Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning

den banala ondskan

av adolphson4 kommentarer till den banala ondskan

En medelmåtta bland många andra i Nazityskland.

Adolf Eichmann var antisemit sedan barnsben och gjorde karriär i nazistpartiet. Hans kunskaper i hebreiska blev användbara när han senare skulle organisera ett av de största brotten, endast övertrumfad av andra folkmord, i historien: Förintelsen.

1961 fångas han in i Argentina i en spektakulär kupp av Mossad och förs till Israel.

Detta är en världshändelse. Äntligen har man lyckats fånga åtminstone en högt uppsatt nazist: Monstret från Linz. Mannen som organiserade transporter av miljontals offer till koncentrationslägren.

Rättegången ska direktsändas över stora delar av planeten. Drygt 40 länder, även Sverige, planerar att på bästa sändningstid visa när staten Israel möter Obersturmbannführer Adolf Eichmann.

Han beskrevs som en känslokall, skicklig byråkrat. Särskilt framgångsrik, om man nu kan använda det ordet i sammanhanget, var han i Ungern, där över 430 000 män, kvinnor och barn pressades in i tågvagnar för vidare transport till gaskamrarna.

I Budapest kom Raoul Wallenberg att bli hans motståndare. Eichmanns uppdrag var att skicka ungerska judar till Auschwitz medan Wallenberg försökte rädda så många han kunde genom att dela ut svenska pass och därigenom göra dem till medborgare i det neutrala Sverige och på så vis fridlysta.

Wallenberg försökte personligen, tyvärr utan framgång, förmå Eichmann att sluta med sin vidriga syssla. Svensken dog (antagligen) i sovjetisk fångenskap 1947, nazisten flydde till Argentina (enligt uppgift med stöd från Katolska kyrkan och Röda korset).

Det finns uppgifter som tyder på att det var välkänt att Eichmann befann sig i Argentina och det hade gått rätt enkelt att fånga in honom. Han låter sin familj bosätta sig hos honom. Han låter sig till och med intervjuas om sitt jobb under kriget.

Men 1960 tar det alltså slut när Israels säkerhetstjänst kniper honom. Händelsen är väl dokumenterad. På väg hem från jobbet på Mercedesfabriken övermannas han och slängs in i en bil. Han förstår genast vad det rör sig om.

Han drogas och sätts på ett plan till Jerusalem där ska han medverka i en rättegång som är tänkt att få stor betydelse.

Frågan är: går det ens att genomföra en rättvis rättegång? Och behövs det? Skulden är det ju ingen tvekan om. Är det Israel eller kanske FN som ska agera åklagare?

Det fanns krav på att rättegången skulle hållas Västtyskland som en  fortsättning på Nürnberg­rättegångarna. Men Israel gick inte med på det.

Det byggs upp en stor internationell förväntan på denna slutgiltiga uppgörelse med Förintelsen. Önskan att förstå och sätta punkt för det kanske mörkaste kapitlet i mänsklighetens i historia.

Det blir ett gigantiskt antiklimax.

Eichmann är inte ett monster eller någon hatisk antisemit. Han har haft många goda judiska relationer och beundrat delar av judendomen redan innan Förintelsen.

Hela tiden sitter han lugnt och stilla i sin skottsäkra glasbur. Hans röst går aldrig upp i falsett. Han dreglar inte. Hans ögon lyser inte av ondska. I själva verket är han tråkig, blek, alldaglig, fyrkantig, byråkratisk, petig, långrandig – och trist att lyssna på.

Journalisterna förlorar intresset. Tittarsiffrorna på TV går ner. Världen går vidare. Det finns något djupt obehagligt och provocerande i att Eichmann verkar vara en helt vanlig människa.

Eichmann försökte försvara sig med att han var obetydlig, bara en liten kugge i ett stort maskineri. Han dömdes ändå och mänskligheten fick ett viktigt prejudikat; att lyda order kan aldrig rättfärdiga olagliga och omänskliga handlingar.

På så vis kan rättegången ses som en fortsättning på Nürnbergprocessen.

Att överlevande från Förintelsen fick möjlighet att vittna, även om nästan ingen hade någon direkt koppling till Eichmann, var också viktigt. På så vis påverkas historien. Offrens röst hördes. Detta har senare folkmordsrättegångar tagit fasta på.

Eichmann dömdes till döden. Han erkände aldrig, uttryckte ingen ånger. Domen överklagades men kvarstod och 1962 hängdes han. Kroppen kremerades och askan spreds på internationellt vatten utanför Jaffa.

Det pågår förövrigt fortfarande förundersökningar mot gamla nazister. Sin skuld blir man aldrig för gammal för.

—

Nazisterna var ofta medelmåttor, helt vanliga människor. Slutsatsen är att vi alla, under vissa förutsättningar, faktiskt kan begå sådana här handlingar. Filosofen Hanna Arendt lanserade efter rättegången begreppet den banala ondskan. 

Ondska genom beslut och byråkrati, alltså.

Teorin blev kontroversiell eftersom den hävdar att Eichmann varken var en särskilt övertygad nazist eller en psykiskt sjuk mördare utan snarare en byråkrat som handlade plikttroget mot sina överordnade.

Jag tycker resonemanget, så här drygt 50 år senare, fortarande är intressant.

Låt oss ta Sverige av idag. Någon har bestämt att ett register ska upprättas över romer. Någon tycker alltså att nyfödda spädbarn ska registreras som potentiella brottslingar. Bara beroende på i vilken  familj de fötts i.

Samma sak med misshandlade kvinnor. Ett register har upprättats som syftar till att kartlägga gemensamma mönster hos offren, inte gärningsmännen.

Någon har även bestämt att polisen ska stå i tunnelbanan och titta på människors hudfärg för att avgöra om de vistas i landet illegalt eller ej.

Jag antar att exemplen kan mångfaldigas. Poängen är någon individ någon gång någonstans tagit ett beslut som sedan genomförs av någon eller några individer.

Vad tänkte den individ på som satte sig och slog de första tangentslagen på det som till slut blev ett färdigt och tillämpat register över romska barn och vuxna?

Avsaknad av självkänsla, empati, solidaritet och kritiskt tänkande är livsfarliga saker – kanske är det den viktigaste lärdomen av rättegången mot medelmåttan Adolf Eichmann.

