Författare: adolphson

Livsåskådning, Personligt, Språk

mannen i svepeduken

av adolphson

Det ska villigt erkännas – rubriken är snodd. Det var Sven Danell som på 1970-talet skrev en bok om den uppmärksammade svepningen i Turin. Svepningen betraktas av många som relik och anses sedan 1357 vara det tyg Jesus sveptes i efter korsfästelsen. På tyget avtecknar sig (från blodet) bilden av en mansperson som skadats svårt. Svepningen har under hela 1900-talet varit omdiskuterad huruvida den verkligen är det tyg Jesu kropp sveptes i före gravläggningen.

Det här blogginlägget handlar, som alla andra, om mig. Låt mig därför genast fastslå att jag inte på något sätt jämför mig med frälsaren, möjligen kan jag förstå något av det lidande han utstod, om än på ett metaforiskt plan.

Det förtjänas att upprepas: ordet passion kommer av latinets patio – att lida.

Ordet palliativ härrör också det från latinet och betyder mantel där manteln symboliserar omsorgen om den döende människan. Det handlar om vård av någon som är obotligt sjuk och som inte kommer att leva länge till. Det kan handla om olika försök att förlänga livslängden men är i realiteten oftast en fråga om att minimera lidande under den absolut sista tiden i livet. Den palliativa vården har jag nu fyra gånger sett på nära håll – och en gång inifrån.

Jag har återupprepat det i text och i olika samtal: den svenska sjukvården är fantastisk. När det är så illa som i vårt fall rullar den bokstavligt talat ut röda mattan. Den skriver ut vad som än behövs, ibland mer därtill, man får direktnummer så man slipper anpassa sig till telefontider och man tillhör snart kategorin som på avdelningarna inte berörs av besökstider.

Det är en sällsam känsla att känna sig mer eller mindre hemmastadd på en avdelning där alla patienter snart ska dö. Personalen nickar och ler vänligt men patienterna slösar inte dyrbar tid på ytlig artighet. Jag hör inte hemma där, jag är inte döende. Eller det är jag ju, det är vi alla, men jag har ännu inte fått tiden konkret utmätt.

Den påtagliga skillnaden i vårt fall var åldern – vi var yngre än de andra, Malin och jag. Så kan jag fortfarande känna, vi var för unga för den här resan, vi hade så mycket kvar att göra, så mycket mer att ge. Men cancer tar inte sådana hänsyn.

Det kändes trots allt skönt att bli inskriven på palliativa avdelningen. (Det normala är så kallade hospice men sådana finns inte i Dalarna.) Det fanns inte mer att göra för henne och palliativ vård i hemmet var uteslutet, nu återstod bara att, så att säga, checka in för att checka ut. Det hade varit så mycket elände så en permanent tillvaro på sjukhus kändes paradoxalt nog som något tryggt och bra. Men hur utmattad jag än var så ville jag inte lämna henne där. Jag flyttade med.

Min största fruktan under de första dygnen bestod i att hon skulle lämnat mig någon gång under natten medan jag sov (i den mån jag sov, något). Därför höll jag henne hårt i handen varje natt om jag inte kunde hålla om hela henne. Under förmiddagen låg vi i sängen och myste. Vi viskade, skrattade, kramades, grät och mindes. Varje ögonblick rymde ett helt liv. Det var på samma gång skrämmande, fantastiskt och outhärdligt sorgligt. Skrämmande och sorgligt för att jag visste att det var slutet jag upplevde, fantastiskt eftersom vi medgavs det avslut vi fick. Jag kommer aldrig att glömma det, så länge jag lever.

De har egen kock på palliativa avdelningen och även om de brun-grå plastmaterialen på golv och väggar är de samma som övriga sjukhuset så håller allt annat en högre klass. Stillheten, vänligheten, vården och maten, allt befriat från vårdapparatens vanliga massorienterade stress. Typiskt, minns jag att jag tänkte, egen kock men ingen aptit.

Det är just i det där ögonblicket. Ögonblicket då man övergår från att vara en sjuk (låt vara mycket svårt) person som ofta är på sjukhus till att vara en inlagd patient. Den där övergången är viktig. När omvårdnaden är tryggad, när man är ordentligt insvept i manteln, kan man koncentrera sig på det väsentliga, det för handen varande. Koncentrera sig på att dö. Man måste nog själv upplevt det för att förstå den fulla innebörden, den oerhörda vikten, av detta.

Där på avdelningen levde vi och där dog vi under knappt två veckors tid. Där hängde vi på våra metaforiska kors. Jag kan inte beskriva människorna omkring oss på annat vis än genom en sliten metafor: som änglar.

Där dog vi, alltså. Energin gick sakta ner, drifter och behov avtog långsamt. Jag läste på och informerade mig om vad som händer med kroppen i livets slutskede. Vad som händer med en krossad själ är det däremot inte lika lätt att läsa sig till.

Vi pratade på förmiddagarna, på eftermiddagarna sov hon mest. Tiden gick. Magnus hörde av sig. Vi kom överens om att han skulle komma, men efter en stund ringde jag upp igen. Vad skulle han dit och göra, liksom? Det är ju bara jag och en segdragen väntan på slutet, inte mycket för honom att göra där.

Okej?

Nej. Du ska inte vara ensam, jag sitter redan i bilen.

Så kom det sig att han delade en del av den sista tiden med mig. Han har i efterhand sagt följande om min uppenbarelse: Du såg för jävlig ut. Vadå? Hårband och mysbyxor. I know the drill. Världen utanför var så oerhört fjärran, det var som han trängde sig in i något högst privat och att jag mycket motvilligt släppte in honom. Så här i efterhand är jag ändå tacksam för att jag gjorde det, låt den rätte komma in som det heter.

En annan kommentar jag fått är att jag under processionen, när vi bar ut kistan i slutet av begravningen (vilket förövrigt var Malins eget önskemål), såg ut som en förkrympt liten farbror. Nå, det var ögonblicket min själ dog, det var då allt miste sin mening. Inte konstigt att jag såg ut som jag gjorde.

Men själar föds igen, nya meningar tillkommer. Det är bara så mycket att bearbeta. Så väldigt mycket. Det är tungt, så tungt. Samtidigt är alla så snälla och omtänksamma. Det ger sig väl – genom barnens okuvliga framtidstro, Bach, litteratur och vänner.

Jag var omsvept av en mantel som inte var min, jag hade den bara till låns, den var inte ämnad för mig. Jag tvingades att ta den av mig och fryser alltjämt. Medan alla andra njuter av sommarvärmen fryser jag.

Passion innebär att man lider. Men kärleken är odödlig.

Källor:

Sven Danell – Mannen i svepeduken

Bonniers lexikon (äpplet)

Livsåskådning, Personligt, Sång och musik

gift

av adolphson

Jag är inte en person som ber till högre makter i någon större utsträckning. Det har sällan hjälpt mig vare sig praktiskt eller som meditation. Nej, jag och det gudomliga har en annan sorts relation som jag inte ämnar gå närmare in på. Men i kriget mot cellgifterna kom jag, när det stormade som värst, en gång att tänka på den gamla bönen som offren för vikingarnas härjningar lär ha bett. Men jag bytte ut nordmännen mot vår verklighet.

För cellgifters raseri bevare oss milde herre och gud.

Så här står det att läsa på cancerfonden.se:

Cytostatika ges för att bota cancer eller för att bromsa upp sjukdomsförloppet (…). De vanligaste biverkningarna är sänkta blodvärden, håravfall och mag-tarmbesvär. I folkmun kallas cytostatika ”cellgifter”, en ganska olycklig benämning eftersom det har en obehaglig klang och kan föra tankarna åt fel håll. Det är cancercellerna man vill angripa med cytostatika. Man vill helst döda cancercellerna eller åtminstone hämma deras tillväxt.

Jag skulle nog säga att folkmunnen i viss mån har rätt, att cancerfonden missar poängen lite. Benämningen cellgifter har nämligen kommit till av en anledning.

Jag har hört frasen så många gånger: vi står på tröskeln. Vad hjälper det, tänkte jag då. Och visst slet bitterheten i mig när jag såg nobelprisets utdelning, när jag läste om alla framsteg som gjorts inom cancerforskningen. Cellgifter tillhör det förflutna heter det, snart kommer nya, smarta mediciner som inte angriper hela kroppen utan enbart cancercellerna.

Det var på det vi väntade. Men det var och förblev en förhoppning, en dröm, inget mer. Och det insåg hon tidigt, långt före jag själv.

Det ska sägas på en gång: jag har inget emot cancerfonden.se, självfallet inte. Alla och envar som på olika sätt jobbar mot cancer är värda all respekt och beundran. Det är bara det att bakom den något torra texten döljer sig verkligheten. Problemet är att cellgifterna ännu inte kan skilja på vän och fiende – de ger sig på hela skiten, liksom. Den bästa liknelse som kommer för mig är ett kärnvapenkrig där den goda sidan, så att säga, unleash hell för att besegra Tengil.

Vi är många som kan översätta informationen om biverkningar, som känner verkligheten bakom beskrivningarna om håravfall, sänkta blodvärden, mag- och tarmbesvär eller konsekvensen av att tappa smak och känsel men ändå förväntas fungera som en i allt väsentligt frisk människa.

(Jag vet, man får vara tacksam för den tid och den del av världen man lever i. Eller finns det måhända ett annat synsätt? Alexander dog (antagligen) av malaria, Karl XI av magcancer och Oscar I av hjärntumör. Deras liv blev relativt korta, men knappast innehållslösa, och även om samtiden inte kunde ställa diagnos så slutade det inte så illa för dem. Frågan jag ställer mig är om man verkligen ska dra ut på lidandet i all oändlighet. I Sverige pågår en sådan debatt just nu, om man äger rätten till sin död, om än lite i det tysta.

Detta är svåra frågor som inte är för mig att besvara. Jag kan dock säga en sak – jag vet vad hon ansåg.)

Jag diskuterade många gånger med olika personer som var ansvariga för hennes behandling. De tyckte nog emellanåt att jag var lite väl påstridig. Jag minns särskilt när jag i ett utslag av desperation hävdade att jag kunde väl sälja allt, hus, bil – ja hela skiten – för att åka någonstans och köpa den där nya mirakelbehandlingen. Vi klarar oss alltid, jag är historielärare förstår du, utbrast jag slutligen aningen galghumoristiskt. Samtalspartnern svarade helt lugnt att det inte var något hen som läkare kunde tillråda.

En annan person tog min fråga på större allvar och vi diskuterade den även på ett övergripande plan. Hen menade att mitt förslag inte kunde garantera att Malin räddades till ett värdigt liv men påstod samtidigt att detta är något av vårdens, samhällets och faktiskt världens, förestående tsunamivåg. Kan vi screena och undersöka oss i tid kommer vi sannolikt kunna förebygga en mängd, miljarder world wide, cancerdiagnoser men frågan är om vi har resurser? Resurser att genomföra den förebyggde undersökningen för hela landets befolkning och resurser att behandla det vi upptäcker. Den nya mirakelmedicinen är på tok för dyr för alla ska kunna komma i åtnjutande av den.

