Författare: adolphson

Historia, Spännande människor

Svarta nejlikan

av adolphson5 kommentarer till Svarta nejlikan

Vad kan ungdomarna nu för tiden?

Rätt mycket, självfallet. Tar vi exemplet berömda personer är det lite blandat, det medges. I stort sett alla elever känner till Mandela, King och Gandhi. När det gäller svenskar är Wallenberg ganska välkänd, liksom självklart Palme.

Dock inte Dag Hammarskjöld eller Folke Bernadotte. 

Och definitivt inte Harald Edelstam.
Han var en märklig och omstridd man, denne diplomat som var Sveriges ambassadör runt om i världen från andra världskrigets utbrott fram till 1970-talet. Hjälte eller skitstövel, tycks temat vara i de böcker och filmer som handlar om honom. Och välkänd för nutidens svenskar är han alltså inte.

Liksom Wallenberg använde han sin diplomatiska ställning när mänskliga rättigheter kränktes i andra världskrigets Norge, Stalindiktaturens Polen, folkmordets Indonesien, dödsskvadronernas Guatemala eller militärjuntans Chile, som en träffande beskrivning lyder. Men det var framförallt händelserna i Norge och Chile som gjorde honom känd.

 

I Norge stödde han den norska motståndskampen och hjälpte judar att fly till Sverige. Sammataget handlar det om hundratals människoliv han räddade undan nazisterna. Norska motståndsmän gav honom det poetiska smeknamnet Svarta nejlikan, vilket även blev titeln på filmen från 2006.

 

Som ambassadör i Chile den 11 september 1973 trotsade han Pinochets blodiga utrensningar och räddade 1300 människor från avrättning eller tortyr.  Han stoppade en skottlossning mellan chilensk och kubansk militär vid den kubanska ambassaden genom att helt sonika promenera in i kulregnet och inleda förhandlingar. Då var han 60 år gammal. 

 

En välkänd hjälteinsats, bland många andra, innebar att han räddade 54 människor från att avrättas på den ökända fotbolsstadion. En chilensk officer som hjälpte honom med detta blev senare själv avrättad. Pinochet tröttnade och såg till att bli av med den självrådige svensken varpå han skickades hem 1973.

 

Det är inte undra på att Edelstams liv stimulerat till böcker och film. Som självaste James Bond struntar han kallblodigt i utegångsförbud när han söker efter flyktingar att rädda undan mördarpatrullerna. Människor smugglas förbi vaktposter i bilar till säkerheten på de svenska och kubanska ambassaderna.

 

Trots dessa hjälteinsatser var han inte populär hemma på utrikesdepartementet. Efter hemkomsten från Oslo sattes han att kontrollera kollegornas reseräkningar. Historien visar påfallande ofta att vi inte alltid uppskattar egna initiativ, moraliska ställningstaganden och flexibilitet. Faktum kvarstår dock: han räddade människoliv. Många människoliv.

 

Edelstam hyllandes under 1970-talet på Kuba och senare även, framförallt i vänsterkretsar, hemma i Sverige. Än i dag hyllas han som en hjälte i hela Latinamerika och bland chilenare i Sverige.

 

Jag blir nyfiken när jag läser om historiska gestalter som uträttat stora saker. Vilka bevekelsegrunder hade de? Mod, vision eller kanske passion? Kan en viss ideologisk hållning och uppfostran leda till ett agerande i still med Wallenbergs eller Edelstams, frågar jag mig. Eller handlar det istället om en allmän humanistisk inställning? 


Jag tycker hursomhelst inte att Edelstams, Bernadottes eller Wallenbergs insatser ska politiseras. För det spelar väl ingen roll om man räddar människor undan en höger eller vänsterorienterad mördarregim. Det viktiga är att man gör något.

 

Rastlöshet inte liknöjdhet, integritet istället för viljan att passa in, civilkurage när det är obekvämt och starka känslor i allmänhet bidrar till att man bryr sig om och engagerar sig i sin omgivning. Det finns många exempel på när rädslan och likgiltigheten istället driver det mänskliga kollektivet ner i katastrofernas ruin.

 

Det är väl därför jag i mycket större utsträckning vänder mig till verklighetens hjältar än till fantasins. Att gränsen ibland är hårfin när hjälten granskas i historiens backspegel, är en annan viktig källkritisk sak.

 

Läs gärna mer om Harald Edelstam här eller här. 

Demokrati och samhälle, Spännande människor

Bosie

av adolphson2 kommentarer till Bosie

Välkänd är den tragiska historien om relationen mellan Oscar Wilde, en av vår kulturs stora författare, och den för samtiden välkände lord Alfred Douglas (Bosie).

