Kategori: Politik

Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Livsåskådning, Politik

lugnetkyrkan

av adolphson

Sedan Dalarnas Tidningar och P4 Dalarna rapporterat om det har det kommit till allmän kännedom att Lugnetkyrkan inte vill viga samkönade par. Det borde, anser jag, inte komma som någon större överraskning men saken har upprört känslor och inneburit att kommunen nu ser över sina alternativ eftersom kommunen som organisation inte delar den värdegrunden.

Resumé: kyrkan har kommunens största och modernaste samlingslokal. Kommunen, exempelvis genom min arbetsplats, hyr den ibland tillfälligt. Vi hyr den också permanent för förskoleverksamhet.

Debatten visar på en mängd dilemman och upprör (av olika skäl) många. Egentligen är det inte så svårt, det hela. Kyrkan har rätt att på grund av sin trosövertygelse vägra samkönade äktenskap – skulle man driva frågan i alla tillgängliga rättsinstanser skulle de få rätt – ända upp i EU-domstolen. Att man i religionens namn faktiskt får bete sig så har vi känt till åtminstone sedan pastor Åke Green år 2003 predikade om homosexualitet som en cancersvulst på människokroppen. Lugnetkyrkan är heller inte ensam – de flesta religiösa organisationer resonerar på samma sätt.

Kommunen har å sin sida rätt att inte samarbeta med en organisation som vägrar viga samkönade par. Svårare är det väl inte.

Många ser dock kyrkans agerande som homofobiskt eller diskriminerande medan Lugnetkyrkan hänvisar till bibeln – alltså det man betraktar som guds ord. Vidare anser man inte att man diskriminerar när man hänvisar homosexuella att gifta sig någon annanstans. Och i juridisk mening har de alltså rätt att vägra detta.

(Hur det är att vara homosexuell församlingsmedlem är en aspekt jag inte går in på nu.)

Så vad är problemet, egentligen? Det är väl som vilken skilsmässa som helst, detta. Är man inte överens om grundläggande värderingar tenderar förhållandet att spricka och man gör förmodligen bäst i att gå skilda vägar.

Minsta gemensamma nämnare. Det handlar om stålar.

Utan närmare insyn i Lugnetkyrkans ekonomi så tycker jag inte det krävs någon större fantasi för att föreställa sig att den stora investeringen i den nya byggnaden från 2013 bygger på beräknade intäkter i mångmiljonklassen över tid.

För kommunens del skulle det innebära stora kostnader att bryta ett avtal och det känns, enligt min uppfattning, som slöseri med skattebetalarnas pengar. Dessutom finns det inga andra lokaler att tillgå för förskoleverksamheten. Nej, den läxan borde vi gjort innan vi gick in i avtalet. Nu får vi vackert vänta på att avtalen löper ut någonstans 2022. De tillfälliga inhoppen i lokalerna är bara att sluta med – inga problem där.

Som sagt, det hela är inte så märkvärdigt egentligen. Ändå följer antagligen den nationella frikyrkorörelsen och förmodligen även kommuner fallet. Det är nämligen prejudicerande – det är många kommuner och samfund runt om i landet som har ingått liknande avtal.

Från Lugnetkyrkans sida har man aktivt försvarat sin sak. Andra har lagt sig i. Och det är lätt att ta till övertoner i diskussionen. Någon, dock ingen församlingsmedlem, kallade i brev kommunalrådet Joakim Storck för ”Pontius Pilatus” exempelvis. Det är ingen dålig jämförelse, det. Eller – det är det ju förresten. Pilatus var nämligen inte bara den som enligt Bibeln dömde och beordrade att plåga och avrätta Jesus (att Lugnetkyrkan ses som jesus i sammanhanget är självklart). Nej, Pilatus var en brutal plågoande, en utpräglad sadist och praktarschel i största allmänhet – även med dåtida mått mätt.

Man ska dock inte utesluta att Lugnetkyrkan helt enkelt ändrar sig. Det är inte troligt men uteslutet är det inte. Det finns sannolikt församlingsmedlemmar som inte alls identifierar sig med att tillhöra en organisation som (i mina ögon) diskriminerar homosexuella. Församlingen skulle även kunna delas i två – de som vill ändra och de som vill oförändra. Sådant har hänt förr i frikyrkohistorien.

Stålar igen. Man ska aldrig underskatta Mamon. Om valet står mellan att förlora kommunens intäkter och riskera att församlingen splittras är det kanske helt enkelt lättare att ändra ståndpunkt i just den här frågan. Helst med tanke på den stora investering man gjort i byggnaden.

Själv äter jag inte längre i Lugnetkyrkans restaurang. Det kanske är starkt att prata om bojkott i sammanhanget, nej, jag spenderar helt enkelt helst mina lunchpengar annorstädes. Inget konstigt med det.

Vi diskuterar saken på jobbet (det är ju vår närmsta granne). En kollega påminde mig om när fransmännen sprängde kärnvapen i Stilla havet i mitten på 80-talet. Då skulle man bojkotta franska viner. Hur länge varade det? Efter ett tag kom man ju på att nog är det bra gott med franska viner ändå. De är ju typ bäst på det. Hur många minns detta idag? Och vad ska man förrsten göra med sina kvarvarande lunchkuponger? Växla in hos diskrimineringsombudmannen?

Förlåt min sarkasm. Men det är det här med tolkningsföreträdet som stör mig. Låt oss leka lite med tillmälet Pontius Pilatus. Om Jesus står för demokratin och alla människors lika värde – vem är det då som är Pilatus i sammanhanget?

Jag sträcker på mig i all min briljans – jodå, mitt samvete är rent. För jag gick ju ner och intervjuade Lugnetkyrkan redan för två år sedan och förde mina slutsatser vidare till den som ville se och lyssna.

Så enkelt är det ändå inte. För det är ingen lätt sak, detta. Mitt förslag innebär uppmaningen att låta oss skiljas som vänner. Var och en med sitt samvete.

Eller.

Vi kanske borde ha en fortsatt dialog med varann. Församlingen har skickat mail till mig och de övriga i kommunstyrelsen. Där understryker de att de vill vara en del av Falun och verka för stans bästa. Församlingen är en fri kyrka bland 300 andra församlingar inom Evangeliska Frikyrkan. Kanske vill de inte vara i konflikt med majoritetssamhällets värderingar i Falun? De vill ju verka för ett bra Falun, säger de. Kanske får de göra som de vill inom EF? Då kanske de ändrar sig?

Mitt förslag, som fler verkar instämma i, är att vi följer avtalet men avslutar det när det löper ut. Om Lugnetkyrkan inte ändrar sig i synen inom vissa värdegrundsfrågor vill säga. Då ligger alla kort på bordet igen.

Realaterade blogginlägg

Samtal med Lugnetkyrkan

Pontius Piltaus 2

Demokrati och samhälle, Politik

ultimatumspelet

av adolphson

Ultimatumspelet är ett av de mer kända experimenten om människor och ekonomi. Det går i korthet ut på att en person får dela på 100 kronor (eller vilken valuta det nu är) med någon annan. Försökspersonen får göra som hen vill, behålla allt, dela lika eller ojämnt. Den andra personen som ingår i experimentet kan välja mellan att acceptera den förstes val av uppdelning eller säga nej till alltihop. Men då får ingen av dem någonting.

