Bra/dåligt

Allt är så lättillgängligt i den rika världen och vi flyttar hela tiden gränserna. Och när vi flyttar på dessa ändrar vi våra normer. Ibland är det bra, exempelvis synen på homosexualitet, ibland dåligt.

TV3:s olika ”dokumentärer” om barnuppfostran, tjockisar som måste bli smala och swingerspar tycker jag är dåligt. Observera att jag inte säger att det ÄR dåligt, bara att JAG tycker så. Skyltdockor som man ser revbenen på genom klänningstyget är också dåligt, anser jag.
Sverige är inte jämställt. Kvinnor har inte samma chans i arbetslivet som män. Kvinnor är mer utsatta, tjänar mindre och får ta ett större ansvar för hem och barn. Detta är inte heller så bra, tycker jag. Fast jag tror inte vi vill ha ett jämställt land, vi orkar inte, vi är inte villiga att betala priset. Annars skulle vi väl göra något bra istället för att vara likgiltiga.
Vad är bra då, gnäll-Adolphson?
Tja, det är mycket som är bra. Jag är en positiv människa.
Bra är exempelvis att vara öppen för genusperspektiv.
Bra är att vilja utmana sina uppfattningar och sig själv då och då.
Bra vore att diskutera könsmönster/roller på arbetsplatser och i skolan på ett mer genomtänkt sätt. Här tror jag en statlig skola skulle ha större framgång varför jag ser ännu ett skäl till ett återförstatligande.
Bra vore att se könsmönster mer strukturellt och inte enbart  reducera problematiken till individen.
Ensam är svag.
Bra vore att än mer aktivt stödja särskilt utsatta kvinnor som invandare, handikappade och ensamstående. En sådan enkel åtgärd som nattdagis, eller dagis på hjul (särskilt i glesbygden) skulle sannolikt få stor påverkan på vissa människors liv.
Bra vore att på olika sätt stimulera männen att ta ut en större del av föräldraförsäkringen.
Bra vore att inte förneka att kvinnor är våldsutsatta i miljöer där män oftast är trygga, eller att det är män som är förövarna, eller att Sverige 2012 inte ger kvinnor och män samma möjligheter och inte heller i lika hög grad som med männen tillgodoser deras demokratiska rättigheter.
Bra vore att i stället för ägna sig åt denna förnekelse av omständigheter ställa sig upp och säga att man fortsättningsvis vill ha samhället bibehållet på detta sätt. Det vore mer rakryggat och ärligt.
För öppenhet och ärlighet är bra saker det med.
I Sverige dödas i medeltal 20 kvinnor per år av någon närstående. Med ”närstående” avses i allmänhet någon som hade en kärleksrelation med offret.

Det är dåligt, tycker jag.

