Jag vet att jag inte är hemma i Falun när jag tvingas köpa ”Munksjö Dubbeltoa – en Svensk Klassiker. 100 % returpapper” i storpack.
Nej, då är jag på semester någonstans.
Hemmets sköna atmosfär är det inte heller frågan om när jag får min nattsömn störd av katten Täppas gnagande på torrfoder och jag småningom av skräck i tron att sängen invaderats av kackerlackor flyr i vild panik.
Vi är långt i från våra svenska vägar när jag och två kollegor (som av hänsyn till internets ohemliga karaktär inte nämns vid namn) åtminstone en gång i våra liv beslutade att på Autobahns fria hastigheters villkor framföra ett fordon i över 200 km/h.
Och inte var vi hemma i Sverige när vi den hastigheten blev omkörda av en BMW.
Det är inte i mitt kvarter som kvinnor och barn våldtas systematiskt, krigshärdarna där sånt sker ligger långt borta. Det är inte i mitt hus hundratusentals människor svälter ihjäl av vilket skäl som helst.Inte har över femtio procent av mitt lands befolkning HIV.
Och varför ska jag förresten bry sig om dem när det finns andra som har det minst lika jävligt annorstädes? Inget av eländet ser jag ju från min farstukvist.
När planeten sprängs i tusen bitar sker det dock sannolikt i närheten av mitt hem. Åtminstone lär effekten märkas, kanske kan jag se spektaklet från min balkong?
Möjligen borde jag i egenskap av europeisk (lite för) välmående medelklass fundera över detta.
Vi ser att det är något konstigt med världen.Den håller på att förändras, såväl ekonomiskt som miljömässigt. Obama har inte infriat förväntningarna och USA håller på att gå åt fanders.
Obama försöker nu visa var hans kommande valkampanj kommer att handla om: jämlikhet. Det är tydligen inte något gångbart budskap i USA, det märkliga land. Forskning visar att jämställda länder har en ökad utveckling på många områden, inte mist det ekonomiska.
Själv tänker jag att det nästan är kusligt hur historien upprepar sig. Ännu kusligare är vår oförmåga att lära oss av misstagen.
Efter Den Stora Börskraschen, känd som Depressionen, lanserade den nyvalde presidenten Franklin Delano Roosevelt sin berömda New Deal för att få ordning på den amerikanska ekonomin.
Han lyckades förvisso. Men först krävdes andra världskriget, med allt vad det innebar, för att världen skulle komma på fötter igen.
Jag bifogar en del av Roosevelts installationstal från 1933:
Penningväxlarna har flytt från sina högsäten i vår civilisations tempel. Vi kan nu återuppbygga templet till sin forna glans. Hur vi lyckas med återuppbyggnaden avgörs av i vilken utsträckning vi klarar att lita trävan efter mänskliga värden snarare än ekonomiska vinster. Glädje går inte att finna i själva innehavet av pengar, det finns lyckan av att åstadkomma, i spänningen som vilar i den kreativa ansträngningen. Glädjen i och värdet av arbetet får inte försvinna i den galna jakten på kortsiktiga vinster.
I går hade jag köket för mig själv i flera timmar.
Det är sällan man hinner laga mat ordentligt, nuförtiden. Det blev oxrullader. Och det blev gott. Far blev uppsluppen efter något glas vin och pratade engagerat om min brors marsvin Tuffsen som han inte kunde ha kvar eftersom han var allergisk.
Sedan fortsatte far tala om katten Nisse som av samma anledning blev skänkt till vårdcentralen i Grycksbo där han sedermera dog av övergödning.
Samtalet avrundades med en fundering kring om knottrorna på lillebrors stämband kom sig av ett han skrek så mycket. Den goda maten renderade alltså i samtal från 80-talet. Ett gott betyg.
