Författare: adolphson

Mr Hyde/Neanderthalson, Skola

Konstiga telefonsamtal

av adolphson

Det har hänt lite konstiga saker, på sistone.

I går var jag tillfälligtvis ensam i arbetsrummet när telefonen plötsligt ringde. Detta händer inte ofta eftersom man i allmänhet använder andra vägar för kommunikation nuförtiden.

Det var sålunda lite spännande att svara.

Döm om min förvåning när det visade sig vara från Sverigedemokraternas ungdomsförbund. Låt mig återge den något märkliga konversationen:

F: Harald…förlåt, Lugnetgymnasiet Fredrik Adolphson.

SDU: Öhh..näe…jaha..finns det någon annan där?

F: Nej. Vem är det ja talar med?

SDU: Jag heter XXX och ringer från SDU och….

F: Ja?

SDU (snabbt): …vi vill komma och besöka er skola.

F: Ni är hemskt välkomna. Men ni får vända er till SH-lärarna.

Det var väl professionellt av mig? Med undantag för att jag medvetet använde ordet hemskt felaktigt gav jag dem samma bemötande som jag gjort oavsett vilket parti som ringde upp.

Eller, kanske inte om samtalet kommit från FP för då hade det varit jag själv som ringt och det hade verkligen varit surrealistiskt.

Men jag undrar lite, ändå. Varför ville hon tala med någon annan? Det verkar en aning långsökt att de skulle känna till min inställning till SD. Men vad vet man, egentligen.

Så slog det mig. Tjejen jobbar i motvind. Jag står för en PK-uppfattning. Hon skämdes nästan för att ringa och presentera ett demokratiskt invalt parti. Här har vi en demokratisk utmaning.

Jag hatar dina åsikter men är beredd att dö för din rätt att ha dem. 

Ringer hon igen ska jag personligen eskortera henne till aulan där hon, som alla andra partier, ska få framföra sin åsikt.

—

I veckan fick jag också ett sms med påföljande telefonsamtal från hemvärnet. Det stod:

Vi söker personal till landets första hemvärnsgranatkastarpluton! Vi vänder oss till dig för att du har den specialutbildning som behövs för granatkastarplutonen. Vi kontaktar dig…

Lumpengrupp

Det var med spänning jag såg fram emot samtalet. Och när det väl kom fick jag även då en intressant upplevelse.

Efter att mannen rabblat samma information som i sms:et frågade jag artigt vilken del av min utbildning som Hemvärnet ansåg lämplig för att basa över en granatkastarpluton.

Är det mina studier på teologiska, pedagogiska eller historiska institutionerna? Kanske allihop? Måhända var det mitt fina diplom från franska vinakademin som fångat deras intresse?

Nja, det var nog mer det faktum att jag gjort lumpen som spelade in, svarade mannen.

På så vis.

Jodå, fortsatte jag muntert, jag var Plutonsbefäl i det militära. Mannen andades lättad ut.

Jag var signalist. Quintus Willhelm II var, i förtroende sagt, mitt kodnamn. Jag brukade laga varma mackor på kaminen och servera min överordnade, Quintus Willhelm I med påföljd att tältet fylldes med Lützen-dimma.

Utöver det basade jag över kopieringsmaskinen i fält, C-repro tror jag min officiella titel var, undvek att ta i mitt vapen, en k-pist. Även om mannen i andra änden luren började visa tecken på utmattning fortsatte mitt ordflöde.

Vapnet i fråga döpte jag till Love, peace and understanding A.K.A Samtal är större!
och jag förfinande infettning av vapendelar till en konst värdig förskolans lekochplask samt fick sannolikt spö av en snigel i sporten sätta ihop vapnet på tid.

Skulle jag fortsätta? Nej, det tyckte inte mannen i telefonen. Jag kunde ju höra av mig om jag var intresserad avslutade han med en röst som antydde att han inte trodde att jag var det.

Jag avslutade med en undran huruvida jag skulle skicka en bild på sergeant Adolphson och några av hans grabbar back in the day. Kanske inte det ruskigaste Sverige beväpnat, men ändå…nej, mannen avböjde även detta erbjudande.

(Klicka på bilderna för att få dem i hel upplösning. Det är värt det!)

Min pluton

Mat och dryck

Tsarens favorit

av adolphson

Mat. Det är ju gott.