—

Källor:

Den senaste biografin, skriven av Bettina Stangneth

Svenska Dagbladet: http://www.svd.se/kultur/den-banala-ondskan_6324612.svd

På YouTube finns hela, eller stora delar av, rättegången under sökordet The Eichmann trial

Demokrati och samhälle, Historia, Politik, Resor

Grekiskt ödesdrama

av adolphson

Jag sitter och drömmer lite om mitt Grekland. Ett land jag både har ett teoretiskt och praktiskt förhållande till.

—

Det grekiska valet vinns av deras vänsterparti. Deras jubel ekar i Sverige där man av allehanda vänstermänniskor får höra alla möjliga sorters förklaringar till framgången.

Uttalanden i stil med Klart folk är trötta på fascismen eller nu är Europas höger och nyliberaler äntligen slagna i grund. Så går det med dem vid makten!

Jag avstår från att kommentera den ogenerade populismen som kommer till uttryck härvidlag liksom även de ibland förekommande felaktigheterna. Det är Greklands motsvarighet till S och M som styrt landet de senaste decennierna.

Och Syriza, vänsterpartiet, har lierat sig med sin raka motsats ute på högerkanten. Det de har gemensamt är viljan att se avtalen, lånen, avskrivna. Man utesluter inte ett utträde ur EU.

Det de har gemensamt är populismen, alltså.

Det klart man känner med grekerna. Men är det verkligen rimligt att vi andra europeiska skattebetalare ska stå för hela notan när de i decennier levt över sina tillgångar?

I så fall finns det andra länder på andra kontinenter som lider större nöd.

—

Några av världshistoriens största invasioner eller slag brukar anses vara Stalingrad, D-dagen och persernas invasionsförsök av Grekland. I slaget vid Maraton 490 f.v.t stod 40 000 perser mot 10 000 greker.

Grekerna vann faktiskt men riskerade att förlora i förlängningen eftersom perserna trots förlusten på land kunde skicka sin flotta vidare förbi den grekiska armén mot Aten. Där fanns soldaternas hem och familjer vilka var helt oskyddade.

Det fanns inget annat att göra, trots att man just utkämpat ett stort slag, än att springa de 4 milen mellan Maraton och Aten. Det gick – soldaterna hann precis fram och invasionshotet var avvärjt för stunden.

När de första moderna Olympiska spelen skulle gå av sin stapel 1896 föreslogs det att långloppet skulle döpas efter denna händelse. Antagligen beroende på den stora betydelse man i västvärldens historieskrivning traditionellt tillmätt utgången av kriget.

Vi hade alla kunnat vara perser. Skaka månde europén i hela sin biologiska natur. Europa hade inte funnits om Grekland gått under, hette det. Och heter ibland fortfarande.

Tio år senare stod kung Leonidas av Sparta och vaktade passet vid Thermopyle tillsammans med 300 soldater. Historien är välkänd – de föll men offrade sig för att resten av de grekiska stadsstaterna skulle hinna organisera sitt försvar.

Ibland är lösningen enkel. Spring, kämpa, för det du tror på.

—

På semester för några år sedan hade jag möjlighet att dagligen förlora mig i horisonten där Peloponessos tornade upp sig.

Pelops var en actionhjälte i den grekiska mytologin. Han var släkt med självaste Zeus och farfar till Agamemnon. De mytologiska berättelserna om honom, och många andra, är inga trevliga berättelser om goda hjältar.

Mest känd är Pelops för att ha startat de Olympiska spelen. Han skapade ett stort rike främst på Peloponessos – som alltså betyder Pelops ö.

Kythira 025
På ön Kythira med Peloponnesos i bakgrunden

—

Kleisthenes (570 f.v.t.-507 f.v.t) var en atensk statsman som är mest känd för att anses ha varit den som introducerade demokratin i Aten.

Han genomförde reformer i det politiska systemet genom att dela in staden i administrativa enheter där varje område hade 50 platser i parlamentet.

Kleisthenes trodde på lika rättigheter för alla, och detta gjorde att han fick många fiender i de grupper som tidigare haft privilegier eller makt. Här kan han ha något gemensamt med Alexander Tsipras, Syrizas kedare, som i dag blev landets nye premiärminister.

En sak Kleisthenes införde var att årligen tillfråga folket genom omröstning om de, på viss tid, vanligen 10 år, ville landsförvisa personer, som ansågs farliga för folkfriheten. Kan det vara något för Tsipras?

Ville folket det utsågs en ny folkförsamling för omröstningen. Om minst 6 000 medborgare deltog i omröstningen var den vars namn befanns skrivet på de flesta röstskärvorna tvungen att lämna landet inom 10 dagar.

Det var inte fråga om att straffa och den landsförvisade personen blev inte av med sina ägodelar eller tillgångar. Men det var ett sätt att skydda staten mot att enväldet återinfördes.

—

Det är som jag nämnde socialdemokraterna och de konservativa som turas om att styra Grekland de senaste decennierna med hjälp av mutor, kokta räkenskaper, svågerpolitik och lån.

Det är alltså inte generellt ”högern” eller ”de nyliberala” som är skyldiga till situationen. Syrizas val av koalitionspartner borde säga oss något.

EU:s framtid är hotad. Men den här gången är det inte grekerna som är hjältarna. Lösningen, som ligger långt bortom min horisont, är inte att föreställa sig det grekiska vänsterpartiet Syriza som en modern Leonidas eller att stava den persiske fienden EU eller Tyskland.

—

Den som vill ha en bakgrund till den moderna grekiska krisen bör ta sig 5 minuter och lyssna på den utmärkta sammanfattningen i Godmorgon Världen i går.

—

Relaterade blogginlägg

Gyllene gryning

Kythira

Rhodos

Länkar:

SvD: Slaget vid Marathon

Livsåskådning, Skola, Spännande människor

Ödets lotter

av adolphson

Jag springer då och då till min arbetsplats. Det är ett fantastiskt sätt att börja en dag på även om det ofta går lite tyngre på hemvägen.

Nu när VM närmar sig är det mycket liv och rörelse kring riksskidstadion. Det är många elitåkare i omlopp. I går morse, exempelvis, kom en person i rödvit dress upp jämsides med mig och i sina händer höll han skidor respektive stavar.

Dette är grejt sa han. Jag nickade mest till svar allt för andfådd för någon längre kommunikation.

