adolphson

Falun/Dalarna, Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson

En komikers uppväxt

19 september, 201226 september, 2025av adolphson1 kommentar

Det här är jag. Hej, hej.

Fredrik Adolphson

Tillåt mig att presentera mig lite närmare. Mitt namn är Per Fredrik Adolphson och jag växte upp under 1970- och 80-talen i ett folkparti/centerhem i det socialdemokratiska och moderata Falun. Detta gav många vänsterkompisar men även en del moderatpolare. Rutskjotor och Ivenhoetröjor all around. Det är, har jag ofta senare tänkt, nog rätt bra att präglas av olika perspektiv i livet.

liten

Jag hamnade tidigt i sammanhang där en given identitet kunde vara problematisk: Fälldin-unge i skolkamraternas arbetarhem, tjänstemannason i överklassfamiljer, mas på västkusten eller lantis på Lidingö.

80tal

Jag lärde mig tidigt att det fungerade att försöka charma och skämta sig ur kniviga situationer. Den smärtsamma insikten att det finns tillfällen när pojkaktig charm inte funkar var också mycket nyttig för mig.

Allt detta resulterade i en livshållning som innebär att jag alltid, lite respektlöst kan tyckas, måste skämta om allt och med alla hela tiden. I synnerhet är det viktigt att kunna skratta åt sig själv. Jag blir misstänksam mot människor som inte kan det. Jag blir arg på mig själv när jag inte gör det. Detta beteende ser ju en hyfsat stabil person naturligtvis omedelbart igenom. Barnens mor exempelvis, var helt immun.

princess

Mina föräldrar tog sitt ansvar. Det var helt, rent, tryggt och kärlek under uppväxten. Men jag fick tidigt lära mig att klara mig själv. Mamma hängde över axeln genom grundskolan men i gymnasiet hade vi passerat den horisont hon kunde relatera till. Hon hade inte själv gått där eftersom det var långt i från alla i hennes generation som gjorde det.

Lumpen2

Genom gymnasiet, militärtjänsten och universitetsstudier i såväl Frankrike som Sverige fattade jag helt och hållet mina egna beslut. Fast så långt kommen var mina föräldrar redan nöja och stolta. Att deras äldste son tagit sig till de vita mössornas stad, Uppsala, var i deras ögon något fantastiskt.

Studentbal

Salig mor var alltså mycket stolt. Säkert hade hon varit nöjd med mitt yrkesval också. Alltihop kan i och för sig ha varit resultatet av en noga genomtänkt uppfostran. Och det i sin tur kan hängt ihop med att de faktiskt litade på mig. Men det resonemanget känns lite som en tröst för tigerhjärtan. Det måste väl vara mer synd om mig än så? Skämt åsido. Utifrån vissa givna förutsättningar är jag resultatet av mig själv. Jag har inte curlats i någon större utsträckning, jag har gått den (nåja) hårda vägen. Händelse, reaktion, konsekvens och erfarenhet. Nu, i diverse krisers tidevarv tycker jag själv att jag kunnat skörda frukterna av min syn på livet.

Jag mår bra av att se livet från den ljusa sidan. När jag har jobbiga beslut att fatta vet jag att jag inte kan fly undan ansvaret. Ingen annan fixar mitt liv åt mig. Det får jag göra själv. Och så långt det är möjligt försöker jag göra det skrattande.

Skäckerfjällen 058

Tillbaka till då. Det var inte längre häftigt att spela pajas när man kom till högstadiet. Det blev svårare att skämta sig ur situationer och ofta gick det inte alls. Vi från Södra (skolan) höll ihop och som hyfsat idrottsbegåvad klarade jag mig rätt väl på grund av den respekt det medförde. Men personligheten lyste allt oftare igenom. Jag minns särskilt en gång när jag var illa trängd på Västra skolan. Någon hade slutligen tröttnat på den rollspelande, snabbkäftade veklingen. Jag befann mig uppträngd i ett hörn med alla reträttvägar avspärrade. Nu sänker han mig, nu dör jag minns jag att jag tänkte.

Så kom räddningen. Det var den gode ledaren, idrottskillen och studiebegåvningen, han som alltid stod på de svagas sida och som var min bäste vän sedan lågstadiet, som kom till min räddning. Som klippt och skuren ur en amerikansk feelgood-film banade han sig fram helt lugnt och ställde sig bredvid mig. Sedan lät han alla blodtörstande hyenor förstå att: Låt Fredrik vara. Han har ett jävligt mycket bättre ordförråd än vad alla vi har, i alla fall! Detta hände i sjunde klass. Efter det såg man åtminstone delvis med andra ögon på mig. Det var plötsligt mer okej att vara lite annorlunda. Andra värden än rå styrka började uppskattas. Som jag kände det var Västra skolans skräckvälde besegrat, Riddar Catos stenhjärta förvandlat. Hädanefter gick jag utan rädsla till skolan.

Sen blev jag vuxen. Eller vuxen och vuxen. Det gäller att inte växa upp allt för mycket och allt för fort. Man bör bejaka sina intressen i livets alla olika stadier. Allt är beroende av att jag själv mår bra. Tar jag hand om mig själv blir jag en bra pappa, make, yrkesmänniska och medmänniska. Alltså måste jag till en gräns bejaka det jag behöver. Det innebär att jag helt enkelt inte kan, vill eller orkar, vara seriös hela tiden. Om jag så vore landets statsminister skulle jag inte kunna avhålla mig från denna livsstil, det är helt enkelt mitt fundament.

Det kommer jag aldrig att ändra hos mig själv.

Aldrig.

38200123_10156263654765617_3105820241922359296_n

Historia, Retorik, Skola

Lärartyper

5 september, 201217 juni, 2022av adolphson2 kommentarer

Så kom äntligen tillfället när historieläraren fck träffa Augustus.

På forum romanum finns en byggnad bland alla ruiner som är rekonstruerad. Det är curian där senaten sammanträdde och vilken Augustus beordrade färdigställd. Härifrån skickade han sitt påbud: Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle låta skattskrivas. Ett beslut som tvingade iväg en högravid snickarhustru att på en åsna (Lukas 2:1) färdas till en plats där myndigheterna fanns. Curian är byggnaden från vilken världen styrdes för 2000 år sedan.

I denna byggnad står Augustus staty och strax bredvid adjunkten i religion och historia tillika ersättare i socialnämnden i Falun, bloggare, sångare, vän, kamrat, make, tvåbarnsfar, filosof och poet – ej utgiven. (Okej, det där sista var ett skämt). Vi har kanske inte så mycket gemensamt, kejsaren och jag, när jag tänker efter.

Vi hade en trevlig vistelse i Rom för några år sedan, Den Malin och jag. Det är hon som tagit detta mitt favoritkort på undertecknad och kejsaren. Efter ett par timmar hade hon till sist fått nog av marmor och statyer så vi gjorde andra saker. Åt middag på Alfredos (nedan), exempelvis. Sedan träffade vi lite gamla faluvänner som också var i stan.

