Författare: adolphson

Demokrati och samhälle, Historia, Politik

Grisens läppstift vs havets botten

av adolphson

Varför har jag så svårt att tolerera SD? Det är trots allt väldigt många som röstar på partiet. Är det inte lika bra att en gång för alla kliva ner från mina höga hästar och se SD som vilket parti som helst? Allvarligt – är det inte dags att sluta brunsmeta SD?

För att svara på dessa frågor behöver jag först göra en inflygning.

Till att börja med har SD en perspektivlös (och här är de inte ensamma, det medges) syn på migration. Under större delen av den mänskliga civilisationens historia har samhällen gjort skillnad på samhällsgrupper som har rättigheter i det aktuella samhället och vilka som inte har det.

De antika grekerna gjorde skarp åtskillnad mellan medborgare i den egna stadsstaten, inflyttade greker som var medborgare i andra stadsstater (dessa kallades ”xenoi” vilket betyder främlingar och härifrån har vi fått ordet xenofobi), icke-greker (som kallades ”barbarer” vilket anspelade på den – sett ur grekiskt perspektiv – rotvälska som skäggiga typer från typ Asien ansågs tala, ordet barberare har sitt ursprung här vilket ska förstås på det viset att ett välansat skägg tyder på god hygien och därmed utvecklad civilisation), kvinnor och slavar.

Det allmänna ordet för invandrare var ”metokios”, vilket betydde att personen inte var medborgare men heller inte en främling (xenoi), barbar eller slav. Detta förhållande innebar att vederbörande trots sin avsaknad av medborgarskap ändå hade en viss ställning i stadsstaten. Perikles och Aristoteles är två kända exempel på personer som åtnjöt denna status i Aten.

Metokios kunde aldrig bli fullvärdiga medborgare och få samma rättigheter som en sådan eller uppbära officiellt statligt ämbete. Inte heller deras barn. De kunde dock inte bli slavar eller behandlas hursomhelst och de hade i allmänhet rätt att bo i vilken stadsstat de önskade. Kanske är detta att betrakta som någon sorts tillfälligt eller begränsat medborgarskap. Dock tycks åtminstone Perikles ändå innehaft ämbete och gjort karriär i Aten.

Under drygt häften av det romerska imperiets existens innebar det något exklusivt att vara romersk medborgare. Denna rättighet kunde erhållas av kejsaren som belöning för värdefulla insatser eller så kunde medborgarskapet helt enkelt köpas. (Kanske var det detta danskarna hade i åtanke när de krävde en viss mängd rikedom från varje flykting för att tillåta vederbörande att stanna.)

Vilka var de rättigheter som medföljde ett romerskt medborgarskap? Mindre viktigt (eftersom förhållandevis få kunde utnyttja det) var rösträtten i imperiets huvudstad. Något betydligt mer substantiellt var möjligheten att slippa betala vissa skatter, driva rättsfall – om så krävdes ända upp till kejsaren – samt det faktum att en romersk medborgare inte kunde behandlas hursomhelst. En medborgare fick inte torteras (piskas eller korsfästas) eller dömas till döden för annat brott än högförräderi. Att åberopa sitt romerska medborgarskap kunde innebära respekt eller skydd i farans stund. I Bibeln berättas exempelvis om att Paulus undgår spöstraff just på grund av sitt romerska medborgarskap.

Under världens hittills största imperiums, det brittiska, glansdagar på 1800-talet gjordes skillnad på undersåtar och medborgare. Imperiets medborgare hade rättigheter, undersåtarna skyldigheter. Denna princip gällde överallt i imperiets alla hörn och relegerade det koloniala samhället. I takt med att imperiet sedan dess stadigt krympt har också protektionismen i kärnområdet ökat. Historiskt sett är måhända Brexit en logisk konsekvens av ett längre historiskt skeende liksom antagandet att skottarna småningom kommer bryta sig ur Storbritannien.

Ordet asyl härstammar från det grekiska ordet asylon vilket betyder skyddsort. Under antiken avsågs härmed en specifik byggnad, ofta ett tempel, som av hänsyn till guden/arna var fredad från allehanda våldsdåd hur berättigat detta dåd än kunde anses vara. Härav följer att personer som var jagade eller efterlysta kunde söka skydd på dessa platser. (En kvarleva idag är det felaktiga antagandet att polisen inte får gå in i kyrkor för att leta efter misstänkta. Det är enbart ambassader som är fredade.)

Alla utom slavar, kvinnor och icke-greker, hade möjligheten att gå i exil eller söka asyl om nöden så krävde men agerandet var inte riskfritt. Exil var fruktansvärt sett ur en greks eller romares perspektiv (alltså ett liv bland barbarer) och asyl kunde få konsekvensen att vederbörande svalt ihjäl eftersom det var långt ifrån säkert att omgivningarna över tid ville förse personen i den fredande byggnaden med förnödenheter.

Detta öde drabbade en spartansk kung som av olika skäl tvingats på flykt. Kanske var det detta Julian Assange fruktade under ensamma, dystra nätter inne i den den trånga ecuadorianska ambassaden.

Det svenska passet är ett av de mäktigaste i världen, sägs det ju. Därmed avses de rättigheter som medföljer det. För att komma över ett sådant, för att bli fullvärdig svensk medborgare, måste personen kunna styrka sin identitet, ha fyllt 18 år, ha permanent uppehållstillstånd, ha haft sitt hem i Sverige en viss tid och under denna tid levt ett skötsamt liv.

(Alltså inte sprungit runt på fyllan och viftat med järnrör samtidigt som man vrålat sexistiska eller rasistiska tillmälen, alternativt nitat folk i krogköer så som vissa SD-politiker. I antikens Grekland kunde man bli landsförvisad på viss tid eller för alltid – alltså bli av med sitt medborgarskap – och det alldeles oavsett etnicitet. Kanske är detta något för järnrörsligan att betänka. Under senare delen av det romerska imperiets existens urvattnades medborgarskapets status i takt med att imperiets gränser och organisation sönderföll. Också detta kunde stämma svärjevännen till eftertanke.)

Historiskt sett fungerar protektionism dåligt. När civilisationen faller så faller även medborgarskapet. Vår tids mäktigaste land, för att inte säga imperium, är byggt på invandring. Detta faktum ligger djupt i det amerikanska dna:t

Nedan följer Hitlers partiprogram. Jag förstår obehaget det väcker men jag vill illustrera en poäng – se nedan.

Det nationalsocialistiska partiprogrammet

Antaget i München den 24:e februari 1920

Vi kräver alla tyskars förening i ett Stortyskt rike enligt principen om nationell självbestämmanderätt.

Vi kräver det tyska folkets jämställdhet i relationen till andra folk och upphävandet av Versailles- och St. Germainfördragen. Versaillesfreden efter första världskriget.

Vi kräver landområden och territorier (kolonier) för vårt folks försörjning och för vårt folks befolkningsöverskott.

Medborgarrätt kan endast den ha som är medlem av folkgemenskapen (Volksgenosse). Volkegenosse kan endast den som är av tyskt blod oberoende av konfession (tro, kyrkotillhörighet). Ingen jude kan därför vara Volksgenosse. Den här punkten är lite krånglig och motsägelsefull så som nazism ofta är.

Den som inte har medborgarrätt kan endast vistas som gäst i Tyskland och skall vara underkastad utlänningslagarna.

Rätt att besluta i frågor statsledning och lagstiftning tillkommer endast personer med medborgarrätt (…) Vi bekämpar det korrumperade parlamentariska systemet som enbart tar hänsyn till partitillhörighet och inte till karaktär eller duglighet.

Vi kräver att staten tar på sig ansvaret att sörja för arbete och existensmöjligheter för i främsta rummet personer med medborgarrätt. Om det inte är möjligt att livnära hela befolkningen så skall personer av främmande nationalitet (utan tysk medborgarrätt) utvisas ur riket.

All vidare invandring av icke-tyskar skall förhindras. Vi kräver att alla icke-tyskar som efter den 2 augusti 1914 invandrat till Tyskland omedelbart skall tvingas lämna riket.

Man behöver inte jämföra med SD:s partiprogram. Det räcker med att lyssna på vad de faktiskt säger. Och SD vill ju bli lyssnade på. De säger att judar och samer inte är riktiga svenskar. De säger ibland att abort är mord. De är ofta homofoba. Deras partiledare uttrycker sig exempelvis så här:

”…en social, kulturell eller ekonomisk belastning.” Jämförelsen med Hitlers gamla program är inte långsökt. Långsökta är däremot påståenden som gör gällande att partiet gjort upp med sin människosyn.

Behöver jag fortfarande förklara mig? Okej. Jag gillar inte SD för att de lever på att…

…försöka locka fram det inre svinet hos människor.

…de ställer människor mot varann.

…inte vilja dela med sig.

…inte tolerera avvikande åsikter.

