Adolphson

Resor

Grövelsjön – Salsfjället/Hjortrongull

2 september, 2015av adolphson1 kommentar

Nog var det en besvikelse att vi i somras på grund av vädrets olycksaliga makter tvingades ställa in årets fjällvandring. Vi går ju en tur varje år. Men 2 grader och hällregn kan ta musten ur den bästa 7-åring respektive 44-åring.

Vi avstod. Man har ju en stuggu att sköta, intalade jag, på bästa Siljans-maner, mig själv. Men nog kändes det lite trist. Så när sensommaren blev vacker slog oss tanken att vi åtminstone kunde unna oss en helg i Grövelsjön. Sagt och gjort. Stor packning – och i väg.

Jag har faktiskt aldrig vandrat i dalafjällen även om jag varit där och åkt skidor många gånger – också detta faktum gjorde att jag såg fram emot denna miniatyrvandring.

Vi spenderade fredagsnatten på den utmärkta fjällstationen i Grövelsjön – eftersom vi kom fram relativt sent – och ställde på lördag morgon kosan (respektive kåsan) mot Norge. Då turen var kort gjorde det mig inget att transformeras till en packåsna.

En åsna är jag ju i alla händelser.

Sedan kunde Den Änglaljuva och jag bygga upp förväntningarna genom att stolt deklarera att vi nu stod i begrepp att resa utomlands.

Spänningen över utlandsäventyret avtog i takt med insikten att fjäll-tillvaron på andra sidan riskgränsen inte var så värst annorlunda.

Istället fick andra knep tas till – som funderingen över huruvida vi faktiskt begick lagbrott genom att tälta i ett land som inte har allemansrätt. Det tyckte Vildvittrorna var det dummaste de någonsin hört – klart man får tälta var man vill, liksom.

Fjällvattnet var dock fint även i Norge och eftersom denna vandring ägde rum relativt sent på säsongen hade hjortronen hunnit mogna. Så vackra ändock otjänliga som föda i min mun. Hjortron är således äckliga men vackra.

Se där en ny liknelse – Älskling du är som hjortron: vacker men äcklig. (Skärp dig, Adolphson).

Man fyller på själen med intryck. Att ströva ner till bäcken och ta ett litet dopp – spritt språngade naken. Språngade och språngande, förresten. Det är nog mer, på grund av temperaturen, egentligen fråga om springande.

Bada måste man i alla händelser då man är lite svettig efter dagens etapp. Ja, man är lite som ett hjortron antar jag – vacker men äcklig.

För kännedom spelar jag inte fiol.

Det blåste lite inledningsvis. Men det gjorde inte så mycket. Däremot är det roligt att lämna leden och – så att säga – gå på karta. Då får man vara ifred, nämligen. Dotter 1 är så pass intresserad av kartor att hon börjat på orientering.

Man har närt en orienterare vid sin barm, bevars.

Det ligger något ursprungligt i att slå läger. Blåsten respektive solen gjorde det varmt och myggfritt. I Salfjällets skugga slog vi ner våra bopålar för ett knappt dygn.

Den Änglaljuva kunde ta med sin kamera och jag min…mobil. För att kolla yr.no, visserligen, men ändå. Det var ovant att fjällvandra i mobil täckning. Och det kändes som lite fuskigt, på något oklart sätt.

Liksom Tintin i Solens tempel hade jag lite tur. Någon där uppe vakar över familjen Adolphsons fjällvandring – det tursamma naturfenomenet gav bränsle för en stunds existentiella funderingar samt inspriation till mitt nya IT-projekt: Vägen genom A.

Kom an, höstjävel!

—

Relaterade blogginlägg:

The Goose-step

Valdislav Brunis

Teddybjörnen Joel

Demokrati och samhälle, Politik

SD och socialismen

26 augusti, 2015av adolphson2 kommentarer

Tänk om det inte är så konstigt att så många som tidigare varit socialdemokrater nu röstar på SD, när allt kommer omkring?

—

När jag blev politiskt medveten var det vanligt att människor kategoriserades efter politisk uppfattning.

Ett förhållningssätt gällde antagandet att alla som röstade på borgerliga partier var egoister och om man istället trodde på solidaritet och rättvisa så fanns det bara ett sätt att visa det på: nämligen genom att vara socialist.

Jag satt rätt ofta som dumdryg tonåring i upprörda diskussioner där jag med emfas hävdade att detta var det största hyckleriet bland alla: uppfattningen att socialister ensamma stod för solidaritet, empati och rättvisa.

Jag hade dock rätt svårt att pedagogiskt förklara vad jag menade med detta. Idag nöjer jag mig med att fastslå liberalismen som den sanna vänsterrörelsen med den enkla motiveringen att alla rättigheter måste vara möjliga att nå för alla individer.

Detta i motsats till traditionell socialism som i praktisk politik ofta utformas så att alla och envar måste göra allt på samma sätt.

Det är det där med generaliseringar. Det blir ofta inte så bra. Visst fanns det egoistiska borgare då och visst gör det så idag. Och visst finns det socialister som, fjärran från våldsvänstern, verkligen tror på solidaritet, jämlikhet, empati och rättvisa.

Men det fanns alltid något under 70- och 80-talen som störde mig med alla dessa självgoda sossar, de som i självgodhetens namn lade patent på godheten, ja, det var något störande med det där som jag inte riktigt kunde sätta fingret på.

Och så i helgen när jag läste om SD:s nya framgångar slog mig en tanke. Tänk om det är så att majoritets-Sverige, alltså de som i stor utsträckning förr var sossar, röstar i egennytta. Och de alltid gjort det.

Det är med den tankegången faktiskt inte märkligt att det är just inom socialdemokratin som SD vunnit sina framgångar. (Jo, jag vet, de flesta strömmar från M till SD men SD är faktiskt enligt vissa mätningar största parti inom LO-kollektivet.

Så länge S byggde ett samhälle som från vaggan till graven tog hand om den traditionelle socialdemokratiske väljaren var partiets position ohotad. Majoritetsväljaren vill nämligen bli omhändertagen. Vederbörande vill bli curlad, ha det tryggt och bra.

Systemet ska fixa allt. Och det klart det skulle ske genom att låta en förmögen överklass betala för det. Inget ont i det, kanske.

Det är nog länge sedan arbetarrörelsen till hundra procent röstade på S. LO-kollektivet har i det nya millenniet fått det så bra att den gamla arbetarretoriken eller politiken inte längre fungerar.