Malin har annars genom åren visat stort tålamod när jag släpat runt henne på några av den europeiska kontinentens betydelsefulla platser: Churchills war rooms, Towern, Waterloo, Normandie och nu senast Rom för att nämna några.

Detta tålamod kanske beror på att jag vid dessa tillfällen inte blir så talträngd som eljest. Man behöver inte prata om det man ser, det räcker att uppleva en historisk plats. Att vandra i kulissen och pussla ihop den med vad som enligt historieskrivningen ska ha inträffat där. Ibland frågar Malin något och jag svarar efter förmåga. I övrigt njuter hon måhända av min tystnad eftersom hon själv alltid upplever saker genom andra sinnen.

Man har självfallet stor nytta av att själv ha besökt de platser man undervisar om. Man kan förövrigt inte vara alldeles säker på att alla ungdomar i gymnasiets första årskurs faktiskt vet var medelhavet ligger. Det gör det en smula komplicerat att diskutera Antiken. Så jag brukar använda mig av Siljan i stället. Mora blir Grekland, Rättvik Sparta och Leksand Rom. När vi kommer till Medeltiden får Borlänge stå modell.

Skämt åsido. Det finns några fiktiva lärartyper som fascinerar mig. Även om de inte har existerat torde det finnas något av sanning bakom skildringen. Inledningen till filmen Hets skulle man i teorin kunna visa för eleverna för att de, i så fall, skulle kunna få en inblick i hur gymnasiet tedde sig på 1950-talet. Far faller alltid i gråt när han ser den filmen.

Ernst-Hugo har också givit oss ett ruskigt porträtt av tyranni och sadism i filmen Kådisbellan. Filmen är ändå rätt nedtonad jämfört med boken. Mats Bergman gör även han en obehaglig historielärare med nazistsympatier i filmen Ondskan. Jag föredrar dock ett annat favoritklipp med Erns-Hugo, från Den Goda Viljan.

Var alla gamla lärare nazister? Det tror jag inte. Men det fanns faktiskt en i det gamla läroverket i Falun. Han menade att man talar inte med elever, man talar till dem. Och vad bliva mitt eget eftermäle när jag till sist lägger pekpinnen på hyllan och näsan i vädret?

Spelar det någon roll vad man gör? Eller hur man gör det? Ett lärarporträtt som smärtar är från Fyra nyanser av brunt. Lite oklart varför, men jag blir riktigt illa berörd.

Nåja. Jag har roligt när jag jobbar. Nästan varje dag. Och i stort sett alltid i klassrummet. Och det är huvudsaken. Augustus hade säkert också rätt kul.

De bästa ögonblicken i yrket är, de försvinnande få gånger det har hänt, när jag får en en personlig uppskattning. Betygen är satta, allt är klart. Inget finns längre att vinna eller förlora för vare sig mig eller elverna. Man står där uppradad i lärarkön för att ta farväl strax innan studenterna springer ut i livet.

Och så plötsligt viskar någon mitt i kramen, helt snabbt och omärkligt, en uppskattning för mina insatser. Eller kanske läser jag en anonym utvärdering eller får ett tackkort några veckor senare. Som sagt, det händer inte ofta. Men det händer. Det är i sådana ögonblick jag känner mig stolt och nöjd med mig själv som yrkesmänniska. Ofta handlar det bara om att personen känt sig sedd och bemött på ett seriöst och respektfullt sätt. Svårare är det inte.

För hur många sådana här typer finns det inte därute? Förutom för lönechecken är det därför jag håller på. Själv då? Varför håller du på? Ursäkta en liten avslutande pekpinne: Det är ingen mening att göra det man tycker om. Man måste tycka om det man gör.

Personligt, Retorik, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Hyllning till vänskapen

2 september, 201220 juni, 2026av adolphson4 kommentarer

Jag har tre människor som hjälper mig, mer eller mindre frivilligt, och påverkar mig och ger perspektiv på tillvaron: Malin, Darke och Tideström. Sämre lag kan man ju ha. Det klart att alla människor påverkar mig, men några är extra viktiga. Malin lever jag med, ord överflödiga. Till Darke vill jag säga: lika aktuellt då som nu är det som följer nedan.

Jag refererade till ett bröllop nyligen. Det satte igång minnet. Jag rotade fram bestman-talet ur gömmorna. Här är min hyllning till vänskapen, i mitt liv är det just nu mer viktigt än någonsin. Jag har för skoj skull länkat lite här och där så att en yngre publik ska förstå referenserna.

—

Magnus!

Så här på bröllop babblas det ju en hel del om kärlek. Nära eller avlägsna släktingar och vänner håller tal, eller som man säger på bröllop, säger några ord, och dessa förväntas på ett lite putslustigt sätt redogöra för just sin relation till brudgummen. Råkar man dessutom känna bruden är ju det också ett plus. Men så jobbar ju inte riktigt du Magnus. Och eftersom jag inte är särskilt putslustig av naturen skulle det kännas främmande att börja på ett sådant sätt.

Nej, jag tänkte istället helt sakligt anlägga temat ”kärleken till vänskapen” för detta tal. Jag minns att jag klockade dig till 31 minuter på mitt bröllop så jag kan inte säga att jag känner mig särskilt stressad här idag.

Något jag gillar med dig är att du egentligen aldrig fått mig att känna mig sur, arg eller stött inför omvärlden. Du tar alltid mitt parti. Som när du läxade upp den där försäljaren som utnyttjade den aningslöse och lite vilsne Fredrik Adolphson. Till honom lät du förstå att: DU SKA FAN I MIG INTE KOMMA HIT OCH TRAKASSERA MIN SAMBO när han dök upp för att genomföra det som i försäljningsvärlden kallas för att Close The Deal.

Ser vi oss omkring här på festen är det ju inte så många vi hittar dessa dina egenskaper hos. Jag vet att du gärna skulle vilja dela skyttegrav med mig. Med dig känner man inte några behov att hävda sig. Man lutar sig tillbaka och njuter av åkturen.

Så här långt kommen i talet skulle jag kunna lägga in lite klichéer och töntiga utspel i stil med: äktenskapet är en åktur och kärleken er farkost. Jag avstår även från detta med hänsyn tagen till talets karaktär.

På V-Dala myntade i början av 90-talet en 2-meters anonym sedermera Förste Kurator de bevingade orden: ”så fort man ser någon av de där killarna vet man att den andre är runt hörnet – om inte ljuden från deras töntiga boots redan avslöjat dem, vill säga”.

Det kan låta märkligt men jag blev glad för de orden, Magnus.

Här måste vi stanna upp och ställa oss en fråga. Hur stor är egentligen sannolikheten att två killar från Falun, snusades och med boots på fötterna samt för det lite högtidliga tillfället iförda kavaj, med reservnummer på långt över 500, hamnar bredvid varandra vid ett upprop på en univeristetskurs i historia? Antagligen ganska stor. Jag tror det var där det började.