—

När jag och Darke var sambos i Uppsala la vi inte merparten av vår tid på att laga mat. Och eftersom detta, hör och häpna, utspelade sig före dagens hamburgerkedje-täta verklighet hade vi ett logistiskt problem de gånger både kylen och krävan var tomma och vi inte orkade ta oss till en affär. Vilket var relativt ofta. I stället tog vi oss till Råbygrillen och köpte var sin ”Tsarens favorit”. Det var en hamburgare med bearnaisesås och stenbitsrom. Nu var denna hamburgare inte ställets bestseller varför det inte var ovanligt att vi fick en femtilapp av killen som gjorde hamburgaren och snällt fick traska över till grannen, Norska Hydro, köpa bea och stenbitsrom, gå tillbaka till korvmojen med växeln och ingredienserna för att därefter betala och erhålla vår hamburgare.

—

Vi har en äggskivare hemma. Det är en praktisk liten sak att ha tillhands när man vill äta äggmacka. Jag har berättat en hemsk och bloddrypande historia för Vildvittrorna om hur denna tingest används av en elak trollkarl, cirka fem centimeter lång, mot sina likaledes korta medmänniskor. Blodet skvätter i berättelsen, hjältar föds och trollkarlen går till sist ett hemskt öde till mötes. Vildvittrorna kallar tingesten för ”Äggdödjaren” till våra potentiella frukostgästers stora förvåning.

—

Wienerbröd heter något annat på andra platser i världen. På engelska kallas de för ”Danish pastrys”. Det tycks ofta som om namnet har lite, eller inget, med själva rätten att skaffa. Det verkar ha mer med uppfattningar och kanske fördomar att göra när en maträtt får sitt namn. Nåja. En hästräka är en hästräka. Åtminstone på Torsångs kafe.

En gång för länge sedan var jag och Den Änglaljuva i Skagen. Jag beställde då, viss om att få en mycket vällagad och speciell variant, Skagenröra till min bakade potatis. Servitören såg ut som en fågelholk. VA E DE!? ropade han på danska och försvann. Han återkom med den likaledes förvånade kocken för vilken jag fick förklara hur man lagade till en schysst skagenröra.

—

Ibland när jag står i en kö till en allmän toalett, eller i ett mer privat sammanhang, hör jag till min stora förvåning någon, som motivering till att tränga sig förbi eller ursäkt för dröjsmålet, säga ”jag ska bara kissa.” Det, om uttrycket tillåts, skiter väl jag i. Ska vederbörande bara låta sitt vatten innan något annat görs, exempelvis gå ut, är väl allt gott och väl. Men formuleringen används i en vidare kontext och det är det som gör frasen lite lätt burlesk.

—

En gammal vän, Johnsen, hade ett trix i 80-talets Falun. I kön till Ghandi (han som hade korvmojen på Stora torget) körde han alltid med ”jag ska bara ha korv kan jag få gå före…” varpå han väl framme vid luckan med hög röst beställde en stor hamburgare med extra allt. En gång blev en stor kvinna, medlem i Bilentusiast-klubben (raggar-) Blue Dots (och det var ju inga man fintade bort hursomhelst) arg, stegade fram och gav honom en (välförtjänt) dagsedel. Sedan hände allt mycket fort.

Johnsen satte upp handen, i vilken han bar sin 150-grammare, till skydd med resultatet att hela kön sprejas med dressing. Fram stiger en uppretad pojkvän, också medlem i Blue dots, med en rejäl klick dressing i pannan tillsammans med en vän som fick burgaren på, så att säga, klubb-emblemet. Johnsen meddelade snabbkäftat att det inte kunde vara han som kastat dressing eftersom han hade sin burgare kvar. Tyvärr hade brödet till hans 100-grammare tagit slut -det var därför hans hamburgare inte syntes under bröden eftersom dessa alltså egentligen var tänkta för en 150-grammare… ja, så där höll han på. Språngmarsch.

Varje gång vi ses nuförtiden tycker jag mig kunna se en igenkännande glimt i Gandhis ögon och han lägger, åtminstone i min fantasi, lite extra krut i tillagningen av min hamburgare. Jag såg någon dricka kaffe med sugrör. På frågan varför svarades att vederbörande hade ont i käken. Och då slog det mig: det finns inget säkrare tecken på ohälsa för den välmående svensken än att någon dricker sitt kaffe med sugrör.

Film och TV, Resor, Spännande människor

Ministern, magistern, journalisten

av adolphson

Mitt engagemang i demokratins tjänst tog mig häromsistens ända in i maktens korridorer. Närmare bestämt till Riksdagshuset och mer precist andrakammarsalen. Platsen som skolklasser brukar besöka vid studiebesök.