När förhållandet blev känt anklagade lordens far Wilde för sodomi och han dömdes i mitten av 1890-talet till maxstraffet: två års straffarbete. Eländet var inte över. Domen ledde i det viktorianska England till att Wildes rykte förstördes.

Han försattes i konkurs på grund av de höga rättegångskostnaderna. Det hela anses allmänt ha förkortat författarens liv och självfallet påverkat hans författargärning. Wilde dog föraktad och i misär.

Bosie ägnade resten av sitt liv att söka upprättelse. Rentvådd blev han aldrig trots flera resningar i målet. Han gick ur tiden 1945 som en bitter enstöring.
Säkert hade såväl samtidens syn på honom som hans eftermäle varit mildare om han delat sin älskades öde. Bosie gick istället från gayaktivist till aktiv homofob.
Tyngre bevisning i rättegångarna utgjordes av brev från Wilde till lorden, dessa finns bevarade och publicerade. Andra texter där Wilde gav sin syn lästes upp i de följande rättegångarna efter hans död.
Detta vände sympatierna från Bosie tillbaka tillbaka till Wilde, något som knappast var Bosies avsikt. Det var så dags.
Läs gärna om den sorgliga, men viktiga, historien här.
Nu är detta knappast första, eller sista, gången någon försöker dölja egen homosexualitet genom att i överdriven nitiskhet peka ut andra. Bosie skrev emellertid också egna dikter.
Paradoxalt nog har en av dessa blivit många homosexuellas rubrik, om man kan säga så. Framförallt frasen: Jag är den kärlek som inte vågar säga sitt namn är talande i sammanhanget.
Vad vill jag nu säga med detta?Kanske att vi bör vara försiktiga med hur vi ser på och hanterar normer i vår egen tid.

När vi upprörs av historien måste vi komma ihåg att liknande öden i olika sammanhang ständigt skett. Och sker i detta nu runt omkring oss.  Hur kan man vara mer uppmärksam på saker som framtiden kommer förfasas över när den ser tillbaka på oss som lever nu?

Eller att ett tydligt drag hos totalitära ideologier, från vänster till höger, är att dessa alltid vill lägga sig i människors kärleksliv och sexualitet. Alltså det mest personliga och inersta vi har: vårt känsloliv.
Strävan efter att vilja kontrollera det mest grundläggande mänskliga är också det mest otäcka hos dessa. Tar man sig den rätten är man kapabel att göra vad som helst mot människor.Sexualitet är personligt så länge det rör sig om frivilliga handlingar begångna av vuxna människor. Man kan säga mycket om ett samhälles lagar, konfession och samhällsdebatt utifrån dess sexualitet. Hur har vi det här hemma?

Jag avslutar med en länk till Bosies dikt.Och med en bild på den olycklige man som flydde samtidens hån och sin älskades vålnad.

Personligt, Skola

Varning för barn

av adolphson

Om föräldern får barnet att få dåligt samvete skapar föräldern en person som i vuxen ålder tycker synd om sig själv. Om föräldern kan leva sig in i barnets, ungdomens, och den unga vuxnas värld kan föräldern hjälpa till.

Då blir man aldrig för gammal. Tror jag.

Ofta påminns man genom sina barn om saker man själv upplevde under sin uppväxt. I dessa lägen försöker jag påminna mig hur jag som barn upplevde saker för att eftersträva att vara den förälder man själv ville ha är man var barn.
Kanske lite tillkrånglat, men ni fattar.
Jag förklarades som icke skolmogen 1977. Detta eftersom jag inte kunde sy en fruktväska. 