Det krävs ett annat samhälle för det.

Det konkreta svaret var alltså att så går det inte till, man kan inte köpa sig vård på det sättet. Men det är sådant jag i efterhand tänker på: gjorde jag verkligen tillräckligt, fanns det ändå inte någon sten jag aldrig tittade under?

Jag minns ljudet. Jag var nästan alltid med henne när hon fick sina behandlingar så jag lärde mig känna igen saker, så som ljudet av cellgifter. Vi satt i ett rum och det kopplades in någon sorts dropp. Jag minns inte namnet. Men jag minns alltså ljudet. Jag tycker det är konstigt när jag ser tillbaka –att jag kommer ihåg ljudet av men inte namnet på behandlingen.

Det var faktiskt ganska mysigt. I alla fall i början medan vi ännu trodde på behandlingarna, när vi ännu hyste hopp, innan alla biverkningar och missräkningar sakta malt ner oss till ett grötigt och hålögt kollektiv utan hopp eller riktning.

I det tillståndet hade jag förövrigt gärna stannat kvar, för då, i missmodet, hade vi iallafall ännu varandra. Jag kunde fortfarande ta hand om henne, hämta mat och saker, krama henne, lukta på henne. Nu är jag ensam kvar med missmodet, så därför saknar jag också de svartaste av stunder vi upplevde tillsammans.

Det surrade svagt i manicken och med jämna mellanrum tjöt det. Då kom sköterskan och bytte förpackning och jag passade på att sträcka lite på benen, hämta en kopp kaffe eller så. Så fortsatte det i timmar. Jag har alltid varit med henne på sjukhusen genom åren (det har blivit lite av den varan av olika skäl) så vi var vana i början. Vi föll in i gamla vanor, jag läste högt, berättade historier och vi planerade.

Hon tyckte mycket om att planera.

Det är de små subtila tecknen man får vara uppmärksam på. De som slutligen sammantaget ger en det definitiva beskedet. Det första av dessa tecken jag minns är svaret på min fråga att om detta inte fungerade, vad gör vi då? Svaret var egentligen tydligt nog:

Det är det här vi ger.

Slutsatsen är att resten är skit, det 98-oktaniga, det som tar en framåt en stund men som i slutändan får maskinen att hosta ihop. Varför får man det, då? Så grymt, på ett sätt.

Det som inte står i förteckningen över biverkningar är hur en cocktail bestående av kemi, rädsla, sorg, ilska och alla övriga effekter kan få patienten att faktiskt förlora sig själv.

Hur ska jag någonsin kunna glömma raseriet?

Raseriet emot vilket det inte finns något försvar, emot vilket ingen tröst eller logik hjälper, under vilket jag var den som fanns att tillgå, den som det fick skölja över. Raseriet som under vilket det enda som återstår är att minnas vem hon egentligen är. Det är under raseriet jag minns, men inte ser och inte hör.

Skrik som bara den som förlorat allt kan utstöta. Ingen kan med säkerhet hävda att hen under cellgifternas herravälde inte skulle reagerat på samma vis. Hjälpen som erbjuds är ytterligare kemi i form av starka ångestdämpande tabletter med ytterligare biverkningar.

Hon tog dem inte. Jag uppmuntrade henne att inte ta dem. Vi klarar det, sa jag, tillsammans. Samtidigt räknade jag minuterna mellan, alltså från relativt mysig behandling till effekten av den två till tre dagar senare. Hur kunde jag minimera lidandet för henne och barnen just denna gång. Slutsatsen var till sist enkel. Det är bara att ställa sig upp och öppna famnen.

Så kommer äntligen soluppgången, ljuset, värmen och min vän är tillbaka igen. Hon lutar huvudet mot min axel, gömmer ansiktet så djupt hon kan i mitt bröst och gråter ut en avgrundsdjup sorg. Hon ber mig om och om igen om förlåtelse för det som aldrig behöver förlåtas.

Klarade vi det verkligen? Man får inte känna efter eller fundera så mycket, det är bara hon, där och nu, mot mitt bröst i vårt kök. Jag lossar henne försiktigt för nu är morgonen här, barnen ska väckas, frukosten framdukas, kramar utdelas, människor som ska fyllas av tro på sig själva och framtiden. Jag själv måste till jobbet.

Hon är inte längre del av det. Hennes liv är en parentes i verkligheten och det är snart över. Hon vet det. Detta är raseriets orsak, det som cellgifterna väcker till liv.

Jag bäddar ner henne försiktigt innan vi åker, barnen och jag. Hon sover innan vi lämnat huset. Och jag har redan glömt raseriet.

I nöd och lust.

Det finns en anledning till att det heter cellgifter, benämningen är faktiskt inte så missvisande. Och med all respekt för alla som botas därav vill jag ändå påstå att för den som just börjat nedräkningen till nästa omgång återstår inte mycket annat än orden

för cellgifters raseri bevare oss milde herre och Gud.

Källor:

cancerfonden.se

Post scriptum:

Några har hört av sig angående musiken jag levt på och delvis delat sedan…ja, hela sjukdomstiden egentligen. Här är spellistan för intresserad.

Personligt, Sång och musik

the greatest showman

av adolphson

Idag är det Fredrikdagen. Idag skulle hon bakat tårta, hissat flagga i miniatyr och stått i. Hon var bra på sånt, Malin. Jag vaknar tidigt och skriver, istället för att ligga kvar och invänta kaffe på sängen, några ord. För jag inser plötsligt att jag levt halva mitt liv ansikte mot ansikte med cancer.

The greatest showman. En film jag sett med flickorna ett par gånger. Den inspirerar men också sammanfattar läget i detta halva liv. För hur skulle jag kunna tänka annorlunda än så här?

Ända sedan 1995 har sjukdomen trängt sig på, närmare och närmare, för att slutligen nå mitt innersta, det jag älskar mest. Jag har med tiden försett cancer med subjekt och för sedan länge påhittade samtal med sjukdomen. Ja, jag för alltså låtsasdiskussioner med cancer. Det är lite som i den inledande, klassiska, scenen i filmen Det sjunde inseglet när Döden möter riddaren Antonius Block i Max von Sydows gestalt. Riddaren har just klivit i land på den gotländska stranden efter att varit borta i tio år på korståg i det heliga landet. Jag har, precis som Antonius, också varit ute på korståg men i halva mitt liv. Och visst har jag funnit helighet på min resa. Helighet i form av kärlek, vänskap och humanism i största allmänhet. Och resan fortsätter ännu ett tag. Jag har kämpat precis som Antonius. Min strid har stått, och står, mot allt som är trist, lågt och lumpet här i livet. Finns det egentligen något alternativ till att försöka vara så god och glad man kan i väntan på det oundvikliga, frågar jag mig emellanåt retoriskt.

Hur som helst, det är på det viset har jag försökt bekämpa cancerns härjningar med min och mina anhörigas själar. På något vis står vi alla på den där metaforiska gotländska stranden och samtalar med Döden, Cancer, Olyckan eller vad det nu rör sig om för elände.

Jag: Vem är du?
Cancer: Jag är Döden.
Jag: Kommer du för att hämta mig? Cancer: Jag har redan länge gått vid din sida.
Jag: Det vet jag.
Cancer: Är du beredd?
Jag: Min kropp är rädd, inte jag själv. Vänta ett ögonblick.
Cancer: Så säger ni alla. Men jag lämnar inga uppskov.
Jag: Du spelar ju schack, inte sant?
Cancer: Hur vet du det?
Jag: Åh, jag har ju sett det på målningar och hört det i visorna.
Cancer: Ja, jag är verkligen en ganska skicklig schackspelare.
Jag: Du kan ändå inte vara skickligare än jag.
Cancer: Varför vill du spela schack med mig?
Jag: Det är min sak.
Cancer: Det har du rätt i.
Jag: Villkoret är att jag får leva så länge jag står dig emot. Spelar jag dig matt, friar du mig. Du fick svart.
Cancer: Det passar ju bäst så. Inte sant?

Dialogen från filmen anpassad till mig och min fantasi beskriver på ett träffande sätt den tid som förflutit allt sedan mammas insjuknande 1995 till Malins bortgång 2019. En sorts ständig katt och råtta-lek mot tillvarons stora och små orättvisor och realiteter. Det känns dock som partiet börjar närma sig sitt slut, det känns som mitt korståg snart är över.

Det går faktiskt att leva ett hyfsat normalt liv tillsammans med cancer. Det är inte lätt, men det går. För hur det än är så infaller till sist någon form av vardag även i de mest omöjliga, för att inte säga vidriga, omständigheter. Man vänjer sig, helt enkelt. Det svåra är att vara den som är fullt frisk medan den andra är svårt sjuk och ständigt blir allt sämre. Det svåra är också att se någon man älskar långsamt förtvina, tappa sina förmågor, hår och livsglädje. Håret kan kanske för en utomstående framstå som en trivialitet i sammanhanget men för oss drabbade kommer håravfallet snart att förvandlas till ett vittnesmål om livscykelns förestående höst.

(Någon kanske minns att jag rakade av mig håret i adventstid 2017. Hon tyckte det var dags, varvid vi öppnade en flaska vin, popade musik på hög volym och ägnade kvällen till att raka av håret på varandra. Flickorna stod bredvid, tämligen skräckslagna. Men efter ett tag närmade de sig försiktigt – vill ni pröva…? Så kom det sig att de blev en del också av det, vi blev alla i familjen en del också av det. Dagen efter var det inte längre så jobbigt att föräldrarna plötsligt inte hade något hår.)

Det svåra är också att stå bredvid och inte så lite handfallen bevittna sorgen hon känner över att plötsligt inte längre kunna göra alla de olika saker hon dittills i sitt liv älskat och till fullo bemästrat. Malin valde som sagt livet, hon vägrade in i det längsta ge slaget förlorat. Hon sjöng i vår kör trots att rösten, hennes vackra sopran, inte längre bar. Hon cyklade, sprang och gick trots att fötterna, på grund av cellgifterna inte heller längre bar. Faktiskt gick vi Jämtlandstriangeln, en sträcka på fem mil, och diskuterade in i det sista var vi skulle fjällvandra den här sommaren. Den som är i detta nu när dessa rader skrivs.

Barnen. Jag har funderat mycket över våra flickor. Vad säger man, vad gör man. Malin ville inte berätta för dem hur illa det var, hon såg ett värde i varje dag de kunde få fortsätta vara…ja, barn. Oskuldsfulla, lyckliga, lekande barn, utan vetskap om den stora svarta schackspelaren som tog ett allt fastare grepp om partiet. Rätt eller fel, vem kan avgöra? Det varnades från vården om att de i efterhand kunde bli arga över att inte informerats i tid, att de skulle klandra oss för att farit med vad de kunde uppleva som osanning. Men av det har jag inget sett. De kämpar på, mina kära, tuffa, goda små flickor. För deras skull är jag beredd till vad slags uppoffringar schackpartiet, det just avslutade och eventuellt kommande, än må begära av mig. För deras skull måste jag alltid försöka vara The Greatest Showman.