Det finns de som menar att det tyder på god matkultur att lukta vitlök. Själv hävdar jag att ett hem som gör av med mycket fransk senap är ett kompetent hem. Och så Stilton, port och pepparkakor. Det kanske man inte gör av så mycket av, men i alla fall. Det är gott.
Dotter 1 sa någon gång, när jag gjorde hennes matsäck, att godast fika vinner. Det gjorde mig lite nedstämd.
Så klart kan man genom att studera en familjs matsedel avgöra hur deras standard. Både mentalt och ekonomiskt. Det kostar mycket sammantaget med fikor till barn, presenter till lärare och tränare. Det är så mycket som kommer till.
Och det är barnen som står där med skammens rodnad när familjen till sist säger att, nej, vi har inte råd med mer.
Nåväl, du blir vad du äter, sägs det också. I så fall vet jag en del på jobbet som blir kubistiska kreationer formade av fryst matlåda. Och Linas matkasse blir årets julklapp.
Om jag skulle bli en matkasse så skulle det hellre bli Zavadis matkasse i Långbortistan. Men det går ju inte.
Medan jag förnöjt rullar den sista oxrullanden tänker jag att så fort jag stirrar på en köttbit vattnas det i munnen på omgivningen, helst när jag stirrar på en råbiff. I alla fall i fantasin.
Skulle jag vara en maträtt skulle det inte vara en högfärdig oxfilé utan en råbiff med mycket fransk senap till.
Det är mycket snack om skolan, nuförtiden. Många förståsigpåare är i omlopp.
I går visade UR programmet ”Världens bästa skitskola”. Reportaget i sig var i mitt tycke inte särskilt bra gjort. Bra var däremot den efterföljande debatten (som jag inte lyckats hitta på nätet och därför inte kan länka till).
Jag trodde aldrig jag skulle säga det här, men Göran Greider var klockren i eftersnacket. Han sammanfattade problemet väl: Skolans problem beror på dåliga politiska beslut de senaste 25 åren, kommunala politiker är inte tillräckligt kompetenta att hantera skolan samt att skolan måste återförstatligas.
Basta.
Ja, så måste man ju komma åt den oreglerade friskolemarknaden. Där är jag själv engagerad, och även om jag inte skrev den här insändaren själv, så håller jag med i sak.
Det finns exempelvis något som heter ”Plusgymnasiet” som har en hård marknadsföring. I början på terminen skickade de sex sms i veckan till elever i deras målgrupp där de undrade om eleven verkligen börjat på rätt program och med löften om eleverna kom till dem, och dessutom tog med sig en kompis, fick man en dator och hjälp med styling till sin facebook-sida.Ja, ni hör ju. Så här kan vi inte ha det.
För, som man säger på lärarhögskolan, vad är kunskap? Tja, ofta handlar det om att utveckla sina intellektuella verktyg så man man förstår hur man själv lär sig. Enkelt uttryckt handlar det om självförtroende och självkännedom. Och logik. Låt mig ge två exempel:
1. För några år sedan skulle några elever åka på en resa till Mallorca. Man satte på GPS:en, lämnade Falun och åkte mot Arlanda. När man nådde Mora insåg man att något var fel, oklart vad.2. För några år sedan var jag och kollegorna Pontus och Joel på en resa i Tyskland. Efter en natt i bil på autobahn kände vi oss lite sunkiga och funderade på hur vi skulle lösa detta.
Vi var också osäkra på om vi skulle bo över i den sydtyska staden vi besökte, kanske kunde vi leta upp ett badhus? Vi hittade inget. Däremot hittade vi en gymnasieskola.
I den miljön kunde vi sedan lätt orientera oss och hittade snart idrottshallens omklädningsrum och kunde göra morgontoalett.