Visst kände man väl till Darke i 80-talets Falun men vi umgicks ju inte riktigt i samma kretsar då. Magnus hängde med sportkillar med tubsockor, lofers, salomonryggsäckar och falska Ivanhoe-tröjor. Ja, ni ser några av dem runt er här på festen och det är ju inte mycket som förändrats som tydligt torde framgå.

Jag, å andra sidan, satt med trenchcoat, svart polo, lustans-lugg och rökte svårmodigt och filterlöst på Café Princess eller Cafe Napoleon. Medan jag sportade i smyg för mina imagespända vänner tjyvläste Magnus Strindberg och diskuetarde kultur fjärran från killar som ”Bagg”, ”Lill-Kumla”,”Norton” och ”Väskan”.

Det som ligger kvar i oss båda från den här tiden är tävlingsinstinkten. Det är nämligen så att vi måste tävla om allt, Magnus och jag. Vem är bäst på biljard? Eller på att kasta pil? När vi inte kan enas om vem som är mästaren i aktuell gren genomför vi en så kallad Shot of The Title. Den som vinner då är bäst…tills nästa utmaning kommer.

Ett lite mer bisarrt uttryck för detta är när vi tävlar om vem som är mest lik olika karaktärer i olika tv-serier. Ta Beverly Hills, exempelvis. Där har Magnus bestämt att han är mest lik Dylan och jag…Steve. Otroligt. Orimligt. Vidare tycker han att han är lik Lance i Falcon Crest och, ivrigt påhejad av Mia, George Clooney. Filmstjärnestatus, man tackar!

Det är ditt bröllop, så låt gå. Men hur kommer det sig att du får vara alla coola killar och jag alltid typer i stil med kapten Onedin i Onedinlinjen: fet, skäggig, godtrogen och lite misslyckad?

Magnus och Mia! Man måste hålla sig till självklarheter när man talar i liknelser, det vet varenda småbarn. Som att brudgummens stilige far faktiskt är lik Blake Carrington i Dynastin eller att den enda likhet som någonsin träffat rätt vad gäller dig är Chase Gioberti i Falcon Crest. Förövrigt anser jag att Bobby Ewing också passar bra in.

Kanske passar tv-serien Vänner ändå allra bäst.

Där har vi ju två sammanboende, ganska misslyckade, killar som tillsammans krigar mot livets alla utmaningar. Jag tycker visserligen du går för långt i påståendet att jag är mest lik Joey bara för att han är tjock, men låt gå. Det är ju ditt bröllop.

Det finns dock en annan likhet i ett avsnitt och det är när Gandalf kommer på besök. Alla blir väldigt uppspelta över det besöket för Gandalf är ju så himla rolig och det händer en massa crazy saker kring honom. Jag tycker du är mest lik Gandalf, Magnus.

Som när vi var i Göteborg på ett fashionabelt inneställe. Vid stängningsdags hade jag tappat bort dig men blev uppsökt av en gigantisk göteborgs-vakt som vräker ur sig: ”Allå eller, känner du den där smala dalmasen i boots där borta?” Jag tillstod lite nervöst att jag gjorde så. ”Häng på honom då annars missar du efterfesten!”

Det var en rolig natt. En i mängden. Tusen och en natt.

Med dessa perspektiv kanske ett par visdomsord på er stundande resa ändå vara på sin plats. Jag vänder mig främst till bruden: äktenskapet är en åktur och kärleken er farkost. Fast ju mer jag tänker på det desto mer känner jag att mina råd är tämligen off pist. Risken är minimal att Magnus ska gå in i din garderob och sno dina kläder.

På min tid hade han en jobbig vana att på morgnarna ligga i sin säng och vråla efter mig att komma med vatten. Helst när han var bakfull. För att få slut på det tog jag för vana att gå in naken med vattenglaset på en liten silverbricka. Något som möjligen får ett annat resultat om du provar samma trix, Mia. Hur är det nu du brukar säga Mia: Men Gubben! Jag tycker du är generös med Magnus och ibland, när du är på det humöret, får vi på huden av dig och Malin, vilket känns gaska tryggt på något sätt.

Jag jobbar ju inom den nya moderna gymnasieskolan och tänkte nu begagna ett av de nya pedagogiska arbetssätten vi numera använder där: bildanalys. Se på den här bilden (Jag visar en förstoring på en bild på mg och Darke tagen mitt i natten i södra Frankrike). Jag tycker bilden sammanfattar vår vänskap på ett mycket bra sätt.

Jag har valt att kalla den Odugligheten – ett sätt att leva. Det är förvisso några år sedan vår storhetstid men för mig satte du normen för vad riktig vänskap är, den som jag fortfarande försöker leva efter.

Se ett ögonblick på bilden. Den är lite suddig. På lite vingliga omanliga ben står vi där och håller om varann. Ett famntag av glädje och värme. Lite rödögda stirrar vi in i kameran inte allt för angelägna att röra oss varken framåt eller bakåt. Bakom oss ser vi en svart gränd mot ett grumligt förflutet. Framför oss i ljuset väntar en blixtrande arg Mia i sin säng. Men detta vet vi inte när bilden tas.

Vi har kul där vi står. Tillsammans. Tittar jag närmare på bilden ser jag framförallt Magnus, vars vän jag vill vara. Att vara din vän innebär att all sol är på mig. Man får all uppmärksamhet. Du lyckas lyfta fram mina bästa sidor och jag känner mig trygg med dig.

Det är så himla kul att bli så uppskattad och det ger en styrka att försöka vara likadan.

Jag blir så absorberad att jag under ett samtal med dig faktiskt gått rakt in i en lyktstolpe, så där som Dupontarna gör i Tintin, vilket i och för sig säger mer om mig än om dig. Men du värdesätter dina vänner oerhört högt så man kan ju bara gissa hur mycket du värdesätter din fru.

Nå, jag finner nu inga fler ord för detta så jag får väl säga som bruden: Magnus, jag älskar dig.

Demokrati och samhälle, Retorik

Drant och Schlonk

23 augusti, 201222 juli, 2026av adolphson3 kommentarer

Redigerad 2024-07-20

Kläder och identitet. På en del håll här i Dalarna finns fortfarande uppfattningen att folkdräkten har man på sig hemma i byn. Annars är man att betrakta som ”drant” vilket ungefär betyder sommargäst från företrädelsevis Stockholm som tycker det är fint med folkdräkt och därför gärna på midsommarafton sätter på sig en från en trakt vederbörande inte har någon, eller påfallande vag, anknytning till. På västkusten kallar man fenomenet för ”Schlonk” men då avses mer generellt sommargäster. De är oftast iklädda badkläder.

”Koksfolk” är svärdsjöbornas benämning på människor som går i kyrkan på en vigsel utan att vara bjudna på festen efteråt.