Vi diskuterade EU, valsedel och principiell plattform för det kommande EU-valet.

—

1994, när vi folkomröstade om medlemskap i EU, samlades 5 partier under parollen Ja till Europa. Idag står FP tämligen ensamt för det synsättet. Alla andra partier är nu i varierande grad nationalister och EU-kritiska.

Antagligen för att opinionen nu är EU-kritisk. Men EU är liberalism. Alla stater som anslutit sig har också anslutit sig till ett liberalt statsskick. De som är emot liberalism är också emot EU.

EU har hanterat kriser. Man måste inse att samarbete fungerar bättre än protektionism. Man måste se helheten och inte, för att låna en fras av Marit Paulsen, förespråka stuprörspolitik.

Sedan kan man ju diskutera ekonomi också. 2/3 av Sveriges export går till den europeiska marknaden. Vill vi att tågen ska fortsätta rulla måste ordergången också göra så. Genom att underlätta rörlighet och ta bort handelshinder blir det rent logiskt lättare för svenska företag.

För mig är dock historien det självklara. Det är i år 100 år sedan Första Världskriget bröt ut. Det kriget är påtagligt närvarande i många länder än i dag. Versailles-freden banade väg för Hitler och demokratins fall. Förintelse och världskrig följde.

Europa behöver EU för att hålla sams. Räcker inte världskrigen som bevis kan det forna Jugoslaviens upplösning påminna oss hur lätt det kan gå fel när varje land kör sitt eget race.

EU hjälper krisande länder och har åstadkommit så mycket bra saker. Men det är inte färdigt och det är som det ska med den saken. Ju längre vi fortsätter att fördjupa samarbetet, funderar hur vi kan göra det bättre och vilka som ska få vara med, desto mindre blir risken till krig, etnisk rensning och andra hemskheter.

—

När det formella var över var det dags för mingel i Folkpartiets klubbrum. Björklund är bra på att på ett otvunget sätt umgås med gräsrötterna. Vi språkades vid en stund. Och jag som trodde jag skulle få sparken nästa gång jag träffade partiledaren.

Nej då, vi käkade chips och drack ett glas vin. Jag passade på och lånade vännen, bergsbestigaren, poeten, chefen och skolledaren Joels citat men flyttade samtidigt gränsen ca 150 mil söderut i det att jag deklarerade att Janne! Varje dag söder om Dalälven är en förlorad dag.

Mer intressant var att med honom diskutera hur man som offentlig person hanterar media.  Jan sa att vilken journalist som helst kan förbereda ett par frågor, ställa dem, varpå han rabblar sina svar.

En duktig journalist däremot ställer en fråga, lyssnar på svaret och ställer en initierad och inte i förväg förberedd följdfråga. Då bli det intressant, menade han.

Eftersom en del TV-kanaler skurit ner och journalisten numera ibland måste sköta både kamera, ljud och ljus såväl samtidigt som själva intervjuandet har kvaliteten i intervjuandet sjunkit.

Ovanligt och svårt, var Programmet med psykologen på SvT, där deltagarna intervjuades en hel dag. De har ingen kontroll hur det färdiga resultatet klipps och eftersom det bygger på hela livet blir man kanske tvungen att lämna ut anhöriga på ett sätt som man annars kan undvika.

—

Sedan hänge jag i nån lobby med mina FP-polare: Monica Lundin (som är Dalarnas toppnamn på riksdagslistan) och några från Norrbotten (som förövrigt inte hade något att invända att jag bytte ut Luleälven mot Dalälven i min oneliner till Janne) i väntan på tåget hem till kronan bland Svea rikes länder.

 

Magistern och ministern

 

 

Demokrati och samhälle, Skola

Stylist

av adolphson3 kommentarer till Stylist

Jag är generellt positiv till det fria skolvalet. Men ibland måste man också väga samhällsnyttan mot individens val.

Jag är inte generellt negativ till riskkapitalister. Men samma villkor måste råda för alla aktörer. Därför bör staten vara huvudman för landets skolväsende med det tillägget att vi tillåter flera olika utövare.

Låt mig exemplifiera min ståndpunkt med ett konkret fall.

För den som vill utbilda sig till Stylist på gymnasiet väntar en hård verklighet efter examen. Jag hörde någonstans att det finns en ledig tjänst per år att söka. Många arbetstillfällen finns det i alla händelser inte för den nybakade gymnasiestylisten.