De flesta ekonomiska teorier utgår från att vi människor är rationella och kommer att behålla 99 kronor och ge bort en. Hen som får en krona kommer att acceptera detta eftersom en krona är bättre än noll och då spelar det ingen roll att den andre fick 99 spänn. Men riktigt så ser inte verkligheten ut. De flesta människor reagerar starkt på uppgörelser man uppfattar som orättvisa – hellre förlorar man än att framstå som svag, lättlurad eller underlägsen.

Man vill inte unna någon annan en orättvis framgång på sin egen bekostnad. Rätt naturligt, eller hur?

I verkligheten gör de flesta som deltar i testet uppgörelser om att dela 50-50 eller 40-60. Lärdomen är att vi människor inte styrs av kylig matematisk logik utan av känslor. Det har vi gjort sedan dag ett i vår evolutionära utveckling. En till synes svagare part som för massor med tusentals år sedan erbjöds en vinge av en kyckling av någon som sedan utan vidare själv la beslag på resten av fågeln skulle inte nöja sig. Nej, hen skulle gapa och härja för att visa sitt missnöje. Kanske förlorade personen på grund härav också vingen och fick gå hungrig, kanske utdelades till och med en omgång, men framöver skulle kollektivet dra sig för att försöka lura just den individen igen.

Vi människor vägrar i de flesta fall acceptera orättvisa erbjudanden eftersom evolutionen lär oss att den som gör det på sikt går under. Det finns även andra experiment som stödjer denna tes. Min favorit är den med gurkan och aporna (som man kan se på Youtube ). Två apor belönas för utförda handlingar med var sin bit gurka. Man byter efter en stund ut gurkbiten mot en vindruva för en av aporna – och vindruvor är ju godare. Resultatet blir att den andre, den som fortsättningsvis får gurka, blir sur och inte längre accepterar sin gurk-belöning.

Dessa teorier fungerar på individuell nivå. Tittar vi på vår mänskliga historia så ser vi genast att den full av samhällen som varit fruktansvärt orättvisa men som ändå bestått som relativt stabila samhällen över lång tid – inte sällan i hundratals år. Varför reagerar kollektivet inte som individen, var gör man inte revolution, om det nu är som forskarna säger att detta är biologiskt betingat. Svaret är att stora grupper inte kan fatta kollektiva beslut på samma sätt som en individ medan den styrande eliten kan hota kollektivet med hårda straff eller belöningar i livet efter detta i enlighet med de gemensamma reglarna eller trossystemet.

Kejsaren är en gud, du får din belöning i himlen efter döden, du kommer att lida i helvetet, nationalstaten Sverige är exklusiv för den med medborgarskap… eller vad det nu är vi tror och anser.

Allt storskaligt samarbete mellan människor bygger på en kollektiv tro på lagar och föreställningar trots att dessa egentligen bara är hittepå. Religion, eller andra berättelser, gränser, lagar – allt finns bara i vår fantasi och kräver att vi tror på dem. När vi gör så blir samhället stabilt. Om detta är rättvist eller moraliskt riktigt eller inte är en helt annat fråga.

Detta är förklaringen till allt: rasism, sexism eller annat förtryck, mänskliga rättigheter – liksom till varför vi har så evinnerligt svårt att enas i hur vår demokrati bäst bör utformas.

Falun – vi har ett resultat!

Av personliga skäl begränsades min roll under omvalet här i Falun. Jag skrev lite här och där och var med och kampanjade på stan då och då. Nej, det var andra som gjorde grovjobbet den här gången. Och, sett ur ett centerperspektiv, vilket grovjobb – verkligen imponerande! Nu ger jag mig i politiken igen och gör härmed, någon sorts personlig sammanfattning av omvalet.

En rolig kommentar var att det inte har varit så tätt med rikskändisar i stan sedan drottning Kristina var här. Valdeltagandet låg på knappt 60% jämfört med knappt 90% första gången. Det får nog anses som tillräckligt bra och alla partier verkligen ansträngt sig. Hur gick det, då? Jo, så här:

V var efter valet inte längre intresserade av någon valteknisk samverkan med alliansen varför nya, komplicerade förhandlingar vidtog. Och, som jag tidigare återkommande hävdat, man är ju inte så sugen på att hänga med dem som ägnat de senaste månaderna åt (onödigt) hårda och i mitt tycke, onyanserade, påhopp. Nu vill jag inte med detta påstående åter sätta igång den debatten, men nog det är sant som det är sagt: som man sår får man skörda.

Det diskuterades alltså både hit och dit men eftersom jag inte ingick i förhandlingsdelegationen för vårt parti, och för att jag inte vill trampa på någons tår, går jag inte närmare in på detaljer kring detta. Det hela slutade i alla händelser med att Falu-alliansen (där lokala Falupartiet ingår med ett mandat) styr vidare i minoritet.

Nu kan det inte bli fler omval på kommunal nivå, tack och lov, nu sitter vi där vi sitter tills den 8:e november 2022. Om nu inte någon av personliga skäl avgår, förstås.

Detta med minoritetsstyre fick förövrigt somliga att på det första sammanträdet i fullmäktige att bittert utbrista i tillmälen som ”den styrande minoriteten” och liknande. Rätt i sak men menat att provocera. Nåväl, kommunstyrelsens ordförande Joakim Storck uppträde statsmannalikt när han påtalade vikten av att inte i onödan såra varandra och påminde vidare fullmäktige om att vi trots allt alla är kollegor i det ansvarsfulla uppdraget att verka för Falun och dess medborgare – och att försöka göra detta i en respektfull anda även om, och när, vi inte håller med varandra.

Hoppas vi lyssnar.

Jag har beslutat mig en gång för alla att inte uttala mig i skolfrågor mer än i egenskap av lärare på Falu gymnasium. Jag klarar inte att sitta på två stolar – jag måste hålla isär rollerna. Andra må resonera annorlunda, men för mig blir det inte bra.

Min analys av det lokala Miljöpartiet är att de ligger relativt långt till vänster. De håller ofta med varandra, MP och V, på sammanträden och stödjer varandras reservationer. I frågan om från vilket parti man i första hand kallar in ersättare om ingen från det egna partiet kan delta i ett möte har MP valt V. Det säger något. Båda partierna diskuterade förövrigt skattehöjningar på detta mandatperiodens första fullmäktige, noterade jag.

KD skördade lite Ebba-effekt och ökade från 1 till 3 mandat så några nya ansikten dök upp därifrån. Liksom mitt eget parti gick KD framåt men vi förlorade ändå platser i nämnder, utskott och styrelser som ett resultat av minoritetsstyret. Förhandlingar är en svår sak. Och, som tidigare nämnts, det är skillnad på matematik och känslor. Ekvationen måste gå i lås i antal mandat i förhållande till politiskt inflytande.

Hur gick det då för mig personligen, har någon undrat. Först vill jag tacka för det stöd och förtroende Centerpartiet visat mig under en svår tid i mitt liv. Man verkar från partiets sida mån om att ha mig kvar – och det gör ju att jag vill komma tillbaka. Det är inte lätt att få ihop tillvaron som heltidsarbetande, ensamstående förälder och fritidspolitiker med relativt tunga politiska uppdrag.

Men jag ämnar försöka.

