Jag träffade förövrigt Malin på nationen. Hon var passande nog chef för nationens Kontaktutskott när vi lärde känna varandra. Jag såg faktiskt ut EXAKT så här, som på bilden nedan, när jag träffade min blivande fru, mina barns mor. I nöd och i lust. Det är bra att ha en gemensam grund inför tvåsamheten (eller hur många man nu är).
Mitt inne i brinnande studentliv, och dito 1990-tal, togs alltså detta fotografi. V-Dalas bibliotek, landets näst största privata (endast kungen har ett större men han lånar inte ut böcker trots att han vänder blad ofta), har för vana att fotografera sina bibliotekarier och hänga upp porträttet på väggen.
Jonas Fåhreus (vars porträtt också hänger på väggen, för er som inte känner honom är han mest känd från översättningsremsorna på tv och bio samt, givetvis, från falu-bandet Parkas Pop) tog fotografiet inför vårbalen 1995.
Nationen skulle installera den socialdemokratiske ministern Lena Hjelm-Wallén som hedersledamot. Vice statsminister såg allt lite förvånad ut när tio studenter vällde in på mottagningen och milt föste undan henne med sällskap för att istället ställa upp undertecknad att posera för fotografering.
Resultatet ses nedan. Vad kan man säga om bilden, egentligen? Först det uppenbara att jag håller i en snusdosa för att bryta av den något pompösa stilen. Sedan att jag bör bibliotekets och bibliotekariekonventets blingbling (sånt var viktigt) och även om den fluffiga luggen som hängt med sedan ungdomen är borta bär jag allt jämt det för patenterade skägget, låt vara allt vitare med åren.
Sedan dess hänger iallafall mitt fotografi på V-dala. (Eftersom jag hängde upp det själv). Tiden har gått. Någon gång har någon gammal elev påtalat att man har noterat fotot. Tillfällena jag återvänder blir alltmer sällsynta och, tro det eller ej, till sist glöms man bort medan kostymen sys i det tysta, som en annan av nationens hedersledamöter uttrycker det.
I helgen gjorde jag emellertid en come back för att hålla minnet av mig vid liv ännu ett tag. Jag hann till och med två tillställningar.
När nutidens förträffliga bibliotekarie Karolina (sedermera Förste kurator med mera) hälsade på mig utbrast hon att Äntligen är han här, äntligen får jag träffa mannen med Backstreet-boys–frisyren och snusdosan!
Hon verkade genuint intresserad av vem personen bakom fotografiet var, vilket gladde mig. Vi hade mycket trevligt. Jag gillar Karolina. Förutom hennes bildning har hon det för sig att hon kallat mig för humorgud. Det är så fint sagt av henne. Det är bra att få en ego-boost ibland. Återbesök på V-dala fyller ofta det behovet.
Det slog mig, när jag nu åter såg fotot, att min nuna som sedan 1995 blickat ned på studenterna som sedan dess besökt biblioteket möjligen kan fått någon, en kort sekund mellan vin och punsch, att undra vem jag är egentligen. Det undrar jag själv fortfarande emellanåt, i och för sig.
Det är också tänkbart att ingen under alla dessa år undrat vem fotot föreställer. Men det är inte en lika angenäm tanke för oss som har lite, eller mycket, av Narcissus i oss.
På den andra tillställningen sammanträdde Riktiga Styrelsen, om vilket inget annat kan förtäljas än att det är trevliga människor det med. Lövet höll på den middagen ett anförande till de yngre. Sammantaget menade han att många av oss som var samtida på nationen back in the day fortfarande är de närmsta vänner.
Lövet menade även att vi, hans vänner, på många sätt är briljanta. Inte minst i akademiska sammanhang eller på middagar. På samma gång är vi också bland de mest odugliga människor han känner när det kommer till att fylla i en blankett eller något annat enkelt vardagligt göromål. En ganska träffade beskrivning.
Det passar kanske att avsluta med ett gammalt citat från Oscar Wildes roman Dorian Grays porträtt. Ni vet, porträttet som åldras istället för huvudpersonen. Det är tänkvärt av flera anledningar i sammanhanget.
Det ligger något fruktansvärt fascinerande i att kunna påverka någon. Det kunde inte jämföras med något annat. Att projicera sin egen själ in i en gracisös gestalt och låta den dröja kvar där ett ögonblick; att höra sina egna, intellektuella synpunkter återkastas med all den extra tonklang som ungdom och lidelse gav den; att gjuta in sitt egen temperament i en annan varelse som om det vore flyktig vätska eller en främmande parfym; det låg en djup glädje i det – kanske den största tillfredställensen som återstår människan i en så begränsad och vulgär tidsålder vår, en tidsålder som är så grovt sinnlig i sina nöjen och fruktansvärt simpel i sina strävanden…
Historia och lärare är farliga saker som måste kontrolleras, tror jag det var Chrustjev som sa.
Vår bästa tid är nu. Inte förr, sen eller aldrig. Den är precis nu. Och livet är en föreställning kanske. Så varför inte delta i den?
”Spar dina pärlor, Fredrik, det är ändå ingen som hör dig” händer det att Malin med ett stänk av ironi (vilken givetvis undgår mig), säger. När jag försiktigt påtalar att i alla fulla fall hon själv är närvarande replikerar hon kärnfullt: ”Som jag sa”.
—
Samtidigt kan man ju undra över begreppet utveckling. Jag lägger till ett porträtt, nåja ögonblicksbild, fångad av en elev strax innan jag skulle var konferencier på den högtidliga studentlunchen 2015 (och åren därefter). Som sagt: vår bästa tid är nu.
.jpg)
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.