…förakta svaghet.

…betona ett avgränsat kollektiv.

Det är i grunden ett rasistiskt parti som längtar tillbaka till ett Sverige som aldrig funnits. Partiet utgör en säkerhetsrisk på grund av kopplingar till Ryssland och andra auktoritära regimer. Respekten för etablerade fri- och rättigheter är svag.

Det är möjligt att det gynnar SD att uppfattas som en underdog som behandlas illa av ”etablissemanget” som exempelvis i debatten i Aktuellt. Jag vill ändå inte samarbeta med någon som accepterar dem, jag köper inte argumentet att en borgerlig regering ska vila på deras stöd – för då är det inte längre en borgerlig regering. Jag är stolt över att politiker som Annie och Hultqvist kliver fram och synar dem. Det borde fler på den nivån göra.

Så till sist jag själv. Det finns väl en fyra-fem lokala SD:are jag regelbundet träffar i kommunstyrelse, fullmäktige och kultur- och fritidsnämnd. De gör inte mycket väsen av sig, en är dessutom en gammal elev. Jag hälsar i förekommande fall för så är jag uppfostrad att göra. De får rösta hur de vill, självklart. Vi i C samtalar inte med dem utöver allmänna artighetsfraser, jag bemöter deras inlägg när dessa är uppenbart människofientliga.

Jag tolererar alla. Men den populism som nu sveper över världen kan inte, får inte, stå oemotsagd. Det är – för mig – SD som är det främmande, det ovana. Vi måste hitta ett sätt att samexistera, självklart, men inte genom att enbart de ska få säga, göra och verka. Vi andra har samma rätt, dörren svänger åt två håll.

Jag utnyttjar min demokratiska rättighet att inte hålla med, att argumentera emot, att inte samarbeta. Den röda linjen går vid ”sprungen ur nazism”. Om grisen och läppstiftet anses olämplig som metafor – hur fungerar liknelsen med en läckande båt? Om havets botten är Förintelsen har SD förvisso byggt en vacker farkost. Den gnistrar och blänker, den verkar osänkbar. Men synar man skrovet upptäcker man att den läcker. Här och där sipprar antisemitismen in och det är allas vår uppgift att täppa till läckorna och samtidigt spana efter isberg vid horisonten. Att i tid stoppa bygget av regalskeppet Wasa.

Får inte Tiggarens tal en ny laddning i dessa tider?

Det bästa Strömstedt gjort. Tittar man på antalet tummar och deras riktningar får man en fingervisning om polariseringen.

Ett studenttal av mig, i Coronatid, präglat av min människosyn.

Källor

Cartledge ”Sparta”

Queckfeldt ”Romerska kejsardömet”

Demokrati och samhälle, Politik, Retorik

Hitlers vålnad

av adolphson

Alla hjärtans dag. Eller några hjärtans dag? Kanske passar bloggens tema illa just idag. Men jag har inte kunnat släppa debatten mellan Hultqvist och Åkesson. Kanske är den ett uttryck för något större i vårt tid.

Jag skrev nyligen en debattartikel som inleddes med orden: det är skillnad på sanning och på vad någon anser vara sant. Det är väl närmast en filosofisk fråga det där med sanning. Trump anser exempelvis att valet blev stulet från honom utan att presentera något som stödjer det. Den som till äventyrs kände sig träffad av artikeln vägrar ändå att erkänna någon av dess poänger utan fortsätter envist på sin väg. Det får man i en demokrati.

Jag arbetar med konspirationsteorier i en av mina kurser. Eleverna får välja en för att källkritiskt granska. Quanon är högaktuell, vaccinets påstådda skador är ett annat exempel. Min favorit är den tyska staden Bielefeld som i själva verket inte existerar. Jag menar: känner du någon därifrån? Har du någonsin varit där? Känner du någon som varit där? Mm, just det. Oturligt nog valde staden att bemöta dessa påståenden om sin existens. Den första april. Ibland överträffar dikten sanningen.

Men det är allvarliga saker, detta.

En annan myt är att Hitler överlevde kriget, att han efter 1945 setts i bland annat Sydamerika. Vad som hände i och kring bunkern i Berlin de sista dagarna är tämligen väl känt. Flera vittnen, bland annat Hitlers sekreterare Traudl Junge, har utförligt redogjort för detta. Efter självmordet den 30:e april 1945 dränktes kroppen i bensin och brändes i rikskansliets trädgård. Det som inte brann upp förstördes strax efter av sovjetiskt bombardemang.

Någon kropp stod inte att finna och Stalin, som var mycket intresserad av sin diktatorskollega, trodde först att Hitler lyckats undkomma. Efter noggranna undersökningar hittades slutligen delar av käken. Att kvarlevorna var Hitlers fastställdes av tandspecialister en tid senare.

Kvarlevorna lades i en cigarrlåda och flögs till Moskva. Det skojades friskt på planet och fördes samtal med Führerns käke. Vad kvarlevorna därefter tog vägen är det ingen som med säkerhet vet. Någonstans har jag läst att de spolades ner i Moskvas avloppssystem.

Sovjets officiella hållning var att man fann resterna av makarna Hitler den 5:e maj 1945. Kropparna lades i två kistor som flyttades runt till olika platser i området kring Berlin för att slutligen eldas upp och askan kastas i Elbe först 1970. Om det var rätt kroppar de fann i bråten runt bunkern går naturligtvis inte att med säkerhet säga.

Vilken variant som är den rätta går inte heller att säga vilket givit påståendet att huvudpersonen iakttagits efter 1945 möjlighet att smyga sig in i ledet längst bak.

Jag såg i veckan den omdiskuterade debatten mellan Peter Hultqvist och Åkesson. Jag har grunnat. Jag somnade sent. Kanske var det dumt att uttrycka sig som Hultqvist. Kanske var det inte smart. Kanske handlar allt om teori. Men jag måste säga att jag sympatiserar djupt med det genuina engagemang han visade – något jag saknar hos många politiker idag.

Varför slipper Åkesson svara på det Hultqvist, låt vara upprört, frågar honom? Om Hultqvist ska svara för ett olämpligt talesätt ska väl Åkesson svara för partiets uttryck om samer, judar och abort? Och vad var det för märklig efterföljande analys? Spelteori? Här får SVT underkänt. TV4 nämner jag inte ens. P1 hade klarat det mycket bättre (antar jag).

Det är möjligt att Hultqvist härigenom gjorde om Palmes misstag från 70-talets tv-sända debatter: det som fungerar live får motsatt effekt genom tv-rutan. Men jag tänker på något annat. Är det verkligen exempel på konspirationsteorier att jämföra SD med 30-talets nazister? Har de gjort upp med det där, är partiet okej nu?

Jag har svårt att se det. För själva processen för demokratins fall 1933 rekommenderar jag boken Dödgrävarna, Den sista vintern i Weimarreubliken av Barth/Friederichs och för dagens sverigedemokratiska tankegods hänvisar jag till olika representanters uttalanden om abort, samer, judar och att de vidhåller sin nominering av Trump till Nobels fredspris.

Allt kan inte reduceras till åsikter. En objektiv sanning är något som är sant oberoende av hur vi känner för den. Det är alltså skillnad på vad vi anser vara sant och sanning. Det amerikanska valet blev inte stulet. Bielefeld existerar. Hitler dog 1945 i bunkern i Berlin. Sverigedemokraterna har sagt att abort är mord, att samer och judar inte är riktiga svenskar samt mycket annat som visar att de egentligen inte förändrat sig särskilt mycket.

Det är istället moderaterna och Kristdemokraterna som på riksnivå förändrat sig.

Passion, känslor och kärlek kan ta sig olika uttryck. Hultqvist visade i debatten sin passion och kanske gjorde Åkesson det också. Det finns tillfällen när man inte längre kan fortsätta gömma sina känslor, när man måste visa vem man är. Det är att vara mänsklig. Trots det såg vi alla en mänsklig och en omänsklig insats i debatten. Vem som såg vad, och hos vem, hos kombattanterna, det är vad det hela handlar om.

Fakta finns alltså tillgänglig i alla fall jag refererar till ovan. Hur vi förhåller oss till den är en helt annan sak. Varje tid har sina utmaningar. Vår tycks vara hur vi förhåller oss till information. Hitlers kvarlevor må vara förlorade men hans vålnad vandrar alltjämt runt med tunga steg. Det är ett segt spöke som finner sin föda i vår ignorans, självupptagenhet och okunskap. Det är därför mycket viktigt att berätta för tveksamma att spöken inte finns, att man inte ska tro på dem.

