Demokrati och samhälle, Historia, Jämställdhet, Livsåskådning, Politik

Tut! Titta i backspegeln!

av adolphson

Jag har inga inga invändningar mot en bred överenskommelse rörande flyktingmottagande. Och jag är glad att V och SD inte är med. Det är precis den majoritet jag tycker bäst om – möjligen KD undantaget.

Problemet är att jag verkligen inte gillar det här med tillfälliga uppehållstillstånd (TUT). Det är inte liberalt. Och det är farligt.

—

Medborgarskap kan man inte villkora eftersom medborgarskap är något grundläggande humanistiskt. Det handlar om tillhörighet, identitet och trygghet.

Jag har ingående funderat över varför jag så instinktivt värjer mig mot TUT. För vi kan ju inte i stort sett ensamma fortsätta ta emot så många människor. Jag tror problemet för mig är att känslan av att vi genom TUT åter börjar tassa på obehagliga vägar, vägar vi redan klampat på, vägar vi vet var de slutar.

I Auschwitz.

Men nu får han väl ändå ta och ge sig tänker måhända någon. Men låt mig få förklara mig. Om tanken är att människor som inte fixat ett jobb efter en viss tid i landet ska kunna utvisas (vissa grupper undantagna) så innebär det faktiskt en rangordningsprincip av människor.

—

Låt oss fara tillbaka till München den 24:e januari 1920. De tyska nationalsocialisterna har just antagit sitt partiprogram. Även om det skulle dröja över 10 år innan de hade en tillräcklig majoritet för att kunna avskaffa demokratin och obehindrat genomföra sina idéer så var det här det på allvar började.

Bland annat tog Hitler och nazisterna beslut om följande:

Medborgarrätt kan endast den ha som är medlem av folkgemenskapen (Volksgenosse). Volkegenosse kan endast den som är av tyskt blod oberoende av konfession (tro, kyrkotillhörighet) ha. Ingen jude kan därför vara Volksgenosse.

Den som inte har medborgarrätt kan endast vistas som gäst i Tyskland och skall vara underkastad utlänningslagarna.

Rätt att besluta i frågor statsledning och lagstiftning tillkommer endast personer med medborgarrätt (…) Vi bekämpar det korrumperade parlamentariska systemet som enbart tar hänsyn till partitillhörighet och inte till karaktär eller duglighet.

Vi kräver att staten tar på sig ansvaret att sörja för arbete och existensmöjligheter för i främsta rummet personer med medborgarrätt. Om det inte är möjligt att livnära hela befolkningen så skall personer av främmande nationalitet  (utan tysk medborgarrätt) utvisas ur riket.

All vidare invandring av icke-tyskar skall förhindras. Vi kräver att alla icke-tyskar som efter den 2 augusti 1914 invandrat till Tyskland omedelbart skall tvingas lämna riket.

—

Nej, jag säger inte alla som står bakom TUT är nazister. Jag bara konstaterar att det finns beröringspunkter mellan TUT och partiprogrammet ovan.

En rad frågor som inställer sig:

Vad händer på sikt med barns grundläggande trygghet i hemmet och resultaten i skolan om de växer upp med vetskapen om att deras familj riskerar utvisas om ett år eller så?

Vad händer på sikt med arbetsmarknaden om såväl arbetstagare som arbetsgivare är påtagligt medvetna om att den ene parten är väsentligt svagare på grund av att hen riskerar utvisas. Kapitalism och tillväxt är en god sak men – som historien många gånger visat – behöver dessa styras enligt etiska principer.

Och vad händer på sikt med jämställdheten i hem och i offentlighet i de Tillfälliga UppehållsTillståndens rike?

Till och med på samhällets skuggsida kan TUT på sikt innebära en av samhället sanktionerad etnisk indelning av människor: de som omedelbart riskerar utvisning som påföljd och de som inte gör det. Vad innebär det för kriminaliteten på sikt, tro?

När ett lands sjukvårdssystem, skolsystem eller socialtjänst har att prioritera sina resurser mellan medborgare, de som inte är medborgare samt en otydlig grupp däremellan – hur prioriterar man då? Den enskilde sjuksköterskan är som alltid en hjälte men hur fungerar ett helt system?

Man ser lätt framför sig ett etnicitetens Babels hus.

—

Det är stora risker förenat med TUT. Vi måste absolut börja tala om hur många flyktingar Sverige förmår ta emot och hur vi jämnare kan fördela dem inom landet och runt om Europa.

Men att börja spela schack med medborgarskapet i varje land är att göra hela samhällskontraktet osäkert för en stor del av befolkningen.

Det är inte liberalt. Och det är farligt.

—

Sedan konstaterar jag att SD just förklarat att riksdagen, och därmed partisystemet som vi känner det, inte är förenligt med deras mål och syften. Därmed finns det en beröringspunkt mellan detta parti och nazismen som man inte enkelt förklarar bort med ”nolltolerans” eller vad andra gjorde i partiets namn på 1980- och 1990-talen.

Men det är en helt annan historia. Eller är det, egentligen?

—

Förlåt min avslutande utsvävning men jag tycker kanske att det kan passa med en referens till Bibelns Babels torn. Berättelsen är välkänd och ofta tolkad som en metafor för mänskligt övermod. Men jag tycker berättelsen andas något annat.

Historien i korthet: människorna ville bygga en stad, Babel, och i den ett torn som sträckte sig ända upp till himmelen.

När Gud tog sig en titt på projektet sa hen:

De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig.

Bistånd, Retorik

Offerkofta

av adolphson

#SDinformerar är verkligen jätterolig.

Hello – in Sweden we have a word – offerkofta – so dont come here 

—

Humor funkar ju nästan alltid men om man vill få en publik att fatta sympati för sig eller sin sak finns det några klassiska ticks. Det mest grundläggande är att försöka väcka medlidande. Antagligen för att omgivningens medlidande är så användbart.

En sak som ofta framkallar medlidande är att tala om tur och otur. Om man jämför hur bra man en gång hade det med hur dåligt man har det nu framgår poängen tydligt. Exempel:

  1. En bild på en normal medelklass-familj i Syrien före kriget varvas med samma familj som istället kämpar för sina liv på medelhavet.
  2. Tiggaren utanför ICA som visar upp en bild på sina svältande barn samtidigt som du passerar förbi med dina egna barn på väg in att införskaffa fredagsmyset.
  3. Sverigedemokraten som jämför Sveriges välfärdssystem förr och nu med sin egen farmor som exempel.

Dessa exempel kan man sedan gå vidare med och förklara vilka följderna blir om publiken inte gör något åt den nuvarande, alltså den dåliga, situationen.

Genom att i fall 1 och 3 försöka övertyga opinionen om vad det kan få för konsekvenser om den inte gör något använder de argumenterande, på helt olika sätt, medlidandet som retoriskt medel.

(Anledningen till 2:an inte passar så väl är att det är svårt att argumentera, oavsett om man kan språket eller ej, för egen direkt vinning även om behovet är uppenbart och omedelbart.)

Bilden man försöker sätta säger att underlåtelse att reagera omedelbart leder till svåra konsekvenser inte bara för åhörarna personligen utan även för föräldrar, barn, släktingar och vänner.

