Foto – Sida 13 – Adolphson

bild 49 – the leftovers

25 april, 201925 april, 2019av adolphson

TV-serien The Leftovers utspelar sig tre år efter en internationell katastrof där 140 miljoner människor – cirka 2% av världens befolkning – helt enkelt försvinner. De försvunna finns i alla länder, samhällsgrupper, kön och åldersgrupper. Alla drabbas. Vi får följa världen efter katastrofen där människor, religioner och grupper kämpar med tro, känslor, övertygelse, skuldkänslor och vardagen i största allmänhet.

Den är smått briljant, faktiskt.

Det är en form av självplågeri, jag vet, att sitta och glo i gamla album. Den kommer hela tiden försiktigt smygande, undran över vad som är meningen med alltihop. Och tänk om jag plötsligt tappar koncepten och blir, ja, helt sonika galen? Det har man ju läst i de stora tragedierna att en rimlig sorti för huvudpersonen är att hen, efter att ha mist sin själs älskade, blir galen av sorg. Så rullar berättelsen vidare med andra ledmotiv.

Hur vet man om man är på väg dithän? Alla som anses socialt eller kliniskt galna är ju nästan alltid övertygade om sin egen ofelbarhet, blinda för sin egen galenskap. Och kanske är dårskapens lov den lyckligaste vägen? Jag är livrädd för det, att jag ska långsamt eller plötsligt tappa farten, styrkan och glädjen. Hellre en glad dåre än en ledsen, helt enkelt.

Jag får många glada tillrop från allehanda håll och kanter. Från gamla vänner, nya vänner, grannar, Malins arbetskamrater, människor jag inte känner, släkt och… ja, många. Frågan jag funderar över är hur mycket man egentligen kan begära av sin omgivning innan man, så att säga, tömt kontot.

Nja, snart går nog världen vidare, snart har den glömt mig och min sorg. Det vore kanske något skönt och eftersträvansvärt för alla parter, vid närmare eftertanke.

Barn ska inte behöva trösta sina föräldrar. Jag vet det. Jag noterar också samma okuvliga livsglädje, samma längtan efter att komma vidare i livet, hos flickorna som jag själv kände den gång salig mor gick bort. Visst sörjde jag men jag var ju redan en, låt vara ung, vuxen man med stor aptit på livet, att leva, verkligen leva. Mina flickor är ännu barn så det går inte att jämföra med mig då. Men ändå, jag ser levnadsglädjen i dem och känner den därmed i mig själv.

du klarar det nog, du är en bra pappa, jag litar på dig

Hon ska inte behöva säga så. För det hon uttrycker är nämligen självklart, något som följer med konceptet förälder. Hon ska alltid bära med sig känslan av jag står bakom henne i tillvarons enskilda angelägenheter, hon ska bottna i tryggheten att farsan inte viker ner sig. Jävlar, vad arg jag blir på mig själv. Förmedla trygghet! Genast!

Men det är tungt, så tungt. Jag försöker lite hurtfriskt jobba med nya målbilder. Träning? Politik? Musik? Litteratur? Men finner att tanke och medvetande ständigt söker sig till det förflutna. Jag blir i timmar sittandes med album och bilder. Minnena sköljer över mig i långsamma vågsvall och i vågdalarna döljer sig sorgen, den stora, svarta och överväldigande.

Malle.

Jag minns hur lätt valet var när Magnus frågade mig vem jag ville ha som bordsdam på hans avskedsfest på V-dala inför avresan till det stora äventyret i Kenya, jag ser dig tydligt framför mig när du, iförd en stor, fluffig, aprikosfärgad balklänning a la sent 1980-tal blev arg på mig eftersom jag inte tog med mig dig som min gäst till (vilken nation det nu var vi skulle virvla till ute i den underbara vårbalsnatten). Du hade rätt – det var dumt gjort och jag ångrar mig ännu eftersom beslutet innebar ett par timmar utan dig.

Jag minns när jag friade till dig i soffan på St Johannesgatan och hur nervös jag var när jag senare enligt förlegad sed ville fråga dina föräldrar om lov – du ryckte bara på axlarna undrade stillsamt vad ska de säga, liksom?!, jag minns när vi förlovade oss i guldrummet alldeles ensamma, minus den fnittrande guiden, nere i gruvan och du på ditt krassa vis framhöll att jag framgent fick lova att vara något mindre av göteborgare när jag påtalade det passande i att sätta in stora stöten i Stora stöten.