Jag fick 147 kryss i det ordinarie valet med 90% valdeltagande och 104 (tror jag) i omvalet med 60% valdeltagande. Det känns fint. Det gör mig till den tredje mest kryssade i partiet (bakom storheterna Joakim och Camilla – men Jenny Drugge skuggar mig, vi ligger lika) och bekräftar partiets nominering som tredje person på listan.

Detta betyder att jag är ordinarie ledamot av fullmäktige till 8/11 2022, ersättare kommunstyrelsen och vice ordförande i kommunstyrelsens utvecklingsutskott. Samt ersättare i lokala centerstyrelsen.

Det känns bra, det hela. Barnen, som vid tillfället jag refererar till ovan fick bevittna sitt första fullmäktigemöte (och ansåg det som hysteriskt tråkigt och att jag därför borde styra upp det hela) har givit mig sitt nådiga bifall.

Det är ju sånt du gör, pappa, sjunger och håller på med politik. Fortsätt med det, men snacka inte så mycket med folk på stan när vi ska köpa glass.

Man får allt beundra faluborna som nyligen stod ut med ännu ett val – det till EU. Jag noterar avslutningsvis att Centerpartiet passerade Moderaterna med 9 röster i det valet. Hur det gick för övriga här i stan har jag inte närmare koll på.

Om mitt liv vore en variant på ultimatumtestet finner jag mig just ha accepterat en överenskommelse där jag fick ett öre. Men allt är inte pengar – jag får så mycket annat i de uppdrag jag fått förtroende att förvalta en stund.

Jag ska göra mitt bästa!

Källor:

Harari, Homo Deus – en kort historik över morgomdagen

TED talks

Historia, Politik, Retorik, Språk

skökoson

av adolphson

Det höjs sedan förra valrörelsen i USA röster som menar att presidenten måste besinna sig.

Alldeles oavsett vad man anser om hans politik är det presidentens språkbruk kritikerna reagerar på. Alltså att tämligen vildsint demonisera sina motståndadre och kritiker. Vi har våra motsvarigheter i Sverige också. Jag har själv reagerat på Skyttedal och Bali, exempelvis. Men det tycks vara det nya, det här med att ge sig på sina meningsmotståndare för att ta heder och ära av dem.

Eller är det så nytt, egentligen?

Det är ingen ny åsikt att man inte ska vräka ur sig vad som helst när som helst. Gör man det får det konsekvener vilket var bekant redan under medeltiden. På 1300-talet ansågs det exempelvis jämställt med misshandel att bruka okvädningsord, förloämpningar, mot någon eftersom

ofta komma av onda ord onda handlingar.

Hetsar man (någon i) samhället får man skörda vad man sått.

Vid den här tiden, alltså under medeltiden, ansågs sedan gammalt att ord hade magisk verkan. Detta innebar att man inte uteslöt att det som uttalades också kunde gå i uppfyllelse. Därför staffades med dryga böter den som offentligt kallade någon skökoson. Med dagens språk innebär tillälet ungefär horunge. En sådan kunde nämligen, på grund av sina ringa utsikter i livet, ställa till det ordentligt. Med tanke på den tidens syn på sex och prostitution var det kanske det grövsta tillmälet i arsenalen och inget det togs lätt på.

Samma resonemang gällde om tillmälet istället var träl, tjuv eller lögnare – om man inte kunde bevisa att det man sa om vederbörande faktiskt var sant. Tänk, suckar den arme historieläraren, om den regeln vore allmän lag också idag. Andra staffbara tillmälen som var vanliga (enligt rättegångsprotokoll från 1400-talets Stockholm) var sädestjuv och mordbrännare.

Lagarna under medeltiden var skoningslösa, i synnerhet vid stöld, vilket historiskt sett är typiskt för samhällen där flertalet lever på marginalen. Berövades man endast det minsta av livets nödtorft riskerade man att själv gå under. Därför tillämpades ofta hårda, ympande, straff i avskräckande syfte.

En anklagad kunde enligt de gamla fridslagarna söka asyl i kyrkan förutsatt man inte stulit från den samma – hur detta tillämpades i praktiken är dock för mig inte känt.

Andra saker att iaktta från medeltidens lagstiftning är att den som ertappades med att våldta en kvinna halshöggs omedelbart. Det fanns även tariffer för att regelera ersättning till den som blivit av med frölemmen – något som möjligen påvisar att detta inte var helt ovanligt. Notera förövrigt att namnet på asaguden Freja/Frö lever kvar i språbruket.

Presidenten i USA fortsätter demonisera sina belackare och fenomenet tycks tämligen utspritt. Vad som i förlängningen händer om man ständigt tar till allehanda kraftuttryck är främst två saker.

Antingen mister orden sin innebörd, enligt principen i fabeln om att ropa efter vargen, och då är väl allt gott nog. Eller så leder det till vissa grupper i samhället anser sig att från makten ha fått fritt spelrum att attackera andra grupper.

Det kan passa makten fint, det. Som inför ryska revolutionen då den storägande bondeklassen av bolsjevikerna kallades grisar (för grisar får man slakta), nazisterna kallade judarna råttor (och följdaktilgen användes cyklon B som är ett insektmedel under förintelsen) och i Rwanda kallades vissa grupper kackerlackor (vilka man stampar ihjäl).

Skökoson kan möjligen till dagens amerikanska översättas son of a bitch. Det är inte ett tillmäle som passar att slänga sig med hur som helst, i synnerhet inte i den offentliga debatten.

Mina elever tilltalar mig i allmänhet med magistern eller magister Adolphson och jag dem vid förnamn. Det fungerar bra.

Relaterat

Ord

Om asyl

Quisling

Källor:

Nordberg: I kung Magnus tid

Historia, Mat och dryck, Politik

brattsystemet

av adolphson

Tänk om alkohol kommit idag, som en ny drog av något slag. Hur hade vi som samhälle reagerat? Tanken att använda opiater inom medicin är däremot relativt ny. Hur vi reagerar? Med avoghet.

1917 bestämde sig Sverige att all försäljning av alkohol skulle ske inom ramen för ett statligt monopol. Och trots att EU inte gillar idén något vidare så är vi fortfarande kvar där. Det tycker jag är bra.

Ett av de första systembolagen finns, och fanns, förövrigt i Falun. Det tycker jag också är bra.

Man införde också 1917 individuell konsumtionskontroll genom något som hette motboken – alltså en sorts registrering över medborgarnas konsumtion. Det låter nog rätt konstigt för dagens medborgare att personalen på systembolaget skulle fungera som statlig myndighets auktoritet och lägga sig i deras alkoholvanor.

Motboken avgjorde hur mycket alkohol varje medborgare fick köpa beroende på om hen var gift eller ogift, man eller kvinna, över eller under 30 år, var känd för skötsamhet eller inte etcetera. Blev man full (för) ofta beviljades helt enkelt ingen motbok. Män över 30 fick dricka max 4 liter sprit i kvartalet, gifta kvinnor beviljades överhuvudtaget ingen motbok, ogifta kvinnor kunde få konsumera 1-2 flaskor sprit i kvartalet. Man kunde dock få en extra mängd alkohol sig tilldelad vid festliga tillfällen – så som en 50-årsfest eller liknande. 

Jag har alltid haft en restriktiv syn på droger. Det är som bekant farliga grejer, det där. Jag är dock möjligen lite motsägelsefull eftersom när det kommer till alkohol har jag en annan uppfattning. Rioja, Zinfandel, Chablis, Dry Martini – eller varför inte ett glas champagne vid rätt tillfälle – nog är det att betrakta som ren och skär njutning?

