Noppikoski

Kunskap är den lättaste bördan att bära, sägs det ju. Ett litet felslag på tangentbordet har inget med kunskap att göra. Frågan är större än så. Låt mig ge ett exempel.

En gång, under det avlägsna 1990-talet, skulle jag och barnens mor återvända hem till Falun från Jämtland. Man tar då med fördel inlandsvägen. Det var med vår första bil vi färdades, en SAAB 99 av 1982 års modell. Tyvärr gick bilen sönder längs vägen. I bland startade tändningen, ibland inte. Vi fick turas om att rulla bilen i nedförsbackar och samtidigt som en, oftast hon, satt inne och vred på tändningen. Där, mitt på riksväg 45, upplevde vi vår första stora prövning på vårt förhållande.

De få mackar vi passerade hade allt, utom någon större kunskap om bilar. Man kunde få ballonger, godis, glass och kaffe. Men inte hjälp med bilen. En personal på en Statoilmack visste inte ens vad silvertejp var utan hänvisade till Göran som kan sånt där. Men Göran var åter i tjänst dagen därpå, visade det sig.

Så rullade vi slutligen utmattade in på macken i Noppikoski. Nu går jag in och styr upp det här deklarerade jag högtidligt. Ja, gör du det, adjunkten i religion och historia, replikerade Malin. Gå in till de stora killarna inne på macken och styr upp läget. Jag väntar här.

Sagt och gjort. Jag gick in och presenterade mitt problem. Mannen i kassan nickade in mot cafédelen av byggnaden. Där satt en person i blåställ och läste tidningen. Öj! Janson! ropade mannen i kassan. Kan du fixa killens bil? Det är en äldre SAAB. Utan att titta upp från sin tidning svarade mannen som uppenbarligen hette Janson: Är det en 82:a? Jag tillstod att det var så. Då vet jag vad det är för fel. Det är relä. Jag ska bara läsa klart sporten så fixar vi det.

För denna utmärkta service hade jag varit beredd att betala flera tusen spänn. I stället betalade jag de trettio kronor reläet kostade och tog en kopp kaffe för att späda ut merförsäljningen (eller vad det heter). Janson ville inte ha betalt för sina tjänster för han var ledig i dag, precis som Göran på Statoil några mil norrut för övrigt. Denna för mig sedelärande upplevelse bär jag ännu med mig både i mitt arbete och privata liv. Den ger en bra bild om hur det ska vara, på nåt sätt.

Kunskapskap är en fråga om sammanhang.

Sisyfos

Under ett samtal med den förutvarande internationelle finansmannen i Dubai som numera seglar sin båt runt Irland och är arbetslös, bara är en hårsmån från att vara uteliggare, om varför vi förvärvsarbetar berättade han följande. En gång när han färdades med bil genom öknen i Oman befann han sig på en helt rak väg under en hel dag. Den bara fortsatte rakt fram mot evigheten. Han berättade att han under bilturen funderade över att några människor faktiskt måste ha byggt den här vägen.

Detta väckte min nyfikenhet. Vi kom att diskutera frågor som hur lång tid det tog för dem att färdigställa vägen. Hur såg de på sitt arbete? Arbetade de för att de trodde på sin uppgift eller för att de gillade sina arbetskamrater? Sannolikt arbetade de endast för att klara livets nödtorft?

Perspektiv. Med svenska mått mätt råder hårda tider. Jag har lyxen att förutom för att klara livets basala värden att arbeta även för att få råd att göra det jag tycker är kul. Jag tycker dessutom om mitt arbete. Jag har det bra. Utgångspunkten måste vara att alla gör så gott man kan i sitt yrke. Gör man inte det finns det en anledning till det. Kan man söka den anledningen själv och därmed finna sin meningfullhet, sin plats, eller syssla, på jorden har man kommit långt. Lyckas man har man kommit ännu längre. Men i mål bör man nog inte komma. Det är väl strävan som är livet, antar jag.

Om inte

Om saker och ting hade gestaltat sig annorlunda för mig, om korten fördelats annorlunda, hur hade mitt liv då tett sig?

Hade jag kunnat dra omkring på nån strand i Thailand iförd karmosinröda tangabadbrallor med leopardfoder, guldkedjor, gråsprängd hästsvans, en hajtand runt halsen och med en kvinna under varje arm? Det känns inte så, men hur säker kan man vara?