Så var det under Palmes 70-tal. En norm sa hur barn skulle vara när de började skolan. Uppfyllde man inte normen var man onormal och fick ta längre tid på sig genom skolsystemet.
För det hade Sverige råd med, på den tiden. Men vad individen behövde, eller hur tiden användes, tänktes det inte så mycket på.
Här tror jag man kan finna grunden till Björklunds försök att reformera skolan. Med denna grund kan jag sympatisera. Kanske inte med resultatet, dock. Inte än, i alla fall.
Förmodligen var problemet att jag var lite omogen på en del områden, men så var jag också född sent på året (en dåres försvarstal?). Det har gjorts undersökningar på det där, barn födda sent på året är inte lika framgångsrika, eller tidigt utvecklade, än dem som är födda tidigare på året.
Detta präglade mig under hela min skolgång. Ville jag spela fotboll eller flöjt fick jag inte spela med mina klasskompisar eftersom de var födda 1971.
När jag kom till 1970-gruppen var dessa barn mycket bättre eftersom de hållit på längre. Och inte fick jag nån extra hjälp i skolan, min eventuella omognad skulle lösa sig själv. Det gjorde den visserligen, och jag blev med tiden istället betraktad som lillgammal.
Under rätt många år präglade denna orsakskedja mig. För liten, inte mogen, sämre. Det kompenserade jag med svåra ord (för min ålder) och lära mig en del saker som mina klasskompisar inte kunde.
Men någon vuxenhjälp fick jag inte.
Sedan, på lite olika vägar, träffade jag människor som påverkade mig, jag fick bekräftelse för saker jag var bra på. På många sätt var universitetsvärlden den verkligt stora vändningen i mitt liv.
Och så vidare. Jag blev pappa. Två gånger.
I julas var min äldsta dotter lite bekymrad. Hon skulle sy ett pennfodral och det gick inte bra. Jag fick blåmärken av historiens tunga vingslag, men tog mig samman. Jag är ju pappa nu. Vi pratade en stund kring detta och ytterligare någon dag senare frågade henne en klasskompis hur det gick med pennfodralet.
Jag spetsade öronen. Med darr på underläppen smög jag lycklig, språkbruket till trots, därifrån med min äldsta dotters svar ringade i öronen:
Skitdåligt. Men det struntar jag i, för jag är bra på skridskor.
Kollega Pontus säger att alla barn är kristdemokrater. Med det menar han att de är konservativa. Det ska vara samma lika jämt. Fiskpinnar och blodpudding. Mina flickor är extremt mycket så.
Fördelen är dock att en trevlig ritual snabbt blir naturlig. Varje morgon när jag lämnar mina flickor viskar jag i deras öron, medan de får en farvälkram:
Var snäll mot alla idag. Är nån dum mot dig så säger du till. Och lär dig något som du tycker är bra att kunna. Hejdå.
Nu vill de inte skiljas åt innan vi upprepat detta mantra.
Jag vill stimulera den snabba tanken och det rörliga sinnet hos mina barn. Detta för att jag tror det är bra egenskaper att ha med sig i livet. När jag var lite arg för att den nya tröjan fick en smutsig armbåge drog Dotter 1 snabbt upp den andra armen och menade att Kolla! Den HÄR är ju ren! En klockren barnvariant på det halvfulla glaset.
Det finns som bekant motgångar också i barnens värld. Min yngsta dotter var lite trumpen härförleden. Problemet var att det inte var så kul att leka med en kompis. Varför? Jo, kompisen har en sån där brorsa.
Man får börja i det lilla för att förstå det stora. Kan jag vara nära mina barns värld och deras bekymmer kan jag kanske vara det när dom blir större också.
Ensamma i det stora hemska 70-talet ska de inte behöva vara, i alla fall.
Spännande människor

Janke Brandberg

av adolphson3 kommentarer till Janke Brandberg

Jag har en kompis som heter Daniel. Han är även kamrat med Thuresson. Daniel har å sin sida en kompis som heter Janke Brandberg.

Jag och Thuresson har vänner från Uppsala-tiden som heter Brandberg. En av dessa Brandbergare har bytt efternamn till sin mors: Jancke. 

För några år sedan var vi på en tillställning hemma hos Daniel.
Jag nämnde då för Janke att jag kände andra människor som också heter Brandberg. Just making small talk, så där som man gör med människor på tillställningar.  En skugga drog över Jankes ansikte.
Han menade att dessa andra Brandbergare inte var äkta för de hade antagit namnet på 30-talet, eller så. Medan han själv minsann alltid hetat Brandberg.
Alla namn har förvisso ett ursprung och jag är inte säker på att man kan uttrycka sig så där. Att man alltid hetat något, alltså. Med tanke på Jankes ganska häftiga reaktion släppte jag ämnet.
Hursomhelst.

Det gick en stund och plötsligt uppmärksammade jag att Thuresson förde samma typ av diskussion med Janke. Det hela var intressant, tyckte jag, eftersom jag ville se om det gick bättre för Thuresson än det gjort för för mig.

Dessutom anade jag att detta kunde bli kul.

Men tyvärr, han råkade ut för samma sak. Thuresson fortsatte dock: Fast den äldste sonen, Fredrik, har bytt namn. Han heter inte Brandberg längre sa han uppmuntrande.
Janke sken upp. Jasså! Vad heter han nu då?
 Janke, sa Thuresson dystert.
Sång och musik

Stor musik..och bortom

av adolphson

I takt med att musiken via allsköns kanaler numera är så tillgänglig, samt att skivan som fenomen (oavsett format) minskat i betydelse, har konserternas betydelse och antal ökat.

Människor vill också uppleva musik, inte bara lyssna. Detta gäller även mindre kända band.