Badin

Badin, som han kom att kallas, kom, tror man, år 1760 till Sverige från Västindien via en ostindiefarare. Han gavs som gåva och experiment åt drottning Ulrica Eleonora.
En vilde skulle nu uppfostras enligt upplysningens idéer, fritt och utan förmaningar, tabula rasa. Många förfasade sig över resultatet. Badin var nämligen grov i språket och visade inte ens respekt för kungabarnen. Han gav efter för impulser och skiftande sinnesstämningar.
I det känner väl i stort sett varenda en av dagens tonårsförälder igen sig. Detta beteende är en självklarhet för de flesta barn, eller borde  i alla fall vara så.
Detta sägs vara det första kända exemplet på fri uppfostran i Sverige. Badin förekommer i romaner och olika samtida berättelser. Nu förtiden har vi Mowgli, Tarzan och Apornas planet som moderna fiktiva exempel på att överleva i en helt okänd värld.
Är det inte så här, i någon mån, det är för varje barn, varje individ, att växa upp?
Jag har tidigare någon gång nämnt att far, som ibland fick motta synpunkter på sin stimmige äldste son, brukade säga: Jag tar ingen kritik nu kom igen när han är vuxen.
Det tycker jag är bland det klokaste han sagt. En annan sak han sa var: Det finns några goda män i världen, men vi är få. Roligt och allvarligt på samma gång.
Far brukade ta med mig på långkrypningar. Oavsett var vi var fick jag krypa hur långt och vart jag ville (hoppas jag fick det där med ”var” och ”vart” rätt nu) för att upptäcka världen.
En midsommar på västkusten kröp jag omkring i folkdräkt. En förbipasserande undslapp sig: Döh, e de din maaaas i lerpölen där borta, eller? Jag tar ingen kritik nu…
Moster sa en gång att jag var hemsk som barn men att jag som vuxen blivit en riktigt fin pojk. Min kusin i Norrland trodde att jag hade MBD som liten. Bokstavkombinationer är inget nytt.
Uppfostran och samhällsanda hänger ihop. Ett fritt och tillåtande samhälle eller familj räds inte att låta barnet eller medborgarna känna en viss grund av tillit, kärlek och trygghet själva utvecklas.
Man fruktar inte resultatet, man välkomnar det nyfiket. Vem är du? Vem blir du? Vart är du på väg? Vad kan du bidra med?
Jag blir uppgiven, rädd och lite ledsen när jag upptäcker att det finns gott om människor i dagens Sverige som vill tala om både för sina barn samt landets innevånare vad som är rätt och hur man ska vara och tänka.
Alla som vill gå en annan väg är egoister och är oförmögna att känna empati, tycks andemeningen vara.
Till och med finns de som på allvar menar att medier ska informera medborgarna om vad som är rätt och hur man ska tycka. Till och med förespråkar vissa ”omskolning” av de som inte vill underkasta sig.
Med det tanksättet är inte Ryssland, Syrien, Kina eller Nord Korea så avlägset.
Nå, för egen del bestämde jag mig en gång för alla vid ett givet tillfälle att jag aldrig mer skulle göra vad människor förväntar sig av mig, utan vad jag själv vill. Det, om något, får genomsyra min uppfostran (som förövrigt är ett hemskt ord) av mina barn.
Relevans:
Artikeln som hävdar att självförverkligande är inte ett skäl för skilsmässa. Det är det visst det.
Vad som helst är ett skäl för skilsmässa eftersom skilsmässa på inget sätt innebär att man överger eventuella barn. I vilket fall som helst kan ett liberalt samhälle inte lägga sig i människors relationer. Vad är nästa steg? Att abort = mord?Jag får gåshund, som ett av barnen undslapp sig apropå någon föräldrahock-up i veckan.

Ner med Gud i skiten!

Så har den viktigaste kristna, men även en stor judisk högtid, helgen nästan passerat. Som med en gäspning.Hockey, mat, skidor och godis. Och en släng av magsjuka. Förr om åren tyckte jag mycket om att gå i kyrkan på långfredagen. Där är dämpat och inte lika svulstigt som under jul, om yttrycket ursäktas.

Jag tycker det är mysigt i kyrkan på långfredagen. Men som småbarnsförälder är man inte herre över sin egen tid och jag skulle aldrig drömma om att tvinga med mig någon till kyrkan.

Det får barnen själva välja, när de når den åldern att sådana val är aktuella.

När jag var liten fick vi inte göra något alls på långfredagen. Man SKULLE ha tråkigt, fick jag lära mig. Allt var stängt, det gick inte mycket på TV. Vi hade inte DVD, dator, iphone eller ipad.
Rätt skönt tycker jag, sett i historiens romantiska backspegel. I dag är det inte alls så. I dag är massutbudet vår religion. Någon som ska med till ICA Maxi? Det är väl en fråga om evolution, kanske.
Och apropå, en professor höll en gång en föreläsning för präster om planetens tillblivelse. Han avslutade sitt anförande med att konstatera att visserligen är Big Bang och evolutionsläran också teorier men han tyckte att även präster är rätt begivna på att gissa.
Med lite sämre precision.
En annan präst började en gång sin julottepredikan med orden: Ner med Gud i skiten!
Församlingen baxnade. Man började viska sinsemellan för det här tilldrog sig i en kyrklig bygd, det var en välbesökt julotta. Och då sa han det igen. Ner med Gud i skiten!
Men vad säger karln, människor blev upprörda. Då sa han det en tredje gång: Ner med Gud i skiten. För det är där han behövs. 
Allt man tror på: politik, ideologi eller religion ska i första hand utövas där den gör bäst nytta. Liksom denne präst tänker jag mig att det alltid torde vara där människor har det som sämst, annorlunda uttryckt: nere i skiten.
En kompis la ut en nidbild på påven med en pratbubbla. Budskapet innebar att påven, en man med lustig hatt (har vi hört den förr), som tror på en gubbe som lever bland molnen, inte kan tycka att marxism är oförenligt med verkligheten.
Man ser stickan i sin grannes öga, men inte bjälken i sitt eget. Jag ser ingetdera om det sitter på vänstersidan. (Det där var ju extra roligt, när det gäller mig). Hur det än är tror jag att alla måste återerövra sin övertygelse då och då. Både som kollektiv och individ.
Annars kör man lätt fast i gamla dogmer och värderingar.
Man kan inte bara lyssna på andra utan att ha en egen klangbotten. Man måste delta, tycka något. Det handlar om integritet och att inte vara kappvändare, något som alltid är aktuellt. Läs gärna om Gunnar Th:son Pihl, Sydsvenskans reporter i Berlin under andra världskriget.
Man måste återerövra sin ideologi eller religion från sina föräldrar, myndigheter eller gamla gubbar i lustiga hattar för att vinna sin övertygelse om vad som är rätt.
Långfredagen behöver för mig inte vara tråkig bara för att, men gärna lugn och stilla.