Jag har en Faludräkt. Eller mer korrekt: Stora Kopparbergsdräkt. Upplysningsvis meddelas härmed att det inte är Stora Kopparberg man sjunger om i Köppebävisan. Min dräkt betyder mycket för mig. Dels eftersom jag är född, uppvuxen och bor i den trakt vars dräkt jag bär och dels eftersom salig mor sydde delar av den men sedan gjorde hennes sjukdom att hon inte kunde fullfölja arbetet. Ett fullblodsproffs från Norge sydde istället klar den. Både den manliga och kvinnliga varianten är mycket vackra.

En gång i Uppsala hade jag tillfälle att tala med en lärdomsgigant. Att vara professor i nytestamentlig exegetik tillika reservofficer bådar kanske inte för ett helt liberalt synsätt på livet. Ung, naiv och fördomsfri (nåja) stegade jag raskt fram i min nya stiliga dräkt. Vad tyckte han, lärdomsgiganten, som själv hade rötter i Bjursås? Den annars så hedervärde och vänlige mannen förvånade mig. Han krökte på läpparna och lät förstå att den som gått den lärda vägen ska inte klä ner sig i allmogedräkt.

Jag slogs av det uppenbara: vi var av olika generationer. Jag ville dock inte tolka det han sa rakt av som uppenbart människoförakt. Han hade gjort en sorts resa, liksom jag själv. Åtminstone hade vi det i hans ögon. Vi hade nämligen givits en gyllene möjlighet att studera vid universitetet, vi båda, vilket inte var alla givet i hans generation. Detta är viktigt och därför skulle vi inte på något sätt stå kvar med fötterna i dalamyllan. Med synen på utbildnings vikt och tyngd kan jag sympatisera. Men från en annan horisont.

Han avslutade samtalet med ett påpekande att det var synd och skam att dagens studenter inte läste Karlfeldt längre, varpå han lämnade mig. Det yttrandet var svårare att förstå. Min kille heter Tranströmer: Under vårt förtrollande minspel väntar alltid kraniet. Det kommer en dag när de levande och döda byter plats).

Jag vill även visa den bild, ovan, jag fick inramad i gåva av brudparet. Bilden fångar det ögonblick jag försäkrar brudgummen att jag verkligen har ringen i tryggt förvar. Även Jobs-Mia och hennes tärna är involverade i något sista bestyr innan vigselakten. Det inramade fotot hänger därhemma strax under det likaledes inramade examensbeviset från franska vinakademins vinprovarkurs vilken jag inte utan beröm genomgått.

Tradition och sedvänja är bra ting så länge dessa inte är något exklusivt. Alla ska ha samma villkor att leva sitt liv, tänka sina tankar och framföra sina åsikter så länge det inte kränker någon annan.

Men nog kan det vara bra att leva sig in i hur någon annan har det ibland. Att kliva ur sin trygghetszon, lite. Det är så vi växer och utvecklas. Alla kan växa. Såväl Muhammed, Jimmie som jag själv.

Viktor bär sin dräkt på Styrsö på midsommar. Oaktat att han genom sin uppenbarelse sammanfattar begreppen drant och schlonk använder han andra attribut för att uttrycka sin identitet.

Film och TV, Resor

Sherlock Holmes

20 augusti, 201222 juli, 2026av adolphson

Min barndoms hjälte var ingen muskelknutte eller någon kvinnornas erövrare. Tvärt om. Redan i tidig ålder slukade jag Arthur Conan Doyles böcker om mästerdetektiven Sherlock Holmes. Jag återskapade alla hans äventyr i lekens värld tillsammans med min kamrat Klas. Vi hade inte käppar och pistoler som attribut, som våra jämnåriga kamrater hade när de lekte, vi använde istället Klas pappas pipor.

När jag tillsammans Malin företog mig min första resa till London frågade hon, som varit där åtskilliga gånger (hon bodde en tid i Birmingham), vad jag ville se. Jag var bergsäker. Jag ville se Towern, Churchills War Rooms, valfri skräddare på Saville Row (även om jag inte hade råd att köpa något) och så Den Store Detektivens hem: 221 B Baker street. Jag kände nämligen till att man återskapat Holmes och Watsons hem som museum på den klassiska adressen. Jag fick sålunda besöka min hjältes hem. Det var fantastiskt. Jag har sedan dess några motiv hemma på väggen och den uppmärksamme ser en länk till något förknippat med honom här bredvid. Jodå, Holmes finns fortfarande vid min sida.

Sherlock Holmes är alltså en karaktär som hängt med mig från min barndom. Han är viktig för mig. Därför gläder det mig att Holmes tycks fått en renässans på sistone. Jag bryr mig. Även om …INTE FAN ÄR DET HOLMES VI SER! Ursäkta. Åter till verkligheten. Holmes verklighet är den enda sanna verkligheten.

Jag gillar romanerna bättre än essäerna. En studie i rött är den första boken där Watson och Holmes genom en annons möts för första gången. Avsnittet är lysande i all sin enkelhet. Watson har tjänstgjort som militärläkare men har just återvänt hem till England och behöver därför någonstans att bo. På olika sinnrika sätt får läsaren lära känna Holmes skarpsinne och excentriska personlighet. Sedan är man fast. För den som just fått intresset väckt, kanske genom de nyligen producerade filmerna och tv-serien, rekommenderas denna bok varmt. Baskervilles hund är av många ansedd som the greatest detective story ever told och den är jämförelsevis väldigt spännande och suggestiv. Romanen är filmatiserad åtskilliga gånger, nu senast som episod av tv-serien Sherlock (nedan).

Hur har Holmes porträtterats på film? Det sägs att ingen gestaltats så många gånger på vita duken som honom och då befinner vi oss i konkurrens med storheter som James Bond och Dracula. Hur det än är med den saken kommer här några minnesvärda exempel.

Först har vi Basil Rathbone som gjorde Holmes i en faslig massa filmer på 1930- och 40-talen. Det var lite före min tid, men jag har sett de flesta. Filmerna är hyfsat trogna böckerna. Nyligen har Robert Downey Jr gjord två relativt underhållande filmer som Holmes där Jude Law spelar dr Watson. TV-serien Sherlock med Benedict Cumberbatch (namnet skulle förövrigt duga mer än väl åt valfri karaktär i böckerna) och Martin Freeman är ett innovativt och framgångsrikt försök att föra över Holmes till en ny illitterär generation.

De kämpa, sina miljondollar-budgetar till trots, förgäves. Inte fan är det Holmes vi ser.

Mästaren har nämligen redan framträtt, satt sitt bomärke, och lämnat oss. För den som läst berättelserna mer än en gång är det en självklarhet: Jeremy Brett (avled tyvärr redan 1995) ÄR Holmes. Under 1980- och 90-talen spelade han in i stort sett alla böcker och kortare berättelser. Dessa är numera inte helt lätta att få tag i. Köp en, om tillfälle ges. Det finns fler som insett Bretts storhet och någon har klippt ihop några scener på tuben. Den uppmärksamme ser att Watson gestaltas av två olika skådespelare vilket är den enda kritiken jag kan rikta mot detta mästerverk. Varsågod: se den störste, och njut. Introt är förresten i sig självt värd en hänvisning.

