adolphson

Et Arcadia ego

30 oktober, 20144 juni, 2025av adolphson1 kommentar

Uppdaterat andra juli 2023.

Jag är lycklig. Jag har varit i Arkadien i helgen. Ständigt skapar vi nya, underbara minnen.

Jag har aldrig, även om det faktiskt känns så, träffat Klas Ingesson personligen. Jag är heller ingen fanatisk fotbollssupporter även om jag är allmänt idrottsintresserad. Det syns mig därför lite märkligt att jag blir så berörd när sorgebudet om hans bortgång nu kommer.

Som sagt, något större fotbollsfan är jag inte. Jag har väl sett några matcher med IFK (Göteborg) på 1980- och 90-talen genom mitt påbrå därifrån. Brage har aldrig förmått kittla mitt dalahjärta på samma sätt som Leksands IF, antagligen beroende på att den enda match jag sett, mot AIK (Solna) ägde rum i snöblandat regn där båda lagen stod i var sitt straffområde och slog långlyror, inte gav mersmak.

Under min uppväxt, och även därefter, idrottade jag aktivt inom olika lagsporter. För en utpräglad individualist som jag var redan då så inser jag nu i efterhand hur värdefullt det är att lära sig verka med andra inom olika typer av lag och grupperingar. Ensam är sällan stark. Mina största fotbollsupplevelser är AIK (Solna) – Parma på Råsunda (när Brolin fortfarande spelade i Parma) samt någon match med Olympic Marseille när de hade Papin (alltså när han stod på höjden av sin karriär) i laget.

Händelser och personer hänger alltid ihop med sinnesstämningar och hur livet gestaltade sig just då. 1994-1995 var en lycklig tid i mitt liv. Jo, jag har ofta varit lycklig därefter och är det ofta nuförtiden också. Det är liksom en skyldighet man själv har som människa, som jag ser det. Men 1990-talet bär med sig en särskild mystik av rosaskimrande lycka i mitt sinne.

Det är mycket sällan jag kan påminna mig att jag kallat mig nationalist eller agerat nationalistiskt eftersom jag inte tror på den typen av strömningar. Men under VM-sommaren 1994 är det nog ytterst få svenskar som kan säga att hen inte drogs med i vansinnet. Det händer fortfarande att jag tittar på SvT:s VM-krönika och då känner tårarna rinna och en klump i halsen. Det är ju så fint. Jag mådde ju så bra.

Men det är inte själva fotbollsframgången jag saknar och minns mellan hulkningarna i TV-soffan. Nej, det är tillvaron sommaren 1994. Jag hade då ett års studier vid ett franskt universitet i ryggen och var sedan två år igång med mina studier i Uppsala. Och det gick rätt bra. Jag hade börjat inse att jag faktiskt visste vad jag höll på med, att jag skulle klara det. Jag hade knäckt koden och insett att jag trots medelmåttiga gymnasiebetyg via ett hyggligt högskoleprov ändå hade viss fallenhet för akademiska studier.

Jag skulle inte bara ta mig in på universitetet utan också ut från därifrån med en, eller faktiskt två som det visade sig, examina. Jag började, kanske också lite tack vare fotbollslandslagets VM-brons, tro på mig själv. Jag fick nya goda vänner och jag mötte mina barns mor.

Sommaren 1994 levde morfar och salig mor hade inte fått sin (sabla) hjärntumör. Jag tillbringade (de långa) somrarna med att arbeta och bo i Göteborgs södra skärgård och övriga året med att plugga och rumla runt i Uppsala. Kort sagt: livet var fantastiskt.

Mitt i allt det där kliver svenska landslaget i fotboll, där Klas Ingesson tidigt blev den kultfigur snart när alla kunde identifiera sig med, in och tar brons i VM. Jag skulle i detalj kunna redogöra för rätt mycket i samband med olika matcherna men avstår av samma princip som gäller lumpen-snack på fester.

Det handlar om livsglädje. Det handlar om framtidstro. Känslor som var starka då och som är det nu. Rätt mycket av de olika händelserna och människorna jag mötte under mitten av 1990-talet formade mig till den slutgiltiga vuxne person jag är idag. Lite känns det, när jag tittar tillbaka, som känslan i den nostalgiska, helt underbara, TV-serien Brideshead Revisited (En förlorad Värld). Sommaren 1994 är helt enkelt sinnebilden för lycka för mig, det är den känslan jag alltid eftersträvar.

Inte vet jag om det var en slump men Amanda Jenssens version av VM-låten från 94 är ju nästan kusligt rätt i tid och rum. Det har skrivits mycket om Klas Ingesson men kanske är Kennet Anderssons ord de som träffar åtminstone mig mest.

I Klas Ingesson hittar jag, i dessa profesinella, rasistiska, varumärkestider, en genuint svensk fotbollsspelare. Det är lite på samma sätt som med kärleken till Tomas Wassberg eller Ingmar Stenmark. Det genuina. Det människonära. Respekten. Föredömet. Och det är så jag kommer att minnas dem, Klas och de andra, från 1994. Några som gjorde något stort och formade en bättre framtid.

Det förflutna är inte enbart sorgligt och vemodigt. Tvärtom ger oss historien råg i ryggen att våga se framtiden an med tillförsikt.

Et Arcadia ego betyder ungefär Personen som ligger begravd här har varit i Arcadien. Eftersom Arcadien är en symbolisk plats för lycka, paradiset, är detta citat för mig en så oerhört passande beskrivning på Klas Ingesson.

Klabbe. Du har rätt i din inställning du hade under din sjukdomstid: det är inte den som levt längst som vinner, utan den som levt, verkligen levt fullt ut, i varje ögonblick. Vila i frid.

—

Arkadien behöver inte vara något märkligt. Jag tror varje tid har sin lycka och att vi alltid har underbara dagar framför oss. Alltså är jag lycklig.

—

Musik:

When we dig for Gold in the USA

Tips och länkar

Henrik Schyfferts The 90-ties. Vilken OERHÖRD igenkänninsfaktor.

SVTs dokumentär Bronshjältarna.

Mitt (i vissa delar lite bittra och missvisande) blogginlägg om Leksands IF

Bistånd, Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Livsåskådning, Politik, Retorik

Fermis paradox

27 oktober, 201430 december, 2022av adolphson6 kommentarer

Nobelpristagaren Enrico Fermi vet jag inte mycket om. Iallafall inte mer än att han givit namn till Fermis paradox.