Den som lyssnar på debatter idag har säkert hört att den argumenterade sällan pratar direkt om sig själv utan vill mena att det är om andra – exempelvis närstående eller (det man ser som) svenskarna – som ens oro handlar.

Det handlar alltså om att väcka medlidande för genom andras medlidande når man enklare och oftare (men inte alltid) sina mål. Det behöver inte handla om cynism men det kan göra det. Oavsett om försöken att väcka medlidande är avsiktliga eller inte:

Genom att lyfta fram den eventuella mildhet, medmänsklighet och det medlidande som man själv tidigare visat andra hoppas man nu väcka sympati och medlidande.

Genom påståenden att man alltid eller under lång kämpat mot orättvisor och övergrepp, genom att klaga över sitt öde, otur eller det orättvisa bemötande man tidigare fått utstå försöker man vädja till publikens känslor.

Och för att ytterligare förstärka sin trovärdighet argumenterar man för att bara man får (ännu) en chans, bara en enda liten gnutta utrymme, så kommer man i framtiden att visa sig värd förtroendet och uppvisa bra egenskaper och förmåga att uthärda motgångar tillsammans med publiken. 

Det blir alltså bra för åhörarna längre fram om de visar medlidande nu.

Denna antika grundskolning i retorik fungerar fortfarande.

  1. Aldrig har väl så många engagerat sig i flyktingars öden.
  2. Och trots att tiggarna på våra gator får utstå både spott och spe ser många av dem svenskarna som ett generöst och givmilt folk.
  3. Mig veterligt har inget svenskt parti – eller utländskt (NSDAP undantaget) – så framgångsrikt utnyttjat offerkoftan.

Men vi måste kanske också minnas romarnas sista råd till den som ber offentligheten om medlidande:

Vädjan om medlidande bör vara kortfattad ty inget torkar fortare än en tår

—

Referenser:

AD HERENNIUM – Retorikförlaget 2009

Film och TV, Livsåskådning, Personligt, Skola, Spännande människor

Bortom mr Keating

av adolphson1 kommentar till Bortom mr Keating

Jag har väl haft en och annan hygglig lärare i mina dar och även mött intressanta föreläsare på olika universitetet. Men jag har nog aldrig mött någon som omskakat mig i grunden, någon som givit mig en total inspiration och riktning.

Vem vet vad det kunde blivit av mig om jag gjort en sådan bekanskap i mitt unga liv? Kanske… lärare? Nåja, historien och litteraturen är full av stora inspiratörer. Så jag har istället funnit mina förebilder där.

För det är ju lärare jag är och det är något, hur märkligt det än kan låta, jag är fullt nöjd med. Det var bland annat därför jag slutade med politik. Politik betyder på grekiska ungefär frågor rörande staten. Jag är nog mer intresserad av frågor rörande människan.

(Uppdatering januari 2017 – nu har jag börjat med politik igen).

Mina idoler, eller förebilder, är verkliga personer, påhittade gestalter och några däremellan. För den som står ut (det har ju kommenterats i pressen att mina blogginlägg är långa) kommer här en presentation över förebilder i yrket. Den uppmärksamme läsaren märker att de har några saker gemensamt.

Sokrates är kanske den förste och en av de mest kända lärarna. Hans metod var samtalet. Genom samtal med läraren, detta kallade Sokrates förlossningskonst, skulle eleven själv skulle komma på vad som var rätt eller vettigt. Elevens eget tänkande och skapande är enligt detta synsätt det viktiga. Sokrates ville att eleverna skulle lära känna sig själva och han samtalade med dem för att hjälpa dem nå insikter.

Åsiktsfriheten och det kritiska förhållningssättet var enligt Sokrates värt att dö för. Vilket han också gjorde: dömd för att ha förlett ungdomen (liksom en viss Keating, se nedan) och förnekat gudarna tömde han giftbägaren 399 f.v.t.

Jag gillar nog Sokrates mest för att han verkar ha varit en ovanlig och egensinnig lärare, en person som gick sina egna vägar. Betydligt mer individualist och upprorsmakare än en vindflöjel.

Nummer 2 i lärarskaran är en till synes enkel man som i sin lärargärning ingav människor hopp och självkänsla. Beskrivningarna av honom utmålar en anspråkslös och blygsam person.

Jesus visste hur man kunde nå stora grupper. Han var karismatisk och hade ett vettigt budskap: Förlåt dumheter i din omgivning. Behandla människor som du själv vill bli behandlad. Våld är aldrig bra, men var modig och stark – helst inom dig själv.

Jesus tycker att alla individer får ta ansvar för sina handlingar men tror också att det är möjligt att forma sin egen framtid. Det mest intressanta är att Jesus såg alla individer i en grupp och det unika hos var och en av dem. Han ifrågasatte etablissemanget samtidigt som han faktiskt var lite skum, ibland svårtolkad och full av överraskningar. Jesus visade genom det egna exemplet hur man kan göra. Det gäller att finna, utveckla och tillämpa de förmågor och kvaliteter man har. Detta, menar jag, gör man ofta som relativt ung  sedan kan det vara för sent. Begåvning är flyktigt.

Gandhi brukar beskrivas som mycket vis och med en stor förmåga att förmedla sin visdom. Att vara speciellt skicklig i att tala och att använda etablerade symboler och metaforer i språket på ett sätt som åhörarna förstår är ju en egenskap avundsvärd varje lärare. Gandhi var liksom Jesus en man som sa oväntade saker. Att spinna, hävdade han exempelvis, är den ädlaste sysselsättning en människa kan ha. Vi borde alla leva oss in i fattiga och utsatta människors vardag. Kan vi identifiera oss med de svaga och utsatta kan vi förstå hela mänskligheten.

Och så … John Keating. Jag kommer ihåg när den kom, filmen Döda poeters sällskap. Jag gick i gymnasiet och man kunde verkligen uppfatta att en påverkansvåg gick rakt igenom hela samhället. Det är sällan, eller aldrig, jag upplevt något liknande. Mina lärare påverkades. Jag och mina kompisar påverkades. Alla påverkades.

Filmen reste, på ett helt naturligt sätt, många väsentliga frågor. Varför håller man på, egentligen? För vem skull studerar man och varför studerar man ens över huvud taget? Vad syftar studierna till? Vad är kunskap? Hur banalt den än låter, läraren John Keating är nog den bästa lärarutbildning jag fått. Vilket antagligen säger mer om lärarhögskolan än om filmen.

Precis som i filmen är det inte helt problemfritt att försöka gå sin egen väg  men man måste försöka jobba mot det man tror på. En vanlig invändning handlar om det kan vara skadligt med allt för mycket egensinne. Eller att han driver en liten kultklubb av sig själv. Jag för min del tror inte det. Jag tror på något som skulle kunna kategoriseras som behärskat lättsinne. En konsekvens blir måhända att man får göra det så bekvämt för sig man kan, längst där nere i frysboxen. Keating fick sparken. Det får väl ändå inte jag?

Två av Robin Williams filmer har påverkat mig mycket: Döda poeters sällskap och God Morning Vietnam. Den senare handlar mer om humor och livsinställning i allmänhet medan Döda poeters sällskap är användbar.