Efter ett par minuter nickade han mot mig lite frågande. Jag antar att han antog att vi båda var på samma nivå och därför kunde sparra lite. Möjligen av artighet erbjöd han mig genom denna sin nick att ta täten.

Vad han inte visste var att jag sprang exakt så snabbt jag mäktade med.

Medan han försvann i fjärran tänkte jag att olika falla ödets lotter. Eller är det kanske så att det handlar om val och jag kan, och alltid har kunnat, välja att träna mig till nästan samma nivå?

—

Fariséerna var en inflytelserik religiös grupp i Israel under århundradena kring Jesus liv.

Farisé betyder avskild eller separatist och jag tolkar gruppen som en sorts religiös överklass som, om man får tro Bibeln, ofta ägnade sig åt intellektuellt och moraliskt översitteri.

De höll mycket hårt på att de religiösa reglerna inom judendomen skulle följas. Den religiösa niten gick till överdrift och det blev svårt att leva som en rättskaffens medborgare i fariséernas samhälle.

Tanken var att med hjälp av sina detaljerade regler ville de göra det enklare för alla att handla enligt den gudomliga lagen.

Många av dem gav offentliga uppvisningar i konsten att leva perfekt. De var oerhört noga med att hålla lagen in i minsta detalj och att framstå som exempel för sin omgivning.

De föraktade ofta dem som inte följde alla deras regler vilka betraktades som syndare och orena.

Känner vi igen mönstret?

Under sin verksamhet kom Jesus ofta i konflikt med fariséerna, som angrep honom därför att han i sitt liv och i sina predikningar umgicks med skatteindrivare, prostituerade och andra som fariséerna klassade som syndare.

Fariseerna tillhörde dem som tog initiativet till att få Jesus undanröjd genom att anklaga honom för upproriskhet mot den romerska ockupationsmakten, och när Jesus slutligen greps i Getsemane fanns det fariseer med i pöbeln som jagat honom.

Det fanns dock exempel på liberala och toleranta fariséer. Exempelvis en av Jesu främsta lärjungar och en av grundarna inom den kristna kyrkan: Paulus.

Jesus i konflikt med fariséerna är ett exempel på en urgammal konflikt kring vem som äger tolkningsföreträde. Inom religion eller andra ideologier finns hela tiden konflikter mellan bokstavstroende eller en mer liberal tolkning.

Jesus blev korsfäst. För en tid sedan gick några in på en tidningsredaktion och mördade sådana man uppfattade som fiender till den egna tron.

Olika falla ödets lotter. Eller är det kanske så att avsaknad av självständigt kritiskt tänkande föder ödesdigra handlingar som inte går att göra ogjorda?

—

Det finns en berättelse om hur Muhammed reagerade på att någon urinerat i en moské. Det  klart att det inte var särskilt värdigt eller respektfullt gjort. Det fanns de som ville göra processen kort med missdådaren.

Vad gjorde Muhammed, tro? Jo, han torkade upp. Med utgångspunkt från detta väljer jag att tro att Muhammed inte skulle samtyckt till en massaker på dem som ritat och publicerat karikatyrer av honom trots avbildningsförbudet som finns i religionen.

Olika falla ödets lotter, kanske. Men vi har alla valmöjligheter och med dessa valmöjligheter följer ett ansvar. Om vi inte har med oss en kritiskt förhållningssätt och självständigt tänkande kan tolkningen av en idé eller inställningen till en auktoritet lätt bli enkelspårig och svart/vit.

—

Detta är mitt mantra som lärare:

Problematisera allt. Sök inte enbart de enkla svaren. Ifrågasätt allt. Öva på att stå för din åsikt även när ingen håller med dig. Fundera över vilka konsekvenser dina handlingar har för andra. 

Allt annat kommer i andra hand.

Skola, Språk

Konditionalis 2-mode

av adolphson

Konditionalis betyder villkor. Man förstår det kanske bättre om man jämför med det engelska ordet conditions. Det finns två olika slags konditionalis:

Konditionalis 1 använder man för att beskriva handlingar eller tillstånd som kan inträffa vid vissa villkor i nutiden. Detta tempus bildas alltid med hjälpverbet skulle och infinitiv av huvudverbet. Om Joel kom hem, skulle Kristina bli glad.

Konditionalis 2 använder man för att beskriva handlingar eller tillstånd som kunde ha hänt i dåtiden under vissa rådande villkor. Detta tempus bildas alltid med hjälpverbet skulle och ha samt supinum av huvudverbet. Jag skulle ha utbildat mig till jurist, om jag hade varit bättre i matte.

—

Far har lite ålderskrämpor som, lite onödigt på grund av byråkrati, tvingar honom in och ut på sjukhus. När jag senast besökte honom menade han sig på det stora hela må bra men att han skulle mått betydligt bättre om han slapp det dagliga obehaget vid ronden. Det är lite jobbigt att plötsligt vakna upp med åtta personer runt sängen stirrandes på sig och som med, och jag citerar, gnällig norslundsdialekt frågar hur man mår idag. 

Far tycker arrangemanget inger en känsla av att befinna sig på arenan under kejsarens överinseende. Läkaren är självaste Caesar som högt talar till de kringvarande.

Men, menade far, det är iallafall bättre än på 60-talet när ingen talade med någon. Och slapp han bara obehaget vid ronden skulle allt vara bra.

—

När jag besökte far sprang jag plötsligt på en gammal elev från min första klass som nybakad lärare. Det blev ett glatt, men kort, återseende.

Hen var i skolan en riktig slarver. Men en begåvad slarver. Problemen bestod i uppgifter som inte lämnats in och möjligen en hel del frånvaro. Så stod vi där inför studenten och eleven riskerade att få underkänt.

Det fanns ingen tid att vare sig ge, göra eller rätta uppgifter. Så jag tog ett beslut.

Jag och eleverna (det var en till som befann sig i liknande situation) satte oss ner och samtalade trekvart eller så om de centrala delarna av kursen. Med detta som underlag satte jag till sist godkänt betyg.

På olika vägar studerande hen småningom vidare och är idag läkare. Rätt uppskattad, vad det verkar. Och kanske behandlar hen far. Jag vill inte säga att jag har något att göra med hens framgång men jag är rätt nöjd med detta mitt judgementcall, eller gissning, i sammanhanget.

