts ständigt pågående buddistiskt kretslopp.

Det räcker inte att som övning ge eleverna en viss mängd information med uppmaningen att tänka själva. De ber omgående AI att lösa uppgiften. Kritiskt tänkande är förvisso viktigt men knappast något man lär sig av sig själv. Inte heller förmågan att samarbeta med människor man inte valt eller hur man kommunicerar eller är kreativ kommer automatiskt. All information jag förmedlar i klassrummet googlar man lätt upp, men innebörden av ovan nämnda förmågor är inte lika lätta att googla. Det är dessutom livsavgörande förmågor.

Detta förhållningssätt präglar sedan hösten 1998 min pedagogiska idé. Om det är något jag är stolt över i min lärargärning så är det denna tidiga lärarinsikt. Den har, törs jag påstå, varit framgångsrik. Kalla mig gärna old school – men jag föreläser. Pratar. Ägnar mig med liv och lust åt det som min lärare på lärarhögskolan med läpparna krökta av förakt kallade tankbilen. Det jag pratar om är förmågor att på olika sätt hantera förändring och okända situationer. Detta är, och kommer definitivt framöver än mer att bli, den viktigaste förmågan i en människas liv.

Nästa lektion: glädjen, humorn och svärmeriet. (Shakespeare). Kanske minns någon det om tio år?

Detta synsätt präglar även diverse insatser jag gör inom politiken. Jag har (massor av) synpunkter på hur ett gott politiskt klimat bör se ut, hur länge politiker bör prata, vad vi säger och hur vi uttrycker oss om varann. Vissa misstar detta förhållningssätt för självbelåtenhet eller arrogans. Men det är det inte. Det är läraren i mig som talar. Det är min strävan att vilja främja kritiskt tänkande, samarbete, kommunikation och kreativitet som kommer till uttryck. Hos mig själv och andra. Men visst, jag misslyckas ibland. Ofta. En sak vet jag emellertid säkert. När mitt liv skakades i grunden var det dessa förmågor som utgjorde skillnaden mellan fortsatt liv eller att gå under. Tiga är måhända guld. Man får genom allt som livet utsätter en för ständigt använda sin kreativitet, samarbetsförmåga, kommunikationsförmåga och kritiska tänkande. Improvise, Adapt and Overcome för att låna en militär term.

Filibusteri är ett tveeggat svärd. Det räcker inte att prata länge, till sist når man alltid vägs ände. I Falun misslyckades personen som nyligen försökte. Det saknades viktiga komponenter.

Vill du, säger jag till eleverna, få ett jobb, behålla en relation eller nå ett mål måste du kommunicera.

Pepparkaks-Trump fungerade väl som pedagogisk figur. Dessutom blev det i barnens ögon ett lustigt och begripligt julspel. Denna storvulna pepparkaka breder ut sig på plåten, stormar pepparkakshuset, bränner sig i ugnen och bryr sig föga om sanning och anständighet. Hur ska det gå, pappa? Det är upp till de andra pepparkakorna på plåten, svarar jag.

Det finns en sak AI aldrig någonsin kan bli: människa. För det krävs nämligen en själ. Även om vissa individer kan tyckas omänskliga kan de välja en annan väg. Vi får aldrig ge upp tron på förmågan till förändring. Vårdar man sin själ blir man sannolikt attraktiv också i omgivningens ögon.

Det är lärare jag är och ytterligare en stund politiker. Så jag fortsätter att babbla, medan jag längtar västerut. Till sommaren på Styrsö. Där behöver man nämligen inte babbla så mycket.

Till havet, till havet! Där vita måsar ljuder och vindarna blåser och vita skummet sjuder. I väst, långt i väst syns runda solen falla. Grå skepp, grå skepp, hör du dem kalla, mitt folk som rest före mig dit jag ämnar fara? Jag skall fly, jag skall fly skogens trygga vara, ty våra år förklingar och dagen går mot natten. Ensam skall jag segla ut och korsa vilds vatten. Långa är vågorna som mot Sista stranden svallar, ljuva är rösterna från Svunna ön som kallar, i Eressea, i Alvhem, fördolt för alla andra, där löven inte faller: där skall vi evigt vandra!

Musik:

Da tempeste il legno in franto

Bloggens musik (spellista)

Källor:

Harari: 21 tankar om det 21:a århundradet

Wikipedia

Tolkien: Sagan om konungens återkomst (Legolas)

Post scriptum;

Detta är ett uppdaterat blogginlägg från december 2020.

Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Sång och musik

bild 163: jag lindar om mitt hjärta

24 november, 202424 november, 2024av adolphson

Jag lindar om mitt hjärta. Tänk att ett så trasigt hjärta kan bli så helt. Det trodde jag aldrig.

Tiden går. Tid är det vi har. Tills den runnit ut. Vad är priset för att ge upp sina drömmar och passion?