Källor:

Liljegren: Adolf Hitler

Barth/Friederichs: Dödgrävarna, Den sista vintern i Weimarreubliken

Junge: I Hitlers tjänst

Eberle/ Uhl: Hitler, Stalins hemliga dossier

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Sång och musik

den homeriska frågan

av adolphson

Filosofi är en vetenskap som studerar några av de mest grundläggande frågorna för mänskligheten. Jag filosoferar härmed lite för mig själv. Livet. Vad är meningen? 42? En filosof (se nedan) sa nyligen att människan är 90% chimpans och 10% bi. Vi är med andra ord själviska individer som ibland samarbetar.

Redan under antiken uppstod funderingar rörande huruvida Homeros var författaren till både Iliaden och Odysséen eller om Homeros ens varit en enda person. Och där står vi fortfarande.

Vad hade hänt om Aten haft Londons väder under den utomhustid när Sokrates verkade? Det dåliga vädrets inverkan på världshistorien kan måhända inte ignoreras. Hade elverna infunnit sig i snålblåsten? Hade Sokrates själv vågat sig ut i regnrusket? I Tyskland talades det på 1930-talet om fuhrer-väder, eftersom det ofta var strålande väder under Hitlers massmöten. Tänk om syndafloden infallit i Tyskland 1930-33. Eller, det gjorde den ju.

Enligt en seglivad myt kom Arkimedes på sin berömda princip i ett badkar. Mycket lycklig över sin ingivelse reste han sig ur badet och sprang hem. Men om det hänt enligt myten – hade det gjort honom till historiens förste kände streakare?

Den anrika affären Adamson lädervaror går som ett av pandemins offer i putten efter 92 års verksamhet. Centralt i stan, på Falugatan, har butiken legat. Så beklagligt. Samtidigt funderar jag över vad som istället kan inrymmas i lokalen. Kanske en kommunal filosof? Tänka sig vilken grej med en filosof i kommunens tjänst på ungefär samma sätt som en kommunjurist.

Jaha, men vad skulle hen göra då, kanske vän av ordning undrar. Ja, filosofi handlar om att ifrågasätta allt vi tar för givet och om hur vi ser på världen. Vad kan vi egentligen veta om vår omvärld och om andra människor? Vad är rättvisa? Hur skiljer vi på rätt och fel?

Nu anar måhända samme någon argan list. Han är ute och fiskar efter nytt jobb! Kanske det, men härtill är min kompetens alltför klen. Bortsätt från en delkurs i religionsfilosofi och en i utbildningsfilosofi på universitetet har jag endast studerat ämnet hemma på kammarn. Nej, en riktig en ska det allt vara. Gärna disputerad.

Det skulle finnas uppgifter för kommunfilosofen att sätta tänderna i inom näringsliv och industri, politik, management, journalistik, riskanalys, utredningar av olika slag, upphandlingar och inom allehanda branscher. Det finns strängt tagen ingen begränsning för vad kommunfilosofen kunde arbeta med. Det kanske behövs en biträdande? En hel stab?

Man må tro jag skämtar. Icke! Man kanske inte inser vikten av att anställa en filosof, men vågade vi prova tror jag det skulle bli en framgång. Tänka sig: en medborgarnas egen filosof med skylt i neon och kontor blott ett stenkast från Stora agora. Perspektiven som öppnar sig.

Jag kom just på en ny källkritisk uppgift till mina elever: jämför och diskutera oerhört utförligt och nyanserat följande:

Stockholm, Stockholm stad i världen

Stockholm i mitt hjärta

Stolta stad

Hem till Stockholm

När jag sakta går hem genom stan

Jag använder kakor på den här sidan – och du får inte smaka. Nu när jag jobbar mycket hemma hjälper det inte ens att köpa äckliga kakor, jag tröstäter ändå. Skylten sitter där, på kakskåpet, men det båtar föga.

Stopp! Du är egentligen inte hungrig – bara uttråkad!

I politikens värld tycks de konservativa försvara dammråttorna. Dels inom energipolitiken och dels som metafor betraktat.

Hade jag varit bättre på biologi hade jag inte fått skrämselhicka den dag jag i skidspåret såg en pälsförsedd rygg. Varg?! För mitt inre såg jag mig själv, likt en skidspårets Errol Flynn, med stiff upper lip och staven som värja, nedkämpa rovdjuret.

Men det är skillnad på klöv och tass. Rådjuren tittade så vänligt på mig när jag passerade i ett minimalt tempo, som ett stånkande odjur, ett rykande monument över en tid som var.

Tiden är något av en slaktare och alla flyr vi slaktkniven.

För kännedom. Potatis och purjolökssoppa omdöpt till gräddsoppa ger ett rejält utslag på en 12-årings richterskala.

Nästa års nyord kunde bli Gammal hand. Som något taget ur en vilda västernfilm med John Wayne kvalar det rakt in i de digitala mötenas tio i topp-lista, en term som för den initierade är fullt begriplig.

Jag hörde nyligen professionella filosofer diskutera, det lär väl ha varit på p1. Jag lärde mig att man inte ska glömma alla möjligheter som också kommer med en kris. Rikta blicken inåt, fundera över vad som är viktigt för dig. Ja, jag har ju några kriser i bagaget – I know the drill.

För vissa av oss innebär pandemin ett rejält digitalt kliv. För andra total isolering.

Kommer framtiden att kunna tolka dessa enkla rader? Var Homeros en enda människa? I vilket fall var han präglad av sin samtid, dess samhälle och människor. Det är också detta blogginlägg, så jag hyser visst hopp därvidlag.

Livet är ett cirkustält brukar junior säga. Livet är en fest och du är bjuden brukar jag säga. Mitt sällskap denna fredagskväll är ett doftljus av fin kvalitet. Skuggorna från ljuset påminner mig om Platons idélära… nä, nu får skärpa mig. Over.

Varför en tonåring aldrig kan vinna över mig

Källor:

Faktaoider.se

Retorik, Skola

Konstruktivism

av adolphson

Inom den pedagogiska forskningen har en strid utbrutit. Eller utbrutit och utbrutit – den har nog pågått ett tag, fast lite i det tysta. Striden skulle kunna bli politisk, inte minst inför valet, men den har ännu inte fått någon större spridning utanför skråt. Resultat av pedagogisk forskning märks dessutom inte före teorierna blir praktik, när forskning blir skolpolitik och omsatt till förordnanden från Skolverket.

Det är det som har hänt nu, iallafall lite.

Striden handlar om den så kallade konstruktivistiska kunskapssynen som sedan 1990-talet varit dominerande i Sverige. Det rör sig om teorier som sedan 1970-talet i allmänhet men alltså 1990-talet i synnerhet präglat nya betygssystem, läroplaner, lärarutbildningar och skolpolitik.

Kort sagt, hur bland annat jag ska utföra mitt yrke.

Det kan vara värt att notera att pedagogisk forskning handlar om hur man lär sig, skolpolitik oftare om vad. Det är inte alltid bra när skolan blir politiserad men det beror kanske på perspektivet. På landsbygden innebär skolpolitik ofta var en skola ska ligga rent geografiskt, mer sällan om utbildningens utformning och innehåll.

Konstruktivism innebär tanken att det är eleven själv som utvecklar, konstruerar, kontrollerar, sitt lärande i interaktion med omvärlden och all undervisning ska syfta till att främja varje elevs lärande på sina villkor.

I mångt och mycket utgår denna kunskapssyn från den schweiziske forskaren Piagets teorier, en av de mest inflytelserika personerna i världen på området. Att en sådan utgångspunkt leder till politiska reformer i stil med friskolereformen är måhända inte konstigt. Och presenterat på det här viset så är det naturligtvis lätt att förstå att denna kunskapssyn passar som hand i handske med en liberal övertygelse.

Fast egentligen är tankegångarna inte nya. Som tidigare nämnts här på bloggen försökte redan Sokrates undervisa genom att ställa frågor för att ”likt en barnmorska dra fram de tankar som eleverna gick havande med”.

Nu har alltså kritik mot de nya svenska läroplanerna och betygssystemen börjat dyka upp. Det har gått tio år, det börjar gå att se tendenser och att utvärdera. Kritiken går ut på att elever i grundskolan får uppgifter som inte ens universitetsutbildade föräldrar kan lösa, att eleverna med dessa komplicerade uppgifter lämnas åt sitt öde att på egen hand lösa dem.

Just det kanske inte är en intäkt för systemets uselhet eftersom kunskap är färskvara, enligt metaforen att bilister har en ryttares vokabulär/referensram. Hursomhelst. Lös uppgiften, som man sa i det militära. Men det går inte att lösa uppgiften utan verktyg, kunskap eller kännedom om grundläggande fakta. Det vet militären.

Vad innebär egentligen utförligt och nyanserat?

Jag minns fortfarande när läraren på Lärarhögskolan (jag läste ett påbyggnadsår efter universitet 1996-97) med läpparna krökta i djupt förakt refererade till min förkärlek för den föreläsande metoden som ”Tankbilen”. Obra. Usch och fy. Inte hjälpte det att jag redan, under praktiken, rönt framgång och uppskattning för mina föreläsande lektioner. Nej, här var det Piaget och Vygotskij som gällde.