Men visst, njutning med en tydlig baksida. Och ökad tillgänglighet göder den där baksidan. Därför måste tillgängligheten regleras. Det insåg man tydligen redan 1917. Så länge samhället har kostnader för konsekvensen av drogen har samhället också rätt att reglera tillgängligheten. Men det finns en tredje sida när det kommer till droger. Och innan en potentiell läsare avfärdar mig som drogliberal: ge mig en stund till.

Den tredje sidan är den medicinska. På flera håll i världen görs nu olika försök med att använda opiater för medicinskt bruk och med intressanta resultat. En intresserad kan lätt hitta detta på nätet. Själv sitter jag med följande frågeställning ringande i bakhuvudet:

Om (exempelvis) cannabisolja på olika sätt lindrar ett svårt tillstånd hos en sjuk människa – varför inte försöka?

Kokain är en drog som jag inte har någon relation till alls. Kokainet hade en storhetstid under tidigt 1900-tal. Före första världskriget var det på många håll i Europa helt lagligt att köpa öppet över disk utan vare sig recept eller andra begränsningar.

Det fanns olika sätt att konsumera kokain, exempelvis genom injicering eller som sugtabletter. Också konsumtionen skedde ofta helt öppet och inte sällan på nattklubbar eller annorstädes under vilda festnätter.

Drogingrediensen fanns också i många andra produkter som vin, te och…läsk. År 1902 tog Coca-cola bort kokainet ur läsken delvis på grund av rasistiska rykten som hävdade att drycken fick svarta män i USA att våldta vita kvinnor. Att ”Coke” innehåller kokain är förövrigt en seglivad myt som överlevt ända in i min egen barndom.

Under 1910-talet var kokainmissbruket påtagligt och iögonfallande varför recept och begränsningar infördes på många håll. Under första världskriget var kokain en mycket vanlig drog – kanske inte så konstigt om man betänker det trauma kriget innebar.

Det som oroade myndigheterna var att framförallt två grupper tycktes vara särskilt begivna: soldater och prostituerade. Det verkar, återigen betraktat med dagens ögon, kanske inte så märkligt. Jag menar: vem står över tid ut med någon av dessa gruppers vardag utan att på något sätt bedöva sig?

Produktionen av de olika kokainprodukterna skedde i allmänhet av tyska företag och onda ränker antyddes därför bland de allierade myndigheterna. Hade Fritzen månne uppfunnit ett hemligt vapen att angripa den brittiska moralen och stridsviljan?

Hemska tanke.

Den brittiska militärledningen införde 1916 restriktioner (samma år stridsvagnar började användas i kriget) för att hindra sin personal att komma över kokain, morfin, opium, hampa och en rad andra populära droger.

Från 1917 infördes en allmän kontroll av droger inklusive alkohol. I Sverige kom som sagt samma år föregångaren till Systembolaget och år 1922 hölls vårt lands första folkomröstning. Den kom att handla om huruvida Sverige skulle bli ett helt nyktert land.

(Just den här frågeställningen förvånar mina elever när jag tar upp saken. De förstår väl det egna ansvaret och valmöjligheten när det kommer till droger – men inte att ett helt land kan bestämma sig för att vara nyktert eller inte).

Normer förändrar sig. Det tycks som att vetenskapliga rön knuffar lite på gamla invanda föreställningar. Knark är farligt. Ja, det är det. Men också lindrande för den lidande. Var går gränsen? Vågar vi ens söka evidens för opiaters påverkan på psykisk och fysik ohälsa? Eller fruktar vi svaret?

Å andra sidan. Jag blandar mig på fredagskvällen omsorgsfullt en Dry Martini och dricker den med välbehag. With a lemon twist eller med oliver, det kvittar lika. Efter något glas Rioja eller Chablis så känner jag den inre värmen och välbehaget tillta och oron skingras. Och fasen vad spirituell jag blir efter två glas champagne – då skulle du träffa mig…eller inte. 

För då är jag ju inte helt mitt naturliga opåverkade jag. Men tänk om jag under påverkan faktiskt är bättre än mitt nyktra jag? För visst känner jag ju där på fredagskvällen hur jag slappnar av och oron sakta skingras.

Och så var det ju det där med den tredje sidan. Är man svårt sjuk vill man möjligen vara allt annat än just sig själv. Vem är någon att förbjuda ytterligare någon den verklighetsflykten?

 

Källor:

Englund: 1917

SO-rummet

 

Relaterade blogginlägg: 

Arabia Felix

Falu brännvin 

Demokrati och samhälle, Politik

fulspel vs 144

av adolphson

Jaha, tänker jag lite uppgivet, nu börjar det alltså. Fulspelet. Men är det valrörelse så är det.

Lokala S är revanschsuget och vill ta tillbaka makt och inflytande. Trots att jag känner många trevliga partipolitiskt aktiva sossar här i stan så när det kommer till makt och inflytande så är partiet inte att leka med.

S vill bestämma, helt enkelt. Det är som partiet anser allt annat än sig självt i förarsätet som orimligt. Det var till och med nyligen en sosse som i öppen sal och inför minst hundra personer frågade den föredragande Gudrun Schyman om hon hade några tips till falu-S som nu var i opposition.

De vet tydligen inte hur man gör när man är i opposition. Gudrun pulvriserade omedelbart vederbörande på sitt typiska vis. Lite onödigt, kanske. Och nu vittnar starten på omvalrörelsen om samma sak.

Men att de inte lär sig, någon gång? Varför inte närmare studera hur illa det kan gå om man gör sig ovän med allt och alla. Ta S i Göteborg, exempelvis. Först gör man en brakförlust i valet för att sedan dribbla bort alla möjligheter att förhandla. Så står man där till slut, sidsteppat och med interna bråk som resultat.

Till Falu-S vill jag säga: tiden när ni hade 42% är förbi. Det må verka märkligt för er – men verkligheten är ofta hård. Vill ni verkligen spela populismens locktoner för att komma tillbaka? Det kan bli en draksådd att tampas länge med, det.

Lokala V vädrar morgonluft och eldar på de också. Nåväl, vi konkurrerar i stort sett inte om samma väljare så de får väl hålla på och tjoa och tjimma. Men även deras beteende verkar för mig bra konstigt. Hur kan man få sin näring och politiska livslust ifrån att demonisera sina motståndare? Vad vinner man på det?

Röster, kanske. Man fiskar, alltså. Jag vet inte – det kanske fungerar. Falu-V hoppas på draghjälp från rikspolitiken och verkar i nuläget främst vilja attackera S. Till det ska läggas en historiskt sett dålig relation mellan partierna här i stan. Det hela går tillbaka till när S var tvunget att lägga ner skolnämnden och ombilda den för att bli av med dess vänsterpartistiske ordförande, som vägrade avgå.

Men, påpekar den skarpögde, är det inte precis det Adolphson själv gör med sin oförsonliga ton gentemot SD?! Nja, inte riktigt. Jag lägger inte hela min kampanj på att upplysa om allt som är fel med SD. Inte längre. Det klarar de nämligen alldeles utmärkt själva.

Det jag lovar numera är att hålla ett extra öga på partiet och, som det heter, ta debatten när det verkligen behövs. Annars gör de inte så mycket väsen av sig här i stan- vill de ta fullmäktiges tid och medborgarnas skattepengar i anspråk för att diskutera sneda eller otydliga vägskyltar så låt dem.