Jag minns ditt strålande leende när vi gömde oss för bröllopsgästerna i den lilla jämtländska kyrkan efter vigseln, jag minns när jag nervöst och valhänt hjälpte dig med hormonsprutor när vi hade svårt att få barn, jag minns dig med Dotter 1 på armen när hon sedermera kom, länge som det vackraste jag någonsin sett… tills du berättade att du väntade Dotter 2 som kom till världen helt utan annan hjälp än vår gemensamma kärlek och passion.

Jag minns i en salig blandning dopen, födelsedagarna, högtiderna, körsången, konserterna, festerna, fjällvandringarna, vinprovningar och samtal som till flickornas förskräckelse kunde pågå i timmar, jag minns resorna och de övriga äventyren.

Det har varit tjugofem fantastiska år. Tack för vart och ett av dem. Tack för varje sekund av trygghet, kärlek, skratt, gräl, suckar, gråt och kramar. Tack för att du gav mina barn liv, tack för att du stått ut med mig när jag var sjuk, nere, egoistisk eller helt enkelt allmänt dumdryg.

Men jag minns också de blytunga stegen i oktober 2017 innan du berättat och jag omedelbart förstod att något var fruktansvärt galet, jag minns din kamp mot hopplöshet, dystra besked, biverkningar och våra timslånga samtal om hopp och framtid – även när det såg som mörkast ut.

Jag minns även mina egna känslor därför att jag ännu hyser dem. Liksom min evigt hopplösa undran – varför? Hur kunde det sluta så här. Varför blev det just du, flickornas trygghet, ljuset, glädjen och kärleken i mitt liv.

Varför?

Det finns inget svar, jag vet. Och det är många som drabbas, varje dag drabbas någon av elände, och alla har de samma känslor och upplevelser som jag. Det är inte mer synd om mig eller våra flickor än om någon annan som har liknande erfarenheter.

Idag samtalade jag med en yngre person än jag, han var från flyttfirman. Han skulle ge mig en offert. Vi kom istället för att diskutera flyttkartongers beskaffenhet att prata om livets förgänglighet, han hade nämligen själv förlorat flera familjemedlemmar i en ärftlig sjukdom. Det tröstade lite att möta någon i samma situation. Och det slog mig att de finns ju överallt omkring mig, alla drabbade, eftersom livets oerhörda grymhet har den effekten.

Lite som i serien The Leftovers.

En gång för länge sedan ringde jag morbror efter att moster gått bort. Jag frågade vad han gjorde och han svarade jaa, man går väl här och plockar. Nu inser jag den fulla innebörden av påståendet. Man går här och plockar, hankar sig fram. Man överlever.

Dagens musik får bli ledmotivet till The Leftovers. Här.

Så hur vet man egentligen huruvida man håller på att bli galen? Jag får väl bygga ett monument av bilder och tillhörigheter och dyrka henne. Men det skulle hon inte tycka om. Skärp dig, drygskåp, skulle hon säga. Flyttkillen sa att om det något man lär sig, hur klyschigt det än låter, så är det att låta sig glädjas av allt det goda här i livet.

Jag tittar på henne. Jag tittar på henne länge. Och så slår det mig, ännu en gång, hur enastående vackert livet faktiskt är. Flyttkillen har rätt, ni har alla rätt. Även om jag saknar henne oändligt så ser jag ser henne varje dag. Jag ser henne i varje leende person jag möter och jag ser henne varje sekund i våra döttrar.

Det är smått briljant, faktiskt.

Demokrati och samhälle, Foto, Politik

hur mår demokratin?

11 februari, 201913 november, 2023av adolphson

Hur mår egentligen demokratin? Hur mår den här i stan? Kan man bli beroende av makt? Och går det i så fall att vaccinera sig eller organisationen mot maktberoendet?

Det är dags för lokalt omval den 7:e april. Varför det blir så tänker jag inte närmare fördjupa mig i – det är nog kanske ändå rätt bra vid eftertanke. Däremot blir det en intressant tid som följer fram till valet. Och kanske hittar vi här, om nu så önskas, en möjlighet till att hantera frågeställningarna ovan.

Under de månader som gått sedan det ordinarie valet har jag enligt mina uppdrag varit på diverse sammanträden inom kommunstyrelsen och dess utskott samt i fullmäktige. Till detta kommer partiets egen verksamet.