Jag håller mig på avstånd när det gäller mina barns lärande. Inte för att jag inte bryr mig, så klart, utan av respekt för mina kollegor på grundskolan. Jag förstår inte riktigt deras arbete. Det tycks som de, liksom förövrigt en del kollegor på gymnasiet, håller på att matrisa ihjäl sig.

På det mer anekdotiska planet kan anföras att när Dotter 2 närmade sig betygen i årskurs 6 förändrades hennes inställning till skolan. Glädjen, nyfikenheten och frimodigheten ersattes av rädsla för att bli bedömd, att misslyckas, att inte passa in.

(Åh, vad jag känner igen mig i min egen barndom. Fast tvärt om – se relaterat blogginlägg).

Hon har det lite knaggligt med matten, dotter 2. Liksom sin far, kan nämnas. Hennes fokus ligger nu helt på betyget, inte på kunskap eller lärande. Så fungerar nämligen betyg. Jag har alltid sagt till mina barn att jag struntar i betyg, att det är inte alltid kul i skolan men att det viktiga är att de lär sig saker. I synnerhet matematik och svenska.

Men vad är egentligen kunskap? Och hur mäter man den? Går det ens? Jag tror faktiskt inte det. Åtminstone inte i det korta perspektivet. Efter en universitetsutbildning kanske min och elevens kunskaper kan mätas.

Dotter 1 frågade mig nyligen vad hon får i belöning om hon når betyget A i något ämne. Belöning? Av mig? Jag förstår inte frågan. Vad har dina betyg med mig att göra? Vill du nå höga betyg så satsa på det, vill du inte så låt bli. Någon belöning blir det i vilket fall inte tal om. Det är ditt liv, och din framtid. Jag hjälper dig gärna och pekar på möjligheter och konsekvenser. Min uppgift är att hjälpa dig till flygfärdighet. Så här lagar man en schysst carbonara och så här viker man tvätt.

Nå, jag föreläser på. (Inte bara, givetvis. Kopplat till arbete med uppgift, inläsning med mera). Som jag alltid gjort. Jag gör det för att förse elverna med verktyg och grundläggande fakta och begrepp. Men jag följer upp föreläsandet med uppgifter, handledning och respons på olika sätt.

Respons och handledning måste vara välmenande och konstruktiv. Det gäller att undvika att eleven/dottern/personen går i försvar istället för att vilja utvecklas. Här kanske konstruktivismen är något på spåret. Frågan är hur man når dit.

Respons är färskvara och bör så långt det är möjligt ges i direkt anslutning till det beteende man vill påverka. Man kan i sin respons ibland göra misstaget att försöka tänka åt dottern/eleven. Men det handlar om att få eleven/dottern att tänka själv. Ordet pedagog kommer förövrigt från grekiskan och betyder ”leda barnet”.

Och, viktigast av allt, man måste, när man ger respons, drivas av en uppriktig vilja att hjälpa. Annars är det ingen idé. Kanske är det här någonstans den konstruktivismen gått vilse. Men det borde ju inte finnas någon större motsättning.

Jag har svårt att diskutera, teoretisera, mitt yrke. Därför låter jag oftast bli. Som jag lite skämtsamt brukar säga till mina lärarkandidater: det enda jag inte lär ut är briljans. Finn dig själv i det du gör och därefter antingen slutar du eller älskar det.

Jag avslutar detta med några tillspetsade påståenden som inte enkelt låter sig pressas in i något politiskt partis skolpolitiska program.

– Jag gillar inte betyg som egenvärde. Jag gillar inte likriktad massmatrisism. Vi borde arbeta lite mer med tilliten till professionen istället.

– Förstelärar-reformen är ingen bra reform.

– Det bör vara insyn i alla skolors verksamhet.

– Skolan bör bara statlig fast med många utövare.

– Vi bör fundera över hur mycket man ska anpassa villkoren för den enskilde eleven. Hur mycket kan man anpassa undervisningen innan betygssystemet förlorar sin opartiskhet? Vi kan ge valfrihet i när prov skrivs, längre skrivtid, flexibel inlämning, er erbjuda specialpedagoger, möjlighet att sitta i ett eget rum, uppdeladexprov, låta någon gå etc 5:e år…jag vet inte hur många gånger jag stött på påståendet det känns inte bra att skriva provet i dag…

Som man bäddar får man ligga. Det enda jag säger att om man tillämpar en mall, norm, som betyg innebär, kan man inte underlätta för vissa, men inte alla, hur mycket som helst innan mallen inte går att använda rättvist. Då får man byta mall.

För att inte framstå som alltför bitter säger jag som vanligt: jag har jobbat sedan 1998. Jag gillar mitt jobb. Det är mycket jag inte gillar men jag gillar mig själv i klassrummet. Det räcker långt.

Konstruktivismen har nog sina förtjänster. Men snart kommer säkert nya rön, det är ju så forskning fungerar.

Relaterade blogginlägg

Mattis fråga

Källor

Lundberg: Motivationskoden

Wigforss: Alternativa fakta

Wikipedia

Falun/Dalarna, Historia

Tjänande öden

av adolphson

Att sluta. Det är ingen lätt sak.

Alla avslutar någon gång sin anställning, sitt uppdrag eller till slut hela stund här på jorden. När någon hedras efter sin bortgång, kanske genom en flagga halad på halv stång eller genom spår i arkiv, är det en viktig, mäktig sak. De människor jag möter i arkiven har för en länge eller kortare tid sedan lämnat oss, ändå är det som de talar till mig. Genom paragrafer och formalia framträder starka känslor och färgstarka människor.

Den 5:e februari 2015 flaggade rådhuset i Falun på halv stång. Vissa började genast skämta och i lättsam ton spekulera över orsaken. Månne sörjde man stadens ekonomi? Jag vet inte vem som gått ut tiden vid tillfället, men jag gjorde som jag alltid gör: stannade till och tog av mig mössan. Reflekterade lite över dem som förlorat en arbetskamrat, vän eller anhörig.

Den 14:e november 1918 flaggade rådhuset i Falun på halv stång, stadsfullmäktige hade sorg. Grosshandlaren, tillika fullmäktigeledamoten, Karl Berg hade avlidit i Spanska sjukan. Stående, över partigränserna, samlades fullmäktige för att tillsammans sörja sin fallne kollega.

Stadsfullmäktige i Falun protokoll den 14:e november (1918 – min anteckning.)

Närvarande: Samtliga Stadsfullmäktige med undantag av Herrar Gezelius, C.A. Carlsson, Skarstedt, Axel Wallin, Minör och Ekman samt Fröken Holmquist, vilkas anmälda förfall godkändes. Å Magistratens vägnar tillstädesvar Herr Borgmästaren Johan Cornelius.

paragraf 230.

Efter att hava förklarat sammanträdet öppnat, höll Herr Ordföranden följande anförande, vilket av Stadsfullmäktige stående avhördes:

”Sedan vi sist vore församlade på detta rum, har Karl Berg skattats åt förgängesen, skördad av den farsot, som på senare tid härjat i vårt land och även i vår stad spritt sorg och försämning i vida kretsar. Karl Berg invaldes i Stadsfullmäktige vid de allmänna valen 1916 och har sålunda i nära två år tillhört stadsfullmäktigekåren. Redan 1917 den 11 oktober invaldes han i Drätselkammaren som förste suppleant och den 4 därpå följande december som ordinarie ledamot av Kammaren.

Länge var det honom inte beskärt att verka i det allmännas tjänst, men den tid, som han fick ägna sig däråt, vittnade om att man i honom hade att räkna med en framtidsman med förutsättningar till samhällsnyttig och framgångsrik verksamhet såväl i kommunala värv som i allmänna livet.

Karl Berg ryktes bort i sina bästa år. Med gott huvud och praktiskt blick förenade han lätthet i uttryckssättet, självständighet och frimodighet att uttala sin mening. Han var en god kamrat och som sådan ska vi sakna honom. Han skall hos oss kvarlevade ledamöter av Fullmäktige bevaras i ljus och aktat minne.

Att sluta kan alltså ha olika innebörd, det är något självklart för oss som lever här och nu. Och saker och ting måste ju rulla på, då som nu. Trots pandemi. Trots de anhörigas sorg.

Jag har en gång av personliga skäl avsagt mig alla mina politiska uppdrag, slutat helt enkelt. Men 1918 var det inte bara att sluta i fullmäktige om man än gång blivit vald – vilket protokollen vittnar om.

Till Utskottet hade för yttrande remitterats en från Stationskarlsförmannen J Persson till Fullmäktige inkommen ansökning om befrielse dels från uppdrag att vara stadsfullmäktig och dels från övriga från honom lämnade kommunala förtroendeuppdrag.