Däremot finns det ett stort behov av arbetskraft i vårdsektorn. Även inom industrin behövs det personal.

Medan dyra, ofta kommunala, praktiska utbildningar gapar tomma och hotas av nedläggning finns ett stort utbud att välja bland för den som vill bli stylist.

Plusgymnasiet, en friskola inom AcadeMedia-koncernen, är etablerad på många orter i Sverige. Man erbjuder stylist-utbildningen på 16 platser i landet enligt sin hemsida.

Ekvationen ett jobb per år mot 16 (vi räknar att det går mellan 7-15 individer i varje årskurs) gymnasieprogram går inte i hop. 

Frågan man kan ställa sig är alltså om det samhällsekonomiskt försvarbart att skattepengar går till en utbildning där nästintill 100% måste utbilda sig en gång till efter examen.

Det finns, som jag nämnde ovan, utmärkta gymnasieutbildningar som leder till anställning direkt. Men de får inte många sökande.

Nu är jag visserligen part i målet eftersom jag är anställd i den kommunala (förhoppningsvis snart statliga) skolan. Men ändå: ett lands framtid hänger ihop med dess utbildningsväsende.

En del friskolor marknadsför sig tämligen aggressivt. Man skickar flera SMS i veckan till elever som redan börjat en annan utbildning där frågan ställs om de verkligen är nöjda. Man erbjuder bonusar som fria körkort, datorer eller stylade bilder för den som själv börjar eller lockar en kamrat att börja på den aktuella skolan.

Må bäste person vinna.

Men är det verkligen på det här sättet vi vill utforma vårt utbildningsväsende? Jag vill för min del inte att mina skattepengar ska gå till att ungdomar måste skaffa sig dubbla utbildningar för att få ett arbete eller kunna studera vidare. Det är slöseri med resurser.

Föräldrarna då? Det är kanske inte så lätt att hantera när den högljudde 15-åringen resolut meddelar vilken utbildning hen vill gå. Och nog tycker jag det är bra att man redan i unga år ska kunna följa sin dröm. Men man får kanske finna sig i att flytta till en ort längre bort för att förverkliga den.

Mina egna barn går på en skola som ägs av samma riskkapitalbolag som äger Plusgymnasiet. Barnen är nöjda, personalen verkar nöjd och jag som förälder är nöjd. Alltså tycker jag att ett generellt förbud mot riskkapital är fel.

Samtidigt känner jag oro över hur det har blivit. Samhället måste ha ett visst grepp om sitt utbildningsväsende. Men inte ett totalt.

Kanske finner vi också en ledtråd till Sveriges PISA-resultat i denna ekvation?

Man kan inte alltid ha individens valfrihet som enda ledstjärna. Ibland blir staten en garant för alla individers rättigheter och för Sveriges skola har vi nu nått den gränsen.

Vi måste kunna säkerställa kontinuitet, kvalitet och samhällsnytta. Det är så man bör förstå FP:s inställning till riskkapital i skolan och att staten måste ta över som huvudman för landets utbildningsväsende.

Demokrati och samhälle

Berlin-Sotji

av adolphson

1931, alltså strax innan det nazistiska maktövertagandet, hade Tyskland tilldelats de olympiska spelen som skulle hållas 1936. Efter Nürnberglagarnas införande 1935 ville många att OS i Tyskland skulle bojkottas. Internationella olympiska kommittén försökte förmå tyskarna att tona ned den antisemitiska politiken i samband med olympiaden så att evenemanget inte skulle komma att bojkottas.

Några kosmetiska förändringar genomfördes. Under vinterspelen i Garmisch-Partenkirchen plockades exempelvis förbudsskyltar för judar bort från offentliga platser och två judiska idrottsmän togs ut till den tyska OS-truppen. Hitler visste att utnyttja olympiaden för att skapa en stor propagandamanifestation för sig själv och det nazistiska Tyskland. De runt om i världen som tidigt kritiserade diktatorn drunknade i vrålet och upphetsningen som, då som nu, kommer av ett OS.

Hitler invigningstalade:

Den sportliga, ridderliga kampen väcker de bästa mänskliga egenskaperna till liv. Den åtskiljer inte, utan förenar de kämpande i förståelse och respekt. Det bidrar också till att förena länderna i en anda av fred. Det är därför den olympiska elden aldrig får dö. Det tyska folket är inte en krigisk nation. Det är en soldatmässig sådan, vilket innebär att den inte vill ha krig, men inte fruktar det. Den älskar fred men älskar också ära och frihet.

Över 4 000 idrottsmän från 49 länder deltog i sommarolympiaden i Berlin. Hitler infann sig dagligen för att bevitta spelen och möttes av stort jubel från publiken. Utländska besökare och journalister imponerades av det storslagna arrangemanget och många var positiva till den ordning och disciplin som rådde i Tyskland. Många runt om i världen, som inledningsvis eller ända till slutet, och i vissa fall därefter, stödde Hitler övertygades just på grund av, eller styrktes i sin övertygelse, tack vare OS i Berlin.

Spelen blev den propagandaframgång som Hitler hade hoppats på. Med 33 guldmedaljer, 36 silver och 30 brons blev Tyskland dessutom spelens vinnare, före USA som kom på andra plats. I historiens backspegel lyfter vi dock gärna fram hjältarna, motståndarna, främst symboliserad av Jesse Owens. Men vi bör framförallt minnas vad flatheten och undfallenheten mot Hitler ledde till.

Sverige stod inte opåverkat av de antisemitiska stämningarna. Bevingat är Sven Jerings radioreferat från fotbollsmatchen Sverige-Japan, mer allvarligt var att vissa tidningar inför matchen skrev saker i stil med: Slår vi inte dessa snedögda halvapor med åtminstone 10-0 är vi inte längre ett kulturfolk.

—

I Sovjet, förlåt Ryssland, styr Putin. Han förföljer homosexuella, fängslar regimkritiker, och har liten respekt för demokratiska värderingar, miljö och mänskliga rättigheter. Han ljuger, manipulerar och anser att våld är ett adekvat politiskt medel. På det viset är han inte helt olik sin historiske tyske kollega.

Spelen i Sotji kostar massor. De äger rum på massgravar från ett folk, tjerkesser, vilka råkade ut för Rysslands hårdföra imperialism på 1800-talet. Man lovade i ansökan att spelen skulle bli de mest ekologiska men stora förlorade naturvärden och störda ekosystem har blivit följden. Varje dag innan spelen framfördes ny kritik.

—

Man fruktade terror i Sortji. Attentatet mot Hitler ägde rum långt efter OS i Berlin. Tänk om någon lyckats spränga delar av OS-stadion i Berlin. Kanske hade många hundra oskyldiga människor då omkommit. Bland dessa oskyldiga kanske nazi-Tysklands diktator återfunnits. Med facit i hand så kanske…nej. Terror kan vi aldrig tolerera. Man kan inte ersätta en stor ondska med en lite mindre.

Men tänk om världen bojkottat OS 1936. Om Sverige gjort så hade sannolikt inställningen till Hitler, och därmed vår roll under andra världskriget, i förlängningen vår efterkrigshistoria sett annorlunda ut. Vem vet hur det påverkat vår samtida historia: Statens rasbiologiska institut, Reeva, register över romer eller Sverigedemokraternas röstetal.

Den historiska oceanen omger oss. Kanske borde vi förhålla oss till den med lite mer respekt. Så här skrev en engelsk journalist efter OS i Berlin:

Jag hoppas att en sportens världsfestival aldrig mer skall äga rum i ett land där den förhärskande atmosfären blir så motbjudande, chauvinistisk och militärisk.

Tänk om konstakademin i Wien kunnat förmå sig att se åtminstone något talangfullt i den unge Adolfs tavlor och istället antagit honom till konstnärsutbildningen.

—

Jag uppmanar, alldeles för sent inser jag, alla: deltagare, hedersgäster eller konsumenter att bojkotta detta skamliga, bloddrypande evenemang som inte har något med idrott att skaffa.

—

Länkar

Forum för levande historia

Mitt blogginlägg om boxaren den judiske boxaren Trollmann

Mitt blogginlägg om OS i Stockholm 1912

Sveriges Radio om OS i Berlin

Mr Hyde/Neanderthalson, Retorik, Skola

Lärare

av adolphson3 kommentarer till Lärare

Nu kanske jag låter lite bitter. Men jag är villig att riskera det och jag kan helt enkelt inte låta bli att sjunga dårskapens lov.

Vad menar samhället när det säger att lärarnas status måste höjas? Det handlar kanske om en djupare förändring kring hur man under lång tid, kanske för alltid, värderat den yrkeskår som utan tvivel är så viktig för unga människors framtida liv.

Redan Gustav Vasa lär enligt myten hatat sin (danske) lärare magister Ivar: Nu gifa jag faen i din skola påstod någon faktoid att han sagt varpå han stötte dolken i läroboken och åkte till Dalarna.