Det kan man väl få unna sig, tänker jag. Om hen hade godkänt i historia skulle hen blivit en bra läkare.

—

Om det låg is på en sjö kunde jag åka skridskor på den. Det har jag gjort – det har varit underbara förutsättningar sedan julhelgen.

Om en vildvittra var på dåligt humör under en skridskoutflykt skulle jag tagit med henne till ryska skidlandslagets förläggningsplats och psyka dem inför VM.

Om jag ville uppleva verklig magi skulle jag åkt en skridskotur i månens sken.

fullmåneskridskor - photoshoppad
Foto: Niklas Gunnarsson

 

Konditionalis betyder villkor. Man förstår det kanske bättre om man jämför med det engelska ordet conditions. Det finns två olika slags konditionalis:

Konditionalis 1 använder man för att beskriva handlingar eller tillstånd som kan inträffa vid vissa villkor i nutiden. Detta tempus bildas alltid med hjälpverbet skulle och infinitiv av huvudverbet. Om Joel kom hem, skulle Kristina bli glad.

Konditionalis 2 använder man för att beskriva handlingar eller tillstånd som kunde ha hänt i dåtiden under vissa rådande villkor. Detta tempus bildas alltid med hjälpverbet skulle och ha samt supinum av huvudverbet. Jag skulle ha utbildat mig till jurist, om jag hade varit bättre i matte.

—

Far har lite ålderskrämpor som, lite onödigt på grund av byråkrati, tvingar honom in och ut på sjukhus. När jag senast besökte honom menade han sig på det stora hela må bra men att han skulle mått betydligt bättre om han slapp det dagliga obehaget vid ronden. Det är lite jobbigt att plötsligt vakna upp med åtta personer runt sängen stirrandes på sig och som med, och jag citerar, gnällig norslundsdialekt frågar hur man mår idag.  Far tycker arrangemanget inger en känsla av att befinna sig på arenan under kejsarens överinseende. Läkaren är självaste Caesar som högt talar till de kringvarande. Men, menade far, det är iallafall bättre än på 60-talet när ingen talade med någon. Och slapp han bara obehaget vid ronden skulle allt vara bra.

—

När jag besökte far sprang jag plötsligt på en gammal elev från min första klass som nybakad lärare. Det blev ett glatt, men kort, återseende. Hen var i skolan en riktig slarver. Men en begåvad slarver. Problemen bestod i uppgifter som inte lämnats in och möjligen en hel del frånvaro. Så stod vi där inför studenten och eleven riskerade att få underkänt. Det fanns ingen tid att vare sig ge, göra eller rätta uppgifter. Så jag tog ett beslut.

Jag och eleverna (det var en till som befann sig i liknande situation) satte oss ner och samtalade trekvart eller så om de centrala delarna av kursen. Med detta som underlag satte jag till sist godkänt betyg. På olika vägar studerande hen småningom vidare och är idag läkare. Rätt uppskattad, vad det verkar. Och kanske behandlar hen far. Jag vill inte säga att jag har något att göra med hens framgång men jag är rätt nöjd med detta mitt judgementcall, eller gissning, i sammanhanget. Det kan man väl få unna sig, tänker jag. Om hen hade godkänt i historia skulle hen blivit en bra läkare.

—

Om det låg is på en sjö kunde jag åka skridskor på den. Det har jag gjort, det har varit underbara förutsättningar sedan julhelgen. Om en vildvittra var på dåligt humör under en skridskoutflykt skulle jag tagit med henne till ryska skidlandslagets förläggningsplats och psyka dem inför VM. Om jag ville uppleva verklig magi skulle jag åkt en skridskotur i månens sken.

 

Historia, Retorik, Sång och musik

Musiken

av adolphson1 kommentar till Musiken

Jag länkade nyligen till kungens jultal. Det var väl okej i det stora hela – för att vara han – men jag störde mig lite på hans återkommande gester med sina händer.

Jag iakttar hur människor rör sig när de håller ett framförande. Märkligt är att vissa, ofta rutinerade, påfallande ofta tycks sakna känsla för takt, ton samt insikt i att harklingar, återupprepningar, maner eller poser faktiskt stör (eller hjälper) framförandet.

Harmonin är rätt väsentlig inom både musiken och i ett tal. För det handlar ju om det faktiska ljudet och förmågan att fånga människors uppmärksamhet. I båda fallen vill (oftast) upphovspersonen fånga så många människors uppmärksamhet som möjligt.

Så är det för den som vill skriva en hit, lyckas som politiker, lärare eller kanske sälja något.

Di gamle (grekerna) lärde sig musik eftersom de ansåg sig ha stor nytta av denna konst inom kulturen, filosofin, retoriken, politiken eller under krigföring.

Platon ansåg att kännedom om musik var en nödvändig egenskap hos en god medborgare och rent allmänt ansågs en person i det antika samhället som inte kunde spela ett instrument (det förekom att instrument skickades runt på en fest eller sammankomst) som rätt obildad.

Musiken är väsentlig. Den hjälper massorna att gå i takt eller att inte göra det. Spartanerna hyllade musiken och Hitlers vurm för Wagner gör att den store kompositören än i dag inte är oproblematisk.

Själv hämtar jag min inspiration från Beethoven. Ja, inte inför något speciellt framförande utan bara sådär i största allmänhet. Hans musik har en speciell inverkan på mig som är svår att förklara.

Så visst är det symptomatiskt att musiken i filmen The Speech är av Beethoven?

Egentligen är det väl alldeles logiskt att retoriken är förknippad med musiken? Takt återfinns i såväl kroppens rörelser som i röstens olika tonlägen. Man ska inte lämna något åt slumpen.

Det måste alltså finnas takt och ton i både musik och tal. Vill du framföra något storslaget låter du högstämd, ska det å andra sidan vara lättsamt talar du trevligt, vill du mana till sans och eftertanke sänker du rösten och talar mjukt och rofyllt.

Lite som när Vildvittrorna ska somna. Då talar vi först lite mjukt med varandra om dagens händelser, jag sänker tempot gradvis, talar lägre, långsammare och mer entonigt. Till sist sjunger jag vemodiga, långsamma visor och snart sover de.

Olika röstlägen handlar om att påverka åhörarnas känslor. Man använder olika ton och styrka för att antingen göra dem glada, upprörda eller fyllda av medlidande. Det är precis som vilken film som helst. Musikvalet är viktigt.