SD finns i princip inte i Falun. Kanske kommer farbror Jimmie hit i ett försök att ändra på den saken under omvalrörelsen, vad vet jag.

Det är många arga troll och svärjevänner som härjar på Centerpartiets olika sidor. Angrepp och invektiv står som spön i backen. Det är obehagligt och en av anledningarna till att jag återkommande uppmanar alla politiska företrädare att hålla sig i från personangrepp.

Men okej – sämste troll! Tärningen är kastad! Hit med en grogg och en dator så ska jag slå världen med häpnad.

I övrigt anser jag att man inte ska blanda ihop rikspolitik och lokal dito. Centerpartiet utgör över den senaste och innevarande mandatperioden stommen i Faluns politiska liv. Jag hoppas väljarna låter oss fortsätta.

Så till sist vänder jag mig till mina personliga väljare, till er mina alldeles egna 144 kryss. Jag ber er om förnyat förtroende och hoppas alltså på er röst ännu en gång. Nu kanske ni undrar vad jag åstadkommit? Det vore väl rimligt att säga något om det.

Mycket tid har gått åt till att lära mig det politiska hantverket, jag är ju faktiskt ny på mina positioner. Internt i C har jag på olika sätt försökt påverka politiken i riktning bort ifrån SD (alltså inte för att det funnits någon risk i C men däremot tycks ju andra kraften inom alliansen styra dithän) och att hantera den bisarra och omänskliga frågan med alla nyanlända människor. Jag har just fått upp frågan om att försöka få kommunen att bli lika bra på att ta emot praktikanter, för en längre eller kortare tid, som det privata näringslivet.

Fulspel, eller inte. Det är ju faktiskt valrörelse. Vill du som är falubo att jag, eller någon annan av de i mitt tycke såväl trevliga som kompetenta centerpartisterna, ska fortsätta till nästa val – ge oss chansen den 7:e april.

 

53065767_10156767869655617_5013396624609640448_n

Film och TV, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Politik, Språk

julgran och bortom

av adolphson

Snön smälter långsamt, men obönhörligt, undan därute på däcket bakom huset. Däck, förresten, som fenomen betraktat ett av den välmående medelklassens tydligaste kännetecken. Jag älskar mitt däck. Nu när snön gradvis drar sig tillbaka lämnar den ett spår av barr från den i år tämligen odramatiska julgranpundringen efter sig. Jag sträcker på mig i solgasset och njuter av den första riktiga vårkänslan. Tankarna sig svingar, på lätta snabba vingar. Julgransplundringar, var det ja.

En gång, på den tiden vi bodde i lägenhet på tredje våningen, släppte jag helt sonika ner granen från balkongen. Det blev inte så många barr att dröja sig kvar någonstans utöver epicentrum (vid dess fot) den gången. Monstret i tvättstugan blängde länge fientligt på mig efter den händelsen. Min tanke var att det skulle bli några grankvistar över att placera framför porten (för att skapa lite Carl Larsson-stämning), något som alltså inte tydligt framgick. Året efter stod jag istället i det spatiösa funkisvardasrummet med lövsågen i högsta hugg och gjorde ved av granen till öppna spisen. Det blev en del att städa men Vildvittrorna tyckte det hela var intressant. Så gjorde man inte hemma hos diverse kamrater, tydligen. Såga i kavaj. Jag är för kännedom en lika usel sågspelare som lövsångare. Det luktade länge granbarr om dammsugaren. Det var trevligt. De här danska köpesgranarna. De barrar lätt, sägs det. Inte så konstigt kanske. De skördas redan i augusti och lagras därefter i mörka fuktiga lokaler för att till slut i december säljas på en plantage nära dig. Inte så märkligt att man under plundring knappast behöver släppa sin gran från en balkong för att åtadkomma ett veritabelt barr-regn.

Samling kring granen. Ännu ligger plundringen i ett avlägset fjärran.

Jag tänker ibland på olika ord. Mitt i dessa GDPR/curling-tider funderar jag över vad är det för skillnad på skyddad respektive omhuldad identitet. Och vad är det egentligen för skillnad på att visa respekt och respektive hänsyn? Nåja, det första problemet kanske inte är så svårt medan det andra är lite mer av filosofisk natur. Med respekt menar man vanligen aktning eller vördnad för en person, alltså att man värdesätter en persons egenskaper. Respekt kan även kännas och visas för abstrakta ting, som för en nation eller religion. Respekt kan även handla om rädsla. Detta behöver dock inte innebära något dåligt utan kan exempelvis röra sig om en inställning till naturens krafter när man fjällvandrar. Den vanligaste formen av respekt handlar dock om människor och hur man/vi behandlar dem/varandra. Respekt kan också handla om en känsla av vördnad inför något exeptionellt. Synonymer kan då vara ödmjukhet eller känslan av upprymdhet – att man är lyckligt lottad som får uppleva det fantastiska. Hänsyn, däremot, är en mindre eller mildare variant, synonym, till respekt – något man kan visa för någon eller något som man inte direkt anser berör en själv men som man ändå respekterar.

Kalla mig gärna ålderdomlig men jag gillade verkligen den gamle skådespelaren och komikern Jarl Borssén. Om jag någon gång ska tatuera mig en gång till (jag har inte gjort det än men om det blir en fösta gång kanske det också blir en andra) så blir det nog ett motiv föreställande Jarl.

Jag fortsätter filosofera över ord och formuleringar däreute i solskenet på däcket. Det är ju snart val, igen. Omval. Förr sa man jag röstar med Centerpartiet. Idag lyder formuleringen istället jag röstar på Centerpartiet.

Detta skifte av preposition indikerar att en distansiering skett mellan parti och medborgare. Jag gillar det inte. Med innebär i det här fallet en tydligare identifiering mellan sig och partiet och i förlängningen mellan människan och demokratin.

Egentligen tar dock demokratin inte ställning till om du röstar för, med eller emot – bara du röstar.

Det finns en profesor i historia som heter Lars Trädgårdh. Han menar att en form av jantelag som är särskilt stark i Sverige kan formuleras i frasen gör din skyldighet och kräv din rätt. Möjligen hittar vi här en förklaring till SD:s framväxt? Här kommer en massa människor och utmyttjar rättigheter utan att göra rätt för sig först.

Jag vet inte, kanske är det så. Kanske inte.

Inför omvalet tänker jag nog tona ner min antipati mot SD. Visst lovar jag att hålla koll på vilka förslag de lägger och om jag åter får en plats i fullmäktige ständigt ta replik, argumentera och rösta emot. Men utöver det tänker jag inte ge dem någon särsklild plats i mitt politiska liv. De är helt enkelt inte värda uppmärksamheten.

Jag sträcker på mig och sneglar upp mot grillplatsen däruppe vid tomtens (inte jul-) utkant. Årets julgran sista viloplats. Hur är det nu man säger? Jo, att det är mycket som är bra när allt kommer omkring.

Relaterade blogginlägg:

Monstret i tvättstugan

Monstret i tvättstugan 2 

Min första tatuering

Källor:

Wikipedia

Demokrati och samhälle, Foto, Politik

hur mår demokratin?

av adolphson

Hur mår egentligen demokratin? Hur mår den här i stan? Kan man bli beroende av makt? Och går det i så fall att vaccinera sig eller organisationen mot maktberoendet?