Om jag varit mitt i karriären i 1930-talets Tyskland, hur säker kan jag vara på att inte också jag fångats av locktonerna och gått med i nazistpartiet? Hade inte också jag varit stolt över att se mitt land hämnas alla lidna oförrätter? Och hade jag inte tyckt mig vara värd den nya vackra bostaden och det nya jobbet som bekräftelse på min position? Som den medlmåtta jag är, hade jag inte med iver kastat mig över de nya arbetsuppgifterna på det nya spännande arbetet i den nya statens tjänst? Och hade jag någonsin funderat över den judiska familj som bodde före oss i det stora, vackra huset vid gatans slut och vad som hände med dem?

Kanske hade jag förträngt tankarna.Motiverat det med att detta blir brs för barnen. Säker är man aldrig hur mycket Rickard Rättrådig man än tror sig vara. Det är så lätt att dribbla bort sitt sunda förnuft och höga demokratiska ideal till förmån för makt och position. Vi ser det hända hela tiden. Det är mänskligt att fela. Men var går gränsen? När tappar man självinsikten?Hur långt är man beredd att gå?

När jag tappar det hoppas jag innerligt att någon berättar det för mig. Och jag hoppas verkligen att jag lyssnar.

Döhalvan

Det är förvisso en briljant idé att ha fyrtioårsfest innan man fyllt fyrtio. Dels kan man inkassera en ofantlig mängd ryggdunkar men man slipper ångesten. För man är ju bara trettionio. Svärfar säger att fyrtioårsfesten är den sista ungdomsfesten. Och visst blev partajet en hejdundrande succé. Det är otroligt, men det är bara att trycka på en knapp så kör alla igång. Människor VILL ha roligt, och då har de ju det också.

Som det står på en keramikskylt hemma hos far: Det vill gärna bli bra. Skylten har ramlat i golvet och gått sönder, men far har klistrat ihop och hängt upp den igen. Insiktsfullt av honom, på nåt sätt. Tideström, den förutvarande internationelle finansmannen i Dubai som har sagt upp sig och blivit bohem på sin båt i på Irland, lärde mig att vi måste ha våra ålderskriser för annars kommer det tillbaka och knäcker oss senare i livet. Är man hellre en 80 åring med fyrtioårskris än tvärt om?

Jag har tidigare refererat till Dorian Grays porträtt och att den boken lär att evig ungdom varken är sunt eller bra.

En person sa till mig en gång att jag nog skulle bli vacker som gammal. Jag blev sur för jag tyckte det var ett hårt sätt att nobba på. Vem vill vara snyggast på hemmet, liksom? Personen framhärdade och menade att ålderdom i sig är vackert. Jag är beredd att ge personen delvis rätt när jag tänker på min mamma och morfar, som fattas mig varje dag. Men det där handlar mer om egoism. Fast det är kanske som man säger. Det handlar inte om att leva längst utan att vara levande varje minut. Och efter partajet i lördags med min gamle vapendragare Darke känner jag mig både levande och lycklig även om det nog förkortade mitt liv i slutändan.

Krig och Fred

2010. Idag körde jag bokstavligen rakt in i någon sorts militärövning. Mitt i stan. Det är dystra tider. Övningen präglades av den kulturhisyoriska air av pilsnerfilm som den svenska armén under efterkrigstiden alltid omgivit sig med. Mitt tränade öga uppfattade genast att något magasin inte fanns i vapnen. Tur det, tänkte jag. För endast med ett sådant kunde denna bataljon, sprungen ur den svenska dataspels- och snabbmatsgenerationen, skingra den lyteskomiska dimma jag själv möter i löparspåret och istället injaga skräck i omgivningen.

Fast kanske inte på det sätt de själva eller deras befäl hoppas.Kunskap är makt i alla avseenden.

Men usch, jag gillar inte vapen. Du ska inte snacka så mycket Adolphson, du ska hålla reda på grejerna! vrålade kapten Arosenius till mig vid upprepade tillfällen i det militära. Men ser inte kapten hur vackert det är i här ute i naturen, replikerade lustigkurren Adolphson, även känd som Qvintus Willhelm 3 på Signalregemente nr 1 i Enköping. Det var tolv långa månader. Men så blev jag faktiskt sergeant till sist. Då fick man gå före i matkön i matsalen.

