Söstra mi 3

Efter all sorg med anledning av min systers bortgång har jag, och de runt om kring mig, funderat mycket över hur det kom sig att hon drabbades av den ovanliga form av cancer som hon fick. Man söker ju ständigt förklaringar till det otänkbara. Något att skylla på.

Lungsäckscancer, eller mesoteliom, är en sällsynt sjukdom. I Sverige får omkring 20 kvinnor och 80 män denna diagnos varje år. Cancerformen är nära förknippad med asbest men hos en fjärdedel finns inga kända upplysningar om att den drabbade skulle utsatts för asbest. Så var det för min syster. Trodde jag.

Utvecklingstiden för sjukdomen är lång, cirka 30–40 år. Förekomsten ökar dock över hela världen. Prognosen beror på om tillståndet är lokaliserat eller har spridit sig vidare i kroppen. Sjukdomens utbredning, patientens ålder och allmäntillstånd samt cancerns celltyp är avgörande faktorer. Dessvärre upptäcks lungsäckscancer ofta sent i förloppet, återigen – så var det för henne.

Helena fick diagnosen ungefär ett år innan hon dog. Vi misstänker att hon exponerades för asbest redan 1996. För nog funderade vi. Och som sagt: det är ju lite så man gör i krislägen; söker rationella förklaringar till det som bara inte får hända.

Jag googlade. Det fanns rapporter om att fruar till gruv/industriarbetare i England drabbats i lika stor utsträckning som arbetarna själva (som alltså tillhör en riskgrupp) eftersom de tvättade sina arbetande mäns arbetskläder och därigenom exponerades för metaller och/eller asbest.

Helena bodde i England, i Dorking strax utanför London, ett par år och arbetade på något vi skämtsamt kallade för ”brottarcaféet”. Jag och Malin åkte över och hälsade på och åt på stället. Grovhuggna karlar i arbetsställ käkade (ofantligt mycket) korv, vita bönor och grejer till frukost. Kunde hon fått i sig asbest under den tiden? Sedan har jag fortsatt undersöka, fråga och fundera. Det gick ju ett par program om sjukdomen i samband med hennes bortgång. Men det där med frukostcaféet i Dorking verkade långsökt.

Det finns ett annat spår: när Helena arbetade som volontär på en kibbutz Dahlia i Israel 1996. Jag har varit i kontakt med några som också arbetat där och berättelsen som är inte en solskenshistoria. Helena har själv berättat om det relativt hårda arbetet i fabrikerna, köket, med att plocka avokado etcetera. Och så var det de där ”vita säckarna”, som dök upp på listan över arbetsuppgifter någon gång då och då. Helena behövde visserligen sällan jobba med dem, bara någon enstaka gång. Hon jobbade istället mest i köket. Men andra volontärer har vittnat om att de tvingades arbeta med detta.

Det var det värsta jobbet på hela kibbutzen. Arbetet följde alltid samma mönster: en man mötte volontärerna vid ett särskilt ställe utomhus, lite undanskymt, under ett tak, bakom fabriksbyggnaderna. Ingen information gavs, mannen sa bara hur arbetet skulle utföras. Det handlade om att knyta i hop de stora vita säckarna och baxa upp dem uppå varandra i högar. Use this, meddelande han korthugget och tog ner ett litet enkelt munskydd från en krok på väggen och räckte över till var och en. Det vita asbestdammet yrde omkring över hela platsen. Mannen försvann alltid fort därifrån. Det var alltid två ensamma volontärer som utförde detta arbete. Vid lunch gick man som vanligt till matsalen, det var ingen som sa något om sanering, och det tänktes inte mer på saken. I matsalen satt de som just jobbat med asbest-säckarna och åt som vanligt tillsammans med andra volontärer. Efter arbetet gick man hem, och delade rum, bland annat med Helena, full med asbestdamm i både kläder och hår.

För det var asbest. Men det visste så klart Helena eller de andra. Senare framkom att en volontär från Danmark faktiskt hade frågat vad det var i de där säckarna. Asbesto hade mannen, han som fördelade arbetet, svarat. Den danska volontären  tillkallade två personer utifrån, möjligen från någon dansk organisation med ansvar för danska volontärer, som kom och försökte prata med personal på kibbutzen. Resultat blev att den danska volontären inte behövde jobba med säckarna mer. I övrigt var det en uppgift som helt enkelt måste utföras.

Helena själv berättade hellre om sin resa till Masada och sinaiöknen än arbetet på kibbutzen. Resan var en fantastisk upplevelse, berättade hon,  i Egypten satt hon på stranden och delade en cigarett med någon – något hon gjorde lite till och från i sitt liv. Att röka är en livsfarlig kombination tillsammans med asbest. Någon har påstått att kvinnor har mycket känsligare lungor än män, men vad vet jag? En samtida volontär hörde några år senare av sig till Svekiv – organisationen som organiserande resan till kibbutzen (Dahlia) – angående de vita säckarna. De menade sig aldrig hört talas om några vita säckar på Dahlia.

Efter Helenas bortgång hörde en av de före detta volontärerna som hört talas om Helenas sjukdom och död, sig igen och berättade vad som har hänt och ett möjligt samband med säckarna på Dahlia – vad de svarade eller har reagerat är för mig okänt. Givet ovan är det ju inte osannolikt att vi spårat ursprunget till hennes sjukdom.

Jaha – closure?

I helvete heller. Jag är så oerhört arg. Arg på den okände mannen på kibbutzen, arg på Israel, på tobak, asbest, på ignorans för regler och risker och människor som riskerar andra människors hälsa och säkerhet, jag är arg på okunskap och på allt och alla som försöker ta minnet av min Helena i från mig.Men jag kan hantera det. Mest utav allt är jag arg på den förbannade jävla skit-sjuka som tar mina nära och kära ifrån mig. Å andra sidan, det är som det är. För att låta lite klyschig: livet är en bergodalbana och det enda jag har att göra är att maximera åkturen.

En potentiell läsare må ursäkta – men jag saknar henne så.

—-

Relaterade blogginlägg

Söstra mi

In loco parentis

 

Flynneffekten

Jag vet inte om jag blivit smartare efter denna vecka. Något har jag lärt mig iallafall. Människor, grupper, reagerar på saker. Man bör vara försiktig och tänka efter när man diskuterar offentligt.