Det är dags för lokalt omval den 7:e april. Varför det blir så tänker jag inte närmare fördjupa mig i – det är nog kanske ändå rätt bra vid eftertanke. Däremot blir det en intressant tid som följer fram till valet. Och kanske hittar vi här, om nu så önskas, en möjlighet till att hantera frågeställningarna ovan.

Under de månader som gått sedan det ordinarie valet har jag enligt mina uppdrag varit på diverse sammanträden inom kommunstyrelsen och dess utskott samt i fullmäktige. Till detta kommer partiets egen verksamet.

Under denna tid har jag slagits av främst tre saker. Dels vilken omställning det är att komma med andan i halsen och tinnitus i örat direkt från den livliga skolan tvärt in på i allmänhet mycket långa och relativt tysta möten. Man är lite ledbruten på kvällen, det medges.

Dels har jag slagits av att det i relativt stor utsträckning är ungefär samma människor som över tid innehaft de olika uppdragen. Till sist, och det är kanske förklaringen till punkt två, har jag slagits av arbetsbördan – jag går på någon sorts treskift där jag, för att hinna med familj, arbete och politik, sällan lägger mig före 24.

Det var länge sedan jag kollade Netflix, om jag säger så. Och tittandet lär nog låta vänta på sig. Men med sången och musiken kompromissar jag (ännu så länge) inte.

Men det finns kanske en annan förklaring till att samma människor återkommer i politiken. Det är samma gamla visa i både makro- och mikroperspektiven: makten, om inte korrumperar så åtminstone lockar den. Även om det inte handlar om någon afrikansk diktator som innehaft makten i fyra årtionden så visst kan man iaktta fenomenet även här i stan.

Den enskilde politikern kan säkert nog så vältaligt lyta fram sin idealism och passion – men som struktur famgår fenomenet tydligt. Samma människor klamrar sig över år fast vid sin stol för allt vad tygen håller. Men makt eller inflytande handlar inte om en person – det är då det lätt blir fel. Ingen chef är värd miljarder i ersättning, ingen fotbollsspelare heller.

För att låta lite klyschig: det är laget framför jaget. Vi måste inte ha samma människor på de olika politiska uppdragen.

Men om de där människorna faktiskt gör något bra så kanske vi borde ha kvar dem. Ett tag, iallafall. Som vårt nytillträdda kommunalråd Joakim Storck. Jag är part i målet, jag vet, men det tycks mig som att rätt många är överens om att mandatperioden börjat relativt väl – så varför inte låta honom fortsätta?

Vad konsekvensen blir av omvalet vågar jag inte spekulera i. De flesta tycks vara överens om att valdeltagandet kommer att sjunka, att det kommer att bli kändistätt på gatorna eftersom inget annat val pågår samtidigt samt på grund av att Sverige kommer att få den bästa opinionsundersökning man kan önska genom detta.

Men ett annat valresultat lär det i alla händelser bli.

Jan Björklund har slutat. Det är ingen hemlighet att jag redan 2012 tyckte det var dags för honom att avgå eftersom jag inte alls kunde skriva under på skolpolitiken som fördes.

Jag var aktiv folkpartist på den tiden och mina avgångskrav, som mest fördes här på bloggen, renderade i att länets ombudman fick ett telefonsamtal från riksorganisationen där man undrade vem den där Adolphson är egentligen.

I kritiken mot skolpolitiken står jag kvar på samma position som tidigare. Jag har dock träffat Jan ett par gånger och anser honom som en trevlig person. Och man bör som bekant skilja på sak och person. Björklund är dels en mycket skicklig talare – helst för redan övertygade. Hans politiska eftermäle lämnar jag till andra att bedöma, för egen del vill jag bara säga tack för ditt avslut, Jan. Tack för att du stod pall i gränsdragandet mot SD – ett parti som inte bara har ett förfärligt förflutet utan som också idag för en förförfärlig politik.

Tack, och lycka till.

Med facit i hand borde jag nog gått med i Centerpartiet när jag engagerade mig politiskt 2006, för det är här ju här jag känner mig hemma. Det är tur att man får ändra sig i en demokrati, brukar jag tänka. Och samma sällsamma känsla av ledarskap, förtroende och grundmurade värderingar som Annie inger har jag inte mött någonstans tidigare.

Något av den känslan sipprar även ner till våra ledande lokala centerpolitiker, Joakim och Camilla. Jag ska göra vad jag kan för att hjälpa dem, både under valrörelsen och därefter. De är i mina ögon båda mycket duktiga politiker och goda representanter för kommunen.

Människor väljer själva sina ståndpunkter. Information finns det gott om att ta del av, om man vill och orkar. Om Centerpartiets ställningstagande på riksnvå eller hur vi skött oss här i Falun kan var och en själv bilda sig en uppfattning om. Vi svarar också gärna på frågor, så klart.

Kanske är det här omvalet något bra. Kanske mår demokratin bra, ändå. Kanske ger oss omvalet en möjlighet att vitalisera demokratin här i stan. För egen del hoppas jag vi kan ha ett värdigt och respektfullt debattkilmat och att alla ni (jag tror det var) 7000 som röstade på oss i Centerpartiet förra gången kan tänka er att göra det igen.

Och jag hoppas överhuvudtaget att alla som får utnyttjar sin rösträtt. Annars blir det inte bra, alls.

Mitt eget bidrag till demokratin och valrörelsen är, förutom att jag kandiderar på samma sätt som förra gången, ett relativt enkelt koncept. Jag kommer varje måndag från den 4:e mars fram till valet ordna en studiecirkel som heter Prata politik med Fredrik. 

Det är väl läraren i mig, kanske, men det vore roligt att möta både medborgare och politiker i ett förutsättningslöst samtal (se information i länken).

Vill du som väljare ha mig som representant står jag till förfogande – vill du hellre se någon annan hjälper jag efter förmåga till så att det blir så. För det är ju som jag själv just sagt – man får ändra sig i en demokrati.

Avslutningsvis: oavsett var du har dina sympatier – varför inte höra av sig till något parti och säga att du villl kandidera? Du fick ju just en extra chans. Det är kul, det är viktigt och det utgör yttrst den grund på vilken demokratin vilar.

Hursomhelst – varmt välkommen till både valrörelse och studiecirkel – nu kör vi!

Foto, Jämställdhet, Politik, Retorik

bild 48 – abc vs abs

av adolphson

Äntligen är den här!

Nu har porträttbilderna på kollegiet som en bomb slagit ner i personalfacken. Eleverna går sprickfärdiga omkring i bygget, vänner och kollegor sneglar avundsjukt på varandras bilder, den outtalade frågan hänger över den stora tegelbyggnaden som handen över dippskålen: vem ska bli årets cover-teacher?

Det finns ett alternativ till den inledningen men den känns tråkigare. Jag tittar flyktigt på mitt eget porträtt, taget i september 2018. Jag suckar och stannar upp i en plötslig tanke. Är jag genuin i det jag gör? Är jag det? På riktigt, liksom?

Det sägs ibland att man ska kunna sitt ABC som synonym för att vara kunnig inom sitt speciella område. En speciell gren inom retoriken, medieträning (förenklat innebär det att kunna hantera intervjuer på ett fördelaktigt sätt), innebär ett ABC-svar något annat. Förkortningen står där för answer, bridge, communicate.

