Möjligen är man inget annat än en likblek skugga ställd mot en färggrann gran full av liv.
Man kan härdas av tillvarons hårdhet. Klä stenhjärtat i rustning. Samtidigt går vi genom rosengården hand i hand. Det är svårt att röra sig i rustning. Därför: Free your mind. Njut av promenaden.
En gång i rosengården
Tillvarons dån ljuder ofta starkt men i rosengården avtar det och tynar bort. På kvällen är jag trött och när mörkret faller går jag till sängs. Det känns en stund som att jag är ensam ute på havet medan tillvarons mörka kust driver allt längre bort. Jag tänker att det måste vara förfärligt att ha ett hjärta av sten. Ingen har nog det, egentligen. Eller iallafall ytterst få. Jag somnar.
Jag vet att det är din favorit. Därför valde jag den. Orden är min yngsta dotters och förklarade hennes låtval på konserten. Jag lyssnade och världen rämnade. Astrid Lindgrens bok ”Mio min Mio” handlar om vänskap, kärlek och tillhörighet som medel att besegra det onda i livet. Eviga teman. I berättelsen är ondskan gestaltad som Riddar Kato. Ledmotivet till filmen, som Dotter 2 framförde på esteternas konsert, skrevs av Benny Andersson och Björn Ulvaeus 1987. Den låg länge på Svensktoppen. Orden blir ibland stora men med tanke på vad jag och mina barn gått igenom tog sig framförandet sig igenom rustningen och tinade mitt hjärta av sten.
Genom rosengården Med de silverpopplar Går jag med min fader, håller hårt hans hand Och från det högsta trädet Hör jag en ensam fågel Sjunga om det grymma, landet utanför Och mitt hjärta darrar när min faders röst jag hör Mio, min Mio
Över rosengården Börjar det att skymma Och jag ser min fågel Svinga sig mot skyn På sina breda vingar Flyger den rakt mot himmlen
Det sköna passerar hastigt mot himmelen. Allt, såväl lycka som olycka, reduceras till små korta ögonblick. Det gäller att sortera, navigera och prioritera bland dessa ögonblick. Att stanna upp. Men det är svårt, så väldigt svårt, och aldrig blir man färdig.
På morgonen vaknar jag utvilad. Solen målar en främmande kust i guld. Vi är fortfarande friska, det är allt som betyder något. Upplevelsen av att vandra hand i hand genom såväl öken som rosengård borrar sig igenom den hårdaste rustning, tinar hjärtan av sten.
Till syvende och sist är man inget annat än en likblek skugga ställd mot en färggrann gran full av liv.
Kan ett barn vara galet? Aldrig kunde jag föreställa mig att mitt eldprov, min stora uppgift i livet, skulle bli att ensam lotsa mina barn från barndomen till vuxenlivet. Det är visserligen en realitet för många, ändå kunde jag aldrig föreställa mig det för egen del.
Vi är alla trollkarlar. Och därför måste vi vara försiktiga med vilka framtida människor vi skapar. Vadå skapar?! Likaledes bär föräldrar ansvaret för hur deras barns kommande liv gestaltar sig. Jo, men så har det väl alltid varit?
Dagens lärlingar är morgondagens trollkarlar
Goethe skrev 1797 den sedelärande berättelsen trollkarlens lärling. Berättelsen handlar om en gammal trollkarl som för ett tag lämnar en ung lärling att ansvara för verksamheten. Lärlingen vill, så som ungdomen ofta plägar, underlätta det tråkiga vardagslivet och använder därför en av trollkarlens hemligheter för att få en kvast att hämta vatten åt sig. Men lärlingen vet inte hur man stoppar kvasten, tänkte inte på det, vilken fortsätter hämta mer och mer vatten. Översvämning hotar och i panik tar lärlingen en yxa för att hugga sönder kvasten men försöket är fåfängt – han delar den i tu vilket istället ger två kvastar som hämtar ännu mer vatten. Sensmoralen är att aldrig åkalla krafter man inte kan kontrollera.
Berättelsen är tillämpbar inom en mängd områden. Inom föräldraskapet, inom lärarens yrke, inom politik och vetenskap. Det handlar om en situation där någon experimenterar eller hanterar krafter, tekniker eller processer som hen inte riktigt förstår eller kan kontrollera – vilket i sin tur riskerar att leda till oväntade eller farliga konsekvenser. Utvecklar vi teknik (exempelvis AI eller genteknik) utan att noga övervägt konsekvenserna kan resultatet bli ödesdigert. Likaledes om vi fattar beslut utan att vi förstår de långsiktiga effekterna. Även vilken typ av utbildningssystem ett samhälle har och vilket ansvar man tar som förälder får stora konsekvenser för framtidens vuxna.
The next generation
Min filosofi går ut på att hjälpa eleven att utveckla förmågor som hen genom livet alltid kan lita och falla tillbaka på. Lära sig konsten att formulera sig. Inte enbart reproducera kvastar (fakta) utan även ett dra egna slutsatser. Att tro på sig själv. Var ingen robot – däremot ditt eget kraftverk. Lev. Så säger jag lite klyschigt. Jag tror inte på marknadsskolan, jag tänker att vi genom den satt igång något som kan få oanade konsekvenser. Utbildning är inte liktydigt med företagande.
Flickorna fick här förleden fira ännu en mors dag utan sin mamma. De klagade lite galghumoristiskt över det. Mitt förslag, att istället fira två fars dag, avslogs emellertid utan pardon på familjerådet. Med humor slår man världen med häpnad. Förlora aldrig din godmodighet eller din humor, nyttja inte andra droger än (möjligtvis) alkohol och bli inte ihop med en idiot (men en bilmekaniker eller hantverkare vore super), säger jag till flickorna. Min filosofi som förälder går ut på att hjälpa dem att utveckla förmågor som de genom livet alltid kan lita och falla tillbaka på. Lära sig att formulera sig. Att tro på sig själva. Var ingen robot – däremot ditt eget kraftverk. Lev. Ha kul.
Jag går igenom 1970-talet med eleverna. Förutom magisterns födelse såg detta årtionde allehanda storartade ting. Som flourtanten exempelvis. Uppgiften för dagen blir att analysera just flourtanten. Vad säger denna företeelse om ett samhälle? Jag drömmer mig plötsligt bort, zoomar ut, till ett klassrum på Södra skolan där trettio barn i början av 1980-talet samfällt och tålmodigt gurglar flour under en barsk flourtants bastanta överinseende. Tänk att få bli flourtant, att ha den titeln på visitkortet.