Sedan inom Utskottet upplysts, att sökanden utträtt ur det socialdemokratiska partiet, under vilket partis beteckning sökanden blivit vald till fullmäktig, beslöt Utskottet att med hänsyn till sålunda och i övrigt upplysta förhållande hemställa om bifall till ansökningen. Från detta beslut voro Herrar Sven Carlsson, M. Johansson och Hedblom skiljaktiliga, i det de båda förstnämnda önskat bordlägga ärendet för att bereda Utskottets ledamöter tillfälle att få av sökanden erhålla upplysning angående skälen för den gjorda avsägelsen och den sistnämnde velat hemställa om avslag å ansökningen, enär sökanden icke anfört något skäl för sin anhållan om befrielse från ifrågavarande uppdrag.

Enligt protokollet: Nils Nordenström

Den 17:e maj 2019 flaggade rådhuset i Falun på halv stång. Jag vet inte om skämten haglade i sociala medier också då – jag hade annat att tänka på.

Det rådhuset uppmärksammade var att tjänstemannen Malin Adolphson lämnat såväl sin tjänst som livet. Hon låg bakom utformandet av kommunens interna kontroll, bland mycket annat, och arbetade sedan en tid nära kommundirektören. Den här dagen var det hennes begravningsgudstjänst i Stora Kopparbergs kyrka.

Persson fick sluta sina uppdrag, verkar det, och var han blev av därefter vet jag inte. Förhoppningsvis framlevde han sina återstående dagar som en lycklig Stationskarlsförman.

Berg ansågs tydligen duglig av samtiden trots sin korta tid i det allmännas tjänst. Och han var även en god kamrat, vad det verkar. Något som är en fin sak.

Vad gäller Malin Adolphson kan jag på anmodan berätta mycket mer, men jag är rädd att det till sin karaktär blir både känslomässigt och anekdotiskt. Men också hon har för evigt lämnat spår i arkiven efter sig.

Rätten att driva, skämta och förlöjliga står i en demokrati över rätten att förbjuda det. Vi får, tack och lov, i yttrandefrihetens namn, håna och skämta om en flagga på halv stång. Frågan är måhända om vi bör.

Kanske finns det skäl, innan jag avslutar detta blogginlägg, att påminna sig om Harry Martinssons ord:

Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål. Tappa inte bort denna riktning. Låt inte sorgen glömma sitt ärende. Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.

Efter begravningsgudstjänsten den 17:e maj 2019 fick jag det märkliga infallet att fotografera rådhusets gest. Det kändes fint, viktigt och mycket hedrande för oss anhöriga att se flaggan.

Källor:

Arkivcentrum, Falun: Stadsfullmäktige i Falun, protokoll och handlingar 1918

cancer, Film och TV, Foto, Livsåskådning, Personligt, Uppsala/V-dala

Bild 90 – Beatrice

av adolphson

Jag stod i mitten av min levnads bana
då i en nermörk skog jag mig befann,
där ej mer väg och stig jag kunde ana.

Ej vet jag längre hur jag skildra kan
en skog så full av grymheten och nöden;
vid minnet än mig skräcken slår i bann.

Den ödslig var som tomheten, som döden –
men skall jag säga er hur tröst jag fann,
så må jag måla färdens alla öden.

Jag har upptäckt att jag numera påfallande ofta lever mitt liv i det förflutna. Lite som Dante, citatet ovan är hämtat ifrån Den Gudomliga komedin, rör jag mig från helvetets nedersta kretsar och förhoppningsvis når jag liksom honom slutligen paradiset.

Minnena är är många och goda, jag saknar mitt gamla liv. En konsekvens härav är att nuet lätt synes mig likgiltigt. Konstigt, jag som alltid varit så bra på att uppskatta ögonblicket och att leva i nuet. Ytterligare en konsekvens är att det blir svårt, oviktigt på något sätt, att föreställa sig en framtid. För trots att alla har en sådan så bleknar drömmarna, strävan avstannar. Tankar om livet och dess möjligheter ersätts av tankar om döden, hur de som redan ljutit den har det.

Jag nämnde nyligen Sokrates som i slutet av sitt liv funderade över huruvida döden är en drömlös sömn. Jag utgår från att Dante kunde sin Sokrates. Han, Sokrates, ser en sådan sömn som mer välsignad än de flesta nätter och dagar i livet. Som mitt liv ser ut, där lyckan ligger i det förflutna och framtiden framstår som något bäst beskrivet i Jersilds roman Babels hus, så tycks han onekligen ha en poäng.

Kanske, filosoferar Sokrates vidare, innebär döden en resa till en annan värld. Han ser isåfall mycket fram emot den resan – att få möta de ärorika döda och samtala med självaste Homeros. Han är beredd att dö flera gånger om för den möjligheten. Jag håller med honom. Tänk så mycket jag hade att samtala om med dem som redan korsat Styx. Om inte annat för att be om utsäkt för alla misstag, för alla gånger jag inte var en så bra son, bror och make.

I Hades finns ingen cancer, förmodar jag. För Hades är inte ett synonym för helvetet. Jag har nämligen sett helvetet. Jag har levt i helvetet. Jag hatar helvetet.

En konsekvens av mina tankegångar är att jag likt Mastodontfilms-Mats tagit mig igenom gamla klassiker som Fanny och Alexander, Gudfadern I-III och Troells Utvandrarna/Nybyggarna. Bergman ser jag mest för skådespelarnas skull. Gudfadern III kommer visserligen inte upp i sina föregångares klass men SÅ jäkla dålig är den inte. Den nya maffiabossen ställer dock i Pacinos tappning (del II) två intressanta frågor:

kan man förlora sin familj?

hur kunde han (pappa Vito) bli så älskad och jag så fruktad?

Utvandrarna är härlig att se, den är som filmad teater. Det ska visst göras en nyinspelning. Varför då, kan man undra. En replik som stannat kvar i sinnet är det är allt illa ställt med gamla Sverige när till och med lössen utvandrar.

Två saker tar jag med mig från berättelsen. Dels termen stutabåset vilken innebär att sova avskild från sin vän (Kristina skulle inte överleva ytterligare en graviditet varvid de inte längre – på något sätt – kunde dela säng). Jag sover numera alltid avskild från min vän. Jag saknar att sträcka ut handen i mörkret och känna henne där, att sent höra de lugna andetagen när hon sover och jag läser. Ett sådant ögonblick var det sista vi upplevde tillsammans. Jag saknar det.

Jag berörs också av Roberts öde – han för vilken guldet blev till sand. Efter alla motgångar förlorar han till sist sin godmodiga livsglädje och det sista han säger är att han förlikat sig med sin lott. Det borde måhända också jag göra, det låter som djup, efterlängtad sinnesfrid.

I alla tre berättelserna förekommer karaktärer som under ålderdomen existerar genom sina minnen: i Fanny och Alexander är det Helena Ekdahl, i Gudfadern II-III är det Michael Corleone och i Utvandrarna (Sista brevet hem till Sverige) är det Karl-Oskar. Alla begrundar de i sin ensamhet livet de levt.

Berättelserna i det här blogginlägget präglas också av huvudpersonernas förhållande till religion och Gud. Kanske får jag, i ett försök att göra detta personligt, dra till med sinnesro-bönen: Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Livet är som det är. Det är bara att åka med, antar jag, man kan ändå endast hjälpligt styra färden. Det är sant för Dante, Primus, Helena, Karl-Oskar, Kristina, Michael och alla de andra. Det är sant även för mig. Dante klampar ju runt i helvetet och träffar döda kändisar. Kanske är det hela en allegori för verklighetens vardag – alltså det jag upplever nu. Dock hamnar han så småningom i paradiset i jakten på sin ungdoms kärlek Beatrice.

Med det synsättet är mitt beteende väl inte så märkligt?

Jag slutar där jag började, hos Dante.

Du är så mäktig, kvinna, att om någon behöver nåd och inte tar sin tillflykt till dig, blir hans längtan utan vingar. (…)

Hur torftigt känns ej här mitt tal, hur kraftlöst mot vad jag minns! och minnet, mot det sedda, är så, att ”svagt” icke är rätta ordet. Eviga ljus, som ensamt i dig vilar och ensamt känner dig, och av dig fattat och fattande dig själv, i kärlek fröjdas!

Eller mer folkligt uttryckt: Beatrice.

Jag har aldrig varit någon större entusiast vad gäller maskerader. Men när någon made an offer I couldn’t refuse blev det Michael Corleone som stod som förlaga. V-dala, nyårsafton 1996

Relaterade blogginlägg:

Too-ticki vs inferno

Kärlek

Källor:

Dante: Den gudomliga komedin

Filmerna som omnämns

IMDb.com

Falun/Dalarna, Historia, Spännande människor

Sten Björkman

av adolphson

Vem var han egentligen, Sten Björkman? En helt vanlig människa som reagerat över något? Det klart att det går att ta reda på. Sten har iallafall lämnat ett spår efter sig i arkiven som jag följt upp.