Answer är vad det låter som – svara alltid på frågan. Ljug aldrig eftersom det är så lätt att kontrollera det verkliga förhållandet.

Bridge innebär att man genom svaret bygger en retorisk brygga över till det man själv vill förmedla för att i communicate övergå till att framföra sitt eget budskap. För att klara sitt retoriska ABC måste man förstås veta vad det är man vill förmedla.

Här kan den som vill höra en av Sveriges skickligaste advokater, i ett mycket känsligt fall, i en intervjusituation lämna ett ABC-svar.

I Faluns policy för, eller emot snarare, mutor står att läsa:

Utgångspunkten för alla företrädare för Falu kommun är att vinnlägga sig om att erhålla, upprätthålla och säkerställa allmänhetens förtroende. I alla sammanhang skall iakttagas ett sådant förhållningssätt att det inte kan förekomma risk för, eller misstanke om, att företrädare för kommunen gör sig skyldig till mutbrott eller annat korruptionsbrott. För personer som ägnar sig åt myndighetsutövning, upphandling eller inköp är i princip alla förmåner att anses som otillbörliga.

Vad jag vet har jag inga förmåner. Utöver de som tillkommer mig som vit, medelålders, heterosexuell man, förstås. Men det är en insikt som föreligger att hantera på det privata planet samtidigt som jag försöker arbeta med jämställdheten politiskt.

Brottsrubriceringen lyder givande av muta. Men man ger inte en gåva – man överräcker den. Eller ställer man den månne till förfogande? På 1980-talet ansågs värdet av en hyfsad flaska whisky motsvara en muta. Idag finns det inga fastställda beloppsgränser utan frågan man i alla sammanhang som förtroendevald kan ställa sig är om gåvan, förmånen eller handläggandet är lämpligt, ändamålsmässigt och skäligt för kommunen som helhet.

Man bör helt enkelt vara lojal mot arbetgivaren – och arbetsgivaren det är ju medborgarna, det. Hursomhelst har jag nyligen lärt mig att nittio procent av besluten i en kommun tas av tjänstemän och endast tio av politiker.

Man kan ju som vanligt skoja till det lite, också. Skillnaden mellan att vara jävig eller jävlig på ett möte är ofta mindre än man tror. Och måhända är ABC och ABS när allt kommer omkring synonymer?

(För den fåkunnige: ABS är ett system som förhindrar att hjulen låser sig när man bromsar ett fordon. Syftet är att behålla styrförmågan samt att förkorta bromssträckan. Kopplingen ((sorry, göteborgsarvet igen)) till retoriken och en knivig kommunikationssituation torde vara uppenbar. Right?)

Kommunen kostar på sig utbildningar av oss förtroendevalda, partierna gör det också. Trots medieträning, uppdragsträning i politikerrollen, ordförandekurser med (mycket) mera så känns det som jag plötsligt befinner mig i något som bäst kanske kan beskrivas som den retoriska tystnaden.

Det är en mäktig sak, den retoriska tystnaden. Att hämta andan, att låta orden sjunka in, att ta med sig omgivningen vidare i visionen.

Kommunen, å sin sida, har en officiell vision:

ett större Falun

Men jag har en egen, personlig, vision: ett bättre Falun. Och det är vad ju faktiskt vad min inledande fundering handlade om – är jag genuin? Vilken är min viktigaste vision? Vad vill jag, quo vadis? Det här är viktiga saker för mig för jag vet hur det är – jag måste känna meningen med det jag gör. Annars blir det inget.

Min viktigaste fråga är jämställdhet. Det är bara det att de viktigaste frågorna lätt försvinner i det vanliga, rutinartade arbetet. Så jag vet hur jag tänker: människan ska vara god och glad. Är det inte så får man väl hjälpa till lite, efter möjlighet och förmåga.

Det kan vara nyttigt att studera sig själv emellanåt. Och jag kan väl erkänna att jag inte alltid är god och glad. Men jag försöker så gott jag kan. På jobbet, i politiken och i livet i stort. Jag gör det medan jag inväntar den ofrånkomliga död som en gång tar oss alla.

På vägen dit försöker jag ha det så bra jag kan, hjälpa andra dithän, samt jobba med mina fel och brister. Jag avslutar dagens bloggpost med den ramsa jag och barnens mor alltid säger tillsammans med våra döttrar, vilket vi gjort i fjorton år vid det här laget, när vi skils åt för dagens skola och arbete:

var snäll mot alla idag

lär dig något bra

om någon är dum mot dig så säger du till

hjälp alla som behöver hjälp –

och jag älskar dig.



Härmed presenteras bild nummer 48.

Lite väl mycket av det goda på sistone, dyre bror?

Ett lustigt (nåja) sammanträffande är att bild 48 togs i det 48:e levnadsåret, förresten. Om man nu anser en medelålders lokalpolitiker, tillika adjunkt i läroverket sedan 20-talet år, som fått sin tjugonde bild av kommunen upptryckt i solarplexus, som något lustigt.

Skulle du ens köpa en begagnad bil av denne patetiska före detting, denne uppenbare 80-talsrelik, denna oinfriade dröm om vad som kunde varit om hen bara för ett endaste litet ögonblick någon gång under sitt mediokra liv faktiskt skärpt till sig.

Ju mer jag tänker på det, vänligen bortse från alltihop ovan.

Over.

relaterade blogginlägg:

Bild 17 – bättre än alternativet

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Politik, Spännande människor

spridda notiser

av adolphson

Var tid har sin etik och sina normer.

Jag är, i brist på bättre ord, lycklig över att Sverige genom L:s och C:s agerande åter fått en glöd i den liberala övertygelsen. För mig är det viktigare att kämpa mot intolerans än att hålla ihop en mer eller mindre stabil allians.

Lyssna gärna på partiledarna från fredagens statsministeromröstning – skillnaderna framstår tydligt.

I den svenska landslagen från 1300-talet fastslogs följande:

Slår en man sin hustru, vill tukta henne, tager det värre än han ville och ljuter hon döden därav, då skal det stå till ed av tolv män, huruvida det gjordes med vilja eller av våda. Värja de honom, böte han för dråp laga böter. Fälla de honom, då dömes han till stegel för sin gärning. Vilja hennes fränder unna honom livet, då skall han utomlands gälda böter, 120 mark. Dräper en hustru sin man, vare lag samma. Fälles hon till dråp och viljaverk, då skall hon dömas till att stenas.

Den här lagen säger mycket om 1300-talets Sverige. Historiker har ivrigt och återkommande studerat den. Hur reagerar du själv när du läser texten, skulle jag fråga mina elever. Och varför reagerar du som du gör? Samma typ av frågor kommer 2700-talets historiker att servera för samtiden att reagera på för att på så vis komma lite närmare och för att bättre förstå oss som lever idag.

Hur såg man på lag och norm under 2010-talet, kommer de att undra. Och leverera svaret: jo, så här. Varvid vi lämnas att dra våra egna slutsatser.

En sak vi som lever idag kan göra något åt i en strävan att påverka framtiden är det faktum att år 2030 kommer vi i Dalarna att vara 15000 färre i arbetsför ålder som ska ta hand om 10 000 fler.