Särskilt klapp-scenen och den här är särskilt användbara i yrket.

Keatings mål är att aktivera de hårt drillade och styrda elevernas egen tankeverksamhet, stimulera dem till att våga tro på sina drömmar och söka sina egna vägar i livet i stället för att viljelöst följa auktoriteter. Keating utmanar eleverna gång på gång med uttalanden som: make your lifes extraordinary! och Cease the day! Han använder sig av poesin som nyckeln till livets verkliga innebörd. Det är konsten och poesin som gör att man vill leva – som ger en möjlighet att verkligen suck out the marrow of life som filmen uttrycker det i ett citat av Thoreau.

Idag handlar ofta debatten om ungdomens auktoritetsproblem. Det är bland annat detta som gör filmen så tidlös, den fångar det eviga i såväl generationsmotsättningar som skoldebatt. Agera på utsatt tid, inte titta i skärmar, lek inte med telefoner. Men jag undrar, jag. Handlar det egentligen inte om att vi lärare, och andra, som gör anspråk på respekt också måste förtjäna den?

Här ligger enligt mitt tycke något av Keatings storhet. Skådespelaren Robin Williams må ha haft ett bitvis svårt privatliv men en briljant skådespelare och komiker var han.

Vila i frid, Robin.

Det som saknas är kvinnliga lärare. Det klart det funnits bra kvinnliga lärare. Hypatia är ett exempel. Det är historieskrivningen det är fel på, brukar jag uppgivet sucka.

Jag gillar kvinnor. De är lätta att samarbeta med och är pålitliga. Man får raka svar. Jag vill helst ha kvnnliga kollegor och kvinnliga chefer. Gärna också kvinnliga kamrater. Kalla mig gärna fördomsfull – men det tenderar att bli bäst då.

Bistånd, Demokrati och samhälle, Politik

6/6 1944

av adolphson

En sak jag trots allt gillar med Folkpartiet är inställningen till EU och NATO.

Däremot gillar jag inte krig – men hur kan man på allvar jämföra NATO med Putin och försvara den ryske diktatorn med påståendet att ryssarna skulle vara trängda av EU/NATO?

Jahaaa! Ja, men då så!

Hörrni Nato-motståndare – har ni glömt er historia? Är vi verkligen så olika danskar och norrmän att ett medlemskap vore omöjligt? Nej – det håller inte. Jag tar min utgångspunkt för detta ställningstagande den 6:e juni 1944. Alltså dagen D.

Operation Overlord, som täcknamnet löd, är världens största militära operation. Under ett dygn skulle en invasionsstyrka bestående av cirka 175 000 soldater, utrustning, stödtrupper, tross och fordon flyttas över engelska kanalen.

Vi pratar om 5000 fartyg och 11000 flygplan. Man kan ju tänka sig dånet från alla motorer. Nazisterna hade stampat fram de sista resurserna ur Tyskland och sina ockuperade områden till sin försvarslinje som benämndes Atlantvallen.

Winston Churchill kallade händelsen det svåraste som gjorts.

Jag har besökt både tyska och allierade krigskyrkogårdar i Normandie. Det framgår av gravstenarna att de tyska soldaterna är mycket unga. Ofta gick det inte ens att fastställa identiteten.

Eine deutsche soldaten

Zwei deutsche soldaten

Tyska krigskyrkogården i Normandie

Denna avgörande krigsinsats hade varit omöjlig utan USA:s hjälp. USA:s insatser i samband med båda världskrigen är ovärderliga för det fria Europas utveckling under 1900-talet.

Man kan ju jämföra Sovjet och USA:s agerande under kriget. Och efter kriget. USA:s insatser under andra världskriget är centrala för EU:s framväxt. EU hade i princip varit omöjligt utan USA.

Så varför framhärdar ni, NATO-motståndare? Till och med Vänstern och MP är ju numera relativt okej med EU. Nästan, iallafall.

Jag läste nyligen Per Ahlmarks memoarer. Han tycker att vi borde fira nationaldag den 6:e juni. Inte till minne av Gustav Vasas trontillträde 1523 i Strängnäs eller för att minnas grundlagen från 1809 – han vill fira nationaldagen till minne av Dagen D den 6:e juni 1944.

Det var bland annat tack vare denna händelse vi i Sverige kunde fortsätta vara ett fritt land. Det var tack vare denna insats många andra europeiska länder också kunde det och det var alltså tack vare denna händelse EU kunde bildas och i förlängningen därmed – ännu fler fria länder.

Sovjet, senare Ryssland, alltid har stått emot den här utvecklingen. Fördröjt den. Försvårat den. Och det fortsätter Putin med. Han gör det i detta nu.

Stalin använde Röda armens position efter andra världskrigets slut att befästa sitt inflytande och bilda över ofria lydstater – det vi lite vårdslöst kallat Östeuropa eller Östblocket.

Stalins definition av demokrati skilde sig från amerikanernas och Europas.

Det är detta sovjetiska imperium som Putin söker återskapa.

USA har gjort många dumheter. Atombomberna över Japan och Vietnamkriget är kanske de värsta exemplen. Men man bör nog se EU/NATO som det bästa vi för ögonblicket har – alltså det i allmänhet goda.

Man får väl passa på att drämma till med några engelskspråkiga floskler:

either you’re in or you’re out

better safe than sorry

För det förhåller sig så här: Antingen har man ett starkt eget försvar och det kräver vapenexport. Då hamnar ens vapen förr eller senare i skurkaktiga diktaturhänder. I Saudiarabien. I Thailand. Hur trist det än är så förhåller det sig på det sättet.

Alternativet är att gå med i NATO. För det är den goda sidan. Den fria sidan. Då behöver man visserligen också en viss standard på sitt försvar (men man kan nischa sig).

USA har som sagt gjort dåliga saker, visst. Men det är lättare att styra jänkarna om man sitter med vid bordet. Och hur bra går det förresten att kasta pennor på Putin? Ledaren för ett land som beskriver Sverige som en nation av ryss-hatare, att vi svenskar är bittra och vill hämnas förlusten vid Poltava samt Carl Bildt som CIA-agent?

När jag betänker alternativen kommer jag fram till att jag vill fortsätta vara en del av den  västerländska liberala demokratin. Alltså föredrar jag ett större NATO med Sverige som medlem.

Det borde vara rätt självklart, egentligen.

Demokrati och samhälle, Historia, Politik, Spännande människor

21/8 1968

av adolphson

Inför valet 1968 var Folkpartiet största borgerliga parti och partiledaren Sven Wedén statsministerkandidat.

Under valrörelsen besökte Sovjets regeringschef Sverige där vår statsminister Tage Erlander och han undertecknade ett avtal som innebar samsyn och samarbete gällande andra europeiska länders inre angelägenheter och rätt till självbestämmande.

Detta var ingen liten sak innan EU var så utvecklat som idag och världen dominerades av supermakter och deras kompisar i Warszawa-pakten och NATO.

1968 var också året när delar av östra Europa började rycka i de sovjetiska tyglarna och det Tjeckoslovakiska kommunistpartiet under Alexander Dubček att föra en öppnare politik – något man kallade socialism med mänskligt ansikte.