När fötterna inte fungerar, när håret faller av och man måste ha peruk, schal eller kanske inget alls. När man inte kan äta, inte sova, när inget fungerar i kroppen som det ska. När det sticker, river, när blickarna på den kala hjässan eller peruken bränner. En gång efter en vanlig dag mitt i veckan, satt hon nyss hemkommen från jobbet vid bordet och suckade. Hon berättade för mig att hon nu trodde sig förstå hur en flykting som inte utsatts för påtaglig rasism ändå kan känna sig missmodig. Jag förstod inte hur hon menade och bad henne utveckla resonemanget. Hon hävdade att det handlar om en känsla. Normen i vårt samhälle är friskhet. När man inte längre är frisk känner man sig utanför, rädd att inte passa in, rädd att inte fixa det, rädd att avslöja sig, att inte få vara med, att plötsligt inte räknas med. Det var hennes största fruktan: att inte längre räknas med.

Hon hävdade att det handlar om en känsla. Normen i vårt samhälle är friskhet. När man inte längre är frisk känner man sig utanför, rädd att inte passa in, rädd att inte fixa det, rädd att avslöja sig, att inte få vara med, att plötsligt inte räknas med. Det var hennes största fruktan – att inte längre räknas med.änner mig som en flykting från landet Sjukdom Och Elände som kommit till en plats där normen är friskhet. Peruken avslöjar mig som en invandrare i de friskas land. Det måste ju vara så de känner det men i deras fall är det kanske felaktiga uttal eller färgen på skinnet det handlar om. Men egentligen är det samma sak.

Vad kan man egentligen förvänta sig från omgivningen? Kollegor, vänner och släktingar? Ja, reaktionerna har varit olika, så mycket kan jag säga. Det är lätt att kvävas av människors välvilja samtidigt som en kontakt från rätt håll kan vara något oerhört efterlängtat. Malin ville ha det så mycket som vanligt som bara var möjligt och så fick det i möjligaste mån också bli.

Det bär möjligen på en air av schizofreni att föra påhittade dialoger. Men det gör det lite lättare att hantera sorgen, det gör det allt. Och man kan faktiskt skämta med, eller om, cancer också, trots att den inte har någon vidare humor. Den här gamla godingen drog jag för Malin när hon var lite nere och då blev glad igen, för en stund. Och för den stunden var jag beredd till vad som helst, hela tiden.

Jag talade med sjukvården idag och man meddelade mig att jag tyvärr har både alzheimers och cancer. Jag funderade en stund över detta och svarade: Vad bra att jag iallafall inte har cancer.

Äsch, jag vet inte. Efter att ha skrivit dessa rader känner jag mig lite mer uppåt igen. Partiet fortsätter, i evighet om det så måste, och showen, kantad med dåliga vitsar, fortsätter också den. För döttrarna, för livet och för kärleken. För, som Lena PH konstaterade redan 1986: kärleken är evig. Kanske håller jag alltså inte alls på att förlora partiet. Kanske måste det bara spelas till sitt slut, helt enkelt. För att återvända till Det sjunde inseglet och den mycket berömda slutscen då Döden dansar bort med vandrarna i en dance macabre så kom den till av en slump. Tillvaron som vi känner den tycks på många sätt chansartad och nog verkar det bättre att följa Döden dansande?

Idag är det Fredrik-dagen. Och trots att Malin inte är med och bakar gräddtårta i år har jag en smygande känsla av att The Greatest Showman ändå i längden vinner partiet mot Cancer. Det är iallafall så jag ser på saken.

Döden vs The greatest (nåja) showman –
var sak har sin tid

Fotnot:

Bilden på Döden är hämtad från MovieZine.se men tillhör ursprungligen Louis Huch ©/ AB Svensk Filmindustri och är väl numera (?) fria att använda.

Källor:

The greatest showman

Det sjunde inseglet

Relaterade blogginlägg:

Det sjunde inseglet 2


Foto, Resor

bild 56 – there and back again II

av adolphson

Det är all denna jäkla pommes som stör mig. Så fort man åker på semester så formligen regnar det pommes frites. Jag är ett stycke drivved i den globala fritösen. Nå, jag hade lovat Vildvittrorna en kryssning i österled, det hade jag, och man måste stå vid sitt ord. Så vi begav oss ut, en familjemedlem kort, på en ocean av pommes frites och andra friterade tvetydigheter.

Man bör vara försiktig med att besöka platser ur det förflutna. Åtminstone om man gör det i tron att platsen i allt väsentligt är orörd sedan förra gången. Det hela beror alltså på vilken mental inställning man har till det aktuella resmålet. Det är lätt hänt, i mitt fall bokstavligen, att resan istället för en mysig nostalgitripp blir till en vandring i dödsskuggans dal.

de bjuder till, det måste man ge dem

När jag nuförtiden besöker Uppsala förväntar jag mig sålunda inte att allt ska vara som 1994, inte heller förväntar jag mig att Styrsö ska var orört sedan 1986 varje gång jag åker dit och jag inser att Engelbrektsgatan är förändrad sedan förra gången jag flyttade in, 1979.

Dotter 2 går all in

Nå, vi har länge pratat om Muminvärlden i Nådendal som en slags bucket list, eller grand finale, på alla dessa barnland som finns. Och vi har förövrigt redan varit där en gång för riktigt länge sedan, Malin och jag.

Det ska sägas med en gång. Finländarna ser ett värde i det enkla, de krånglar inte till det så mycket. Det behövs liksom inga extravaganser. För man kan ju ta betalt ändå.

Mårran 😍

Flickorna kände visserligen att de nog var lite för stora för den här världen men deltog med liv och lust och såg faktiskt med tillbörlig entusiasm en hel föreställning på finska.

ge mig fem!

Omdömet efteråt löd: Du hade varit förskräcklig som docka men fungerar väl som pappa. En komplimang man får vara nöjd med, antar jag.

Som framgår av dokumentationen var Dotter 2 de mera entusiastiska. Rent allmänt tillbringades annars under resan mest tid i spat. (Spaet? Hur böjs det? Inte kan det väl heta spat? Det blir väldigt mycket Thor Modeén över det…).

Stinky vill inte kramas

Jo, jag har alltså varit här förr. Våren 1999, eller möjligen 2001, besökte jag och Malin Nådendal. Vi fann det mycket charmigt och trivsamt. Vi hängde i spat (?), vandrade runt i det försäsongstängda Muminvärlden och tyckte allmänt att Nådendal var en pittoresk pärla på den finländska västkusten.

Kanske berodde det på att vår ekonomi på den tiden fortfarande var anpassad till studiemedels-index? Kanske har läckergommen utvecklats mer än man tror? Eller så beror det på att hon den här gången inte är med. För handen på hjärtat – är man inte sjukligt förälskad i Finlandsfärjor så finns det antagligen områden i Finland som är nog så intressanta att besöka.

ett internationellt språk

Finlandsfärja. Mja, jag vet inte jag. Ginåtonic på tapp är inte riktigt min grej. Å andra sidan. Mumin är alltid Mumin. Det ligger förvisso något djupt trösterikt över detta oomkullrunkeliga faktum.

Relaterade blogginlägg:

there and back again

Personligt

too-ticki vs inferno

av adolphson

Too-ticki är en figur i Mumintrollen. Snart åker jag och flickorna och hälsar på dem, förresten. Mumintrollen bor i Nådendal. Nådendal – om inte det är platsen för mig så finns väl ingen annan. För nog söker vi människor nåden, i en eller annan form? Fräls oss ifrån ondo, för att citera trosbekännelsen.

Ett citat från Too-ticki är mycket passande för min sinnesstämning.

Allt är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig

Egentligen är det ju så det är: vi är alla bara en cancerdiagnos från skitens brant. Och tänk om? Nästa gång är det kanske min tur.

Jag var inte med henne första gången hon åkte till sjukhuset. Det grämer, river och sårar att jag inte var med henne då. Vi hade sedan en tid lite halvhjärtat diskuterat saken – vätska (eller något) i magen, jo, det måste nog kollas upp. Fullt upptagen av vardagens alla måsten och olika bestyr föll det mig aldrig in att det kunde vara något allvarligt, den där vätskan. Något farligt. Något dödligt.

Jag släppte av henne, så som jag gjort många gånger förr, enligt den lilla stadens fördelaktiga logistiska principer, och fortsatte sedan till arbetet. Ännu en dag bland alla andra, en dag vilken som helst mitt i livet. Jag försökte utan framgång nå henne då och då under dagen. Det var dock inget ovanligt att hon inte svarade i telefon och för övrigt en inte sällan återkommande källa till irritation i vår tillvaro. Jag är en person som vill veta exakta klockslag för upphämtning och planering. Jag är lite halsstarrig på det viset.

Den här gången fanns dock en anledning till att hon inte svarade. Som det visade sig hade man på sjukhuset slagit på stora trumman – vätska i magen är allvarligt. Och så var det. Cancer. Helvete.

Så börjar den, min moderna motsvarighet till Dantes Inferno. Det passar kanske med ett citat därur?

Jag stod i mitten av min levnads bana

då i en nermörk skog jag mig befann,

där ej mer väg och stig jag kunde ana. 

Ej vet jag längre hur jag skildra kan

en skog så full av grymheten och nöden;

vid minnet än mig skräcken slår i bann.

Den ödslig var som tomheten, som döden –

men skall jag säga er hur tröst jag fann,

så må jag måla färdens alla öden.

Dantes berättelse från 1300-talet är en mycket träffande beskrivning av mig och mitt infernaliska bloggande.

Jag har tidigare kommenterat det fasansfulla minnet av hennes blytunga steg när hon långsamt närmade sig bilen. Helt stilla öppnade hon dörren och klev in. Detta var mitt första möte, inte med cancer i största allmänhet men med just hennes dödliga variant. Det var, kan jag såhär i efterhand, när jag så ofta finner mig själv smärtsamt stirrandes backspegeln, konstatera, början till slutet.

Ännu hade jag inte förstått, ännu visste jag inte. Vi fortsatte bilturen med hennes tystnad som enda svar på mina allt mer enträgna och snart nog desperata frågor. Vad sa man på sjukhuset, egentligen? Till sist fäste hon sina vackra, mandelformade, och just då oändligt sorgsna, ögon på mig och svarade.

åh Fredrik, det är inte bra.

Från oktober, jag minns inte det exakta datumet, 2017 till 11:e april 2019, ett datum jag väl aldrig lär glömma, följde massor av besök och kontakter med vården. Undersökningar, tömningar av den sabla vätskan som aldrig ville ge sig, cellgifter, bieffekter av cellgifter, fler cellgifter, nya biverkningar och uppföljande samtal, ytterligare utvärderingar, röntgen, prognoser… minnena flyter samman till ett svart, gigantiskt Hubba-Bubba – oformligt, oändligt.