Under denna tid har jag slagits av främst tre saker. Dels vilken omställning det är att komma med andan i halsen och tinnitus i örat direkt från den livliga skolan tvärt in på i allmänhet mycket långa och relativt tysta möten. Man är lite ledbruten på kvällen, det medges.

Dels har jag slagits av att det i relativt stor utsträckning är ungefär samma människor som över tid innehaft de olika uppdragen. Till sist, och det är kanske förklaringen till punkt två, har jag slagits av arbetsbördan – jag går på någon sorts treskift där jag, för att hinna med familj, arbete och politik, sällan lägger mig före 24.

Det var länge sedan jag kollade Netflix, om jag säger så. Och tittandet lär nog låta vänta på sig. Men med sången och musiken kompromissar jag (ännu så länge) inte.

Men det finns kanske en annan förklaring till att samma människor återkommer i politiken. Det är samma gamla visa i både makro- och mikroperspektiven: makten, om inte korrumperar så åtminstone lockar den. Även om det inte handlar om någon afrikansk diktator som innehaft makten i fyra årtionden så visst kan man iaktta fenomenet även här i stan.

Den enskilde politikern kan säkert nog så vältaligt lyta fram sin idealism och passion – men som struktur famgår fenomenet tydligt. Samma människor klamrar sig över år fast vid sin stol för allt vad tygen håller. Men makt eller inflytande handlar inte om en person – det är då det lätt blir fel. Ingen chef är värd miljarder i ersättning, ingen fotbollsspelare heller.

För att låta lite klyschig: det är laget framför jaget. Vi måste inte ha samma människor på de olika politiska uppdragen.

Men om de där människorna faktiskt gör något bra så kanske vi borde ha kvar dem. Ett tag, iallafall. Som vårt nytillträdda kommunalråd Joakim Storck. Jag är part i målet, jag vet, men det tycks mig som att rätt många är överens om att mandatperioden börjat relativt väl – så varför inte låta honom fortsätta?

Vad konsekvensen blir av omvalet vågar jag inte spekulera i. De flesta tycks vara överens om att valdeltagandet kommer att sjunka, att det kommer att bli kändistätt på gatorna eftersom inget annat val pågår samtidigt samt på grund av att Sverige kommer att få den bästa opinionsundersökning man kan önska genom detta.

Men ett annat valresultat lär det i alla händelser bli.

Jan Björklund har slutat. Det är ingen hemlighet att jag redan 2012 tyckte det var dags för honom att avgå eftersom jag inte alls kunde skriva under på skolpolitiken som fördes.

Jag var aktiv folkpartist på den tiden och mina avgångskrav, som mest fördes här på bloggen, renderade i att länets ombudman fick ett telefonsamtal från riksorganisationen där man undrade vem den där Adolphson är egentligen.

I kritiken mot skolpolitiken står jag kvar på samma position som tidigare. Jag har dock träffat Jan ett par gånger och anser honom som en trevlig person. Och man bör som bekant skilja på sak och person. Björklund är dels en mycket skicklig talare – helst för redan övertygade. Hans politiska eftermäle lämnar jag till andra att bedöma, för egen del vill jag bara säga tack för ditt avslut, Jan. Tack för att du stod pall i gränsdragandet mot SD – ett parti som inte bara har ett förfärligt förflutet utan som också idag för en förförfärlig politik.

Tack, och lycka till.

Med facit i hand borde jag nog gått med i Centerpartiet när jag engagerade mig politiskt 2006, för det är här ju här jag känner mig hemma. Det är tur att man får ändra sig i en demokrati, brukar jag tänka. Och samma sällsamma känsla av ledarskap, förtroende och grundmurade värderingar som Annie inger har jag inte mött någonstans tidigare.

Något av den känslan sipprar även ner till våra ledande lokala centerpolitiker, Joakim och Camilla. Jag ska göra vad jag kan för att hjälpa dem, både under valrörelsen och därefter. De är i mina ögon båda mycket duktiga politiker och goda representanter för kommunen.

Människor väljer själva sina ståndpunkter. Information finns det gott om att ta del av, om man vill och orkar. Om Centerpartiets ställningstagande på riksnvå eller hur vi skött oss här i Falun kan var och en själv bilda sig en uppfattning om. Vi svarar också gärna på frågor, så klart.

Kanske är det här omvalet något bra. Kanske mår demokratin bra, ändå. Kanske ger oss omvalet en möjlighet att vitalisera demokratin här i stan. För egen del hoppas jag vi kan ha ett värdigt och respektfullt debattkilmat och att alla ni (jag tror det var) 7000 som röstade på oss i Centerpartiet förra gången kan tänka er att göra det igen.