Jag ansågs vara ett galet, i stort sett omöjligt barn. ”MBD-unge”, var inte sällan tillmälet, sådant var okej att säga på 1970-talet. Man rekommenderade mina föräldrar att ta mig till barnpsykolog. En hygglig karl med skägg, pipa, gabardinbyxor, manchesterkavaj och gulbrun skjorta. Men han fann inget fel. Ett förvisso livligt men glatt barn, löd hans dom. Och jag har trots allt vuxit upp till en rätt rimlig vuxen. När jag i tonåren konfronterade pappa om saken svarade han att ja, det där var inte bra. Jag borde ha trott och litat på mig själv och mamma. Och på dig. Men det är en erfarenhet – för oss alla. Ska vi spela pingis? Det hela sticker ut som en lite komisk detalj under min uppväxt. Jag fäster ingen vikt vid det utan tänker istället på pappas fullständigt briljanta trollformel: jag tar ingen kritik nu, återkom när han är vuxen. Han var förvisso något av en trollkarl, pappa, men det är å andra sidan alla.
En trollkarl och hans lärling
Många håller inte med mig. Men jag utgår alltid ifrån att eleverna och flickorna inte har fel, utan att om saker inte är som de ska är det något som stör. Det gäller att vifta med trollspöet för att trolla bort störningsmomentet. Inom utbildning och i föräldraskap sätter vi ofrånkomligen igång krafter vi inte kan förutse konsekvenserna av. Men rätt hanterat kan resultatet bli enastående. Man kan aldrig kontrollera ett barns utveckling eller en elevs lärande, nej, man bör inte ens försöka.
Varje dag går jag igenom mitt eldprov. Ibland går det bra, andra dagar inte. Jag hoppas jag över tid består det. Det finns ytterst sällan genvägar.
Det finns tydligen två av mig. Så obehagligt. Jag kanske borde röra på mig? Skaka av mig min dubbelgångare. Men är det en yttre eller inre tvilling vi talar om? Nja, men det finns faktiskt två jag. Ett jag före Uppsala och ett efter, finns det iallafall. Mitt vuxna jag föddes i Uppsala. Jag fick allt där. En utbildning, vänskap, kärlek, ett liv. Och när resten av livet då och då går lite i moll så är det kanske inte så konstigt att jag i tanken återvänder dit.
Vilket struntprat. Man formas ju hela tiden. Kanske är det i Falun jag fått allt.
På den tiden jag tittade på tv-serier var Vikings en. Man kan väl säga att den spårade ur efter ett tag. Med visst nöje kunde jag dock konstatera att i serien var företeelser som betyder mycket i mitt liv, Kattegatt och Uppsala, gestaltade på ett helt annat sätt än verklighetens förlagor. Men ibland måste man kasta loss, i både fantasin och verkligheten, och det finns aldrig någon väg tillbaka. Vem vet vart vindarna bär.
En som följde i de verkliga vikingarnas sjöspår var Jonas Brunk, 1600-1643. Bördig från Sävsjö i Småland lyckades denne företagsamme man på krokiga vägar göra karriär i nederländska handelsflottan. Men resan tog inte slut där, han tog sedermera sin familj över havet till Nya Nederländerna och köpte en bit mark av ursprunglingsbefolkningen. Familjen Brunk blev därmed de första européerna som bosatte sig öster om Manhattan. Han lär förresten ha varit en bildad människa med tanke på det bibliotek han lämnade efter sig och blev för övrigt en betydelsefull person i kolonin. Han ändrade sedermera namnet till Bronck vilket gav namnet på den framtida stadsdelen The Bronx i New York.
Personen som tog emot min registrering för delegater på årsmötet för Folkrörelsearkivet i Dalarna flackade med blicken. Fredrik Adolfsson? Ja, svarade jag. Det är inget ovanligt att man stavar mitt efternamn fel. Här är jag! Du har ju redan registrerat dig? Du ska vara sekreterare på mötet. Eh, nej? Jag kom just och står här, svarade jag lika förvirrat. Och sekreterare på årsmöte, brukar man inte förankra sånt i förväg? Som det visade sig hade jag en namne på samma möte. Vad är oddsen? Denne Fredrik har en facklig bakgrund och hade, berättade han när vi under stor munterhet till sist träffades, ofta utsått gliringar och smälek när jag skrivit insändare och debattartiklar i hans namn. Eller hans och hans – hursomhelst, slutet gott. Resten av mötet tillbringades i det tillstånd av den uppsluppna munterhet som endast tillfaller två personer med samma namn.
Ibland avundas jag en människa som endast är begåvad med samma efternamn som jag, nämligen min lillebror. Han grubblar möjligen inte lika mycket och har definitivt en mer pragmatisk inställning till tillvarons bergochdalbana än undertecknad. Får han en gingrogg och cigarr är han nöjd. Vad mer står egentligen att fika efter?
Två av oss
Vi har måhända alla ett janusansikte. När jag fantiserar om att återvända till Uppsala söker jag inte mitt unga jag, däremot mitt inre. Den jag egentligen är. Jag tror faktiskt det börjar bli dags att lätta ankar. Ta de grå skeppen. Snappa åt sig guldklockan och dra, som Mange sammanfattar det. Tecknen i skyn talar för det. Den dag vindarna bär seglar jag kanske åter mot Uppsala. Hem till Uppsala, bort till Uppsala.
I filmen Highlander är ett citat there can be only one. Oavsett om jag rör mig i Uppsala eller simmar i Kattegatt eller går runt gruvan är jag samma person. Lite äldre bara. Men man kan aldrig besöka Uppsala eller nedstiga i Kattegatt två gånger. Oavsett hur mycket man rör sig finns det bara en sanning: det blir aldrig som man tänkt sig. De måste förenas de två, mitt inre och yttre jag. Jag tror jag ska be Mange framföra sin patenterade version av ”två av oss”. Vad man än grunnar på då så får detta tankarna att skingras och man brister ut i ett kiknande gapskratt.
Två av oss
Nä, man får allt dras med sig själv. Och man måste förlåta sig själv. Trivas med sig själv. Jag är inte så tokig, ändå. Mange brukar säga att om jag varit tjej hade vi varit ihop. Jag, lyckans man. Jag, en clownfisk i svarta havet. Jag, vindarnas gud. Det finns alltid ett nytt öster om Manhattan. Eller öster om Eden. Skepp ohoj! Och kärlen finns överallt. I Falun, exempelvis. Staden jag fick allt i. Livet, genom min födsel. Ett arbete, två döttrar, vänskap och kärlek.
Det som en gång tog mig till Uppsala var nyfikenhet på livet. Den nyfikenheten finns kvar. Det är den som lyfter upp mig när tillvaron går i moll. Som Mange brukar säga: det som passerar är tid. Man bör inte ägna allt för mycket av den till att fundera vare sig framåt eller bakåt. Eller som jag brukar säga: min bästa tid är nu.