Inget nytt under solen, Adolphson. Du gör vissa människor arga: så skärp dig. Vissa gillar dig – fortsätt ta hand om dessa. Det stora flertalet vet inte ens att du existerar: så memento mori, grabben.

Flynn-effekten, namngiven efter en statsvetare, säger att mänskligheten med tiden blir smartare, eller som vi historiker uttrycker saken: varje generation är ett steg längre ifrån aporna än den föregående.

Det här ju ingen nyhet för vilken ungdom som helst. Frågan är dock hur vi mäter intelligens. Det kanske är andra saker som intelligenstest, som IQ, mäter: exempelvis självbevarelsedrift. Själv brukar jag mäta intelligens i termer som humor och empati.

Här kan någon intresserad läsa en intressant, om än med några år på nacken, artikel om Flynn-effekten.

För en tid sedan frågade jag Vildvittrorna om de skulle hänga med ut och spela fotboll. De lyfte ett gemensamt ögonbryn och svarade Lägg av pappa, vi är kulturtjejer. Nåja, jag sa inte kicka boll iallafall.

Även om jag håller deras kulturella utbildning högt så måste de också hålla på med minst en sport. Det är viktigt, tycker jag, att lära sig verka i ett lag. Och idrott är bra: en sund själ i en sund kropp, helt enkelt.

Så nu är det flöjt, friidrott, kör, orientering, musikalutbildning och, högst eventuellt, saxofon för Di Sma Under Jårdi. Vi är ändå inte en familj som skriver saker eller har papperslappar på kylskåpsdörren, nota bene.

Jag bad mina ungdomar att använda den nya läroplattformen Google aps for education förkortat GAFE eller GÄJF. (Detta med uttal är den stora striden i kollegiet – jag skämtade till det lite och funderade över huruvida en av cheferna heter LAFE eller LÄJF. Det blev, om inte en otrevlig så, en lite förvirrad stämning).

Jag har sedan rätt länge använt Google i jobbet på eget bevåg och gläds åt att skolan äntligen också gör så – samt, om sanningen nu ändå ska fram –  åt att ligga lite i framkant. Jag är ju trots allt humanist.

Kollega Paulsrud är den som leder det hela på NV och har infört konsultationstid för villrådiga kollegor kallat morgongaffe och lunch med gaffe(l) och kniv. Han tillhör GAFE-falangen. Själv har jag inte tagit ställning – givet att det är en engelsk förkortning.

Jag sympatiserar med göteborgsandan i hela grejen.

Eleverna svarar när jag i de sociala medierna ber dem logga in i den nya plattformen med konstiga emojis vilka uttrycker starka känslor.

Hjärtan och tårar och sånt. Jag minns att barnens mor berättat om en lärare hon hade som slutade när hen inte länge kunde förstå ungdomarna. Alltså när deras humor sprungit förbi vederbörandes.

Har min tid kommit? Är  det dags att dra på sig dinosaurie-kostymen och checka ut?

Jag håller på att organisera kulturresan till Stockholm (NV-studenterna får göra en sån varje år och det faller ofta på min lott att organisera) och vi är lite för många för att få plats en buss. Jag föreslog minibuss men chefen ville inte hyra minibussar som lärare ska köra mitt i natten.

Det har ju chefen rätt i – ändå kunde jag inte låta bli att i vändande mail undra att om inte minibuss så kanske en buss med väldigt små och många chaufförer kunde passa?

Innan jag somnade i går funderade jag över hur det egentligen är när Carolina KlÜft (sorry – jag vet inte hur man får fram ett tyskt y på tangentbordet så jag får väl fråga nån…Üngre) lagar potatis. Är det alltid klyftpotatis som serveras?

Och hennes mobil – det måste väl ändå vara en smartphone?

Apropå mat. Personalvård kan vara mer än att tillsammans med kollegor på SPA sitta invirad i en stor morgonrock, lyssna på panflöjt och få sina tår knaprade på av en massa väldigt små fiskar.

Så mycket mer.

Nej, jag fixar inte sånt. Varför inte låta oss fortsätta käka gratis i elevmatsalen? Det har testats här på skolan med utmärkt resultat: lugn, harmoni,  mindre/(färre) svin(n), nöjd bespisningspersonal, lärare  och elever.

Vägen till hjärtat går genom magen.

I helgen ska jag äta en väldigt god ost, har jag bestämt mig för. Och kanske, vem vet, plocka svamp med kulturtjejerna. Om inte agrikultur utbryter vid frågan…

Nej, jag måste verkligen sluta nu. Sorry.

Gravitas

…kan översättas från latinet till tyngd, allvar, auktoritet. Det kan också betyda värdighet.

Gravitas var en av de absolut viktigaste dygderna för en romare under antiken. I synnerhet gällde detta offentliga personer. En av anledningarna till att kejsar Nero var så djupt hatad av samtiden var inte, konstigt nog, för att han med nutida mått mätt var en galning utan för att han bröt mot gravitas.

Det blev lite hett i debatten nyligen. Men det har löst sig med de flesta inblandade. Det finns många bra liberaler. Anledningen till att jag gick i gång är att frågan om samarbete med SD engagerar mig mycket.

Jag har ända sedan 2010 varit kritisk till Jan Björklund. De saker jag diskuterat i samband med att jag lämnade FP (som partiet hette då) har inte efterlämnat någon bitterhet eller ilska hos mig. Jag är inte på något sätt kränkt – det finns helt enkelt inga sådan känslor i mig.

Jag säger detta eftersom jag från L-håll har anklagats för detta då och då. Men, som sagt, saken är löst och jag är inte långsint. Jag gillar när människor har förmåga att diskutera och lösa saker under/efter en konflikt.

Jag skiljer alltid på sak och person. Och, ska i sanningen namn sägas, flera från mitt gamla parti hör fortfarande av sig och beklagar att jag slutat. Men kanske borde jag fokusera på mitt nya?