Högt i tak är ett uttryck för att beskriva en öppen och tillåtande atmosfär. Det innebär frihet att uttrycka sina åsikter, idéer och känslor utan rädsla för negativa konsekvenser. Uttrycket syftar på en miljö där människor känner sig bekväma med att dela med sig av sina tankar och känslor. Golva är ett uttryck för slå ner, slå omkull, knocka, däcka, besegra, överväldiga. Det kan låta negativt men det är det inte. Det är ljuvligt att bli golvad.

En kväll mitt i dystra november infann sig både ett högt tak och bekvämt golv mellan vilka jag plötsligt fann mig placerad av en gigantisk kärlekssmocka. Hurså, kanske någon till äventyrs undrar. Jo, det finns tillfällen när man måste hjälpa modlösheten att avbryta sitt lopp och kärleken sin flykt. MDP fyllde femton år och jag själv några fler vilket firades samma dag genom en konsert i gamla läroverket med efterföljande fest på ståtliga Bergalid. Konserten hölls till förmån för föreningen Kvinnostrejk. Alla människor måste få hjälp att skymta en ny, en fagrare värld.

Säga vad man vill om MDP, men ordna en sjysst fest kan vi. Nya och gamla vänner hade bjudits in till en kväll av sång, mat, dryck, skratt och dans. Till och med döttrarna tittade in på festen en stund och fick lära sig att dansa styrdans. Nu kan man i och för sig tänka sig att orsaken till besöket hängde ihop med att de ville kompensera för ett fåfängt försök att dra det äldsta tricket i boken – och blivit ertappade. Avslöjandets ögonblick inföll när Viktor skulle blanda en Dry Martini. Den teatraliska förvirringen som utbröt hade platsat på Dramatens scen:

Nå, en vattnig gin bidrar måhända till att den aktuella drinkaren inte däckar i förtid. Hursomhelst, Amanda och Viktor gästade MDP med den äran. Tydligen får den som sjunger tenor hyfsat en lägenhet i Stockholms innerstad, hälsar Poliskören. Dags att flytta?

Tänk att det gått över femton år sedan jag ringde runt till några sjungande män för att ordna en trevlig middag. Fritt spelrum rådde för inbillat snille och varierad smak, då som nu. Tiden går och var och en följer med en ytterst liten stund. Ett litet kammarspel på tema krocket hade sannolikt självaste konstapel Säfström uppskattat. Hej, kapsyl i rockslaget.

Det lät i förväg meddelas att man måste vara försiktig med spetsiga klackar på husets ömtåliga golv. Men ingen fara på taket för klackarna befann sig nämligen mestadels just där (i taket, alltså). Till och med spökena vågade sig fram för att smaka på stämningen denna magiska natt.

Två andra döttrar, flickorna Gunnarsson, berättade under ett briljant tal om sin uppväxt i ett hus där manskör återkommande förekommit. Och om den förkärlek till serenader detta medfört. Sagt och gjort: serenad var begärd och måste omedelbart verkställas.

De finns överallt, människorna man inte klarar sig utan. Jenny och Susanne, ja, var börjar man ens? Det finns inte en chans att jag fortfarande hållit på med politik om det inte vore för dem. Som Tranströmer uttrycker det: varje människa är en halvöppen dörr som leder till ett rum för alla. Det finns de som håller på med vantrivsel dag ut och dag in. Kanske drivs de av att göra så lite som möjligt, kanske av hög lön. Kanske har de under jakten på framgång glömt sina drömmar och passion. Jenny och Susanne hör inte till den kategorin. Inte grabbarna i MDP heller. Det är kanske därför jag tycker så mycket om dem, alla.

Efter malören med drajan återhämtade Viktor sig till sist, åtminstone nämnvärt. Jag har återkommande uppfostrat min bror enligt principen att Dry Martini är king of drinks och att en gentleman i sin garderob har minst en ljus och en mörk kostym, en frack, en smoking och en folkdräkt. Han närmar sig fullbordande.

Jag bloggade förra veckan om vikten av att fylla sin tid med lyckliga glimtar från förr. Just när jag tänkte att hela festen i sig var ett sådant ögonblick så klev Hon fram och, med hjälp av Josefin påpassligt gömd bakom en pelare, golvade mig totalt. Nog för att jag i mina dagar skrålat serenader i parti och minut till den som för ögonblicket lyssnade. Men att på det här sättet få en visa sjungen till mig, ja, jag reser mig nog aldrig efter det.

Det är nog sant att vi måste besegra modlösheten och försöka att både ge och ta emot kärlek. Att våga ge sig fullständigt hän är att leva fullt ut. Det gör all skillnad. Det är inte så stor fallhöjd från det höga taket till golvad position. Det finns inga negativa konsekvenser härav, jag blive gärna liggande.

Det finns ingen summa hög nog för att ge upp sina drömmar. Hög lön och ont om tid leder enligt mitt förmenande till ett liv om inte utan så åtminstone med mindre kärlek och passion. Så vill inte jag leva. Jag har mina vänner, döttrar, bror och Amanda. Och så Hon som lindar om mitt hjärta. Det kan behövas för även om det är helt så flödar det.

De dansar däruppe, klarvaket är huset fast klockan är tolv. Då slår det mig plötsligt att taket, mitt tak, är nån annans golv.