Jag befinner mig på gymmet, det är tidigt och jag är i stort sett ensam. Hopplösheten griper tag. Vad i hela friden gör jag ens här, och dessutom på denna okristliga tid? Plötsligt, medan jag överväger att istället backa ut ur gymmet och fly mot serveringens gräddhylla kommer jag att tänka på barberaren som förföljt mig genom livet.
Tid och plats är ofta avgörande i historien. Det är, oaktat att detta är fruktansvärda saker i händerna på vem som helst, exempelvis av stor vikt att atombomben utvecklades av amerikanerna 1945 istället för av tyskarna 1942. Att man själv var närvarande vid en aktuell händelse garanterar dock inte förmågan att återge eller minns det skedda korrekt. 2017 var vi på Sicilien, det var en fin resa, som jag minns den. Och jag borde ju veta för jag var där. Den sista resan familjen gjorde i full friskhet. I Palermo tittade vi in i operahuset där man aviserade kommande föreställningar av Barberaren i Sevilla.
Utanför operan i Palermo
Jag tyckte lite synd om Bulten i Bo. Jag minns honom från 1970-talet i berättelserna om Emil som en skrämmande figur och såg därför fram emot att, låt vara många år senare, äntligen få träffa honom. Familjen skulle besöka Astrid Lindgrens värld och jag berättade inlevelsefullt, jag kan ha överdrivit något, om Bulten för flickorna på vägen dit och ådrog mig därför något av Malins berömda irritation. Hon tyckte, till skillnad från mig, inte att Bulten var huvudattraktionen. Jag minns att det kändes orättvist att läxas upp över min uppfattning om Bultens storhet. Skämtet jag har en bult lös föll platt. Inte visste jag då att jag som tonårsförälder skulle uppleva något av den känslan varje dag. Det är som att bli utskälld på ett främmande språk.
En gång på AL:s värld träffade vi inte Bulten i Bo
När Kennedy skulle hålla sitt installationstal åkte han som seden bjuder tillsammans med den avgående presidenten, då var det Eisenhower, till Capitolium. För att hålla konversationen igång under färden frågade Kennedy vad Eisenhower tyckte om den nyutkomna bästsäljande boken the longest day som handlade om landstingen i Normandie under andra världskriget. Eisenhower svarade att han hade inte läst den vilket förvånade Kennedy. Eisenhower avbröt den pinsamma tystnaden som uppstod genom att säga att han inte behövde läsa boken: Jag var där.
För ett drygt år sedan såg jag och Ragna Barberareni Sevilla på Operan. Jag minns att jag såg den för första gången i Marseille 1991. Då satt jag på tredje raden a.k.a kycklingraden (la rangée du poulet). Den kallades så eftersom det kacklades så mycket där. Jag förstod inte riktigt språket men desto tydligare de diskreta harklingarna och höjda ögonbrynen. Prata inte. Lyssna. Nu stänger snart operan under överskådlig tid för renovering – jag undrar om vi hinner dit innan, Ragna och jag.
Vi var där
Sommaren 1974 åkte jag och mina föräldrar med båt till Helsingfors. Av oklar anledning tyckte mamma att jag skulle besöka en finländsk frisör. Denne skällde på mig för att jag hade svårt att sitta still under klippningen. Jag förstod andemeningen genom tonfallet men inte själva språket. Sedan tog vi tåget genom Finland över gränsen i norr till Sverige med slutstation Boden där farfar bodde. Mina tidigaste minnen består alltså av att bli utskälld på finska, att det var kallt i Luleälven och att det fanns mycket skog i Finland. Och, inte att förglömma, farfars löständer som iakttog mig i talande tystnad inifrån ett glas till hälften fyllt med vatten.
Bulten i Bo är en figur i Astrid Lindgrens berättelser om Emil i Lönneberga. Han är en rå, försupen typ som ofta ställer till med bråk. Bulten förekommer särskilt i Emil och griseknoen från 1973, där han gestaltas av Pierre Lindstedt. Namnet “Bulten i Bo” är möjligen inspirerat av en dikt av Gustaf Fröding, där en karaktär med samma namn beskrivs som en brutal och girig godsherre. Hade jag träffat Bulten på Astrid Lindgrens värld hade jag frågat varför han var så arg – för det undrade jag när jag såg filmen med näsan tio centimeter från tv-rutan.
Näsan tio centimeter från tv:n
Vi var där och vi förmedlar senare våra minnen. Men det var aldrig som det senare återges. Livet kan ibland kännas som en utskällning på ett främmande språk, och det enda man kan göra är att vara där. Eller så kanske man kan se livet som en komisk opera, ett lustspel om kärlek – som exempelvis Barberaren i Sevilla.
Vi träffade aldrig Bulten i Bo på Astrid Lindgrens värld. Jag hotade med att skriva ett argt brev och klaga men Malins irritation avhöll mig. Men vi var iallafall där och skapade minnen. Precis som presidenterna Eisenhower och Kennedy vilkas möten återges i otaliga biografier, som när jag reste med mamma och pappa runt Östersjön och när jag gick på operan i Marseille och senare i Stockholm. Tiden och platsen var avgörande, i det stora och det lilla.
Jag stannar kvar på gymmet trots att jag hatar det. Jag gör det för att jag inbillar mig att det ger mig livskvalitet i det längre perspektivet. Har jag inte fått lite fler och större muskler på sistone? Det borde väl jag veta, jag var ju där. Tur att jag kan ha Barberaren i lurarna.
Det är i dagarna tio år sedan min lillasyster Helena dog. Jag saknar henne. Cancerjävel. Sorgen är, för att låna Churchills ord, min svarta hund. Ibland springer den bort, ibland ligger den i mitt knä och gosar, ibland skäller den, ibland går den lydigt i koppel.
Namnet Absalom kommer ifrån Gamla testamentet och betyder översatt från hebreiska ungefär fader till fred. Fredrik betyder fredsfurste.
Fredsfurste
Det här måste du göra en stor sak av på bloggen! Viktor följer med glada tillrop min släktforskning. Låt vara på bekvämt avstånd –han vill se resultat, inte göra grovgörat. Ge mig adel och storslagenhet! Det är inte utan att jag förstår honom för släktforskning tar tid. Jag har i timmar irrat än hit, än dit genom digitala arkiv. Men jag vill göra grovjobbet. Detta är nämligen min nya hobby. Jag fastnar, fascinerad följer jag släkten bakåt i tiden. Fiskare, sjömän, bönder och lotsar möter mig på 16- och 1700-talen. Men också kapare och ostindiefarare. De flesta av släktingarna levde och verkade på Styrsö Tången, Vrångö, Donsö och Brännö. Den äldsta släktingen jag hitintills funnit i Södra skärgården är född 1580.