Moderaterna visade fingerfärdighet när de lanserade Nya Moderaterna, men så värst konstigt att så många hoppade över blockgränsen 2006 är det ändå inte. Hade plötsligt socialdemokraternas kärntrupper gått från solidaritet till egoism?

Tro det, den som vill.

Nej, det är nog som det alltid varit. En stor andel människor röstar i egenintresse. Varken mer eller mindre. Man vill kunna lita på systemet och inte anstränga sig – man betalar gärna skatt bara man blir väl omhändertagen.

Nu är man istället rädd. Rädd för globalisering, rädd för invandring, ja, rädd för allt. LO-trupperna känner av konkurrensen utifrån. De som alltid röstat på S är nu plötsligt oroliga för att från-vaggan-till-graven-perspektivet ska försvinna på grund av det tryck invandringen medför på systemet.

Då spelar det ingen roll hur världen ser ut eller att miljontals människor flyr för sina liv. Kastade handgranater i Malmö blir ursäkten för att ta det slutgiltiga klivet över till SD med motiveringen att det nu banne mig får vara nog.

Inga intellektuella, faktabaserade eller värdegrundsmässiga argument biter. För svenskarna röstar i stor utsträckning i egenintresse. Det är som det alltid varit – med den skillnaden att vi idag lever i en mer orolig värld.

—

Jag talar just nu enbart för mig själv i egenskap av Folkpartist. Vi måste stå alliansfria (eller möjligen tillsammans med Centern) för att kunna driva en verklig socialliberal politik och vi måste våga välja ett nytt progressivt, dynamiskt och modigt ledarskap.

En enig valberedning föreslog på nytt att Jan Björklund ska väljas till partiledare i november. Jag ska dit men jag har ingen annan att rösta på.

Jag är rädd att tåget just gick.

Bistånd, Demokrati och samhälle, Politik

Varför en håller på

20 augusti, 2015av adolphson

Låt mig göra en principiell utläggning.

—

Jag tycker att vissa saker är viktigare än andra. Jag försöker – utan hänsyn till egen karriär eller vad människor i allmänhet tycker om mig – att alltid stå för mina grundvärderingar.

Jag gör det för att jag mår bra av det och för att försöka förmedla en annan samhällsbild än exempelvis den SD står för.

Jag vägrar förhålla mig till populism. Det gör att jag per automatik kommer att stå mot enkla synsätt eller förklaringar till saker och ting – alltså mot ytterligheter på vänster- respektive högerkanten.

—

Jag oroas av att det finns fler främlingsfientliga partier i Europa i dag än under 1930-talet. Det är illavarslande att det nuförtiden byggs fler, större och längre murar än när kalla kriget var som mest kylslaget.

Det finns hopp. Krisen idag är förvisso större än den som föregick nazismen och Hitler men skillnaden är att vi idag har EU. När Hitler började gasta fanns knappt ens ett FN.

Alla människor har rätt till frihet. Därför tror jag att EU i grund och botten är något bra som bör utvecklas i så många riktningar det går. EU står för öppenhet och människors lika värde – inte för ett ”vi” och ett ”dom”.

Därför gillar SD inte EU.

Det är också naivt av praktiska skäl att vara emot EU. Den ekonomiska (europeiska) dynamiken finns nämligen till stor del i Europa. Det, farbror Sverigedemorkat, påverkar farmors livskvalitet om order sluta komma till SSAB.

Man måste liksom ha alla Dalahästarna i hagen, om uttrycket tillåts.

Det blir alltså fattigare men också tråkigare här hemma om vi, för att använda SD-retoriken, stänger gränsen. Jag tror faktiskt inte – om jag får sticka ut näsan lite – att den enskilde svensken är fullt medveten om vilket mäktigt land hen bor i.

Om vi som nation i större utsträckning kände vilken potential som finns här hemma tror jag betydligt färre skulle rösta på SD.

—

Det tjatas nu och igen om att ingen politiker eller parti våga prata om integration. Därför äger SD den frågan. Vilket nonsens. Vi pratar ju inte om annat.

Att bli svensk måste ur ett liberalt perspektiv innebära att man lär sig ett språk och ett förhållningssätt men också att man behåller sin särart och identitet i sitt kommande svenska liv. Detta är verklig integration.

Alla har förutsättningar att göra en klassresa, att gå hela vägen, att finna sin fulla potential i Sverige.

En liberal måste ha en positiv grundinställning till invandring i en global värld – i synnerhet när flyktingströmmarna är de största sedan andra världskriget – annars är hen inte liberal. Vi får se till att lösa problemen, helt enkelt.

Det är detta det hela kokar ner till. Pudelns liberala kärna.

—

Det uttrycks oro för att engagemanget i Sverige sjunker. Kyrkor, föreningar och politiska partier – alla tappar medlemmar. Missing Peoples är det enda undantaget (och det är ju bra).

Men jag tror inte på det där. Jag tror bara engagemanget ändrat karaktär. Men det är en sak utanför ämnet.

Själv har jag – trots återkommande vånda – valt att engagera mig.

Jag väljer inte att kandidera för FP på grund av partiets skolpolitik. Nej, för mig innebär en röst på FP att säga nej till rasism och att bejaka alla individers unika värde. Och jag tycker FP är bäst på att ge goda idéer en chans att förverkligas.

Eftersom dessa värden är så viktiga för mig anser jag att FP bör vara alliansfritt och byta ledning.

Demokrati och samhälle, Historia, Politik, Spännande människor

Torgny Segerstedt

13 augusti, 2015av adolphson

Jag har lite lojt och på visst avstånd följt debatten kring Göteborgspostens (GP) påstådda högervridning. Men jag tänker ibland på en annan känd göteborgsk tidningsman. Det kanske GP också borde göra.

—

Torgny Segerstedt – socialliberal (så klart) – var berömd redaktör på Göteborgs Handels och Sjöfartstidning (GHS) åren 1917- 45. Han tog ställning mot nazismen. Han gjorde det redan i början på 1930-talet när nazisterna kom till makten i Tyskland. Och han gjorde det ordentligt.

Segerstedt insåg tidigt att Versaillesfreden efter första världskriget skulle skapa ett revanschlystet Tyskland och han förutsåg att antingen skulle tyskarna göra sig av med den nazistiska regimen eller så skulle det bli krig i Europa.

Att säga att han fick rätt är en underdrift.

Det räddhågade officiella Sverige försökte på olika sätt tysta hans penna och kung Gustaf V ville i ett personligt möte 1940 få honom att inte så hårt kritisera den svenska regeringens hållning gentemot Tyskland.