Filosofie magister

Om Uppsala är den eviga ungdomens stad är då Falun den eviga ålderdomens? Allt heter ju gamla nånting i Falun. Gamla Mormor (gruvan), Gamla berget, Gamla posten-parkeringen, Gamla gamla posten-parkeringen, Gamla herrgården etcetera.

Det finns en bok om Uppsala som heter Där kajorna talar latin vilket är en rolig titel eftersom det finns många kajor i stan och man kan även dra en parallell till begreppet fyllekaja. Någon annan fyllekaja än du själv, givetvis.

För ungefär ett år (blogginlägget skrevs 2012) sedan avslutade jag mina universitetsstudier. Jag började 1990, samtidigt som jag gjorde militärtjänst, läsa Öststatskunskap. Det jag nu avslutande var en gammal magisteruppsats, Resan till Älvaskären – om skärgårdtrafikens utveckling i Göteborgs södra skärgård perioden 1850-1996 som av oklar anledning aldrig blivit färdig. En potentiell läsare får gärna ett signerat exemplar.

2012 drog jag alltså iväg till mitt gamla lärosäte Historicum (i Uppsala måste allt latiniseras för att skilja lärosätet från andra, följaktligen heter den historiska institutionen Historicum den tekniska Teknicum etcetera) med uppsatsen i högsta hugg. Nu skulle agnar skiljas från vet(t)et.

Ventileringen blev något av en parodi. Jag upptäckte snart att jag uppfattades som något kuriöst inslag från förfluten tid, att det kunde vara roligt för dagens studenter att uppleva en fläkt från det förflutna i den numera moderniserade institutionen. Historicum hade nämligen flyttat från sin gamla fina adress som granne med Gustavianum. Det stora träbordet och porträtten på stränga professorer var ersatta av könlös konst och teknik. Charmen och mystiken var borta. Den tunga tystnaden som rådde i den gamla byggnaden var dock fortfarande den samma i de nya lokalerna.

Jag hade tagit med mig Thuresson för att han skulle hjälpa mig att slänga käft om så krävdes. Ett misstag, visade det sig snart. Han lierade sig nämligen omedelbart och skadeglatt med motståndarsidan, opponenten. Till sist summerade professorn att jag visserligen visste hur man slängde sig med gamla termer som ibidem och sånt, men i övrigt inte var så värst lysande. Men eftersom det inte fanns något att anmärka på måste jag godkännas. Samma kväll deklarerade den disputerade falusonen Edgren att han ansåg mig ha slarvat bort min akademiska talang på skörlevnad.

Jag avlutade min sista (?) kontakt med universitetet med att ta fram ett dokument som min professor skrev 1995. Det löd: Fredrik kommer enligt min bedömning kunna lägga fram sin uppsats så fort terminen tar sin början. Dokumentet skrevs för sjutton år sedan. Men jag gjorde ju som det stod – jag la verkligen fram min uppsats så snart höstterminen tog sin början. Höstterminen 2012. Detta sammanfattar kanske historieämnets problem, menade jag och tackade för mig. Med en filosofie magisterexamen under armen.