Detta fick Sovjet att den 21:a augusti 1968 invadera Tjeckoslovakien för stoppa det som kommit att benämnas Pragvåren.

Sven Wedén tyckte att regeringen borde uttala sitt stöd för Tjeckoslovakien, inte minst på grund av det ovan nämnda avtalet som ju verkligen gav Sverige möjlighet att kritisera Sovjets agerande. Han menade:

Det skulle stå i god överensstämmelse med den svenska regeringens principiella hållning beträffande uttalanden i betydelsefulla internationella frågor med ideologisk innebörd, om statsminister Tage Erlander och hans kolleger vill göra ett uttalande till stöd för det tjeckoslovakiska folkets självbestämmanderätt. En fortsättning på hittillsvarande tystnad från regeringens sida kan leda till missförståndet att den svenska neutralitetspolitikens innebörd förändrats.

Wedén menade alltså att om den svenska regeringen inte uttalade sig så måste det förstås som att den svenska neutralitetspolitiken förändrats till Sovjets fördel.

Erlander blev vansinnig. Personangreppen haglade från hela (S)-regeringen. Olof Palme beskrev Wedén som hemmahörandes i (den amerikanska) extremhögern och hävdade att uttalandet var det klumpigaste politiska inhopp som gjorts.

Exempel på uttalanden från Erlander:

Wedén har som alltid talat på fel sätt, på fel tidpunkt och på fel plats.

Hur skulle det se ut om vi mitt under händelserna sa något som betydde att vi inte litade på (den sovjetiske regeringschefens) ord? Det skulle möjligtvis Goldwater, Wallace och Wedén kunna göra.

Fast Sverige hade sedan länge hävdat sig vilja stå upp för små staters rätt när de råkar ut för kränkningar från supermakterna – exempelvis kritiserades Vietnamkriget hårt – men här avstod man från att kritisera den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovaken.

Utrikesministern Torsten Nilsson meddelade vid en TV-sänd presskonferens tillsammans med statsminister Erlander att han skickat Wedén en kopia av en ytterligt hemlig rapport som innehöll de direkta bevisen på att det skulle ha försvårat situationen för den tjeckoslovakiska ledningen om vi gjort några uttalanden.

Från den svenska legationen på plats överläggningar med tjeckerna finns bara en mening som styrker detta (av ett protokoll på 7 sidor).

Tjeckerna hade, i lika hög grad som de uppskattat det jugoslaviska och rumänska i olika former och sammanhang uttalade stödet, varit tacksamma över att västvärlden avstått från uttalanden, som kunde gett om än aldrig så litet och klent motiverat berättigande för ingripanden av allvarligaste slag.

Utrikesministern krävde att Wedén offentligt skulle tala om ifall han fortfarande vidhöll sin kritik mot regeringen. Wedén svarade att rapporten enligt hans mening inte innehöll någonting av betydelse för den aktuella frågan.

Eftersom handlingen var hemlig kunde han inte redogöra för skälen till sin bedömning.Ingen visste alltså vad som stod i den (och som jag refererar till ovan).

Erlander angrep hårt Wedén för den omdömeslöshet som han påstods ha visat genom förslaget om ett svenskt uttalande till förmån för tjeckerna och för hans förvillelse att inte dra sig ur debatten ens när regeringen gett honom chansen genom att erbjuda honom en diplomatisk handling som klart stöder regeringens bedömning.

Men var det verkligen en sådan handling? Nja.

Erlander gjorde stor sak av saken under hela i valrörelsen: det inträffade hade enligt honom gjort det nödvändigt att ta en debatt med folkpartiledaren över grundvalarna för vår utrikespolitik. Frågan var ett av huvudämnena under valrörelsens enda tv-sända debatt mellan Erlander och Wedén.

S vann valet och om jag minns rätt med egen majoritet (eftersom koalitionspartnern Vänsterpartiet – eller Vänsterpartiet kommunisterna som de hette då – gick tillbaka efter den sovjetiska invationen av Tjeckoslovaken).

1994 hävdes hemligstämpeln på wedén-affären. Statsminister Carl Bildt uttalade sig:

Sammanfattningsvis kan man alltså slå fast, att den åberopade uppgiften i (…) rapport saknar varje värde för det syfte i vilket den utnyttjades. När den dåvarande regeringen påstod att den hemligstämplade rapporten innehöll ”direkta bevis” på det olämpliga i ett svenskt uttalande till stöd för Tjeckoslovakiens självbestämmanderätt, gav den en felaktig bild av vad rapporten faktiskt innehöll.

Undrar någon varför jag inte är socialdemokrat – förutom att jag inte är socialist – så har det partiet för mycket skit i bagaget för min smak. Men det kanske alla partier har – iallafall de som styrt ett land under en längre tid.

Politik är politik och Stefan, Ebba och Anna spelar upp ett välregisserat schackparti . Alla vet vad som pågår – det gäller bara att få publiken med sig. Då som nu.

Men varför talar jag om det här – jag har ju slutat med politik.

Sven Wedén

—

Källor

Wikipedia

Per Ahlmarks memoarer Gör inga dumheter medan jag är död

Mats Lindblad: Kärlek, tbc och liberalism – en bok om Sven Wedén

Resor

Kroatien

av adolphson4 kommentarer till Kroatien

Något skulle firas och tid fanns ihoptjänad varför kosan styrdes söder ut. Närmare bestämt mot Split i Kroatien.

Nog har jag hört att naturen där är storslagen men i övrigt känner jag inte till så mycket om platsen eller landet. (Min resestrategi går förövrigt inte ut på att läsa massor om platser jag ska besöka – jag förkovrar mig istället efter jag varit där).

Mest såg jag dock fram emot Adriatiska havet.

Alltså begränsade sig min kunskap vid ankomst till att omfatta en gammal romersk kejsare samt att Kroatien i stort är känt för fynd av Neandertalare.

Flygresan började lite blandat. Vi hade lagt några kronor på att resa bekvämt  – mest för Vildvittrornas skull  – och med detta koncept ingick en noga reglerad mängd alkohol. Personalen i karbinen verkade vana vid att resenärer verkligen ville ha sin beskärda del av gratis (nåja) dryck och stressade vant på för att hinna skvimpa ut till alla.

När jag lite försiktigt undrade om om man möjligen kunde tänka sig ett glas rödvin till vände sig stewarden om mot sina kollegor och vrålade högröd i synen ut sitt kommando: GIVE THIS MAN ALCOHOL!

Viss munterhet spred sig och när jag glatt började citera Sällskapsresan sjönk möjligen delar av resesällskapet ytterligare något lite längre ner i sina respektive flygstolar. Anfall är bästa försvar. Men ska vi verkligen släppa in Vildvittrorna var som helst?

Split är en vacker stad uppvuxen runt den romerske kejsar Diocletianus palats. Mest är kejsaren känd för att förfölja kristna. Mindre känt är att han tydligen var den siste i ämbetet att lämna ifrån sig makten frivilligt.

Diocletianus hade förberett sig väl och inför sin pensionering låtit uppföra ett cirka 3000 m2 stort palats vid den kroatiska kusten.