Denna paradox konstaterar problemet mellan antagandet att det i ett oändligt universum också måste finnas ett oändligt antal världar liknande vår samt konstaterandet att vi inte funnit något som helst godtagbart vetenskapligt bevis på att någon sådan värld existerar.

Fermi formulerade 1950 frågan Var är de?, apropå att inga tecken på intelligent liv ute i universum, i form av exempelvis rymdskrot eller signaler, har påträffats.

—

Och apropå sökande efter intelligent liv. Jag har, i liten skala, gjort samma sak som Fermis. Jag har de senaste veckorna ägnat mig åt ett experiment.

Skriver man något på Twitter under hashtagen #svpol eller #SD2014 om Åkesson, Karl XII eller invandring tar det inte lång tid innan det rasslar till. Jag satte upp några enkla regler för experimentet samt utformade en strategi varpå jag kastade in en brandfackla. Reglerna innebar att man inte bara fick bombardera mig med frågor eller lösa påståenden utan att själv svara på frågor som jag ställde samt att man inte fick gömma sig under en foliehatt och vara anonym.

Jag ville heller inte prata med representanter för SD, SvP etcetera utan enbart dess väljare. Jag bestämde mig redan från början för att stå ut med med personliga påhopp och förolämpningar och inte besvara dem och istället fokusera på att försöka förstå hur dessa människor tänker eller känner. Jag upptäckte snart att cirka 50% vägrade släppa sin anonymitet med hänvisning till sin och sin eventuella familjs personliga säkerhet. Det hjälpte inte att jag själv är öppen då jag inte har något att frukta, hävdade man.

Att Åkessons sägs sova med en basebollträ vid sängen tycks symptomatiskt för både partiets företrädare och dess väljare.

När jag ställde mer personliga frågor om vilka de är, vad de jobbar med, vad de är nöjda eller missnöjda med i samhället (utöver invandring) eller vad de älskar eller känner engagemang inför, hoppade ytterligare flera av diskussionen.

En väldigt vanlig uppfattning är att jag, och alla andra partier utom SD, samt all media, tillhör en PK-åsiktskorridor där det är trångt. Man upplever ett tabu över att diskutera begränsning av invandring.

Att SD numera är en del av etablissemanget med hela 13% av valmanskåren ställer sig dess väljare helt främmande inför. Man ser sig absolut inte som rasist även om man anser att begreppet mänskliga rättigheter är en floskel. Det är svårt att få dem att närmare förklara hur detta hänger ihop.

De flesta jag pratat med anser att människor faktiskt är olika mycket värda och att det inte är något konstigt med det. De ser sig som sagt ändå inte som rasister – däremot mig som mer eller mindre sinnessjuk som påstår detta.

Viktigt är istället att lyfta fram vilken extrem situation vi har som tar emot så många flyktingar, att resurserna inte räcker till alla och vi borde anpassa oss till andra europeiska länders nivåer.

Man är rädd för vad som ska hända i framtiden, man ser alla flyktingar som kriminella bidragstagare, utan möjlighet att försörja sig själva, och att vi inte har något ansvar för den situation som råder i exempelvis Syrien.

Flera gånger har jag fått frågan hur många flyktingar jag personligen har i mitt hem och brukar då svara med frågan vid vilken krigszon den som skriver så själv befinner sig. Man är också arg över att man upplever att man inte får säga att flyktingmottagande kostar pengar och resurser.

—

Här är några citat från olika trådar baserat på diskussioner med cirka 15-20 personer:

I vilket normalt land som helst skulle du dömas för landsförräderi och medhjälp till brott och samhällsomstörtande verksamhet.

Att du gör bort dig offentligt säger inte per se att jag gör fel i att avslöja din dumhet anonymt. Lallare!

Alla människor är lika mycket värda men vissa måste hållas i isoleringscell annars

Vi behöver inte fler arbetslösa bidragstagare. Dessutom har många av dem med sig en religion som inte passar här

Du tillhör de som som fortf. inte förstått att värdegrund är hittepå samt felöversatt från eng.

Snart spricker Adolphsons rasistbubbla som bygger på felöversättning av de mänskliga rättigheterna

Hitler är alltså lika mycket värd för dig som moder Theresa

Alla på jordklotet har inte rätt till svenskt utbildningsväsande

Alla människor är olika värda i ett samhälle. Är samhället rasist då?

Fattar du inte vad Sverige släpper in? Massor av ISIS-anhängare, ”Sleeper cells” väntar bara på att slå till.

Människors lika värde är ett intetsägande påstående.

Du ger bort mitt hus till afgansk getbonde och kallar dig god. Jag missnöjd. Du kalla mig rasist.

Stalin, Mao, Muhammed, vad säger dessa dig dina förebilder?

Ännu en dumskalle, nu med namnet Adolphson

Fy fn vilken mega-rasist denna Adolphson är. Vadå ”människors lika värde”. Snacka går ju alltid.

SD kommer att växa tills de får makten och sådana som du kommer att dömas.

Och så till sist min personliga favorit:

Du kommer att deporteras till ett land som betalar sina räkningar med kärlek och ”din mentalitet”.

Tack! Kan jag resa i redan imorgon?

—

Det här med att Sverige i sammanhanget är så extremt har jag svårt att förstå. Vi har i Sverige, Danmark och Norge (Finland har delvis en annan historia) sedan slutet av 1800-talet fört en, i internationell jämförelse, progressiv lagstiftning med syfte att i det offentliga rummet gynna individens autonomi.

Ta kvinnans och barnens ställning i samhället, exempelvis. Äktenskapslagstiftning, rätt till skilsmässa, abortlagstiftning, rösträtt, har i Skandinavien, inte minst här i vårt land, de senaste 150 åren präglats av en samhällskultur som vill ta bort skuldbeläggning av individer (kvinnor och barn) och istället uppmuntra möjligheter till egen försörjning.

Kvinnan ska klara sig utan mannen, barnomsorg, ålderdomsvård, barnet har efter skilsmässa rätt till att umgås båda föräldrarna (vilket fortfarande är relativt ovanligt ute i världen), barnaga är kriminaliserat sedan 1979. Och så vidare.

Vi håller i detta nu på att förändra vår lagstiftning i synen på våldtäkt och även om vägen (i mitt tycke) fortfarande är lång ser man det på många håll i världen som en extrem lagstiftning.

Fråga Julian Assange, exempelvis.

Varför skulle detta inte gälla vår inställning till flyktingar och invandrare? Som jag ser det är det Danmark och Norge som går emot sitt stolta historiska förflutna som moderna och progressiva länder. (Finland borde skämmas).

Ja, flyktingmottagande kostar. Men genererar även intäkter. VA!? hör jag nättrollen vråla. HUR DÅ!? MOTIVERA DIG! KÄLLOR!?

Jo, det ger mig, och många andra, framtidstro. Och framtidstro är kanske den viktigaste tillgång ett land kan ha. Men det tankesättet är nog svårt för någon som är rädd eller drömmer sig tillbaka till en gammal värld att förstå.

Det här är ju inget man pratar med SD-väljare om på Twitter. Men jag efterlyser kontakt med någon av dem för att träffas och diskutera. Jag har ännu inte fått något svar. Många politiskt intresserade diskuterar gärna förutsättningslöst politik med okända. Men inte SD:s väljare, tycks det.

—

Fortsätter påhoppen får jag antagligen stänga ner mitt twitterkonto. Men det kan det vara värt. Jag kan ju alltid skaffa mig en foliehatt och öppna ett nytt konto i ett alias.

Neanderthalson, exempelvis.

Fermis och jag står fortfarande kvar och stampar på samma plats med den skillnaden att jag faktiskt funnit bevis på liv därute i cyberrymden.

Han söker dock efter intelligent liv och jag, som tolkar intelligens som förmåga till empati, konstaterar lite dystert att sådant nästan är lika sällsynt i cyberrymden som i universum.

—

Tips: Lyssna på programmet Konflikt om situationen för tiggande EU-migranter.

Historia, Mat och dryck, Resor

Rom 3.0

20 oktober, 201424 maj, 2019av adolphson1 kommentar

Jag börjar, så här efter mitt tredje besök, kunna Rom rätt bra. Nyligen skulle fars 80-årspresent äntligen inkasseras i form av ett veckoslut i den eviga staden.

Jag föreslår att man som förstagångsbesökare i Rom bor centralt – gärna i närheten av Panteon. Där råder ett myllrande folkliv till långt in på kvällen, där finns god och prisvärd mat och där finns den enda antika byggnad som i princip är intakt. Det är min absoluta favoritplats i Europa – antagligen för att byggnaden är intakt.

Det beror på att templet rätt snabbt blev en kyrka och på så vis fridlyst från förstörelse eller söndervittrande. Hursomhelst: Panteon är fantastiskt att iaktta mellan klunkarna av ett flyktigt rödvin eller mer bestående (!) pastatuggor.

Från denna del i Rom är det nära till platserna man kanske vill besöka om man bara har ett par dagar till förfogande. Så som Fontana di Trevi eller kanske Spanska trappan. I närheten av trappan rekommenderas att stanna till på det berömda Caffe Greco.

Detta ståtliga lilla vattenhål grundades redan 1760 av en, som namnet antyder, grek. Hit har sedan många stora kulturpersonligheter, ofta konstnärer, sökt sig och ofta skänkt något konstverk som sedan dess hänger på väggarna.

En kaffe, en liten sötsak, och en grappa är värt varenda euro. Just där och då är tillvaron värd en lite dyrare nota.

Gillar man äkta romersk mat är restaurang Alfredo, (den närmaste, sett från Panteon, av de åtminstone två restauranger med detta namn som finns i Rom) där man uppfann pastan med samma namn, verkligen att rekommendera.

För att citera Gunnar Sjögren: When in Rome Malin and Fredrik allways dine at the Alfredos. Sedan är det dags för Petrus – klippan varpå kyrkan byggdes. Bokstavligen såväl som andligen.

Nära den plats där Nero lät korsfästa aposteln Petrus (som anses som den första påven) byggde kejsar Konstantin en kyrka. Denna kyrka renoverades med Michelangelo som chefsarkitekt och Petersplatsen/kyrkan invigdes på 1600-talet.

Det är värt besök även för den som inte gillar barock och renässans. Ska man uppleva de mer kända scenerierna rekommenderar jag att avsätta två dagar för hela Vatikanen. Man blir alldeles överväldigad av såväl Peterskyrkan som Vatianmuseerna. Och det är långa köer.

En god idé är att anta något av erbjudandena om guidad tur. Man får gå förbi köerna och upplever väsentligheterna på ett enkelt sätt. Det är värt sina 35-45 euro. Sixtinska kapellet och Peterskyrkans basilika hör till det man hinner på en dag.

Själv valde jag ut några godbitar eftersom jag redan varit här: drottning Kristinas (ja,ja, det bor väl en liten nationalist i oss alla) grav inne i kyrkan samt Michelangelos underbara skulptur av Jesus och Maria. Framför den kan man bli sittande en god stund.

Nästa dag är det Forum Romanum och Colosseum som gäller. Den senare är intressant ur så många perspektiv.

En anledning att byggnaden klarat sig så bra, trots flera jordbävningar, är den gedigna konstruktionen samt att Colosseum relativt snabbt fick martyrstatus på grund av de många kristna som offrades på arenan.

Varje påsk håller påven en mässa till minne av detta.

IMG_1631 (1)

Den Flaviska Amfiteatern, som arenan hette back in the day, är ett dåtida mått mätt ett telniskt underverk. Dels beroende på den sinnrika logistiska konstruktionen tänkt att hantera 50 000 besökare med ingångar där varje individ effektivt slussades till sin placering enligt dennes sociala rang. De fattigaste satt längst upp.

Endast män hade tillträde till arenan men överklassens fruar kunde få delta och då sitta bland de fattigaste. Spelen pågick i princip hela dagen och åskådarna visste aldrig vad som väntade.

En dag på Colosseum kunde innehålla djurkamper, hönstävlingar eller gladiatorspel. I samband med Vesuvius utbrott år 79 förstördes staden Pompeji och ett viktigt tempel vilket fick kejsaren att ordna spel i 100 dagar i streck för att blidka gudarna (och kanske folket).

Scenen var täckt av sand. Detta för att sanden torkar upp blod men även för att när djur och gladiatorer gjorde entré genom luckor i golvet uppstod ett sandmoln vilket gjorde entrén mer effektfull då det tog ett tag innan publiken visste vem, eller vad, som kommit.

Annars använde man de fyra portarna för att komma in på själva scenen vilka symboliserade livet, döden och de segerrika vilka alltså hade var sin ingång/utgång. Givetvis hade kejsaren sin egen.

Kejsaren lyssnade på folket när han beslutade om liv och död för någon kämpe. Detta gav en psykologisk effekt och stärkte illusionen om verkligt inflytande. Jag, en man av folket, påverkade kejsaren. Jag dödade/räddade en människa i dag. Kejsaren lyssnade på mig.

Tvärt om mot vad många tror betyder tummen upp en dödsdom (svärd upp) medan tummen ner innebar nåd (svärd ner). Detta kanske någon borde upplysa Facebooks likande om, tänker jag.

När spelen var slut gick man till Vomitorium, utgångarna, vilka spyr ut folkmassorna. Även Forum Romanum bör upplevas via guide eller någon kunnig. Den här gången intresserade jag mig nästan uteslutande för Konstantins triumfbåge.

När kejsaren eller generalen åkte på triumffärd och tog emot folkets och senatens hyllningar, på Via sacra fram till Capitolium, stod en slav bakom och viskade kom i håg att du är dödlig som en påminnelse om att makten är av folket och folkets gunst kan ändras om du tar dåliga beslut.

Enligt bröd och skådespel-teorin är detta en av förklaringarna till att Colosseum byggdes. För att hålla folket, vulgus, på gott humör.

Men varför fick Konstantin en båge? Han la ju ner Rom som huvudstad och flyttade till Konstantinopel, dagens Istanbul. Själva bågen är någon sorts budgetvariant och består mest av hopplock tagna från andra byggnader och berättar egentligen ingenting om kejsar Konstantin.

Nåja. Han beslutade om att tillåta kristendomen som en av flera tillåtna religioner i det romerska riket och lät enligt legenden döpa sig på sin dödsbädd varpå kristendomen blev statsreligion. I den ortodoxa kyrkan är han helgon.

På triumfbågen kan man se män med skägg. Romarna var själva slätrakade och ansåg de skäggiga folken utanför riket som barbias. Alltså barbarer. För grekerna betydde barbar en som inte pratar grekiska.

Romarna tyckte också att människor som inte talade latin eller grekiska var obildade men la till det där med skäggen. Ordet barberare får härmed anses förklarat.

Tala ur skägget så jag hör vad du säger.

Jag visste det. Barbershop är barbari (internt körnörd-skämt).

Men jag tror jag börjar bli långrandig. För att sammanfatta: åk till Rom, om du har möjlighet. Det är facit.

Relaterade blogginlägg:

Den Flaviska amfiteatern

Jag = Hatte Furuhagen

– Hesekiels kod

Historia, Spännande människor

Den Rättfärdige och Den Starke

13 oktober, 201420 september, 2023av adolphson

Det som brukar anses som världens första folkomröstning inträffade år 482 f.v.t i Aten. Perserväldets konung, världens mäktigaste man, konungarnas konung, Xerxes, hade bestämt sig för att erövra Grekland. Detta beslut ledde fram till de avgörande och berömda slagen vid Maraton 490 samt Termopyle och Salamis 480. Frågan för dagen i Aten år 482 f.v.t gällde hur atenarna skulle hantera det persiska hotet. Till saken hör att stadstatens gruvdrift utvecklats mycket de föregående årtiondena och man visste att om man bara hittade en rik malmåder skulle saker och ting se annorlunda ut. Det gällde ju att kunna finansiera sitt försvar. Det var ingen skillnad mot dagens värld därvidlag.

Och detta år fann man en stor silverfyndighet. Atens ledande män Themistokles och Aristeides debatterade ivrigt i folkförsamlingen. Vad skulle man göra med den nyfunna rikedomen? Themistokles yrkade på att man skulle bygga en flotta medan Aristeides, med tillnamnet ”Den rättfärdige”, ansåg att den skulle delas bland medborgarna enligt gammal sedvänja. Man kunde inte enas. Demokratin var lamslagen, folkförsamlingen i dödläge. Man beslöt att röstskärvorna skulle tas fram för att avgöra dispyten och så skedde, några månader senare, på våren 482 f.v.t. Historiens första kända folkomröstning var därmed ett faktum. En rätt viktig sådan får man nog tillstå eftersom resultatet i praktiken skulle avgöra Atens, och kanske hela Greklands, framtid som självständig stadsstat.

Aristeides hade rykte om sig att aldrig söka personlig berömmelse eller rikedom utan att alltid kämpa för folkets (medborgarnas) bästa. Därmed förklaras hans smeknamn. Historikern Herodotos menade att ”det fanns inte i hela Aten en så värdig eller rättvis man som han.” Omröstningen förlorade Aristeides dock och fick gå i landsflykt. Eller förlorade och förlorade. Egentligen resulterade den i en sorts kompromiss eftersom några fartyg, men inte alls så många som Themistokles hoppades på, faktiskt byggdes och blev stommen i det Attiska sjöförbundet – en koalition av grekiska stadsstater och kärnan i det som till sist fällde avgörandet mot perserna.

När perserna väl anföll återkallades Aresteides och blev en av Atens främste generaler. Det var inte så ovanligt att den som drivit sin sak hårt i folkförsamlingen och förlorat på viss eller obestämd tid landsförvisades från Aten.

—

Källor:

Tom Holland: Marathon – det Persiska imperiet och kampen om västerlandet.

Hugo Montgomery: Medelhavsvärldens historia till omkring 400 e.Kr

Wikipedia

Politik, Skola

Lärarna är nöjda

6 oktober, 2014av adolphson2 kommentarer

Det gjordes undersökningar angående kollegornas inställning till politiken och dess företrädare både före och efter valet av Skolvärlden, Lärarnas Riksförbund och Lärarbarometern.

(Säkert har många fler genomförts men jag har inte läst dessa).

Trenden är tydlig. S har relativt lågt förtroende i skolfrågor medan cirka 30 % har högt eller mycket högt förtroende för Björklund och hans skolpolitik. 70 % har lågt eller mycket lågt förtroende för honom och FP.

Istället har MP och Gustav Fridolin seglat upp som favorit. Mannen som Björklund kallade för Pojken med guldbyxorna är nu minister.

Detta är en känsla jag haft länge – och nu har jag fått det bekräftat i för/eftervalsanalyser – skolpersonal är i stor utsträckning grön.

Jag är inte förvånad samtidigt som jag är det.

Lärare är i relativt stor utsträckning idealister. Och nu verkar det som den gröna ideologin ersatt liberalismen (visserligen alltid i konkurrens med vänstern) som rörelsen a la mode för intellektuella och universitetsutbildade människor.

Liberaler och Miljöpartister återfinns i stor utsträckning i storstäderna, vid universiteten och i skolans värld medan de som vill gömma sig i det stora trygga kollektivet, som S och SD:s väljare, finns på landet.

Det finns ett drag av liberala idéer i MP, de engagerar sig utöver miljön i utbildningsfrågor och är därmed ett alternativ (genom sin positiva inställning till friskolor) till betongkollektivismen inom S-V.

Det jag upplever som konstigt med kollegornas val är att så många av dem väljer att se ett alternativ som inte vill återförstatliga skolan som det bästa valet. För S och MP är den frågan iskall.

I skrivandes stund ska dock medges att åtminstone en ledande sosse nyligen tog upp saken. Om det parlamentariska läget kärvar ihop sig alldeles ofantligt framöver kanske den utsträckta handen från Löfven måste innehålla detta förslag som enda möjlighet att undvika ett nyval.

Om ett förhandlingserbjudande från S innehåller en tredje pappamånad och förslag att återinföra det statliga huvudmannaskapet för skolan avgår kanske Björklund och en ny FP-ledare med mandat att förhandla tillträder.

Men nu spekulerar jag. För jag vill då rakt inte samarbeta med S, inte. Det har man ingen glädje av. Det är bara ytterligare en variant på den blockpolitik som Löfven säger sig vilja bryta med och som är skadlig för små partier.

Jag menar: se på MP. Visst, första gången i regeringen och med 7 ministrar.

Men tvärt emot deras politik så blir RUT kvar, förbifart Stockholm ska byggas, fler flygplan och ubåtar ska beställas, kärnkraften behållas. Om jag var grön väljare skulle jag…åtminstone få regeringsglädjen lite grumlad.

Men lärarna är glada, som sagt. För de har fått som de vill. Och jag blir lite glad mitt i all bedrövelse för nu när alla vallöften ska infrias kommer det ju att bli guldregn över skolan. Lite som grannyran, ungefär.

För jag vill ha högre lön. Jag gillar att själv kunna bestämma över mina resurser. Det var ju därför jag valde att rösta på, och kandidera för, ett alliansparti. (Det betyder emellertid inte att jag saknar empati för dem som har det svårt – men det faller utanför ämnet.)

I förrgår sa Fridolin att han ska vända skolresultaten på 100 dagar. Det är 98 kvar. Är kollegorna lika nöjda då, tro?

—

Skolan ska inte vara ett politiskt slagträ. Låt oss professionella sköta den. Så som i Finland (ständigt detta Finland).

Mr Hyde/Neanderthalson, Resor, Skola

what are the odds

3 oktober, 201420 september, 2023av adolphson2 kommentarer

Skyll dig själv, Adolphson. Du borde veta bättre än att fördomsfullt anta att du kan förutse konsekvensen av ett skeende. Din erfarenhet borde tjäna dig bättre, vid det här laget.

Det blir sällan som man tänkt. Och det är ofta en bra sak.

—

Jag gav en uppgift till några fordonsgrabbar/tjejer. De skulle släktforska. Jag trodde inte att de skulle engagera sig så mycket, men detta arbetssätt är icke desto mindre ett bra sätt att lära känna varandra. Svårt kan det vara att få någon att ens ställa sig framför klassen och säga något. Kort sagt – det är en bra övning. Vilken fantastisk resa det blev!

Vi färdades via byarna runt Falun, runt om i länet och landet. Vi besökte Krylbo under Krylbo-kraschen, vi dansade i folkparkerna och… många gav mycket personliga och gripande berättelser om hur de känt för någon mormor eller farfar. Det krävs insatser för att nå vissa elevkategorier inom mina ämnen och till råga på allt sent på fredag eftermiddag. Men detta blev en bra lektion. En av de bästa på länge. Jag lärde mig verkligen något. Inte minst om mig själv. Extra roligt är att tilltala resursläraren med ”ers höghet.”

—

På fredagar bär jag alltid slips. Det är en gammal tradition från min gamla skola: fredagsslipsen. Numera är jag lite ensam om att bära den. Men ändå, jag ger inte upp. Ibland känns det lite fånigt att svassa omkring i finkläder när ingen annan gör det. Lite fördomsfullt brukar jag under slipsfredagarna dra mig för att kliva in hos kollegorna på teknikprogrammet eller hämta kaffe när lokalvårdarna fikar.

Men en (fre)dag hände något märkligt. Stressad, då Vildvittrorna inte tagit allt för lite tid på sig tidigare under morgonen, rusade jag förbi lokalvårdarna i kafeterian med slipsen fladdrande. En av dem applåderade och ropade högt:

”Här kommer han – den stilige mannen!” Oavsett om hen skämtade eller ej blev jag glad. Och förvånad. På många sätt. Jag mindes med ens salig mor som strängt brukade iaktta mig när jag klädde mig smaklöst samtidigt som hon menande sa: ”Fredrik, lille. Som man är klädd blir man hedd, kom ihåg det!”

—

När den Änglaljuva och jag skulle åka på bröllopsresa sommaren 2000 tillbringade vi hela natten tillsammans med två kamrater, Åsa och Martin, drickande Gin Fizz i terminal 5. Vi busade i den stora avgångshallen, lånade sparkcyklar och hade kul. Plötsligt glider dubbeldörrarna upp och en stor känga gör entré. Jag trodde det var ordningsmakten och tänkte att det var ju lite snöpligt att bli arresterad på sin bröllopsresa. Men, det klart, det blir ju något att berätta för eventuella barn, resonerade jag vidare. Det var ingen polis. Det var Lars-Henrik som var på väg hem till Stockholm från Uppsala och råkat kliva på nattbussen till Arlanda. Festen kunde fortsätta. Och även om flygresan dagen efter blev lite tung så..ja jag menar:

what are the odds?

Historia, Skola, Spännande människor

Herodotos

27 augusti, 201419 september, 2020av adolphson1 kommentar

I början av läsåret är det alltid mycket att stå i. Nya klasser och individer ska mötas, relationer ska etableras, kurser ska startas.

Jag är alltid lite trött i början – innan vardagslunken kommer igång – men det är också mycket roligt och stimulerande.

Den som har börjat har gjort häften som jag lite smådrygt brukar säga till mina elever. Och följaktligen även till mig själv.

Jag brukar inleda kursen i Historia med att berätta om greken Herodotos.

Han anses traditionellt (och här kan man verkligen komma med källkritiska invändningar), genom sitt livsverk Historia (vilket från grekiskan översätts till Förfrågningar och närmare bestämt förfrågningar angående slaget vid Marathon) som historieskrivningens upphovsman.

Herodotos skrev på 400-talet f.v.t ner den grekiska historien så långt den då hunnit. Mycket kom att handla om kriget mot perserna. Härigenom gissar jag (sådant en seriös historiker inte ska ägna sig åt men eftersom jag är lärare är det fritt fram ((skämt)) att hans grekiska infallsvinkel påverkat andra västerländska historiker att inte underdriva eländet som infallit ifall perserna vunnit.

Inget Grekland ingen demokrati, filosofi, olympiska spel, tragedi/komedi, Parthenon etcetera. Kort sagt: om Grekland införlivats i Persien hade Europa som vi känner kontinenten aldrig sett dagens ljus.

Bilden har sedan dess nyanserats.

Herodotos reste runt i hela den hellenistiska världen och samlade in berättelser och vittnesmål som han sammanställde i verket Historia.

Det är genom Herodotos vi först lärde känna hjältar och händelser som kung Leonidas eller slagen vid Thermopyle, Marathon och Salamis.

Nu kan man ju tänka sig att den persiske storkonungen Xerxes, konungarnas konung, knappast delade Herodotos beskrivning av historien (han var, till skillnad från Herodotos, närvarande vid Salamis) och någon persisk variant har inte smugit sig in i den europeiska historiemedvetandet.

Det som är intressant med Herodotos är att han funderade över mer än att bara vilja beskriva ett skeende.

Han funderade även över hur det kommer sig att folkgrupper inte kan leva i fred och lösa konflikter genom överenskommelser och kompromisser. Några av dessa eviga frågeställningar som gör historien cirkulär snarare än linjär.

Varför kunde greker och Perser inte ordna det? Jag vet inte vad han kommer fram till för jag har inte läst boken även om den finns nyutgiven.

Som jag ser det är Herodotos mer än bara historieskrivningens grundare. Han borde också förknippas med empirin och genom sina nyfikna och kritiska frågor även med journalistiken.

Men eftersom jag inte kan mycket om vare sig empirins eller journalistikens historia avstår jag från vidare spekulationer.

Jag har ju ett par kurser att starta.

You young eager minds of to morrow – here we go!

Resor

Gåsen runt (the goose step)

11 augusti, 20144 augusti, 2024av adolphson2 kommentarer

Den Änglaljuva lyckades, inte utan viss ansträngning, slutligen hitta en vit fläck på den jämtländska kartan. Så var det bestämt: årets fjällvandring skulle löpa runt fjället Gåsen.

Detta fjäll är inte så vackert i sig, (det ser mest ut som en semla) men utsikten medan man vandrar, mot bland annat Helags och Sylarna, är magnifik.

Gåsen säger ni, sa Svärfar när han han hörde talas om vandringen, ni vet väl att man skjuter folk där? Det han syftade på var en händelse från 1962 och vi vågade oss varningen till trots ändå ut i vildmarken.

Vi hämtade upp mr T i Åre, intog en stärkande lunch på Storulvåns fjällstation, och begav oss så i hällregn, och med mungipor i stil med The Jokers, ut i ödemarken.

Mr T:s medhavda chefshatt kammade noll och intet i underhållningsvärde hos Vildvittrorna, däremot lockades dotter 2 storligen av att höra det berättas om de vardagliga rutinerna på ett kontor i Qatar. Något mr T fann lite tröttande i det långa loppet.

Under ett par dagar och nätter utanför leden på väg genom Tjallingdalen hade vi bara varandra och renarna att tillgå. Skön temperatur i vattnet, dock lågt vattenstånd, glest med mygg och regn, härliga tältplatser längs Handölan och uppe på fjället, gjorde vandringen behaglig.

Man släpper på fjället all barlast man till vardags bär med sig. Och efter ett par dagar summeras följande filosofiska insikt för året: förpliktelse väger tyngre än tillåtelse. I alla lägen. Jag MÅSTE lära mig att komma ihåg detta.

Det kändes nästan lite visset att åter komma in på leden och möta människor. På Gåsens fjällstation valde vi att för någon timme fly undan vinden och laga lunch inomhus. Dagshyran ligger på 90 kr, eller är något billigare om man är medlem i STF.

Sedan började färden mot civilisationen. Nackdelen med denna tur är att början och slutet innebär ett par kilometers gåsmarsch på grusväg. Men inte ens åskan kunde få oss ur humör.

Vidderna och vatten är poängen med alltihop. Vildvittrorna trivs på fjället.

Mr T kunde emellanåt hänfalla till allmän slöhet och fånighet och länge förlora sig med blicken fäst i himlen. Tydligen har man inte moln i Qatar.

Tillslut en liten familjespecial för de som vill gå i fjällen men ännu inte prövat:

Det går utmärkt att fjällvandra också med relativt små barn. Och man behöver inte gå mellan stugor även om det kan vara praktiskt att göra så.

Just den här vandringen var på 4 mil. Och man bär rätt tungt som vuxen. Man bör vara minst en fler vuxen än barn, åtminstone. I övrigt ingen gråt och tandagnisslan.

Vildvittrona bär sina ryggsäckar fram till lunch sedan tar andra intressen över. Då får man bära deras ryggsäckar i händerna.

Med försvarliga mängder godis forcerar man alla hinder.

Slutligen: allt går att parera. Myggbett, skavsår, med renhorn utpetade kroppsdelar…men man får inte bli blöt. Barnen får inte bli blöta. Sovsäckarna får inte bli blöta.

Väl framme vid tältplatsen måste man kunna skicka in barnen, och sig själv, till en torr tillvaro inne i tältet – helst om vädret är dåligt. Där går det inte att kompromissa med utrustningen, den måste vara tillräckligt bra för att klara väta.

Härligt är också att avsluta en fullmatad (vilket alltså inte ska tolkas bokstavligt) fjällvandring på schysst hotell i Åre.

Den 14:e bröllopsdagen firades alltså tillsammans med toastmastern. Så mycket till fest blev det nu inte eftersom man efter 4 mil med 30 kilo på ryggen väl framme somnar med näsan i laxmackan (vilket inte är en metafor utan måste tolkas bokstavligt) enbart efter att ha luktat på Rieslingen.

Relaterade blogginlägg:

Förra årets vandring.

Förrförra årets vandring.

Historia, Personligt, Resor

Gullholmen-Härmanö/Morfar

15 juli, 201417 september, 2023av adolphson2 kommentarer

Gullholmen ligger utanför Orust, sydväst om, och är ett gammalt klassiskt fiskarsamhälle första gången omnämnt i skattelängderna 1585.

Redan på 1200-talet invaderades ön av den norske kungen Haakon Haakonson, det finns idag fortfarande vrakrester i hamnen av ett Norskt krigsfartyg, ett faktum som intresserar öns hembygdsförening.

Egentligen består Gullholmen av två öar, Stora och Lilla Gullholmen, som med tiden vuxit samman. Förbindelse via gångbro finns till naturreservatet Härmanö som är mycket större.

Medan Gullholmsöarna är totalt överbelamrade med hus på klassiskt västkust-fiskarläge-maner finns det inte så många byggnader på Härmanö.

Från slutet på 1800-talet och några årtionden fram i tiden ökade befolkningen och aktiviteten på grund av att makrillfisket då hade ett uppsving. Innevånarantalet nådde sin topp 1920 med nästan 800 bofasta mot cirka 100 idag.

Förutom fiskenäringen kunde befolkningen ägna sig åt jordbruk, bli sjömän eller flytta till Uddevalla eller Göteborg. Under 1960-talet reducerades befolkningen kraftigt.

Men under 1800-talet rådde goda tider. Så goda att gullholmsborna 1842 bröt sig ur Morlanda församling inne på Orust för att bilda egen församling och bygga en kyrka.

Men de fick inte loss Härmanö ur Morlandas klor, antagligen beroende på att där fanns tre stora gårdar som inbringade ansenlig skatt. Frågan som uppstod var hur det skulle bli med skolgången för barnen från Härmanö eftersom denna organiserades av kyrkan.

Gullholmsborna menade att barnen från Härmanö fick väl åka in till Orust vilka tog skattintäkterna. På Härmanö överklagade man till domkapitlet eftersom det innebar en närmast absurd resa och de fick så småningom rätt.

På dessa öar och under denna tid levde och dog mina förfäder.

Läser man längre tillbaka i kyrkolängderna ser man att många av dem kom från Orust och tillhörde Morlanda församling. Ibland flyttade de ut till Härmanö en generation eller två för att emellanåt återvända in till Orust.

Josefina och Isak Johansson var bönder på Hermanö, närmare bestämt på den södra änden, Myren, kring förra sekelskiftet. De fick tillsammans 9 barn. Näst yngst i barnaskaran var John Ivar, min morfar, som föddes i huset på Myren 1899.

Isak dog 1925, enligt släktskrönan fick han hjärtinfarkt bakom plogen, och Josefina gick ur tiden 1953. De blev båda ön trogna liksom 4 av till av barnen, sönerna. Än idag har vi släkt där. En syster flyttade till Hällevikstrand, en till Kärringön och två till Styrsö i Göteborgs södra skärgård.

Morfar bodde inte så länge på Härmanö. Som 9-åring mönstrade han på en spritsmugglar-båt under förbudstiden, gjorde senare lumpen i flottan under första världskriget, blev torpederad av nazisterna under andra och hann med mycket mer under ett helt liv till sjöss.

Till Styrsö åkte han och hälsade på en gång under permission från handelsflottan varpå han träffade mormor. De bosatte sig där och salig mor föddes 1939 och min moster några år senare.

—

Jag har flera gånger besökt Gullholmen-Härmanö.

När morfar fyllde 90 åkte mors och mosters familjer dit tillsammans med honom. Sommaren 2005 släpade jag dit en höggravid hustru och sommaren 2011 hyrde vi morfars hus en hel vecka. Förra veckan åkte vi dit över dagen.

—

Efter att man lämnat färjan väntar en rejäl promenad från Gullholmen ett par kilometer söder ut. Efter ett tag kommer man fram till Grindebacken som är gränsen till en av gårdarna och till mitt släktland.

En märklig känsla är det att komma dit.

Där, på Grindebacken, finns få hus men faktiskt en begravningsplats. Anledningen är att det i slutet på 1800-talet fanns relativt gott om människor på Härmanö som inte automatiskt kunde räkna med att få tillgång till den lilla kyrkogården kring kyrkan inne på Gullholmen (som framgår ovan) vilken dessutom var överfull.

Arrendatorer och arbetare på gårdarna på Härmanö måste alltså ha en egen plats att begrava sina döda. Man hade ceremonin i kyrkan, och före den byggdes i andra tillfälliga lokaler, och gick sedan i procession till graven på Härmanö.

Det finns noga räknat två kyrkogårdar: en liten, den äldre, där häften av gravarna innhåller släktingar till mig, och en större nyare.

Bilden här ovanför. Detta är bokstavligt talat släktens vagga. Här har de kämpat, skrattat, älskat och hatat. Jag vet inte mycket om dem.

Antagligen delade de inte min romantiska syn på hembygd och ursprung. För dem var detta en plats, liksom förövrigt släkttillhörigheten, som möjliggjorde försörjning.

Klarade den inte det så flyttade man. Svårare var det inte.

Morfar sa alltid att han var från Gullholmen. Kanske för att det var enklare så. Kanske var han stolt att genom 1842 års bestämmelse fått en tydlig tillhörighet. Kanske gillade han helt enkelt inte Härmanö.

—

Vi är många som lämnar brattarna och skrytbåtarna i Gullholmens hamn för den pittoreska lilla badstranden invid den gamla kyrkogården på Härmanö. Men det är bara jag som är släkt med hälften av namnen som pryder gravstenarna.

Och det är alltid bara jag där inne på körgårn. Jag blir tankfull. Hur mycket av mig är resultatet av mina förfäder? Vad skulle Isak Johansson ha tyckt om dagens brattar, deras maner och båtar, när han gick där och plöjde?

Jag vet inte vad det tjänar att tänka så. Men jag gillar att bada bredvid minnet av mina förfäder.

—

Relaterade blogginlägg:

Ett om morfar.

Ett om mor.

Begravningstalet till min moster

Om en båt på Styrsö

Om en övermäktig pendling.

Skola

Det nya betygssystemet

3 juli, 2014av adolphson2 kommentarer

Det är en del kritik mot det nya betygssystemet. Jag har arbetat som lärare i gymnasiet sedan 1998 och upplever den nya gymnasiereformen och betygssystemet som välgörande för skolan och min arbetssituation.

Men det finns brister i hur huvudmannen, kommunerna, genomfört och prioriterat de statliga reformerna. Ofta har lärarna inte fått tid eller möjlighet att ordentligt lära sig det nya systemet.

Sedan får väl varje kollega i ärlighetens namn själv svara för hur väl hen förberett sig för det nya. Möjligheter har funnits. Skolverket har erbjudit utbildningar och har digitala instruktioner som varje skola och enskild lärare kunnat ta del av.

Här följer ett exempel på hur jag själv arbetar. Jag utgår i exemplet från gymnasiekursen Historia 1b som är den ordinarie historiekursen på 100 gymnasiepoäng och som i normalfallet sträcker sig över ett år.

I kriterierna för betyget E förekommer termerna översiktligt, viss säkerhet, enkla slutsatser och viss källkritik.

I kriterierna för betyget C: Jämför, tolkningar, att eleven motiverar sina argument, uttrycker sig utförligt och välgrundat om förändringsprocesser.

I kriterierna för betyget A betonas förmågor som utförligt och nyanserat, att eleven motiverar sig, och med säkerhet använder begrepp samt tillämpar olika källkritiska metoder.

Dessutom finns mellansteg i betygen B och D för de fall i vilka det inte är helt tydligt vilket betyg eleven i slutändan når. I det gamla systemet jobbade jag ofta med plus eller minus i bedömningsanteckningarna under kursen som man i slutänden vägde ihop. Det är ju ett mer osäkert system.

Inga av förmågorna som omnämns i det nya betygssystemet kan man förutsätta att eleven har innan kursen är färdig utan de uppnår, eller visar att de behärskar, dessa under kursens gång.

Jag låter eleverna inledningsvis läsa både kursmål och betygskriterier. Jag uppmuntrar till diskussion kring svåra begrepp eftersom det är viktigt att eleven förstår vad som står. Därefter får eleven i uppgift att sätta upp ett eget betygsmål och ett färdighetsmål.

Efter varje uppgift under kursen har jag ett samtal med varje elev där vi jämför det aktuella resultatet med det satta slutmålet. Hur ligger eleven till? Hur går vi vidare? Vilka förmågor saknas eller kan eleven kanske höja sin ambition? Vilket stöd behövs?

Jag försöker hjälpa eleven att se sina styrkor och svagheter, sätta resultat i relation till övriga ämnen och sitt liv utanför skolan så att även värden som balans och personlig hållbar utveckling prioriteras.

Det är inte svårt att konstruera uppgifter som på olika vis mäter de förmågor som eftersträvas i betygssystemet. Förstår inte en elev vad som menas med utförligt och nyanserat så tycker jag för min del inte att det är svårt att förklara det.

Ett sätt är att arbeta med matriser: alltså att i samband med en uppgift ha med en liten faktaruta som talar om vad som ska vara med för ett visst betyg.

Ett prov inom epoken Medeltiden kan se ut så här:

—

Mål som berörs helt eller delvis i detta prov

● Eleven skall känna till grundläggande drag i den historiska utvecklingen

● Eleven skall förstå innebörden av vanliga epokbegrepp och andra centrala historiska begrepp

● Eleven skall kunna analysera historiska problem och tolka orsakssammanhang bakom historiska förändringsprocesser

1. När, ungefär, inföll Medeltiden i Europa och Sverige?

2. Hur skulle du övergripande vilja beskriva Medeltiden?

3. Vilka olika lagar fanns det i medeltida Sverige? Redogör kort för deras olika funktioner? Varför är det viktigt med lagar?

E/D	Kan utvecklas
Du har koll på de flesta begrepp.	Du saknar eller har feltolkat flera begrepp.
Du förstår hur olika delar och begrepp hänger samman.	Du kopplar inte ihop grundläggande delar och begrepp.

4. Hur och varför uppstod Kalmarunionen? Vilka blev konsekvenserna?

5. Beskriv och förklara hur det medeltida feodala samhället var uppbyggt och fungerade. Jämför också feodalismen i Frankrike med den i England. Diskutera skillnaderna.

C/B	Kan utvecklas
Du använder centrala begrepp och kan sätta in dem i sitt korrekta sammanhang.	Det saknas centrala delar/begrepp.Du kopplar ihop olika delar/begrepp felaktigt.
Du redogör för större historiska sammanhang och visar på orsak och verkan.	Det blir mest lösryckta sammanhang utan tydlig röd tråd. Det saknas förståelse för hur delarna hänger samman.

6. På lektionerna har vi arbetat med Romerska imperiet, Kalmarunionen, Hansan och EU. Diskutera likheter och olikheter mellan dessa samt formulera ett (kort) ställningstagande om Europas framtid under din livstid. I svaret använder du begrepp som union, imperium, statsbildning, handel, nationalstat och gräns.

B/A	Kan utvecklas
Du uppvisar insikt och god förmåga att analysera historiska sammanhang i dina resonemang.Du visar goda kunskaper.	Redogörelserna blir alltför beskrivande.Resonemangen är inte tillräckligt underbyggda. Det saknas eller finns få ansatser till analyser.
Du uppvisar goda färdigheter genom att lyfta perspektiven på olika sätt.	Det saknas eller finns få ansatser till att utveckla perspektiven.Kunskaperna omsätts inte i självständiga tolkningar. De överförs inte heller till andra sammanhang.Jämförelsen kan utvecklas eller saknas.

—

Eleven kan tydligt se vilka frågor som måste besvaras för att nå en viss nivå. Det är lätt att diskutera resultatet efteråt.

Nu mäter ett sådant här prov enbart individuell skriftlig förmåga. Andra sätt att examinera måste också ingå i en kurs. Skriva vetenskapligt arbete med problemformuleringar, källkritik och analys, muntliga framställningar, att arbeta enskilt och tillsammans med andra exempelvis.

I slutändan handlar det om hur lång tid eleven behöver. I min kurs kräver jag att alla elever kommer på lektionerna. Men alla elever behöver inte göra alla uppgifter. Det beror på målsättningen.

Är målsättningen A fortsätter jag att ge eleven olika typer av uppgifter tills vederbörande klarat att exempelvis uttrycka sig utförligt och nyanserat samt tillämpat olika källkritiska metoder.

Samma sak gäller för alla betyg, givetvis.

Ibland går det, ibland inte. Ibland räcker tiden inte till och ibland bestämmer sig eleven själv för att ett annat betyg än det man från början siktade på är fullt rimligt. Ingen klagar eller känner sig främmande för det slutgiltiga betyget.

Så vitt jag förstår finns det heller inget som motsäger att en elev som nått D-nivå på en uppgift i slutändan ändå kan nå högre slutbetyg. Ofta handlar det alltså om tid – så länge det finns tid kan en elev kämpa på för att nå sitt mål medan andra kan slippa vissa uppgifter eftersom de redan nått målet.

(I mina ämnen finns, tack och lov, inga centrala prov vilket är en viktig skillnad).

Tid är något som vare sig elever eller lärare har i en skola där resurser skärs ner. Tar man bort specialkompetenser, lägger ut mindre tid på schemat till varje kurs och låter lärare undervisa i fler kurser minskar tiden läraren har för varje elev och elevernas möjligheter att nå högre betyg minskar.

Det är här problemet ligger. Inte är det något större fel på den nya gymnasiereformen eller betygssystemet, inte.