Själv började jag, som de flesta andra jämnåriga, med bandspelare och att lyssna på musikprogram/listor på radio och TV. Den första LP-spelaren var en stor händelse vilken sönderspelades av Duran Durans Girls on Film.
När man så äntligen fick se sina hjältar i verkligheten var det stort. Oerhört stort. Jag var ganska tidigt i gång tack vare musikintresserade kamrater. Jag betade av Adolphson & Falk, Lustans Lakejer och till och med  Ratata i Lugnetgymnasiets aula…kan det ha varit 1983?
Jag och en kompis följde Thåström  på tre spelningar med resterna av Ebba Grön i Avesta, Falun och någonstans till i slutet på 80-talet.
På senare år har det inte blivit så många konserter. Mest opera, klassiskt och någon enstaka jazzkonsert blir det nuförtiden. Hej, medelålder. Lysande undantag var när jag och Den Änglaljuva såg Moby och Röyksopp i Scandinavium i början på 2000-talet.
Några riktigt stora konsertupplevelser, sådana där enormt känslomässiga upplevelser, vill jag särskilt nämna.
Efter flera års, nåja två, kom Depeche Mode äntligen med sin nya, enormt emotsedda skiva Black Celebration 1986. Och i april åkte jag, Kåffe & Tage och såg dem på Hovet.
Det var en magisk upplevelse. Särskilt när Alan Wilder gjorde narr av kritiken att bandet spelade ganska lite live. Look! No hands! vrålade han mitt under ett synt-solo.
Jag var nära att se Howard Jones och Kraftwerk, men fick inte för mamma för konserterna ägde rum i Tyskland och Danmark. Mamma behövde bara låta bli att förse sin musiktörstande son med pengar så var den saken avgjord till hennes favör.
1990 var det dags för nästa magiska upplevelse. David Bowie drog världen runt med sin Glass Spider Tour. Med sig hade han en enorm upplyst spindel. Det som funkade så bra i Australien fick inte samma effekt i junikvällen på Stockholm stadion.
Men det var mäktigt att se honom, den levande guden. En aning surrealistiskt var kanske valet av Kim Wilde som förband. Den konserten innebär hursomhelst ett stort CHECK på min livslista.
1991 åkte jag till Borlänge och såg Eric Gadd. Han var i slutet så nöjd med konserten, vi var väl ett 30 tal som öste i flera timmar, att han långt efter utsatt tid plötsligt meddelade att han inte kunde spela mer för han hade inga låtar kvar.
Ett gott betyg till publiken.
Jag var lite skeptisk när min vän Staffan tog mig med på Mästersångarna från Nürnberg på Operan i Marseille. Hallå, Wagner, är inte det lite väl pretto till och med för att vara jag?
När föreställningen var slut flera timmar senare var jag helt tagen. Tydligen, berättade Staffan senare, hade jag levt mig in i föreställningen så tårarna runnit och folk till och med hyschat åt mig när jag skrattat högt.
Jag får erkänna några bottennapp också. På Helsingkrona nation i Lund såg jag Bransta Citysläckers, men det var INNAN de blev kända.
Min välmenande kusin köpte en gång biljetter till Bruce Springsteen Born in the USA-tour. Det var inte så kul, så jag satte mig ner. En fet kille i liten t-shirt kom fram och sa att det här är kingen, så ställ mig upp för fan.
Jag upplyste hövligt om att kingen är Elvis. Han menade kanske The Boss?
När jag småjoggade från platsen (den tjocka arga killen sprang inte så fort) minns jag att jag funderade över vilken som kunde vara världens bästa låt. Kanske är det  den här? Eller möjligen den här? Ja, ni fattar.
Jag och Den Änglaljuva har vår LP-spelare nedpackad tillsammans med ett par hundra vinylskivor. När barnen är stora kommer den säkert fram igen.
Resor, styrsö

Pendling

av adolphson1 kommentar till Pendling

Uppdaterat 29:e juli 2021.

Jag är på samma plats under semestern. Först Dalarna sedan Styrsö. Det gör mig gott. Gäster kommer och går, jag består. Det är så jag är skapad.

—

Ibland hör jag människor prata om pendling. Det är inte så farligt – jag kan arbeta på tåget! Och så är det för många, för att inte säga för de allra flesta, som bor i storstadsregionerna. Man har rätt lång väg till jobbet. Själv har jag min åsikt klar. Jag kommer aldrig, så länge jag själv kan styra, försätta mig i en situation som tvingar mig att pendla dagligdags till och från mitt arbete.

Jag har alltid hatat logistik. Det ska vara enkelt. Det är en av anledningarna till att jag flyttade hem till Dalarna en gång i tiden. Närheten till allt. Visst kan det bli lite inskränkt ibland, och visst är det kulturella utbudet begränsat. Men Dalarna är vackert och Falun består inte alls bara av pizzerior och körskolor. Det finns många optiker också, faktiskt.