I ruinerna av detta palats ligger nu en restaurang. En skicklig musiker spelade och sjöng gamla slagdängor från 80-talet när vi besökte stället och man kunde mycket bekvämt inmundiga såväl mat som dryck.

Vi fick sålunda en mycket avslappnad kväll och änglarna från norden gjorde succé med din vildsinta dans. Den gamle Diocletianus, däremot, fick nog skrämselhicka i sin himmel.

Varför? Jo, en viktig romersk dygd under antiken var  gravitas vilket kan översättas med värdighet. Romarna föraktade ofta kroppsansträngningar – dessa skulle i möjligaste mån utföras av andra (slavar).

Exempelvis väckte kejsar Nero djup avsky i samtiden när han hade den dåliga smaken att själv uppträda på en scen.

Det välkända citatet – ofta förvanskat till oigenkännlighet – nemo saltat sobrius nisi infanus est lyder i ungefärlig översättning: Ingen dansar nykter om vederbörande inte är galen. 

Om någon upplåter sin lekamen till dansens extas fanns för den antika romaren ingen annan rimlig förklaring än att hen antingen var aprak eller psykiskt sjuk.

Men det där är bara struntprat. Romarna hade fel, helt enkelt. För det är i sådana här stunder jag upplever sann lycka. En kväll i ett antikt palats bekvämt tillbakalutad på marmortrappan med något gott att läppja på allt medan barnen dansar hysteriskt – ja det måste vara lyckans epicentrum.

Eftersom det fanns viss igenkänningsfaktor i artistens låtval sjöng vi med lite, den Änglajuva och jag. När det sedan blev dags att tacka för musiken och bege sig hemåt tog vi flickorna i hand och gick fram och bugade oss för artisten.

Folket – något 100-tal människor – applåderade. Ja, inte oss vuxna utan barnens dans. En fetlagd tysk, eller möjligen österrikare, undslapp sig ett knappt hörbart ah, the von Trapp-family. 

Det finns stränder, så klart. Men efter morgonbadet, när man är i stort sett ensam, är det inte mycket bevänt med dem, det blir lätt lite tråkigt. Barnen fördrev tiden med något deras morfar lärt dem: nämligen vad hicka heter egentligen.

Det heter tydligen hypernervokustiskadiafragmakontravibrationer. Det övade sig flickorna på att säga. Hela veckan.

När man tröttnar på infinity-poolen gör man utflykter. Den närbelägna staden Makarska är ett trevligt resmål men roligare är att åka ut till havs. Många har kanske hört talas om ön Hvar varifrån man med taxibåt tar sig än längre – exempelvis till en liten ögrupp med det poetiska namnet Devils Islands.

Svåger G ville åka egen båt med motiveringen att det är det närmaste rymdskepp jag kommer. Så han hyrde ett muskedunder och tog oss på en fantastisk resa genom den kroatiska kusten.

Vi gled in i och ut ur små fiskesamhällen med samma glesbygdsproblematik som vi har hemma i Sverige. Platser vi aldrig annars skulle fått uppleva.

En annan anledning till överdådet var att svåger G tyckte att det skulle firas eftersom vi – den Änglajuva och jag – nyligen firat 15-årig bröllopsdag. Och trots att han drog armen ur led genom vildsint badande vägrade han låta kaptenen styra kosan hemåt.

Fram med skumpan, bara!

Det bästa med att resa är all den tid man får med sina nära. Tid att verkligen se varandra och inse hur otroligt privilegierad man ofta är vid en jämförelse.

Och att tillsammans med en alldeles hänförd dotter få uppleva en solnedgång och strändernas svall i adriatiska havet – och kanske berätta något om vad en odyssé kan vara – ja, det är sådant som ger kraft att ta sig igenom alla svåra ting som ofta möter upp i vardagen.

Sedan får man också tid för sig själv och all sin briljans.

Tyngdlös mitt ute i Adriatiska havet fick jag precis så mycket energi jag behövde för att ta ett beslut i enlighet med vad min inre röst länge dikterat. Den har nämligen skorrat falskt en tid, nu.

Om Diocletianus frivilligt kunde lämna ifrån sig makten så kan väl jag.

Och apropå falsksång, skrämselhicka (få se svärfar, det lyder alltså i latinsk översättning: turbarentur-hypernervokustiskadiafragmakontravibrationer) samt all prestige som finns så finns det också tillfällen man INTE ska be kaptenen att sätta maskinen igång.

Tur att mannen inte hablade svenska.

—

Nu är jag hemma, igen. Utgångspunkten måste vara att försöka bli liiite bättre jag var innan jag for. Egentligen bör utgångspunkten vara att söka förbättra sig en aning dag för dag.

Och jag tycker nog att jag idag är en aning bättre än jag var i går. Och mer än så är förmätet att begära.

Demokrati och samhälle, Foto, Sång och musik, Skola, Spännande människor, Uppsala/V-dala

bild 99 – Pe

av adolphson

Det blev inte helt tumultfritt att lämna partiet – men det klart, jag kom ju med lite kritik. Sådan kritik – den som kommer inifrån – brukar sällan falla i god jord. Trevlig artikel med Länsförbundsordföranden i alla fall. Hursomhelst. Nu kan jag gå vidare med andra saker och inte vara så taktisk och politiskt korrekt hela tiden. För det finns ju så många bisarra lustigheter därute, det går ju att snappa upp en hel del för den som tar sig tid att se efter.

Exempel?

Tja – varför kallas det sverigedemokratiska kvinnoförbundet inte istället för Bruna bönor? Eller kollegan som snart ska pensioneras och kallad till ett föredrag om den framtida arbetsmarknaden lite brydd undrade över föredragets relevans just för vederbörande. Kanske mailet där Dyslexiradions inläsningstjänst erbjuder att hjälpa till kunde falla på läppen? Nej, jag är nog den jag alltid varit – på gott och på ont.

Pelle och jag var, som det heter, sånganförare på V-dala nation en gång i tiden. Vi utgjorde kanske det förnämsta sånganförarpar nationen någonsin skådat, han under benämningen Sigtuna-tönten i snickarbyxor och jag under artistnamnet Näktergalen från Falun. (Okej – det där med förnämsta sånganförare var mest ett sätt att röra om i myrstacken eftersom många av mina kamrater uppburit samma ämbete. Fast gjort det lite sämre.)

Jag minns särskilt ett tillfälle när larmet gick mitt under pågående reccegask. Hört bland serveringspersonalen under kvällen: Nån måste ju förihelvete se till att få av dom där två idioterna från scenen – snarast!

Pelle är en fantastisk person. Trots att vi inte träffas allt för ofta nuförtiden är han i dagarna aktuell i mitt liv, igen. Jag använder honom nämligen i min lektion om studieteknik. (Ja – det är sant! Adolphson har skaffat sig en egen kanal! Vill du prenumerera? Det är gratis och kommer alltid att vara det!) I synnerhet använder jag mig av kortet nedan. I princip säger jag att här är jag och min kompis Pelle. Han är bra på sax och jag på att få en tårta i ansiktet. För att få tid till att öva in ett nummer av exempelvis denna art måste man planera. Ja, jag vet, det är lite tveksamt. Men ändå – tillvaron handlar ju om att få tid att göra det man vill och det man gör ska man inte göra för någon annans skull. (Jo – hjälpa och bry sig, men inte glömma bort sig själv och sina känslor).