Låt mig genom ett litet kåseri ge ett exempel på hur jag uppfattar det omgivande samhällets syn på den yrkesgrupp jag själv tillhör.

Härmed kastas tärningen.

—

Det här med lärare. Vad är det för pack, egentligen?

Man måste vara helt galen för att ägna sig åt det yrket. Det finns förvisso ingen mer eländig och förhatlig än denna människoart. Om vi nu händelsevis inte är spritt språngande galna allihop.

Det skulle onekligen förklara ett och annat.

Vi sitter här och där, utsvultna och bedrövliga i våra skolor. Den största lycka för denna miserabla yrkeskår står till hoppet om att någon enskild eller organisation bjuder oss på en bulle till fikat.

Då är vi glada för en stund.

Skolor och skolor, förresten.

Mer adekvat liknelse är kvarnar i vilka vi gör bödelstjänst. Bland generationer av barn och ungdomar åldras vi under vedermödor, blir döva av allt oljud och skrikande för att till sist tyna bort bland stank och smuts.

Lundsbergskollegiet undantaget.

På lågstadiet gormar vi åt barnen att inte kasta snöboll för att några år senare kräva att de släpper cigaretten och går ut i snön och leker. Givetvis utan den självklara insikten att man inte kan kommendera fram lek och snöbollskrig.

Vi lärare tror, enligt principen om dåren och hens försvarstal, själva att vi är de främsta bland de odödliga. Detta eftersom de flesta av oss tycker sig kunna pråla med en hygglig universitetsexamen.

Detta, kryddat med uppfattningen att en ny yrkeslegitimation (i sig ett exempel på en bedrövlig yrkeskårs storstilade titelsjuka) från Skolverket plötsligt ger oss rätt att diktera snart nog varenda villkor på vår arbetsplats.

Men vad åstadkommer vi egentligen?

Vi gillar att med hotfullt utseende och argsint röst gräla på förskrämda och förvirrade elever, skolledare, kollegor och politiker. Vi är lyckliga i vår egen lärdom trots att vi ofta lär ut rena dumheterna.

Vi jagar i flock beslutsfattare på olika nivåer som vi snarast önskar taga av daga som hämnd för låga löner, övermäktig arbetsbörda och samhällets grundlösa förakt.

Barnens föräldrar tycks tro att vi verkligen är så förnämliga som vi själva också anser. Men allt är en chimär a la kejsarens nya kläder.

Lycka för detta mitt depraverade kollegium är att, vid samma fikabord där gratis-bullen serveras, briljera över något okänt ord eller svårt samhällsproblem. Allt för att slippa resa oss ur soffan.

När dagens sista lektion är slut står vi redan med ena benet utanför dörren och vi avskyr verksamhet som vanligen inryms inom vilken ordinär arbetsdag som helst hos andra yrken.

Ty det är sant: Den som inte kan undervisar istället.

Vi, förtappade, kittlar varandras fåfänga men unnar ingen kollega verklig framgång.

Vi är lata, bittra, smitningsbenägna och förblir i den sinnesstämningen även efter vår efterlängtade pensionering och vidare våra sista år intill vi slutligen, i största armod och ilska över denna slutgiltiga orättvisa, lämnar jordelivet.

Älskad av ingen. Saknad av ingen. Snart nog står en ny förtappad redo att fylla den bortgångnes stinkande, utslitna skor.

Den som frivilligt ägnar sig åt detta yrke måste vara fullständigt galen. Det finns ingen annan förklaring.

Det är inte utan att jag känner mig lycklig.

Caligula. En typisk lärare

—

En potentiell läsare må ursäkta. Jag blir bara så uppgiven över avsaknad av nyans i debatten. Detta är mitt sätt att hantera det. Och för det ber jag inte om ursäkt.

Apropå kåseri: lyssna gärna på Mark Levengoods utmärkta kåseri från Godmorgon Världen i lördags. Ett skolexempel i konstformen med skolan som tema.

Film och TV, Politik

Silkessnöret

av adolphson2 kommentarer till Silkessnöret

Jag funderar över, sent omsider, att FP med stöd av bland annat S, verkar för att de ledamöter som sitter i riksdagen innevarande mandatperiod ska få behålla sina generösa pensionsvillkor även efter 2014 då reglerna ändras.

Man undrar: hur motiveras detta? Drabbades någon måhända av en tillfällig begåvningsdipp? Tror man på demokrati ska man inte låta sin girighet tala allt för högt.