Jag förstår Viktors fråga. För det första som brukar fånga släktforskarens intresse är dels möjligheten att finna någon extra ordinär person, dels viljan att undersöka hur långt tillbaka i tiden man kan komma. Lyfter jag blicken så kommer, via nya släktled, några personer från fastlandet runt Göteborg, många fler från Hönö, Öckerö, Tjörn och Orust. Morfars sida verkar ta oss till Island på 1000-talet. Till den linjen får jag återkomma. Via mormor går ett spår från Styrsö söderut mot Skåne och Halland. Till sist får Viktor sitt napp – vi är släkt med danska högadeln! Vi är, låt vara på mycket långt håll, släkt med självaste Tycho Brahe!
Jag lyfter fram en annan av dessa prominenta släktingar. Axel Til Herlev Aagesen Thott, även känd som Absalon, var en dansk adelsman född omkring 1314 i Lund, alltså i Skåne som då tillhörde Danmark. Absalom, jag föredrar att kalla honom det, hann under sitt relativt korta liv med att bli utnämnd både svenskt riksråd och riddare. Hans säteri hette Härlov i Åsums och låg i Gärd. Idag är området en del av Kristianstads kommun. Absalom är blygsamt omnämnd i källorna. Han var son till Aage Tordsen Thott och Kirstine Kyrning. År 1343 fick han en gård belägen i Haragerlille av en viss Mogens Skaaning som kallade honom sin “gener” (ett uttryck som möjligen syftar på en familjerelation). Absalom var gift med Christence Pedersdatter Wirtenberg och de fick flera barn. Han gick ur tiden tidigast år 1343 som är sista gången han uppträder i källmaterialet. Det finns inga kända samtida porträtt eller avbildningar av honom då han levde under en period då porträttkonsten inte var etablerad i Skandinavien. Men jag tänker mig istället Viktor i högtidskläder.
En avlägsen adelsman?
Det förbryllar mig att Absalom var svenskt, och inte danskt, riksråd eftersom Skåne som nämnts tillhörde Danmark och Kalmarunionen inte infördes förrän 1397. Absalom slapp förmodligen uppleva digerdöden (om det inte var den som tog kål på honom) och måste som riksråd och högadlig rimligen befunnit sig i kretsen runt kung Magnus Eriksson. Kanske träffade han heliga Birgitta. Arkiven är knapphändiga. Jag hittar inget om vem eller hur Absalom var, vad som roade, oroade eller förargade honom, bara något ytterst lite om vad han gjorde.
Släkten följa släktens gång. Eftersom jag är släkt med den store Tycho är det naturligt att jag arbetar som lärare på ett naturvetenskapligt program. Heliga Birgitta har sina efterföljande i ett kloster i Falun någon dryg mil från mitt hem. Absalom betyder som sagt fader av fred och Fredrik fredsfurste. Viktor är döpt efter mammas morfar vars hus på Styrsö Tången ännu bebos av våra släktingar.
Det är tålamodsprövande att släktforska. Och jag inbillar mig att rätt många kan räkna adligt påbrå, bara man letar tillräckligt långt tillbaka. Så var det detta med Tycho Brahe. Genom de adliga förbindelserna är vår släkt på mormors sida faktiskt ingift i den danska grenen av Braheätten. Det måste självklart dubbel- och trippelkontrolleras men vid en första anblick verkar det så.
Tycho Brahe. Schysst frisyr. Visst anar man släktdragen?
Vi letar kanske efter storhet i det förflutna för att finna mening i våra egna medelmåttiga, obetydliga liv. Vissa nyttjar Netflix, andra religion och ytterligare några släktforskar. Men att släktforska är att leva bland de döda. De är alla döda. En tid är de saknade. Snart nog dras ett sträck av glömska över spåren vi lämnat efter oss. Alla dessa släktingar jag möter i det förgångna: sjömän, fiskare, lotsar, pirater, bönder och ädlingar – de var nog på många sätt som jag. De sörjde, älskade och saknade också under sin stund på jorden.
Jag saknar Helena, det behöver jag inte släktforska för att veta. I arkiven finns nämligen inga uppgifter om hennes glittrande blick, underbara humor och fantastiska skratt. Det har gått tio år och sorgen är min svarta hund.
Tycho Brahe, född 1546 på Knutstorps borg i Skåne (då en del av Danmark) död 1601 i Prag, var en dansk astronom, astrolog och alkemist. Han är känd som en av ytterst få som upptäckt en supernova i Vintergatan.
Varför är du så noga med hur vi pratar, pappa Låt din röst alltid stå över ett sammelsurium av gny, svarar jag. Populisten kan tillåta sig vilket tonläge och uttryckssätt som helst. Demokraten måste inte men bör vårda sitt språk.
Populism kommer från latinets populus som betyder folket. Det kan ju låta bra men populism utgör ett hot mot demokratin, är dess motpol och leder på sikt till dess undergång. Och det oaktat om den kommer från höger eller vänster. Varför, kan man undra. Jo, allt handlar om hur vi kommunicerar. En populist utmärks kanske tydligast genom anspråket att vara den ende som representerar folket och synsättet att alla som inte håller med är folkets fiender. En sådan inställning omöjliggör på sikt det demokratiska samtalet.
Jag är folket, vilka är ni? Detta lär Turkiets, ja vad ska vi kalla honom? Ledare?, Erdoğan sagt till sina politiska motståndare. Staten, det är jag myntade redan Solkungen på sin tid. Amerika ska i våra dagar genom en människa mäjkas great, i Kina, och Nordkorea pratas det ständigt om folket, i Brasilien, Ungern och Polen likaså. I Sverige firar Åkesson tjugo år på SD-tronen. Alltid är det en rejäl karlakarl som lanserar sig som folkets man.
Det kan vara svårt att bemöta den typ av argumentation som populisten anslår. Hur kan någon definiera sig som ”folket”? Inte så märkligt, egentligen. Det har återkommande skett sedan nationalismens födelse, både nazister och kommunister menar sig representera folket och deras ledare ses som den ende som kan uttyda folkviljan.
Demokrati är, och måste vara, något komplicerat. Diktatur är å andra sidan enkelt. I diktaturer lyder alla tyst och utan förbehåll. Tågen går i tid annars skjuts någon. Demokrati kan liknas vid ett samtal med många deltagare där många talar samtidigt och inte sällan i munnen på varandra. Det kan vara svårt att följa med i och förstå samtalet. Det är ständigt många nya perspektiv att förhålla sig till.
I diktaturer hörs enbart en hög röst. Diktaturer ser folket som en enhet som styrs av en stark ledare som uttolkare av folkets vilja. Om folket trots allt vill något annat än ledaren anses de lurade. Förstår inte sitt eget bästa. Allt är således enkelt i diktaturer. Den som stödjer ledaren är en del av folket, den som inte stödjer ledaren är det inte och kan behandlas hursomhelst.