Direktör Bengtsson, vilken även kan lägga en kort sejour från Handels till meritlistan, hoppade över ventileringen men ansåg att min examen måste firas varpå han rundhänt bjöd på lunch på Domtrappkällaren. Det vankades cigarr och punsch som så ofta i hans sällskap. Sedan drog vi på oss frackarna och dansade natten lång med juvenalerna. Plötsligt var det 1990-tal igen, en tid år då världen ännu låg vid mina fötter och inga sorger fanns.

Nu är jag alltså filosofie magister vid Uppsala universitet. Nåja. Var tid har sin charm. Men Uppsalas är evig. Något av den stadens ungdomliga lycka bär jag alltid med mig. Jag avslutar med hopp om en trevlig helg och ett utdrag ur min favoritglunt. 

(Om inte det här räcker för anställning vid univeristetet vet jag inte vad jag ska ta mig till).

Ett lokalt förslag

Jag har tidigare uttryckt viss skepticism mot hur kommunen styrs.Egentligen är det väl samma sak som att skälla vår lokala demokrati som den just nu är utformad. Ska kommunens styrelse bestå av ett tvärsnitt ur befolkningen får vi ta det vi får. Aldrig blir det så tydligt som i skolans värld.

Jag är fullt nöjd med att vara ersättare i en nämnd. Som ersättare har man inte så mycket ansvar, nämligen. Att vara ordinarie skulle innebära en tyngd åt mitt samvete inför varje beslut som jag inte tror jag skulle mäkta med just nu. Människor drabbas i slutändan av politikernas beslut. Vilka krav ställer det på dessa politiker?
När det är dags för viktiga beslut lyssnar jag i första hand på tjänstemännen som har fackkunskap. Därefter förankrar jag frågeställningen i min egen ideologi och samvete. Vid behov rådfrågar jag någon annan i partiet. Allianskollegorna, eller vad jag nu ska kalla dem, struntar jag i. De är trevliga vid fikat. Precis som de rödgröna, förövrigt.
Jag antar att allt detta landar i frågeställningen: ska vi ha tjänstemannastyre eller en politiskt styrd organisation? Eller bör vi kanske utbilda våra folkvalda (har vi råd med det?), i större utsträckning?
Jag föreslår en tredje väg.Kommunstyrelsen och fullmäktige väljs framledes av medborgarna på samma premisser som nu. Och eftersom det är där större frågor avgörs kanske man kan skrota alla andra nämnder. Skolnämnden, exempelvis, har i Falun ungefär en miljard i budget. Ser man på alla virriga beslut som fattats de senaste åren inser man att resurserna kunde användas bättre.

Fastställ i kommunstyrelse/fullmäktige vilka yttre ramar som ska gälla, med budget, byggnader etc. Låt sedan en arbetsgrupp bestående av pedagoger, skolledare, grund/gymnasie – och skolchef föräldrar, ungdomar och några politiker arbeta med de frågor skolnämnden normalt sköter. Denna grupp kommer med förslag på lösningar och åtgärder till kommunstyrelse/fullmäktige som i sin tur bearbetar och verkställer beslutet.
Vi slösar massor med skattepengar på dåligt underbyggda beslut, politiskt tjafs av och mellan tjänstemän och politiker vilka ofta är skrämmande dåligt insatta i den verksamhet de beslutar om. En grupp av detta slag jag nämner ovan skulle lättare kunna arbeta fram långsiktig plan för att åtgärda olika brister, förbättra resultat och utveckla och anpassa olika pedagogiska former att göra Falun till en bra och attraktiv skolkommun.
Vi borde i vilket fall ganska lätt kunna enas om att nuvarande system misslyckats härvidlag.