—

Jag kommer att tänka den gamla turkiska sedvänjan under sultanatets glansdagar att ge misshagliga ämbetsmän silkessnöret för att, som man uttryckte det i Nordisk Familjebok, taga sig själf av daga genom strypning. 

I våra dagar används ordet som en synonym för avsked. 

—

Påminner i sammanhanget om Gordon Gekkos tänkvärda ord:

Greed, for lack of a better word, is good. Greed is right. Greed works. Greed clarifies, cuts through, and captures, the essence of the evolutionary spirit. Greed, in all of its forms; greed for life, for money, for love, knowledge, has marked the upward surge of mankind and greed, you mark my words, will not only save Teldar Paper, but that other malfunctioning corporation called the U.S.A

—

I helgen la jag ut en blänkare på Facebook. Jag skrev:

Om Reinfeldt säger att frågan om skolans återförstatligande inte är aktuell undergräver han Björklunds ställning. Konsekvens: Sveriges liberala parti måste lämna Alliansen.

Jag fick lite mothugg av mer eller mindre seriös karaktär.

Varför skrev jag det? Jo, jag är orolig. Mycket orolig för socialliberala idéer i Sverige.

Vi har äntligen tragglat igenom frågan om staten som huvudman för landets skolor (vilket inte motsätter flera utförare) och via landsmöte fått den inskriven i partiprogrammet. Skolminister och vice statsminister driver frågan internt och externt.

Men han blir plötsligt avfärdad av statsministern som lite kort låter förstå att det inte är på agendan.

Snacka om att få sin position undergrävd. Vilken mening är det att ha ett eget parti under sådana omständigheter?

FP har siffror som skulle varit oacceptabla för bara några år sedan. Vi lyfter liksom inte. Tvärt om, skulle jag vilja säga. Den borgerliga väljarkåren tror att FP sitter säkert och stödröstar i valet på KD. Och nyliberala C vinner nog en del höger-liberaler på sin politik. C går kanske om FP i valet.

Efter valet ligger FP och darrar på 4%-spärren.

Regeringsskifte. Reinfeldt och Borg får internationella toppjobb och försvinner ur svensk politik. Vad M trollar fram för ersättare har jag ingen aning om.

FP byter ledning. Birgitta Ohlsson eller Maria Arnholm tar över.

MP och V kommer att få ministerposter. Efter tillräckligt många stolle-krav får Löfvén nog och regeringen spricker. S regerar vidare med stöd från FP eftersom FP måste göra något för att synas.

FP samarbetar redan med S i flera kommuner runt om i landet. Dessvärre skulle det inte funka så bra i Falun, kanske.

Är det inte lika bra att ta sig ur Alliansen medan tid är? Alternativt diskutera en tydligare valsamverkan inom Alliansen?

—

Jag har krävt Björklunds avgång. Jag vill ur Alliansen. Jag tycker ungdomsförbundets krav på legalisering av Cannabis är huvudlös. Det är kanske mig det är fel på?

I natt drömde jag att Björklund i sitt inledningstal på det kommande Riksmötet i mars säger:

Låt mig inleda med: finns Fredrik Adolphson i lokalen? Okej. Får jag be dig att omedelbart lämna såväl riksmötet som partiet?

—

Det är kanske dags att ge sig själv silkessnöret.

Livsåskådning, Okategoriserade, Spännande människor

Mänsklighetens Rottweiler

av adolphson

Sai Baba, som ofta kallades Guds lille Clown, var en indisk guru.

Den förre påven, Benedictus XVI, kallades ibland Guds Rottweiler. 

Den förre botade människor på allehanda märkliga vis men hävdade också att alla religioner är lika sanna och att alla människor bär Gud inom sig. Tyvärr, eller kanske typiskt nog, var han också skandalomsusad på grund av diverse humbug och sexuella övergrepp.

Den senare gav inte efter på någon punkt i de klassiska stötestenarna mellan gud och människa. Synen på kvinnliga präster, homosexualitet, kondomer och abort. Ingen upptining där, inte.

Allt med hänsyn tagen till huvudmannen – den katolska kyrkan.

Nu hjälpte det föga: han tvingades bort, eller avgick frivilligt, på grund av påstådda, eller verkliga, homosexuella skandaler (här kunde man säkert diskutera olika uppfattningar begreppet skandal i synnerhet gällande homosexualitet men jag låter det passera just nu)  inom Vatikanen.

Vad vet man, egentligen?

Vi vet att vi tror men tror att vi vet, som jag själv, i brist på annat, brukar säga på religionslektionerna.