Jag har ett problem. När jag ser någon kränkas, utsättas för personangrepp, på olika sätt fara illa (eller om det händer mig själv) blir jag oförsonlig. Jag driver saker till sin spets tills dess rättvisa i mina ögon skipats eller upprättelser erhållits.

Jag är inte ett dugg pragmatisk utan fylld till bredden av känslor. Jag är en sån som gråter när jag hör/ser/läser reportage om lidande människor och jag har flera gånger i affekt packat väskan för att rusa iväg till någon av världens alla oroshärdar och därmed att lämna mina egna barn vind för våg (nåja – med deras mor) med motiveringen att de redan har det så tryggt och bra.

Hemskt, va?

Det är alltid mina barns mor som talar förstånd med mig, som får mig att lugna ner mig (vilket inte är att säga att inte också hon känner med nödställda). Detta är en problematisk egenskap i allmänhet och helt värdelös i politiken. Ofta har jag rätt, ibland fel, oavsett vilket blir resultatet ofta kaosartat.

Är jag måhända inget annat än en simpel rättshaverist?

Jag inser problemet. Till mitt försvar vill jag anföra att jag lär mig mycket (visserligen den hårda vägen, men ändå) samt att jag till naturen inte är ett dugg misstänksam eller långsint. Har man vunnit min respekt så har man tills motsatsen är bevisad och samma sak gäller konflikter. Är de lösta så är de.

Nu gäller det Björklunds utspel (usch vad jag avskyr idrottsfloskler och i synnerhet det här ordet, det är så…oseriöst) om huruvida man bör föra samtal med SD eller inte. Hans huvudargument tycks vara att man måste behandla ett parti som är invalt i riksdagen som alla andra partier annars växer de i sin martyrskap.

Men inte samarbeta med dem, säger han.

Jag ställde en öppen fråga på Facebook – främst riktad till alla i det partiet jag känner – för att bilda mig en uppfattning genom argument. Det blev bitvis intressant och alltså en lite hätsk debatt som gick över styr (men, som sagt, det har i stort sett löst sig med alla).

En fri och öppen debatt kan väl aldrig vara skadlig? Det gäller dels vad Liberalernas partiledare egentligen menar och dels huruvida samtal bör föras med ett, som jag ser det, rasistiskt parti i Sveriges riksdag.

I sakfrågan argumenterar jag ungefär så här:

Om att inbjuda SD till diskussioner kring infrastruktur: Hitler (inga jämförelser i övrigt) hade en politik för infrastruktur som (tyvärr) var jättebra på många sätt. Det Sovjetiska tågsystemet/tunnelbanan sägs ha varit fantastiskt och alltid i tid.

Det är ingen demokratisk rättighet för SD:s väljare att deras parti bjuds in till något alls.  Sverige kan nämligen regeras ändå. Dessa väljare gjorde sitt val efter att alla partier redovisat sina ställningstaganden (bland annat hur man ser på SD) i god demokratisk ordning.

Väljer man att bjuda in till samtal utan att SD nyanserat sig i en mängd frågor så bidrar man till att deras åsikter blandas upp med sådana som hittills rymts i vårt samhälle och alltså riskerar vi en (i mina ögon djupt olycklig) normförskjutning genopm SD:s deltagande i samtal.

Det får prata för den som gitter lyssna men det är också en demokratisk rättighet att låta bli att diskutera.

Vi är många liberaler som vänder oss emot Björklunds resonemang. SD kan ha ett jättebra förslag om exempelvis hur vården bör utformas – men i samma stund vi diskuterar det får vi även ovillkorligen en massa annat på köpet (rasism, homofobi etcetera) och det kan åtminstone jag aldrig acceptera.

En sak är säker – jag måste släppa L och fokusera på mitt nya parti C. Men jag känner mig lite dyster. Jag spelar politikerspelet dåligt, inser jag. Jag måste, blir min smärtsamma insikt, jobba med min gravitas.

Det är skillnad på självinsikt och självkänsla. Hos mig är det förra i bland (mycket) svagare än det senare. Och som en tröst för tigerhjärtan meddelas härmed att jag jobbar med det.

Lyssna gärna på Lotta Bromes intervju av Jan Björklund här (31 minuter in i varianten utan musik).

Läs gärna Birgitta Ohlssons ställningstagande här.

Relaterade blogginlägg:

Kroatien 

Dies amara

…tror jag är ett gammalt citat från första världskriget som betyder en bitter dag använt när kriget varit riktigt jävligt.

Det är i runda slängar ett år sedan lämnade Folkpartiet. Det berodde på en mängd saker som en intresserad kan läsa om nedan under rubriken relaterade blogginlägg. Sammantaget hade jag problem med partiets skolpolitik samt den allmänna rörelsen åt höger. Det fanns även tendenser till saker jag uppfattade som ett normaliserande av SD.

Idag tycker Björklund att det är tvunget att bjuda in SD till blocköverskridande samtal. Vi är rätt många som reagerar – för det måste man väl inte alls det. Det kom ett mail också:

Vi liberaler kommer aldrig att sätta oss i regering med SD eller sitta i en regering som är beroende av SD:s aktiva stöd.
 
V och SD är båda partier med antidemokratiska (kommunistiska alternativt rasistiska) rötter och båda har en fot kvar i den myllan. Det är inte aktuellt för Liberalerna att någonsin samverka med varken V eller SD. Men båda dessa partier är invalda i riksdagen av svenska folket och bör därför behandlas formellt korrekt.
 
Vi liberaler är övertygade om att en öppen debatt där alla argument får höras, är avgörande i en fungerande demokrati. När alla partier utom ett bjuds in till breda möten av regeringen för information eller samtal, skapar det en martyrställning som SD antagligen tjänar på.
 
Liberalerna vill syna SD:s politik och ta ifrån dem deras martyrställning. Vi kommer däremot aldrig att samarbeta med dem.
 
Liberala hälsningar,
Jan Björklund

Jag läste även dagens DN i samband med detta. Historien lär oss som bekant att det inte går att göra extremister rumsrena. Men är SD ens extremister? Och de sitter ju i riksdagen?

Eftersom jag har rätt många L-partister i mitt flöde och eftersom jag för min del alltid skiljt på sak och person ställde jag en allmän fråga till dem på min facebook-sida: Jag brukar undvika politik på den här sidan men nu måste jag fråga alla L-partister därute: är ni verkligen med på Björkis-tåget gällande SD? Och hur motiverar ni det?