För hundra år sedan, och däromkring, användes ofta suffixet ”här i staden” gällande motioner och förslag. Jag tycker formuleringen är trevlig och undrar hur länge den hängde med.

Två månader innan världskriget äntligen avslutades genom att det officiellt blåstes eldupphör klockan 11 på förmiddagen den 11:e dagen i den 11:e månaden 1918 diskuterade stadsfullmäktige i Falun Stens motion.

Motion av Herr Björkman om inrättande av matservering för ungkarlarar här i staden

Till Stadsfullmäktige i Falun.

Förslag om inrättande av kommunal matservering för ungkarlar och med dem likställda har förut varit uppe i Stadsfullmäktige. Livsmedelsnämnden och dess bespisningskommitté förklarade emellertid att de intet kunde åtgöra i saken och fullmäktige läto därvid bero.

Nu har emellertid situationen för ungkarlar avsevärt förvärrats, att det synes vara nödvändigt att ta upp frågan på nytt. Sist lär det förnämligast varit bristen på lokal som omöjliggjorde planerna. Omöjligt torde det väl dock ej vara att anskaffa enlokal, om förslaget eljest kan realiseras.

I ett flertal städer ha under senare tid av kommunerna och enskilda arbetsgivare ordnats sådan matservering, varom här är fråga. I Norrköping, där kommunen ordnat servering, tar man i 3:e klass 21 kr. och i 2:a 24 kr. pr vecka. I andra städer varierar veckopriset för tre rätter mat mellan 20 och 25 kr., vilket enligt uppgift visat sig vara tillräckligt för att affären skall bära sig.

Här i staden äro matförhållandena för närvarande sådana, för ett ingripande synes nödvändigt. Undertecknad har haft tillfälle att höra vittensbörd härom av ett flertal ungkarlar, som anse situationen hopplös, om ej kommunen träder emellan. Livsmedelsnämnden torde ej heller vara okunnig om detta. Jag vågar utan vidare motivering hemställa, att Stadsfullmäktige ville besluta:

att uppdraga åt Livsmedelsnämnden att snarast möjligt inkomma med förslag till inrättande av matservering för ungkarlar här i staden.

Falun den 13:e september 1918,

Sten Björkman

Det här inträffade innan vi byggde ut de moderna välfärdssystemen – en tid när sådan verksamhet ofta berodde på enstaka initiativ. Och sådana fanns förvisso, som Stens motion visar. Det kan, brukar jag tycka och hävda, vara värt att påminna sig om hur världen är, varit och kan te sig. Här som där.

Jag ser mig omkring. Jag ser mig i spegeln. Vem är jag egentligen? Vad gör jag för att göra världen till en lite bättre plats? Jag har under året varit månadsgivare till förmån för Rädda barnen, NRC flyktinghjälpen, är medlem (och försöker bli volontär) i Kvinnojouren Kullan. Jag sitter i Fullmäktige, Kommunstyrelsen och Kultur och Fritidsnämnden.

Men jag tar inte emot någon flykting i mitt hem trots att jag har plats. Jag blir ibland irriterad och lat. Jag kan vara oförsonlig och stolt, fåfäng, självupptagen och arrogant. Jag är slösaktig, njutningslysten och korttänkt. Kort sagt – jag är en helt vanlig människa.

Jag har det väldigt bra, vid en jämförelse, jag är priviligerad. Jag är i position att åstadkomma saker, att hjälpa. Kanske är jag mer aktivist än någon som skriver motioner. Slösa inte bort din talang på nonsens, brukade salig mor uppmana mig. Men hur vet man? Om jag velat ha en ständigt hemmafixande man hade jag inte valt dig, brukade Malin säga. Jag saknar henne.

Måhända har jag, mina 50 fullgångna levnadsår till trots, ännu inte funnit min plats i tillvaron m. Eller så hade jag den men har förlorat den. Kanske står jag mitt uppe i mitt värv, som lärare, utan att ens märka det. Självkänsla och självinsikt är olika saker, som bekant.

Jag vet inte vad det blev av Stens motion från september 1918. Men jag vet att vi har en modern variant av det han ville se här i staden: Riastuganan. Jag tänker swicha ett bidrag i detta nu.

Hur man donerar till Riastugans verksamhet

Sten intresserar mig. Jag kanske ska söka efter fler spår efter honom. Säkert hade han som jag, och alla andra människor, både goda och mindre smickrande egenskaper. Att alla ska få möjlighet att renodla dessa är väl strängt taget vad alltihop kokar ner till.

Relaterade blogginlägg

Falun våren 1918

Källor:

Arkivcentrum: Stadsfullmäktige i Falun, handlingar och protokoll 1918

falun.se

Demokrati och samhälle, Historia, Politik, Skola, Spännande människor

kvackande änder

av adolphson

Två timmar. Så lång tid diskuterade fullmäktige en motion från Vänsterpartiet om att förbjuda stafettlärare i skolan. Frågorna är i lika delar filosofiska som dystopiska. Finns ens sådana? Kommer det att bli som i regionen? Ibland kan det vara svårt att skilja på myt och verklighet.

Sokrates betydelse för filosofin är enorm. Han efterlämnade inget eget material men det finns flera samtida vittnesmål om hans liv och gärning. Dock har det varit svårt för eftervärlden att skilja på fakta och fiktion kring hans person. Viss enighet tycks i källmaterialet råda kring hans utseende, att han ansågs sjabbig, ful och tjock.

Jag är emot stafettlärare. Tror jag. Det beror kanske på vad man menar. När jag gick i skolan fanns en vikariepool som ledningen ringde när någon lärare var sjuk. Det var ju bra. Och faktiskt att betrakta som en sorts stafettlärare.

Sokrates ägnade mycket tid till att diskutera med ungdomar från eliten men det udda var att han inte tog betalt för sina tjänster och hans undervisning innebar att han ställde frågor för att ”likt en barnmorska dra fram de tankar som eleverna gick havande med”. Han menade sig inte själv inneha någon särskild kunskap eller kompetens, han var filosof helt enkelt.

Jag är emot stafettbibliotekarier och stafettbilmekaniker. Tror jag. Det kanske går att utforma på ett bra sätt. Inte som i vården, alltså. Håhåjaja. För och emot. Pro et contra. Några saker är jag emot. Som populism och halmgubbar.

Det finns i stort sett inga stafettlärare i Falun. Uppstår problemet hanterar vi det. Men det är ju precis därför, menar motionens tillskyndare, vi måste stänga dörren i tid! Låt mig därför påminna om Kants kategoriska imperativ: allt du gör ska vara av sådan art att det går att upphöja till allmän lag. Kan inte alla flyga till Thailand får ingen flyga till Thailand.

En prästinna vid helgedomen i Delfi menade att det inte fanns någon visare än Sokrates. Detta förvånade honom till den grad att han frågade ut alla som menade sig ha kunskap – men ingen av dem kunde mäta sig med honom varvid han drog slutsatsen att oraklet hade rätt i den meningen att han ensam förstod att hans visdom inte var något värd. Det krävs två för en tango.

Nu kan man ju tro att den genomsnittlige socialisten i lokala Vänsterpartiet tilltalas av Kant. Låt gå. Men jag, som är liberal, värnar skattebetalarnas pengar i det jag anser att dessa inte bör slösas på att hantera ärenden som skulle kunna innebära problem. Då får politiken fasligt mycket att hantera. Det är inte samma sak som att mena att politiken inte är framåtsyftande.

Sokrates menar att moralisk kunskap och dygd är samma sak: den som vet vad som är rätt kan inte göra fel. Gör någon ändå fel beror det på att hen inte vet var som är rätt och därför behövs utbildning, inte straff. Denna lära kallas den sokratiska paradoxen.

Själv menade sig Sokrates styras av en inre gudomlig röst som hindrade honom från att begå fel. Men fiender skaffade han sig genom sin förmåga att punktera människors anseende. Vid 70 års ålder anklagades han för gudlöshet, att införa främmande gudar och att förstöra Atens ungdom.

En halmgubbe är en form av medveten argumentationsteknik där debattören först bygger upp en nidbild av någon eller något och sedan argumenterar emot denna nidbild. Den förvrängda bilden framstår som alldeles absurd och blir lätt att argumentera emot. Syftet är ofta att förflytta fokus.

Vill ni ha det som i stafettsystemet i regionen!

Platon var närvarande vid rättegången och har återgivit den. Sokrates försvar gick ut på följande:

Om han förlett ungdomen – vem förbättrar då de unga? Domarna? Folkförsamlingens ledamöter? Varenda atenare utom just Sokrates? Så bra för ungdomen, isåfall. Det är bättre att leva bland goda än dåliga människor eftersom de dåliga kommer att skada oss. Alltså kan han inte medvetet velat skada ungdomen och borde, om han nu ändå gör det, undervisas och inte straffas.