Historia, Retorik, Spännande människor

Perikles

13 augusti, 201222 juli, 2026av adolphson3 kommentarer

Det finns det en antik grek jag gillar: Perikles (495-429 f.v.t). Omdömen i stil med att han var en lysande statsman eller den förste demokraten får nog tas med en ganska stor källkritisk nypa salt. Det var som bekant ingen egentlig demokrati i antikens Grekland. Mitt intresse för Perikles grundar sig mest i hans kvaliteter som talare. En kort beskrivning, hämtad ufrån Wikipedia, av Perikles:

Perikles styre som atensk statsman kallas ”Perikles gyllene tidsålder” och han var en ivrig förespråkare för demokratin. Han ville att alla medborgare i Aten skulle ta aktiv del i politiken. Rådsmedlemmarna valdes av alla atenare, och Perikles restaurerade och byggde många tempel och byggnader, såsom Parthenon på Akropolis, genom att anställa de fattigaste medborgarna. Han genomförde flera reformer till förmån för de fattiga medborgarna, t.ex. att alla som hade offentliga uppdrag skulle få betalt. Men Perikles lyckades också få andra stadsstater att betala in skatt till Aten i gengäld mot att den atenska flottan skyddade dessa.

Perikles var under sin levnad känd som den som bar åskan och blixten på sin tunga. Men inga tal finns tyvärr bevarade i original. Historiken Thukydides har skrivit ner vad han påstår är ett av Perikles tal. Talet i Thukydides återgivning hölls enligt denne under peloponnesiska kriget vid en officiell statsbegravning av stupade atenska soldater.
Enligt traditionen anses detta vara det första kända hyllningstalet över demokratin som statsskick. Talet används, eller refereras till, även i vår egen tid. Inte minst av amerikanska presidenter från Lincoln till Obama. Det är naturligtvis en klassiker inom retoriken.

Genom att i inledningen avvika från manualen (i det här fallet ett begravningstal och hur man normalt sett höll ett sådant i Aten på 300-talet f.v.t) åstadkommer Perikles det viktigaste inom retoriken: han fångar åhörarnas intresse. Hur? Jo, han är munter och uppsluppen vilket, då som nu, inte är helt vanligt på begravningar. Han börjar helt enkelt med en cliffhanger. Perikles hyllar fortsättningsvis inte direkt de döda. Istället hyllar han den atenska livsstilen och kulturen men framför allt Atens demokratiska statskick. De döda hyllas på så vis indirekt genom att de förknippas med allt det goda som Perikles i talet hyllar. Också det är retoriskt stilbildande.

Perikles använder värdeladdade ord (frihet, rättvisa, tolerans och mod) för att beskriva Aten. Han beskriver statsstaten och dess innevånare genom dess demokratiska statsskick. Han målar upp hur unikt detta är på ett sådant sätt att varje medborgare kan känna igen sig själva och sitt liv. På så sätt inser de vikten av att, till och med sitt eget liv som insats, försvara den statsstat som står för dessa unika värden. Att försvara staten blir ett personligt ansvar, en medborgerlig plikt. Återigen är steget inte långt till amerikansk presidentvalsretorik.

Perikles lyckas även i sitt begravningstal uppmuntra andra (begravningen var en offentlig händelse) att engagera sig i kriget. Alltså: han värvar helt sonika nya soldater inför de dödas anhöriga på begravningen. Rätt osmakligt, egentligen. Han lyckas med detta konststycke genom att göra värvningskampanjen till en del av hyllningen till de döda. Man blir berömd och ärad om man dör i kriget, berättar Perikles. Här finner vi en grund till det så ofta använda krigstrixet, martyrdöden, använt av alla stater inför utbrottet av första världskriget, japanerna under andra världskriget och religiösa fanatiker då som nu. Perikles hyllar stort minnet av de döda. Dessutom lovar han en snabb på död på slagfältet, fri från lidande. Han säger vidare att de stupade vunnit förlåtelse för otillräckligheter i livet genom sin uppoffring.

Retoriskt anses talet, men alltså återgivet av Thukydides, vara ett mästerverk. I början, sedan han väckt intresse, talar han sakligt och logiskt för att längre fram väcka känslor och engagemang hos åhörarna. Med talet som mall, och med lite kunskap om antiken, kan man lära sig många retoriska knep. Gör du som talare något oväntat, som att gå emot traditioner och förväntningar över vad du vid ett givet tillfälle förväntas säga, fångar du människors uppmärksamhet. Det finns många exempel på detta. Det funkar.

När man läser gamla klassiska tal får man sällan veta något om kontexten de hölls i (fast det får vi faktiskt här), talarens röst eller personliga utstrålning. Eller i vilken sinnesstämning åhörarna befinner sig. Detta är inte oväsentligt, fråga vilken lärare som helst. Det är kanske inte så konstigt att Caesars soldater hyllade sin ledare eftersom de belönades när de var framgångsrika. Vi finner det desto mer märkligt att folkmassor i en modern kulturstat på 1930-talet föll pladask för en liten pajas med smetig lugg och lustig mustasch.

Ofta handlar retorik om att övertyga, att tilltala människors självkänsla och få dem att tro att de kan åstadkomma något. När vi via svartvita journalfilmer kommer in i höjdpunkten av Hitlers tal, och ser folkmassan vråla i extas, missar vi stämningen han och hans propagandaapparat under timmar, ja månader och år, byggt upp. Vi får bara se höjdpunkten och vi förstår inte vad vi ser.

Jämför med ett helt vanligt samlag. Om du via ett svartvitt klipp på TV får se ett älskande par nå klimax, orgasmen, blir upplevelsen från åskådarplats lätt lite komisk. Får du från TV-soffan vara med från det ögonblick då paret träffas första gången får du en bättre förståelse och känsla för vad de två i höjdpunkten senare upplever. När du själv upplever detta, när du når toppen tillsammans med någon du älskar innerligt, är du (förhoppningsvis) lyckligt ovetande om morgondagen. Kanske är det så för dessa människor som förfördes av Hitlers locktoner. Visst, jämförelsen haltar. Men bildspråket funkar, tycker jag.

Det här med att väcka känslor kunde tydligen Perikles, om vi får tro historien. Det kan inte så många av dagens svenska politiker i så stor utsträckning, enligt min uppfattning. Fast den som kanske mest skulle ha nytta av det, åtminstone för egen vinning (vilket retorik ofta handlar om), är Carl XVI Gustaf. Varför inte öva lite? Åtminstone testa lite medieträning? Han är kanske å andra sidan ett vilddjur i sänghalmen, vad vet man. Och vad vill man veta?

–––

Vill någon läsa fler, lite mer avancerade, analyser kring detta ämne kan man göra det härexempelvis. Jag har letat efter talet som helhet på nätet, och i svensk översättning eftersom jag själv bara har det i en bok. Vill man läsa det, eller en del av det, på engelska går det bra här.