Den svenska sjukvården är fantastisk. Jag har, via min mamma, min syster och faktiskt också själv som patient, ofta mött den. Problemet bara att när den inte riktigt vet vad den ska göra spelar det ingen roll hur fantastisk den är.

Det hela kokar ner till desperation i lyxförpackning.

Jag tänker tillbaka på alla dessa vårdsamtal. Men om, är det möjligt att, vad händer sen… I synnerhet läkare har en tendens att bli tekniska i sin pedagogik. Mycket prat om cellers beteende, om hur blod och organ påverkas, risker, procentsatser, möjliga konsekvenser och osannolikheter blir det.

Under tiden kämpade jag med all världens ord som vapen. Jag vände och vred på olika argument för att kullkasta röntgenplåtar, besvärja biverkningar, besegra tumörer. För att ingjuta hopp i både henne och mig.

Jag studerade på nätterna journaler, googlade efter mirakelbehandlingar, ringde Akademiska sjukhuset i Uppsala och till personalen i Falun flera gånger i veckan. Jag var optimisten, den okuvlige, den som såg möjligheterna och det goda i allt. Den som vägrade ge upp.

Hon skakade ofta på huvudet och log åt mig. Ibland grät hon lite. Hon räknade nämligen tidigt ut hur det skulle sluta.

Om de bara ville ge mig lite hopp, bara det minsta lilla gnutta. Kunde de inte ljuga, åtminstone?

Men nej, den svenska sjukvården, myndighetssverige, ljuger inte medvetet. Mycket kan man säga om våra institutioner men att ljuga för en patient vars prognos är hopplös gör man inte.

Hon löste det på sitt typiska vis. Hon valde livet. Så hon var mamma för flickorna precis som vanligt, på samma sätt maka till mig, vi reste och upplevde, ordnade 85-årsmiddag för far, hon jobbade på i sitt yrke ända tills en och en halv månad innan hon lämnade oss för gott.

Hur var det egentligen möjligt, kanske någon undrar. Vad kan jag säga? När demonerna ansatte oss, och de gjorde de med besked, bekämpade vi dem tillsammans, hon och jag. I mina dystra, själviska ögonblick kan jag nuförtiden tänka tankar i stil med

kom och ta mig då cancerjävel. Jag har sett vad du går för, jag har sett det alltihop. Kom an, bara. Jag är inte rädd. För jag har upplevt kärleken, jag har musiken och jag har litteraturen. Det har inte du. Du är antitesen till allt det. Så ta mig, bara. Jag är inte längre rädd.

Ibland blev hennes möte med vården komplicerat. Det kunde slå gnistor. Hon kunde nämligen vara hård, ja, skoningslös, när hon satte den sidan till. Henne fintade man inte bort med plattityder eller svepande formuleringar. Jag vet inte hur många gånger jag hörde frasen så det du säger nu är i själva verket att… med det lite genanta, stammande svaret eh, ja, jo, det kanske man kan säga (harkel).

Jag har i efterhand gjort analysen att friktionen kom sig av att vårdpersonalen ofta missbedömde hennes personlighet. Hon ser…förlåt. Såg, menar jag. Hon såg ju så intagande och mjuk, så typiskt kvinnlig, ut och när hon istället visade sig vara en logisk, en mätande, räknande kalkylerande och planerande person, en som ville ha raka och tydliga svar, egenskaper som inte bara vården ser som typiskt manliga, ledde det inte sällan kollision.

Men allt når till sist en gräns. I vårt fall, i synnerhet när slutet närmade sig, blev det ofta på det viset att vi själva fick ta beslut om behandling skulle genomföras på det ena eller andra sättet, eller ens överhuvudtaget. Med en närmast desperat uppgivenhet sa hon en gång att

 jag vill inte behöva ta de här besluten, jag vill att ni ska göra det. Jag vill känna mig trygg i att det finns en plan som ni följer. 

Den sista cellgiftomgången, exempelvis, fick vi själva ta beslut huruvida hon skulle genomföra eller inte. Vården var tveksam men lämnade avgörandet till oss. Barnen ville det. Jag ville det. Hon själv var liksom vården tveksam. Men tänk om den fungerar, tänk om det blir en mirakulös vändning. Tänk om.

Vid vägs ände fanns ingen plan, ingen fortsatt vård, ingen framtid utan bara en kort väntan på det oundvikliga. En tid vi ägnade varje sekund av åt till att bejaka allt det goda vi tillsammans upplevt här i livet, ett liv som hon älskade.

I slutet fanns bara hon och jag på en säng i ett sjukhusrum och äggtorsk med ärtor. I slutet fanns också en pump hon själv fick sköta för att reglera mängden smärtstillande medel. Det fick för övrigt även min syster. Men inte mamma.

Mamma. Malin. Samma lasarett, ett liknande rum med bara hundratalet meter och tjugotvå års mellanrum.

Jag har svårt att se så mycket godhet och kärlek förstöras av cancer. Den enorma meningslösheten i det.

En må ursäkta min svartsyn. Men jag försöker, det gör jag. Jag studerade nyligen åter min statusuppdatering från sociala medier som var tänkt att markera någon sorts punkt I sorgearbetet:

Idag flyttar vi, flickorna och jag. På många sätt flyttas ett helt liv. Väl där, på nya adressen, kan man väl säga att jag går i någon form av mål. Ett mål jag aldrig ville uppnå, ett mål jag gärna skulle slippa. Men ändå, här står jag i målfållan, dricker lite sportdryck och ser mig villrådigt omkring. Jag klarade det, alltihop, från 1,5 år av svår sjukdom till ond bråd död. Med två barn och andra anhöriga att ta hand om, begravning, krishantering, en miljard fönsterkuvert, logistiken från helvetet, köpa och sälja hus, organisera flytt, arbeta och i viss mån andra åtaganden.

Jag klarade det, faktiskt så gjorde jag det.Det hade inte gått utan er medkänsla och praktiska hjälp – så därför vill jag tacka er alla och tillönska en god och härlig sommar. Nu är det väl bara resten av känslorna kvar att hantera för min egen del och det sker nog bäst i skuggan.

Sociala mediers funktion är att vara just sociala. Ofta misslyckas de och är, om inte asociala så åtminstone osociala. Även om den där uppdateringen var uppriktig i ögonblicket den skrevs innebar den nog inte så lite av skönmåleri av verkligheten, är jag rädd. Nej, jag får nog tänka om igen.

För tänk om.

Jag saknar dem, allihop.

Moster och mamma. Helena, herregud vad jag saknar henne. Och mest av alla: Malin. Det är som om allt vardagsliv blivit lite tråkigare, allt går lite långsammare. Den dova känslan i bröstet, den som endast släpper för en kort stund om jag dricker ett glas vin. Men det vill jag inte för det blir ändå bara en kort respit. Jo, tack – jag vet. 

Träning fungerar på liknande sätt. Man vill ha mer och mer för att slippa tänka, slippa känna. Och så somnar jag gott när jag är fysiskt trött. Efter att allt jag beskrev i statusuppdateringen är över börjar det verkliga bearbetandet. Att skingra de tunga, dystra tankarna. 

För vad är meningen med alltihop? Tänk om det inte finns någon? Tänk om min mening, mitt raison d’être, var hon? Tänk om? I så fall ligger planen klar, för den får man alltså forma själv i Sverige. Om man kan.

Min innebär att skapa ett varmt och kärleksfullt hem för Vildvittrorna. Ett helt, rent och tryggt hem i vilket det är jag som ensam förälder får snacka om mens, kroppsideal, första dejten och sånt som mammor annars ofta gör för sina döttrar.

Det är jag, bara jag, som får laga mat, fixa och trixa. Alltid jag. Ansvaret att förbereda dem för livet är nu endast mitt. Det är planen.

Sedan finns ju sång, både att framföra och konsumera, möjligheten att bidra efter förmåga i den lokala demokratin och folkbildningen, springa, gå i fjäll och så har jag många olästa böcker. Sedan tar de väl förhoppningsvis studenten rätt var det är, vittrorna, varvid jag packar ihop och drar till Rom för gott. 

Men säg inget till någon – för tänk om. 

Malin
Malin för rätt länge sedan

En vis man sa en gång att man inte ska sätta sig själv på undantag. Jag tänker att i det hade jag alldeles rätt. (Förlåt, det är göteborgaren i mig.) Om det verkligen stämmer att vi alla bara är en cancerdiagnos från skitens brant blir ju detta extra viktigt. Eller som Mumintrollets vän Too-ticki uttrycker det:

jag måste skynda mig att leva, det är så mycket tid som gått förlorad!

En professionell samtalspartner ansåg att det är bra att jag skriver. Personen bedömde inte kvaliteten utan själva skrivandet i sig. Och visst, jag har fått mycket fin respons på mina texter. Det hjälper, det gör det. Tack alla! Effekten är dock att det plötsligt är som jag aldrig vill sluta skriva. Posterna blir (för) långa, längre och längre, för så länge jag håller på håller jag också fatt i henne, känns det.

Nej, det är nog dags att runda av och jag tror det får ske med dagens musik.  

En kort sammanfattning av denna bloggpost lyder enligt följande uppmaning till mig själv:

tänk om, tänk rätt. Livet står för dörren. Eller med Dantes ord:

I som här inträden, låten hoppet fara!

Källor:

Dante. Den gudomliga komedin (Ortsmarks översättning ((inte för att översättningen spelar så stor roll, boken är lika ogenomtränglig ändå))

Foto, Historia, Livsåskådning, Personligt

bild 55 – sista måltiden

av adolphson

Dessa rader skrivs under den sista kvällen på min gamla adress. Huset vi byggde, Malin och jag. Jag är ensam i det och känner mig konstig, men inte illa, till mods. Jag äter middag i ensamhet och begrundar att det alltså är min sista natt jag sover här. Jag har klippt gräsmattan en sista gång och lite villrådigt spatserat runt i trädgården. I morgon rullar flyttlasset. Allt måste en gång komma till sitt slut. Eller?

Jag grunnar över mina känslor, över vad jag egentligen känner denna sista kväll. Komma i kontakt med sitt innersta, och allt det där typiskt manliga. (Förlåt, min ironi.) Visste Jesus att det var sista gången han åt tillsammans med lärjungarna under sista måltiden eller är benämningen en efterhandskonstruktion? Såklart är det en sådan och det alldeles oaktat hur man förhåller sig till bibeln.

Det klart, vi har arbetat hårt, länge och målmedvetet som nybyggare, Malin och jag. Ur ett stycke skog har vi skapat om inte ett paradis så åtminstone ett trivsamt hem och tillvaro. Kanske utgör vi på något sätt mänsklighetens historia i miniatyr, tänker jag i ett infall av storhetsvansinne. Eller kanske är vi, eller har varit, bara två typiska representater för släktet homo sapiens? Men till skillnad från mänskligheten som helhet ser jag det inte som lika kul att montera ner som upp.