Skolan i Falun, Sverige och vid ekvatorn

Min arbetsplats ett under av möjligheter. Med lite påhittighet kan man komma på mycket roligheter.Jag föreslog för några år sedan ett samarbete mellan historieämnet och frisörutbildningen.
Tar man deras modellbyster av plast, en giljotin i papier-maché och skolgårdens asfaltsplan kan man ganska lätt förflytta sig till Paris under franska revolutionen. Jag fick avslag på den idén.
Min arbetsplats är en kyrkogård för gamla uttjänta overheads. Fast ingen begraver dem. För mitt inre ser jag hur zombie-overheads vandrar omkring planlöst i korridorerna om nätterna. Ironheads iförda bombmarjackor och pyttesmå Dr Martens. Fyra stycken per maskin. Scenen ser ut som radiobilarna på Liseberg där man till vansinnig musik åker omkring och krockar. Fast i slow-motion och utan någon som kör.
 Jag borde bli regissör.
Scenen passar dock som metafor för skolan i allmänhet.
För min arbetsplats är också en vansinnig miljö.
Det är viktigt att man inte pressar kollegiet till ytterligheternas gräns i jakten på en sparad krona. Jag ser ju hur många äldre kollegor, men inte bara de äldre, mår allt sämre.
 Att packa mer i tjänsten innebär konkret fler elever att undervisa i såväl antal klasser som klassernas storlek på mindre yta och under kortare tid. Högre krav på dokumentation i betygsunderlag, åtgärdprogram och mycket annan administration gör att arbetsbördan har ökat de senaste åren.
Regeringen Persson kommunaliserade på 90-talet skolan. Det är ett av de sämsta skolpolitiska beslut som tagits i Sveriges historia. Idag styr kommunens ekonomi alltihop.
Och kommunen styrs av människor som inte har kompetens eller möjlighet att fullgöra uppdraget på ett seriöst sätt. Det finns ingen övergripande tanke eller plan (utöver ekonomiska kalkyler) för hur skolan ska utvecklas i ett längre perspektiv.
I Falun frågar man sig: skola eller skidspel. Jag undrar: vad är det för märklig fråga egentligen?
Monty Python hade rätt. Det har de alltid haft.
Det finns undersökningar som visar att omorganisationer leder till tapp i produktivitet. Återkommande, virriga och stora omorganisationer leder också till att medarbetare blir desillusionerade, mår sämre och till sist slutar.Skolan borde vara en fråga för staten. Vill Björklund åstadkomma något verkligt bra borde han åtgärda Perssons skandalbeslut i, så att säga, rödaste rappet.
 Min arbetsplats är idag en fråga för lokalpolitiker i Falun och olika tjänstemän vilka i varierande grad förlorat sitt förtroende på grund av egen inkompetens eller misstro till systemet. Detta är ovärdigt på många sätt.Återförstatliga min arbetsplats omedelbart, tack. Utbildning för en demokratis medborgare kan inte vara knuten till en enskild kommuns ekonomi. Det går inte i vare sig teori eller verklighet som det visat sig.
Så, bästa föräldrar, när ni och era barn väljer skola, gör så här:
1. Sätt dig in i kommunens ekonomi.
2. Gå sedan vidare med att kolla upp större politiska beslut de senaste tio åren.
3. Dra på egen hand en slutsats av punkt 1 och punkt 2.
4. Välj därefter en utbildning i en kommun där du är nöjd med slutsatserna.
5. Har du av olika skäl svårt att förstå vad du läser, ett fysiskt eller psykiskt handikapp, är missbrukare eller ensamstående eller inte orkar av olika skäl: använd TV4-principen och ta en livlina.Hej Grönköping, liksom.  Fast med allvarligare konsekvenser.

Stroketalkín

Nu är jag tillbaka i tjänst och håller på att normalisera livet.
Skolans galna värld förnekar sig inte, men jag tar det lugnt. Nu för tiden måste man ut och marknadsföra sitt program. Slåss med andra skolor och inriktningar om eleverna. All den här valfriheten är inte bra i oproblematiserad form.För att kunna göra ett aktivt och fritt val krävs att några grundförutsättningar är uppfyllda och när dessa grundförutsättningar inte är så uppstår orättfärdiga och onödiga orättvisor.

Loppet måste vara rättvist från början. Så sammanfattar jag min syn på socialliberalism.