Och jag hoppas överhuvudtaget att alla som får utnyttjar sin rösträtt. Annars blir det inte bra, alls.

Mitt eget bidrag till demokratin och valrörelsen är, förutom att jag kandiderar på samma sätt som förra gången, ett relativt enkelt koncept. Jag kommer varje måndag från den 4:e mars fram till valet ordna en studiecirkel som heter Prata politik med Fredrik.

Det är väl läraren i mig, kanske, men det vore roligt att möta både medborgare och politiker i ett förutsättningslöst samtal (se information i länken).

Vill du som väljare ha mig som representant står jag till förfogande – vill du hellre se någon annan hjälper jag efter förmåga till så att det blir så. För det är ju som jag själv just sagt – man får ändra sig i en demokrati.

Avslutningsvis: oavsett var du har dina sympatier – varför inte höra av sig till något parti och säga att du villl kandidera? Du fick ju just en extra chans. Det är kul, det är viktigt och det utgör yttrst den grund på vilken demokratin vilar.

Hursomhelst – varmt välkommen till både valrörelse och studiecirkel – nu kör vi!

Foto, Jämställdhet, Politik, Retorik

bild 48 – abc vs abs

1 februari, 201913 november, 2023av adolphson

Äntligen är den här!

Nu har porträttbilderna på kollegiet som en bomb slagit ner i personalfacken. Eleverna går sprickfärdiga omkring i bygget, vänner och kollegor sneglar avundsjukt på varandras bilder, den outtalade frågan hänger över den stora tegelbyggnaden som handen över dippskålen: vem ska bli årets cover-teacher?

Det finns ett alternativ till den inledningen men den känns tråkigare. Jag tittar flyktigt på mitt eget porträtt, taget i september 2018. Jag suckar och stannar upp i en plötslig tanke. Är jag genuin i det jag gör? Är jag det? På riktigt, liksom?

Det sägs ibland att man ska kunna sitt ABC som synonym för att vara kunnig inom sitt speciella område. En speciell gren inom retoriken, medieträning (förenklat innebär det att kunna hantera intervjuer på ett fördelaktigt sätt), innebär ett ABC-svar något annat. Förkortningen står där för answer, bridge, communicate.

Answer är vad det låter som – svara alltid på frågan. Ljug aldrig eftersom det är så lätt att kontrollera det verkliga förhållandet.

Bridge innebär att man genom svaret bygger en retorisk brygga över till det man själv vill förmedla för att i communicate övergå till att framföra sitt eget budskap. För att klara sitt retoriska ABC måste man förstås veta vad det är man vill förmedla.

Här kan den som vill höra en av Sveriges skickligaste advokater, i ett mycket känsligt fall, i en intervjusituation lämna ett ABC-svar.

I Faluns policy för, eller emot snarare, mutor står att läsa:

Utgångspunkten för alla företrädare för Falu kommun är att vinnlägga sig om att erhålla, upprätthålla och säkerställa allmänhetens förtroende. I alla sammanhang skall iakttagas ett sådant förhållningssätt att det inte kan förekomma risk för, eller misstanke om, att företrädare för kommunen gör sig skyldig till mutbrott eller annat korruptionsbrott. För personer som ägnar sig åt myndighetsutövning, upphandling eller inköp är i princip alla förmåner att anses som otillbörliga.

Vad jag vet har jag inga förmåner. Utöver de som tillkommer mig som vit, medelålders, heterosexuell man, förstås. Men det är en insikt som föreligger att hantera på det privata planet samtidigt som jag försöker arbeta med jämställdheten politiskt.

Brottsrubriceringen lyder givande av muta. Men man ger inte en gåva – man överräcker den. Eller ställer man den månne till förfogande? På 1980-talet ansågs värdet av en hyfsad flaska whisky motsvara en muta. Idag finns det inga fastställda beloppsgränser utan frågan man i alla sammanhang som förtroendevald kan ställa sig är om gåvan, förmånen eller handläggandet är lämpligt, ändamålsmässigt och skäligt för kommunen som helhet.

Man bör helt enkelt vara lojal mot arbetgivaren – och arbetsgivaren det är ju medborgarna, det. Hursomhelst har jag nyligen lärt mig att nittio procent av besluten i en kommun tas av tjänstemän och endast tio av politiker.