Ibland brukar jag ge mina elever en berättelse att fundera över. Lite beroende på vad de kommer fram till i sina reflektioner så avgör detta min utgångspunkt när jag sedan hjälper den enskilde eleven under resten av skolgången:
…och som alla vet är ursprunget till Gilbert och Sullivan ett café i Stora Tuna där en tämligen darrhänt kille som hette Ivan slog sig ihop med en som hette Gilbärt och de startade verksamhet. Eftersom Ivan var så darrhänt fick han snabbt smeknamnet Sull-Ivan i det kärnfulla Tuna (Sulla ska inte blandas ihop med den romerske generalen utan i sammanhanget uppfattas som dialektal benämning för att spilla). Stället gick i konkurs, självfallet. Grabbarna sålde allt och stack till USA och köpte gitarrer. Resten är historia.
Den 27:e oktober 1981 upptäcktes den sovjetiska U-båten U 137 (eller som den egentligen hette: S-363) uppe på ett grund vid Torumskär vid inloppet Gåsefjorden strax utanför Karlskrona.
Den sovjetiska förklaringen, att båten hade manuvrerat fel, var det inte många som trodde på. Man såg grundstötningen som ett bevis för en omfattande sovjetisk undervattensverksamhet i svenska farvatten.
I dag går meningarna i sär. Vissa debattörer anser att kränkningen snarare berodde på inkompetens och undermålig teknisk utrustning än en medveten aggression. Andra anser att kränkningen var medveten och ett led i en rad illegala aktiviteter mot Sverige.
Det sistnämnda är en slutsats som stöds av den senaste ubåtskommissionen.
I en intervju som gjordes 2006 med båtens politiske officer, Vasilij Besedin, framkommer en delvis ny bild.
Han menar att U-båten hade två fungerande navigationssystem, en mycket välutbildad besättning och att befälhavaren Gusjtin var en av de bästa i dn sovjetiska flottan. Dessutom fanns en stabschef, Josef Avsukjevitj, ombord för att ge råd i farliga situationer. Besedins förklaring till grundstötningen är att styrmannen gjorde fel i sina beräkningar och följden blev en stor felnavigering. Han bekräftar att det fanns kärnvapen ombord och att besättningen var beredd att spränga båten om svenskarna stormat den.
Sverige lyckades genom både tur och skådespeleri hindra en sovjetisk fritagning av båten. Nära var det också att de sovjetiska sjömännen skjutit mot undersökande svenska soldater.
Detta är ett av få tillfällen i modern svensk historia när en svensk statsminister, Torbjörn Fälldin, fått avge en tämligen kärv order till försvarsmakten: Håll gränsen. Den ordern kunde lett till krig.
SvD hade en artikelseriei ämnet för ett tag sedan, om någon är intresserad.
Jag är pacifist. Men jag anser också att det är viktigt med ett internationellt samarbete och samsyn för att kunna vara trovärdig pacifist. Därför, bland annat, tror och hoppas jag på EU:s fortsatta levnad och utveckling.
Ett bra samtal, professionellt och relevant. Inte minst i offentlig sektor funkar inte alltid det där. Var är vi och vart är vi på väg?
Det är inte bra för en organisation att ha missnöje bland personalen. Blir man sedd, hörd och upplever man att man får tycka till kring sitt arbete?Det är skillnad på att ha inflytande och att få bestämma. Egentligen är det förra mer bekvämt på många sätt. Men det är viktigt att ha en känsla av sammanhang, att känna att man fyller en roll och att man betyder något.
Dessa faktorer är avgörande för människors hälsa. Det har också visat sig att chefen, eller ledaren, är den främsta trivselfaktorn alternativt källa till missnöje bland personalen på olika arbetsplatser.
Personalkontoret i Falun har försökt beräkna vad missnöjd personal kostar. Säkert har fler instanser, inte minst inom den privata sektorn, också gjort så. Deras resultat visar att om en grupp på 3-4 personer ägnar en timme per dag åt att snacka skit, gnälla och så vidare, kostar detta företaget 800 000 kr per år.