Han funderar över om anklagelsen om gudlöshet gäller ateism eller införandet av falska gudar. Det är ju motstridiga ståndpunkter. Vad gäller anklagelsen om ateism anser han sig ha fått sitt uppdrag (som filosof) från Gud (Apollon, kanske) och att ett verkligt förräderi mot Gud vore att överge sin post i rädslan för döden. Hellre än att riskera en sådan misstanke svarar han

Atenare, trots all min kärlek och vänskap till er lyder jag hellre guden än er, och så länge jag har förmågan kommer jag aldrig att sluta upp med att filosofera, förmana er och undervisa vem av er jag träffar på

Sokrates vägrar göra som många andra och visa upp gråtande anhöriga för att väcka rättens medlidande – han eftersträvar rättvisa, inte nåd. Han fälldes med en knapp majoritet. Åklagaren krävde dödstraff men den anklagade hade möjlighet att föreslå en alternativ dom. Han föreslog både mindre seriöst pension och sedan mer seriöst ett bötesbelopp – vilket avslogs.

Sokrates menade efteråt att han lätt kunnat utforma försvaret så att han skulle kunnat frikännas men att detta vore att svika sina principer och därmed under hans värdighet, han är minsann beredd att möta döden:

nej, medborgare, det är sannerligen inte svårt att undfly döden! Det är mycket svårare att undfly den moraliska uselheten, den löper på snabbare fot än döden

Han funderar: är döden en drömlös sömn? En sådan sömn är mer välsignad än de flesta nätter och dagar i livet. Är döden en resa till en annan värld? Så underbart, att få möta de ärorika döda och samtala med Homeros!

Själv är jag beredd att fö flera gånger om det är sant.

Sokrates har många frågor att ställa till äldre tiders stora män och kvinnors och där lär ingen avrättas för att han ställer frågor, menar han och avslutar avslutar

Nu är det dags att gå, jag till döden, ni till livet. Vilken väg som är bäst är okänt för alla utom för guden.

Tänk om vi kunde lära oss av stafettsystemet i regionen och undvika de misstag som skett där. Vi kunde via ett stafettsystem få fler vuxna i skolan, få in människor som står utanför arbetsmarknaden utan att samtidigt dränera systemet. Erfarenhet, lärande, utveckling.

Kanske. Poängen är att vi inte vet. Förbud in blanco är inte den liberala vägen framåt. Det är en dödsdom för kreativiteten. Det går att utveckla system utan att göra om gamla misstag – något som ytterkanten verkar ha svårare med.

Två timmar tog just den debatten. Själva mötet pågick 13.15- 19.15. Kanske inte så lång tidsrymd, ändå. Sen fick jag jobba lite med mitt andra jobb. För, kära elever, så länge jag har förmågan kommer jag aldrig att sluta upp med att filosofera, förmana er och undervisa vem av er jag träffar på.

Kanske är vi inget annat än kvackande fåglar i en iskall å. Men somliga av oss gonar oss i solskenet

Relaterade blogginlägg

Titanic

Jäkla Sokrates

Sokrates försvarstal

Kants imperativ

Källor:

Kenny: Västerlandets filosofi

Falun/Dalarna, Foto

Falun våren 1918

av adolphson

I stadsfullmäktige diskuterades våren 1918 följande promemoria.

P. M. angående Tiskens och Faluåns förskönande. Strandpromenaden.

Som slänten mellan Strandpromenaden är belagd med sten, någon växtlighet med utandtag för maskrosor och hästhovar, var detta synneligen kalt och ödsligt, evad man färdas promenaden sjöledes. Dock går det tämligen lätt att för en ringa kostnad fara hela denna slänt från kajen till Norslund. Se bifogade förslag och kostnadsberäkning. Som förslaget visar skulle endast här planteras vildväxande buskar och träd, vilka icke efter planteringen tarva nämvärd skötsel och torde dock komma att försököna platsen genom lummig grönska, vilken på denna plats vore synnerligen värdefull.

Öarna i Tisken

Meningen med förslaget att anlägga tvenne öar i Tisken är dels att göra Tisken mer tilltalande från estetisk synpunkt, ty med all säkerhet komma dessa anläggningar att pryda sin plats samt giva Tisken ett mera inbjudande utseende, dels att giva vildänderna en fristad, där de ostörda kunna häcka samt tillbrina första tiden med ungarna, innan dessa kunna vara i vattnet. Om denna fristad gives dessa trevliga fåglar inom en ej långt avlägsen framtid Tisken bliva en ”Tåkern i smått”, ty om vildänderna bli riktigt hemma där torde flera andra arter av fåglar komma att slå sig ned för att bygga och bo. Planeringarna på samt omkring holmarna, som föreslagits (se bilagan!) äro sammansatta med särskild tanke på att giva skydd samt trevnad för fåglarna. Anläggningarna av dessa öar torde lämpligast ske på så sätt att under vintrarna utköres, den fyllning som nu lägges på stranden, till dess öarna bli fullt stora, då fyllningen vid stranden fortsätter. På öarna fylles först överst med 1 m lera eller annan för växterna passande jord samt ett matjordslager av 20 cm där växterna skola planteras.

Västra stranden.Vid västra stranden fylles på samma sätt med 1 cm lera eller annan för växterna passnde jord samt ett matjordslager av 20 cm där växterna skola planeras. Till träden som föreslagits att planteras vid järnvägsbron, södra sidan, gräves gropar 1 m djupa och 2 m i diameter samt fylles med jord som ovan föreslagits.

Klabbron-Järnvägsbron

Östra stranden. Slaggen borttages till 1 m och 20 cm djup och i dess ställe fylles med 1 m samt därovanpå 20 cm matjord. Stranden avrundas mot vattenbrynet, enligt ritning (…).

Falubron-Klabbron

Västra stranden. Grundarbetena utföres i likhet med ovanstående. Planteringarna enligt åtföljande förslag. Östra stranden. Vid omläggning av Östra Hamngatan bottages slaggen å det till plantering föreslagna området till 1,20 m djup. Detta område fylles sedan med 1 m lera och 20 cm matjord med avrundning mot vattenbrynet. Under vattenbrynet muras med slaggsten o.d. Västra stranden. Här bibehålles den stenmur som finnes men bakom denna fylles med matjord, där träd föreslagits till plantering, till 1 m djup. Här är det ej rådligt att fylla med lera, ty vid frost kan leran rubba stenmuren. Planteringarna på stränderna utföras enligt åtföljande förslag. Den badbrygga som finnas å östra stranden för hästar är här borttagen av hygienska skäl, ty flera kloaker ha sitt utlopp i Falu ån ovanför detta badställe. Badbrygga för hästar vore lämpligare att förlägga till Östanforsån.

Kristinebron – Falubron

Östra stranden. Utanför ordenshuset fylles i ån med 1/2 m matjord samt planteras med Typha latifolia. Västra stranden. Här fylles ån med 1 m på det område, som föreslagits till plantering. Fyllningen danas så att den bildar ett skär av kullersten av matjord mellan stenarna, samt att planteringar enligt förslag.

Nybron-Kristinebron

Östra stranden. Stensöta samt diverse andra ormbunkar planteras i springorna i denna stenmur, som upptar hela denna sida. Västra stranden. På detta område bortföres slaggen till ett djup av 1.20 m samt fylles med 1 m lera samt 20 cm matjord. Kanten mot vattenbrynet avrundas enligt ritning. under vattenbrynet muras med slaggsten eller annan lämplig materiel. Å detta område har lämnats plats til båtars upptagning. En promenadväg är också tänkt mellan Nybron och Kristinebron. Dock ej så att det ska bliva en vetenskaplig anläggning som stör harmonin i denna vildmark. Denna väg skulle bli en skogsväg, en vildmarks(…)

Magasinsbron-Nybron

Östra stranden. Området vid Johanneskrykan utfylles enligt förslag i ritningen. Om kring den gamla punpen, som bibehålles, planteras träd. Slaggen borttages till 1,20 m djup. Området fylles som oban föreslagits, likaså stränderna. Å denna udde bygges ett litet hus för tama vildänder för att där kunna giva dem mat under den kallaste vintern. Denna plats är synnerligen lämplig för detta ändamål, ty å ena sidan av udden flyter den del av ån, som passerat kvarnen och elektricitetsverket, och ån är där aldrig frusen, ej ens under den strängaste köld. På andra sidan är en fors som ej fryser. Därtill är området väl skyddat för hundar och människor. Dock har man den vackrste utsikt över det hela från Magasinsbron, där de tre delarna av ån sammanflyta. Å den del av västra stranden, som tillhör Falu stad, har föreslagit att plantera området enligt ritining och beskrivning. Här torde träden kunna planteras utan några grundarbeten å marken därför att en trädgård ligger omedelbart intill området och matjord från denna har sköljts ner till detta område. För att få en kraftig växlighet samt lummig grönska i harmoni med Tisken och Faluån har föreslagits att plantera områdena med träd, buskar och örter ur vår vildflora. Dessa anläggningar bliva ej så dyra i underhåll som vetenskpliga dylika men torde dess bättre pryda sin plats (…).