Här är länken till diskussionen. 

Resultatet i sammanfattning för dem som inte orkar ta del av den långa ormen på fejan blev att man tycker att det inte är fråga om ett samarbete, att V har ett minst lika grumligt förflutet och att SD faktiskt är ett riksdagsparti. Samt att vi måste få partiet att sluta växa genom att göra dem till martyrer.

Och åsikten att min huvudsakliga anledning var att förstöra för L. Är inte det att tillskriva mig lite väl mycket inflytande? Jag vill ju bara förstå hur de motiverar detta.

Någon övergick, med passivt stöd från andra gamla partikamrater, till personangrepp och härskartekniker, någon la sig i försvarsställning rent allmänt. (För den som ändå vill ta del av det hela rekommenderas Anna Körlofs och Deepeds snygga nedplockning av ett populistiskt härskarteknik-grepp).

Det klart – vad hade jag räknat med? Många tycks sura på mig i L. De söker rimliga förklaringar till att jag säger som jag gör. Själv försöker jag alltid skilja på sak och person och jag har respekt för människors idealistiska arbete så länge det följer humanismens principer.

Det märkliga är aggressiviteten, ändå. Är du inte med oss är du emot oss. Människor jag haft trevligt, kul och intressanta diskussioner med ser plötsligt på mig som Judas. Nå, jag lever efter ett par enkla principer: jag får aldrig förlora min moraliska, ideologiska, kompass eller självständiga kritiska tänkande.

 

För de argument som framförs för samarbete med SD ger jag inte mycket. Sverige har länge stått emot: det tog lång tid för extremhögern att ta sig in i parlamentet och ännu har de inte fått stort inflytande. Det är ingen demokratisk rättighet att bli tilltalad, nämligen.

Tanken tycks vara att om vi släpper in dem i riksdagsarbetet på allvar, för dialog med dem, samarbetar med dem, kommer deras martyrstatus att minska, de kommer att tvingas ta ansvar och bli synade.

Och det är här någonstans DN:s artikel blir intressant.

Resonemanget innebär nämligen, hur man än vänder och vrider på det, att bidra till att normalisera SD – att göra dem till vilket annat parti som helst. Och det är de inte, tycker jag.

Min hobbyanalys ser ut som följer. Förr var det trångt i mitten och då blev det jobbigt för mittenpartierna. Nu förflyttar sig allt fler åt höger. Alla, faktiskt alla, utom V och C. Och dessa partier växer i opinionen. KD ramlar ur nästa val, sörjd av ingen.

Kvar längst ut till höger finns SD – bland annat normaliserat av M och L. Och vad händer sen?

Jag sa för länge sedan när jag började engagera mig politiskt: aldrig ett samarbete med SD. Då går jag ur. Jag kände nog vart hän det var på väg förra året och gick ur FP. Det var framsynt av mig, för en gångs skull. Om så inte varit hade just nu suttit och författat mitt avsked så jag är glad att det redan är gjort.

Det är en mörk dag för liberalismen som ideologi och det är delvis på Liberalernas ansvar. Men kanske sammanfattar hela saken demokratins inneboende problem: hur hanterar vi dem vars åsikter vi inte gillar?

Ryms SD inom demokratins ram förutom att de blivit invalda i demokratisk ordning? Jag tycker inte det, men jag kan ju ha fel. Oavsett vilket är många inom Liberalerna inte är så liberala när det kommer till när någon har motsatt uppfattning och kritiserar deras ställningstagande i just denna fråga.

Det blev ingen bra skilsmässa från Folkpartiet trots allt. Jag beklagar det – jag tycker om att lära känna nya människor. Men de personangrepp jag på olika sätt fått utså sedan jag lämnade var jag inte förberedd på. Oftast är sådant reserverat för meningsmotståndare.

Så, bästa L, övertyga mig med argument – inte med personangrepp eller härskartekniker.

Centern är Sveriges verkligt liberala parti – vilken tur att jag är medlem.

Lyssna gärna på detta apropå.

Relaterade blogginlägg:

När jag lämnade FP

Lärargalen

Några har efterfrågat detaljer kring min resa till en gala där jag inte fick något pris. Jag tackar för visat intresse: så här gick det till när jag nästan nådde mina 15 minuter av berömmelse.

I våras fick jag ett mail av vilket framgick att jag var nominerad till priset Årets Lärare/Lärarskapspriset. Det var såklart uppskattat men jag hade knappast tid att tänka närmare på saken eftersom vårarna är jobbiga saker för oss som undervisar avgångsklasser.

Efter en tid kom ytterligare ett mail där jag ombads motivera varför just jag skulle få det där priset. Nu var goda råd dyra – jag som aldrig gillat att tala om varför jag är bra på saker (förövrigt antagligen en åkomma jag delar med rätt många i detta vårt karga, avlånga land där generationer präglats av Jantes kärleksfulla smekning).

Jag är rädd att jag inte svarare helt seriöst eller genomtänkt. Därför blev jag förvånad när man hörde av sig ännu en gång med inbjudan och lät förstå att man verkligen ville att jag skulle närvara.

Mina chefer tyckte också¨att jag skulle åka varför jag plötsligt befann mig på en regelrätt gala på Nalen i smoking (fars midnattsblå från 60-talet som matchade illa med mina svarta frackbyxor och väst men det syntes inte i den dämpade belysningen inbillade jag mig), lackskor och hela baletten.

Det var trerätters, underhållning av bland annat Martin Stenmark och flera inspirerande föredrag. Utbildningsministern var där (så nu har jag träffat två sådana och bett båda avgå), Carl-jan Granqvist och Erik Brandberg var där (oklart varför).

Det var sammantaget en mycket positiv upplevelse och jag sympatiserar med initiativet. Kul också att bli nominerad av mina elever, ja, det värmde. Tack kära ni!

Här kan intresserad ta del av bilder från kvällen och Lärargalans egna sammanfattning.