Patric fäller träd på min tomt i Slättaskogen

Äsch, förlåt mitt bittra anslag. Just själva flytten känns faktiskt okej. Att Malin inte flyttar med oss känns emellertid inte så mycket okej.

Nog hade vi hade en omöjlig trädgård att bearbeta men vi sprängde, vi sågade, vi grävde, tog dit jord och grus, vi bearbetade, anlade och planterade. Till sist hade vi betvingat den oformliga vildmarken till ett kultiverat odlingslandskap. Lite på det vis människor i alla tider plägat, tänker jag. Och så kronan på verket: gräsmattan!

Håller verkligen jämförelsen med mänsklighetens övergripande historia? Våra forntida föregångare hade ju inga gräsmattor utanför sina grottor, inte omgavs Akropolis i Aten, Capitolium i Rom, pyramiderna i Egypten eller den förbjudna staden i Peking i all sin prakt av något gräs.

Våra rosor kommer jag att sakna, de som döljer ingången till arkadien

Gräsmattor är en europeisk uppfinning från senmedeltiden och som under de följande århundradena kom att bli adelns och överklassens främsta varumärke. Välskötta gräsmattor kräver nämligen gott om resurser i form av jord, vatten och mycket arbete, det sista något jag personligen kan vittna om. Och efter allt arbete vi lagt ner, nog skavde det lite under bevattningsförbudet i 2018 att se gräset skrumpna ihop till en dyster, brungul savann.

Gräsmattor fyller ingen ekonomisk funktion, nej, de är bara dyra och snygga. De producerar inget, djur förstör dem och kan inte beta på dem varför man i det gamla bondesamhället inte kunde avsätta värdefull jord till att bara utgöra en yta av gräs, till skådebröd. Därför blev en stor gräsmatta snart en statussymbol, ett tecken på överflöd och rikedom. Ju större gräsmatta desto högre status.

(Och självfallet. När jag och vännerna nyligen spatserade runt det kungliga slottet i Bryssel så nog gjorde vi oss lustiga över den i vårt tycke påvra kungliga trädgården. Kan man inte låna trädgårdsmästaren från Drottningholm, undrade vi muntert. Och inte gjorde vi oss besväret att besöka själva slottet efter det första, magra intrycket från gräsmattan.)

Under det tidiga 1900-talet erövrade medelklassen gräsmattan och samma sak där, ju finare och större gräsmatta desto högre placering i den sociala förortshierarkin. En vanskött gräsmatta mitt i villaområdet sågs som ett tydligt tecken på att allt inte stod rätt till. Den oklippta gräsmattan vittnar fortfarande om förfall, dekadens, skilsmässa eller sjukdom. Kort sagt, sådant man inte vill, så att säga, skylta med.

Idag, har jag tagit reda på, omsätter gräsmatteindustrin worldwide massor med miljarder dollar. Det anläggs gräsmattor i öknar, det är golfbanor, fotbollsplaner och tennisbanor, slottsträdgårdar eller stora gräsytor runt offentliga byggnader.

En förfallen gräsmatta tyder alltså sedan länge på trubbel, den välskötta på välstånd och makt. Kanske är detta skälet till att jag flyttar? Jag skulle inte mäkta med att ensam hålla den i det skick (jag och) Malin ville och inte heller skulle jag klara att se vår trädgård på andra sätt gradvis förfalla. (Det verkliga skälet är att flickorna faktiskt vill flytta, och så även jag). På min nya adress har jag en minimal gräsmatta, jag kanske ska anlägga en japansk trädgård? En med grekiska byster? Kanske en fontän? Eller rosor, åh, jag älskar rosor.

Kommer allt till sitt slut och görs därmed allt verkligen en sista gång?

Möjligen ska man inte göra det ställningstagandet allt för lättvindigt. Jag besökte en konsert i Lugnetskolans aula när den var alldeles nybyggd 1984, Ratata, och tänkte att hit kommer jag nog aldrig mer. Jag skrev för ett tag sedan några rader (se nedan) om tiden jag bodde på Elsborg och fastslog att jag aldrig kommer tillbaka (läs förövrigt också gärna juniors utmärkta beskrivning över det huset) efter att föräldrarna flyttade 1991. Vid flera tillfällen har jag sagt och tänkt att detta var nog sista gången jag åkte till Styrsö men också i år återkommer jag.

Sommaren 2009, Dotter 2 pajar bilden genom att sno fotografens öl. Det var inte sista gången jag var där, sommaren 2019 är Malin varken här eller där

Och apropå. Vårterminen 1988 började jag på Haraldsbogymnasiet, jag bytte till samhällsvetenskaplig linje efter en misslyckad termin på ekonomisk linje. Jag var tvungen att tenta av en missad termin i kursen socialkunskap för min klassföreståndare Rolf Cederberg. Föga anande jag när jag efter studenten vände Haralsbo och Rolf ryggen att han under mer än 20 år skulle bli en av mina närmaste kollegor (eller att hela bygget skulle utgöra min arbetsplats 1998-2013, minus ett år då jag arbetade i Uddevalla) som jag dagligen skulle komma att dela ämne, i förekommande fall arbetsrum och arbetslag med. I år checkar han ut, den gamle titanen, efter ett liv som lärare. Hatten av, Rolf!

Rolfs sista arbetsdag, eller, om sommaren blir än mer jävlig än våren 2019, min? Ingen kan med säkerhet veta.

Nej, man kan sällan veta huruvida något sker för sista gången. För man vet ju aldrig vad som händer sen. Och när sen väl infaller, så sker det.

Ja, ja. Vi studerar inte historia för att kunna förutsäga framtiden utan för att frigöra oss från dåliga gamla minnen eller erfarenheter för att istället försöka föreställa oss alternativa framtider. Det är, när allt kommer omkring, den unika förmågan som gör oss till människor.

Vissa saker görs faktiskt, kan man i efterhand konstatera, en sista gång. Det är väl däri symboliken i Den Sista Måltiden ligger. Midsommarafton 2017 var sista gången vi firade som vi brukat under alla år, Malin och jag. Midsommar var nämligen särskilt viktig, speciell, för oss. Just nu känns det som jag aldrig mer vill fira midsommar.

Midsommarafton 2017, sista gången vi var friska till sinne, kropp och själ. Men detta vet han inte när bilden tas är en bevingad fras från programmet, ett program jag förövrigt älskade, ”Svart på vitt” av och med Olle Häger och Hans Villius.

Det är kanske så man ska se det. Vår bästa tid är nu, alltid precis nu. Vem minns den snö som kanske, högst eventuellt, föll i fiol? En sak framstår i alla händelser som glasklar, nämligen min oerhörda saknad. Och det är inte sista gången jag känner den, törs jag med visshet lova.

Midsommar 2017, en dag jag alltid kommer att minnas – kanske kommer jag en dag att åter vilja fira midsommar, eller kanske inte.

Allt kommer nog ofrånkomligen till sitt slut, ändå. Men allt pågår samtidigt. Det var min kusin Andreas som påtalade all den livsvisdom som ryms i bagatellen:

”Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara! En liten tid, vi leva här, med mycket möda och stort besvär. Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara!”

Relaterade blogginlägg

Mitt liv på Elsborg

Et arcadia ego

Nyckeln till Provence

Junior skriver om vår tid på Engelbrektsgatan, min nya adress

Källor:

Harari: Homo Deus en kort historik över morgondagen

Foto, Personligt, Sång och musik, Skola, Spännande människor

glasburken

av adolphson

Så är det över, igen. Att skiljas är att dö en smula.

Eleverna har sprungit ut eller gått på sommarlov efter ett läsår som för mig personligen bokstavligt talat handlat om att överleva. Jag kommer till skolan för några dagars arbete innan jag checkar ut.

Där råder den märkliga stämning som infaller i skolor efter att eleverna försvunnit. Andra sportande ungdomar som hyrt in sig drar fram här och där, det pågår väl någon cup i stan eller så, böcker och material ligger i travar, någon kvarglömd blomma från studentens utspring. Stressen från de sista veckorna är borta och många i personalen har redan anlagt en mer somrig klädsel. Någon ska gå i pension och det renoveras lite.

Jag ankommer arbetsrummet. På skrivbordet står en stor glasburk fylld med små lappar, en gåva från en avgångsklass. Det tar emot lite, oklart varför, men det är som om allt jag gör nuförtiden tar emot lite. Till sist sätter jag mig ner och börjar läsa.

Och förblir sittandes.

Förutom att du varit en utmärkt lärare så har du inspirerat mig genom att vara dig själv. Du har helt ärligt bidragit till att jag funderar på att bli lärare. Tack för allt!

Jag har aldrig haft en lärare som du. Jag minns efter första lektionen i 1:an, hur hela klassen var så förvirrade och fascinerade av dig, aldrig hade vi stött på något liknande och vi visste att vi dragit en rejäl vinstlott. Jag vill tacka dig för dessa tre år även om jag bara hade dig som lärare i två. Du guidade mig igenom de enligt mig två tyngsta kurserna, och det med bravur. Speciellt i 3:an kändes det extra tungt, men du hjälpte mig att nå mina mål ändå (något jag aldrig trodde jag skulle klara!). Du är en enastående lärare men också människa i allmänhet. Jag känner mig lycklig som fått dig som lärare. Tack.

Tack för tiden på gymnasiet, dina lektioner har alltid varit toppklass och du har alltid varit den lärare som lärt ut mest, inte bara om skola men om livet vilket jag är otroligt tacksam för.

Du har inspirerat oss alla! Dina uttryck kommer att följa med oss i livet.

Fortsätt med din entusiasm, fortsätt med att väcka intresse fortsätt med det , vad än som är i vägen, för din glädje i klassrummet sprider sig som en eld bland eleverna.

Jag har träffat få människor i mitt liv som är så mångsidiga som du. Jag tycker det är helt otroligt vad du gjort för oss. Du har gett oss kunskap och minnen för livet. Tusen tack!

Jag vill att du ska veta att du är den bästa läraren jag haft och troligen den bästa jag någonsin kommer att ha. Tack för att du finns. Kramar!

Att gå till dina lektioner har varit något jag sett fram emot under hela min gymnasietid. Du har varit mer än bara en bra lärare, du har varit en förebild, en inspiration. Fortsätt inspirera och lära ut, precis som du inspirerat mig.

Du är den mest respektingivande person jag mött utöver det är du också en fantastisk lärare. Tack för tre underbara år.

Tack så otroligt mycket för all kultur du har visat och alla visdomsord men tack ännu mer för alla fantastiska lektioner och genomgångar. Hoppas du, denna högborg, aldrig slutar att dela med dig av kunskap och lärdom.

Du är en av de bästa lärare jag någonsin haft. Din säkerhet och trygghet kombinerat med din karisma och humor gör varje lektion till den bästa. Jag hoppas du förstår hur mycket du betytt för mig och andra elever. Du är den lärare man minns, den som förgyllde gymnasietiden.