Annars har jag haft några märkliga lektionsinledningar, inser jag, när jag tänker tillbaka på veckan som gick:

Det är för jävligt när man cyklar och det är kallt ute och iphonen blir kall. För det är så obehagligt att stoppa den i sin tunna bomullsficka efteråt. Idag ska vi prata om etik och moral.Eller varför inte inledningen på en lektion om bistånd:

Idag ska vi prata om det Ranelid sjunger om.
– Kärlek?
– Nej, säd.
I arbetslaget har man bjudit en en professor som heter Pomp att hålla föredrag. Man funderade över hur man skulle organisera vederbörandes dag. Kanske en lunch på Falu Motor kunde vara något? Jag sa att det går ju rakt inte för sig då Pomp and circumstance måste vara bra.
Det blev tyst och klentrogna ansikten vändes emot mig.
But hey! Its stroke-talkin!—

Annars arbetar jag med våld i nära relationer i såväl skolan som i det allmänna. Ett känsligt ämne. Ett intressant dilemma handlar om könsaspekten, se förra inlägget. Är det att kollektivt skuldbelägga när man påstår att detta är ett mansproblem?  Eller är det fel att påstå att det är ett folkhälsoproblem? Kan man dra någon slutsats, eller lära sig något, av könsaspekten? Förövaren är i stort sett alltid en eller flera män. Det är inte samma sak som att påstå att alla män är sådana. Men träffar du på någon lär det vara en man. Hur hanterar vi det? 

Har vi män som inte beter oss så något ansvar för de som gör det? Jag kommer att göra en ovetenskaplig undersökning på facebook och twitter om vad människor därute anser i frågan.

Tycker du något – maila mig gärna på fredrik.adolphson@falun.se

Till Erland

I samband med Erland Josephsons bortgång skrev hans vän Kristina Lugn en dikt. Jag är kanske lite känslig efter vad jag själv gått igenom, men orden går igenom mig.

Till Erland (av Kristina Lugn)
 
Över ensamma och älskade
råder samma lag:
vi måste skiljas från oss själva
någon vanlig vacker dag
då kommer det en Främling
och tar värmen från vår blick
och drar ett streck av glömska
över scenerierna vi gick.

Men inget rår på glädjen
jag får av dig, igen
när jag går in i mörkren
som sjunger om min vän
och viskar jag i natten
ditt vackra, starka namn
blir min fruktansvärda saknad
som ett småbarn i din famn.

 

Evolution?

Jag har för första gången varit med om en äkta på min tid-situation. Ni vet, det där som man tråkades ihjäl av att själv få höra som barn. 

Vi har den senaste tiden varit sjuka här hemma (förkylning, feber, en släng av stroke…) varför det blivit en del filmtittande för barnen. Och för oss vuxna, givetvis.

Jag försöker lära mina döttrar att inte använda begreppet vuxenfilm offentligt. Även om de med det menar Game of Thrones och sådana saker de inte själva får se kan uttrycket lätt missförstås.

Det är lite klurigt att förklara det för dem. Hur ska det gå i tonåren?

I går förklarade jag på försigkommen anledning för döttrarna att på min tid fick man minsann bara se på barnprogram en halvtimme om dagen med start kl 18 (KOMNUDÅ VADÅ? BARNPROGRAM I TEVETVÅ!!). På somrarna och jullovet fanns sommarmorgon som Den vita Stenen” och Jullovsmorgon. 

Annars var det testbild eller myrornas krig i rutan. Det bästa vi visste, näst julklapparna förstås, var att titta på Kalle. Någon mer som upplever att det nuförtiden mest är ett nöje för de vuxna, helst 60- och 70-tallisterna?

Våra barn kan inte förstå charmen med att på julafton se något de kan se varje dag, dygnet runt och var som helst. Till och med i bilen.

Så här långt kommen vandrar mina tankar vidare ut i de stora perspektiven. Hade min familj framlevt sina dagar år 1812 i stället för 2012 hade vi inte levt alls. Hurså?

Ja, själv låg jag i kuvös och syresattes mina första dagar i livet. Mina döttrar förlöstes via kejsarsnitt. Det troliga är att, om vi nu inte fötts i det övre samhällsskiktet, jag och flickorna inte överlevt vår första vecka.

Och Den Änglaljuva hade dött i barnsäng, som man förr sa. Mina barns far- och morfäder har också genomgått avancerade kirurgiska ingrepp som knappast var möjliga för tvåhundra år sedan.

Stroke var då ett okänt begrepp. Karl XV gick ur tiden 1872 i sviterna av det som vi i dag tror kan ha varit en hjärntumör eller möjligen stroke. Samtidens främsta medicinska experter kunde inte ställa diagnos.