Segerstedt stod upp för sin övertygelse och ett berömt citat är: Är det kanske bättre att leva på knä än att dö upprätt? Om replikskiftet med kungen har barnen Ingrid och Torgny vittnat.

(Jag var för övrigt på intervju på Ingrid Segerstedts gymnasium 2003 och var besviken över att jag inte erbjöds jobb – bland annat beroende på skolans stolta renommé genom sin upphovsperson).

Mötet med kungen 1940 hade föregåtts av att Segerstedt under lång tid, faktiskt ända sedan det nazistiska maktövertagandet 1933, fört en intensiv kamp mot Adolf Hitler och de nazistiska idéerna. En av de mest kända texterna avslutades med orden: Herr Hitler är en förolämpning.

Självaste Göring hotade Sverige i ett telegram om vad som kunde hända om man lät dylika yttranden passera. Segerstedt svarade i sin tidning: Det förefaller som om hr Göring trodde, att Sverige vore något slags annex till det tyska riket.

Artiklarna nådde utanför Sveriges gränser. Helst i länder som låg i krig med Tyskland eller var ockuperade, som Norge, Danmark och England (där man översatte och läste upp delar av artiklarna i radio) blev han känd och uppskattad.

Eftersom Sverige var så tyskvänligt under 1930-talet och i början av kriget blev Segerstedt ett problem för regeringen. På ledarsidorna beskrevs svenska ministrar som hariga eller räddhågade.

Statsminister Per Albin Hansson höll inte alls med honom och flera ilskna, tyskvänliga debattartiklar publicerades i den konkurrerande GP. Mäktiga personer från industrin agerade också emot honom.

Men han stod inte ensam. 34 göteborgare skrev till hans försvar angående artiklarna i GP och välkända personer som Karl Gerhard, Ture Nerman och Vilhelm Moberg stödde honom.

Han var emot svenskt deltagande i OS i Berlin 1936 eftersom han ansåg att detta skulle gynna en stat som förtryckte minoriteter. Man skulle inte jama med, helt enkelt.

Hitler var arg på Segerstedt, för att underdriva. Undra på: nazisterna beskrevs i tidningen som skränfockar, snyltdjur, förbrytarsjälar och kloakråttor. 1942 gick propagandaminister Goebbels i taket och beordrade två tyska tidningar att framställa Segerstedt som sinnessjuk och tyskhatare.

Torgny Segerstedt dog 1945 och i sin allra sista artikel diskuterade han försvar av press- och yttrandefrihet. Han diskuterade det problematiska i när politiker försöker styra journalister:

Den är samma andas barn som hitlerismen med dess krav på underkastelse under ”ledarens” befallning. Kollektiviteten upphöjes på individernas bekostnad. [—] Striden mellan de två, personligheten och hjordinstinkten, kommer att fortgå till tidernas ände.

Torgny Segerstedt var omstridd offentligt, privat och under såväl som efter sin levnad. Klart är att han var en språklig virtuos, en vass skribent och för många utgorde en symbol för motstånd mot nazismen.

—

Några saker vill jag särskilt lyfta fram kring honom:

Tidningen beslagtogs 8 gånger under kriget. Bland annat 1940 då Segerstedt avslöjade att regeringen hade gett Tyskland tillstånd till mer omfattande trupptransporter än vad den från början hade tillkännagett.

Statsminister Per Albin Hansson antydde i sin dagbok att man inte kunde riskera krig med Tyskland på grund av vad en, i hans ögon, självrådig tidningsman kunde skriva. Jaså, minsann.

1942 och beslagtogs inte mindre än 17 svenska dagstidningar som samtliga skulle publicera en text om tysk brutalitet i norska fängelser och koncentrationsläger. Redan innan tidningen var tryckt stoppades artikeln. Segerstedt löste problemet genom att lämna utrymmet som varit avsett för texten blankt, medan rubriken I norska fängelser och koncentrationsläger fick vara kvar.

En beskrivning av honom gällande liberalismen är särskilt tilltalande:

Liberalismen har alltid varit en svuren motståndare till en självgod och trångbröstad nationalism [—] enligt vilken det sant mänskliga endast är att finna hos det egna folket och den egna rasen.

—

Jag kan inte, för att försöka sy ihop detta, komma med någon knivskarp analys kopplat till dagens GP-debatt. Jag nöjer mig med att konstatera att det i efterhand kan vara lätt att se skillnaden på rätt och fel men svårt att göra detta i samtiden.

Läs Segerstedts ledare och Görings varnande telegram och Segerstedts svar här.

—

Relaterade blogginlägg

Berlin-Sotji

Den Svenska Synden 2

—

Källor:

Populär Historia januari 2011

Kenne Fant: Torgny Segerstedt – en levnadsskildring (2007)

Wikipedia

Jämställdhet, Livsåskådning, Personligt

Bäst i test

10 augusti, 201515 november, 2018av adolphson5 kommentarer

Det finns ett antirasistiskt test, Chavez-Perez-testet, att göra på film och populärkultur. Testet innehåller tre enkla punkter:

1. Finns det minst en icke vit karaktär som spelas av en icke vit skådespelare?

2. Pratar hen med en annan icke vit karaktär gestaltad av en icke vit skådespelare?

3. Och samtalar de i så fall om något annat än brott?

Jag tycker kanske att man även kunde lägga till en språklig aspekt. Gestaltar sig handlingen i ett icke engelskspråkigt land kan man med fördel använda sig av aktuellt språk istället för engelska.

Ett exempel är Hollywood-produktionen om gruvarbetarna i Chile, Antonio Banderas spelar en huvudroll, där alla springer omkring och bryter på engelska i stället för att tala spanska.

Ett annat test är Bechdeltestet. Det går ut på samma sak men handlar istället om jämställdhet. Filmen måste, för att klara testet, ha:

1. Minst två namngivna kvinnliga rollfigurer

2. Dessa rollfigurer måste ibland prata med varandra

3. Deras konversation måste röra sig om något annat än män

Det är, för kännedom, och föga förvånande, förhållandevis få filmer som idag klarar dessa test.

Jag tänker att man kanske kan göra ett test för sina privata relationer också. I ens eget liv, liksom. Saker man bör tänka på. Vilka punkter ska en hållbar relation klara, tro? Här följer Adolphsons relationstest (snart i en veckoblaska nära dig).

1. Tillit. Man måste känna sig trygg tillsammans med personen. Verklig vänskap bör kunna klara en törn eller två. En verklig homie är inte bara en ryggdunkare.

2. Självkritik. Man bör granska sina egna tillkortakommanden i relationen och ifrågasätta sig själv emellanåt. Det är väl en allmän livsregel, kanske, men ändå.