Du har lyckats motivera mig att utföra alla uppgifter och även att bli intresserad av dina ämnen.

Tack för tre underbara år på natur! Jag valde natur för att slippa SO-ämnen men med dina undervisningsmetoder och engagemang har det varit jätteroligt.

Tack för 3 underbara år! Du har fått mig att finna ett intresse för historia vilket jag är otroligt tacksam över. Fortsätt vara precis som du är! Tack!

Tack för tre år av intressanta och inspirerande lektioner. De har varit höjdpunkter under min gymnasietid och jag kommer att sakna ditt engagemang.

Tack för alla visa ord och all kunskap du givit oss under denna tid. Ditt engagemang är en talang. Bamsekram

Det har varit en fröjd att gå till dina lektioner. Du besitter stor kunskap, något du sprider vidare till dina elever. Du är en av de bättre lärarna jag haft. Tacksam för att jag fick dig som lärare. Allt gott!

Att gå till ditt klassrum har aldrig varit tungt, att lyssna till långa utläggningar om allt mellan himmel och jord har nog aldrig blivit långtråkigt när det är du som talar. Din outtröttliga motivation till smått som stort har verkligen smittat av sig under dessa år och jag kommer att sakna att träffa dig varje vecka, sakna dina anekdoter och uppmaningar. Allt gott i framtiden tills vi ses igen

Tack för dessa tre år! Du har verkligen varit fantastisk! Du vet verkligen hur man gör ämnen jag inte varit så intresserade av att bli intressanta. Du är en fantastisk lärare och person.

Du är en av de härligaste lärarna jag träffat!! Dina lektioner har varit lärorika och samtidigt väldigt underhållande. Tack för de här åren! kram!

Åja – jag vet nog vad någon potentiell läsare tänker, nämligen att det inte är särskilt ödmjukt av mig att publicera detta. Att jag istället borde gömma det i någon obskyr minneslåda för att behålla det för mig själv att glutta på över äggtoddyn med fötterna djupt nerkörda i filttofflorna. Att skryt luktar illa.

Allt det där äger sin riktighet, förstås. Om det nu inte vore undertecknad, läraren Fredrik Adolphson, vi talar om. För det ligger inte riktigt för mig, den typen av onödig ödmjukhet. Jag är nämligen stolt, glad och på många sätt välsignad. Och det vill jag berätta om – och så är det med den saken. Och, vill jag säga till mitt försvar, när kollegorna visas uppskattning så gläds jag med dem. Det är faktiskt inte som Oscar sjunger.

Jag kommer hem och är upprymd. Som vanligt vill jag hänfört berätta för Malin och flickorna om den vänlighet som visats mig, om den fantastiska burken som jag fått. Under solenna hedersbetygelser placera den centralt i hemmets finrum – och så ska Malin skratta åt mig och tycka att jag är något fånig…

Men hon är inte där. Nej, det är alldeles tyst och tomt, så väldigt tomt, i vårt hem. Barnen är utflugna till mormor och morfar (där har de det finfint). Och snart flyttar jag.

Nu är det verkligen över, tänker jag. Att dö är att skiljas en smula. Quo vadis? Jag får väl fortsätta framåt helt enkelt, på något märkligt, tillkrånglat vis – så länge det är min väg jag vandrar är jag nöjd. Mer än så begär jag inte. Så jag fortsätter väl – som lärare, pappa, kollega, vän, farbror, bror, körsångare, talhållare, politiker och, i vissa fall, vill jag iallafall gärna tro, (en blygsam och ödmjuk) filantrop.

Det finns som sagt ingen att dela ögonblicket med. Så jag tar ett glas vin och bläddrar lite förstrött i ett alldeles särskilt album som innehåller bilder från den femte augusti år 2000. Och så lyssnar jag på lite musik.

Jag lyfter blicken, tittar på burken. En glasburk innehållande kärlek. Sådana borde alla människor få. Hoppas de får det – för de alla är värda en. Men kom ihåg: det är saligare att giva än att taga. Både albumet och burken framför mig utstrålar olika sorters lycka, kärlek och medmänsklighet. Ger man lite av sig själv får man tusenfalt tillbaka.

Det är inte utan att jag ser ljust på framtiden.

Foto, Livsåskådning, Mat och dryck, Personligt, Resor, Spännande människor

bild 54 – bruxelles

av adolphson

Hopplösheten, missmodet. Fundering över tillvarons meningslöshet.

Min favorithistoriker Peter Englund uttryckte en gång i inledningen till en av sina fenomenala böcker (1918): allt förändras, ingenting försvinner. Det är ett utmärkt sätt att se på historien och även för det personliga förhållningssättet.

Löven odlar kronärtskocka i sin trädgård. Tyvärr har de ingen pizzaugn

Någon annan beskrev i en TED talks det här med att gå vidare. Jag går inte vidare, jag fortsätter. Jag sörjer varje dag att Malin inte är med på den fortsatta resan men vidare går den icke desto mindre.

Hon har bokstavligt talat präglat allas våra gemensamma liv, bland annat genom den obetydliga lilla detaljen att hon gav våra barn liv, så det känns som det vore en förolämpning att påstå att det är vidare jag går. Nej, jag fortsätter – ett steg i sänder.

”Kommer du snart, eller?”

Med mig på den resan har jag mina vänner. Jag värdesätter dem verkligen, de är, förutom den närmaste familjen, det bästa jag har här i tillvaron. Så det är med vännerna resan fortsätter. Nyligen till Löven i Bryssel med familjen Los Darkados som sällskap.

För att ha passerat 50 har han en rejäl kalufs

Jag är turligt nog begåvad med vänner som håller min gard uppe åt mig när jag själv är nere för räkning, människor som gillar mig på sina egna vis trots mina fel, brister och egenheter. Mina vänner utger sig inte för att verka perfekta och de är minsann inte alltid redo att rycka ut eller engagera sig. Men när det verkligen gäller, när skiten träffar fläkten, ja då levererar de. Alltid.

I fäders spår för framtids segrar – parliament selfie

Trots att de lever intressanta liv och har spännande arbeten så är de också intresserade av vad som händer i mitt liv och frågar efter mina synpunkter inom olika ämnen. Sådant är viktigt.

praktik

Det sägs att man mår bättre, psykiskt såväl som fysiskt, av vänskap. Det kanske är rätt självklart egentligen – men tydligen bekräftas det också av viss forskning. Jag bär förövrigt själv vittnesmål om att i nöden prövas vännen – samt den emotionella effekten därav. Mina vänner har genom min nöd prövats rätt ordentligt vid det här laget.

Barnbord har en gynsam effekt på vänskapens kvalitet

Jag mumlar lite tafatt min tacksamhet när någon rycker ut men får mest en irriterad rynka till svar. En rynka som uppmanar mig att sluta snacka om skuld och tacksamhet. Det är så här det är, meddelar den mig.

Vänner skärper även påhittigheten – exempelvis när man måste vänta på transport i en park.

Jag har även upptäckt att jag tar hand om mig själv och mina döttrar på ett mycket bättre sätt tack vare att så många tar hand om mig. Det blir en sorts kedjeeffekt. Att också döttrarna härigenom ser styrkan och kärleken som ryms inom verklig vänskap blir en viktig pusselbit i deras uppväxt.

discessus!

Det har också påståtts att vänskap lindrar själsligt lidande och fysisk smärta. Jag kan bara be om att ödmjukt få bekräfta detta. Vänskap har samma effekt på sinne och kropp som fysisk träning. Välbefinnande framkallat av endorfiner, antar jag. Något i den stilen brukar jag förövrigt också förmedla till mina elever: hörrni – spring! Och rök inte.

tabula rasa

Vänner gör på det hela taget, statistiskt sett, att vi lever längre, de motverkar fetma (om man inte dricker belgisk öl under tiden man träffar dem) och umgänget skärper också intellektet (belgisk öl, igen…).

A tribute to M – som älskade choklad

Plötsligt kommer Aristoteles ord om vänskap för mig: Vad är en vän? En enda själ, hemmavarande i två kroppar. Och även om det efter en vistelse i Bryssel kan kännas som man släpar omkring på minst två kroppar tror jag inte det var detta filosofen avsåg.

gå emot strömmen – gå alltid emot den

Mina vänner kan ibland sörja Malin nästan mer än jag själv. Förstå mig rätt, ingen kan nog sörja henne mer än jag, men de kan plötsligt övermannas av sorg och tårar i en speciell situation som de förknippar med henne. Som att njuta av ett alldeles oerhört gott glas rödvin eller champagne. När man gör sådant, då ska ju hon bara finnas med.

Det patenterade Lagerlöfska smilet (behärskas inte av Los Darkados)

Jag övermannas ju ständigt och jämt av omedelbar sorg när jag plötsligt drabbas av ett minne, befinner mig i en uppkommen situation eller ser en pryl, så därför blir jag lite förvånad när jag, som istället befinner mig upplivad av vännernas sällskap, ser reaktionen. Men de saknar henne ju extra mycket när de ser mig – särskilt när de ser mig mig utan henne. Det blir liksom fel, tilt*, för dem fattar jag till slut.

Så kramas vi lite, och allt går vidare ännu en stund.

”Lite ofräsch…”

Det är ganska mycket som kan kännas läskigt i tillvaron när tryggheten plötsligt ryckts bort. Men omgiven av vänner känns stora vida världen inte längre så farlig, nej, då blir man plötsligt lugn och trygg.

Mat, här, nu!!

Någon frågade mig nyligen vilken typ av musik jag uppskattar. Jag svarade att jag inte gärna lyssnar på mello. Om någon frågar samma fråga, men istället om mat, svarar jag att lever är överskattat och kanske lite motbjudande.

Det är så lätt att identifiera sig med en tillvaro som går ut på att tycka illa om eller i värsta fall hata. Det kan rikta sig mot kvinnor, homosexuella, invandrare eller politiska motståndare. Många därute har en tendens att identifiera sig i motsats till saker. Jag trivs med mina vänner bland annat för de så gott som alla är duktiga på att uttrycka beundran och passion. De är bejakande, positiva och inkännande mot sin omgivning.

belgisk öl…

Åter till den inledande frågan. Vad är poängen, egentligen?

Hur man än söker efter livets och den plötsliga dödens mening står inga svar att finna, ingen förklaring att få. Nej, det finns enligt min uppfattning bara en förnuftig sak att göra för att fylla denna vår emellanåt segdragna väntan på slutet.

Så vad gör man med livet? Jo, man lever det. Njuter det. Uppfyller det. Enligt min uppfattning gör man detta bäst genom att lära sig så mycket man kan, vara stolt och glad över det man gör, visa empati och försöka vara positiv och entusiastisk i alla lägen.

Känslan av vänskap är som att bli behagligt mättad av kött; kärleken som att bli förfriskad av champagne, sa en viss Samuel Johnson.