Man kanske skulle sökt sig till försvaret. Om det nu inte vore så att jag fått avsked på grått papper av självaste ÖB tillsammans med tusentals andra svenska män. Ett lyckat arrangemang för såväl försvaret som för mig. Jag kan hjälpa till på andra sätt när kriget kommer.

2026. Idag är det jag själv som framstår som något av Nils Poppe i 91:an Karlsson. En produkt av en 1980-och 90-talets fredliga värld. Sprungen ur en historisk parentes. Demoratin behöver oss alla.

Makaronen

Jag minns resorna vi gjorde när jag var barn. Hela familjen, tre barn och två föräldrar, åkte alltid tåg. Inte sällan nattåg, ety den här berättelsen tilldrar sig på den tiden sådana gock nåde norr- och västerut. Sålunda åkte vi ofta till Boden och västkusten på detta vis. Jag minns toaletten som ledde rakt ner på banvallen och inte fick användas när tåget stod på station. Jag minns rågsikten som var inslagen i plats så falukorven pressats till en skinkskivas storlek. Jag minns tågstationen i Boden.

Familjen var på hemfärd efter att ha begravt min farfar, Otto Wilhelm. Bodens enda fyllo höll stor show inne i det varma väntrummet inför likgiltiga resenärer som väntade på sitt tåg. Man ringde efter en vakt som fullproppad av stereoider stegade in och började samtala med fyllot. Den senare gjorde sig lustig på vaktens bekostnad varpå denne surnade till. Vet du vem jag är, frågade vakten barskt. Ja, dom kallar dig för makaronen, replikerade fyllot glatt.

Det var första gången jag fick klart för mig vad begreppet ”att buntas ihop” innebar. Och hela vägen hem tjatade jag på mina föräldrar om att jag ville bli ett fyllo när jag blev stor. De verkade leva ett så sorglöst liv, fyllona.

Förnuft och känsla

Hur väl känner vi våra medmänniskor egentligen? Jag träffar mängder av människor varje dag. Vissa oftare än andra. Och egentligen vet jag ganska lite om dem. Beror det på mig eller omgivningen, frågar jag mig ibland. Till och med de som vi lever väldigt nära vet vi inte allt om. Jag tror inte att det går att veta precis allt om någon. Vissa värnar mycket om sin egenart och vill inte finnas med i register, kameror och system. Andra blir upprörda över att ICA tilltalar dem vid förnamn i direktadresserad reklam.

Det är kallt där ute.

Ibland lägger jag soporna vid dörren för att ta ner dem till sopstationen på gården nästa morgon. Det sker oftare nu när det är kallt än när det är varmt. I söndags hade jag lagat en kyckling vilken fått marinera en god stund. Följdaktligen luktade soporna lite mer än vanligt. Jag löste problemet genom att välja den parym jag tycker minst om, och ändå aldrig använder, för att spraya lite över sopberget. När jag nöjd över min eleganta lösning vände mig om stod min livskamrat där och iakttog mig.

Och så tror man att man känner nån, muttrade hon innan hon försvann runt hörnet.

Dikt och tanke

Jag har en faiblesse för verklighetens skämt. När myten blir verklighet. Exempelvis har det flera gånger hänt att jag placerat ut ett bananskal för att se om någon halkar på det. Jag har även ställt en hink med vatten uppe på en dörr på glänt. Och inget slår en väl placerad pruttkudde eller ett elektriskt handslag. Sällan har jag varit så lycklig som den gången när jag köpt en deodorant och expediten frågade om jag ville ha den i en påse. Nej tack, jag tar den under armen fick jag till min enorma lycka svara. Sånt händer inte ofta i livet. Det gäller att ta vara på tillfällena.