Romaren Gaius Graccus, bredvid Cicero en av romerska rikets främste talare, tog i sina tal till senaten hjälp av en musiker (som stod placerad bakom honom med ett instrument) för att få toner som hjälp för vilket röstläge han skulle anlägga för olika teman i talet.

Jag säger inte att man måste vara musikalisk för att lyckas i ett anförande. Bara att musiken hjälper till. En sådan enkel sak som röstens klang bör inte underskattas. Sjung upp, harkla dig, ordentligt inför ett anförande.

Det gör jag alltid inför en lektion eller anförande.

Nåja. En av 1900-talets största på området, Winston Churchill, hade talfel och var ofta lite småfull när han talade. Visserligen är hans flesta tal som finns bevarade inspelade efter kriget när han ligger till sängs med cigarr och en drink inom bekvämt avstånd.

Inget är givet. Men man kan ju curla sig själv lite i brist på annat.

—

Relaterade blogginlägg

Mitt tal till moster

Mitt tal till Rector Magnificus

Fru musica

Stora tal

Länkar:

Winston Churchill – we shall never surrender

25 tal som förändrade världen (USA)

4 chord song

Att bryta mönstret (jag på FP:s landsmöte)

Att tilltala en utbildningsminister (jag på FP:s landsmöte)

Mat och dryck, Personligt, Resor, Sång och musik, Spännande människor

Wherever particular people congregate

av adolphson

I staden Kapernaum bodde Jesus (möjligen också hans brorsa) ett tag under sitt liv och en del av undren skedde här. I Kapernaum hade man fest, ibland. Särskilt omnämt i Böckernas Bok är en bröllopsfest samt ett party hemma hos en tullare.

Det är kanske inte så konstigt att julen för många är en fest även om man inte direkt anser sig bibeltillvänd. Och julen är förvisso en fest också hos den familj jag ofta firar den med men besök i kyrkan blir det mest innan jul genom döttrarnas och min egen sång.

I år deltog jag tillsammans med den sopran med vilken jag delar morgontidning i en grandios satsning av Dalasinfoniettan i Händels Messias.

 

Kolla! En sopran vinkar till mig!

 

Sedan tarvas ju lite profan sång också. MDP-kvartetten uppträdde både här och där under december. Mycket sång blir det gärna denna tid på året.

 

 

Skolungdomen fick framföra sina inte allt för elaka karikatyrer och till slut var det äntligen dags att dra dit pepparn växer. Jag har förövrigt länge sökt ursprunget till denna formulering men inte kommit fram till mer än att det är en synonym för att avlägsna sig.

 

 

Extravalet är inställt. Så är vi kanske alla att betrakta som Jona i (extra)vale(n)(t)(S) buk

Hos svärföräldrarna samlas den stora utökade familjen. Och då ligger isaktiviteter nära till hands. Längst därute är isen 3-5 cm på julaftonen. Dagen efter åkte jag. Fast på Runn, inte Barken.

Favoritsvägerska Julia har ett stort intresse för choklad och champagne. Så det tar hon alltid med till festen. Yngste svågern är (en av upphovsmännen bakom Goatsimulator) drinkspecialist och även han champagneintresserad.

Sedan spelar en annan svåger (det formligen vimlar av dem) piano så alla kan dansa runt granen.

Och så mat, förstås.

Den Änglaljuvas godis och revbensspjäll. Svärfars gravlax. Etcetera. Eftersom ingen utom favorit-leksvågern (den tredje av dem ((eller första kronologiskt räknat)) – av medlidande antar jag – brukar smaka mina bidrag (se länkar nedan) inskränker jag mig till handräckning och ett gigantiskt sånghäfte.

Eftersom det tar lång tid att dela ut julklappar serverar get-svågern sin egenhändigt komponerade master-drink Palau.

Redan på juldagen åkte vi hem. Det blev ännu en ståtlig middag med mer champagne vilken gamle far hade med i bagaget.

Mitt i allt överflöd – se gärna mitt föregående inlägg – kan man fundera över om det verkligen är rättvist att jag och mina närmaste har det så bra som vi har det. Visst, vi har alla kämpat, jobbat hårt, utstått prövningar på kropp och själ men också genom vår insats bidragit till samhällets gemensamma pott.

Alltså har jag inte dåligt samvete. Jo förresten, kanske lite. Men ändå.

Jag gör vad jag kan och förmår samtidigt som jag förvisso är en livsnjutare. Genom mitt yrke hjälper jag människor. Genom mitt politiska engagemang försöker jag påverka samhället.

Och jag älskar champagne.

 

 

På annandagen käkar man ju julmat igen. Men nu har isen lagt sig även på Runn. Vilken magi. Jag har åkt i flera dagar. Det är förvisso underbart.

Jag fick några fina julklappar varav get-svågerns T-tröja förtjänar ett hedersomnämnande:

—

Kungens jultal var lite intressant i år.

Lyssnar man noga kan man ändå höra någon form av ställningstagande. Jag tror att han skulle kunna rocka loss ännu lite mer utan att bryta mot konstitutionen. Om jag var kung skulle jag förövrigt bära krona varje dag – om inte annat som ett argument för monarki.

Partiledarna verkar inte hållit några officiella jultal i år. Därför får man här en repris på ett bra sådant 2012.

—

Vill någon ta del av mina små filmer på min ny/gamla YouTube-kanal – väl bekomme!

—

Relaterade blogginlägg:

Me vs tomten

Falu brännvin

Hackat rött

Syltan

Sir Brian

—

Jag ber att få tillönska goda helger och ett dito nytt kommande år!

Bistånd, Demokrati och samhälle, Jämställdhet

Tiggare

av adolphson6 kommentarer till Tiggare

En gång skulle en person pensioneras på min arbetsplats. Hen ville inte avtackas offentligt utan valde att gå i tysthet. Så kom det sig att när jag en dag skulle hämta en kopp kaffe i personalrummet satt vederbörande där mol allena. Plötsligt, och det brukade inte hända, bröt hen tystnaden: ”Det är min sista dag. Om en kvart går jag hem.” Jag tänkte att när en person på detta sätt väljer att, eller av en slump, tillbringa sin sista kvart av ett helt yrkesliv i min närvaro kunde jag knappast göra annat än att visa tillbörlig respekt och slå mig ner en stund. Vi pratade om skolan och tillvaron. Exakt på klockslaget reste hen sig och sträckte fram handen. Sedan ångrade hen sig och gav mig en kram. En något stel sådan, men ändå. Och avlägsnade sig för alltid. Jag blev berörd av den där kramen. Personen kramade mig inte bara för att jag var jag utan också för, tror jag, för att hen sett att det är brukligt vid större avsked. Kanske kramades jag också om som en representant för arbetsplatsen.