Någon aningslös person i fullmäktige frågade mig om jag inte hade en fru som kunde ta hand om barnen medan jag sammanträdde. Mitt svar förbryllade tydligen personen – har senaste säsongen av Mad Men kommit än – så jag fick förtydliga mig:

Jo, det har jag. Och jag vill gärna fortsätta ha det. 

Man får väl bära ut mig i tjära och fjädrar, se mig som svikare eller beklaga att jag slutat med politiken. Det må vara som det vill med det, i slutändan är det nog så att jag är och förblir en pajas. Eller tårta mig!

Bistånd, Demokrati och samhälle, Politik

Over and out – idiot

av adolphson3 kommentarer till Over and out – idiot

Jag vänder mig i detta blogginlägg till dem som i det senaste valet lagt sin röst specifikt på mig. Ni är ju ändå några stycken.

Det kan hända att det som härmed meddelas kommer plötsligt. Men det gör det inte. Man kan möjligen säga att den senaste utvecklingen i världen skyndat på beslutet. Att ingen i KF, eller ens i mitt eget parti, reagerade på det här bidrog definitivt till att jag förlorade tilltro till det politiska systemet och vad jag kunde utföra inom det. Jag vill härmed be er alla om ursäkt men efter en lång process (flera år egentligen) har jag kommit till slutsatsen att jag inte känner mig hemma i Folkpartiet längre. Jag fattade beslutet under förra veckan som jag tillbringade på en länge emotsedd semester.

—

Jag har varit medlem i Folkpartiet sedan 2005 men inte ordentligt aktiv förrän inför valet 2010. När jag blev tillfrågad om jag ville bli ordförande för lokalavdelningen var ett av argumenten att jag därigenom skulle få en plattform för att kunna påverka partiets politik. Så har det inte blivit i någon större omfattning. Jag uppfattar partiets lokalavdelning i Falun som en grupp som har trevligt tillsammans men som inte samarbetar effektivt. Vi verkar inte ha samma mål utan handlar mer om en grupp individer som agerar efter eget huvud och (i bästa fall) informerar om tagna mått och steg i efterhand. Ofta finner jag mig ensam i mina åsikter och ställningstaganden. Exempelvis har jag flera gånger skrivit debattartiklar och insändare och då erbjudit andra att vara medförfattare men ingen har nappat eller erbjudit mig detsamma. Ofta hamnar jag – om inte i konflikt så – inte i samförstånd internt i partiet. Det säger ju något om mig personligen men också om kombinationen Adolphson/Folkpartiet.

När jag ser tillbaka på de här tio åren av lysrörsmöten, vad jag åstadkommit? Egentligen ingenting av vikt. Att vi gick fram lokalt i valet anser jag mig ha del i men i övrigt är det inte mycket. Tydligt blir det när vi i lokalavdelningen diskuterar SD. Jag tycker vi, liksom partiet på riksnivå, har en flat och undfallande inställning till de fruktansvärda åsikter de står för. Det borde vara Jan Björklund, inte Annie Lööf, som debatterar med järnrörspartiet. Det är detta som borde vara ett liberalt partis främsta drivkraft i dessa tider.

Mitt samvete och ideologiska övertygelse slår stopp. För tio dagar sedan tog det slut. Sedan dess har jag noga funderat. Jag mår inte bra av att representera FP idag. Det går inte att vara likgiltig för SD eller se dem som ett parti bland andra. Hur stort väljarstöd de har är i sammanhanget helt oviktigt. På länsnivå finns det inte mycket att säga – där kämpar en samling individer på i motvind. Steget mellan län och lokalavdelning är enormt. Gärdesgårdarna i Dalarna tycks ibland för höga för att något gemensamt av värde skulle kunna genomföras. Men på riksnivå är det värst. FP hade en mängd förslag inför landsmötet i november som på olika sätt gick ut på att begränsa invandring (bland annat Tillfälliga Uppehållstillstånd) och göra det svårt för flyktingar (visserligen gäller detta alla allianspartier plus S men minus C).

När flyktingkatastrofen inträffade kovände man. Fram tonar bilden av ett opportunistiskt parti som vacklar i för mig väsentliga frågor. Och att Jan Björklund utan utmanare åter väntas bli omvald känns för mig totalt inspirationslöst. Även om han avgår redan om något år är detta en signal som inte går att missförstå. FP lär förbli lika vacklande som det är idag. Jag menar: Var är alla modiga inspirerande människor? Cecilior, Birgitta – vad hände? Var är ni? Skulle det vara val i dag skulle jag utan tvekan rösta på Annie.

Engagemang handlar om vad som man vill lägga sin tid på. Jag behöver för min del ett mer konkret – hands on – engagemang. Min vän Joel är ett stort föredöme i sammanhanget.

Jag har respekt för politiskt engagemang men känner att där jag är just nu inte ger vare sig mig eller medborgarna något större värde. Jag ser helt enkelt inte någon möjlighetshorisont inom Folkpartiet. Jag kan inte åstadkomma något av vikt och tror inte partiet riktigt har någon användning av mig personligen (däremot av mitt mandat varför jag lämnar det till någon annan). Jag har därför informerat Folkpartiet om följande:

… att jag snarast vill lämna min plats i fullmäktige.

… att jag är kvar som ordförande tills nästa årsmöte (typ i mars) då jag lämnar över till en efterträdare och efter vilket jag även lämnar partiet. Vill man ersätta mig snarare än så går det jättebra, så klart.

… att jag avstår från Landsmötet. (Som länets representant hade jag varit tvungen att rösta på Björklund – det hade inte känts så bra för mig personligen).

… att jag även avsäger mig alla uppdrag för Länsförbundet, politisk styrgrupp etcetera.

—

Jag kommer inte att gå med i något annat parti utan får söka efter nytt engagemang på opolitiskt håll – kanske inom Rädda Barnen, Röda Korset, som volontär eller liknande. Det finns inga upprörda känslor eller bitterhet hos mig utan detta är alltså något som växt fram under lång tid – mitt ställningstagande är noga övervägt. Jag utesluter inte att återkomma till politiken någon gång i framtiden även om det just nu känns avlägset.

—

Jag vill avsluta med att rikta ett tack till er som röstat på mig och kommit med tillrop. Ska jag göra någon avslutande analys över sakernas tillstånd så är det självfallet så att det är svårt att vara politiskt aktiv i kombination med relativt små barn. Helst om man även har andra intressen. Jag känner dock att alla dessa mötestimmar inte riktigt motiveras av det jag kan åstadkomma – därav mina tankar kring skifte av engagemang ovan.

Jag kan också tycka att det är en problem för demokratin att man i princip måste varit aktiv sedan tidiga tonåren för att ha möjlighet att komma någonstans. Det blir något av en broilerkultur inom politiken.

En negativ sak med att vara politiskt aktiv är att det försvårar många andra saker. Mitt jobb har blivit svårare, relationer till kollegor, nya bekantskaper liksom gamla vänner mer komplicerade. Detta har jag – som en mycket utåtriktad människa – lidit av.