3. Kants kategoriska imperativ. Gyllene regeln. Varje djupare relation måste innehålla mer eller mindre, helst mer, av detta.

Jag fastnar lite i punkt 2, för egen del. Mina relationer är lite varierande, det medges. Hur kommer det sig att vissa, både nära och mer avlägsna personer, ofta stör sig till vansinne på mig?

Vad är det hos mig som triggar somliga att känna precis tvärt emot vad jag vill att de ska tycka om mig? I stunder av dysterhet tänker jag att det bara är mina elever som verkar gilla mig – åtminstone några av dem.

Salig mor, slog det mig. Hon som alltid höjde mig till skyarna. Hur kommer det sig att vår relation var så speciell? Och hur präglade den mig? Jag har ju alltid sett den relationen som något gott, den innersta, och som något oåtkomligt. Jag har låst in den i mitt hjärta och gjort mor oåtkomlig i mitt eget lilla Fort Knox.

Men visst var det så att det tog några år för mina föräldrar att få barn. Och visst var jag efterlängtad när jag äntligen kom. Och visst fick jag hela fem år av odelad kärlek och uppmärksamhet av henne innan nästa barn kom. Och när lillasyster kom till världen var jag ju nästan sju år.

Mamma uppfostrade mig ensam. Alltså, far fanns ju med i familjen men det var mamma som bestämde. I synnerhet när det kom till mitt, hennes förstfödde, väl och ve. Hon lät inget ont hända mig.

Hon uppfostrade mig om jag vore något slags högre väsen. Nu när jag själv är förälder inser jag att man inte ska göra så. Man måste ställa krav, också. Mor gav mig sin totala hängivenhet. Hon valde mina kläder, putsade mig, skötte mig och älskade mig. Hon talade om hur jag skulle bete mig, skämde bort mig, curlade långt bortom rimlighetens gräns. Mina behov styrde det mesta.

I synnerhet ville hon tidigt lära mig att bli den perfekte gentlemannen. Hon uttryckte sig faktiskt exakt så, en gång.

Hon lärde mig hur man dansar (nåja) styrdans, konverserar sin bordsdam, vilka blommor man har med sig till en dejt, hon valde rakvatten åt mig när jag väl började raka mig, att nämnda rakvatten endast ska förnimmas och inte golva en förbipasserande, att man ställer sig upp och drar ut stolen för en kvinna, låter människor gå före genom en dörr och annat otidsenligt nonsens som inte klarar Bechdeltestet särskilt väl.

Man behöver ju inte vara stjärnpsykolog för att räkna ut att detta riskerar skapa en tämligen påfrestande vuxen människa. Jag minns också att människor i vår omgivning regerade på hur hon behandlade mig. Så hur hon behandlade mig måste ju varit iögonfallande.

En granne kallade mig den lille riksdagsmannen. En annan, mer irriterad, kallade mig lite sarkastiskt the golden boy och en mer avlägsen familjebekant kallade mig rätt och slätt prinsen.

Andra i familjeumgänget såg sig nödsakade att bry sig extra mycket om de yngre barnen i familjen outtalat att jag ju redan fick så (onödigt) mycket uppmärksamhet. En kusin frågade halvt på allvar om jag som barn hade MBD (minor brain damage), salig moster sa en gång att jag visserligen var odräglig som barn men till slut växte upp till en fin pöjk.

Min syster sa ibland, när vi var osams, att allt handlade alltid om dig när vi var små.

Det blev jobbigt på flera plan när salig mor försvann. Hon som alltid skyddat mig fanns inte längre. Relationerna blev svårare. Livet blev svårare. Jag började ta beslut som, om dåliga, mamma inte i efterhand kunde fixa till.

Okej, jag erkänner: det är fortfarande jobbigt. Trots att hon för alltid gick bort från mig i juli 1997. Jag fick beskedet på en åker i Västmanland. På den åkern står jag ibland fortfarande kvar och gapar.

Fuck cancer.

Some die young – låten passar emellertid bättre in på min syster för mamma och jag hann liksom prata klart. Trots allt.

Men så kom det sig att jag träffade den Änglaljuva. Vi firade nyligen 15 år som man och hustru. Vi uppmärksammade dagen genom att åka till Västmanlands pärla Elsa Anderssons kafé där svärfar storstilat bjöd på räkmacka OCH Napoleon. Sedan lagade vi en brakmiddag där hemma.

Nu kanske en potentiell läsare tänker att jag nu, ja nu är det kört, kommer att misslyckas, om man inte redan anser mig gjort så, med att balansera på den där slaka linan mellan personlig och privat.

Kanske, kanske inte. Läs vidare om du vågar.

Egentligen har vi väl allt emot oss, den Änglaljuva och jag. Hon är nämligen allt jag inte är och mer därtill. Vi är inga tvillingsjälar på något sätt, nej, vi är varandras totala motsatser.

Och, vad viktigare är, hon är inte lik salig mor på en enda punkt. Plockar man fram sin smäktande tenorstämma vid fel tillfälle kan man åka på en hockeytackling.

Hemma är jag inte någon prins, där daltas det inte – man får respekt om man förtjänar den. Jag är en av två familjeförsörjare med lika ansvar för hus och hem. Hennes respekt vinner man på andra sätt.

Tur det. Jag tror jag långsamt kvävts till döds av min egen odräglighet om det inte vore för henne. Den Änglaljuva är skillnaden mellan… ja, allt egentligen.

Nej, det må vara hur det vill med andra relationer. Människor får tycka om mig eller ej, oavsett vilket – jag förställer mig inte. Jag tycker om min tillvaro. Jag säger vad jag tycker och håller man inte med får man övertyga mig med sakliga argument. Eller strunta i mig.

Jag lever med en person som gör livet svårt, som ställer krav, som ser rakt igenom mig men som tar mig under armarna, ger mig riktning och mod att gå. Jag får jobba hårt med min akilleshäl, punkt 2 i Adolphsons relationstest. Och bara för att man klarat kristallbröllop kan inget tas för givet.

Och det är mycket vackert så.

Demokrati och samhälle, Historia, Politik, Spännande människor

Seth Molander

2 augusti, 201525 september, 2023av adolphson

Riksdagsvalet 1948 stod i huvudsak mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet. Bertil Ohlin utmanade Tage Erlander om statsministerposten. Ett par veckor före riksdagsvalet gjorde tidningen Morgontidningen, som stod mycket nära socialdemokratin, ett sensationellt avslöjande när man påstod att Folkpartiets lokalavdelning i Stockholm hade ett bankkonto med motsvarande 70 miljoner kronor i dagens penningvärde. Den som är aktiv i en partipolitisk lokalavdelning inser det smått absurda i ett sådant påstående. Men det här var 1948 och utsagan passade väl in i S-kampanjen i valet vilken målade ut Folkpartiet som finansierat av storföretagen.