Fast barnes mor leder. När vi en gång bevistade en, så kallad, bättre middag serverades det soppa till förrätt. I just det ögonblick när hon ska bli serverad valde en fluga att dö mitt i en flygning. En tillsynes odramatisk händelse. Det händer hela tiden både antar och hoppas jag. Det kan förvisso rört sig om en kraftig felnavigering, men det hör inte hit. Han, eller hon, dog, flugstackarn. Vi såg den singla ner och via hennes arm mjukt landa i soppan för att där dra sin sista suck. Det finns väl sämre sätt att dö på, antar jag. Malin gav mig en, närmast skälmsk, blick varpå hon påkallade kyparens uppmärksamhet. En diskret harkling och så säger hon det. Ursäkta mig, men det är en fluga i min soppa. Kan du tänka dig att få säga dessa ord? På riktigt, liksom. Helt out standing. Kyparen trodde hon drygade sig så klart: Sure baby. Men, så tittade han ner. Likblek tog han ut tallriken med soppa och fluglik. Han kom inte tillbaka.

Med undantag för våra barns födslar tror jag aldrig jag har älskat Malin mer intensivt i ett och samma ögonblick. Det var förvisso ett stort ögonblick, det var det.

La vie en rose

Jag älskar rosor. Röda rosor. Jag försöker köpa en bukett om inte varje vecka så varannan. Jag säger att de är till min fru. Det där väcker visst intresse i omgivningen. En del tror jag gör det för att skryta med vilken bra man jag är. Tänk om det vore så enkelt. Några på frugans jobb frågade varandra högt vid fikabordet vad jag varit ute på för dumheter som medförde att jag kom med rosor till hennes jobb. Nonsens. Om jag verkligen gjort något dumt och ville ha hennes förlåtelse, inte fan skulle jag köpa rosor i alla fall.

Men visst ligger det något romatiskt i att köpa röda rosor till den person man älskar. Fast jag har ju alltid köpt rosor. Och sanningen är att jag köper dem lika mycket till mig själv. Rosens användning i olika sammanhang återfinns på massor av ställen i vår kulturhistoria. Den röda rosen står för erotisk kärlek. Därför köper jag dem till min fru.

Far berättade att på en pensionärsdans han bevistade fanns det en herre som var så dement att han stötte på sin egen fru. I grånat hår, kritstrecksrandig kostym och en stor röd ros i knapphålet dansade han med föremålet för sin passion. Som han alltså länge redan varit gift med.Vilken otroligt vacker berättelse. Det är inte bara dåligt att bli gammal och glömsk.

Det har inget att göra med någon sorts show off när jag ger min fru blommor. Jag tycker blomman i fråga är magnifik och fulländad. Den står för en sinnlighet och en kraft som tilltalar mig. Jag finner den röda rosen inspirerande och därför tycker jag om att omge mig med röda rosor. Det där dravlet när gav du din fru en blomma sist ger jag inte mycket för. När gav du dig själv en blomma är en väsentligare fråga.

Prova att ingående studera en röd ros någon gång. Det är mödan värt. Tycker jag.

Ett rött skynke…

…eller åtminstone en rosa skjorta. För jag äger en sån. Det kanske låter tämligen odramatiskt men för mig var det något ovanligt, för att inte säga lite vågat, när jag köpte den. Det ska medges på en gång: jag är ibland lite väl klassisk när det gäller kläder. Sen, okej, jag är en aning fåfäng också. Men livet är inte långt nog för att man ska klä sig illa, anser jag.

Och så den där rosa skjortan. När ska man använda den? På nyårsafton eller bröllop kanske. Jag diskuterar ofta kläder med min fru och mina kamrater. Således var det inte så underligt att Thureson, med vilkens familj vi ska fira nyår, undrarde vad jag skulle ha på mig på nyårsafton. Så bekymmerslöst som möjligt nämnde jag min rosa skjorta. Det blev tyst i telefonen. Har du en rosa skjorta? undrade han och fortsatte Är det inte det lite stureplansmässigt? Tideström, finansmannen i Dubai påpekade, när jag undrade om man använder rosa skjortor i hans värld, att det förekom men att han tycker det är lite brittisk fondmäklare över det. Det ska förstås som så att han inte gillar rosa skortor. Och han är dessutom färgblind.

Nå, för att väga upp det eventuella obehag en rosa skjorta kan förorsaka ska jag matcha den med en ny fluga. Även den går i rosa, blått och svart. Flugan i fråga har utan min inblandning befunnit sig i Skövde i ett halvår men är nu säkert återbördad till min garderob. Jag måste förövrigt bli bättre på att knyta flugor. Om jag glömmer det i morgon: Gott nytt år! Ett minnesvärt citat från direktör Bengtsson i en herrbutik i London: Excuse me, my fly looks like a spider.