Annars är det väl en annan kram som fångat världens intresse på sistone. Mitt i allt elände hittar man ibland ljuspunkter. Saker som gör att man tror på mänskligheten igen. Jag tänker på den lille pojke som ställde sig mitt i tumultet i Ferguson och delade ut gratis kramar.

Mitt i samma tumult klev en kravallpolis fram och uppmärksammande budskapet.

Jag har satt upp en regel för mig själv. Så fort jag ser en tiggare måste jag skänka pengar. Saken har också kommit upp med Vildvittrorna. Varför sitter de där och tigger, pappa? Är det inte kallt, tror du? De blir berörda. Men för att de inte ska ge bort mina pengar (då känner de ju inte att de själva gör en insats) får de avstå en viss del av sitt lördagsgodis och de kronor de spar in på detta får de själva skänka. Den något tveksamma sensmoralen i detta är att de ska avstå något av sitt eget (vid en jämförelse enorma) överflöd till förmån för dem som har det sämre.

De argument jag uppfattat emot att skänka pengar till tiggare sammanfattar jag nu och kommenterar kort: Det är ett lokalt problem i Rumänien, man måste ligga på den rumänska staten. Så är det ju. Men det resonemanget hjälper inte den som sitter utanför min lokala affär. Jag vet att Birgitta Ohlsson reagerade hårt och försökte pressa Rumänien när hon var EU-minister. 

– Det är organiserat av kriminella som har ligor av tiggare och som själva tar pengarna. Detta har jag inte sett några trovärdiga bevis på. Men även om så skulle vara fallet ser jag inte det som ett argument att inte skänka. Kanske får de behålla en slant eller kanske misshandlas tiggaren om denne inte når en viss kvot.

– Om man skänker pengar fortsätter/ökar tiggeriet. Visst. Och om jag blundar och håller för öronen försvinner kanske spöket. Men så kan jag inte se på tillvaron – det är en ren värdegrundsfråga för mig.

– Människor som har sett hur bra de, tiggarna, egentligen har det. Nu senast var det någon som sett en tiggare bli upphämtad i Mercedes. Vad har det med saken att göra?  Vad vet man egentligen kring omständigheterna för varje människas livsval? Bilen kanske också var familjens hem. 

—

Nyligen stannade jag, relativt upprörd efter att ha lyssnat på Studio Ett:s reportage om hur vi svenskar behandlar tiggare, vid utgången till min lokala ICA och pratade lite med en tiggare och skänkte några kronor.

På parkeringen passerade jag en man som surt sa att det var fel av mig att skänka pengar för då kommer de att fortsätta välla in över gränsen. 

Det är inte ofta det händer, men jag är rädd att jag tappade besinningen. Fullständigt.

Jag gick närmare, tittade honom i ansiktet och svarade att jag vill ju det. Jag vill att de ska välla in i sådana massor att sådana som du flyttar härifrån. 

Klentroget tittade han på mig med uppenbart förakt. Sedan gick han bara. Det kanske inte var helt moget av mig. Och kanske är det så här polariserade vi blivit i vårt land. Vi nästan avskyr varandras åsikter – det kanske inte är så konstigt att detta samtalsklimat i slutändan drabbar människor. De drabbade är alltid de mest utsatta bland oss.

Ett meddelande till Sverigedemokraterna: Ni säger er vilja hjälpa människor på den plats där de lider nöd. Nu har ni er chans. Ni kan nu gå man ur huse och hjälpa tiggarna på alla möjliga upptänkliga sätt. För det är här de finns. På våra gator. Så upp till bevis!

Som EU-medborgare har man rätt att vara i ett visst EU-land i tre månader utan visum. Det är sannolikt därför tiggarna inte tar kontakt med de sociala myndigheterna. Det är bättre att klara sig undan myndighetsradarn eftersom myndigheterna tenderar att skärpa sina utvisningsmekanismer. Men var finns dessa människor när de inte tigger? Var bor de?

En kram kan ha ett starkt symbolvärde. Liksom en spottloska. Det verkar som Sverige blivit ett land där spottloskan, intoleransen och rädslan tagit över. Jag kan inte tala för er andra men detta är inte liberalt.  Det påstår jag upplysningsvis inför extravalet i mars.

Demokrati och samhälle, Historia, Skola, Språk

Dunning-Kruger

av adolphson2 kommentarer till Dunning-Kruger

Det har pratats en del om att ta ansvar på sistone.

Just nu debatteras friskt huruvida SD är ett nyfascistiskt parti eller inte.

Jag undrar jag. Det tycks mig som vi borde släppa in fler humanister i politiken. Framför allt fler historiker eller filosofer. Och nu pratar jag inte om vilken hobbyfilosof som helst – nej, jag menar människor med examen.

En examen garanterar inte på något sätt briljans. Det är inte det jag säger. Men påfallande ofta hör jag människor i höga positioner med en relativt påver utbildning uttala sig i stora och viktiga frågor.

Ibland märks det inte alls, att man inte har examen. Det finns exempel på autodidaktiska storheter. Wilhelm Moberg och Eyvind Johnson, exempelvis. Men ofta märks det.

Ibland är det så viktigt att kunna pråla med ett examensbevis att man fuskar till sig ett.

Har våra ledande folkvalda i riksdagen en examen är de ofta antingen ekonomer eller jurister. Man får vara glad om denne någon åtminstone studerat statskunskap. Men då uppstår det omvända problemet att de aldrig, eller underkort tid, varit yrkesverksamma.

FP drev under förra partiledaren frågan om språktest för invandrare. Det blev lite uppståndelse. Idag tycks det mig som om många av våra ledande politiker inte riktigt förstår det språk de själva använder.

Många nyanlända har mycket stora problem med allt i tillvaron. En grund att stå på är förståelse för de 700 vanligaste orden i svenska språket. Om detta kan man fråga vilken svensklärare som helst.

