Författare: adolphson

Demokrati och samhälle, Politik

Liberal 10/9

av adolphson

Om man utgår från att liberalismens grundläggande uppgift är att bevaka individens, den enskilda människans, frihet och möjligheter att kunna och vilja, påstår jag att Sverige styrts mer eller mindre efter dessa principer sedan den moderna demokratins genombrott.

Visst, med lite variation i regeringarnas sammansättning. Men ändå.

Långsamt har utvecklingen gått mot att öka individens möjligheter men också mot att kräva något tillbaka av individen i ansvar gentemot staten och medborgarna. Jag är folkpartist därför att jag anser att detta parti bäst tillvaratar denna variant av liberalism.

Det som kallas socialliberalism.

Det är trångt i det hörn på discot där de coola killarna och tjejerna hänger. Det är numera många som vill beklä sig i gamla liberala finkläder som gynnsamt företagarklimat, fri rörlighet inom Europa eller var och ens rätt till sin sexuella läggning.

Det gäller därför för oss riktiga liberaler att identifiera nya kärnfrågor samtidigt som vi hela tiden måste vara på vår vakt och återerövra det redan självklara: som att var och en får tro på vilken Gud man vill eller försvara den fria aborträtten vilken just nu tycks vara under angrepp i både Europa och USA.

Bengt Westerberg sa en gång att det krävs ibland hårda nypor för att skapa ett mjukare samhälle. Det var väl i samband med lanserandet av obligatorisk pappamånad 1994.

Betänker man andra saker som i dag betraktas som självklart, exempelvis införandet av lika allmän rösträtt eller avkriminaliserandet av homosexualitet, är jag beredd att hålla med Westerberg.

Samtidigt är det viktigt att fundera lite över vad som händer om vi skjuter fram gränserna allt för långt i vår frihetsiver. Vilken konsekvens får en avreglerad vapenlagstiftning? Eller fri jakt på val? Vad innebär en drogliberalisering för människor och samhälle på exempelvis trettio års sikt?

Det är viktigt att vara tydlig med skillnader mellan olika idégrunder. Vad innebär ett konservativt, liberalt respektive vänsterradikalt synsätt i aktuell fråga?

Vi kan ta ett aktuellt ämne: terrorism. Vad kostar FRA? Vilket pris är jag villig att betala för att vara fri från övervakning? I USA har man på en del håll en rätt fri lagstiftning gällande vapeninnehav.  Det hänger ihop med hur landet en gång bildades och var och ens rätt att försvara sig.

I skrivande stund har jag inget belägg för detta men jag tror att det finns ett samband mellan våldets art i ett samhälle kopplat till tillgängligheten på vapen och droger. Våldet har fått till följd att man på en del håll satt upp övervakningskameror och metalldetektorer här och var, exempelvis i skolor.

Mot den bakgrunden blir det lite snett att bara diskutera själva övervakningskamerans förekomst, tycker jag. Väljer jag att vara fri från myndigheter (vem övervakar övervakarna och allt det där)  eller fri från våld och övergrepp?

Efter 9/11 blev USA mer av en övervakningsstat, en rädd nation, en aggressiv nation, som pucklade på egna medborgare och andra länder i den påstådda jakten på fred och frihet. Fortfarande brottas nationen med gigantiska budgetunderskott bland annat som följd av dessa aktiviteter.

Det kanske är tidigt att säga, men det verkar som om Norge gått en annan väg efter terrordådet förra sommaren. Man följer sina demokratiska principer i hanteringen av förövaren och stiftar inte nya speciallagar, eller specialfängelser, att hantera en unik situation.

Man säger sig vilja möta detta med mer öppenhet men aldrig med naivitet.

Vad blir konsekvensen för samhället och medborgarna på trettio års sikt i dessa båda länder? Och för omvärlden? Norrmännen verkar kämpa vidare på en socialliberal väg framåt.

Amerikanerna brottas alltså fortfarande med arvet från det stora terrordådet för elva år sedan och det är inte omöjligt att de väljer en mer konservativ president i november.

Vore jag tvungen att flytta blev det hellre till Norge än till USA.

Livsåskådning, ohälsa

Stroke-postludium

av adolphson2 kommentarer till Stroke-postludium

Okej. Betrakta mig gärna som din stalkin stroke i världsrymden ännu en gång.

Preludiet var jobbigt.

Jag skulle den 26/1 åka skidor. Plötsligt kändes det som att balansera på en flotte i mycket grov sjö. Jag tappade balansen och sjönk ihop i trapphuset. Likt en abborre på land kravlade jag runt bland skidor och pjäxor och försökte greppa tag i något beständigt. Gradvis försvann synen. Huvudvärken tilltog. Jag mådde illa.

Jag lugnade mig, så som jag lärt mig att man i krissituationer ska göra, och lutade mig mot väggen. Tänkte efter. Jag förstod ju att det här inte var något bra. Och så passerade en flyktig tanke att det kanske var nu det tog slut för min del. Det kändes inte så skrämmande. Det kändes rätt okej, faktiskt. Sen tog jag mig samman och ringde den Änglaljuva som raskt kom och körde upp mig till akuten.

De första veckorna.

Den första tanken från trapphuset, den om att slutet var nära förestående, återkom. Jag började, som om jag var tvungen på något bakvänt sätt, omdefiniera hela min tillvaro. Plötsligt var passionen borta för många saker jag brukade älska att göra: bada, sjunga, läsa, umgås med alla och en var…vägen tillbaka var lång.

Den pågår än.

I denna omtolkning av mig själv har jag brottats med några tankar som ständigt återkommit. Vad är jag för pajas, egentligen? Vad värdesätter jag här i tillvaron? Vilka tillfällen, tankar och människor är värda min energi?

Och så den stora frågan: är livet verkligen bättre än döden?

Jag fick en smäll. När jag åter kom till sans låg jag på sjukhuset och kunde knappt se. Där vobblade jag omkring och drog dåliga, i vissa fall tämligen olämpliga, vitsar till alla och en var. En skammens rodnad drar fortfarande förbi vid minnet. Det är inte bra att glatt stå och sladdra om Riket i kön i matsalen, exempelvis. Hursomhelst: det var mitt sätt att bearbeta det hela.

Synen kom småningom tillbaka, sinnet visade sig intakt och styrseln likaså. Men någonstans på vägen släppte jag barlasten jag ditintills burit med mig i tillvaron. Skit samma, liksom.

Jag var aldrig rädd för att livet nu var slut. Det har inte varit mycket till dödsångest efteråt heller. Nej, jag har landat i en känsla som är, ja skön, i brist på bättre ord. Det känns faktiskt skönt att livet ska ta slut snart (relativt sett). Det är som det ska med den saken. Händer inget alls efter döden är det också okej. Händer något så…ja, det får jag förhålla mig till då. Det beror på vad som faktiskt händer.

Under min konvalesens har jag radikaliserats. Jag ser så här i efterhand stroken som mitt livs viktigaste erfarenhet varefter jag fattat några avgörande beslut. Och nu känner jag mig helt lugn inför framtiden hur den än blir och hur länge den än pågår.

Jag har fått möjlighet till ett nytt liv och jag tycker numera om mig själv när jag fattar beslut från den lugna, starka känslan. Vankelmodet är borta och jag känner mig helt trygg i mig själv. Jag gör saker för min egen skull inte för att infria andras förväntningar på mig.

Någon sa att det är en gåva att varit nära att dö. Nu var väl inte mitt liv i fara egentligen. Det tog kanske en paus. Jag tror dock det där stämmer: denna upplevelse har för mig ökat värdet av att leva på riktigt. Varje dag och fullt ut. Det gäller att göra sig av med gamla surdegar, sådana som finns i alla människors liv, och prioritera det rena, enkla samt att se det värdefulla.

Och när det är över så är det över. Om jag någonsin varit rädd för slutet så har den rädslan gått över. Jag är härmed trygg och tifri. För egen del, vill säga. Oron för barnens väl och ve lär väl aldrig släppa taget.

Sammanfattar jag dessa insikter säger jag så här: Jag är den jag är. Jag gör det jag kan. Jag fokuserar på det jag har och på det jag kan åstadkomma. Jag fokuserar inte på det jag inte har och inte kan. Jag gillar faktiskt mig själv mer nu än innan stroken. Jag är enligt egen uppfattning en mer homogen och äkta människa. Kanske lite mindre av lismande, krumryggad kappvändare men alltså mer äkta och homogen.

Hör gärna av dig och döm själv.

Under sjukskrivningen, och en tid därefter, återupptäckte jag Beethoven. Det var när jag såg en utmärkt film där hans musik användes. Den får illustrera denna tämligen självutlämnande (vilket jag fullständigt struntar i) blogpost.

Historia, Retorik, Skola

Lärartyper

av adolphson2 kommentarer till Lärartyper

Så kom äntligen tillfället när historieläraren fck träffa Augustus.

På forum romanum finns en byggnad bland alla ruiner som är rekonstruerad. Det är curian där senaten sammanträdde och vilken Augustus beordrade färdigställd.  Härifrån skickade han sitt påbud: Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle låta skattskrivas. Ett beslut som tvingade iväg en högravid snickarhustru att på en åsna  (Lukas 2:1) färdas till en plats där myndigheterna fanns. Curian är byggnaden från vilken världen styrdes för 2000 år sedan.

I denna byggnad står Augustus staty och strax bredvid adjunkten i religion och historia tillika ersättare i socialnämnden i Falun, bloggare, sångare, vän, kamrat, make, tvåbarnsfar, filosof och poet – ej utgiven. (Okej, det där sista var ett skämt). Vi har kanske inte så mycket gemensamt, kejsaren och jag, när jag tänker efter.

Vi hade en trevlig vistelse i Rom för några år sedan, Den Malin och jag. Det är hon som tagit detta mitt favoritkort på undertecknad och kejsaren. Efter ett par timmar hade hon till sist fått nog av marmor och statyer så vi gjorde andra saker. Åt middag på Alfredos (nedan), exempelvis. Sedan träffade vi lite gamla faluvänner som också var i stan.

Malin har annars genom åren visat stort tålamod när jag släpat runt henne på några av den europeiska kontinentens betydelsefulla platser: Churchills war rooms, Towern, Waterloo, Normandie och nu senast Rom för att nämna några.

Detta tålamod kanske beror på att jag vid dessa tillfällen inte blir så talträngd som eljest. Man behöver inte prata om det man ser, det räcker att uppleva en historisk plats. Att vandra i kulissen och pussla ihop den med vad som enligt historieskrivningen ska ha inträffat där. Ibland frågar Malin något och jag svarar efter förmåga. I övrigt njuter hon måhända av min tystnad eftersom  hon själv alltid upplever saker genom andra sinnen.

Man har självfallet stor nytta av att själv ha besökt de platser man undervisar om. Man kan förövrigt inte vara alldeles säker på att alla ungdomar i gymnasiets första årskurs faktiskt vet var medelhavet ligger. Det gör det en smula komplicerat att diskutera Antiken. Så jag brukar använda mig av Siljan i stället. Mora blir Grekland, Rättvik Sparta och Leksand Rom. När vi kommer till Medeltiden får Borlänge stå modell.

Skämt åsido. Det finns några fiktiva lärartyper som fascinerar mig. Även om de inte har existerat torde det finnas något av sanning bakom skildringen. Inledningen till filmen Hets skulle man i teorin kunna visa för eleverna för att de, i så fall, skulle kunna få en inblick i hur gymnasiet tedde sig på 1950-talet. Far faller alltid i gråt när han ser den filmen.

Ernst-Hugo har också givit oss ett ruskigt porträtt av tyranni och sadism i filmen Kådisbellan. Filmen är ändå rätt nedtonad jämfört med boken. Mats Bergman gör även han en obehaglig historielärare med nazistsympatier i filmen Ondskan. Jag föredrar dock ett annat favoritklipp med Erns-Hugo, från Den Goda Viljan.

Var alla gamla lärare nazister? Det tror jag inte. Men det fanns faktiskt en i det gamla läroverket i Falun. Han menade att man talar inte med elever, man talar till dem. Och vad bliva mitt eget eftermäle när jag till sist lägger pekpinnen på hyllan och näsan i vädret?

Spelar det någon roll vad man gör? Eller hur man gör det? Ett lärarporträtt som smärtar är från Fyra nyanser av brunt. Lite oklart varför, men jag blir riktigt illa berörd.

Nåja. Jag har roligt när jag jobbar. Nästan varje dag. Och i stort sett alltid i klassrummet. Och det är huvudsaken. Augustus hade säkert också rätt kul.

De bästa ögonblicken i yrket är, de försvinnande få gånger det har hänt, när jag får en en personlig uppskattning. Betygen är satta, allt är klart. Inget finns längre att vinna eller förlora för vare sig mig eller elverna. Man står där uppradad i lärarkön för att ta farväl strax innan studenterna springer ut i livet.

Och så plötsligt viskar någon mitt i kramen, helt snabbt och omärkligt, en uppskattning för mina insatser. Eller kanske läser jag en anonym utvärdering eller får ett tackkort några veckor senare. Som sagt, det händer inte ofta. Men det händer. Det är i sådana ögonblick jag känner mig stolt och nöjd med mig själv som yrkesmänniska. Ofta handlar det bara om att personen känt sig sedd och bemött på ett seriöst och respektfullt sätt. Svårare är det inte.

För hur många sådana här typer finns det inte därute? Förutom för lönechecken är det därför jag håller på. Själv då? Varför håller du på? Ursäkta en liten avslutande pekpinne: Det är ingen mening att göra det man tycker om. Man måste tycka om det man gör.

Personligt, Retorik, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Hyllning till vänskapen

av adolphson4 kommentarer till Hyllning till vänskapen

Jag har tre människor som hjälper mig, mer eller mindre frivilligt, och påverkar mig och ger perspektiv på tillvaron: Den Änglaljuva, Darke och Tideström.

Sämre lag kan man ju ha. Det klart att alla människor påverkar mig, men några är extra viktiga.

Den Änglaljuva lever jag med, ord överflödiga. Till Darke vill jag säga: lika aktuellt då som nu är det som följer nedan. Och till Tideström: när du gifter dig, alternativt har 50-årsfest, ska jag hålla ett lika djupt känt tal som Beethovens hyllning till glädjen.

Jag refererade till ett bröllop nyligen. Det satte igång minnet. Jag rotade fram bestman-talet ur gömmorna. Här är min hyllning till vänskapen, i mitt liv är det just nu mer viktigt än någonsin. Jag har för skoj skull länkat lite här och där så att en yngre publik ska förstå referenserna.

—

Magnus!

Så här på bröllop babblas det ju en hel del om kärlek. Nära eller avlägsna släktingar och vänner håller tal, eller som man säger på bröllop, säger några ord, och dessa förväntas på ett lite putslustigt sätt redogöra för just sin relation till brudgummen. Råkar man dessutom känna bruden är ju det också ett plus. Men så jobbar ju inte riktigt du Magnus. Och eftersom jag inte är särskilt putslustig av naturen skulle det kännas främmande att börja på ett sådant sätt.

Nej, jag tänkte istället helt sakligt anlägga temat ”kärleken till vänskapen” för detta tal. Jag minns att jag klockade dig till 31 minuter på mitt bröllop så jag kan inte säga att jag känner mig särskilt stressad här idag. 

Något jag gillar med dig är att du egentligen aldrig fått mig att känna mig sur, arg eller stött inför omvärlden. Du tar alltid mitt parti. Som när du läxade upp den där försäljaren som utnyttjade den aningslöse och lite vilsne Fredrik Adolphson. Till honom lät du förstå att: DU SKA FAN I MIG INTE KOMMA HIT OCH TRAKASSERA MIN SAMBO när han dök upp för att genomföra det som i försäljningsvärlden kallas för att Close The Deal.

Ser vi oss omkring här på festen är det ju inte så många vi hittar dessa dina egenskaper hos. Jag vet att du gärna skulle vilja dela skyttegrav med mig. Med dig känner man inte några behov att hävda sig. Man lutar sig tillbaka och njuter av åkturen.

Så här långt kommen i talet skulle jag kunna lägga in lite klichéer och töntiga utspel i stil med:  äktenskapet är en åktur och kärleken er farkost. Jag avstår även från detta med hänsyn tagen till talets karaktär.

På V-Dala myntade i början av 90-talet en 2-meters anonym sedermera Förste Kurator de bevingade orden: ”så fort man ser någon av de där killarna vet man att den andre är runt hörnet – om inte ljuden från deras töntiga boots redan avslöjat dem, vill säga”. 

Det kan låta märkligt men jag blev glad för de orden, Magnus.

Här måste vi stanna upp och ställa oss en fråga. Hur stor är egentligen sannolikheten att två killar från Falun, snusades och med boots på fötterna samt för det lite högtidliga tillfället iförda kavaj, med reservnummer på långt över 500, hamnar bredvid varandra vid ett upprop på en univeristetskurs i historia? Antagligen ganska stor. Jag tror det var där det började.

Visst kände man väl till Darke i 80-talets Falun men vi umgicks ju inte riktigt i samma kretsar då. Magnus hängde med sportkillar med tubsockor, lofers, salomonryggsäckar och falska Ivanhoe-tröjor. Ja, ni ser några av dem runt er här på festen och det är ju inte mycket som förändrats som tydligt torde framgå.

Jag, å andra sidan, satt med trenchcoat, svart polo, lustans-lugg och rökte svårmodigt och filterlöst på Café Princess eller Cafe Napoleon. Medan jag sportade i smyg för mina imagespända vänner tjyvläste Magnus Strindberg och diskuetarde kultur fjärran från killar som ”Bagg”, ”Lill-Kumla”,”Norton” och ”Väskan”.

Det som ligger kvar i oss båda från den här tiden är tävlingsinstinkten. Det är nämligen så att vi måste tävla om allt, Magnus och jag. Vem är bäst på biljard? Eller på att kasta pil? När vi inte kan enas om vem som är mästaren i aktuell gren genomför vi en så kallad Shot of The Title. Den som vinner då är bäst…tills nästa utmaning kommer.

Ett lite mer bisarrt uttryck för detta är när vi tävlar om vem som är mest lik olika karaktärer i olika tv-serier. Ta Beverly Hills, exempelvis. Där har Magnus bestämt att han är mest lik Dylan och jag…Steve. Otroligt. Orimligt. Vidare tycker han att han är lik Lance i Falcon Crest och, ivrigt påhejad av Mia, George Clooney. Filmstjärnestatus, man tackar!

Det är ditt bröllop, så låt gå. Men hur kommer det sig att du får vara alla coola killar och jag alltid typer i stil med kapten Onedin i Onedinlinjen: fet, skäggig, godtrogen och lite misslyckad?

Magnus och Mia! Man måste hålla sig till självklarheter när man talar i liknelser, det vet varenda småbarn. Som att brudgummens stilige far faktiskt är lik Blake Carrington i Dynastin eller att den enda likhet som någonsin träffat rätt vad gäller dig är Chase Gioberti i Falcon Crest. Förövrigt anser jag att Bobby Ewing också passar bra in.

Kanske passar tv-serien Vänner ändå allra bäst. 

Där har vi ju två sammanboende, ganska misslyckade, killar som tillsammans krigar mot livets alla utmaningar. Jag tycker visserligen du går för långt i påståendet att jag är mest lik Joey bara för att han är tjock, men låt gå. Det är ju ditt bröllop. 

Det finns dock en annan likhet i ett avsnitt och det är när Gandalf kommer på besök. Alla blir väldigt uppspelta över det besöket för Gandalf är ju så himla rolig och det händer en massa crazy saker kring honom. Jag tycker du är mest lik Gandalf, Magnus. 

Som när vi var i Göteborg på ett fashionabelt inneställe. Vid stängningsdags hade jag tappat bort dig men blev uppsökt av en gigantisk göteborgs-vakt som vräker ur sig: ”Allå eller, känner du den där smala dalmasen i boots där borta?” Jag tillstod lite nervöst att jag gjorde så. ”Häng på honom då annars missar du efterfesten!” 

Det var en rolig natt. En i mängden. Tusen och en natt.

Med dessa perspektiv kanske ett par visdomsord på er stundande resa ändå vara på sin plats. Jag vänder mig främst till bruden: äktenskapet är en åktur och kärleken er farkost. Fast ju mer jag tänker på det desto mer känner jag att mina råd är tämligen off pist. Risken är minimal att Magnus ska gå in i din garderob och sno dina kläder.

På min tid hade han en jobbig vana att på morgnarna ligga i sin säng och vråla efter mig att komma med vatten. Helst när han var bakfull. För att få slut på det tog jag för vana att gå in naken med vattenglaset på en liten silverbricka. Något som möjligen får ett annat resultat om du provar samma trix, Mia. Hur är det nu du brukar säga Mia: Men Gubben! Jag tycker du är generös med Magnus och ibland, när du är på det humöret, får vi på huden av dig och Malin, vilket känns gaska tryggt på något sätt. 

Jag jobbar ju inom den nya moderna gymnasieskolan och tänkte nu begagna ett av de nya pedagogiska arbetssätten vi numera använder där: bildanalys. Se på den här bilden (Jag visar en förstoring på en bild på mg och Darke tagen mitt i natten i södra Frankrike). Jag tycker bilden sammanfattar vår vänskap på ett mycket bra sätt. 

Jag har valt att kalla den Odugligheten – ett sätt att leva.  Det är förvisso några år sedan vår storhetstid  men för mig satte du normen för vad riktig vänskap är, den som jag fortfarande försöker leva efter. 

Se ett ögonblick på bilden. Den är lite suddig. På lite vingliga omanliga ben står vi där och håller  om varann. Ett famntag av glädje och värme. Lite rödögda stirrar vi in i kameran inte allt för angelägna att röra oss varken framåt eller bakåt. Bakom oss ser vi en svart gränd mot ett grumligt förflutet. Framför oss i ljuset väntar en blixtrande arg Mia i sin säng. Men detta vet vi inte när bilden tas. 

Vi har kul där vi står. Tillsammans. Tittar jag närmare på bilden ser jag framförallt Magnus, vars vän jag vill vara. Att vara din vän innebär att all sol är på mig. Man får all uppmärksamhet. Du lyckas lyfta fram mina bästa sidor och jag känner mig trygg med dig. 

Det är så himla kul att bli så uppskattad och det ger en styrka att försöka vara likadan. 

Jag blir så absorberad att jag under ett samtal med dig faktiskt gått rakt in i en lyktstolpe, så där som Dupontarna gör i Tintin, vilket i och för sig säger mer om mig än om dig. Men du värdesätter dina vänner oerhört högt så man kan ju bara gissa hur mycket du värdesätter din fru. 

Nå, jag finner nu inga fler ord för detta så jag får väl säga som bruden: Magnus, jag älskar dig. 

Demokrati och samhälle, Retorik

Drant och Schlonk

av adolphson3 kommentarer till Drant och Schlonk

Redigerad 2024-07-20

Kläder och identitet.

På en del håll här i Dalarna finns fortfarande uppfattningen att folkdräkten har man på sig hemma i byn. Annars är man att betrakta som ”drant” vilket ungefär betyder sommargäst från företrädelsevis Stockholm som tycker det är fint med folkdräkt och därför gärna på midsommarafton sätter på sig en från en trakt vederbörande inte har någon, eller påfallande vag, anknytning till. 

På västkusten kallar man fenomenet för ”Schlonk” men då avses mer generellt sommargäster. De är oftast iklädda badkläder.

”Koksfolk” är svärdsjöbornas benämning på människor som går i kyrkan på en vigsel utan att vara bjudna på festen efteråt.

Jag har en Faludräkt. Eller mer korrekt: Stora Kopparbergsdräkt. Upplysningsvis meddelas härmed att det inte är Stora Kopparberg man sjunger om i Köppebävisan. Min dräkt betyder mycket för mig. Dels eftersom jag är född, uppvuxen och bor i den trakt vars dräkt jag bär och dels eftersom salig mor sydde delar av den men sedan gjorde hennes sjukdom att hon inte kunde fullfölja arbetet. Ett fullblodsproffs från Norge sydde istället klar den. Både den manliga och kvinnliga varianten är mycket vackra.

En gång i Uppsala hade jag tillfälle att tala med en lärdomsgigant. Att vara professor i nytestamentlig exegetik tillika reservofficer bådar kanske inte för ett helt liberalt synsätt på livet. Ung, naiv och fördomsfri (nåja) stegade jag raskt fram i min nya stiliga dräkt. Vad tyckte han, lärdomsgiganten, som själv hade rötter i Bjursås? Den annars så hedervärde och vänlige mannen förvånade mig. Han krökte på läpparna och lät förstå att den som gått den lärda vägen ska inte klä ner sig i allmogedräkt. 

Jag slogs av det uppenbara: vi var av olika generationer. Jag ville dock inte tolka det han sa rakt av som uppenbart människoförakt. Han hade gjort en sorts resa, liksom jag själv. Åtminstone hade vi det i hans ögon. Vi hade nämligen givits en gyllene möjlighet att studera vid universitetet, vi båda, vilket inte var alla givet i hans generation. Detta är viktigt och därför skulle vi inte på något sätt stå kvar med fötterna i dalamyllan. Med synen på utbildnings vikt och tyngd kan jag sympatisera. Men från en annan horisont.

Han avslutade samtalet med ett påpekande att det var synd och skam att dagens studenter inte läste Karlfeldt längre, varpå han lämnade mig. Det yttrandet var svårare att förstå. Min kille heter Tranströmer: Under vårt förtrollande minspel väntar alltid kraniet. Det kommer en dag när de levande och döda byter plats).

Jag vill även visa den bild, ovan, jag fick inramad i gåva av brudparet. Bilden fångar det ögonblick jag försäkrar brudgummen att jag verkligen har ringen i tryggt förvar. Även Jobs-Mia och hennes tärna är involverade i något sista bestyr innan vigselakten. Det inramade fotot hänger därhemma strax under det likaledes inramade examensbeviset från franska vinakademins vinprovarkurs vilken jag inte utan beröm genomgått.

Tradition och sedvänja är bra ting så länge dessa inte är något exklusivt. Alla ska ha samma villkor att leva sitt liv, tänka sina tankar och framföra sina åsikter så länge det inte kränker någon annan.

Men nog kan det vara bra att leva sig in i hur någon annan har det ibland. Att kliva ur sin trygghetszon, lite. Det är så vi växer och utvecklas. Alla kan växa. Såväl Muhammed, Jimmie som jag själv.

 Viktor bär sin dräkt på Styrsö på midsommar. Oaktat att han genom sin uppenbarelse sammanfattar begreppen drant och schlonk använder han andra attribut för att uttrycka sin identitet.

Film och TV, Resor, Spännande människor

Sherlock Holmes

av adolphson

Min barndoms hjälte var ingen muskelknutte eller någon kvinnornas erövrare. Tvärt om.

Redan i tidig ålder slukade jag Arthur Conan Doyles böcker om mästerdetektiven Sherlock Holmes. Jag återskapade alla hans äventyr i lekens värld tillsammans med min kamrat Klas. Vi hade inte käppar och pistoler som attribut, som våra jämnåriga kamrater hade när de lekte, vi använde istället Klas pappas pipor.

När jag tillsammans Den Änglaljuva  företog mig min första resa till London frågade hon, som varit där åtskilliga gånger (hon bodde en tid i Birmingham), vad jag ville se. Jag var bergsäker. Jag ville se Towern, Churchills War Rooms, valfri skräddare på Saville Row (även om jag inte hade råd att köpa något) och så Den Store Detektivens hem: 221 B Baker street. Jag kände nämligen till att man återskapat Holmes och Watsons hem som museum på den klassiska adressen.

Jag fick sålunda besöka min hjältes hem. Det var fantastiskt. Jag har sedan dess några motiv hemma på väggen och den uppmärksamme ser en länk till något förknippat med honom här bredvid. Jodå, Holmes finns fortfarande vid min sida.

Sherlock Holmes är alltså en karaktär som hängt med mig från min barndom. Han är viktig för mig. Därför gläder det mig att Holmes tycks fått en renässans på sistone. Jag bryr mig. Även om …INTE FAN ÄR DET HOLMES VI SER! Ursäkta.  Åter till verkligheten. Holmes verklighet är den enda sanna verkligheten.

Jag gillar romanerna bättre än essäerna. En studie i rött är den första boken där Watson och Holmes genom en annons möts för första gången. Avsnittet är lysande i all sin enkelhet. Watson har tjänstgjort som militärläkare men har just återvänt hem till England och behöver därför någonstans att bo. På olika sinnrika sätt får läsaren lära känna Holmes skarpsinne och excentriska personlighet. Sedan är man fast. För den som just fått intresset väckt, kanske genom de nyligen producerade filmerna och tv-serien, rekommenderas denna bok varmt.

Baskervilles hund är av många ansedd som the greatest detective story ever told och den är jämförelsevis väldigt spännande och suggestiv. Romanen är filmatiserad åtskilliga gånger, nu senast som episod av tv-serien Sherlock (nedan).

Motivet som pryder min matsalsvägg

Hur har Holmes porträtterats på film? Det sägs att ingen gestaltats så många gånger på vita duken som honom och då befinner vi oss i konkurrens med storheter som James Bond och Dracula. Hur det än är med den saken kommer här några minnesvärda exempel.

Först har vi Basil Rathbone som gjorde Holmes i en faslig massa filmer på 1930- och 40-talen. Det var lite före min tid, men jag har sett de flesta. Filmerna är hyfsat trogna böckerna.

Nyligen har Robert Downey Jr gjord två relativt underhållande filmer som Holmes där Jude Law spelar dr Watson. TV-serien Sherlock med Benedict Cumberbatch (namnet skulle förövrigt duga mer än väl åt valfri karaktär i böckerna) och Martin Freeman är ett innovativt och framgångsrikt försök att föra över Holmes till en ny illitterär generation.

De kämpa, sina miljondollar-budgetar till trots, förgäves.
Inte fan är det Holmes vi ser.

Mästaren har nämligen redan framträtt, satt sitt bomärke, och lämnat oss. För den som läst berättelserna mer än en gång är det en självklarhet: Jeremy Brett (avled tyvärr redan 1995) ÄR Holmes. Under 1980- och 90-talen spelade han in i stort sett alla böcker och kortare berättelser. Dessa är numera inte helt lätta att få tag i. Köp en, om tillfälle ges.

Det finns fler som insett Bretts storhet och någon har klippt ihop några scener på tuben. Den uppmärksamme ser att Watson gestaltas av två olika skådespelare vilket är den enda kritiken jag kan rikta mot detta mästerverk.

Varsågod: se den störste, och njut. Introt  är förresten i sig självt värd en hänvisning.

Demokrati och samhälle, Historia

Arte et Marte

av adolphson
Detta är latin och betyder ungefär ”genom fredliga och krigiska dåd”.
Vad jag förstår är detta även den svenska adelns valspråk och devisen pryder Riddarhuset i Stockholm. En tidig morgon, medan jag väntade på att en utbildning i partikansliet skulle ta sin början, smet jag in och letade rätt på en bänk i riddarhusets trädgård.
Där jag slog mig ner för att i godan ro, med Albinoni i lurarna, begrunda den vackra byggnaden.Ensam i rikets huvudstads absoluta centrum är man inte ofta.

Man kan datera den svenska adeln från beslutet som togs på Alsnö i Mälaren 1280, vilket innebar att alla som kunde beväpna sig för att till häst (det där med hästen var viktigt) strida för kungen slapp betala skatt, till 1866 års riksdagsbeslut vilket förpassade adeln till att bli en (relativt) opolitisk förening.

Sin höjdpunkt nådde samhällsklassen under 1600-talet tack vare århundradets alla krig. Den berömde upptäckaren Sven Hedin blev 1902 den siste att adlas i Sverige.

Länge var rikets högsta ämbeten förbehållna adeln. Lite på samma sätt som det fortfarande är i exempelvis Saudiarabien. Man undrar förresten lite över vilka fredliga dåd som avses i citatet. Carl von Linné åstadkom en hel del men adlad blev han tack vare sina insatser. Han åstadkom dem inte på grund av att han redan var adelsman. Ja, ni fattar. Frågan kvarstår.

Den senaste större nyheten om den svenska adeln (förutom att de sista symboliska privilegierna avskaffades så sent som 2003) var Björn av af Kleens bok Jorden de ärvde. Den handlar om den svenska fideikomiss-lagstiftningen. Den är tydligen är unik i Europa.

Fideikomiss innebär att vissa, jag tror det rör sig om ett tjugotal, adelsfamiljer vid arvsskiften slipper fördela mark och egendomar bland barnen, vilket annars är det normala tillvägagångssättet. Äldste sonen ärver istället allt.

Anledningen är att dessa gamla familjer, av kulturhistoriska skäl antar jag, ska kunna behålla sin mark och sina säterier intakta. Totalt sett handlar det om en yta ungefär lika stor som Gotland. Antalet säterier och gårdar som omfattas har jag ingen aning om.

Döttrarna får självfallet inget. För de är ju tjejer. Kvinnor äger förövrigt inte rösträtt vid riddarhusets möten. Lite på samma sätt som det fortfarande är i exempelvis Saudiarabien.

Lillebrorsan får inget han heller. Han ärver istället (liksom döttrarna) pengar, en titel och ett fint namn. Detta tillstånd brukar man kalla, om man är man, att vara ”greve utan hus”. En (relativt) känd och på andra områden (relativt) framgångsrik sådan är Ian Wachtmeister.

Det märkliga är att denna undantagslagstiftning tillämpats av vänsterstödda socialdemokratiska regeringar i decennier. Liksom de gånger Sverige haft borgerliga regeringar. Jag måste nog, om inte annat av ren nyfikenhet, sätta mig in hur man motiverar detta undantag i lagstiftningen.

Ett exempel ur boken handlar om att bland adelsbarnen vid lördagsgodisutdelnigen får den äldste sonen fördela godiset till sina syskon. Alltid fanns det färre godispåsar än antalet barn. För världen är ju orättvis.

Tanken är att de unga ädlingarna ska lära sig samarbeta. De yngre måste förstå att storebror bestämmer, storebror ska i sin tur lära sig att det är bättre att vara rättvis och generös mot sina yngre syskon. Men han behöver inte, om han inte vill.

Samarbete är tydligen i adelns värld bättre än konkurrens. Kanske är det där kopplingen till socialdemokratin ligger? Fruktar adeln liberaler mer än socialister? Det borde de, som jag ser det. Bäva månde ädlingar för liberalernas fredliga dåd.

—

Jag och en kamrat funderade en gång vilken människogeneration som haft det tuffast i historien. Det var väl inte alltid så kul att vara slav under antiken. Eller att under Digerdöden stå inför en farsot utan bot och utan slut. Eller att uppleva världskrig och förintelseläger. Min föräldrageneration, och delvis jag själv, växte upp under hot om ett tredje världskrig med kärnvapenförintelse som insats.

Idag oroar många sig för vår miljö.

Det var någon brittisk historiker som räknat ut att medelklassen på medeltiden, jag tror det rörde sig om engelsk stadsmiljö, hade det bättre än dagens. Exakt hur man mätt detta vet jag inte men jag tror det rörde sig om sådana saker som att ha mat för dagen, arbete, tillgång till bostad och god hälsa. Basala trygghetsvärden, alltså.

När allt detta var tillgodosett hade man, i en engelsk medeltida stad, ändå pengar över att spendera på olika typer av nöjen och förströelser. Och tydligen i högre utsträckning än dagens engelska medelklass. Fast man blir ju tokig om man ska hålla på så här. Jag gör som vanligt, jag plockar fram den störste och lindrar sinnet.

—

Det finns mycket skrivet om ”vår” adel. Är någon intresserad på riktigt rekommenderas Peter Englunds doktorsavhandling Det hotade huset. För att vara en avhandling är den riktigt bra.
Historia, Retorik, Spännande människor

Perikles

av adolphson3 kommentarer till Perikles

Det finns det en antik grek jag gillar: Perikles (495-429 f.v.t). Omdömen i stil med att han var en lysande statsman eller den förste demokraten får nog tas med en ganska stor källkritisk nypa salt. Det var som bekant ingen egentlig demokrati i antikens Grekland.  Mitt intresse för Perikles grundar sig mest i hans kvaliteter som talare. En kort beskrivning, hämtad ur wikipedia, av Perikles:

Perikles styre som atensk statsman kallas ”Perikles gyllene tidsålder” och han var en ivrig förespråkare för demokratin. Han ville att alla medborgare i Aten skulle ta aktiv del i politiken. Rådsmedlemmarna valdes av alla atenare, och Perikles restaurerade och byggde många tempel och byggnader, såsom Parthenon på Akropolis, genom att anställa de fattigaste medborgarna. Han genomförde flera reformer till förmån för de fattiga medborgarna, t.ex. att alla som hade offentliga uppdrag skulle få betalt. Men Perikles lyckades också få andra stadsstater att betala in skatt till Aten i gengäld mot att den atenska flottan skyddade dessa.

Perikles var under sin levnad känd som den som bar åskan och blixten på sin tunga. Men inga tal finns tyvärr bevarade i original. Historiken Thukydides har skrivit ner vad han påstår är ett av Perikles tal. Talet i Thukydides återgivning hölls enligt denne under peloponnesiska kriget vid en officiell statsbegravning av stupade atenska soldater.
Enligt traditionen anses detta vara det första kända hyllningstalet över demokratin som statsskick. Talet används, eller refereras till, även i vår egen tid. Inte minst av amerikanska presidenter från Lincoln till Obama. Det är naturligtvis en klassiker inom retoriken.

Genom att i inledningen avvika från manualen (i det här fallet ett begravningstal och hur man normalt sett höll ett sådant i Aten på 300-talet f.v.t) åstadkommer Perikles det viktigaste inom retoriken: han fångar åhörarnas intresse. Hur? Jo, han är munter och uppsluppen vilket, då som nu, inte är helt vanligt på begravningar. Han börjar helt enkelt med en cliffhanger. Perikles hyllar fortsättningsvis inte direkt de döda. Istället hyllar han den atenska livsstilen och kulturen men framför allt Atens demokratiska statskick. De döda hyllas på så vis indirekt genom att de förknippas  med allt det goda som Perikles i talet hyllar. Också det är retoriskt stilbildande.

Perikles använder värdeladdade ord (frihet, rättvisa, tolerans och mod) för att beskriva Aten. Han beskriver statsstaten och dess innevånare genom dess demokratiska statsskick. Han målar upp hur unikt detta är på ett sådant sätt att varje medborgare kan känna igen sig själva och sitt liv. På så sätt inser de vikten av att, till och med sitt eget liv som insats, försvara den statsstat som står för dessa unika värden. Att försvara staten blir ett personligt ansvar, en medborgerlig plikt. Återigen är steget inte långt till amerikansk presidentvalsretorik.
Perikles lyckas även i sitt begravningstal uppmuntra andra (begravningen var en offentlig händelse) att engagera sig i kriget. Alltså: han värvar helt sonika nya soldater inför de dödas anhöriga på begravningen. Rätt osmakligt, egentligen. Han lyckas med detta konststycke genom att göra värvningskampanjen till en del av hyllningen till de döda.
Man blir berömd och ärad om man dör i kriget, berättar Perikles. Här finner vi en grund till det så ofta använda krigstrixet, martyrdöden, använt av alla stater inför utbrottet av första världskriget, japanerna under andra världskriget och religiösa fanatiker då som nu. Perikles hyllar stort minnet av de döda. Dessutom lovar han en snabb på död på slagfältet, fri från lidande. Han säger vidare att de stupade vunnit förlåtelse för otillräckligheter i livet genom sin uppoffring.

Retoriskt anses talet, men alltså återgivet av Thukydides, vara ett mästerverk. I början, sedan han väckt intresse, talar han sakligt och logiskt för att längre fram väcka känslor och engagemang hos åhörarna. Med talet som mall, och med lite kunskap om antiken, kan man lära sig många retoriska knep. Gör du som talare något oväntat, som att gå emot traditioner och förväntningar över vad du vid ett givet tillfälle förväntas säga, fångar du människors uppmärksamhet. Det finns många exempel på detta. Det funkar. 

När man läser gamla klassiska tal får man sällan veta något om kontexten de hölls i (fast det får vi faktiskt här), talarens röst eller personliga utstrålning.  Eller i vilken sinnesstämning åhörarna befinner sig. Detta är inte oväsentligt, fråga vilken lärare som helst. Det är kanske inte så konstigt att Caesars soldater hyllade sin ledare eftersom de belönades när de var framgångsrika. Vi finner det desto mer märkligt att folkmassor i en modern kulturstat på 1930-talet föll pladask för en liten pajas med smetig lugg och lustig mustasch. 

Ofta handlar retorik om att övertyga, att tilltala människors självkänsla och få dem att tro att de kan åstadkomma något. När vi via svartvita journalfilmer kommer in i höjdpunkten av Hitlers tal, och ser folkmassan vråla i extas, missar vi stämningen han och hans propagandaapparat under timmar, ja månader och år, byggt upp. Vi får bara se höjdpunkten och vi förstår inte vad vi ser.

Jämför med ett helt vanligt samlag. Om du via ett svartvitt klipp på TV får se ett älskande par nå klimax, orgasmen, blir upplevelsen från åskådarplats lätt lite komisk. Får du från TV-soffan vara med från det ögonblick då paret träffas första gången får du en bättre förståelse och känsla för vad de två i höjdpunkten senare upplever. När du själv upplever detta, när du når toppen tillsammans med någon du älskar innerligt, är du (förhoppningsvis) lyckligt ovetande om morgondagen. Kanske är det så för dessa människor som förfördes av Hitlers locktoner. Visst, jämförelsen haltar. Men bildspråket funkar, tycker jag. 

Det här med att väcka känslor kunde tydligen Perikles, om vi får tro historien. Det kan inte så många av dagens svenska politiker i så stor utsträckning, enligt min uppfattning. Fast den som kanske mest skulle ha nytta av det, åtminstone för egen vinning (vilket retorik ofta handlar om), är Carl XVI Gustaf. Varför inte öva lite? Åtminstone testa lite medieträning? Han är kanske å andra sidan ett vilddjur i sänghalmen, vad vet man. Och vad vill man veta?

–––

Vill någon läsa fler, lite mer avancerade, analyser kring detta ämne kan man göra det härexempelvis. Jag har letat efter talet som helhet på nätet, och i svensk översättning eftersom jag själv bara har det i en bok. Vill man läsa det, eller en del av det, på engelska går det bra här.

Resor

Teddybjörnen Joel

av adolphson5 kommentarer till Teddybjörnen Joel

En mörk decemberkväll, jag tror det var 2007,  kom min kollega (numera överordnade) Joel förbi och önskade god jul. Med sig hade han en julklapp till Dotter 1. En teddybjörn.

Eftersom Dotter 1 bara var dryga två år vid tidpunkten fick hon inte ihop det riktigt. Björnen och givaren blandades ihop, lite. Björnen döptes kort och gott till Joel och har ända till nutid till och från spelat en stor roll i hennes liv.

Det var med andra ord inte föremål för diskussion huruvida Joel skulle medfölja på årets fjällvandring. När vi la ut från Storulvåns fjällstation fanns Joel självklart med i ryggsäcken. Lika givet fanns han inte längre där när vi återkom tre dygn senare.

Dotter 1 var förkrossad. Här dög inte vanliga svulstiga föräldraförmaningar om ansvar, ordning och reda. Inte heller hjälpte tröst, lock eller pock. En i eget tycke briljant historia om fjälltrollet Plupp som tog hand om kvarglömda nallar på fjället kammade noll och intet.

Nu var goda råd dyra. Så kom jag på det. Heureka! Sanningen är alltid det bästa vapnet. Jag berättade för den sörjande om nallens pappa bergsbestigaren, äventyraren, vännen, kamraten. Verklighetens Joel bestiger som hobby världens toppar med motiveringen ”de ligger ju där”. Det fanns ju inte en chans i världen att nallen Joel inte skulle klara ett i sammanhanget blygsamt jämtländskt fjäll på 1300 meter över havet, menade jag.

Jag kan möjligen i tröst-ivern överdrivit Joels äventyr en smula. Helst eftersom jag inte känner till mer om dem än när och var de ägt rum. Nöden har emellertid ingen lag.

Dotter 1 torkade tårarna och tittade upp mot fjället igen. ”Så han klarar sig själv nu, då?” undrade hon. Jag tillstod att så måste man nog under alla omständigheter se på det.  Hon satt tyst en stund. Sedan reste hon sig, ropade ett farväl till Joel och travade iväg sjungandes på den snapsvisa hon gillar att sjunga i skolan för att genera sin far inför hennes lärare.

Sanningen kommer alltid fram.

Det är inte särskilt billigt att gå i fjällen. Nästan kan man påstå att det blivit en överklass-sport. Helpension för en familj en vecka på turistföreningens flaggskepp Vålådalen, Abisko eller Storulvån stannar knappast på 20 000 kronor. På 80-talet gick man i gummistövlar och bodde endast i undantagsfall på station. 
Sedan jag kom i lag med Den Änglaljuva går jag mycket i fjällen. Detta är hennes familjs stora grej så sporten kom liksom med på köpet. Svärföräldrarna firade på 1960-talet sin bröllopsresa genom att fjällvandra två veckor i Sarek. Ja, på den vägen är det.

Under de tolv år vi varit gifta har jag önskat och köpt ihop min egen utrustning. För det är inte billiga grejer. Nu har jag faktiskt en ganska gedigen utrustning: skor, matattiraljer, ryggsäck, kläder och tält som står pall. Mygg och regn, oftast det senare, kan ta humören ur de flesta. Bra utrustning kan då vara skillnaden mellan pina och njutning.

Det har alltså kostat en del. Men när man väl har utrustningen är kostnaden för fjällsemester blygsam: Transporten till det aktuella fjället samt mat. Fjällvatten och choklad är en oslagbar kombo, som svågern säger.

Det är förvisso ganska jobbigt att gå i fjällen. Då är det kanske enklare att ta med sig några mackor och en termos och gå mellan stugor. Om man har råd, vill säga. Dock: det är inte mycket som klår en klar dag på fjället, gärna toppat med ett bad. Det är ruskigt kallt, kanske mellan 6-8 grader ibland, men vilket vatten!

Man känner sig renad till sinne och kropp efter en sådan naturupplevelse. Att ge den vanan i arv till döttrarna redan i tidig ålder ser jag som karaktärsdanade, den något ålderdomliga formuleringen till trots. Fjällvandring är hursomhelst ett familjenöje, helt klart. 

Men säg den lycka som varar. Teddybjörnen Joel är och förblir borta.

Till sist årets skörd av fjällfilosofi, man tänker ju så stort och fritt på vidderna:

– Ju fetare lår desto bättre klatch (när man slår handflatan mot regnstället).

– Den Änglaljuva undrade uppbragt en tältmorgon hur en fet tvestjärt kunde ha hamnat i hennes sovsäck. För de finns väl inte i vilt tillstånd i fjällmiljö?! Jag replikerade lågmält att om hon nu inte avsåg undertecknad hade jag ingen aning därvidlag.

– Om Dracula varit mygga hade väl inte romanen varit så spännande. 

Historia, Livsåskådning, Resor

Homo Sapiens

av adolphson2 kommentarer till Homo Sapiens

Homo Sapiens betyder ungefär den förnuftiga människan.

Efter att skrivit debattartikel den 28 juli i Dalarnas Tidningar blev jag lite nedslagen när jag studerade kommentarsfältet i anslutning till den. En kompis sa åt mig att strunta i det med motiveringen att verklighetens folk härjar där. Men det är ju egentligen dem man vill nå när man skriver  i tidningen…ja, jag vet inte.

Betänker man mänsklighetens historia de senaste 2000 åren, och för all del ännu längre tillbaka, skulle man kunna rubricera den: (Religiös) intolerans under 2000 år, från Antiken till idag. 

Varför? Låt mig exemplifiera: 

Under större delen av sin historia har judendomen kämpat för sin överlevnad genom inbördes konflikter och mot polyteistiska grannar som babylonier, perser, greker egyptier, romare med flera.

Efter att en tid haft en hyfsat stark ställning bland andra minoriteter i det romerska riket försvagades deras position när Rom blev kristet, strax innan antiken övergick i medeltid. När kristendomen blev stark vände den sig mot judar och muslimer. Eller snarare: de vände sig mot varandra. Så höll det på tills status quo uppstod i slutet av medeltiden.

Judarna fick skulden för digerdöden och korstågen rasade alltså fram och åter. Olika mindre religioner jagades in i världens hörn när kristendomen genom Columbus resa började breda ut sig. 

Europa härjades av krig i religionens namn när kristendomen delades i två i början på 1500-talet. 1800-talets nationalism kulminerade i Förintelsen under 1930- och 40-talen.

Efter århundraden av europeisk dominans och utsugning kommer en muslimsk frihetlig reaktion från 1960-talet och framåt. Denna pågår fortfarande genom den frigörelse som pågår i nordafrika och Syrien.

Efter Förintelsen bildas staten Israel 1948 som omedelbart råkar i konflikt med sina muslimska grannar.

Idag har vi Al-Qaida, Syrien, Irak och Afghanistan och Iran som exempel på konfliktområden med religiös klangbotten.

(Jag nämner inget om olika konflikter med buddhistiska eller hinduiska förtecken som de i Kina-Tibet eller mellan Pakistan-Indien.)

Många övergrepp sker i religionens namn dagligen och stundligen. Både här och där. Och nu drar Europa öronen åt sig och anklagar framför allt muslimer för allsköns elände.

Exempelvis ser man detta i Falu Kurirens kommentarsfält från den 28:e juli. Förbjud än det ena, än det andra. Och viktigast av allt: släpp inte in dem i landet!

Jag försvarar inte någon ideologi som kränker människor. Men tro existerar och ingår i den personliga sfären i vårt land. Låt vuxna människor få ha sin tro på lika villkor. Man kan inte peka finger och generalisera en hel grupp.

—

I november 2009 stod jag bokstavligen vid mänsklighetens vagga. Det var när jag reste till Kenya och passerade det mäktiga Rift Walley. Detta är en provins i Kenya men är egentligen en del av gigantisk sprickformation som sträcker sig genom hela östra Afrika.

En andäktig upplevelse var det att blicka ut över det kameralinsen inte förmådde göra rättvisa.

Med tiden kommer denna sprickformation (rift) att dela kontinenten, har jag hört sägas. Antagligen kommer vi, när så väl sker, fortfarande att puckla på dem som inte tror eller tycker som oss.

Vi använder våld och intolerans som en förevändning att skaffa oss själva en materiellt sett rikare värld. Det har vi människor alltid gjort.

Rift Walley från vägkanten i Kenya i november 2009. 

Här någonstans levde Lucy för ca 3,5 miljoner år sedan. Hon hette naturligtvis inte så men hennes kvarlevor döptes till Lucy efter den den populära Beatles-låten som spelades när fyndet gjordes. Jag tror året var 1974.

Lucy var mer apa än människa. Eller kanske befann hon sig mellan dessa evolutionsstadier. 

Jag funderar lite: när Lucy vaknade någon morgon för alla dessa miljoner år sedan, gjorde hon då som vi idag? Sträckte på sig och tittade ut över utsikten och funderade över hur arg hon var på sina grannar där på andra sidan dalen?

Funderade hon över hur mycket det störde henne att deras vanor skiljde sig från hennes? 

Och funderade hon vidare medan hon åt sina frukostbär över hur hon skulle kunna mota iväg dessa grannar eftersom hon ville ha hela dalen för sig själv? Detta trots att utrymmet mer än väl räckte åt alla? 

Gick hon och hennes stam småningom under för att de stagnerade då de inte utvecklades genom nya erfarenheter och impulser så som nya möten innebär?

Kanske försvann de för att de i sin isolering tillslut inte längre klarade tillvarons alla krångligheter? 

Tankebanan känns lite ruskig, det gör den. För tänk om detta är summan av oss, homo sapiens, efter 3,5 miljoner år av evolution. Från Lucy till kommentarsfältet i Falu Kuriren.

Så fruktansvärt oförnuftigt i så fall.

—

Vill någon förkovra sig i mänsklighetens ursprung, exempelvis någon rasist eller religiös fundamentalist, så är detta en bra artikel.