Det är skillnad på kompetensförsörjning och arbetslöshet. Den förra är i kris redan nu samtidigt som vi har historiskt låga siffror i invandring och arbetslöshet. Vi behöver fler människor med rätt sorts kompetens. Då verkar det dumt att lägga miljoner på att avvisa människor som redan etablerat sig.

Den rörelse som har svaren på människors frågor vinner röster, val och därmed inflytande. Så har det alltid varit. Åtminstone sedan 1800-talet.

Det samhället kan göra är att inse att det inte finns till för sin egen skull utan för människornas. Insikten att samhällets minsta beståndsdel är individen, inte kollektivet, är därmed nyttig. Denna Insikt nås enklast genom att samhället ställer en mängd frågor till sig självt. Så som varför något ska göras, hur ska det göras och vad som ska göras.

Den generation som nu kommer ut på arbetsmarknaden, 90-talisterna, beskrivs ofta som curlade långt bortom rimlighetens gräns. Men de kallas också något annat: ”generation ordning”.

De sköter sig och har andra idoler än depraverade kändisar. De vill inte jobba för en arbetsgivare om de inte vet vad denne står för. Detta betyder att om politiska partier och/eller samhällen locka till sig den nya generationen måste de kunna svara på den här typen av frågor.

Vad är syftet med Falun, att bo och arbeta här? Vad står de politiska partierna för? Här, någonstans, tror jag att C och L just lagt grunden till ett framgångsrikt val 2022.

Det ska visst komma ett nytt mät/matrissystem till skolan, Unikum. Ännu ett. Förlåt, men jag är skeptisk. Allt ska mätas, överallt, till och med sådant som inte går att mäta. Vi håller på att mäta ihjäl oss.

Nej, rent allmänt tror jag att vi istället borde arbeta med att öka tilliten människor emellan. I klartext innebär det att kliva ur blankett/matris-världen och börja lita på varandra. Jag kan i min yrkesroll göra en bedömning utan en matris eller datasystem – jag lovar.

Jag har alltså att dagligen sköta rätt många system som mäter olika saker. Men jag får kanske vara glad att jag inte företagare. Årligen ifylls nämligen i Sverige cirka 96,6 miljoner blanketter av företagare.

Apropå tillit. Min killgissning innebär att den liberala rörelsen genom den uppvisning av tillit över den egna övertygelsen som nu skett kommer att tilltala 90-talisterna och millenniealisterna i större utsträckning än tidigare.

Och så skall junior förevigas. Fatta hur dryg han kommer att bli. Så här kan man läsa om den kommande boken:

”När den twittrande polisen Viktor Adolphson inledde sin bana som officiell twittrare för Södermalmspolisen 2012 anade han knappast hur stort genomslag hans 140-teckenmeddelanden skulle få. Sju år och 75 000 tweets senare finns facit. YB Södermalm är ett fenomen på twitter: en kommunikationskanal som informerar och engagerar. Den älskas och hatas av många fler än sina hundratusentals följare. Boken tar läsaren bakom kulisserna och ger inblick i verksamheten. Boken rullar upp flera av de starkaste historierna i sin helhet och analyserar effekterna Twitterkontot haft på brottsbekämpningen på Södermalm i Stockholm, och uppfattningen om den. Vilka tweets engagerade mest? Vilka missförstods fullständigt? Vilka hjälpte till i brottsbekämpningen och vilka får i efterhand kallas för misstag?”

Tja, vad framtiden kommer att säga återstår att se men nu har framtidens historiker fått ytterligare ett dokument att studera. Kanske är YB Södermalm 2700-talets motsvarighet till Magnus Erikssons landslag från 1350-talet.

Frågan jag som nära vän med Narcissus ställer mig är: vad kommer de att säga om mig där på 2700-talet? Finns jag ens i framtidens historiska medvetande? Jo, tjenare. Jag gnetar väl mest på förfärad över Bali, Skyttedal och den där SD-snubben som pratade om Christer Pettersson.

Vi får exakt de politiker vi förtjänar. Det var mer än man kunde säga på 1350-talet, iallafall.

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Politik

Quisling

av adolphson

Här följer en kort kommentar till det förslag i regeringsfrågan som centerpartiets förtroenderåd, senare partistyrelse, idag ska ta ställning till.

Jag vet egentligen inte vilket inflytande en partiledare har över sin omgivning. Jag vet däremot att KD-ledaren har norskt påbrå och inte minst därigenom borde resa rejäl ragg när partitoppen Sara Skyttedal kallar oss i Centerpartiet för quislingar.

Vidkun Quisling var mannen vars efternamn blev synonymt med begreppet ”landsförrädare”. När Norge överfölls av Nazityskland tog denne Quisling makten och utropade en ny regering, ledd av honom själv, lojal med ockupationsmakten. Det kom att bli en regering som bidrog till att inte minst många judar och motståndsmän mördades.

I slutet av kriget överlämnade sig Quisling till polisen och dömdes senare till döden för landsförräderi 1945.

Jag är den förste att erkänna jag hade fel. Jag trodde förvisso aldrig på extraval men jag trodde, baserat på att M, KD och SD samlar en gedigen andel procent, på en högerregering.

Ska jag vara självkritisk anser jag också, när jag tittar i backspegeln, att det var dumt att ge motsägelsefulla besked i regeringsfrågan under valrörelsen. Det är bland annat det vi i C nu får äta upp.

Utan insyn i hur olika förhandlingar förts både tror och hoppas jag att hur representanter från olika partier uttalar och beter sig faktiskt spelar roll. Jag vill tro att när Bali och Skyttedal uttalar sig som de gör så bidrar de till att åtminstone jag känner ett obehag över att förknippas med dessa partier.

Jag tror därför att dessa representanter paradoxalt nog bidragit till förhandlingarnas utfall.

Jag gick till sängs på fredagskvällen efter en inspirationsdag med Centerpartiet i Dalarna påtagligt nöjd och med ett inre lugn.

Vi har många viktiga frågor framför oss där vi måste nå konsensus. Det rör saker som ekonomisk utveckling, ansvar i klimatfrågan, främja jämställdhet och motverka höger/vänster-populismen för att nämna några. Och vi i Centerpartiet vill fortsätta driva dessa frågor ur ett borgerligt, liberalt, perspektiv.

Det kommer att bli tufft, nu en tid. Representanter för KD, M och SD, V inte att förglömma, kommer fortsätta attackera oss med tillmälen i samma stil som Skyttedal representerar.

Det är klart man förstår dem. Både V och KD riskerar att bli marginaliserade under mandatperioden. Jag tror dock att frågan de flesta människor förr eller senare ställer sig är om de vill bli representerade av människor som uttrycker sig på det viset.

Man kan anföra att om M inte backat i valet hade landet haft en alliansregering.

Man kan också anföra att alternativet till Centerpartiets ställningstagande vore återkommande regeringskriser så fort SD inte fick som de ville.

Man kan vidare anföra att V självfallet inser att de inte kommer att ha samma inflytande som tidigare och därför kommer att hårt attackera S. Vad kommer de att kräva för att inte rösta emot regeringen Löfven? Kommer de att istället driva fram extraval? Ja, det verkar så – åtminstone om V i Falun är representativt för partiets helhet.

Quisling samarbetade med nazister – Centerpartiet vill motarbeta dem. Att jämföra oss med mördare säger mer om den som svänger sig med tillmälet än om verkligheten.

Ett helt absurt uttalande, naturligtvis.