Resor

Teddybjörnen Joel

6 augusti, 201220 juni, 2026av adolphson5 kommentarer

En mörk decemberkväll, jag tror det var 2007, kom min kollega (numera överordnade) Joel förbi och önskade god jul. Med sig hade han en julklapp till Dotter 1. En teddybjörn. Eftersom Dotter 1 bara var dryga två år vid tidpunkten fick hon inte ihop det riktigt. Björnen och givaren blandades ihop, lite. Björnen döptes kort och gott till Joel och har ända till nutid till och från spelat en stor roll i hennes liv.

Det var med andra ord inte föremål för diskussion huruvida Joel skulle medfölja på årets fjällvandring. När vi la ut från Storulvåns fjällstation fanns Joel självklart med i ryggsäcken. Lika givet fanns han inte längre där när vi återkom tre dygn senare. Dotter 1 var förkrossad. Här dög inte vanliga svulstiga föräldraförmaningar om ansvar, ordning och reda. Inte heller hjälpte tröst, lock eller pock. En i eget tycke briljant historia om fjälltrollet Plupp som tog hand om kvarglömda nallar på fjället kammade noll och intet.

Nu var goda råd dyra. Så kom jag på det. Heureka! Sanningen är alltid det bästa vapnet. Jag berättade för den sörjande om nallens pappa bergsbestigaren, äventyraren, vännen, kamraten. Verklighetens Joel bestiger som hobby världens toppar med motiveringen ”de ligger ju där”. Det fanns ju inte en chans i världen att nallen Joel inte skulle klara ett i sammanhanget blygsamt jämtländskt fjäll på 1300 meter över havet, menade jag. Jag kan möjligen i tröstivern överdrivit Joels äventyr en smula. Helst eftersom jag inte känner till mer om dem än när och var de ägt rum. Nöden har emellertid ingen lag.

Dotter 1 torkade tårarna och tittade upp mot fjället igen. ”Så han klarar sig själv nu, då?” undrade hon. Jag tillstod att så måste man nog under alla omständigheter se på det. Hon satt tyst en stund. Sedan reste hon sig, ropade ett farväl till Joel och travade iväg sjungandes på den snapsvisa hon gillar att sjunga i skolan för att genera sin far inför hennes lärare. Sanningen kommer alltid fram.

Det är inte särskilt billigt att gå i fjällen. Nästan kan man påstå att det blivit en aport för överklassen. Helpension för en familj en vecka på turistföreningens flaggskepp Vålådalen, Abisko eller Storulvån stannar knappast på tjugo tusen kronor. På 1980-talet gick man i gummistövlar och bodde endast i undantagsfall på station. Sedan jag kom i lag med Malin går jag mycket i fjällen. Detta är hennes familjs stora grej så sporten kom liksom med på köpet. Svärföräldrarna firade på 1960-talet sin bröllopsresa genom att fjällvandra två veckor i Sarek. Ja, på den vägen är det.

Under de år vi varit gifta har jag önskat och köpt ihop min egen utrustning. För det är inte billiga grejer. Nu har jag faktiskt en ganska gedigen utrustning: skor, matattiraljer, ryggsäck, kläder och tält som står pall. Mygg och regn, oftast det senare, kan ta humören ur de flesta. Bra utrustning kan då vara skillnaden mellan pina och njutning.

Det har alltså kostat en del. Men när man väl har utrustningen är kostnaden för fjällsemester blygsam: Transporten till det aktuella fjället samt mat. Fjällvatten och choklad är en oslagbar kombo, som svågern säger. Det är förvisso ganska jobbigt att gå i fjällen. Då är det kanske enklare att ta med sig några mackor och en termos och gå mellan stugor. Om man har råd, vill säga. Dock: det är inte mycket som klår en klar dag på fjället, gärna toppat med ett bad. Det är ruskigt kallt ibland, men vilket vatten! Man känner sig renad till sinne och kropp efter en sådan naturupplevelse. Att ge den vanan i arv till döttrarna redan i tidig ålder ser jag som karaktärsdanade, den något ålderdomliga formuleringen till trots. Fjällvandring är hursomhelst ett familjenöje, helt klart.

Men säg den lycka som varar. Teddybjörnen Joel är och förblir borta. Till sist årets skörd av fjällfilosofi, man tänker ju så stort och fritt på vidderna:

– Ju fetare lår desto bättre klatch (när man slår handflatan mot regnstället).

– Malin undrade uppbragt en tältmorgon hur en fet tvestjärt kunde ha hamnat i hennes sovsäck. För de finns väl inte i vilt tillstånd i fjällmiljö?! Jag replikerade lågmält att om hon nu inte avsåg undertecknad hade jag ingen aning därvidlag.

– Om Dracula varit mygga hade väl inte romanen varit så spännande.

Historia

Anakronism

16 juli, 201220 juli, 2026av adolphson1 kommentar

Jag gillar anakronismer. En anakronism innebär en skildring av något som är tillkommen långt efter den tid den är tänkt att skildra. Som bilförare som använder en ryttares vokabulär eller tanken att det är overkligt med en kulspruta i filmen Ivanhoe. I skolan illustrerar jag ibland fenomenet genom det svenska historiemåleriet med tavlor som Valdemar Atterdag brandskattar Visby (1362), Karl XII:s likfärd (1718) eller Gustav Vasas intåg i Stockholm (1523). Alla dessa tavlor är målade i det sena 1800-talets romantiska och nationalistiska anda, flera hundra år efter den händelse målningen skildrar, och är därför fullproppade med anakronistiska felaktigheter. Hur ser man det, får eleverna fundera över.

Ett barnprogram som jag gillade, Hedvig och Helge, var på många sätt upplysande och bra. Som ett barnprogram från 1970-talet skulle vara. Hedvig hade en telefon med inbyggd TV där man kunde se den man pratade med. Vi 1970-talets barn tyckte det var overkligt.

Dotter 1 och en kompis fick nyligen ett gammalt avlagt Game Boy att leka med. Den verkliga storsäljaren när det begav sig var Donkey Kong. Vi brukade låna varandras på högstadiet minns jag. Det var en stor fest när det kom varianter med olika spel. En verklig hit var de med dubbelskärm. En sådan hade jag nyligen lyckats leta fram, förse med batterier (vilket inte var helt lätt), och hoppades därmed att flickorna skulle ha att göra ett tag. Jag hann inte ens fram till dagens understreckare innan de åter stod och trampade otåligt vid min sida. Pappa…det är nåt fel. Det verkar bara finnas ETT spel. Jag upplyste dem sakligt om att det var riktigt, det fanns faktiskt bara ett spel. Hör och häpna, la jag lite hurtfriskt till. Jaha, vad gör den mer då? undrade flickorna misstänksamt. Hur menar ni? frågade jag tillbaka. Ja, tar den kort också eller vad har man den till mer? Den gör inget mer. Man spelar Donkey Kong på den, upplyste jag. Flickorna gav mig en blick som översatt till de vuxnas värld skulle kunna betyda Tack för du slösar bort vår tid med nonsens, pappa-jävel. De gav tillbaka spelet och frågade i första hand efter min i-pad och i andra hand min i-phone.