För den som varit inne i bostadsvängen är det ingen hemlighet att man ibland, när man som bäst håller på och budar på ett hus, plötsligt får se sig övertrumfad av nån 08 som sålt en etta med kokvrå för fyra miljoner och nu vill börja om på landet. Med tanke på vad de får för pengarna, och hur mycket det blir över efter att hyran är betald i deras nya liv, förstår man. Handen på hjärtat, ni heltidsarbetande småbarnsföräldrar i Mälardalen, hur ofta går ni på Dramaten eller Villagio (fantastisk italienare på Östermalm) nuförtiden?

Från att jag per cykel  lämnar bostaden tillsammans med mina två barn, vilka ska till olika institutioner och varav en inte kan cykla och en inte vill, dator, adjunktsportfölj och skolväskor till att jag via ett skjortbyte och två kaffekoppar påbörjar dagens första lektion går det i genomsnitt 40 minuter. De dagar barnens mor gör samma resa tar det mig kanske tjugo minuter.

Detta är livskvalitet.

I början av 2000-talet bodde jag på Styrsö i Göteborgs södra skärgård. Jag arbetade i Uddevalla. Jag påbörjade min dag kl 04 men en cykeltur till båten.  På fastlandet bytte jag och torslandaverkens skiftarbetare färdmedel till buss mot centralen där jag sen bytte till tåg. Jag klev in på kontoret i Uddevalla strax efter kl 08. I tid reste jag sträckan Falun-Göteborg. Varje dag.

Men det dryga var hemvägen. Ibland var det fullt på centralen varför tåget fick vänta precis så länge att jag missade bussen. Och därmed båten ut till Styrsö. OM bussen fick rött vid första trafikljusen fanns dock en chans. Då gällde det att tränga sig förbi sina medpassagerare och i full kareta springa tvärs igenom Femman-huset, mitt i bästa rusningstid, för att på så vis genskjuta bussen vid Brunnsparken.

Trots att jag var hyfsat vältränad på den tiden var jag rätt andfådd efter att under språngmarsch givit mitt yttersta i två kilometer. De gånger jag hann tog det cirka tjugo minuter innan andning och puls hämtat sig så pass att jag kunde prata, torka bort svett och dregel framför den fullsatta bussens kritiskt granskade likgiltighet. En gång fick jag låna en näsduk av en äldre dam. EN GÅNG! (Göteborg, jag har ännu inte förlåtit dig).

Nästa fas var att ringa Malin. Pust, harkel, host, host, snörvel etcetera – jag hann inte. Ses sen. En gång dräglade/svettade (oklart vilket, förmodligen en kombination) jag ner telefonen så den gick sönder. Är sånt avdragsgillt? De gånger jag inte hann vred Malin ute på Styrsö av spisen igen och satte sig att vänta, Hej Mad Men. När jag kom hem hade vi cirka en kvart att samtala innan jag somnade in djupt till Aktuellt.

Jag försökte faktiskt klaga över att tåget stannade så där retsamt nära centralen men fick veta att jag inte tillhörde Västtrafiks största resekategori. Mitt besvär var dock noterat, sa man.

Fram emot jul kände jag att jag inte mådde så bra. Detta var inte livskvalitet. När hembygden kallade oss åter och jag sedermera cyklade till min nygamla arbetsplats fick jag en tydlig känsla om vad som är viktigt och inte här i livet. Men det klart, nog läste jag mycket under året jag pendlade.

Några år senare såg vi På spåret. Som en hyllning till Oldsberg gällde den sista resan Uddevalla-Göteborg. Det tog inte ens en sekund. Jag kände nackhåren resa sig och i triumf kunde jag inför en häpen familj deklarera rätt svar. Ja, ja, du behöver väl inte vråla för det, sa Malin.

—

Nu, nästan femton år och förhoppningsvis snart en pandemi senare har perspektiven återigen förändrats. Jag är ensam förälder till två ungdomar, vi har fiber huset på Styrsö. Jag fantiserar lite om att flytta hit igen. Jag har ju inget som binder mig i Falun utöver barnens väl förstås.

Nja, jag vet inte. Visserligen tror jag pandemin förändrat vår syn på pendling och resor på ett sätt som är för tidigt att utvärdera. Men att kunna dela sin tid mellan Dalarna och Styrsö är att leva precis på det sätt jag alltid gjort. Så vill jag fortsätta ha det, en blandning mellan hav och inland.