En bra sak därvidlag är att omge sig med likasinnade. För det finns trots allt så mycket bra grejer här i det på så många sätt totalt meningslösa livet vi lever: kärlek, resor, vin, familj, vänner, andra människor, Johann Sebastian, mat, sång och att ensam en morgon något öka farten på löparrundan.

Det är en otroligt spännande sak det här på så många sätt totalt meningslösa livet som jag nu är mitt uppe i. Så jag ämnar fortsätta leva det, bejaka det, njuta det. Och jag vilar helt trygg i övertygelsen att min bästa tid alltid är nu.

Fotnot: till de unga meddelas härmed upplysningsvis att med tilt avses någon sorts tillfällig nedsläckning av systemet och ordet kommer av att man (någon vän, aldrig jag själv vad jag kan påminna mig, ofta i vredesmod) sparkat eller med handflatorna knuffat flipperspelet ur sitt läge varvid allt släcktes ner. Termen överfördes sedan till vardagsspråket som nedsättande tillmäle när någon på ett eller annat sätt ansågs tappat koncepten.

Demokrati och samhälle, Politik

ultimatumspelet

av adolphson

Ultimatumspelet är ett av de mer kända experimenten om människor och ekonomi. Det går i korthet ut på att en person får dela på 100 kronor (eller vilken valuta det nu är) med någon annan. Försökspersonen får göra som hen vill, behålla allt, dela lika eller ojämnt. Den andra personen som ingår i experimentet kan välja mellan att acceptera den förstes val av uppdelning eller säga nej till alltihop. Men då får ingen av dem någonting.

De flesta ekonomiska teorier utgår från att vi människor är rationella och kommer att behålla 99 kronor och ge bort en. Hen som får en krona kommer att acceptera detta eftersom en krona är bättre än noll och då spelar det ingen roll att den andre fick 99 spänn. Men riktigt så ser inte verkligheten ut. De flesta människor reagerar starkt på uppgörelser man uppfattar som orättvisa – hellre förlorar man än att framstå som svag, lättlurad eller underlägsen.

Man vill inte unna någon annan en orättvis framgång på sin egen bekostnad. Rätt naturligt, eller hur?

I verkligheten gör de flesta som deltar i testet uppgörelser om att dela 50-50 eller 40-60. Lärdomen är att vi människor inte styrs av kylig matematisk logik utan av känslor. Det har vi gjort sedan dag ett i vår evolutionära utveckling. En till synes svagare part som för massor med tusentals år sedan erbjöds en vinge av en kyckling av någon som sedan utan vidare själv la beslag på resten av fågeln skulle inte nöja sig. Nej, hen skulle gapa och härja för att visa sitt missnöje. Kanske förlorade personen på grund härav också vingen och fick gå hungrig, kanske utdelades till och med en omgång, men framöver skulle kollektivet dra sig för att försöka lura just den individen igen.

Vi människor vägrar i de flesta fall acceptera orättvisa erbjudanden eftersom evolutionen lär oss att den som gör det på sikt går under. Det finns även andra experiment som stödjer denna tes. Min favorit är den med gurkan och aporna (som man kan se på Youtube ). Två apor belönas för utförda handlingar med var sin bit gurka. Man byter efter en stund ut gurkbiten mot en vindruva för en av aporna – och vindruvor är ju godare. Resultatet blir att den andre, den som fortsättningsvis får gurka, blir sur och inte längre accepterar sin gurk-belöning.

Dessa teorier fungerar på individuell nivå. Tittar vi på vår mänskliga historia så ser vi genast att den full av samhällen som varit fruktansvärt orättvisa men som ändå bestått som relativt stabila samhällen över lång tid – inte sällan i hundratals år. Varför reagerar kollektivet inte som individen, var gör man inte revolution, om det nu är som forskarna säger att detta är biologiskt betingat. Svaret är att stora grupper inte kan fatta kollektiva beslut på samma sätt som en individ medan den styrande eliten kan hota kollektivet med hårda straff eller belöningar i livet efter detta i enlighet med de gemensamma reglarna eller trossystemet.

Kejsaren är en gud, du får din belöning i himlen efter döden, du kommer att lida i helvetet, nationalstaten Sverige är exklusiv för den med medborgarskap… eller vad det nu är vi tror och anser.

Allt storskaligt samarbete mellan människor bygger på en kollektiv tro på lagar och föreställningar trots att dessa egentligen bara är hittepå. Religion, eller andra berättelser, gränser, lagar – allt finns bara i vår fantasi och kräver att vi tror på dem. När vi gör så blir samhället stabilt. Om detta är rättvist eller moraliskt riktigt eller inte är en helt annat fråga.

Detta är förklaringen till allt: rasism, sexism eller annat förtryck, mänskliga rättigheter – liksom till varför vi har så evinnerligt svårt att enas i hur vår demokrati bäst bör utformas.

Falun – vi har ett resultat!

Av personliga skäl begränsades min roll under omvalet här i Falun. Jag skrev lite här och där och var med och kampanjade på stan då och då. Nej, det var andra som gjorde grovjobbet den här gången. Och, sett ur ett centerperspektiv, vilket grovjobb – verkligen imponerande! Nu ger jag mig i politiken igen och gör härmed, någon sorts personlig sammanfattning av omvalet.

En rolig kommentar var att det inte har varit så tätt med rikskändisar i stan sedan drottning Kristina var här. Valdeltagandet låg på knappt 60% jämfört med knappt 90% första gången. Det får nog anses som tillräckligt bra och alla partier verkligen ansträngt sig. Hur gick det, då? Jo, så här:

V var efter valet inte längre intresserade av någon valteknisk samverkan med alliansen varför nya, komplicerade förhandlingar vidtog. Och, som jag tidigare återkommande hävdat, man är ju inte så sugen på att hänga med dem som ägnat de senaste månaderna åt (onödigt) hårda och i mitt tycke, onyanserade, påhopp. Nu vill jag inte med detta påstående åter sätta igång den debatten, men nog det är sant som det är sagt: som man sår får man skörda.

Det diskuterades alltså både hit och dit men eftersom jag inte ingick i förhandlingsdelegationen för vårt parti, och för att jag inte vill trampa på någons tår, går jag inte närmare in på detaljer kring detta. Det hela slutade i alla händelser med att Falu-alliansen (där lokala Falupartiet ingår med ett mandat) styr vidare i minoritet.

Nu kan det inte bli fler omval på kommunal nivå, tack och lov, nu sitter vi där vi sitter tills den 8:e november 2022. Om nu inte någon av personliga skäl avgår, förstås.

Detta med minoritetsstyre fick förövrigt somliga att på det första sammanträdet i fullmäktige att bittert utbrista i tillmälen som ”den styrande minoriteten” och liknande. Rätt i sak men menat att provocera. Nåväl, kommunstyrelsens ordförande Joakim Storck uppträde statsmannalikt när han påtalade vikten av att inte i onödan såra varandra och påminde vidare fullmäktige om att vi trots allt alla är kollegor i det ansvarsfulla uppdraget att verka för Falun och dess medborgare – och att försöka göra detta i en respektfull anda även om, och när, vi inte håller med varandra.

Hoppas vi lyssnar.

Jag har beslutat mig en gång för alla att inte uttala mig i skolfrågor mer än i egenskap av lärare på Falu gymnasium. Jag klarar inte att sitta på två stolar – jag måste hålla isär rollerna. Andra må resonera annorlunda, men för mig blir det inte bra.

Min analys av det lokala Miljöpartiet är att de ligger relativt långt till vänster. De håller ofta med varandra, MP och V, på sammanträden och stödjer varandras reservationer. I frågan om från vilket parti man i första hand kallar in ersättare om ingen från det egna partiet kan delta i ett möte har MP valt V. Det säger något. Båda partierna diskuterade förövrigt skattehöjningar på detta mandatperiodens första fullmäktige, noterade jag.

KD skördade lite Ebba-effekt och ökade från 1 till 3 mandat så några nya ansikten dök upp därifrån. Liksom mitt eget parti gick KD framåt men vi förlorade ändå platser i nämnder, utskott och styrelser som ett resultat av minoritetsstyret. Förhandlingar är en svår sak. Och, som tidigare nämnts, det är skillnad på matematik och känslor. Ekvationen måste gå i lås i antal mandat i förhållande till politiskt inflytande.

Hur gick det då för mig personligen, har någon undrat. Först vill jag tacka för det stöd och förtroende Centerpartiet visat mig under en svår tid i mitt liv. Man verkar från partiets sida mån om att ha mig kvar – och det gör ju att jag vill komma tillbaka. Det är inte lätt att få ihop tillvaron som heltidsarbetande, ensamstående förälder och fritidspolitiker med relativt tunga politiska uppdrag.

Men jag ämnar försöka.

Jag fick 147 kryss i det ordinarie valet med 90% valdeltagande och 104 (tror jag) i omvalet med 60% valdeltagande. Det känns fint. Det gör mig till den tredje mest kryssade i partiet (bakom storheterna Joakim och Camilla – men Jenny Drugge skuggar mig, vi ligger lika) och bekräftar partiets nominering som tredje person på listan.

Detta betyder att jag är ordinarie ledamot av fullmäktige till 8/11 2022, ersättare kommunstyrelsen och vice ordförande i kommunstyrelsens utvecklingsutskott. Samt ersättare i lokala centerstyrelsen.

Det känns bra, det hela. Barnen, som vid tillfället jag refererar till ovan fick bevittna sitt första fullmäktigemöte (och ansåg det som hysteriskt tråkigt och att jag därför borde styra upp det hela) har givit mig sitt nådiga bifall.

Det är ju sånt du gör, pappa, sjunger och håller på med politik. Fortsätt med det, men snacka inte så mycket med folk på stan när vi ska köpa glass.

Man får allt beundra faluborna som nyligen stod ut med ännu ett val – det till EU. Jag noterar avslutningsvis att Centerpartiet passerade Moderaterna med 9 röster i det valet. Hur det gick för övriga här i stan har jag inte närmare koll på.

Om mitt liv vore en variant på ultimatumtestet finner jag mig just ha accepterat en överenskommelse där jag fick ett öre. Men allt är inte pengar – jag får så mycket annat i de uppdrag jag fått förtroende att förvalta en stund.

Jag ska göra mitt bästa!

Källor:

Harari, Homo Deus – en kort historik över morgomdagen

TED talks

Foto, Personligt, Sång och musik, Spännande människor, Uppsala/V-dala

bild 53 – vårt varma tack

av adolphson

Ännu trillar det in analoga och virtuella brev och gåvor till cancerfonden. Ännu får jag spontana kramar, hälsningar, omtankar och vänliga ord. Ännu faller mina tårar.

Ibland låtsas jag att hon bara varit bortrest ett tag i jobbet och att jag genast måste röja upp efter mig och flickorna så hemmet åter blir trivsamt inför hennes hemkomst. Jag tänker att jag alldeles strax ska sms:a en fråga om tåget är i tid, jag ska välja ett riktigt gott vin, köpa blommor och överraska med att redan ha tänkt på något i vårt gemensamma liv som är viktigt för henne men egentligen inte för mig. Jag ser fram emot stunden när vi tillsammans dricker vinet och pratar – så där som vi alltid gör. Jag är glad. Jag längtar.