Socialdemokraterna mot Folkpartiet. Arbetarna mot kapitalet. Trots att Folkpartiet omedelbart förnekade nyheten, och att oberoende revisorer visade att lokalavdelningen i Stockholm inte förfogade över denna enorma summa, vägrade tidningen dementera. Man byggde nyheten på information från den socialdemokratiske riksdagsmannen och revisorn på Handelsbanken Seth Molander. En revisor borde väl veta vad han talade om, menade tidningen. Morgontidningen gick hårt åt Folkpartiet på ledarplats och flera andra S-tidningar hakade på drevet. Folkpartiet är knappast folkets parti, kapitalismens sanna ansikte och dylikt nonsens framfördes på bästa ledarplats.

(Idag, när vi sitter med en stor del av facit, skulle anklagelsen kapitalismens sanna ansikte inte direkt vara något negativt).

En vecka innan valet intygade Seth Molander under ed att påståendet var sant: Undertecknad intygar härmed och är beredd att med ed bekräfta att en av mig väl känd trovärdig person för mig uppvisat ett dokument av vilket framgick att folkpartiet i Stockholm under första halvåret 1948 disponerat över ett belopp av omkring 3,5 (alltså = knappt 70 loppor i dagens penningvärde) miljoner kronor.

Och Morgontidningen gick som sagt i god för Molanders trovärdighet. Något bevis kunde man emellertid fortfarande inte presentera. Tage Erlander började få kalla fötter. På tisdagen hölls ett förhör med Molander, som plötsligt medgav att han kanske misstagit sig. Erlander befarade en katastrof i valet om en utredning senare skulle visa att Molander verkligen hade ljugit. Sent om sider, mot slutet av veckan, tillsattes faktiskt en opartisk utredning i samförstånd mellan Ohlin och Erlander och det visade sig att alltihop var lögn. Det fanns inget konto och Molander hade inga bevis för sina påståenden.

Men utredningens resultat drog ut på tiden (en del menar att man medvetet valde en långsam utredare) och samma dag, alltså på fredagsnatten, mördades Folke Bernadotte i Jerusalem vilket helt dominerade nyhetsflödet. Och eftersom detta skedde just på fredagsnatten innan söndagens val hann informationen om sakernas rätta sammanhang inte ut till alla väljare eftersom vare sig TV eller internet fanns 1948. Vissa lokaltidningar publicerade nyheten på måndagen efter valet. Det var så dags.

Sanningen var alltså för allmänheten okänd från måndag till lördag i valveckan. Den avslutande partiledardebatten på torsdagen fick Ohlin föra utan att skandalen hade avslöjats. Socialdemokraterna undgick den katastrof Erlander hade befarat. Om sanningen kommit fram enligt god demokratisk praxis hade Bertil Ohlin mycket väl kunnat bli statsminister efter valet 1948. Vad gjorde Socialdemokraterna själva åt saken, då? Jodå, Seth Molanders namn togs under helgen bort från alla valsedlar. Man inser vilket jätteapparat det måste varit även redan 1948 men S-maskineriets kvarnar malde på den tiden snabbare än medias.

Molander blev också av med alla partiuppdrag. Socialdemokraternas partisekreterare Sven Andersson var tidigt insatt i sakernas tillstånd men gjorde inget och Erlander själv agerade långsamt för att inte riskera en valförlust. Ingen på Morgontidningen behövde stå till svars. De två som i huvudsak skrev de ledare som baserades på Seth Molanders lögner var inga mindre än chefredaktörerna varav en, Gösta Elfving, senare blev landshövding i Falun.

(Mina föräldrar visste vad de talade om när de ibland kunde muttra det är iallafall inte sämre än Elfving!)

Man får nog ändå anse hela skandalen, som förövrigt allmänt betraktas som den smutsigaste valkampanjen i Sveriges demokratiska historia, orkestrerades från högsta socialdemokratiskt håll.

—

Källor:

Gör inga dumheter medan jag är död! – Per Ahlmark

Artikel av Svante Nycander i NU 2006

Wikipedia

Jag har inte kunnat hitta några S-märkta källor, men det kanske inte är så konstigt när allt kommer omkring.

—

Relaterade blogginlägg

Bertil Ohlin

Folke Bernadotte

Historia, Skola

Vändpunkter

24 juli, 2015av adolphson1 kommentar

Ibland brukar jag diskutera vändpunkter i historien med mina elever. Personer och händelser som inneburit verklig påverkan, avgöranden och förändring på längre sikt. Allt behöver ju inte handla om Stalingrad, Midway och El Alamein, liksom.

Här följer några exempel som eleverna brukar finna intressanta.

—

Den romerske kejsaren Augustus ville – efter att han fått kontroll på Rom och inbördeskrigen var över – expandera imperiet i nordöst mot Germanien (ungefär dagens Tyskland).

År 9 skulle den romerska armen, cirka 20 000 man, gå i vinterkvarter efter att ha krigat under året men ännu inte lyckas erövra området. Germanerna såg sin chans. Särskilt en german.

Nu var det ju inte vilken liten struntarmé som helst det rörde sig om, nej, detta var eliten av världens mäktigaste imperiums krigsmakt som var ute och traskade. En arme som det inte gick att besegra i öppen terräng under normal formering.

Befälhavaren Quinctilius Varus ledde på uppmaning av sin närmsta man Arminius, som ursprungligen var german och dessutom kom från det aktuella området, armén genom ett svårgenomträngligt område: Teutoburgerskogen.

I skogen ägnade sig germanerna åt gerillakrig med plötsliga anfall. Den germanska hären, också på nästan 20 000 man, hade tillsammans med Arminius (som spelade dubbelt) planerat ett bakhåll på en särskilt gynnsam plats längre fram i skogen.

Eftersom romarna marscherade i en nära 15-20 kilometer lång, i sidorna mycket sårbar, kolonn ville germanerna anfalla på mitten. När romarna befann sig vid den utvalda platsen blev de fullständigt överrumplade.

Under två dagars strid utplånades den romerska armen sånär som på ett tusental man som lyckades fly till Rom och rapportera att kejsar Augustus just förlorat en sjättedel av hela sin krigsmakt.