I samma anda, fast tvärt om, verkade Malin när hon från köket en dag ropade en undran över vad barnen hade för sig. De såg på TV. Jaha, vad ser de på, Clownen Manne, eller? Jag var tvungen att gå ut i köket för att se efter om hon menade allvar. Hon hade helt enkelt inte tänkt på att hon refererade till ett barnprogram från 1970-talet. Jag höll andan. Men, tyvärr, frågan kom som ett brev på posten, förlåt, e-mail till i-paden: Pappa. Vad är Clownen Manne? Sen hade man att göra. Tur man kan det här med anakronism, liksom.

Och så skolan. Eleverna har en annan referensram nuförtiden. De känner inte så noga till Farbror Frippes skafferi, Professor Balthazar eller Televinken. Så när jag säger att sista veckan innan jul ska vi ha lite Julkul med Staffan och Bengt ringer inga klockor hos dem. En elev lät, på uppmaning om källhänvisning, förstå att han hört något på radio men han kom tyvärr inte ihåg webbadressen. En annan påstod sig ha studerat Gustav Vasas skattelänk och förstod inte alls det roliga när jag höll på att skratta ihjäl mig. Min historielärarhumor appellerade inte ungdomarna, direkt. Okej. Det heter skattelängd. Vad är det för kul med det, magistern?!

Själv pendlar jag mellan att tala fritt inför människor utan stöd, möjligen med stöd av en fusklapp, samt att ha en Powerpoint som stöd. När jag vid ett tillfälle gav eleverna i uppgift att hålla ett muntligt föredrag utan dator eller Powerpoint utbröt tumult. Va! Vad menar du? Hur då? Vi vill bara ha en liten Powerpoint med några grundfakta? Min gamla pappa vet inte vad en Powerpoint är. När hans bank frågade honom om han använder internet replikerade han att han inte gjorde det, tvärt om, konstaterade han dystert, det är internet som använder honom. Utan att vara medveten, vad det verkade, om briljansen i det han sa slog han huvudet på spiken därvidlag.

Snart ska vi välja vitvaror till vårt hus. Jag och pastor Karlsson är helt överens över det storslagna i att kräva att vitvauleverantören sätter in en varm-mangel i tvättstugan eftersom jag älskar att sova i manglade lakan. Jajemän. Och på toa vill jag ha en bidé installerad. I blått kakel. Otroligt roligt. Återstår att se vad Malin säger om saken. På det sättet är allt sig likt.

Film och TV, Livsåskådning

I väntan på… vadå?

19 juni, 201220 juli, 2026av adolphson6 kommentarer

Jag tänker mig helvetet som en gigantisk tvättstuga till bredden fylld med tubsockor, mysbyxor och arga fyrtiotalister som äter langos. Fyrtiotalisterna spiller så mycket att jag måste tvätta hela tiden med ett undermåligt tvättmedel. Jag kommer aldrig, likt Sisyfos, därifrån. Det bara rullar på, i evighet. Djävulen, Satan, Hin Håle, glass av smaken romrussin, eller vad vi nu väljer att kalla ondskan, sitter i ett hörn av tvättstugan och gör nummer två. Hans avföring består av capris. Kort sagt: det är inget kul ställe vi pratar om, inget kul ställe alls. Den här föreställningen om tillvaron efter livet är naturligtvis inget jag pratar med allehanda löst folk om. Skulle någon påstå att jag sagt detta kommer det att förnekas i varje enskildhet. Jag säger det här i förtroende. Okej?

Det är väl rädsla för ohälsa som spökar. Det mest obehagliga med sådan är ofta inte själva förloppet utan tiden efter tillfrisknande när man drabbas av något av obekant fenomen i kroppen (som att resa sig ur fåtöljen) blir jag mer eller mindre nervös över att det nu var klippt. Är det så det är att bli gammal, att konstant känna sig osäker över sitt hälsotillstånd, vet jag inte om jag vill bli det. Å andra sidan tänker jag mig att när jag väl är död och begraven kommer att må ungefär likadant som jag gjorde på Gustaf Vasas kröning. Jag vet innerst inne att jag inte kommer att hamna i helvetestvättstugan efter döden…. väl?

Det finns några intressanta skildringar av Gud, Djävulen och resan upp eller ner. Al Pachino är underhållande som Djävulen och talet han håller i Djävulens Advokat är intressant ur ett teosofiskt perspektiv. Rosemarys baby är en läskig klassiker. Cineaster är bekanta med Himmel över Berlin . Thåström har sin variant men mästerverket i filmens värld heter Angelheart. Robert De Niro är briljant i rollen som… Mickey Rourke är i samma film inte dum han heller. En elev påminde mig om att jag i religionskursen vid något tillfälle beskrivit Tolkien som Gud. Och med allt vad det innebär av mytologi i ringens värld. Det var, tycker jag själv så här i efterhand, mycket begåvat gjort av mig. Kommentar på det, skolverket? Gillar man temat rekommenderas Mästaren och Margarita eller I väntan på Godot.

Tideström, den förutvarande internationelle finansmannen i Dubai tillika världsomseglaren och bestsellerförfattaren, har i ett av våra samtal låtit mig förstå att Frank Furillo, kommissarien i världens bästa polisserie med världens bästa intro själva verket är en beskrivning av Gud i en ond värld. Det pratade vi länge om en sen natt i Ängelholm. Jag ska be honom motivera sig i en kommentar till detta inlägg eftersom jag inte minns vad han sa, mer än att det var intressant. Jag minns också att Draculas döttrar som flaxade kring korvkiosken undrade vad det var för fel på oss som stod och käkade korv och snackade om Gud och existensen. Frank Furillo var gift med en jurist, Joyce Davenport. Jag var avundsjuk på honom. Furillo var en ledare med integritet, godhet och förnuft.

Jag är glad att jag aldrig tittade på mor efter att hon lämnat jordelivet. Bland personalen på avdelningen fanns flera som var rätt påstridiga. Jag skulle inte komma över mor, inte kunna acceptera hennes död, om jag inte såg hennes döda kropp. Jag vägrade. Jag har sett en död människa, en kamrat som avled efter en motorcykelolycka, och det man ser är ett skal. Livet är inte där längre. Jag ville komma ihåg mor som hon var i levande livet. Små ögonblick av klarsyn, eller stark övertygelse, kan spela stor roll under lång tid i ens framtida liv.