Jag tänker att om huvudmannen är Gud och varje människa bär Gud inom sig ger detta kanske ett andligt perspektiv på demokrati. Politikers och tjänstemäns uppdrag får med det tankesättet något av ett såväl andligt som humanistiskt perspektiv över sig.

Oavsett om man har att betrakta företeelser som Guds lille clown eller Guds lille rottweiler bör man alltså komma ihåg att dessa ett ansvar mot sin uppdragsgivare eller huvudman.

(Jag har tidigare diskuterat med bland annat förutvarande prästen, min vigselpräst, numera reklam/budskap/internet-magikern Deeped Nicklas Strandh gällande svenska kyrkans syn på diverse ting, exempelvis saker som den inre sekulariseringen. Jag förstår dig bättre nu, Nicklas! Här hittar ni hans företag Digital PR).

Den förre var sannolikt sin egen lyckas smed och den senare hade som sagt Katolska Kyrkan att tänka på. Frågan är kanske hur man definierar uppdraget. Här hittar vi även grunden till demokratin och dess möjligheter och utmaningar.

Alltså: hur definierar man sitt uppdrag med hänsyn tagen till sin huvudman och själ? Eller skäl? Usch, det är så svårt.

Får jag istället bjuda på lite musik i sammanhanget?

I min mörka stunder tänker jag att det är kanske en Mänsklighetens Rottweiler som behövs.

En Frälsare? En diktator? I så fall en sån här. Eller sån här.

Nja, mina barn är allergiska mot hundar.

Vi får nog kämpa på, trots allt.

Det är som eljest.

Mr Hyde/Neanderthalson, Skola

Kappvändare

av adolphson

Det lär, enligt vissa källor, funnits en chef på företaget Skandia som var lite speciell.

När han spatserade runt på kontoret hade han sin överrock löst hängd över axlarna. Rätt som det var föll den av och om den medarbetare som befann sig närmast inte var på tårna och fångade upp plagget innan det nådde golvet avskedades vederbörande omedelbart.

Skröna eller ej, berättelsen är rätt intressant.

Ser man sig omkring upptäcker man snart när samma fenomen överallt.

Samhället tycks fullt av människor som tassar omkring fullt beredda att handlöst kasta sig framåt för att hinna fånga upp chefens rock innan den når golvet. Vem vet vad ett lyckat ingripande kan leda till. En ny position, högre lön eller kanske blott femton minuter i rampljuset.

Så mycket trängsel det är runt vissa nyckelfigurer på deras promenad genom de ljusrörsupplysta korridorerna.

Så lite tid det läggs på verkliga och bestående väsentligheter.

Men jag måste ändå fråga: Är du nyttig, lille vän?

 

(För att väga upp det där länkar jag till min favoritscen i sammanhanget). 

Demokrati och samhälle, Spännande människor

Anna Lindh

av adolphson

Det är i drygt tio år sedan mordet på utrikesminister Anna Lindh.

Tidningarna fylldes av minnesrader men också av ett (i mina ögon) stort mått  journalistiskt trevande.

Efter att man fyllt kolumnerna med hennes karriärs svartbleka fakta verkar man inte riktigt veta vad man skriva eller säga. Man försöker greppa efter hennes politiska arv. Närmast kommer man genom att beskriva hennes…engagemang.

Det är ju vackert så. Men också så outsägligt sorgligt.

Många tycks ha missat, eller struntat i, det uppenbara.

Om Anna Lindh inte fallit offer för ett vansinnesdåd hade hon blivit vald till Göran Perssons efterträdare. Di röde hade törstat att efter Kung Buffel få en ödmjuk och modern socialdemokrat vid rodret.

Och med Anna ingen Mona. Ingen Mona hade definitivt inte givit Håkan möjligheten att bli partiledare.Jag har fortfarande svårt att förlåta (S) för att de på fullt allvar ansåg att den mannen skulle bli landets statsminister.

(S) hade haft Anna länge vid rodret och bland annat på grund av stabiliteten inom partiet inte tappat fullt så mycket. Kanske hade Alliansen inte vunnit valet 2006. Åtminstone hade (S) inte förlorat 2010.

Med Anna hade Sverige fått landets första kvinnliga statsminister.

Bra eller dåligt? Det ligger i betraktarens öga.

Jag tror det varit bra för Sverige eftersom det är viktigt med en fungerande opposition.

Om inte om hade funnits hade jag seglat på ett järnspett över Atlanten.