Många kollegor har uttryckt sig uppskattande men de flesta har inte kommenterat saken. Några har till och med uttryckt sig lite nedsättande: Det där är väl inget eller det går väl inte att dela ut pris i lärarskap, heller. Och antagligen har de helt rätt därvidlag men det är också väldigt mänskligt att glädjas åt uppskattning.

Så jag gläds.

Men frågan är relevant: vad är egentligen en bra lärare? En som gör som chefen säger, en som eleverna av olika skäl gillar eller en som sätter höga betyg? Jag tror att med bra resultat avses nog å ena sidan antal godkända elever, å den andra snittpoängen (höga betyg).

Vad annat finns att mäta? Resultat på längre sikt, så som PISA, blir svåra att tillskriva en enskild lärare. Men i någon mån är det ju ett hantverk det här med pedagogik. Man måste liksom vinna ett förtroende och sedan bygga upp det hela.

Exempel: en elev måste kunna böja substantiv och verb korrekt för att senare kunna förstå det som följer i grammatiken. Därför kan man inte börja med svårare saker som kommer senare innan grammatikens grundläggande elementa är inlärda.

Har eleven inte grunden blir det fåfängt att försöka med det som kommer sen. Genvägar funkar sällan.

En lärare som som är tillräckligt insatt i sitt ämne och vill lära ut det – vilket är långt i från säkert i alla lägen – nöjer sig inte med att förklara enkla samband. Undervisning handlar som sagt om att bygga upp något från grunden. Det handlar om tid.

Läraren nöjer sig exempelvis inte, om hen är skicklig, med att tala om att det finns tre genus hos substantiven och några böjningar som är gemensamma för två av dem, eller möjligen för alla tre. För vad säger det?

Ett exempel med mitt eget ämne kanske passar bättre: När började egentligen andra världskriget? 1889, 1914, 1919, 1933 eller 1941?

Om man inte kan tänka sig ett världskrig utan Hitlers födelse, det första krigets utbrott, Versaillesfredens fastställande eller nazistpartiets födelse, Hitlers maktövertagande och störtande av demokratin, eller att världskriget faktiskt inte blev ett världskrig innan USA var med i det, så kan man problematisera frågan.

Det där är inget elever kan från början utan det hänger ihop med förmågor som byggs upp över tid.

Största delen av all tid står skolor tomma. Kan man använda byggnaderna mer effektivt för sitt syfte? Nå, det är en helt annan historia.

Relaterade blogginlägg:

Tårta

Lärare

bild 101 – värnpliktsfrågan

Jag vill ju också tycka något om värnplikten, ju. Först en liten sammanfattning: Jag ser en demokratisk risk i att inte ha värnplikt. Hur värnplikten är utformad är däremot en helt annan fråga. Mer om det nedan. Sen litar jag inte riktigt på länder med yrkesarmé. Vilket gäller de flesta länder på planeten.

min ”pluton”

Tyvärr är det som bekant så att våld ibland är oundvikligt. Exempelvis gick det inte att stoppa Hitler med munväder, kvinnor och barn i IS-kontrollerade områden får det inte så mycket bättre om man kastar pennor på våldsverkarna. Men våldsmonopolet, polis och militär, måste vara tydligt förankrad i demokratin. En man, en röst, ett gevär löd slagordet för att utöka rösträtten i Sverige i början på 1900-talet. Det där tror jag fortfarande är väsentligt fast kanske bättre uttryckt med dagens språkbruk: En hen, ett bröst, en plikt. 

Det där med plikt. Det är jobbiga grejer. Är värnplikt kanske samma sak som slaveri? I så fall måste vi avskaffa skolplikten också. För alla vill inte gå i skolan. Måhända är det viktigare att fundera över hur vi utformar plikten. Det behöver inte handla om vapen och våld. Men demokratin i sig innebär inte bara rättigheter utan med konceptet följer även skyldigheter. I antikens Aten förväntades medborgaren också försvara demokratin – med vapen i hand om så behövdes. Mycket har hänt sen dess. Men poängen är att om du vill vara fri kanske du får vara beredd till vissa uppoffringar. Jo, jag hör vad du säger – så där resonerar vilken diktator som helst. Jag, å min sida, resonerar ur ett idealistiskt perspektiv. Jag argumenterar för en samhällsutveckling jag tror på.

På Helags



Svenskar pratar ofta om sina medborgerliga rättigheter men jag hör inte lika frekventa resonemang om skyldigheter. Jag märker det inte minst i skolvärlden. Systemet ska fixa studierna och samhället försörjningen åt mig, det egna ansvaret är ofta underordnat. Det finns ett mått av plikt i ett värnpliktssystem som innebär att individen inte bara kan ställa krav på samhället utan att vara beredd att ge något tillbaka utöver att betala skatt. Freud talar om ett mänskligt överjag som formar självkänslan. En person som har en stark dragning åt allt som är lustbetonat är mindre benägen att ta ett kollektivt ansvar, att bidra med sin del. Inget ont i det. Men kan vi forma ett samhälle som bara betonar lust och vilja och inte krav och plikt? I så fall kanske vi nått individualismens gräns. Jämför jag med fars generation, via min egen till dagens gymnasister står något fullständigt klart: viljan att göra något uppoffrande, att ställa upp för någon annan eller något annat har minskat. Och jag tror det ger en kallare, mer egoistisk och mindre demokratisk värld.

Jag och Tebogo på Helags augusti 1990

Plikt blir lätt ett abstrakt och tänjbart begrepp. Platon talar om ethos, vår inre (mag)känsla för vad som är rätt och fel. Om utgångspunkten uteslutande hos varje individ är jaget påverkar det självklart samhället som helhet. Vi påverkas av normer och regler i samhället. Man behöver inte hålla med om dem – men vi påverkas. Ett tydligt exempel är hur vi utformar skolan där morgondagens medborgare och beslutsfattare nu går. Ett annat skulle kunna handla om värnplikt. Genom att ta bort värnplikten (utan att ersätta den med något annat) och genom att curla barn och ungdomar genom skolsystemet påverkar vi morgondagens människor och samhälle.