Legenden säger att kejsaren tog nederlaget hårt och skyllde på stackars Varus (som begick självmord under slaget – germanerna skar av honom huvudet och skickade det till Rom) och ännu långt efter händelsen plötsligt och utan förvarning kunde utropa: Quinctilius Varus, ge mig tillbaka mina legioner!

Den direkta följden blev att romarna drog sig tillbaka västerut för att aldrig återkomma. Trots att man senare fortsatte kriget mot Germanerna valde de att låta Rhen vara imperiets gräns. Och så förblev det.

Det har ibland ansetts att slaget hade stor betydelse för Europas framtid eftersom Rom aldrig lyckades införliva Germanien i imperiet. För modern tysk nationalism under 1800-talet, och i vissa fall högerextremism, har slaget tillmäts överdriven vikt.

Hursomhelst: Alla imperier kommer måhända alltid till sin vändpunkt. År 9 i Teutoburgerskogen tog den romerska expansionen österut slut.

Det finns en film såklart.

—

1346 stod slaget vid Crécy i Normandie, Frankrike.

Det var det första stora slaget under Hundraårskriget mellan England och Frankrike. Slaget brukar anses som slutet för den medeltida riddaren som dominerande krigsmaskin på slagfälten.

Den franska hären bestod av drygt 30 000 soldater där kärnan utgjordes av kung Filips feodala soldater, på omkring 12 000 riddare som samlats för att fullgöra sin edsvurna plikt till kungen.

Där fanns många namnkunniga riddare – grevar och baroner – och alla var de säkra på framgång. De var ju bäst i test, så att säga. Elittrupperna. Ingen kunde föreställa sig den katastrof som väntade.

Engelsmännen, ledda av kung Edward III, hade under veckor retirerat och till sist stannat i en sluttning som möjligen kunde vara en strategiskt bra plats att möta fransmännen. Deras arme bestod av cirka 14000 man varav endast 4000 var riddare.

Däremot förfogade de över omkring 7 000 långbågskyttar. Med detta vapen hade engelska arméer tidigare vunnit flera segrar mot skottar och walesare men det var ännu oprövat i kontinental krigföring.

Det krävdes avsevärd muskelstyrka att spänna och avfyra långbågen, pilarna var ungefär en meter långa och den kraft som utvecklades när bågen brukades på rätt sätt gjorde att riddarens rustning inte skyddade.

Trots att den franska ledningen beordrade halt för att soldaterna skulle kunna vila innan slaget fortsatte en stor del framåt ändå – så säker på vinst var man. Trupperna längst bak pressade dessutom på täten och hela armén rörde sig därför framåt – omöjlig att stoppa.

När Filip insåg läget gav han order om anfall trots arméns utmattade och oordnade tillstånd. Dessutom regnade det så sluttningen upp till engelsmännen blev hal och lerig.

De stolta riddarna – the finest of the finest – räddes ingen strid. De franska ädlingarna sprängde fram med fällda lansar och dragna svärd. När de ryckte uppför sluttningen möttes de av pilregn.

De hästar som träffades råkade i panik. Ryttarna försökte ta sig bort och stor trängsel uppstod när de försökte pressa sig fram mot engelsmännens infanteri. Andra vände på hästarna och försökte fly. Där mötte de sina egna trupper och kaos uppstod.

De som ändå lyckades ta sig fram till engelsmännen fick i trängseln inget utrymme att använda sina vapen. Många kastades ur sina sadlar och halvt avdomnade av fallet eller orörliga på grund av sina tunga rustningar slogs de ihjäl liggandes på marken. Andra fastnade under högarna av lik och kvävdes till döds.

Men en sann riddare ger sig aldrig.

När mörkret sent på kvällen gjorde fortsatta strider omöjliga drog sig den franska armén tillbaka fullständigt krossad. Sammanlagt stupade fler än 1 500 franska riddare och de totala förlusterna översteg troligtvis 10 000 man. Som jämförelse räknade den engelska sidan knappt 100 stupade.

Långbågen medförde länge framgångar för engelsmännen på slagfälten. Under 1400-talet stagnerade vapenslaget när riddararméerna blev ovanliga och krutvapen började användas.

Själv kommer jag att tänka på den gamla badmintoninstruktionen om Starke Stelman VS Vigo Lättman. Eller David och Goliat, om man så vill. Teknik och anpassning övervinner ofta storlek och självsäkerhet.

—

De smått otroliga territoriella framgångarna för det brittiska imperiet under senare delen av 1800-talet berodde till stor del på maskingeväret Maxim. Alltså på en kulspruta.

För att säkra kontrollen över den oerhört viktiga Suezkanalen var britterna tvungna att också kontrollera Sudan. I slaget vid Omdurman 1898 stred 60 000 sudaneser beväpnade med spjut mot den 25 000 man starka brittiska armen.

Men britterna hade kulsprutor. 25 000 sudaneser stupade eller sårades mot ett 40-tal britter. Imperiet behöll kanalen och dominerade världen i stort sett fram till första världskrigets slut.

Det är väl som Socker-Conny säger: Med ett schysst järnrör slår man världen med häpnad.

—

Det var under en liberal statsminister, Nils Edén, som lika allmän rösträtt infördes i Sverige. Visserligen som sista land i norden och i koalition med socialdemokraterna och dess ledare Hjalmar Branting – men ändå. Så var det.

Under stort motstånd från Högern och kungahuset genomfördes den allmänna rösträtten av liberaler och socialdemokrater.

En kanske kan fundera över sina ställningstaganden, ibland. Vad en har för syn på tiggande EU-migranter, flyktingar och muslimer, kvinnor och homosexuella eller människor som på olika sätt avviker från normen.

Så här efteråt vill man ju inte vara killen vars organisation var emot lika allmän rösträtt, eller vad det nu kan handla om, tänker jag. Eller tillhöra ett parti med brungrumligt förflutet. Det är bättre att överväga sitt samvete och sin moral när det är aktuellt än att ägna sig åt damage contol efteråt.

—

Källor:

Populär Historia 1 2004

Bengt Liljegren: Winston Churchill del 1

Militär Historia nr 1 2010

Vetenskapsradion Historia 4/9 2009.

Livsåskådning, Personligt, Resor

Mon printemps – ma liberté…

19 juli, 2015av adolphson

…genom bild och bokstav.

—

Diverse undersökningar visar att människor oftast inte sammankopplar lycka med att vara snäll, god eller med att ha mycket pengar.

Förutsatt man har tillräckliga resurser för att klara tillvarons måsten samt möjlighet att kunna göra roliga saker då och då så finns det inget samband mellan rikedom och lycka. Lycka är istället förknippat med att ha goda relationer.