Jag vet inte hur man kommit fram till denna summa och man får minnas att statistik och siffror alltid sätts i ett sammanhang (i det här fallet arbetsgivarens). Men ändå, det ligger något i det.
Hur kan skolan fortfarande existera, kan man då också lite syrligt fundera över.
Låt oss bowla! Eller åka Go cart! Teambilda!
Sen är det lugnt. Undersökningar visar dock att sådana övningar inte hjälper ett dyft om man inte kopplar på syfte, medvetenhet och ett tydligt teoretiskt perspektiv kring vad vi vill uppnå för utveckling i just den här gruppen.
Annars kan jag rekommendera bonden ute på Tunaslätten som upplät sin bondgård till herrar i kostym att teambilda på. Att köra tunga maskiner fungerade kanske mer som terapi än teambildning, men ändå. Kul idé.
Själv känner jag mig i dag sedd, respekterad och lyssnad på. Med lätta steg går jag ut till eleverna.
Vid ett tillfälle sommaren 2010 tog jag en promenad. Efter en stund kom jag till den lilla stenbrygga i Halsvik, den precis bredvid sjöstugan, där morfars gamla båt Lenita en gång låg. Bredvid låg på den tiden Bagarns båt, Ines, som moster Lena och morbror Lennart tog över i samband med fastighetsköpet 1977 (tror jag det var).
Bilden ovan är från 1940-tal. En tid när morfar ofta låg till sjöss. Bilden nedan är från sommaren 2018.
Lenita är en sammandragning av mammas och mosters namn, Anita och Lena. Fast tvärt om. Lenita var en vacker träeka försedd med en vit 3,5 hästars Johnson-snurra ofta använd för att ta sig ut och bada på Vassholmen. Eller, som i morfars fall, till att pilka makrill att röka i källarhalsen.
Bilden ovan är från 1980-tal när morfar rensar makrill (i källarhalsen) och fiskrenset la han till barnbarnens hänförelse ut till fromma för skränande måsar.
Ines var, som jag minns det, grön och hade trubbig nos – snarare en sorts insjöeka, begåvad med en lite snabbare snurra som medförde att kusinerna Johansson beklagligt nog alltid låg retsamma hundratalet meter framför oss och kunde därför kunde paxa de bästa platserna på Vassholmen.
Bilden ovan föreställer morfar och min syster hemma hos Johanssons en jul i slutet på 1970-talet.
Jag fortsatte min promenad vidare ut på bryggan. När jag kom till den plats där de båda båtarna en gång legat drabbades jag av en märklig upplevelse.
Jag kunde, när jag såg mig om, faktiskt identifiera nästan varje sten, varje formering. När jag lyfte blicken och tittade tillbaka in mot huset som jag lämnat kom en hel hoper av gamla minnen samtidigt flygande, det blev mer som en känsla än konkreta minnen.
Man har byggt en förlängning i trä av stenbryggan. Det vita plastskrovet, fjärran från Lenita och Ines, anas i mitten på bildens högra sida. Den är från sommaren 2019.
Jag blev först lite sorgsen av minnena, av att tänka på den tid som flytt och vid minnet av de människor som inte längre finns bland oss. Mormor Astrid. Morfar Ivar. Mamma och moster. Kusin Magnus. Syster Helena. Alla vilar de i samma grav på kyrkogården uppe på ön. Även min fru Malin bodde ett år på Styrsö och trivdes, hon återkom gärna. Men hon vilar när denna uppdatering görs i december 2020 i sin grav i Falun.
Bilden föreställer familjegraven på Styrsö.
Jag blev, där på stenbryggan, inte så lite drabbad av Heidenstam: jag längtar marken, jag längtar stenarne där barn jag lekt.
Herregud vad jag tillbringat mycket tid i Halsvik.
Men det klart, man måste också minnas det goda här och nu. Man har ju ett liv att leva, liksom. Det är ofta ett handikapp att vara allt för nostalgiskt lagd. Jag brukar dock lite humoristiskt framhäva att jag gärna följer i släktens spår.