Förslag till planteringar vid strandvägen.

Som slänten mellan Strandvägen och sjön Tisken är belagd med sten, ger denna ett kalt och oangenämt intryck. Endast hästhovar och maskrosor tyckas frodas där mellan stenarna, vilka icke försököna området. Dock går det att med en tämligen ringa kostnad försköna denna slänt och som den ligger vid strandpromenaden får den efter en dylik försköning stort värde i estetiskt hänseende. Enligt ritning och åtföljande beskrivning avser förslaget att plantera våra vanliga vilda trödbuskar och örter, vilka torde komma att trivas samt giva en lummig grönska. Vid planeringen upptagas stenar, vilka få kvarligga vid stranden. Till varje tröd och buske åtgår 1/2 kbm matjord, utgörande 40 kbm matjord, till 80 st träd och buskar. Tills trand och underplanteringar av 375 ormbunkar och blomsterväxter åtgår c:a 25 kbm matjord.

Kostnadsberäkning:

80 st tröd och buskar: 47,90

375 st ormbunkar och blomsterväxter: 210, –

65 kbm matjord à 5 kr pr kbm: 325, –

Arbeten med grävningar, matjord m. m. samt plantering: 400, –

Summa kronor: 982,90

Till detta pris är trädgårdsmästare Lindberg villig att utföra anläggningen,

Förövrigt kan anföras att lärarkåren vid Falu Folkskola i kristidstillägg för år 1918 fick ytterligare en halv årslön. I lönen ingick visserligen avtalad ersättning för husrum, ved och ort (!), men ändå. Falun var generös mot sina lärare – men så var det ju under en rådande pandemi (Spanska sjukan) också.

Relaterade blogginlägg:

Tiskens västra strand

Slussen

Källor:

Arkivcentrum, Falun: Stadsfullmäktige i Falun, Handlingar, 1918

cancer, Film och TV, Foto, Historia, Livsåskådning, Personligt

memento mori

av adolphson

Who wants live forever, who dares to love forever, when love must die

Se där en textrad från Queens ledmotiv till filmen Highlinder från 1986, en film jag och mina vänner gillade. (Ja, uppföljarna är usla.) Filmen har nyligen kommit över mig igen, jag känner mig lite som huvudpersonen Connor MacLeod när han lever ett helt liv med sin fru. Bortsett från att jag, till skillnad från honom, inte är odödlig. Hon åldras och dör, inte han. Men de fick iallafall ett helt liv tillsammans.

Konfirmation på Styrsö 1986

Vi människor är sociala varelser. Det, om något, har blivit tydligt under pandemin. Förutom det lidande den medfört, förstås.

Det finns, iallafall för mig, en inbyggd motsättning mellan att arbeta som lärare/politiker och en rakt igenom positiv syn på artificiell intelligens/design. De förra försöker (i allmänhet) förbättra tillvaron här och nu (även om ett framtidsperspektiv finns). Det senare handlar om att mixtra med vetenskap för att hitta genvägar till… utveckling.

Ibland går det bra, ibland inte. Genvägar har vi hursomhelst funnit. På relativt kort tid har människan förflyttat sig enormt mycket på evolutionsskalan och därmed sin position på jorden. Det som normalt tagit hundratusentals år att utveckla har för oss tagit något enstaka årtusende eller två. Den korta tid som vaccinet framtagits under innebär nytt världsrekord. Igen. Denna evolutionära förflyttning har gjort stora avtryck i våra liv, i kulturen och på planeten.

Prometheus, exempelvis, var i den grekiska mytologin den som stal elden från gudarna för att ge till människorna. Grekerna hade en dubbeltydig hållning till detta brott då de räknande händelsen som ursprunget till konsten och vetenskapen. Metaforen innebär att fel använd kan både eld, konst och vetenskap vara något farligt.

Det är idag möjligt att designa liv. Konstbefrukta, klona, förbättra, försköna, renodla och ta bort. Filmen Jurassic Park är ingen utopi, vi skulle kunna (har kanske redan, säger min inre foliehatt) återskapa mammutar och neandertalare. Det är inte svårt eller ens kostsamt och det finns tydligen frivilliga homo sapiens som kan tänka sig bära ett sådant foster. Neandertalarnas återkomst, alltså. Varför? För att studera deras hjärnor och jämföra med våra? Eller för att det var vårt fel att de försvann? Sak samma – riskerna är många.

Kanske begränsar vi denna kunskap till att designa bättre framtida exemplar av vår egen art. Men vi bör som sagt ändå vara försiktiga. Den kognitiva förändring som innebar att vi gick från att vara enkla apor på savannen till planetens härskare var en obetydlig förändring i hjärnans inre struktur. Mixtrar vi mycket med det där får vi resultat som är omöjliga att förutse.

Detta tema är alltså inte något nytt i kulturhistorien. Temat behandlas i klassiker som Frankensteins monster, Dr Jekyll and mr Hyde och Dracula. Dessa berättelser kretsar kring ondska och godhet i den mänskliga naturen, om anatomi och frågor kring döden och livets uppkomst. Särskilt Frankenstein är intressant. Den heter förresten egentligen Frankenstein: eller den moderne Prometeus.

Huvudpersonen i berättelsen försöker ge döda ting liv och bestämmer sig för att skapa en egen varelse av död materia. Detta visar sig dock inte vara alltför lyckat. Frankenstein tänker nämligen inte igenom de konsekvenser hans handlande kan få och när monstret kommer till liv tappar hans skapare kontrollen. Monstret vandrar ensam omkring och försöker lära känna världen. Men hans utseende skrämmer och var han än dyker upp möter han hat och rädsla. Hans hämndbegär för detta riktar sig slutligen mot sin skapare. Kanske borde den som vill återskapa neandertalare läsa boken.

Framtiden är viktig. Men det är också här och nu. För det är nuet som skapar framtiden och historien nuet, för att parafrasera Orwell. Nuet utgörs av relationer och dessa förändras under livet och särskilt så under en pandemi. Om relationer kan man notera följande under ”vår” pandemi, åtminstone vad gäller mig: de viktiga relationerna har fördjupats och de ytliga har blivit mindre viktiga.

Och det är just det som är problemet. Hemma i enskildhet tycks många nu ha det svårt. Därför måste forskaren, läraren och politikern gå hand i hand. Vaccinet och vården tyglar Covid, läraren, kulturen och filosofin ger verktyg åt var och en att tygla sitt inre monster.

Jag begär inte så mycket av livet nuförtiden. Att kunna ta hand om barnen, att kunna röra på mig, läsa, lyssna på musik. Att titta ut över havet från altanen på Styrsö. Jag läser fortfarande högt för Dotter 2. Hon kan läsa, men vi gillar båda högläsningen. Vi har just avslutat Dracula (vilka stereotypa könsroller pappa! Men huvudpersonen heter Mina) och ska snart läsa Frankensteins monster. Hon vill även se musikalen, säger hon.

Ett rum med utsikt

Evigt liv, ska det vara något att stå efter? Nä, det låter plågsamt. Jag har fina minnen, goda relationer och försöker alltid göra morgondagen lite bättre än gårdagen. Mer klarar jag inte, den ambitionen får räcka under min stund på jorden.

För att citera Gladiatorn med stort G: Death smiles at us all. All a man can do is smile back. Och apropå: memento mori. Kom ihåg att du är dödlig. Se framåt. Men kom också ihåg att du är mänsklig.

Ingmar Bergman var 90 fyllda när han kom över sin rädsla för döden. Jag är, om jag någonsin fruktat den, sedan Malins bortgång helt botad.

Men varför fundera så mycket? Trösterika ord, oavsett vad var och hen lägger i begreppet Gud, finns i vers 4 och 5 i af Wiréns Sommarpsalm:

Allt kött är hö, allt flyktar här
och snart förvissna gräsen.
Hos dig allena, Herre, är
ett oförgängligt väsen.
Min ande giv
det nya liv,
som aldrig skall förblomma,
fast äng och fält stå tomma.


Då må förblekna sommarns glans
och vissna allt fåfängligt;
min vän är min och jag är hans,
vårt band är oförgängligt.
I paradis
han huld och vis,
mig sist skall omplantera,
där inget vissnar mera.

relaterade blogginlägg

Prometheus, Lawrence och jag

Källor:

Harari: Sapiens

Shelley: Frankensteins monster

imdb.com

Ett fint minne