Demokratin ser inte folket som en enhetlig enhet med en vilja. Den ser folket, om nu något sådant ens existerar – befolkning eller medborgare är kanske bättre ord – som bestående av olika grupper, åsikter, viljor och representanter där ingen har rätt att utesluta någon annan. Det är det som gör demokrati till ett pågående samtal. En röst ger inget samtal, det ger diktatur.
Samtidigt innebär inte demokrati att flest vinner utan man måste ha tillägget att många röster tillåts. Om vi reducerar demokrati till tanken att flest vinner kan det gå som vid Hitlers maktövertagande. Dessutom hålls val också i diktaturer. Riggade, skenbara val vilka behövs för att uppehålla illusionen av demokrati. I verkliga demokratier fattas ofta dåliga beslut. Felaktiga, eller beslut som enbart gynnar vissa. Men det finns mekanismer för att rätta till dem. En fri opposition, exempelvis. Ett fritt kulturliv och oberoende institutioner. Att ge sig på samhällets institutioner, utbildningsväsende, kulturliv, och journalistik är populistens väg mot att undergräva demokratin. Det är vad som just nu sker på många håll i världen och det finns tendenser också i Sverige. Hur vi pratar och vilka som tillåts komma till tals är avgörande. Både för den enskilde och för… ja, folket.
Ett kort tal, hans sista, av den republikanske presidenten Ronald Reagan. Det handlar om storhet och om folket. Det är lysande. Jag hoppas vi får se presidenter av den kalibern igen. Lyssna här, det tar inte lång tid.
Vårda ditt språk, det är det enda du har kvar när de tagit ifrån dig alltannat brukar jag säga till mina barn och elever. Populisten kan tillåta sig vilket tonläge och uttryckssätt som helst. Demokratin måste vårda sitt språk. Som man pratar får man svar.
Va, är jag från Brännö? Eller Turkiet? Eller Amerika? Jag som trodde att Dalarna eller Styrsö var mitt ursprung.
Jag är en främling som är hemma. Fast borta. Två och en halv vecka på Styrsö. I april.
Ursprung, påsken 2025
Jag har via släktforskning fått en uppdaterad rapport angående min genetiska härkomst. Den kompletterar bilden jag redan har: att jag är född i Falun med en pappa från Boden och en mamma från Styrsö. Flickornas mamma föddes i Jämtland och deras morfar i Stockholm. Ragna är från Gästrikland med rötter i Dalarna. Hoppar man tillbaka ytterligare en generation för var och en av oss är den geografiska spridningen total. Så fortsätter det genom myriader av spår in i förflutenhetens dimma.
Jag bad AI skapa en bild av hur jag kunde sett ut om jag varit någon ur Siouxfolket. Det gjorde AI men först efter att läxat upp mig för att ha använt ett daterat, stereotypiskt, nedsättande och för att inte säga rasistiskt sökord. Å andra sidan tror jag AI också gjorde sig skyldig till något av ett övertramp.
Jag som Sioux enligt AI
Ragna säger ibland att jag får för mycket tid att tänka på Styrsö och att det inte alltid är bra. Man måste komma ihåg varats olidliga lätthet också, menar hon.
Alla människor är ut- respektive invandrare och därmed en blandning av ursprung, arv, sociala omständigheter och miljö. Hur svårt kan det egentligen vara att inse att vi är en mänsklighet som bor tillsammans på en planet? Att ingen har mer rätt till en viss plats än någon annan? Att vi inte är mer än några ytterst tillfälliga besökare, här, där, nu och kanske sen. Inte en särskilt svår insikt, måhända. Vi har faktiskt redan tillräcklig kunskap om både oss själva och planeten, det är inte där skon klämmer.
Mina, Louise, Elinora, Lykke och Ragna. Modern family.
DNA ljuger inte men har heller inget med geografisk hemvist att göra. Jag är enligt de indelningar genetiken gör 50.1 procent svensk, 29,9 procent norsk, 16,5 procent finländare, 2,2 procent dansk och 1,3 procent engelsk. Jag är lite förvånad över den blygsamma delen danskt påbrå för jag gillar ju både öl och korv (AI rynkar nu irriterat pannan). Men så här har det inte alltid varit. Det hela är en process. Från början, verkligen från början, var jag 48 procent europeisk jägare och samlare och 28,6 procent av mitt ursprungliga jag anatolisk (den asiatiska delen av Turkiet), 22,4 procent är kaukasisk (bergsområde mellan Svarta havet och Kaspiska havet, där länder som Georgien, Armenien, Azerbajdzjan och delar av Ryssland ligger) och 1 procent östsibirisk jägare och samlare. Det verkar rimligt, jag gillar ju riktig vinter (AI suckar uppgivet).
Slutsats? Människan har alltid vandrat. Vi rör på oss men lämnar också något av oss kvar.
En glödlampa i havet
Läsning, löpning, bad, havets läckerheter, promenader i solnedgången och ett stycke golfbilshaverifår mig att inse hur privilegierad jag är.
Drygt sextusen år f.v.t stretade alltså mitt DNA på i sitt anletes svett som östeuropeisk jordbrukare men under de första århundradena e.v.t hade läget ändrats: då var jag istället drygt 58 procent german, 26,8 procent brittisk kelt och 12,6 procent baltoslavisk och centralsibirisk. Fascinerande nog utgörs 0,2 procent av mitt genetiska jag också av ursprungsbefolkning i Nordamerika. Jag kan vara släkt med Sitting Bull! Hoookahey! Ned med blekansiktet med gula håret i vita huset!
Flickorna flänger in till Göteborg. När jag var liten åkte vi in en gång – till Liseberg. Å andra sidan besökte vi under min uppväxt enbart Styrsö på sommaren. På självaste påskafton åkte de hem med motiveringen att påsk ändå inte är en riktig högtid. Människan har alltid vandrat. Särskilt tonåringar.
I slutet av antiken och tidig medeltid hade jag blivit mer germansk, 86 procent, med inslag av slaviskt och baltiskt DNA. Strax innan Gustav Vasa besteg tronen var jag dessutom 11,6 procent fransman, lite balt, en del kelt, ungrare och, låt vara ytterst lite, mongol. Det är kanske därför jag gillar råbiff och visst har jag alltid älskat att känna vinden i håret från hästryggen (AI stirrar klentroget på mig).
Hej, Fredrik! Det är så trevligt att läsa när du skriver om ön. Jag tar med det till min faster som kände din mamma! Faster har ju inte internet, vetu.
Jag har i dagsläget över 40 000 genetiska släktingar runt om i planetens alla hörn: Europa, Asien, Sydamerika, Nordamerika, Latinamerika och Afrika. Från Färöarna till Azerbajdzjan, Guatemala och Japan, finns de. Och det är ändå bara de som gjort som jag och anmält sitt DNA (AI ser påtagligt självbelåten ut).