Jag tror det där stämmer.

—

Att fira valborg/sista april med gamla goda vänner är en fin sak och som gör mig lycklig. Valborg är en högtid helt utan krav och vi som studerade i Uppsala ser firandet på ungefär samma sätt, vilket förenklar saken.

—

Att våga kliva fram och göra ett framträdande helt utan vett, kompetens och sans är en sak som innehåller mycket av synen på sig själv och omvärlden. Detta vill jag förmedla till mina barn.

Man ska aldrig bära omkring på så mycket prestige att man inte kan bjuda andra på möjligheten att skratta såväl åt som med ditt löje. Sådant blir åtminstone jag lycklig och avslappnad av.

—

När Den Store Ledaren kom till länet på lunch passade jag på att säga vad jag anser om diverse saker – som exempelvis det här med Tillfälliga Uppehållstillstånd. Det finns ju inget bra med det.

Även om ingen – i synnerhet inte Den Store Ledaren – lyssnar har jag iallafall sagt vad jag anser. Det är en sann lycka att få leva i ett land där man kan det.

—

En sak som är sig lik är det fullständigt omöjliga i att få eleverna att komma på sina lektioner ju närmare studenten man kommer. Man får ju lust att citera Caligula.

Men vad gör väl det? De fullkomligen bubblar av lycka, ju. Och jag uppträder till och med för eleverna. Tyvärr med lite darrig stämma just här, men ändå. Varför? För att det är kul. Och det som är kul gör mig lycklig.

—

Efter några timmars budgetdebatt i fullmäktige längtar man efter semester. Och att den kommer strax därefter är också det ett skäl till lycka. Jag deklarerade att FP:s lokala budget är mycket bättre än alternativet – lycklig den som lyssnade.

—

Midsommarnattens leende är som alltid stort och en påminnelse om tillvarons olidliga lätthet. Sång, dans, mat, dryck, Dalarna och goda relationer. Frågan är om det blir så mycket bättre.

—

Att besöka en plats som i det förflutna varit en självklar del i tillvaron men inte längre är det kan påverka känslolivet. Den här gången gjorde den inte det. Att iaktta andra njuta av platsen utan att själv ge sig till känna kan ge en intressant känsla av förnöjsamhet.

Walk on. Himlen ligger runt hörnet.

—

Livet är något av ett (upp)skjut i miniatyr – om man i sammanhanget kan tillåta sig att bli lite göteborgsk – så varför inte bara skratta åt det?

—

När jag tänker närmare på saken inser jag att lycka också kan handla om ett förhållande till en komplicerad råbiff – varken mer eller mindre.

—

Som sagt, lycka handlar om relationer. Förhållningssätt till ting, platser och människor. Vissa av dessa relationer kanske man inte kan göra så mycket åt medan andra verkligen kan vara värda att vårda.

Tricket ligger i att avgöra vilka som är vilka, antar jag.

—

Jag läste om ett psykologiskt experiment som gick ut på att man genom att ställa 36 frågor kunde bli – eller få någon att bli – förälskad. Jag vet inte jag, går kärlek verkligen att skapa i ett labb? Tydligen tycks något psykologiskt experiment anse.

Själv tror jag det handlar om ett förhållningssätt i tillvaron. Jag menar – alla kan väl ha en dålig dag men att gilla sig själv och tro gott om människor räcker en bra bit.

Historia, Politik, Retorik, Spännande människor, Språk

Bumerangeffekt

8 juli, 2015av adolphson

Ta dig tio minuter och lyssna på det här. Det är duellen mellan statsministerkandidaterna Olof Palme och Thorbjörn Fälldin i Scandinavium – finalen på valrörelsen 1976.

Du kanske inte orkar igenom hela debatten men lyssna åtminstone på de sista 10 minuterna: de bådas slutanföranden efter en nära två timmar lång debatt. Palmes är klassiskt. Ingen minns Fälldins.

—

Retorikens konstverk är språket. Men det finns många olika språk och då avses inte olika gruppers tungomål utan språk beroende på omständigheter, situation, smak och syfte.

Grundtankarna i retoriken har varit de samma sedan antiken. Olika tider och omständigheter har genom historien ställt olika krav på talaren.

Uttryck, ord, grammatik, referenser och metaforer är aktuella och begripliga i en viss tid eller speciellt sammanhang. Sedan avtar den allmänna förståelsen (igenkänningsfaktorn) och därmed användningsmöjligheten för talaren.

En statsministerkandidat här hemma har – vad jag känner till – aldrig använt sig av frasen Gud välsigne Sverige – Gud välsigne er alla!”. Varje presidentkandidat i USA måste däremot med nödvändighet uttrycka sig så.

Det är ett tecken på intelligens och en klar fördel att ha förmågan att snabbt kunna läsa av situationen, publiken, i just det sammanhang talaren befinner sig.

Man kan nog även påstå att äkta vältalighet bäst utförs på det språk talaren normalt använder. På så vis undviker hen att verka konstlad eller tillgjord genom att använda ord och meningar enbart för ordens egen skull, alltså utan egentligt syfte.

Samtidigt är vältalighet och vardagsspråk två olika saker. För vi, publiken, vill imponeras. Det är därför jag tycker det är lite sorgligt med Stefan Löfvens retorik. Han låter mest som en irriterad förståsigpåare.

Juholt var en bättre retoriker. Säga vad man vill om honom i övrigt, men han är sprungen ur bättre retoriskt grundmaterial. Och sannolikt var det därför han valdes. Socialdemokratin längtar efter att åter få en retoriker av Palmes kaliber.

Och vilket parti gör inte det, förresten?

—

Olof Palme var en briljant retoriker och debattör. För publiken på plats i Scandinavium 1976 var det uppenbart att han fullständigt pulvriserade Fälldin. Palme var så bra att han nästan fick med sig de borgerliga i publiken, ansåg någon efteråt.

Men det visade sig snart att opinionen tyckte annorlunda. Palme hade varit för brutal och det som blev till stor arenaunderhållning live framstod genom TV-rutan som ovärdigt, otrevligt och förnedrande.

Var försiktig med vad du ropar efter, Ebba Busch – gåigenom rutan – Thor.

Thorbjörn Fälldin är en mycket intelligent person. Olika genomförda intelligenstest – exempelvis i lumpen – visade på höga resultat. Han insåg tidigt att han generellt skulle vara chanslös mot Palme i debatterna.