Löven kom förbi och hälsade på mig på Styrsö. Helena som är bördig från Uddevalla och allt. Den pendlingen de till vardags hanterar slår nog förresten min. Hursomhelst, de glömde inte bort att uppvakta någon vars bemärkelsedag försvann ner i Covids mörka gap.

Tack, Johan och Helena!

Sällan har ”ja, må han leva” klingat vackrare.

Idag blåser det på ön. Jag får nog vänta med att klippa häcken. Vad är det för väder du väntar på egentligen som Thomas en gång sa till min bror när han uppskjutit häckklippningen ytterligare en vecka. Det tycker vi är roligt här i familjen. Och det, om något, är dessutom antitesen till arbetspendling.

Skola

Kunskapsperspektiv

av adolphson
Jag hävdar att kunskap handlar om individens inställning. Det kan man givetvis argumentera emot.
Skolans uppgift är att hjälpa till, att kratta manegen, enligt min mening. Men individen måste, åtminstone efter en viss ålder, spela boll. Begåvning har ofta ett bäst före datum. Vill man inte, blir det inget. Är väskan rätt packad räcker det nästan hela livet.
Hur får man varje elev att bli sin egen Zlatan?
Idag är ska man få hjälp om man är diagnostiserad dyslektiker. Det finns hjälpmedel och vi lärare utbildas för att kunna hjälpa dessa elever. Detta är inte helt oproblematiskt.
En dyslektiker har rätt till hjälp och stöd. Men inte till lägre kunskapskrav för att nå ett visst betyg vilket långt ifrån alla dyslektiker, samt i synnerhet deras föräldrar, förstår.
Det finns tecken på att man ibland eftersträvar en bokstavskombination som en förklaring på varför saker inte går som man tänkt sig. Snabbt ska det gå mot så lite insats som möjligt från individen.
Systemet ska fixa din skolgång. Funkar det inte får du en biljett med några bokstäver, så är det lugnt sen. Blir det problem är det skolans fel.
Det här håller inte längden hur många specialdesignade nationella prov som än införs. En pedagog måste få utrymme att göra sitt jobb: att vara pedagogisk. Att uppmuntra och stimulera.
Det är i samtalet, i den nyfiket ställda frågan, nyckeln till kunskap och begåvning finns oavsett hur lätt eller svårt man har för sig.
Jag satt för en tid sedan hemma hos far och löste korsord. Trots att jag anser mig hyfsat allmänbildad gick jag bet på frågan om vem har skrivit Sista sucken från leksakslådan. 
Olle Hedström, sa far lite förstrött. Visste jag inte det? Sådant lärde man sig förr.
Lektor Paulsrud, en av skolans stjärnor, stormade upprört in i fikarummet en dag. Han muttrade något surt om alla dessa idioter som sjunger har du sett herr kantarell. Det vet väl varenda kotte att kantareller inte trivs i enebackar eftersom det är så basiskt (eller om det var surt) i dessa.
Lektor Paulsrud har disputerat på svampar.
På min arbetsplats har vi anslagit en Bergelin jag gillar. En adjunkt i religion och historia kommer in på en brädgård och vill köpa en planka. Skrattsalvorna som slår emot honom talar sitt tydliga språk. Det kunde varit jag. Det är jag.
I helgen stod en granne och arbetade med sitt barns moped. Han var arg för den inte gick igång. Han hade mysbyxor som täckte åtminstone halva ändalykten, jag själv lördagskavaj.
Den kanske är sur menade jag uppmuntrande. Grannen stannade upp och stirrade på mig. Men han gjorde också ett försök till artig konversation.
Han menade att det var lättare med de gamla motorerna, på Pusch och Zyndapp från 70-talet, än med de här nya elektriska grejerna. Eller vad trodde jag?
Jag vet inte, jag undervisar i Religion, Historia och Samhällskunskap svarade jag.
Han gav mig en blick. Jo, jag ser det. Vi önskade varandra trevlig helg och återgick nöjda till våra respektive världar. Han med sin begåvning, och jag med min.
Vi har båda sannolikt på något sätt fått den uppmuntran och inspiration som krävs för att bli hyfsat duktiga på något som intresserar oss. Kan vi skapa en skola som klarar detta har vi kommit långt.
Jämställdhet

Bra/dåligt

av adolphson

Allt är så lättillgängligt i den rika världen och vi flyttar hela tiden gränserna. Och när vi flyttar på dessa ändrar vi våra normer. Ibland är det bra, exempelvis synen på homosexualitet, ibland dåligt.

TV3:s olika ”dokumentärer” om barnuppfostran, tjockisar som måste bli smala och swingerspar tycker jag är dåligt. Observera att jag inte säger att det ÄR dåligt, bara att JAG tycker så. Skyltdockor som man ser revbenen på genom klänningstyget är också dåligt, anser jag.
Sverige är inte jämställt. Kvinnor har inte samma chans i arbetslivet som män. Kvinnor är mer utsatta, tjänar mindre och får ta ett större ansvar för hem och barn. Detta är inte heller så bra, tycker jag. Fast jag tror inte vi vill ha ett jämställt land, vi orkar inte, vi är inte villiga att betala priset. Annars skulle vi väl göra något bra istället för att vara likgiltiga.
Vad är bra då, gnäll-Adolphson?
Tja, det är mycket som är bra. Jag är en positiv människa.
Bra är exempelvis att vara öppen för genusperspektiv.
Bra är att vilja utmana sina uppfattningar och sig själv då och då.
Bra vore att diskutera könsmönster/roller på arbetsplatser och i skolan på ett mer genomtänkt sätt. Här tror jag en statlig skola skulle ha större framgång varför jag ser ännu ett skäl till ett återförstatligande.
Bra vore att se könsmönster mer strukturellt och inte enbart  reducera problematiken till individen.
Ensam är svag.
Bra vore att än mer aktivt stödja särskilt utsatta kvinnor som invandare, handikappade och ensamstående. En sådan enkel åtgärd som nattdagis, eller dagis på hjul (särskilt i glesbygden) skulle sannolikt få stor påverkan på vissa människors liv.
Bra vore att på olika sätt stimulera männen att ta ut en större del av föräldraförsäkringen.
Bra vore att inte förneka att kvinnor är våldsutsatta i miljöer där män oftast är trygga, eller att det är män som är förövarna, eller att Sverige 2012 inte ger kvinnor och män samma möjligheter och inte heller i lika hög grad som med männen tillgodoser deras demokratiska rättigheter.
Bra vore att i stället för ägna sig åt denna förnekelse av omständigheter ställa sig upp och säga att man fortsättningsvis vill ha samhället bibehållet på detta sätt. Det vore mer rakryggat och ärligt.
För öppenhet och ärlighet är bra saker det med.
I Sverige dödas i medeltal 20 kvinnor per år av någon närstående. Med ”närstående” avses i allmänhet någon som hade en kärleksrelation med offret.

Det är dåligt, tycker jag.

Demokrati och samhälle, Historia, Spännande människor

Badin

av adolphson
Badin, som han kom att kallas, kom, tror man, år 1760 till Sverige från Västindien via en ostindiefarare. Han gavs som gåva och experiment åt drottning Ulrica Eleonora.
En vilde skulle nu uppfostras enligt upplysningens idéer, fritt och utan förmaningar, tabula rasa. Många förfasade sig över resultatet. Badin var nämligen grov i språket och visade inte ens respekt för kungabarnen. Han gav efter för impulser och skiftande sinnesstämningar.
I det känner väl i stort sett varenda en av dagens tonårsförälder igen sig. Detta beteende är en självklarhet för de flesta barn, eller borde  i alla fall vara så.
Detta sägs vara det första kända exemplet på fri uppfostran i Sverige. Badin förekommer i romaner och olika samtida berättelser. Nu förtiden har vi Mowgli, Tarzan och Apornas planet som moderna fiktiva exempel på att överleva i en helt okänd värld.
Är det inte så här, i någon mån, det är för varje barn, varje individ, att växa upp?
Jag har tidigare någon gång nämnt att far, som ibland fick motta synpunkter på sin stimmige äldste son, brukade säga: Jag tar ingen kritik nu kom igen när han är vuxen.
Det tycker jag är bland det klokaste han sagt. En annan sak han sa var: Det finns några goda män i världen, men vi är få. Roligt och allvarligt på samma gång.
Far brukade ta med mig på långkrypningar. Oavsett var vi var fick jag krypa hur långt och vart jag ville (hoppas jag fick det där med ”var” och ”vart” rätt nu) för att upptäcka världen.
En midsommar på västkusten kröp jag omkring i folkdräkt. En förbipasserande undslapp sig: Döh, e de din maaaas i lerpölen där borta, eller? Jag tar ingen kritik nu…
Moster sa en gång att jag var hemsk som barn men att jag som vuxen blivit en riktigt fin pojk. Min kusin i Norrland trodde att jag hade MBD som liten. Bokstavkombinationer är inget nytt.
Uppfostran och samhällsanda hänger ihop. Ett fritt och tillåtande samhälle eller familj räds inte att låta barnet eller medborgarna känna en viss grund av tillit, kärlek och trygghet själva utvecklas.
Man fruktar inte resultatet, man välkomnar det nyfiket. Vem är du? Vem blir du? Vart är du på väg? Vad kan du bidra med?
Jag blir uppgiven, rädd och lite ledsen när jag upptäcker att det finns gott om människor i dagens Sverige som vill tala om både för sina barn samt landets innevånare vad som är rätt och hur man ska vara och tänka.
Alla som vill gå en annan väg är egoister och är oförmögna att känna empati, tycks andemeningen vara.
Till och med finns de som på allvar menar att medier ska informera medborgarna om vad som är rätt och hur man ska tycka. Till och med förespråkar vissa ”omskolning” av de som inte vill underkasta sig.
Med det tanksättet är inte Ryssland, Syrien, Kina eller Nord Korea så avlägset.
Nå, för egen del bestämde jag mig en gång för alla vid ett givet tillfälle att jag aldrig mer skulle göra vad människor förväntar sig av mig, utan vad jag själv vill. Det, om något, får genomsyra min uppfostran (som förövrigt är ett hemskt ord) av mina barn.
—
Relevans:
Artikeln som hävdar att självförverkligande är inte ett skäl för skilsmässa. Det är det visst det.
Vad som helst är ett skäl för skilsmässa eftersom skilsmässa på inget sätt innebär att man överger eventuella barn. I vilket fall som helst kan ett liberalt samhälle inte lägga sig i människors relationer. Vad är nästa steg? Att abort = mord?Jag får gåshund, som ett av barnen undslapp sig apropå någon föräldrahock-up i veckan.
Livsåskådning