Vad händer om man inte förstår ord som att eller och?

Jo, livet blir lite jobbigt. För alla, egentligen. Ett sätt att hantera detta samhällsproblem är att enbart skylla språkförbistringen på en motpart och påfallande ofta utgörs denna motpart av den del av klotets befolkning som befinner sig inom Sveriges gränser minus ett visst antal svenskar.

Dunning–Kruger-effekten innebär att den som är inkompetent också är oförmögen att förstå att denne är inkompetent. Okunskap om okunskapen. Det är med detta vi lärare arbetar, på olika nivåer och åldrar, varje dag.

Denna okunskap, eller brist på självinsikt, får till följd att inkompetenta överskattar sin kompetens i högre grad än kompetenta.

Effekten, som Dunning och Kruger upptäckte och namngav (jag tror det är inom psykologin) innebär alltså när vi inte förstår att vi inte förstår. Det handlar om när en människas uppfattning av en händelse eller världen skiljer sig från verkligheten.

Men det är svårt det där eftersom en tro eller ideologisk övertygelse kan vara en personlig verklighet. Och människor kan starkt påverkas av andra människors beteenden (gruppstyrning, masspsykos) eller av sina, och andras, livsval.

Hög utbildning, examen, går ofta hand i hand med förmåga till kritiskt tänkande och empati. Alltså förmågan att se saker utifrån andra(s) synvinklar. En diskussion behöver inte föras utifrån konflikt. Överenskommelse nås sällan genom att man pekar den andra parten som skyldig i en eller annan form.

Därav följer min slutsats: det är bra att hjälpa nyanlända till viss språklig kunskapsnivå. Men just nu är det inte nyanlända flyktingar som är vårt problem. Det är istället många av de högsta företrädarna för vår demokrati som nu inte tycks vara förmögna att inse sin inkompetens.

Så är det: vi borde ställa krav på universitetsexamen hos de som vill bli ministrar och partiledare centralt, regionalt och centralt.

Och vi kunde gott kvotera in historiker och filosofer. Det är ju lite lättare att köra bil om man slänger en blick i backspegeln i bland, tänker jag.

Exempelvis om det kommer en brunsvart, våldsam, 30-talsbil i hög hastighet. Då kan det vara lämpligt att ha gott om tid tid att köra in till vägrenen, stanna, och ta ut en ny riktning. Detta eftersom man redan vet var den inslagna vägen, den som 30-talsbilen tagit, slutar.

Jag har något förslag på historiker, om någon till äventyrs undrar.

Retorik, Skola

Munklöftet

av adolphson1 kommentar till Munklöftet

Jag har en mycket varierad tjänst. Jag har livfulla klasser, introverta klasser och rastlösa klasser. Det är esteter, fordonselever och naturvetare.

I vissa grupper går man in, har sin lilla genomgång, hänvisar till eventuell uppgift och får emellanåt initierade och skarpa frågor. I andra får man ligga i som en skållad råtta och veva, flaxa, hoppa runt, höja och sänka rösten, sjunga och stå i.

Det roliga är att man aldrig kan veta hur det blir. Varje lektion är som att öppna Pandoras ask.

Men det är ju det som är grejen. Varje individ i varje klass har olika anlag, bakgrund och därmed förbundna förutsättningar. Barn lär sig att smaka med tungan innan de lär sig tala med den.

Det är min uppgift att ändra på detta sakförhållande, som jag skämtsamt brukar tänka för mig själv.

Jag tror att när människor ser dåliga exempel på beteenden hos auktoriteter i deras närhet så riskerar detta att skapa dåliga vanor hos dem själva. Mitt beteende, som lärare och människa, är därför viktigt.

Det kan vara lämpligt att hinna med en extra tandborstning om du envisas med att äta gulaschsoppa till lunch när du lektionen efter ska ha personlig handledning i ett litet grupprum.

Retorisk talang och intresse är även det faktorer som påverkar hur framgångsrik någon blir i yrket.

Jag borde inte vara politiskt aktiv. Eleverna ska inte behöva fundera över det när jag undervisar dem. Alltså: detta engagemang skymmer munklöftet – inget ska distrahera mig eller eleverna från undervisningen.

Det är en ständig konflikt i mitt inre. Politik eller lärargärning, det är frågan. Därför är steget aldrig långt för mig till att lägga ner politiken. Men det är en annan historia.

En lärares ord räcker till alla i klassrummet förutsatt de kan höra och står ut med att vara där. Det är viktigt att eleverna har personliga mål och känner relevans för varför de ens är i skolan.

All undervisning måste syfta till att eleven blir anställningsbar eller antagningsbar. Därefter kan man ta nästa steg som att försöka lära ut hur man lär sig själv eller att finna sin egen fulla potential.

Eller som jag brukar säga när blivande lärare gör sin praktik: Jag är ledsen, men jag kan inte lära ut briljans. Det är det enda jag inte lär ut. Lyssna på Sokrates: iaktta och lär dig själv. 

Vilket alltså är ett skämt. Okej?

Det är viktigt att inte försumma någon elev och därför bör man inte ha fler än man klarar av att ta hand om på bästa sätt. Det är egentligen hela trixet för hyfsad framgång som lärare. Men det är sällan, eller aldrig, upp till den enskilde läraren att själv bestämma detta.

Min strategi är att alltid sträva efter att se varje elevs olikhet, hens speciella personlighet. När jag känner eleven är det lättare att handleda vederbörande.

Jag försöker se min undervisning som en tjänst jag tillhandahåller –  inte något jag gör av tvång.

Det fria skolvalet är inte en dålig sak. Alla aktiva val är bra. Det ger motivation att välja efter övertygelse. Alla måste ha möjlighet att göra sina val men alla behöver inte välja samma sak.

Att vara begåvad med ett gott minne är en bra egenskap för lärande. Och minnet går att träna – det finns tekniker för det.

Målet för undervisningen är att få eleven att vilja ställa frågor, fundera över dessa och till sist göra något eget, personligt, oväntat, som lösning av problemet.

När det sker unnar jag mig en kort stunds inre tillfredsställelse och sedan betraktar jag eleven som ”klar”. Inte färdig som människa men när vi kommit till detta stadie finns det nog inte mycket mer jag kan lära eleven som denne inte bättre kan lära sig på egen hand.