Jag har som sagt stor respekt för de som orkar gräva i handlingar för att ta beslut på timslånga möten. Men det är nog inte för mig. Som Den Änglaljuva brukar säga: ”jag ser dig ta strid för än det ena än det andra men inte för ett cykelställ i Bojsenburg.” Med det menar hon att jag nog inte är en lokalpolitiker. Nåväl, jag vill inte säga att jag avslutar mitt engagemang lättvindigt. Jag har lagt tio år av min stund på jorden på att lära känna den lokala demokratin och en partikultur. Jag vet vad jag talar om.

—

Ordet idiot avsåg i antikens Grekland ungefär en man som ägnar sig åt sina privata angelägenheter  (och alltså inte deltar i demokratin). Det var vederbörandes eget val och det låg ingen värdering i det. Lätt sagt om man tillhör den styrande klassen, kanske. För egen del ska jag ägna mig åt min undervisning på heltid, mina barn, utveckla min träning, min sång, läsa det jag själv vill och lyssna på Beethoven – och småningom kanske finna ett nytt engagemang.

Kort sagt, jag ska ägna mig åt kärlek.

Demokrati och samhälle, Historia, Jämställdhet

Torekov vs ärtsoppa

av adolphson2 kommentarer till Torekov vs ärtsoppa

Bjuder Carl Filip någonsin Victoria på ärtsoppa?

—

Monarkin är en plym. Med den nya grundlagen kan den avskaffas med ett penndrag. Så försvarade Olof Palme på 1970-talet inför sin partikongress att socialdemokraterna inte slogs för republik i arbetet på den nya grundlagen (www.svt.se).

Under 1970-talets moderniserades Sveriges grundlagar på flera områden. Bland annat reglerades kungens ställning i en kompromiss mellan partierna 1971. Uppgörelsen har fått namn efter platsen där förhandlingarna hölls: Torekov.

Det var nu Sverige blev en konstitutionell monarki – där monarkens roll reducerades till att vara en statschef med symboliska åtaganden och i stort sett utan politisk makt.

Därmed genomfördes en genomgripande förändring av samhället – man kan jämföra med den föregående författningen som varit bruk sedan 1809 och som fastslog att Sveriges rike skall styras av en konung. 

(Eller varför inte jämföra med Karl X Gustav som på dödsbädden en smällkall januarinatt 1660 i Göteborg gjorde en avslutande redigering av sitt testamente. Först stod där att kungen skulle ”styra med råds råde”. Den i lunginflammation döende kungen strök helt sonika ”råds råde” och kvar blev ”kungen ska styra”. Och vips så var sonen och arvtagaren Karl XI enväldig. Märkligt att det hela godkändes av ständerna. Man kanske borde kolla upp mer i detalj hur det där gick till. Eller kanske inte.)

Under 1970-talet stod det fullt klart att mycket förändrats i det offentliga Sverige och vi behövde modernisera styrelseskicket. Kungens rätt att avgöra regeringsärenden hade visserligen försvunnit och det var inte längre avgörande att kungen personligen stödde en regering – det viktiga var att man hade en riksdagsmajoritet bakom sig.

(Innan Torekov-uppgörelsen var monarken  – Gustaf IV Adolf och hans föregångare – en aktiv spelare vid regeringsbildningar och hade till och med den reella maktbefogenheten i det att han, och alltså inte talmannen, efter att ha konsulterat de olika riksdagspartierna utsåg ny statsminister. Kungen hade också formellt högsta befälet över krigsmakten.

Det är rätt mycket makt, det.)

Uppgörelsen i Torekov gjorde få helt nöjda. Vissa socialdemokrater var missnöjda med att man inte tog chansen att driva igenom republik. Partistyrelsen svarade att en kunglig närvaro vid enstaka tillfällen, där inga beslut fattas, inte är av den betydelsen att en politisk strid vore motiverad (www.svt.se).

Många moderater var emot hela saken. Men kompromissen höll och gör så än i dag

Gustav IV Adolfs sonson Carl Gustaf blev kung 1973. Han förväntas enligt grundlagen som antogs 1975 att i egenskap av statschef närvara då riksdagen öppnas och förklara riksmötet öppnat.

Han är ordförande vid utrikesnämndens möten och även vid det särskilda ceremoniella mötet efter ett regeringsskifte. Eftersom han är statschef ska nya ambassadörer från andra länder få sin legitimitet att verka i Sverige av kungen.

I övrigt ska han –  och efter honom Victoria och efter henne Estelle – (kvinnlig tronföljd infördes 1979) vara en symbol utan politisk makt. Särskilt viktigt är det enligt Torekov-uppgörelsen att monarken inte säger något som strider mot regeringens linje.

—

En fråga infinner sig.

Symbol för vad? Sverige? Historiskt förtryck? Ska kungahuset ha någon som helst legitimitet är det bara för kungligheterna att kavla upp ärmarna. Fyll slotten med flyktingar och asylsökande, exempelvis.

Gör nåt. 

Redan 1975 restes krav om att utreda frågan om kvinnlig tronföljd. Victorias födelse 1977 bidrog till genomförandet. Bland argument för ändringen anfördes bisarrt nog jämställdhetsskäl (alltså inom familjen Bernadotte). Intressant. Men jag fortsätter inte på den linjen.

Nej, jag stannar kvar i det sena 1970-talet.

Lagen om kvinnlig tronföljd genomfördes slutligen ett par månader efter Carl Filips födelse 1979. Kungen protesterade – han ville ha kvar Carl Filip som kronprins. Kungen motiverade sitt ställningstagande med att den lille prinsen ju redan hunnit vara kronprins och arvtagare till Sveriges, Götes och Vendes tron i 7 månader.

(Ja, visst ja. Hertigdömet i Pontecorvo tillkommer också)

Kungen tyckte inte man kunde ta ifrån lillprinsen titeln och hans framtida jobb. Han ville ha Carl Filip som sin efterträdare. Ingen, vad jag har sett, frågade efter drottningens åsikt.

Moderata röster i riksdagen tycktes plötsligt glömt argumenten om jämställdhet och menade nu att en kvinna minsann inte kunde föra ätten vidare.

Någon hoppades att kungabarnen på grund av allt detta ståhej inte i framtiden skulle bli osams. Och därav min inledande fråga: vågar kungabarnen äta ärtsoppa ihop?

Säkert har Chris ett grymt recept för det är ju han som brukar sätta maten på bordet, säger han.

—

Nåja. Ännu tycks kungahuset hyfsat väl förankrat. Frågan är om de förtjänat det.

Jag, för min del, tycker nog inte det.

Bistånd, Demokrati och samhälle

Chefen i EU vs Tage

av adolphson

Min vän Tage har ingen blogg, hemsida eller liknande. Iallafall inte vad jag känner till. Det är synd det – jag tror han skulle få många läsare.

Så här skrev han iallafall nyligen på sociala medier.

—

Lång(ish) post om vad DU kan göra IDAG för att ändra förutsättningarna för flyktingkatastrofen. Läs, agera, dela! Strunta i detaljerna längst ner om du inte hinner läsa allt.