Snart nog gör sig dock verkligheten påmind. Det blir som vanligt till Landskrona.

Idag har jag sålt en skrymmande utomhusmöbel till ett ungt par från Hedemora. Varför? Tja, winter is coming. Trots att jag förlorade flera tusen kronor på affären kändes det bra – de såg så glada ut när de åkte, det unga paret och ett ungt par med framtiden för sig är alltid något glädjande.

Jag tar ändå inte med mig möbeln dit kosan snart styr. Någon som är intresserad av en gräsklippare?

Jag har en strategi när jag är på jobbet. Jag sätter mig ofta i den allmänna kafeterian så att alla kan se mig, komma fram för få hjälp, handledning eller kanske bara språka en stund. Igår var det faktiskt några elever som kom fram och tackade mig för att jag överhuvudtaget var på jobbet. Sådant värmer. Också några kollegor tyckte det var starkt av mig att orka jobba.

Jag förstår ju att de menar väl, och jag blir glad för omtanken, men sanningen att säga känns alternativet att inte vara på jobbet särskilt tilltalande. Jag mår bra av att undervisa, och det är ju det här som jag gör, tänker jag där i skolkafeterian. Stanna hemma gör knappast saken bättre.

Jag tänker på våren 1995.

Jag har nog aldrig varit lyckligare än då. Visst, man blir ju lycklig på ett andra sätt, senare i livet, när barn och annat kommer och verkar. Men då, 1995, var jag och Malin ute och snurrade runt i Uppsala. Vi var sedan en tid ett par och vi hade så otvunget mysigt och roligt tillsammans. Vårt gemensamma liv var så självklart redan från början. Hela tillvaron präglades av nykär romantik och ungdomlig bekymmerslöshet. Så underbart det var. Det kändes som att jag verkligen hade hittat hem i tillvarons stora okontrollerbara tombola.

Särskilt en kväll i maj minns jag. Vi hade (ännu) en utekväll på nationerna och stuffade till låten Breakfast at Tiffany’s – en one hit wonder av gruppen Deep Blue Something. Vi tyckte låten var lite rolig, om än inte särskilt bra, eftersom den handlar om ett par som är nära att göra slut eftersom de inte har någonting gemensamt. Men han vill egentligen inte så han börjar fundera över om de inte trots allt ändå har något gemensamt att bygga vidare på. Han kommer på att de båda gillar filmen Breakfast at Tiffany’s och försöker övertala henne att detta faktum är tillräckligt för att reda ut alla problem och börja om.

Låten passade oss – fast tvärt om. Vi var ju så himla olika, Malin och jag. Ändå var vi övertygade om att vi ville ha varandra. Det var det vi kom på den där våren och efterföljande sommaren. Visst, vi hade V-dala Nation som vår gemensamma variant av Breakfast at Tiffanys – men i övrigt var vi varandras motsatser.

Hon, en person med hög integritet, ofta på gränsen till introvert, även om hon gillade socialt umgänge. Jag, Istället på gränsen till sjukligt utåtriktad. Hon, ordningsam och oerhört välstrukturerad och planerad. Jag, inte så mycket av den varan (möjligen planerad, dock, men av andra skäl än hennes) ja, så där kan jag mata på. Den där sommaren rätades alla frågetecken ut av sig själva och förvandlades till utropstecken. Jag åkte senare till henne i Jämtland (hon sommarjobbade på Vildmarkståget och hon kom därefter till mig på Styrsö utanför Göteborg (jag sommarjobbade på Styrsöbolaget).

Hon hade sina sätt att visa hur hon kände medan jag uttryckte min kärlek på två sätt. Dels spelade jag ofta hon och han ur Trollföljten för henne. Och dels myntade jag de smått bisarra orden, jag hade väl hört det i någon film eller så: i wanna grow old with you and shit. Varvid hon skrattade sitt fantastiska skratt.

Därefter var vi aldrig ifrån varandra någon lägre tid. Vi flyttade in i hennes studentrum, utan att egentligen diskutera saken och tog det därifrån. Man behöver ju inte vara någon större stjärnpsykolog för att räkna ut att detta är orsaken till att jag hela livet haft en sådan nostalgisk längtan tillbaka till Uppsala och V-dala Nation. Jag fick ju allt där: en utbildning, fantastiska vänner och jag fann den stora kärleken.

Jag känner bara värme när jag åter hör låten Breakfast at Tiffany’s. Min utbildning samt alla underbara vänner har jag ännu kvar. Men inte den stora kärleken.

Därefter kom resten livet. Tills hennes tog slut. Mitt eget avsked vilar jag trygg i. Tiden under sjukdomen, med cellgifter och elände, de sista veckorna, ja, allt. Det blev så bra det kunde. Den officiella delen av begravningen är det många av er som hjälpt till med. Bland annat prästen Petter, vår gamle vän från V-dala, vars griftetal här återges.

Den 11 april så orkade Malins kropp inte längre och hon avled på sjukhuset här i Falun. Och nu är vi här, tillsammans med varandra och tillsammans med Gud för att begrava henne. Vi är här för att ta avsked, minnas och för att rikta vår blick mot hoppet och tron. Malin saknas, marken gungar och cancer är skit. Den här dagen, Malins begravningsdag är en dag som inte skulle vara nu eller såhär.

Trots det, så är du och jag här och nu. Häret och nuet får vara fylld av många olika känslor och tankar. Och den här tiden, den här dagen, hanterar var och en på olika sätt. För här finns plats för gråt och ilska, tårar och tystnad. Här finns plats för varma minnen, tröst och skratt. Var och en bär också på sin egen berättelse och relation till Malin.

Att dela minnen och lyssna på varandra tar inte bort sorgen och saknaden, men kan göra det mörka mindre tungt att bära. Och när jag ser mig omkring i Kopparbergs kyrka idag, den 17 maj 2019 så är det också vackert. Vackert genom alla blommor, all musik och alla människor. Fredrik, Mina, Louise, Ulf och Margareta, syskon, anhöriga, släktingar och vänner vi har sorg. Mitt i vår vardagliga verklighet tog sjukdomen Malin ifrån oss. Någonting som delar tiden i ett före och ett efter. Ingenting kommer längre att bli som förut. Och vi kommer inte att glömma den här tiden eller den här dagen. Och jag tänker att du och jag inte får glömma det.

Och nu måste vi hjälpas åt att låta omtanke och kärlek flöda över. Vi måste be om mod och styrka att komma igenom. Vi måste hjälpa varandra när vi står uppgivna av förtvivlan och med frågor utan svar. Vi behöver tro på att kärlek och livskraft kan få växa ur det svåra. Det kan gå, tillsammans med varandra och tillsammans med Gud. Vi är här för att vi är ledsna och saknar Malin. Vi är här för att få uttrycka tacksamhet för allt det som Malin betytt, som maka, mamma, dotter, syster, släkting, arbetskamrat och vän. Och vi är här i allt det sorgliga och vackra för att Guds löfte är: Att Malin har det bra nu. Att hon finns på en plats där ingen sjukdom finns. För mitt bland tårar och sorg. Så finns Guds löfte om att Malin finns med, på ett annat sätt och på en annan plats.

Kanske är Malin på samma gång bortom de vackra jämtländska fjällen och lika nära som vårsolens värme på kinden. Malin är på samma gång, bortom tonerna i körmusiken och bland sångerna i V-dalas trapphus, och nära som fnisset som bubblar upp när vi minns hennes skratt. Bortom och ändå nära. Ledsen och ändå fylld av varma minnen. Marken gungar och ändå står vi tillsammans i den verklighet och vardag som fortsätter trots allt. Malin är på samma gång för alltid saknad, men aldrig någonsin försvunnen.

Vi är här för att ta avsked av Malin, minnas henne och för att rikta vår blick mot hoppet och tron. Alldeles strax ska jag lägga tre skopor med jord på Malins kista, tre skopor som kanske kan bära tre vardagliga och ord och säga hej då Malin, tack så mycket och vi ses igen. Låt oss be.

För allt är jag så väldigt, väldigt tacksam. Jag är också, trots allt, glad för den smärta jag känner eftersom den vittnar om våra många år tillsammans präglade av kärlek. Tänk, funderar jag, om jag inte känt någonting alls efter hennes död? Tänk om jag känt lättnad? Jag vill inte med denna text försöka idealisera vårt liv, nej, jag vill bara berätta hur jag känner. Visst hade också vi våra ups and downs, precis som alla andra. Men att över tid leva i ett slentrianmässigt, kanske till och med kallt, förhållande måste kännas fruktansvärt. Då levde jag hellre ensam.

Flickorna har naturligtvis också märkt den oerhörda vänlighet människor visat oss. På den lite räddhågsna frågan hur länge omgivningen kommer fortsätta göra det kändes det så fint, tryggt och bra att utan omsvep kunna svara dem att det är så här människor faktiskt är. Det finns inte bara ondska, elände och övergrepp i världen, nej, det finns också stor värme, kärlek och en oändlig godhet.

Gå ut i världen, mina kära flickor, ta den i besittning, insup den, bejaka den. Lev i den. Var precis lika goda mot världen som världen varit mot er. Så säger jag till mina barn som just förlorat sin mamma – och jag kan backa upp orden med empiri.

Detta får bli mitt officiella tackkort. Byrån gav mig förvisso en bunt att skicka, men antalet förslår inte på långa vägar. Tar jag med alla insatser, hälsningar från när och fjärran, gåvor till cancerfonden, brev, hembakta kakor och bröd, biocheckar, blommor, glassogram, erbjudanden om köttbullar och lasagne, kramar, fixande av begravning och minnesstund, ja allt, så handlar det om över tusen tackkort som måste skickas. Det går inte. Jag mäktar inte med det. För jag är så trött ända in i själ och hjärta.

Tro nu för den skull inte att jag är otacksam! Sprid gärna detta budskap till alla som inte är så internet-tillvända (eller som inte gillar min blogg/hemsida) men som ändå måste nås av vår tacksamhet.

Detta är vad jag vill säga.

För all omtanke, vänlighet och kärlek som visats oss i den svåraste bland livets alla stunder och ögonblick vill vi verkligen tacka, våra döttrar och jag. Det har betytt mer än vi kan uttrycka i ord. Jag har faktiskt funnit de vackraste ord som finns – men de räcker liksom inte till. För hur ska man kunna tacka för det otackbara? Hur ska man med vackra ord kunna beskriva något som inifrån och ut är så obeskrivligt vackert som den hjälp och det stöd ni visat oss? Hur ska man inom ett begränsat utrymme uttrycka något som är oändligt och hur kan man med ord värdera det ovärderliga?

Den som låter sin inre stjärna lysa för andra är i sanning en verklig människa. Och detta är det vackraste som finns.

Tack.

Fredrik, Mina och Louise.

Och Malin, är vi alldeles säkra på.