Ner med Gud i skiten!

av adolphson2 kommentarer till Ner med Gud i skiten!
Så har den viktigaste kristna, men även en stor judisk högtid, helgen nästan passerat. Som med en gäspning.Hockey, mat, skidor och godis. Och en släng av magsjuka. Förr om åren tyckte jag mycket om att gå i kyrkan på långfredagen. Där är dämpat och inte lika svulstigt som under jul, om yttrycket ursäktas.

Jag tycker det är mysigt i kyrkan på långfredagen. Men som småbarnsförälder är man inte herre över sin egen tid och jag skulle aldrig drömma om att tvinga med mig någon till kyrkan.

Det får barnen själva välja, när de når den åldern att sådana val är aktuella.

När jag var liten fick vi inte göra något alls på långfredagen. Man SKULLE ha tråkigt, fick jag lära mig. Allt var stängt, det gick inte mycket på TV. Vi hade inte DVD, dator, iphone eller ipad.
Rätt skönt tycker jag, sett i historiens romantiska backspegel. I dag är det inte alls så. I dag är massutbudet vår religion. Någon som ska med till ICA Maxi? Det är väl en fråga om evolution, kanske.
Och apropå, en professor höll en gång en föreläsning för präster om planetens tillblivelse. Han avslutade sitt anförande med att konstatera att visserligen är Big Bang och evolutionsläran också teorier men han tyckte att även präster är rätt begivna på att gissa.
Med lite sämre precision.
En annan präst började en gång sin julottepredikan med orden: Ner med Gud i skiten!
Församlingen baxnade. Man började viska sinsemellan för det här tilldrog sig i en kyrklig bygd, det var en välbesökt julotta. Och då sa han det igen. Ner med Gud i skiten!
Men vad säger karln, människor blev upprörda. Då sa han det en tredje gång: Ner med Gud i skiten. För det är där han behövs. 
Allt man tror på: politik, ideologi eller religion ska i första hand utövas där den gör bäst nytta. Liksom denne präst tänker jag mig att det alltid torde vara där människor har det som sämst, annorlunda uttryckt: nere i skiten.
En kompis la ut en nidbild på påven med en pratbubbla. Budskapet innebar att påven, en man med lustig hatt (har vi hört den förr), som tror på en gubbe som lever bland molnen, inte kan tycka att marxism är oförenligt med verkligheten.
Man ser stickan i sin grannes öga, men inte bjälken i sitt eget. Jag ser ingetdera om det sitter på vänstersidan. (Det där var ju extra roligt, när det gäller mig). Hur det än är tror jag att alla måste återerövra sin övertygelse då och då. Både som kollektiv och individ.
Annars kör man lätt fast i gamla dogmer och värderingar.
Man kan inte bara lyssna på andra utan att ha en egen klangbotten. Man måste delta, tycka något. Det handlar om integritet och att inte vara kappvändare, något som alltid är aktuellt. Läs gärna om Gunnar Th:son Pihl, Sydsvenskans reporter i Berlin under andra världskriget.
Man måste återerövra sin ideologi eller religion från sina föräldrar, myndigheter eller gamla gubbar i lustiga hattar för att vinna sin övertygelse om vad som är rätt.
Långfredagen behöver för mig inte vara tråkig bara för att, men gärna lugn och stilla.