EDIT: För att kunna dela posten, använd inte ‘share’ längst ned, utan kopiera och klistra in:https://www.facebook.com/tagewidsell/posts/10153084862102196?notif_t=like

När jag en gång för länge sedan blev utbildad i katastrofsjukvård fick jag lära mig mantrat ‘ABC’. När man anländer till en katastrofplats är allt kaotiskt, och för att hjälpa sjukvårdaren göra rätt prioritering ska man minnas ABC: Andning, Blödning, Chock. Ta först hand om de som inte andas, stoppa sen blödningen och vårda sen de som är i chock.

Situationen runt om oss påminner just nu om en enda stor katastrofplats, och vi som har en möjlighet att hjälpa till vet inte var vi ska börja. EUs system för att ta emot flyktingar är i chock. Syrien och andra länder blöder. Men först måste vi hjälpa de som inte andas. De som spolas upp på Europas stränder. De som kvävs till döds, packade som sillar i överhettade lastbilar.

Analogin haltar lite, för de personerna, de människorna är ju redan döda. Vi kan inte göra något för dem. Vad vi kan göra är att se till att inte fler går samma öde till mötes, och det är EUs regelverk kring vem som får komma in i unionen som är orsaken till de döda i medelhavet. Om det gick att komma till Europa med flyg skulle ingen riskera livet i vågorna. Att ändra det här är enkelt, om bara viljan finns. Jag fyller på med lite bakgrund längre ner, men först:

VAD KAN DU GÖRA?
Många gör jättebra saker just nu: samlar pengar, skänker saker etc. Det behövs, men kommer inte att hindra att fler dör på medelhavet. Vi måste skapa opinion, och det gör man genom att se till att alla förstår problemet.

1. Dela Hans Roslings film
I det här korta klippet förklarar Hans Rosling på sedvanligt briljant manér hur EUs regler skapar kaos och kostar liv. Du kanske har sett det, men alla har inte det. Dela dela dela!
https://www.youtube.com/watch?v=YO0IRsfrPQ4

2. Kontakta politiska partier och politiker
Kräv svar på vad de vill göra åt den akuta situationen. Jag kontaktade alla riksdagspartier på Twitter igår. Centern och Kristdemokraterna svarade, men utan någon lösning i sikte. Så här skrev jag:

“Tusentals flyktingar dör på Europas stränder. Inte pga av kriget, utan pga EUs asylregler. Vad gör ni för att ändra detta?”

Ni kan säkert komma på något bättre att skriva till:
@socialdemokrat
@miljopartiet
@nya_moderaterna
@folkpartiet
@Centerpartiet
@kdriks
@vansterpartiet
@sdriks (ja, de med)

3. Kontakta media
Media bevakar flyktingkatastrofen just nu, men inte mycket skrivs om EUs roll i hemskheterna. Känner du folk i media? Jobbar du själv i media? Upplys!

4. Dela den här posten
Ju fler som förstår att opinion är vägen till att ändra EUs regler desto närmare är vi en lösning. Har du vänner med bra nät-klout? Se till att de delar posten, eller delar länken här ovan.

BAKGRUNDEN
Jag är varken jurist eller särskilt bevandrad i EU, så det kan finnas detaljfel i den här beskrivningen. Huvuddragen är dock dessa:
EU har i en serie regelverk och fördrag enats om hur hanteringen av flyktingar ska gå till. I korta drag är det två separata delar som ställer till de största bekymren:

* EU-direktiv 2001/51/EC – det är detta Hans Rosling pratar om i videon. Direktivet lägger ansvaret för att avhysa någon som inte ges asyl på den som har transporterat flyktingen till ett EU-land. Dvs flygbolag. Eftersom flygbolagen inte vill, eller anser sig ha råd, att vara flyktingdomstol så släpps inga flyktingar ombord på flygplanen. Och den enda väg som återstår till Europa är med hjälp av människosmugglare.

* Dublinförordningen, som säger att det är det första EU-landet en flykting kommer till som är ansvarigt för att ge, eller inte ge asyl. Det vill säga, någon som kom in i EU via Grekland kan bara söka asyl där.

Så vad kan politikerna göra då?
* Tyskland har redan sagt att de inte tänker skicka tillbaka asylsökande till EU-landet de kom till först. Dvs, de frångår Dublinförordningen. Sverige skulle kunna göra samma sak.
* EU-direktiv 2001/51/EC har alltså en klausul om att Genevekonventionsflyktingar undantas från återtransportansvaret. Om EU deklarerade Syrienflyktingar som Genevekonventionsflyktingar skulle inte flygbolagen behöva ta ansvar för det beslutet.

Två simpla beslut, med otrolig impact.

Det är det här sista som får min hjärna att koka när jag ser bilder på döda barn i vattenbrynet. Det saknas bara en liten gnutta politisk vilja för att ändra på allt det här. Ett pennstreck och inga fler skulle behöva dö till havs.

Snälla hjälp till att dela och informera. Inga fler döda barn på stränderna!

Tage Widsell

Why Boat Refugees Don’t Fly! – Factpod #16
This shows you why the refugees crossing the mediterranean by boat, can’t just fly to Europe. DATA SOURCE http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexU…
YOUTUBE.COM
—
Nu är det ju så att jag själv är politiskt aktiv. Visserligen på en ganska blygsam nivå men ändå – det där att man ska kontakta politiker och kräva svar som Tage skriver om …ja, den har jag funderat en del över.
Man hör nämligen motsvarande tankegångar här och där nu och då. Kontakta. Opinionsbilda. Ställ krav.
Det tycks mig ibland som att det råder ett skyttegravskrig mellan politiker och alla andra. Man ska kräva svar av politiker men man ska inte engagera sig själv i ett politiskt parti. Med den generella inställningen kommer demokratin att förändras till det sämre. Faktum är att den förändringen redan skett.
Visst är det många som engagerar sig och gör bra saker – men det är få som är medlemmar i ett politiskt parti och ännu färre som sitter i en nämnd eller fullmäktige.
Partiernas gräsrotsnivå krymper och de främsta företrädarna rekryteras ur en liten broiler-grupp. Demokratin professionaliseras – och det var ju aldrig meningen.
Med det sagt – vad är mitt svar i egenskap av politiker på det Tage efterfrågar? För även jag berörs ju oerhört starkt av det som händer runt omkring oss idag. Jag kan inte riktigt njuta av något fullt ut eftersom miljontals flyktingars öde ligger som en konstant störsändare inuti mitt huvud.
Så ja, naturligtvis måste man förändra EU i enlighet med vad Tage skriver ovan. Men jag tror som sagt inte det långsiktiga arbetet gynnas av att så få engagerar sig politiskt.
Och om det var jag som bestämde allt i EU?
Tja – för det första skulle jag stärka och utvidga flyktingläger i krisområdets absoluta närhet. Dessa skulle jag skydda med militär. Därefter skulle jag starta nya i varje EU-land. Jag skulle se till att stora, säkra passagerarfärjor trafikerade rutten över Medelhavet så de flyende säkert skulle nå fram.
Vidare skulle jag i varje medlemsland bygga upp nationella center för integration som involverade hela samhället och avslutningsvis skulle jag avskeda mig själv som Chef för EU och istället anställa mig i ett sådant center –  beläget i Falu-trakten – i egenskap av lärare.