Vi förfasas kanske över ett hjärtlöst rån på en uppenbart hjälplös människa eller övergrepp på kvinnor, barn och flyktingar som dukar under i en grym tillvaro. Vi upprörs måhända bekvämt tillbakalutade i våra länsfåtöljer framför TV:n över att gamla, sjuka eller svårt traumatiserade barn, till och med så små som tvååringar, utvisas, bombas på sjukhus eller sjunker till havets botten. Men gör vi något åt dessa fasor, egentligen? Min spaning säger mig att ju mer vi urholkar individens känsla för plikt och ansvar desto färre valmöjligheter får vi i framtiden. Tänk om vi kunnat sända ett helt regemente som volontärgrupp till Medelhavet? Fruktansvärt, säger några. Jättebra, säger andra. Det kan vara dåligt att tvingas göra insatser bortom ett individuellt val. Men det behöver inte vara så. Insatsen behöver inte handla om vapen men en insats bortom individen under en begränsad tid tror jag kan vara något bra.

Jaha. Motargument?

Tja – värnplikt ÄR ett ingrepp i individens liv. Tror man på absolut frihet från varje form av statligt ingripande förstår jag att man ser mig som marxistisk revolutionär. Att det faktiskt fanns killar i lumpen för vilka det verkligen var bra att lära sig putsa ett par skor eller bädda en säng är naturligtvis inget argument i sammanhanget. Det är knappast statens uppgift att lära människor sådana saker. Sedan är jag som historiker automatiskt tveksam till att återgå till gamla system. Vi har redan varit där och gått vidare. Man kan som bekant aldrig ge kulor igen till folkskolegrabbar som stelnat till män, som Sten Selander uttryckte det.

Nu innebär förslaget, som jag förstår det, att en ganska liten del människor kan komma i fråga för värnplikt. Låt de som är motiverade få chansen – svårare är det inte. Försvaret behöver oaktat detta ökade anslag. Och i avdelningen nostalgi kan jag säga följande. Det var okej att mönstra, det var okej att rycka in, det var okej att göra lumpen, det var okej att mucka. Avfärda mig gärna som hopplös medelålders 70-talsrelik. Du har nämligen helt rätt därvidlag.

Relaterade blogginlägg:

Tebogo

Konformitet

Livets vatten/avgrundshål

När jag kom ut

Irving vs Churchill

Ibland, när det kommer till källkritik, brukar jag för mina elever nämna David Irving. Irving är ett exempel på en historiker som först hade ett visst anseende men som med tiden kommit ut som historierevisionist och fullfjädrad förintelseförnekare.

En rätt farlig människa, alltså.

Bland annat har han velat utmåla Churchill som krigshetsare och allmänt försökt svärta ner dennes eftermäle. Exempelvis påstår han att några av Churchills mest berömda tal är fusk och efterhandskonstruktioner.

I viss mån har Irving rätt samtidigt som han har helt fel. Men, så som populisten ofta plägar, väljer Irving att stort hårdra fakta efter sina egna syften.

Jag kan tänka mig flera anledningar till detta, exempelvis att han vill sälja sina böcker. En annan förklaring jag kan tänka mig är att Churchill fortfarande rent retoriskt är för briljant för att de på andra sidan ska kunna hantera det.

Måhända är historien som Churchill var med och formade ännu alltför mäktig för att högerextremisterna ska kunna hantera det.

Sant är dock att flera av Churchills tal som finns inspelade inte är liveupptagningar utan inspelade efteråt. 1949 åkte nämligen ett skivbolag hem till honom och spelade in talen och det är dessa som är de mest spridda idag.

Churchill lär ha legat till sängs med drink och cigarr till hands när inspelningen gjordes varför resultatet naturligt nog saknar den nerv samt åhörarnas (i parlamentet) reaktioner som naturligtvis fanns där när talen hölls första gången.

Irving har å sin sida givit ut flera antisemitiska böcker och artiklar, för vilka han dömts till fängelse, samt hävdat diverse konspirationer om att Churchills berömda tal i själva verket är påhitt.

Man kan ju jämföra Irvings teser om att antalet offer i Förintelsen är starkt överdrivna med att Churchill ett par år senare läser in sina egna tal en gång till. Sedan kan man diskutera faktaresistens, syften och världsuppfattning.

Så här har det varit. Men nu ser det annorlunda ut.

Idag vinner populisterna och högerextremisterna mark i land efter land utan att behöva bemöda sig om att vinna striden om historien. I Ungern, USA, Frankrike, England, Danmark, Nederländerna, Norge, Finland har de vunnit stora eller små segrar – i vissa fall sitter de med i regeringen och har stora chanser att bli landets främste företrädare.

Nej, hörrni. Churchill får nog anses ha gjort sitt – vi kan inte begära mer av honom. Nu får vi andra ta över. För egen del deltog jag i en av vänstern initierad manifestation mot Migrationsverkets omänskliga behandling av asylsökande.

Jag har debatterat det på nyhetsplats och i fredags manifesterat. Lägga ner fullt fungerande asylboenden med hänvisning till byråkrati  – ja det får mig att gå i taket.

Argument i stil med ”jag gör bara mitt jobb” eller ”jag följer bara reglerna” ligger smärtsamt nära ”jag lydde bara order”.

Som jag nämnt tidigare: Eichmanns försvar gick ut på att han bara var en kugge i ett stort maskineri och enbart lydde order. Vi har fått internationellt prejudikat på att den typen av argumentation inte fungerar.

Vi har alla ett ansvar för hur vi genomför våra liv – ett individuellt ansvar.

Relaterade blogginlägg:

Den banala ondskan

Milgram

Hyenan i Auschwitz 

Om min pågående strid med SD-svansen: Fermis Paradox

Källor:

Wikipedia

Liljegren: Winston Churchill del 2

Smitta

Sverige har en stark tradition av att inskränka mänskliga rättigheter. Sverige som slavnation är en relativt okänd sak, hur vi behandlat samerna, sympatier för Nazityskland samt svenska mäns våld och kränkningar av kvinnor, för att nämna några saker.

Det är inte alltid så att förbud och diktat förekommit – som i fallet med samerna – men jantelagen har i folkrörelse-Sverige historiskt sett hårt reglerat individens rättigheter. Just nu tänker jag på hur staten agerat mot individer när folkhälsan ansetts, eller faktiskt varit, hotad.