Jag har exempelvis varit till sjöss (arbetade på ett café på en av Styrsöbolagets båtar), bonde (rensade svinstallar i Uppsala), jag har arbetat i skogen (ett par dagar under en sommar levererade jag skog till ett mycket litet sågverk i Grangärde). Jodå, det är jag och Taube. Släkten följa släktens gång.
(Nu hör jag tydligt morfars skratt för mitt inre.)
Nå, vi formas av det förflutna vare sig vi vill eller inte och för min del landar jag i en stor, varm, bitterljuv känsla – men också i en känsla av trygghet och glädje över att inte bara ha en plats där jag hör hemma utan flera. Många lever hela sina liv tämligen rotlöst i bristen därav.
Fotot är taget från altanen som byggdes 2003. I bildens mitt, till höger, vid den lilla sjöstugan, kan man ana stenbryggan. Det är en förunderlig plats, detta. En evig plats.
Hur gick det då för flytetygen? Jo, Lenita såldes till Styrsö Tången och Ines till en man från Sälvik. Morbror Lennart tror, och antagligen gör han detta antagande på goda grunder, att båda båtarna sedan länge är förvandlade till aska.
Nu hör jag morfar ropa. Han vill att jag tar skrindan och går till Andels. Han vill ha en back Pripp & Lyckholm, en dosa Röda lacket och rull-tobak. Samt ingredienser till pudding. Jag får behålla växeln.
Under tidigt 1990-tal bodde mina föräldrar på Promenaden mitt i stan. Det var en bra och central adress, särskilt värdefullt var detta faktum för mig eftersom föräldrarna tillbringade hela sina semestrar på västkusten.
Jag var sommaren 1991 nymuckad och sommarjobbade. Detta var också en av de sista somrarna Falu Folkmusik Festival ägde rum på det småskaliga, okommersiella sätt som tilltalade målgruppen. Spelmännen, alltså, inte bara allmänna langos-ätande festivalfyllon.
Eftersom jag inte trakterar något instrument får jag tyvärr erkänna att jag nog mest lutande åt den senare kategorin. Men det var trevligt med folkfest, stånd (sic!) och musik i Kristineparken, allt under den evigt vakande J-O Wallins ögon.
Vad den mannen måste ha sett.
När jag tänker tillbaka på sommaren 1991 framstår den som omgiven av ett romantiskt skimmer lite á la sista natten med gänget. Efter den sommaren skingrades alla och även om jag träffar många av dem då och då så sker det inte samtidigt och på samma sätt som då.
Jag och Tage framförde en rapp under folkmusikfestivalen. Tage hade en trummaskin, jag var med och skrev texten. Vi tog en lång skarvsladd från idrottshallen och kopplade in oss bland dragspel och fioler.
Det var nåt om den amerikanske presidenten Reagan. His wife told him to stay in sight but Ronald run away with a tourist flight. Typ. Vid hade en street-dance också. Det var Stage som rullade runt i ett dammoln i gruset.
Senare den veckan drack D ett flak folköl och hans mamma undrade oroligt om det verkligen var nyttigt.Tillsammans med Dante utförde han också ett av de trick som har grundlurat mig mest genom tiderna.
Bredvid mina föräldrars hus genomfördes en renovering, bland annat av vitvaror i olika lägenheter. Oskyldigt frågade D och Dante om de fick låna nyckeln hem för de ville låna toaletten. Jag ägnade detta ett förstrött intresse och lät dem låna nyckeln förstås.
När jag 06.00 nästa morgon något baktung ska ta mig upp till arbetet finner jag en toalettstol på mina föräldrars persiska matta i ett av rummen. Jag står säkert i tio minuter och försöker förstå vad det är jag ser.