Det är dags för nya utmaningar och inspirationer i elevens liv. Studenten brukar komma lämpligt härvidlag.

Ständigt funderar jag över hur jag bäst inspirerar och driver på. Man kan ju inte bara lämna eleverna åt sitt öde med svåra uppgifter. Man kan heller inte bara prata själv, vilket är lätt hänt om man heter Adolphson och undervisar i historia, religion, samhällskunskap och kulturhistoria.

Vissa elever kräver ständiga momentbyten, någon vill bli underhållen andra kanske till och med skräms av mig. Vissa läser helt enkelt inte läxor eller gör inte uppgifter.

Vad ska man då göra?

En rätt framgångsrik metod är att inte vara seriös hela tiden utan även slappa av och ta det lugnt. På Natur behöver man inte bara satsa stenhårt och av de störtsköna pragmatiska personligheterna på Fordon kan man lära sig mycket, Esteternas inre ljus lyser ofta starkt på många olika sätt.

Dagens teknik ger oanade möjligheter till musik och filmklipp. Är man lekfull och låter sin fantasi flöda inom ramen, kanske ibland utanför, regler och normer blir det lite lättare.

Man får inte vara för tung. Låt språket flyta lätt. Greppa tag i små saker eleverna säger och gör något av detta på lektionen.

En lärare som är tillräckligt insatt i sitt ämne och vill lära ut det, vilket faktiskt inte alltid är en självklarhet, nöjer sig inte med att påstå att det finns tre genus hos substantiven och böjningar som är gemensamma för dessa.

Nej, en duktig lärare, som är i samklang med tiden, nöjer sig inte med ett sådant påstående.

Ur led är tiden. Vad kul att jag får vara med att vrida den åt något (annat) håll.

Historia, Resor

Gordon Gekko

av adolphson2 kommentarer till Gordon Gekko

En lite rolig ansats i historiekursen är att jämföra ett JAS-plans, flygplansmodellen som är det främsta svensk ingenjörsteknik kunnat frambringa inom aerodynamikens område, sista lilla tur över Långholmen med regalskeppet Vasas, den svenska militära stormaktens symboliska skrytbygge, premiärtur 1628.

På primetime och första parkett, mitt i huvudstaden och inför en månghövdad publik, sket det sig i båda fallen duktigt. Tillsammans med drömmar och förhoppningar, blandat med viss skadeglädje, gick de under. Varför flygplanet störtade vet jag inte. Båten var iallafall felkonstruerad och fixade inte den tunga lasten mestadels i form av kanoner. Trots flera försök att bärga skeppet, och trots att vrakplatsen länge var känd, lyckades man inte få till det förrän 1961.

Sedan blev det Vasa-museum på konungsliga Djurgården som en del av vårt kulturarv. Skansen, Vasamuseet, ABBA-museet och Junibacken ligger alla inom behagligt gångavstånd för den genomsnittlige småbarnsfamiljen. Östersjön är tydligen ett bra hav att sjunka i om man som vrak vill överleva och kanske en dag återupptäckas. Dels är det grunt och dels är vattnets salthalt låg. Djur och partiklar som normalt sett äter upp trät i vraken trivs inte. Många vrak finns det att dyka på i Östersjön och man hittar med hjälp av ny teknik nya båtar.

Det är något skumt med ett hav som kallar sig sjö, som jag lite göteborgsfestligt brukar säga.

Just nu väntar upp emot 100 000 vrak på att hittas i Östersjön.

Sedan går historiekursen vidare till 1700-talet och tar även ett marint kliv över till västkusten och Ostindiefararen Götheborg. Även den båten är väl värt ett besök för så väl stora som små. Efter tre resor till Kina, varav den senaste pågick i 30 månader, gick hon med 900 meter kvar till ankarplatsen, trots utmärkta väderförhållanden och med en mycket erfaren lots ombord, på ett välkänt grund och sjönk år 1745. Fartyget sjönk dock inte genast utan man hann bärga den värdefulla lasten: porslin, siden och kryddor.

Till saken hör att dessa fartyg av säkerhets- och försäkringsskäl inte fick segla fler än tre resor till och från Kina. Sedan skulle de kasseras alternativt genomgå omfattande och dyra reparationer för att åter få tillstånd att segla. Det finns en del sjötekniska förklaringar till hur grundstötningen kunde ske. Det finns även en del andra, mer eller mindre foliehatt-relaterade, förklaringar. Som att det hela skulle vara det första kända exemplet på försäkringsbedrägeri.

Efter att allt var bärgat och klart, och skeppet utan större dramatik sjunkit, kunde ägarna nämligen kvittera ut ett större försäkringsbelopp. Vinst + försäkringspengar istället för vinst minus reparationer alltså. Jag säger inte att det är så här det gick till. Bara att det finns en del omständigheter som pekar åt det hållet.

Båtvraket kunde till skillnad från Vasa inte bärgas. Men man dök, grävde ut och studerade originalritningar. Och byggde en kopia, som under vattenytan är ett modernt skepp, och seglade det till Kina 2005. Men jag funderar lite, ändå, på det här med det första kända exemplet på försäkringsbedrägeri skulle vara relaterat till ostindiefararen.

På midsommardagen 1687 var det kokta fläsket stekt i Falu gruva. Tre stora dagbrott rasade samman och bildade ett gigantiskt och Stora Stöten  bildades. Stora Stöten bildar fond bakom mig på denna hemsidas, för att uttrycka sig lite göteborgskt, framsida.

The dwarves delved too greedily and too deep. You know what they awoke in the darkness of Khazad-dum.

Raset inträffade på en av de två, möjligen tre, dagar som alla var lediga. Dessutom frigjordes en massa kopparmalm som tidigare varit oåtkomlig. Händelsen ledde därmed till ett stort ekonomiskt uppsving för gruvan.

Jag säger inte att den mänskliga faktorn ligger bakom raset. Jag säger bara att tanken att någon ordnade ett litet sprängdåd på just en av de två lediga dagar, av totalt 365, när Sveriges, kanske Europas, eller till och med hela världens, största industriella arbetsplats var folktom inte enbart präglas av osannolikhetens prägel.

Tips:

SvT:s utmärkta dokumentär om Vasa och människorna kring det (1 timme)

Film (4 min): Falu gruva i fackelsken

Film (13 min) De fördömda i gruvan

Film (10 min) Sjösättningen av Götheborg