Under utbrotten av kolera under 1800-talet klev staten in med närmast diktatoriska proportioner (och visst – demokratin var ännu inte utvecklad): man inspekterade resenärer, satte sjuka i karantän, rökte ut människors hus och hem, besprutade importerade handelsvaror och detta pågick mycket längre än andra länder.

Svensken är rädd för farsoter.

 

Att vara drabbad av skammens sjukdom syfilis resulterade länge i av staten initierade tvångsbehandlingar, samhället krävde också rapportering om misstänkt spridning och för den som vägrade underkasta sig undersökning väntade inspärrning.

De lagar som reglerade detta levde förövrigt kvar in på 1980-talets och aids.

Med aids var 1800-talet plötsligt tillbaka med stiftande av nya lagar med syfte att förhindra det man uppfattade som en epidemi, allmän testning och samhällelig hysteri vilket mynnade ut i att såväl vårdpersonal som (alla) andra vilka kände sig kallade började predika om vad som kunde anses som acceptabla sexuella beteenden givet smittrisken.

Hiv-smittade, och kanske andra som misstänktes för smittobärare, sattes i ofrivillig karantän. Ett ganska stort statligt ingrepp i den personliga integriteten, kan tyckas.

Att vår första folkomröstning 1922 gällde huruvida det överhuvudtaget skulle vara tillåtet med alkohol, vår minst sagt ambivalenta hållning till alkohol under hela 1900-talet, synen på droger i vår lagstiftning jämfört med andra hemskheter, ja, allt detta säger självfallet något, mycket, om Sverige.

Nu senast gällde det svininfluensan – allmän panik och tydliga direktiv om att alla skulle vaccineras…med ett dåligt evidensbaserat och snabbt framtaget vaccin.

Staten i Sverige bestämmer – och det är väl bra – men tänk om staten har fel? Det kanske inte är omöjligt, men åtminstone mycket svårt, att överpröva statens beslut och direktiv i vårt land.

Och individens frihet är skör. Så länge man lever i en kontext, är en del av det gamla folkrörelse-Sverige, är det nog ganska lugnt. Men tillhör du en marginaliserad grupp sitter du måhända inte lika säkert.

Och för all del, det kunde vara du, eller någon anhörig, som på grund av statliga direktiv drabbades av narkolepsi.

Relaterade blogginlägg:

Prekariatet

Svininfluensan

Litteratur:

Berggren/Trägårdh: Är svensken människa

Khadija

Enligt traditionen hade profeten Muhammed flera fruar och barn. Det går inte riktigt att utifrån ett 1500-årigt perspektiv fördöma gamla seder och bruk som ter sig bedrövliga (som månggifte), eller går gör det ju men det är inte poängen med detta inlägg.

Hursomhelst. En av hans fruar, Khadija, är intressant. Hon beskrivs innan hon gifte sig med den blivande profeten Mohammed som den främsta kvinnan i världen känd för sitt goda uppförande och sin vishet.

Många mäktiga män ville gifta sig med henne, vilket i denna extremt manliga miljö får anses som ett säkert tecken på hennes status (och vilken släkt hon kom i från).

Muhammed var inte hennes första man och hon hade sedan tidigare äktenskap flera barn. En make avled och från en annan skilde hon sig. Därefter avböjde hon många frierier då hon ville ägna sitt liv åt att ta hand om sina döttrar och om sina företag.

Noterbart är att hon anställde män att sköta företagen. Hon var deras chef.

När Khadija hörde talas om Muhammed blev hon nyfiken och erbjöd honom anställning med hög lön. Han accepterade uppdraget och utförde det så väl att Khadija övervägde äktenskap.

Då som nu var ofta andra faktorer än romantisk kärlek avgörande när det gällde äktenskap men poängen med historien är att det är hon som håller i trådarna och inte han. Det blev ett lyckligt slut med bröllop och hela baletten.

Khadija var cirka 40 år och 15 år äldre än Muhammed när de gifte sig, de levde tillsammans i 25 år. De fick flera barn men enbart ett, dottern Fatima, fick egna barn.

Det verkar som hennes starka ställning inom islam kommer av att hon var med Muhammed inför och genom hans religiösa uppvaknande och trodde på honom och stöttade honom.

Därmed anses hon som den första riktiga muslimen. Den första muslimen var en kvinna.

Hon beskrivs ömsint som den visa frun som stödde profeten i alla lägen och belönades, enligt traditionen, med ett eget hus i paradiset där hon inte behövde höra skrik eller oljud. Muhammed själv brukade efter hennes död beskriva henne som den bästa kvinnan i paradiset.

Det där kan man ju också ha synpunkter på – en kvinna ska stödja sin man i alla lägen för att anses vis och god medan en man kan gifta sig med flera kvinnor.

Jaja. Inget nytt under solen.

Visst var 600-talet en tid av månggifte och förtryck. Men bilden jag får av Khadidja är den av en fri, stark, självständig företagsledare som utsåg Muhammed till sin man. Det finns förövrigt inga belägg för att Khadija bar slöja.

Jag föredrar att tro att hon inte gjorde det.

Idag är också en tid av månggifte och förtryck. Ska man diskutera alla konstigheter som finns inom olika religioner så får man hålla på ett tag. Men studerar man istället andra saker, som Jesus eller Khadija exempelvis (och inte redan har bestämt sig för vad man tror och tänker), så kommer åtminstone jag till slutsatsen att det könsförtryck som finns i religioner inte alltid finns inbyggt i dem från början.

Om det nu överhuvudtaget är relevant.

Könsförtryck finns överallt omkring oss, då som nu, och har genom århundradena socialiserats in i samhällets och organisationers institutioner. Frågan är inte huruvida det finns utan vad vi gör åt det.

En ögonblicksbild från OS. En bild som passar bra att starta undervisningen med nu på måndag när terminen drar igång. På båda sidor om nätet kan man anlägga ett tydligt genusperspektiv.

Diskussion. Vad ser du, egentligen?

ext

 

Förövrigt har jag slutat undervisa i religion. Det är för svårt, nuförtiden.