Därför valde han en annan taktik för att kunna bli statsminister: han gjorde sig ännu mer norrländsk och bondskt sävlig (och mänsklig) förstärkt med pipa och hela baletten. Han drog ner tempot och blev, ja folklig, på ett sätt som tilltalande den stora andelen icke-socialister i folkrörelse-Sverige.

Vad gör egentligen den där spolingen Palme med farbror Thorbjörn!?

Nationellt vann Fälldin alltså debatten och dessutom valet. En del påstår att den här debatten, tillsammans med Astrid Lindgren (nedan), avgjorde valet till en historisk första seger sedan tidigt 30-tal för de borgerliga.

—

Det lönlöst att längta tillbaka till Palmes tid av andra skäl än rent nostalgiska. (Själv längtar jag inte tillbaka av något skäl alls, men det är en annan historia). Det finns heller ingen större poäng att härma eller försöka låta som honom eftersom hans tid alltså var en annan.

—

Oftast räcker det med att försöka vara tydlig i sina framföranden. Vill en bli bättre kan en öva för att försöka finna sin, så att säga, röst – sitt…, särdrag/grej/varumärke. Jag tycker att årets partiledartal i Almedalen var väldigt bleka.

Det är konstigt att de som ska vara landets främsta retoriker inom sitt gebit är så alldagliga att lyssna på. Öva, öva och öva. Det är ju kul att hålla tal!

Mitt jobb ger mig stora möjligheter att öva. Och jag älskar att hålla tal. Jag älskar spänningsmomentet.

Jag älskar att vara ensam på en scen eller i en talarstol inför en större eller mindre publik. Det enda jag har med mig är orden och min röst. Möjligen ett manus. Det ger lite arena-känsla. Därför brukar jag ibland börja med:

Hej publiken – en som ska dö hälsar er!

Känslan, när du känner att du påverkar, når fram, är storartad. Den kan en leva länge på.

Jag vill påstå att även en medelmåttig talekonst ger stor effekt. Därför borde man kunna begära mer av några landets högsta maktutövare.

Men var sak har alltså sin tid. Jag tror kanske inte Cicero hade vunnit så stor framgång med sin retorik idag. Och det är precis som det ska vara med den saken.

—

Relaterade blogginlägg:

Astrid och Pomperipossa

Historia, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt

Memory lane

6 juli, 20153 juni, 2022av adolphson1 kommentar

1990-91 gjorde jag lumpen. Året därefter studerade jag i Frankrike. Under dessa år var jag en rätt flitig brevskrivare – bland annat beroende på att mail och sms fortfarande låg några år fram i tiden.

Min gamle vän Jerra hade nyligen vänligheten att visa mig ett av dessa brev och jag väljer att publicera en varligt redigerad variant. Det är spännande att färdas i tidmaskinen, ändå, och så här mådde och kände jag tydligen i september 1990.

Enköpings signalregemente, 10:e kompaniet

1990-09-19

Detta brev kommer från en av tristess nedbruten människa. Någon ska få lida för allt detta jag tvingas utstå och sannolikheten att han heter Bengt är rätt stor.

(Jag har bestämt för mig att överbefälhavaren på den tiden hette Bengt Gustafsson).

Nu spolar pissomaten igen. Den spolar inte efter att 30 man låtit sitt vatten i den men mitt i natten när ingen är i närheten och jag sover – ja, då sätter den igång. Spol-proceduren tar 30 sekunder och efter att den är färdig är jag klarvaken. Den hån-spolar åt mig.

Lumpen

Jag håller på att bli sjuk, svag och darrig av att aldrig få sova en hel natt. ”Det var en pissomat som tog kål på hans sista livsgnista” kommer det att stå i journalerna när jag sitter inspärrad på ett rum vettskrämd för att gå på muggen.

Idag på lunchen var det en kille som dragit sig tillbaka för att i godan ro göra nr 2. Jag och min kamrat Tebogo Jones, tog en slang och sprutade in rätt mycket vatten över båsdörren. Han blev inte glad.

Varför gjorde vi det? Tja, lumpen tycks sporra sådant beteende i mig. Jag är deppad. Det har ringt tre gånger den senaste kvarten och inget samtal var till mig. Det finns bara ett knep kvar: Ringa fröken Ur och låtsas att man ringer sin flickvän.

(Kompaniet hade en gemensam telefon, i backelit, i korridoren och det var en stor händelse när det ringde. Ibland kunde det bli kö enligt principen amerikanska fängelsefilmer).

Jag såg just ”Fletch” igen. Den är ju så satans rolig. Och jag har inte hört pissomatricken sätta igång sitt skräckprogram. Ännu är allt gott och väl.

Det finns en husmor i köket. Hon är fet och har hörapparat. I går var det potatisburgare eller blodpudding till lunch. När jag kom till potatisburgare-avdelningen fanns det inga kvar.”Hur lång väntetid” undrade jag. ”Hörru, det dröjer minst en vecka” skrockade tanten så fettet gungade, till synes mycket nöjd med sin replik.

”Jag väntar gärna” permissions-fänriken brukar vara givmild med permissionerna” ljög jag. ”Kan jag vänta vid ert fikabord?”. ”Ett ord till och det blir kökshandräckning! skrek Storskedgumman. Hänvisad till blodpuddingen.

Morgnarna här är värst. Att vakna upp till någon ohängd Barbapappa från Norrland som frågar om man ska med och ”fika”. På morgonen äter man frukost – man ”fikar” inte. Jag blir förbannad. ”Vad är det som pip”, säger norrlänningen.

Till kapten har vi en pensionerad dirty-dräggel-typ med slokmustasch.

Min pluton Och nu är helvetespissomaten igång, igen. Undrar om den lever. Vem konstruerade den? Klart den lever på urin. En gång när jag om natten kastade vatten tyckte jag mig höra ett väsande. Sedan ett gurgel följt en ljudlig rap. Jag sprang i vild panik in på luckan. Där kröp jag ner hos Leif.

Han blev inte glad alls – jag fick stryk. Ett hårt dygn.

Hör av dig!

P.S: Odd Fellows är mycket sura. Om inte bordet fixas snarast kommer vare sig du, jag eller fancaise-gänget att få ha fest där mer.

(Francaise-gänget. Inte så töntigt som det låter, tydligen).

Förövrigt anser jag att Enköping bör förstöras.

Fast ibland tänker jag att det kanske inte är så mycket som förändrats, egentligen. Man är i stort sett samma odräglige typ då som nu. Eller, som någon jag känner rätt väl en gång sa: Du är för det mesta helt otroligt enerverande. Men däremellan är du en fantastisk människa. Ska vi jobba lite på det där med intervall?

relaterade blogginlägg:

Tebogo

Konformitet