En familj där ingen är nära genetiskt släkt.
Ragna trivs bra i Styrsö Sandvik – men så är hon ju från Sandviken också
Vad gör jag med insikten att vi alla är invandrare och tillfälliga besökare? Ja, dels tänker jag att man inte ska, eller ens kan, låsa in vare sig liv, sinne eller själ i en formulering att ett visst område ska mäjkas great. Det är helt enkelt inte möjligt att åstadkomma storhet på det viset. Sedan tänker jag att man alltid bör ge människor en chans oavsett bakgrund för det är att vara öppen för livet som sådant. Klyschor? Tja, det ligger i betraktarens öga.
Vi sitter alltså på kunskapen. Men kunskap är inte liktydigt med vishet. Vi har kunskap om både genetik och klimat men fattar ändå inte alltid beslut som förhindrar vår arts och planets undergång.
Man ångrar aldrig ett bad
Men du förstår ju vad jag menar, AI. Det skulle gå snabbt. Nej. Du har rätt. Det finns inga ursäkter för daterade stereotypiska, nedsättande och rasistiska sökord. Det är ju faktiskt hela tjocka släkten det handlar om. Alltid är det på det viset. Men det var du som gestaltade mig som du gjorde. Efter mycket tjatande om aktualitet – var detta det bästa du kunde åstadkomma?
AI gestaltar mig som sioux 2025
Ursprung. Börge Börgesson föddes 1580 på Brännö och var lots. Han var gift med Anna som föddes 1589. Längre tillbaka har jag inte kommit i släktforskningen, än. När jag senare fortsätter på farmors sida så vet jag redan att jag kommer att finna samiskt påbrå. Att jag är en liten del sioux samt mongol var däremot en nyhet, tänker jag förnöjt i fåtöljen i huset i Halsvik, Styrsö. Snart reser jag hem till Dalarna igen. Eller hem och hem. Dit.
Jag använder tjänsten MyHeritage för släktforskning
Fotnot
Min gamle vän Björn lanserade följande teori om mitt sioux-dna:
Kan det vara så här att folk av Lenapefolket har fått barn med Siouxfolket? Män i Nya Sverigekolonin som grundades på 1600-talet fick barn med Lenapekvinnor – till fasa hos vissa präster. Barnen kom i regel inte att leva i kolonin utan hos Lenape. Att vara en Lenape räknades på mödernet, alltså en slags materikal kultur.
Läget var spänt i Jerusalem påsken år 33. Flera uppror hade ägt rum mot den romerska ockupationsmakten och ståthållaren Pontius Pilatus hade hårt slagit ner dessa. Särskilt var Pilatus på sin vakt mot karismatiska kungapretendenter och olika sorts predikanter som kunde uppvigla folket – Johannes Döparen hade nyligen avrättats.
Den romerske ståthållaren i Jerusalem vid tiden för Jesus är, tack vare Bibeln, välkänd. Han var allmänt avskydd och ansedd som en aggressiv tyrann ökänd för att vara mutbar, våldsam, nyckfull, genomföra ändlösa avrättningar samt sin allmänt vildsinta grymhet. Till och med medlemmar ur den kungliga familjen (dynastin Herodes var själva inga duvungar direkt) såg honom som grym utöver det vanliga.
Pontius Pilatus
Vid påsk var det den populäre Jesus tur att ställas inför skranket. Berättelsen om hur han förråds av Judas (som får betalt för att sälja information om var Jesus befann sig) och grips i Getsemane är välkänd. Efter visst tumult fördes Jesus om natten (för att undvika uppmärksamhet) till templets överstepräst Kajafas. Oturligt nog så sammanföll den romerska ockupationsmaktens och det judiska religiösa ledarskapets intressen att göra sig av med Jesus, bland annat därför att han i sina predikningar utmanat båda grupperna.
Mitt i natten förhördes Jesus av Kajafas. Viktiga frågor ställdes. Hade han verkligen hotat att riva templet och bygga upp det igen på bara tre dagar? Och menade han att han var Messias, frälsaren? Länge vägrade Jesus svara på frågorna men yttrade till sist: Människosonen ska sitta på maktens högra sida och komma på himlens moln. Därmed var saken klar, menade Kajafas och de runt honom. Jesus hade hädat och skulle dömas till döden. Han skickades vidare till Pilatus. Denne ville dock bringa klarhet i hur stort hot Jesus egentligen utgjorde och frågade Du är alltså Judarnas kung? och fick svaret Du själv säger det. Pilatus ordnade därefter en gemensam rättegång mot Jesus, mördaren Barabas, två tjuvar och (möjligen) flera andra upprorsmän. Pilatus erbjöd som en gest av god vilja att frige en av fångarna och folkmassan föredrog Barabas.
Den här delen av berättelsen verkar tveksam eftersom det vanliga var att Rom utan pardon lät avrätta upprorsmän, helst om de liksom Barabas mördat. Jesus dömdes till korsfästelse men Pilatus sköljde (enligt evangelisten Matteus) symboliskt sina händer och menade sig oskyldig till den här mannens blod. En förklaring till detta kan vara att Pilatus var rädd att någon av alla profeter eller kunga-wannabees som ständigt dök upp faktiskt skulle vinna folkligt stöd och bli till ett verkligt hot. Jesus var som sagt populär. Bibeln antyder att Pilatus på något sätt skulle känt på sig Jesus gudomliga ursprung och uppsåt men givet Pilatus omvittnade karaktär i övrigt förefaller detta osannolikt.
Den kristna historien har ofta pekat ut det judiska prästerskapet som skyldiga till Jesus öde men dessa kunde själva utfästa dödsdomar om de så önskade, utan att dra in romarna. Det finns därmed anledning att tvivla på den etablerade bilden och istället anta att processen mot Jesus var en rent romersk operation. Även påföljden, korsfästelse (nedan), talar för det. Först piskades Jesus med en läderpiska som var försedd med spetsar av ben eller metall – en metod som ofta ledde till döden. Sedan leddes han och hans medfångar iväg, svårt blödande efter piskningen, med en skylt med texten Judarnas Konung. Detta skedde antagligen fredagen tredje april år 33. Jesus bar som brukligt korset själv (men fick hjälp en bit på vägen av en viss Simon från Kyrene) till avrättningsplatsen Golgata (Golgata betyder skalle på arameiska) en plats som låg belägen strax utanför staden.