En liten kurs i ett gigantiskt ämne – nej, det går inte. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska närma mig ämnet. Man kan ju inte stå och babbla om Islams fem pelare, bergspredikan, buddhas korgar eller 3 olika inriktningar inom judendomen när världen ser ut som den gör.

Källor

Islamguiden

SvD

Religionslexikonet

Relaterade blogginlägg:

Arvet från Petrus

Aspasia

JajeMÄN – alla män

Etienne Chaume

Det är möjligen så att vi människor tror det vi vill tro.

Konspirationer och diverse mer eller mindre alternativa verklighetsuppfattningar har i en eller annan form alltid förekommit i historien. Rosencreutzarna, exempelvis, satte på 1600-talet människors sinnen och hjärtan i brand.

Överheten var ofta under detta århundrade mycket bekymrad över diverse agitatorer och pratmakare (populister, skulle vi kanske kalla dem i dag) som på gator och torg spred sina budskap, uppfattningar och villfarelser.

För det mesta rörde det sig om budskap av religiös art men ibland fanns viss substans – som att prästämbetet var en bluff eller överheten på olika sätt (moraliskt) korrumperad. Dagens populister använder snarlika metoder som gårdagens, tycks det mig.

I början av 1600-talet cirkulerade på kontinenten en skrift författad av några som kallade sig Rosencreutsordens brödraskap. Texten var riktad till Europas lärda och styrande och budskapet bestod av information om en ny reformation som skulle ställa allt elände tillrätta redan var påbörjad och ledd av ett hemligt och oförtrutet sällskap – Rosencreutzorden.

Legenden berättade om en tysk adelsman, Christian Rosencreutz, som på 1400-talet reste till fjärran östern och tillägnade sig ny vetenskap och allehanda mystiska saker. När han återvände till Europa grundande han en orden för att säkerställa sin kunskaps fortlevnad.

Orden menade i korthet att en ny världsordning stod för dörren där den gamla korrupta världsordningen skulle falla.

Sällskapet hade (enligt sägnen) vuxit i det tysta och spridit sig över världen och dess medlemmar ägnade sig åt goda och kristliga gärningar. De fick inte berätta om sin orden och de sammanstrålade endast en gång om året i en hemlig tempelbyggnad, ”den helige andes hus”, för att avlägga rapport om den nya världsordningens utveckling.

Flera skrifter från orden dök upp runt om i Europa och budskapet var strikt  protestantiskt med udden riktad mot katolicismen som djävulens påfund och var tydligt influerad av mysticism (esoterism).

Genom skrifter och rykten som snart levde sitt eget liv sattes människors sinnen i brand.

Först 1971 stod det klart att Rosencreutsorden från början till slut var ett skämt iscensatt av en student vid namn Etienne Chaume och hans vänner. När de såg det hela gå över styr och vilken uppståndelse de orsakade blev de förskräckta och rymde fältet.

Långt senare berättade han sin historia vilken nedtecknades och berättelsen hittades alltså först 350 år senare i ett arkiv. Men ännu tror människor att orden existerar och exempelvis Wikipedia är i sin beskrivning helt ute och cyklar – läs själv. 

Om man nu tror på beprövad historisk forskning och inte legender och påhitt, alltså.

Simon vises protokoll är ett av antisemiter påhittat dokument som beskriver en planerad judisk sammansvärjning med målet att uppnå världsherravälde. I skriften pekas diverse grupper ut, frimurare, liberaler, kommunister och kapitalister, att vara judarnas redskap för att behärska världen.

Själva protokollet har vid upprepade tillfällen bevisats vara rent påhitt och är ursprungligen upprättat av den tsar-ryska säkerhetstjänsten med syfte att utmåla judarna som ett hot mot staten.

Inte minst under de båda världskrigen spelade detta dokument en stor roll för händelseutvecklingen. Det når ständigt nya läsargrupper och förekommer än idag i den antisemitiska propagandan.

Trots att källkritisk granskning och dateringar av dokumentet visar gång på gång att det är antisemiter med en tydlig agenda som sprider denna dynga så fortsätter det cirkulera.

Det handlar, som sagt, antagligen om vad människor faktiskt vill tro.

Chemtrail är en uppfattning om att spår efter flygplan som är synliga på himlen efteråt innehåller giftiga kemiska eller biologiska medel som i hemlighet sprayas ut av myndigheter i en rad olika syften.

Möjligen har just den här konspirationsteorin (som jag ser den som) passerat zenit och kommer snart att hamna i den historiska garderoben tillsammans med månlandningen, Elvis, Area 51 och andra.

Men relativt högt uppsatta politiker verkar fortfarande tro på det. Att man inte funderar över att ”hemligheten” måste hållas hemlig av flygpersonal världen över (vilka antagligen måste räknas i 10 000-tal) för att inte, om uttrycket tillåts, läcka tycker åtminstone jag är lite konstigt.

Men vad vet jag i egenskap av non beliver.

I skrivande stund tycks hatet mot Hillary Clinton ta mytbildningen till nya nivåer.

”Croocked Hillary” ska enligt sina belackare (och de är många) vara köpt, ha våldtagit kvinnor, ha en agenda att sälja ut USA – och så vidare in absurdum.

Visserligen ligger Trump bakom en hel del av dessa påståenden, men inte bara han. Det är många som tycks hysa ett genuint hat mot henne.

Apropå Trump och konspirationer så nog är det lite märkligt hur man kan se en amerikansk miljardär, som gång på gång beslås med lögn i sina påståenden, som en oberoende kandidat och en folkets man.

Helt obegripligt, faktiskt.

Det går nog inte att komma tillrätta med den här typen av problem, tänker jag lite dystert. Helt enkelt för att människor inte vill komma tillrätta med dem.

När jag ibland försökt diskutera olika konspirationer möts jag ofta med argument i stil med att all media är köpt, min universitetsutbildning är inte vatten värd eftersom universitetsvärlden också är korrupt. Och så vidare.

Jag är lurad, naiv, för bakom ljuset, vill inte se ljuset.

Själv landar jag sammanfattningsvis i samma gamla fråga: hur jagar eller bemöter man någon eller något som är osynligt?

Källor:

Håkansson, Vid tidens ände, 2014

Wikipedia

DN: Några vanliga konspirationsteorier