Där vi var 1812 är Indien i dag. Man har uppskattat att ungefär 300 000 kvinnor årligen avlider i samband med graviditeter där.

Vi kan hjälpa till. Vi kan göra Internationella kvinnodagen meningsfull. Men vi kommer kanske att få egna problem framöver.

Genom allt vårt osunda ätande, stillasittande inomhusliv riskerar vi att hjärt/kärlsjukdomar ökar dramatiskt. Vi idrottar mindre och är inte ute så mycket idag.

På min tid var vi ute varje rast hela grundskolan. Idag har man inte obligatorisk idrott alla år på gymnasiet. Friluftsdagar är upp till varje gymnasieprogram att ordna på frivillig basis. Det är kostsamt i en trängd ekonomi.

Jag tror vi måste tänka om lite. Att vi ser oss som en mänsklighet som vi tillsammans tar ansvar för är en start. Att införa varierad och vegetarisk kost i skolan och att inte göra idrotten valfri en fortsättning.

Mina kollegor idrottslärarna säger att det är stor skillnad på den genomsnittliga fysiska formen hos eleverna i dag mot för tio-femton år sedan. Alltså på min tid. Ungdomarna väger mer och är sämre tränade idag.

Vi dör i västvärlden av övervikt och igenbeckade kärl, indierna i samband med svält, graviditet och födelse. Lite tidigare än oss, alltså. Men dör gör vi alla till slut. Oavsett om man tror på livet efter detta eller ej borde vi kunna vara överens om att vi bör framleva våra dagar i omtanke om varandra och att vi under vår livstid försöker göra planeten till en bättre plats snarare än tvärt om.

Så ni hade INGA filmer undrade Vildvittrorna klentroget. Jag svarade att jag kände några grabbar vars föräldrar var tidiga med video, så de hade ett par filmer. Men inte jag eller mina syskon.

Farmor och farfar skaffade video när jag flyttade hemifrån sa jag med ett stänk bitterhet som undgick mina barn. Och då var ni sura jämt fastställe min äldsta dotter.  Nu när vi har filmer behöver vi inte vara sura och det är väl bra?

På något sätt känns det som  barnens tankar borde gå att tillämpa på de stora perspektiven ovan, men jag missar hur. Om vi har vissa behov, konstruerade eller ej, tillgodosedda borde vi kunna få till kraft vilja och resurser att hjälpa andra, kanske?

Fler förslag?

Till vännerna (slutältat, jag lovar)

Ave caesar morituri te salutant!

Jag känner mig lite patetiskt poetisk i dag, som strax torde framgå. Men mina vänner är till en gräns mina kejsare, så jag tycker frasen passar. För dig som som inte känner dig helt bekväm med tilltalet kommer här en lite mer dala-anpassad variant:

Tjänare, vi ska alla en dag hoppa över gärdesgården!

Om du nu inte anser dig vara min vän, eller tycker att jag är en osedvanligt trist människa under alla omständigheter, kan du sluta läsa nu. Är du emellertid min vän, och ändå tycker så, vet jag inte hur vi ska gå vidare. Gör som du vill.

Till dig som ändå känner att du gärna läser en stund till, utan att lida allt för mycket, vill jag fösöka förmedla något substantiellt. Du vet kanske hur jag är. Rastlös. Vill ha kul jämt. Tror alltid, lite så där charmigt naivt, det bästa om människor tills de bevisar motsatsen.

I konklusion: jag är inte så bra på att vara sjukskriven.

Den senaste tiden har jag roat mig via de sociala medierna, mest Twitter, och det är ju inget riktigt liv. Jag har bollat de existentiella frågorna med mig själv och de nära, besökt sjukvården för egen och andras räkning. Jag har varit stursk, yster och ibland lite dyster.

Vi män gör så konstiga saker för att visa hur ledsna vi är, ibland.

Som exempelvis att från balkongen kolla in när kvarterets alla hundägare går och plockar upp bajskorvar. Visserligen med plastpåsar runt händerna, men jag säger bara det: RESPEKT! Livet är inte långt nog för den typen av sysslor. Jag har på senare tid börjat tilltala dem, men de låtsas alltid att de inte hör mig.

Oj! I dag fick du allt en baddare på kroken! (Tystnad. Hunden skäller glatt. Tummen upp från mig. Ryggtavla. Snabba steg bort. Ett spänt koppel. En port slår igen.)