Jesus får hjälp med korset
Väl framme erbjöds Jesus vin med myrra för att bli lugn strax innan korsfästelsen men avböjde detta. Han spikades fast på korset som restes upp mot en påle. Man fäste skylten ovanför huvudet på honom. Korsfästelse var ett vanligt förekommande romerskt straff (och metoden var gammal och välkänd redan på Jesus tid) tänkt att förnedra och avskräcka. Straffet innebar en plågsam död där dödsorsaken lika gärna kunde vara värmeslag, hunger, törst, chock eller kvävning. Arkeologiska fynd i utgrävda gravar visar att man, för att offret inte skulle förblöda, spikade fast vederbörande genom underarmarna (inte genom handflatorna) och i fotlederna. En korsfästes naken: männen framvända och kvinnor bakvända. Det gick att styra hur långsamt en dömd skulle avlida. Genom en liten hylla placerad under skinkorna och fötterna kunde man överleva i flera dagar. Tre, exempelvis. Skulle offret istället dö fort krossade man benen så offret kvävdes snabbt.
Bödlarna (i det här fallet romerska legosoldater från Syrien och Grekland) kunde alltså förlänga eller förkorta pinan men i fallet Jesus ville Pilatus inledningsvis visa hur det gick om man trotsade Rom. Tiden gick och Jesus fiender kom till Golgata för att håna och skratta åt honom. Hans närmaste, Maria från Magdala, hans mamma och den lärjunge Jesus älskade mest (som har antagits varit hans bror Jakob), kom också. På kvällen sa Jesus att han var törstig och man blötte en svamp med surt vin och sträckte upp på en isotopstjälk. Efter ett tag tycks Jesus förtvivla och ropar: min Gud min Gud varför har du övergivit mig. Ytterligare en stund senare säger han till Jakob: Där är din mor och bad honom ta hand om henne. Om det rör sig om Jakob och denne är hans biologiske bror så känns yttrandet logiskt. Plötsligt utbrister han: det är fullbordat och förlorar medvetandet.
Pilatus är vid det här laget stressad. Det är stora folkmassor i rörelse i Jerusalem (det är ju snart påsk och sabbat) och flera upprorsförsök har som sagt redan kvästs. Han vill nu snabba på avrättningen. Soldaterna får order om att krossa benen på de andra men Jesus verkade redan död så de sticker honom i sidan med spjut. Kanske var detta den faktiska dödsorsaken. De anhöriga och anhängare till Jesus fick tillstånd att snabbt begrava honom i en grotta så som seden var. Kroppen parfymerades och lades i en svepning. Idag ligger Den Heliga Gravens Kyrka på platsen och sannolikt på den korrekta platsen då lärjungar snabbt började samlas och högtidlighålla den.
Hur gick det för de andra i dramat? Om Judas finns det två berättelser. Antingen köpte han en gård för de trettio silverpenningar han fick för att han förrådde Jesus men dog plötsligt när han oturligt sprack upp och inälvorna rann ut på åkern. Enligt en annan tradition hängde han sig strax efter korsfästelsen djupt ångerfull. Lärjungarna började snart samlas och sprida budskapet och berättelserna om Jesus. De valde Jesus bror Jakob till ledare. De kallades Nasareer och blev en snabbt växade judisk sekt.
Pilatus fortsatte sina nidingsdåd i kejsar Tiberius namn. En tid senare gav han sig på en ny judisk sektpredikant som utgjorde ett hot. Pilatus anföll sekten med kavalleri och åstadkom massaker. Detta var en gång för mycket och han höll nu på att driva hela Jerusalem till öppen revolt. Pilatus chef, guvernören för hela Syrien, Lucius Vitellus, avskedade honom (till innevånarna i Jerusalems stora glädje) för att återupprätta ordningen. Enligt vissa källor skickades han hem till Rom för att ställas inför rätta. Han avrättades eller begick självmord år 39. Även översteprästen Kajafas fick sparken.
Hela berättelsen baseras i stort sett på evangelierna, helst Markus och Lukas. Det är i stort sett inget gudomligt eller övernaturligt i stora delar av berättelsen. Man kan läsa i evangelierna om hur det gick till när Jesus återuppstod från döden men det går naturligtvis inte att vetenskapligt bevisa den delen. Tror man inte på återuppståndelsen kan en alternativ förklaring vara att Jesus kropp flyttades, antagligen med såväl Pilatus som Kajafas goda minne, till en grav i avskildhet av de anhöriga. För alla sörjer vi en anhörig oavsett hur relationen sett ut och de flesta vill sörja ifred.
—
Källor:
Allt går som sagt att läsa i evangelierna Markus och Lukas. En av få icke bibliska källor som finns att tillgå är den samtida judiske historikern Josefus.
En mer realistisk skildring av passionshistorien (passion kommer av latinets patio = att lida) är filmen Passion of the Christ där skådespelaren James Caviezel bildtroget skildrar Jesus.
Styrsö. Våren är i antågande. Gillar jag våren? De oersättliga dör ju alltid då. Det är i dagarna ett år sedan pappa, tio sedan Helena och sex sedan Malin hoppade över respektive gärdesgård. Snart är det trettio år sedan mor lämnade. Tre av dem vilar i graven här på ön. Det vill jag nog göra själv när den dagen kommer. Men där är vi inte än. Icke desto mindre: tiden går och saker förändras. Jag lånar Åsas fina ord om hennes Gingen.
Fem år har gått anar något nytt, minns utan att sakna så det svider. Värmen och glädjen över det vi hade och delade överväger. I alla fall för det mesta.
Känslor. Lycka. Förnuft. Vetande. Varje iPhone innehåller mer kunskap än biblioteket i Alexandria. Men är vi lyckligare än antikens människor?
Man har sett så mycket. Verkligheten har tärt så mycket på en, men här är sommaren till sist:
En stor flygplats – trafikledaren tar ner lass efter lass med frusna människor från rymden.
Gräset och blommorna – här landar vi. Gräset har en grön chef. Jag anmäler mig.
Dikten ovan heter Sommarslätt och är skriven av Tranströmer. Det är poeten som tillsammans med löpningen återkommande ryckt upp mig ur sorgens förlamning.
Livet är gott och våren är här igen. Jag oroar mig inte nämnvärt över saker, har aldrig, som många andra, drabbats av ångest och känner mig generellt sett hyfsat munter. Men vi är alla olika. Författaren och psykiatrikern Viktor Frankl överlevde fyra koncentrationsläger under andra världskriget och på frågan hur han klarade det svarade han genom att citera Nietzsche: den som har ett varför att leva för uthärdar nästan varje hur.
Jag är just nu ensam. Lite senare kommer de andra. I Halsvik ligger det lilla huset med det stora innehållet. Innanför väggarna finns ekon av generationers värme och glädje som ständigt möter nya tider och känslor. Allt i en förunderlig kombination som tinar frusna hjärtan och skapar nya relationer. Det är krafter i rörelse här i huset. Som i alla hus.
Vi hade emellanåt existentiella samtal, pappa och jag. Om att han ville vila i släktgraven här på Styrsö när den tiden kom, om spöken och om de som gått före. Innan han långsamt gick in i åldrandets dimma kunde dessa samtal, inte sällan över en måltid och ett glas vin, vara mycket stimulerande. Pappa var ofta munter. Han hade funnit sitt varför i livet redan för länge sedan och hans hur manifesterades genom idrott och poesi. Det huret har jag snappat upp. Det är väl äpplet, trädet och allt det där hoppas och tror jag. Men spöken – nej, sådant tror han inte på, far.
Samtal med pappa
Visst har jag sett mycket trots att jag inte är lastgammal. Men något spöke har jag aldrig sett. På något sätt måste man tåla livet som det ter sig och att göra det genom munterhet är ett bra hur. Tids nog får man på det ena eller andra sättet släppa taget och bli en vattendroppe som faller i havet*. Alternativt ett snällt spöke.
Varför. Jag jagar inte lyckan. Den är inte en stapelvara av förnöjsamma upplevelser. Lycka kan kanske beskrivas genom hur nöjda vi är med vårt livs riktning i det stora hela. Lycka är det man får när man jämför sina upplevelser med de förväntningar man har och förhoppningsvis är nöjd med resultatet. Lycka är ett sammanhang där vi förstår vad som är viktigt och handlar därefter. Lycka är en sommarslätt, ett bad efter springrunda på Styrsö, att alldeles lätt kyssa någon man känner att man vill vara med i den trygga förvissningen att också hen vill vara med dig. Dessutom är lycka att undervisa. Lycka är att ha ett varför.
Halsvik midsommarafton 2024
Jag tycker mycket om dikten Sommarslätt. Den fångar känslan jag får när jag anländer till Styrsö. Att lämna färjan bakom sig och ta sig över ön. Att närma sig huset och till sist sätta nyckeln i låset. Sett i det sammanhanget är min slutsats att vi vare sig är lyckligare eller olyckligare än antikens människor. Men det var heller inte bättre förr. Kunskap är inte liktydigt med lycka. Men en förnuftig inställning till lycka kan leda till den.
Det finns mycket kärlek och glädje i mitt liv. Jag ser mina döttrar växa upp till självständighet. Jag ser solen glittra i västerhavet. Jag känner vattnet rinna av mig efter ett kallt bad. Jag älskar och är älskad. Med kärlek kommer höga höjder och djupa dalar. Även om de oersättliga alltid dör på våren så är våren vacker. Och efter våren kommer sommaren. Sagt med Tranströmers ord: jag anmäler mig.
Varför
* Buddisterna beskriver ibland livet som en vattendroppes färd från när den först genom födseln stiger ur havet och sedan i döden genom regnet faller ner i det stora medvetandet från vilket den en gång kom.
Amygdala är en del av hjärnan för känslor, särskilt rädsla och aggression, samt för att bearbeta och lagra (emotionella) minnen. Amygdala hjälper hjärnan att identifiera hot och aktivera kroppens stressrespons, vilket genom årtusenden varit viktigt för vår överlevnad. Som instinkten att akta sig för farliga djur, höga höjder och sånt.
Det finns en trygghet hos hustrur som inte ens de mest perfekta nymfer kan ge säger Odysseus till Kalypso som svar på frågan varför han, som har det så bra här och nu, längtar hem till Penelope.
Lyx är en nödvändighet som börjar där nödvändigheten slutar är ett citat från Coco Chanel. Det är tänkvärt sagt. Hon tänkte nog mest på kläder, prylar och parfym i sammanhanget.
Ragatalla är mitt och Viktors smeknamn på Ragna. Det låter kanske lite märkligt för Ragatalla (han hette egentligen Tage) var nämligen sonen till en viss Oscar Sundkvist, Bodens ende (kände) nazist under 1930- och 40-talen. Dessutom, smärtar det mig att medge, var han släkt med far. Han har återkommande berättat om Oscar och varje gång var det förenat med obehag för honom. Ändå gjorde han det – inte sällan på Viktors enträgna begäran.
Viktors enträgna begäran
Bild 169 damp ner via cyberrymden från en gammal vän som påminnelse om en frukost i Uppsala. Nu är det inte vilken frukost som helst bilden föreställer utan en som intogs under stor munterhet på en balkong Valborg 1993. Vi hade mycket kul på den tiden, Matte, Volbas, Mike, jag (och alla de andra som inte är med på bilden).
Bild 169: Det var en gång en balkong
Min lasagne är berömd. Mycket välsmakande faktiskt. Malin älskade den. Men eftersom flickorna inte gillar lasagne har den inte serverats på mycket länge. Men nu var det dags. Sålunda deklarerade jag i god tid att lasagne skulle serveras och om det inte faller på läckergommens läpp får man vara så god att fixa sin egen mat. Istället bjöd jag någon som vet att uppskatta god mat på min underbara lasagne: Ragatalla. Ack, njutningen! Och visst var den lika god som minnet av den gjorde gällande. Tricket för framgång är en mycket välsmakande köttfärssås (hemligt recept) och rikligt med Béchamelsås. Det finns inget mer vedervärdigt än en torr lasagne.
Inte torr
Odysseus var sällan torr. Jag tror han uttrycker sig genom metaforer – ”hustrur” innebär inte nödvändigtvis gifta kvinnor utan står för den stabila eftersträvansvärda kärleken. Den som håller över tid. Jag tror således inte att man behöver vara gift för att uppleva den trygghet Odysseus saknar utan ser det som ett uttryck för det många söker.
Goda minnen har i det lite större perspektivet hjälpt mig att inte bara klara livet som det ter sig utan även att njuta av det. Lasagnens och frukostens hemlighet ligger nämligen ofta i sällskapet. Att Ragna kallas Ragatalla är, hur märkligt det än kan låta, ett uttryck för tillgivenhet, kärlek och inkluderande. She is the one.
Lyx
Jag håller inte med Chanel. Lyx utgörs inte enbart av konsumtion utan mer av goda relationer, då, nu och sen. Sådana är en lyx men också en nödvändighet.
Det är inte det förflutna i allmänhet som plågar mig, utan mer de senaste sex åren. Har jag verkligen i egenskap av ensam förälder gjort allt jag kunnat för flickorna? Nå, det får de själva uttala sig om. När jag frågade Dotter 2 om saken så svarade hon att det har varit bra. Annars hade ju Soc kommit och det har de ju inte, menade hon. Också ett synsätt.
Amygdala låter som något hämtat från Astrid Lindgrens sagovärld. Som något fint. Jag tror hursomhelst min fungerar som den ska. I tid av fara eller oro går jag helt enkelt ut på minnenas balkong och äter frukost.
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.