Jag snackar mycket. Och skriver med. Det har jag alltid gjort. Få gånger åstadkommer jag något av substans. En gång gjorde jag, i eget tycke, det. I familjen resonerade vi lite kring vad som skulle stå i mors dödsruna. Något av Ferlin? Kanske Evert Taube kunde passa, hon är ju från västkusten. Det kändes lite konstruerat, tyckte jag, att välja något från någon annan bara för sakens skull. Så jag satte mig ner i ensamhet och skrev några rader fritt ur hjärtat. Far, och mina syskon, blev förtjusta och gav sitt samtycke. Jag har till och med, för att använda ett modernt språkbruk, blivit retwetad då jag sett mina rader i andras dödsrunor i såväl Göteborgsposten som Falu Kuriren. Det tar jag som ett tecken på att det inte är ett pekoral rakt igenom. Hur nu äkta känslor skulle kunna vara det. (Tillägg från framtiden: den finns också i pappas runa).

Så lägger sig det stormiga havet och allt blir lugnt och stilla.

Sakta och nästan omärkligt, men för oss så oerhört fort,

lägger du loss från stranden och lämnar oss ensamma kvar.

Längre och längre ut far du och varje ögonblick rymmer sorg och saknad.

Snart når du horisonten medan vi står kvar på stranden uppfyllda av dig.

Vi minns och älskar dig så fantastiskt mycket.

Foto, Uppsala/V-dala

bild 1 – svart på vitt på grått på azurblått

11 juni, 201214 maj, 2026av adolphson1 kommentar

Jag har upplevt en helg i förfluten tid. Det var middag för gamla bibliotekarier på V-Dala Nation. Jag saknar inte tillfällen att återvända dit på olika återträffar eftersom jag förutom bibliotekarie varit sånganförare, Dalpelle, Förste kurator och senior vid den gamla institutionen. Jag träffade förövrigt Malin på nationen. Hon var passande nog chef för nationens Kontaktutskott när vi lärde känna varandra. Jag såg faktiskt ut exakt så här, som på bilden nedan, när jag träffade min blivande fru, mina barns mor. I nöd och i lust.

Mitt inne i brinnande studentliv, och dito 1990-tal, togs alltså detta fotografi. V-Dalas bibliotek, landets näst största privata (endast kungen har ett större men han lånar inte ut böcker trots att han vänder blad ofta), har för vana att fotografera sina bibliotekarier och hänga upp porträttet på väggen. Jonas Fåhreus (vars porträtt också hänger på väggen, för er som inte känner honom är han mest känd från översättningsremsorna på tv och bio samt, givetvis, från falu-bandet Parkas Pop) tog fotografiet inför vårbalen 1995. Nationen skulle installera den socialdemokratiske ministern Lena Hjelm-Wallén som hedersledamot. Vice statsminister såg allt lite förvånad ut när tio studenter vällde in på mottagningen och milt föste undan henne med sällskap för att istället ställa upp undertecknad att posera för fotografering.

Resultatet presenteras härmed. Vad kan man säga om bilden, egentligen? Först det uppenbara att jag håller i en snusdosa för att bryta av den något pompösa stilen. Sedan att jag bör bibliotekets och bibliotekariekonventets blingbling (sånt var viktigt) och även om den fluffiga luggen som hängt med sedan ungdomen är borta bär jag allt jämt det för patenterade skägget, låt vara allt gråare med åren.

Sedan dess hänger iallafall mitt fotografi på V-dala. (Eftersom jag hängde upp det själv). Tiden har gått. Någon gång har någon gammal elev påtalat att man har noterat fotot. Tillfällena jag återvänder blir alltmer sällsynta och, tro det eller ej, till sist glöms man bort medan kostymen sys i det tysta, som en annan av nationens hedersledamöter uttrycker det.

I helgen gjorde jag emellertid en come back för att hålla minnet av mig vid liv ännu ett tag. Jag hann till och med två tillställningar. När nutidens förträffliga bibliotekarie Karolina (sedermera Förste kurator med mera) hälsade på mig utbrast hon att Äntligen är han här, äntligen får jag träffa mannen med Backstreet-boys–frisyren och snusdosan! Hon verkade genuint intresserad av vem personen bakom fotografiet var, vilket gladde mig. Vi hade mycket trevligt. Jag gillar Karolina. Förutom hennes bildning har hon det för sig att hon kallat mig för humorgud. Det är så fint sagt av henne. Det är bra att få en ego-boost ibland. Återbesök på V-dala fyller ofta det behovet.

Det slog mig, när jag nu åter såg fotot, att min nuna som sedan 1995 blickat ned på studenterna som sedan dess besökt biblioteket möjligen kan fått någon, en kort sekund mellan vin och punsch, att undra vem jag är egentligen. Det undrar jag själv fortfarande emellanåt, i och för sig. Det är också tänkbart att ingen under alla dessa år undrat vem fotot föreställer. Men det är inte en lika angenäm tanke för oss som har lite, eller mycket, av Narcissus i oss.

På den andra tillställningen sammanträdde Riktiga Styrelsen, om vilket inget annat kan förtäljas än att det är trevliga människor det med. Lövet höll på den middagen ett anförande till de yngre. Sammantaget menade han att många av oss som var samtida på nationen fortfarande är de närmsta vänner. Lövet menade även att vi, hans vänner, på många sätt är briljanta. Inte minst i akademiska sammanhang eller på middagar. På samma gång är vi också bland de mest odugliga människor han känner när det kommer till att fylla i en blankett eller något annat enkelt vardagligt göromål. En ganska träffade beskrivning.

Det passar kanske att avsluta med ett gammalt citat från Oscar Wildes roman Dorian Grays porträtt, alltså porträttet som åldras istället för huvudpersonen. Citatet är tänkvärt av flera anledningar i sammanhanget.

Det ligger något fruktansvärt fascinerande i att kunna påverka någon. Det kunde inte jämföras med något annat. Att projicera sin egen själ in i en gracisös gestalt och låta den dröja kvar där ett ögonblick; att höra sina egna, intellektuella synpunkter återkastas med all den extra tonklang som ungdom och lidelse gav den; att gjuta in sitt egen temperament i en annan varelse som om det vore flyktig vätska eller en främmande parfym; det låg en djup glädje i det – kanske den största tillfredställensen som återstår människan i en så begränsad och vulgär tidsålder vår, en tidsålder som är så grovt sinnlig i sina nöjen och fruktansvärt simpel i sina strävanden…

Historia och lärare är farliga saker som måste kontrolleras, tror jag det var Chrustjev som sa. Vår bästa tid är nu. Inte förr, sen eller aldrig. Den är precis nu. Och livet är en föreställning kanske. Så varför inte delta i den? ”Spar dina pärlor, Fredrik, det är ändå ingen som hör dig” händer det att Malin med ett stänk av ironi (vilken givetvis undgår mig), säger. När jag försiktigt påtalar att i alla fulla fall hon själv är närvarande replikerar hon kärnfullt: ”Som jag sa”.

Samtidigt kan man ju undra över begreppet utveckling. Jag lägger till ett porträtt, nåja ögonblicksbild, fångad av en elev strax innan jag skulle var konferencier på den högtidliga studentlunchen 2015 (och åren därefter). Som sagt: vår bästa tid är nu.