Ögonen måste lura mig. Sedan går jag och kontrollerar våra andra badrum. Jodå, där står respektive toalettstolar kvar. Jag kom försent till arbetet. Jag funderade och tjatade på mina vänner. HUR kunde detta gått till?! Till sist bekände de vilket var en enorm lättnad.
Det var en bra sommar, det där. Inte bara för att jag bjöd Gry Forsell på en Lapinkulta, vilket väl torde framgå ovan.
Någon gång kommer någon att skriva en bok eller producera en film om omständigheterna kring mordet på Linda Chen.
Den person som åtalades och friades, Mats Alm, berättade en fullständigt osannolik historia om hur han kidnappats och en massa annat.Men tänk om den är sann, hans historia. Antagligen inte, men tänk om?
—
Vi sätter allt fler människor i fängelse runt om i världen. Många tycker att det är bra. Har man gjort fel ska man straffas, inget pjosk och daltande med kriminella. Det må så vara. Men det är också på det viset, som jag tror Dostojevskij uttryckte det, att graden av demokrati i ett samhälle går att mäta i dess fängelser.
Antalet fångar ökar. Andelen missbrukare, psykiskt sjuka och människor med intellektuella handikapp eller funktionshinder är skyhöga i fängelser jämförelsevis. Många forskare och undersökningar världen över ställer sig tveksamma till fängelsestraffets, eller dödsstraffets, verkningsgrad.
Det hjälper inte.
Dessutom kostar det samhället mycket. Stora resurser av välfärden går till olika former av kriminalvård. I Kalifornien byggde man under perioden 1984-1998 tjugotvå nya fängelser men endast två skolor, läste jag någonstans.
Det verkar ju lite bakvänt.
Visst, gärna en effektivare rättsapparat och fler poliser. Men kanske kan man tänka ännu vidare, längre och bättre? För nog måste vi kunna tänka ut bättre sätt att skydda medborgarna och förebygga brott mer långsiktigt än att som enda alternativ låsa in folk och kasta bort nyckeln? Eller släpa ut dem på galgbacken och göra processen kort?
Det har kommit ett stort paket från nån jävla kundtjänst.
Utkvitterat och hemburet konstateras det att paketet inte är till mig. Efter sju sorger lyckas jag komma fram till den aktuella kundtjänsten via telefon och får beskedet att jag ska trava ner med det igen.
Men Posten vill inte ha paketet för det är konkurrerande Schenker som kört ut det. Och på uthämtningsstället vill man inte ha det för man måste ha en särskild påse att skicka tillbaka grejer i, annars kostar det klöver, ujujujuj.
Men han kommer ju en gång om dagen, Schenkerkillen. Visserligen, men hur menar jag att det hör hit? Det hela går för övrigt utmärkt att lösa på internet.
Jovisst. Och det går, teoretiskt sett, att laga punka med hjälp av en instruktionsbok på tyska. Ha! Som om jag inte känner igen en dimmridå när jag ser en.
Valfrihet och fri konkurrens är värdelöst. För helvete, vad jag saknar gamla gråa sosse-Sverige från förr. Höga skatter, ingen kvalitet på nåt, variation och valfrihet var ord helt utanför pamfletten.
Ska man handla går man på coop. Åker man bil så gör man det i en Drabant. Vinotinto, Ettan, sura tjänstemän och bruna kostymer. Allt kallades offentliga sektorn och privat företagande var Pelle på hörnet som lagade bilar. Svart, men säg inget.
”Tjänstesektor”, ”Service” och ”Kund” var ord som fungerade lika bra i Sverige som i Uganda eller Brasilien.
På den tiden var det i alla fall lite roligt att vara liberal, man framstod som något av en clownfisk i Svarta Havet. Eller som en burka i Frankrike.
Nä, nu ska jag gå och leta efter en äggmacka av rågsikt till oigenkännlighet insnurrad i cellofan. Har de inte en sån blir jag våldsam à la folkhem.
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.