Jag börjar tappa lite auktoritet hemma också. När jag försökte styra upp läget i barnkammaren för en tid sedan blev jag inte bönhörd. Jag tog till ett  skamgrepp: Men hörrni, pappa är ju sjuk!

Döttrarna fixerade mig ett tag under trumpen tystnad varpå Dotter 1 replikerade: Äh, du är inte sjuk. Du är bara en gammal tjock pappa som ser dåligt.

Jag har nu kommit till insikten att hon har helt rätt. Jag är härmed genomskådad. Varken mer eller mindre fångade min äldsta dotter genom denna mening summan av mig. En rätt skön insikt, det medges. Barnens mors klädsamma tystnad efter detta uttalade talade också det sitt tydliga språk.

Jag talade i veckan med sjukvården om ditt och datt. En person, sprungen ur den gyllene fyrtiotalistgenerationen, tyckte vi skulle diskutera mitt  sociala liv. Vederbörande var orolig att jag nu, när jag sagt upp mina uppdrag och kontaktytor för en tid, skulle bli ledsen och deprimerad.

Jag tyckte det var lite gulligt.

Men att fastna enbart med familjen, som det uttrycktes, har sällan varit mitt problem. Det har alltid varit det omvända. För mig låter det tillståndet härligt, men jag fattade ju vad personen som tog upp saken syftade på. Sin egen livskamrat (FY! Det var lågt av mig, ursäkta, ursäkta.)

Sedan diskuterade vi alkohol. Sjukvårdens välmenande representant sänkte rösten och lutade sig i förtroende framåt. Via en låg och diskret röst upplystes jag om att de flesta av oss gillar att festa till lite ibland.

Till midsommar, exempelvis, kan det kanske till och med bli både en och två snapsar – eller hur? Jag fick veta att jag skulle ta det lite lugnare vid dessa tillfällen eftersom man påverkas mycket snabbare i mitt nuvarande tillstånd. För jag vill väl inte att folk ska tro att jag druckit i smyg?

Jag visste inte hur jag skulle regera på alla dessa välmenande tips. Det värsta som kan drabba någon ur min föräldrageneration är att omgivningen ska misstänka att man dricker i smyg. Det sitter en elefant vid bordet, men ingen låtsas om den, typ.

Nå, jag är van att dansa med elefanter, bokstavligt talat. Jag drog till med Lövets gamla fråga: Tror doktorn att jag ska skippa avecen en tid framöver, kanske? Samtalet avslutades med att vi skrattade gott, tillsammans. Personen trodde jag skulle klara mig bra.

Jag har haft otur, men i övrigt har jag fått en grundlig genomgång av min kropp och har, stroken åsido, befunnits vara vid sunda vätskor.

Om det hela varit livsstilsrelaterat hade jag verkligen fått se det inträffade som en signal på att systemet inte mådde bra. Broccoli till frukost, lunch och middag varje dag resten av livet, och sånt.

Som det nu är: quo vadis? Tja, nu lägger jag detta bakom mig och ältar inte mer stroke. Vare sig här eller där. Inga taskiga vitsar eller galghumoristiska fånerier. Vamos, liksom.

Jag ser lite illa åt vänster. Jag börjar jobba på måndag, men med en mycket ödmjuk attityd. Till hösten hoppas jag vara helt i gång på alla områden igen. Kanske.

Vänner! Hör gärna v er, om ni vill leka. Efter samtalet med sjukvården, som jag refererar till ovan, känner jag mig stark nog att klara det.

Kollegor i arbete och föreningsliv! Vi ses snart i en kommunal, lysrörsupplyst, grädd-lila, lokal nära dig.

Jag vill också, apropå kärlek, vin och sång, säga att jag framöver kommer att njuta av fruktkaka med samma finess och glädje som hittills. För inte kan man väl äta något annat, när tillfället är rätt?

Trevlig fortsättning på vad ni än gör just nu! Själv ska jag dricka äggtoddy och läsa vidare i den briljanta  Jerusalem – Biografin.

P.S:Varför inte avsluta, lite lagom pretentiöst, med en av mina favorittolkningar av Hamlet, märkligt nog framfört av Mel Gibson.

P.S 2: Tänker lite på Tranströmer: Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta.