En sån där grej man hör talas om är att det alltid är bråk och taskiga vibbar i kollektiva tvättstugor. Fast jag har alltid trott att det där rör sig om en myt eller att det åtminstone är starkt överdrivet. Det har till och med skrivits en bok i ämnet: Den som inte tar bort luddet ur torktumlaren ska dö. Men nu har det hänt mig. Tillåt mig en kort bakgrund.
I vår familj är det ofta jag som tvättar. Dock är det både Malin och jag som bokar tider. Jag skriver alltid Adolphson, medan hon ofta av gammal vana antecknar det namn hon hade som ogift: Tivander.Nu har någon uppenbarligen stört sig på detta och tagit reda på att det minsann inte bor någon med hennes namn som ogift i området och som därför absolut inte har rätt att disponera husens gemensamma tvättstuga, inte.
Det började sättas upp lappar. Arga lappar med imperativ typ: Bor inte här! (Är det ett imperativ, förresten?). Först svarade jag med egna lappar i stil med Va!? Vem bor jag med då!? eller Åh nej – har hon lämnat mig!. Eller som nu senast:Vilken tur, för det är olagligt att bo i tvättstugor. Den upprörde, okände grannen river alltid ner mina lappar. Nu sätter vederbörande bara ett frågetecken när det står fel namn. Vilket enbart lockar fram än mer barnslighet hos mig, så nu bokar jag tider i namnen Roger Pontare, Sune Mangs eller det korta men kärnfulla Dolly.
Vi får se var det här landar. Finns det förresten någon lag som säger att man måste boka tvättstugan i eget namn och att inte i ett man tidigare haft, eller i ett alias? Intressant fråga. Eller kanske inte. Det som stör mig är att någon på fullt allvar registrerat ett namn som inte känns igen. Sedan har man tagit reda på att det inte finns någon med sagda namn folkbokförd på adressen. Därefter har man skridit till handling, eller vad man nu ska kalla det för. Det är en del tid som gått åt till detta, som kunde använts bättre, känns det som.
Inom ett år ska jag bygga mig en alldeles egen tvättstuga. Den ska vara stor. I en rosaskimrande framtid ser jag mig själv vårda mina egna och min familjs kläder där inga arga lappar syns till. Däremot kanske jag smyger mig in i tvättstugan och bokar tider i påhittade namn. Apropå tid som kunde använts bättre, menar jag. Vad kan rimligen gå fel?
Ett gammalt arabiskt ordspråk lyder: Gud har nittionio namn och endast kamelen vet det hundrade. Ordspråket syftar på, tror man, vårt mänskliga behov att sätta namn på Gud eller att förklara det gudomliga. Vilket inte är så lätt. Oavsett vilken religion man tillhör, eller om man är ateist, finns det saker som vi människor känner vördnad inför och som vi inte kan förklara.
Ibland får mina elever arbeta med begreppet Gud och hur olika grupper i samhället ser på gudomlighet. Resultatet pendlar från Zlatan till haschromantiska, rosaskimrande föreställningar. Det är emellertid mycket intressant att låta morgondagens vetgiriga hjärnor fundera fritt över detta ämne.
Lite hjälp medges dock, de får några religionsglosor med sig på sin väg in i det okända: gudsnamnet Elohim antar man rör gudomlighetens koncept. Adonaj, som förekommer i filmen Passion of the Christ brukar översättas till Min Herre! och användes oftast vid skriftläsning i stället för Jehova, ett namn som i sin tur enligt den judiska traditionen inte får användas hur som helst. Sebaot används när Herren ses som en sorts general för en armé av änglar. Allah är det arabiska ordet för Gud, vilket inte bara avser muslimer utan även arabisktalande kristna och judar men de senare grupperna använder sig av tillägget Allāh al-Ab (Fader Gud).
Så, var hamnar man om man filosoferar på detta sätt över Gud och dess väsen? Kort sagt, vad kan vi säga om honom/henne/det?Den elev som vill imponera på sin lärare utgår från Guds svar när Moses undrade vem han var: Jag är den Jag är, Jag kommer att visa mig vara. Jag tycker det är här man kan finna mycket i islams, judendomens och kristendomens kärna. Citatet härstammar från den hebreiska utformningen av monoteismen att Gud finns inom var och en och av honom själv, den evige Skaparen som inte beror på något eller någon, och därför är den han är. Vissa religiösa grupper anser att denna fras eller åtminstone Jag är är en del av Guds egentliga namn, eller det enda riktiga namnet på Gud. Vi människor är alla gudomliga och Gud är något vi bär inom oss. En elev kopplade dessutom ihop resonemanget med Descartes påstående Jag tänker alltså finns jag. Att existera är gudomligt, helt enkelt. Imponerande av en gymnasist. Mer vanligt är att man kritiserar den ställning vi människor givit oss själva på planeten på andra arters bekostnad.
nummer 99, var inte det Gretzky? The great one? Alltdå gud?
I dag är det tjugofem år sedan Olof Palme mördades. Det skrivs mycket om honom i dagarna. Själv är jag tillräckligt gammal för att minnas honom och det Sverige han skapade, jag skulle fylla sexton året han mördades. Precis som alla andra vet jag exakt vad jag gjorde den dagen Sverige blev av med sin oskuld. Jag beundrar honom än i dag för hans retorik och hans passion. Men jag tycker också att man idealiserar honom samtidigt som man glömmer andra betydelsefulla politiker. Ingvar Carlsson, exempelvis. Men visst var Palme lysande. Jag älskar hans tal Vi och utlänningarna från 1965. I dag tänker jag på ett annat gammalt tal han höll i valrörelsen 1982: Därför är jag demokratisk socialist. Hur lysande är det inte i all sin enkelhet? Men låt oss göra ett litet experiment. Jag tar talet och gör om det, får man det?
Därför är jag social liberal
Jag är en social liberal med stolthet och glädje.
Jag blev det när jag i ungdomen reste till Sovjetunionen och med egna ögon såg vad socialismen gör med människors frihet och förmåga. När jag upplevde den oerhörda fattigdomen och ekonomiska stagnationen där.
Jag blev det efter att ha vuxit upp under kalla krigets delade värld där regimkritiska människor avrättades eller fängslades av totalitära höger eller vänsterregimer.
Jag blev det när jag fick klart för mig att det var liberalismen som bröt marken för demokratin på många håll i världen, när jag förstod att det var liberalismen som först utmanade totalitära och konservativa krafter under 1800- och det tidiga 1900-talet.
Och när jag förstod att det var liberaler som drev i genom lika allmän rösträtt i vårt land och på allvar verkade för kvinnors jämställdhet och i modern tid gick i täten för utökad föräldraledighet för män.
Jag bestyrks i min övertygelse när jag i vårt eget land ser en famlande socialdemokrati i kris utan tydligt mål, när jag ser miljöpartister som inte kan frigöra sig från vänsteridéer för att kunna bli en verkligt stark grön kraft, eller när jag hör vänsterpartister gå emot grundläggande demokratiska värderingar och vilja vrida klocka tillbaka så långt det bara är möjligt.
Visst är jag social liberal. Jag är det med stolthet över vad denna sociala liberalism har uträttat i vårt land, jag är det med glädje för jag vet att vi har viktiga arbetsuppgifter framför oss efter att Moderaterna blivit allt för dominerande i svensk politik.
Och jag är det med tillförsikt, eftersom nu vet människorna vad som händer om man går för långt åt höger eller vänster.
Jag är det på sätt och vis med ett roat leende för jag vet att den moderna historien är full med värdefulla reformer som de röd-gröna har skildrat som elak kravliberalism men sedan anpassar de sig till EU, individanpassade reformer där staten tar ett ansvar, och sedan slåss för att bli likadana när folket fått erfarenhet av vad liberala reformer betyder för dem.
Visst är jag liberal, som Nils Edén, när han genomförde rösträtten, som Torgny Segerstedt när han ensam bekämpade nazismen, som Fogelstakvinnorna när de kämpade för kvinnors rättigheter, som Bengt Westerberg, när han kämpade för individanpassade lösningar inom ett tungrott kollektivistiskt block eller när han kämpade för jämställdhet.
Det handlar om solidaritet och omtanke människor emellan. Och samhällets inställning till individens rätt att utvecklas och finna sin fulla potential.
I helgen har jag kryddat mitt Falu, ett måste på julbordet. Genom åren har jag snapp(s)at upp lite historia kring det brännvinet. Jag gillar ju inte att bara krydda egen snaps, utan även att sjunga till den. För några år sedan travade jag ner till Dalarnas museum och bad om att få lära känna hemligheten bakom Falu brännvin. Med mig hem fick jag en avhandling och recept av en viss Rune Bondpers.
Varje gård tillverkade i stort sett sitt eget brännvin från 1600-talet och framåt. Ofta var det svagt och av dålig kvalitet. Man kryddade produkten för att slippa finkelsmaken eftersom framställningsproceduren inte alltid var den bästa av detta liffsens vathin, som en del kallade drycken. De första kända tillverkarna och försäljarna av Falu brännvin var systrarna Bovin i början av 1800-talet. Det sägs att plommon ingått som en beståndsdel. Tyvärr, som en del ser det, drabbades systrarna Bovin av den religiösa väckelsen, som var stark vid seklets mitt, och utvandrade till Amerika. Med sig tog de hemligheten av hur Falu brännvin tillverkades.
Några år senare började en Gustaf Litström tillverka en mycket uppskattad variant fast på delvis annat recept. Han vann priser för sin snaps både i Stockholm och London under 1860-talet. Det fanns visserligen andra tillverkare men skulle man ha en ”äkta falu”, var det Litströms variant som gällde.
Efter monopolets införande 1917 fortsatte tillverkning på andra platser än i Falun och snapsen såldes på Systembolaget fram till 1972. Smaksättningen på monopolblandningen var annorlunda och många klagade på att den var för söt och kryddsmaken för blek. V-dala Nation i Uppsala köpte upp så mycket det gick inför nedläggningen av snapsen och fram till åtminstone 1997 kunde man få sig ett äkta glas, fast av systemets variant. Det fick exempelvis jag när jag det året valdes till Förste kurator (ordförande, typ) där.
Här följer det recept jag själv använder, vilket alltså anses vara äkta, eller ursprungligt:
0,75 liter Absolut eller möjligen Brännvin Special (man känner ingen skillnad efter kryddningen vilket från början var poängen).
Knappt 1 dl socker
18 g pomeransskal
1,5 g anis
1,5 g fänkål
1 g kummin
1 droppe citronolja
Beredning: Blanda ner finmalda kryddor med socker och citronolja i brännvinet. Låt dra 2-7 dagar. Sila i kaffefilter. Den som vill ha ett klarare brännvin kan sila ytterligare en gång.
Anmärkning:
Darke påstår att alkoholkristallerna försvinner i kaffefiltret och att brännvinet blir svagare.
Man numera köpa en färdig kryddblandning vid gruvan men mitt tips är att skippa sockret helt.
Ett alkoholfritt alternativ är, förutom julmust, enligt följande från 1600-talet. Har någon problem med spriten, gör som följer:
När jag studerade vid universitetet i Aix-en-Provence skaffande jag mig en del vanor jag kom att uppskatta mycket. Eftersom man inte har någon frukostkultur att tala om i Frankrike gjorde jag min morgonpromenad strax över det lilla torget, åt en macka och drack en kopp kaffe på caféet. Caféinnehavaren behandlade mig snart som en stammis. Redan efter ett par dagar kunde jag genom fönstret se min café au lait stå rykandes på disken innan jag ens anlänt. Med ryggen emot mig småpratade innehavaren med mig, oftast frågade han hur jag mådde och om jag var trött. På lördagsluncherna fick jag en svart avslutning, en espresso och en Galoise.
Monseigneur Bousqet var chef, eller rektor, över delen av universitetet för utländska studenter. Honom såg man till enbart på avslutningarna. Då kom han lite småpackad tillsammans med olika unga vackra flickor. Han höll ett tal, rökte cigarr och åkte snart sin kos. Monseigneur Carann höll i kursen Fransk politisk historia. En sann Gaullist. Allt den gamle presidenten gjort och sagt var felfritt. Carann skrev, i ett rasande tempo, ner sina föreläsningar på svarta tavlan. Man skrev av, gick hem och översatte. Det var så jag lärde mig hyfsad franska.
Madame Evy var min grammatikfröken. En gång fick hon inte igång hörstudion. Efter ett tag började eleverna att småprata så som elever ofta gör när inget tycks inträffa tillräckligt snabbt. Madame Evy trodde hon att vi hånade hennes tekniska okunskap och ville hämnas. Sedan genomled vi en timme stenhårt förhör där det i princip inte gick att svara rätt. Ty fransk grammatik, liksom teknik, är svårt.
Jag fick problem med banken. En summa pengar försvann. Jag tillbringade timmar på banken Credit Lyonaise´s kontor för att få mina pengar tillbaka. Till sist tröttnade bankens chef på det hela, efter att jag fått hjälp med språket av en av mina lärare, gick ner till en av kassörskorna och deklarerade attden här mannen ska ha tre tusen franc. Ge det till honom. Nu. Kassörskan gjorde som hon blev tillsagd. Inga papper behövdes skrivas på, chefen skakade min hand och önskade mig lycka till.
Frankrike är säkert annorlunda i dag mot 1991. Generellt uttryckt har man större klyftor i samhället, en märklig president, det är mer ojämställt och auktoritetstron är större än i Sverige. Samtidigt är det ett land där människor reagerar och deltar i samhällsdebatten. Och det är inte utan att jag saknar att vara bofast i landet. Men mest saknar jag mina vanor och rutiner.
Tänk om jag levde på ett näckrosblad. Alltså bokstavligen på ett näckrosblad. Jag skulle vara en liten figur, två-tre centimeter hög, som framlevede mina dagar i, eller strängt taget på, en platt, grön värld. Jag skulle flyta omkring i en sjö, där jag och Platon skulle vara de enda auktoriteterna. Det enda jag skulle behöva frukta vore en gubbe med fiol som badar näck. Och den regeln gäller inte bara om man lever på ett näckrosblad, antar jag. Inte skulle jag kunna erbjuda honom mitt näckrosblad att skyla sig med för då skulle jag gå under. Flashad eller sövd av musik vore därmed dagens etiska dilemma.
Visst skulle det vara lite fuktigt för det mesta, där på bladet i sjön. Och det skulle vara en begränsad värld rent fysiskt. Mina polare skräddarbenen skulle kanske bli ett lite väl enahanda sällskap i längden. Jag skulle antagligen få en schysst badstatistik. Men med vad skulle jag sysselsätta mig? Det är väl egentligen enbart fantasin som begränsar tanken. Antagligen skulle jag leva för ett enda tillfälle. Jag skulle leva för att blomma. När vi blommade, bladet och jag, skulle jag vara kung. Under blomningen skulle jag berusa mig av kärleken, kulturen och livet. Tankarna skulle rusa. Skena iväg ut i rymden för att fyllda till bredden av människors kärlek återkomma till mig och mitt blad.
Det finns måltider under livet som sticker ut mer än andra. I Aix-en-Provence fanns det en liten restaurang som hette La petite maison. Jag åt där ofta. Ibland med sällskap. Där smakade jag oeffs en coucotte för första gången. En profylaktisk chock för kroppen. Men gott.
Jag bestämde mig för att innan mitt år i staden var till ända skulle jag ha ätit allt på menyn på just den restaurangen. Till sist hade jag en rätt kvar. Kokt fårhjärna. Kyparen försäkrade sig om flera gånger om vi verkligen visste vad vi beställt. När vi framhärdade rekommenderade han ett kraftfullt vin. När vi hade rätten framför oss blev det tyst ett tag. Det såg verkligen ut som….. hjärna. Kommentaren kan någon skicka senapen var förlösande.
Den godaste ostbricka jag ätit var i den franska lilla staden Fleurville. Kyparen kom fram med en stor planka som säkert innehåll ett tjugotal ostar. Kyparen blev upprörd, personligen kränkt, om jag inte smakade dem alla. Lite portvin gjorde susen till. Malin sa senare att hon sällan sätt mig njuta så, glömsk av allt. Det är nästan så man blir avundsjuk på en ostbricka, menade hon.
En gång, senare i livet, gick något fel. Jag hade tagit med mig en matlåda till personalmatsalen med fiskbullar i sky och klyftpotatis kryddad med rosmarin. Jag har en tudelad inställning till personalmatsalen, men oftast är det lite gemytligt när alla kommenterar varandras matlådor. Kvar sen helgen eller, om det är något som ser lite extra festligt ut, eller påpekandet att det är dåligt att äta direkt ur plastlådan för farliga ämnen frigörs. Och så vidare. När jag kom med den den aktuella matlådan blev det tyst kring bordet. Sedan hävdade någon att det där måste vara det äckligaste som någonsin ätits här. Med all rätt. På en mätt mage vilar ett muntert huvud, som min gamla faster på Lidingö brukar säga.
För några år sedan åkte jag på en semester i norra Sverige. Vi rastade vid en enslig landsortskyrka. Jag såg några sommarjobbare i full färd med att baxa bort gravstenar och ställa dem mot kyrkomuren. Jag blev nyfiken och fick veta att det var gravplatser som ingen längre vårdade. Först sätter kyrkogårdsförvaltningen upp en skylt där eventuella intresserade uppmanas ta kontakt med kyrkan för att diskutera fortsatt vård av graven, sker inte det tas graven bort och erbjuds till nya gäster. Jag frågade en av de sommarjobbande ynglingarna om någon av dem tänkte på att bevara de historier som varje grav rymmer. Just den här kyrkan hade enligt årtalet på klocktornet begravt människor sedan mitten på 1700-talet. Det blir ju några generationer. Tänk så många livsberättelser varje grav rymmer, menade jag. Ynglingen rykte på axlarna och satte på sig hörlurarna igen.
Kanske är det så att den dagen ingen längre vårdar ditt minne, genom att exempelvis sätta blommor på din gravplats, är tidpunkten då vi verkligen är borta. En före detta elev till mig avled under försommaren. Det är alltid mycket sorgligt när unga människor dör. Vi var vänner på facebook. Tanken har slagit mig tidigare. Vad händer med ens användare på Facebook när man dör? Vem går in och ”stänger av” kontot? Säkert någon central funktion när man inte varit aktiv tillräckligt länge. Ungefär som den läkare som stänger av respiratorn är en vetenskaplig ovanifrånfigur med beslutanderätt om liv och död. Hur ska jag förhålla mig till det faktum att jag är vän med en död människa på Facebook? Men som det kom att visa sig fyller kontot en viktig funktion för de efterlevande. Många för samtal där med den avlidne. Bilder läggs upp, man delar med sig av minnen och ger uttryck för sin saknad. Jag antar att den dagen jag tar bort honom som vän är han verkligen borta. Senare har jag lärt mig att man kan göra om kontot till en minnessida. Det är fint.
Döden är bara ännu ett steg, säger en del. See you in Liverpool säger de vidskepliga sjömännen. Uttrycket syftar dels på att alla fartyg, under sjöfartens storhetstid, förr eller senare passerade Liverpool. Särskilt under andra världskriget, när tyskarna sköt på allt som rörde sig ute på Atlanten, var varje resa ett vågspel. Klarade man sig till Liverpool var allt lugnt. Än idag mumlas orden, har jag uppfattat när jag närvarat vid begravningar på västkusten, framme vid kistan på begravningen av en gammal sjömanskollega och vän: See you in Liverpool.
Så är det snart dags. Ungdomarna som man jobbat så intensivt med ska snart ta studenten. Det är faktiskt inte alltid så lätt att ta farväl av dem. Man blir lätt lite gråtmild och inser den fulla innebörden av det gamla citatet ”att skiljas är att dö en smula”. I morgon är det studentlunch och då kommer jag säkert att sjunga något uppträdande. Sen är det traditionellt firande och bal.
Min egen studentbal var trevlig och kul, minns jag. Men vårbalerna på V-dala i Uppsala var magiska. De pågick i nära två dygn och avslutades med utflykt med ånglok, krocket och sillunch. Jag minns när jag och Darke gick på vårbal en gång på 1990-talet. På vägen passerade vi en mack med våra klanderfria frackar, lackskor, hårpomada och luktagott. (Användning av parfym är förövrigt en svår konst som inte närmare utvecklas här. Men kort kan sägas att om du inte händelsevis råkar vara knarklangare eller arbetar på NK:s parfymavdelning ska den som kommer dig så nära att vederbörande känner din doft vara någon du verkligen, verkligen vill ha så nära).
Vi köpte var sin dosa Generalsnus och en påse halspastiller, Mange och jag. Jag köpte sockerfria och han sötade. Jag minns den detaljen då han tyckte det var lite omanligt med sockerfria. Men så har jag ju alltid varit lite omanlig. Han kom att förklara mina eventuella tillkortakommanden under kvällen, som han var helt överygad om skulle inträffa, med just den imagemissen. Det hela kostande under tjugofem kronor eftersom detta utspelade sig på den tiden då snuset ännu kostade under nitton kronor. (Jag minns förövrigt när en dosa ännu kostade fyra och femtio på BP i Falun).
När vi senare återvände hem efter firad vårbal hade samma kille som expedierade oss förra gången gått av sitt pass, åkt hem och sovit, kommit tillbaka och påbörjat förmiddagspasset. Han såg häpen ut när han ånyo tog betalt för snuset och colan i morgonsolen. Vi utgjorde enligt samtida vittnen en sorglig syn i våra luggslitna frackar, borttappade flugor och hesa röster. Inte var det mycket kvar av frisyr och luktagott heller, jag antar att den uppländska myllan satt sina spår i vår odör. Skrålandes på någon Wennerberg-trudelutt tog vi oss till sist hem. När vi om aftonen vaknade och gick ner till macken för att handla mat hade mackkillen gått hem för dagen.
En vårbal på V-dala är förvisso magisk. Det är inte alla som får uppleva en, brukar jag tänka när jag ser tillbaka på mina ytterligare. Det brukar jag upplysa mina elever om när lärosäten diskuteras.
Arv och miljö. Vad gör det med människor? Min mor, tryggheten, kärleken, gick bort i sviterna av en hjärntumör 1997 endast 58 år gammal. Hon är begravd på Styrsö och jag besöker henne ofta. Bilden är tagen från ”min” bänk på den vackra kyrkogården.
Jag saknar mamma. Inte så att jag (numera) tänker på henne varje dag, men ofta återkommer hon i mina tankar. I synnerhet när jag besöker Styrsö. Den här sommaren har hon funnits nära. Jag är nog väldigt präglad av henne. Dels för att jag var hennes första barn, dels för att det tog nästan fem år innan nästa, min bror Viktor, kom. Vi fick alltså en förhållandevis lång första tid tillsammans, mor och jag. Möjligen hittar jag här grunden till mitt (ibland påstådda) bekräftelsebehov och ständiga vilja att försöka underhålla. Allt det som fick jag av henne, alltså. I överflöd. Ensambarn i fem år.
Inte bra, hör jag psykologen mumla medan jag ligger där på soffan och gör upp med mitt liv samtidigt som hen krafsar med pennan i sitt block. (Okej, det där var ett skämt. Jag har inte besökt någon psykolog även om det säkert skulle vara givande.) Så här i vuxen ålder har jag dock kunnat konstatera att mor uppfostrade mig lite för en värld som inte finns. Jag ska återkomma till det. Men först en bakgrund. Bilden föreställer mor. Så mycket mer hon blir det inte.
Ingvor Anita Isakson, född 1939 på Styrsö, en ö i Göteborgs södra skärgård, av Astrid. Hennes pappa Ivar var sjöman och ofta ute på världshaven. Mamma berättade inte så mycket om sin tidiga barndom utöver att mormor ibland var krävande. Hon flyttade sedermera till Leksand (av alla ställen) där hon gick på folkhögskola. Den tiden omtalade hon ofta med värme. Senare flyttade hon vidare till Falun och utbildade sig till sjuksköterska, mötte pappa och fick tre barn.
Mamma var nära sin syster Lena trots det geografiska avståndet. Bilden ovan föreställer ett känslomässigt möte när Lena och Lennart överraskande med att oanmälda komma till Falun inför min studentexamen 1990. Mamma stannade hela sitt liv i Falun. Men hon glömde aldrig sitt ursprung. Hon kom från en kyrklig och traditionsbunden miljö med fasta principer vilket präglade familjen. Hon hade ett rikt socialt liv. Det hände alltid saker trots emellanåt knappa resurser. Kärlek, värme och glädje fanns dock alltid i överflöd. God mat och festligheter, så ofta som möjligt. Bilden nedan föreställer mina föräldrar på väg på Bellmanfest på Källö.
Mamma ansåg att det är viktigt hur man uppträder. Man klär sig helt, rent och gärna snyggt. Man sätter inte på sig en ostruken skjorta och man stryker den själv.”Som man är klädd blir man hedd”, sa hon ofta. En gentlemans främsta tecken är ett par välputsade skor. Att slåss är ett tecken på svaghet. Det var enligt mamma otänkbart att ha shorts på sig, eller att som man gå med bar överkropp, i officiella sammanhang. Att klä sig ordentligt är att visa respekt för sina medmänniskor, hävdade hon. Bilderna nedan föreställer jag och mor som i samma ålder gillar rutiga kavajer:
Något som sitter djupt i mig är hennes syn på hur man behandlar auktoriteter, äldre människor och kvinnor. Man visar dem respekt. Det har ibland varit smärtsamt att upptäcka att auktoriteter inte alltid förtjänar respekt eller hur man ska reagera när ens förebilder faller ned från sin piedestal. En gång när mamma hälsade på mig under studietiden i Uppsala presenterade jag henne för ”min” professor, historikern Stellan Dahlgren, och till hans förvåning hälsade hon på honom i djupaste respekt. Efteråt läxade hon upp mig för att jag så omdömeslöst närmat oss lärdomsgiganten. ”Så gör man bara inte”, menade hon. En förövrigt ofta återkommande fras.
Och så kvinnor. Jag gillar kvinnor, rent allmänt. Kvinnor är ofta mycket mer intressanta än män. Mamma lärde mig tidigt att man reser sig upp när en kvinna kommer in i rummet, alltid går ett steg efter och öppnar dörren för henne och annat 1800-talslarv i samma stil. Eftersom det där i ett modernt samhälle verkar lite fånigt får jag hela tiden behärska den impulsen. Men den sitter djupt. Även om jag ofta umgås med män har jag lättare att respektera och tycka om en kvinnlig auktoritet än en manlig. Jag tror det beror på mamma.
Honälskade Styrsö. Varje år ville hon återvända och varje semestertillbringadevi i huset där. Tvåfamiljer, tio personer, på en våningtills moster Lena och Lennart köpte den intilliggandefastigheten ”Bagarns”. Då duschades det inte. Det badades. I havet. (Nyligen sagt till brorsdöttrar och döttrar, alla med lika stängda öron. Don’t get me started on the internet.) Bilden nedan föreställer en jul vi firade på Styrsöunder 1980-talet, något som antagligenvarviktigare för mamma och moster än för oss övriga och som morfar rent allmänt ansåg som ett ”stolleprov”.
Mamma, på den tiden hon rökte, tog ofta ett tjuvbloss (för mormor) med morfar på rökverandan som numera är inbyggd. Hon drömde om att, efter attvi barn flyttat hemifrån, jobba som sköterska på Styrsövårdcentral ellerdriva kafémedmoster Lena. Som så ofta blev det tyvärr ingetmeddet. Morfar lämnadeoss 1996 och mor året därpå. Idag, faktiskt helt nyss, när jag och mindotter Mina Anita Margareta handlade på öns Ica kom någon fram. Visst är det Anitas pöjk? Ni är lika. Och din dotter med! Det kändes fint att höra.
Det har gått många år men ännu består känslan. Känslan av Styrsö som en plats förenad med så mycket av min personliga lycka att min påhittade psykolog nickar gillande och antecknar i blocket att hen mycket väl förstår varför det är hit jag flyr. Någonstans på mottagningen slår visserligen Oidipuskomplexklockan med stora slag men det är på det viset att trots att mitt liv slagits i spillror så är detta platsen där jag bäst kan låtsas som om det aldrig skett.
Nåja. Nu är det jag som får vara tryggheten och kärleken. För mina döttrar, som förlorat sin mor, och för alla som känner mig. För alla som vill, helt enkelt. De som inte vill slipper. Det, om något, är det slutgiltiga arvet från mor. Det fick vi tre syskon på lika och olika vis ta del av. Vilken gåva, när man närmare begrundar det.
Nåja, igen. Efter sex veckor på ön är det snart dags att återvända till den vackra hösten hemma i Falun. Det är inte heller så illa för också det var mors plats. Och min. Och mina döttrars.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.