Man kan ju som vanligt skoja till det lite, också. Skillnaden mellan att vara jävig eller jävlig på ett möte är ofta mindre än man tror. Och måhända är ABC och ABS när allt kommer omkring synonymer?

(För den fåkunnige: ABS är ett system som förhindrar att hjulen låser sig när man bromsar ett fordon. Syftet är att behålla styrförmågan samt att förkorta bromssträckan. Kopplingen ((sorry, göteborgsarvet igen)) till retoriken och en knivig kommunikationssituation torde vara uppenbar. Right?)

Kommunen kostar på sig utbildningar av oss förtroendevalda, partierna gör det också. Trots medieträning, uppdragsträning i politikerrollen, ordförandekurser med (mycket) mera så känns det som jag plötsligt befinner mig i något som bäst kanske kan beskrivas som den retoriska tystnaden.

Det är en mäktig sak, den retoriska tystnaden. Att hämta andan, att låta orden sjunka in, att ta med sig omgivningen vidare i visionen.

Kommunen, å sin sida, har en officiell vision:

ett större Falun

Men jag har en egen, personlig, vision: ett bättre Falun. Och det är vad ju faktiskt vad min inledande fundering handlade om – är jag genuin? Vilken är min viktigaste vision? Vad vill jag, quo vadis? Det här är viktiga saker för mig för jag vet hur det är – jag måste känna meningen med det jag gör. Annars blir det inget.

Min viktigaste fråga är jämställdhet. Det är bara det att de viktigaste frågorna lätt försvinner i det vanliga, rutinartade arbetet. Så jag vet hur jag tänker: människan ska vara god och glad. Är det inte så får man väl hjälpa till lite, efter möjlighet och förmåga.

Det kan vara nyttigt att studera sig själv emellanåt. Och jag kan väl erkänna att jag inte alltid är god och glad. Men jag försöker så gott jag kan. På jobbet, i politiken och i livet i stort. Jag gör det medan jag inväntar den ofrånkomliga död som en gång tar oss alla.

På vägen dit försöker jag ha det så bra jag kan, hjälpa andra dithän, samt jobba med mina fel och brister. Jag avslutar dagens bloggpost med den ramsa jag och barnens mor alltid säger tillsammans med våra döttrar, vilket vi gjort i fjorton år vid det här laget, när vi skils åt för dagens skola och arbete:

var snäll mot alla idag

lär dig något bra

om någon är dum mot dig så säger du till

hjälp alla som behöver hjälp –

och jag älskar dig.

Härmed presenteras bild nummer 48.

Lite väl mycket av det goda på sistone, dyre bror?

Ett lustigt (nåja) sammanträffande är att bild 48 togs i det 48:e levnadsåret, förresten. Om man nu anser en medelålders lokalpolitiker, tillika adjunkt i läroverket sedan 20-talet år, som fått sin tjugonde bild av kommunen upptryckt i solarplexus, som något lustigt.

Skulle du ens köpa en begagnad bil av denne patetiska före detting, denne uppenbare 80-talsrelik, denna oinfriade dröm om vad som kunde varit om hen bara för ett endaste litet ögonblick någon gång under sitt mediokra liv faktiskt skärpt till sig.

Ju mer jag tänker på det, vänligen bortse från alltihop ovan.

Over.

relaterade blogginlägg:

Bild 17 – bättre än alternativet

Foto, Skola, Uppsala/V-dala

bild 47 – old school

3 januari, 20195 januari, 2019av adolphson

Bild 47 är tagen av Erik Åberg strax innan OD:s Caprice nu i december under den klassiska devisen ovanför entrén i universitetets aula.

Detta är för mig klassisk mark. Det var här jag efter flera års fysiskt och mentalt kringflackande kände att jag hittat hem i tillvaron. I anslutande lärosalar hade jag mina första föreläsningar hösten 1992, jag var de kommande åren ofta i aulan som mycket aktiv i studentlivet.

Nu blev det ju vare sig körsång eller (någon större) akademisk karriär under mina år vid Uppsala universitet och det dröjde längre innan det stod klart att det var utbildning och pedagogik som skulle bli min yrkesmässiga lott i livet.

Men jag minns ännu min omedelbara tanke när jag för första gången såg devisen – den som fortfarande slår mig varje gång jag ser den:

Så där är det ju inte, de måste ha blandat ihop det!?

49547412_288064638731851_4677643560609120256_n

Men det var ingen sammanblandning. Devisen speglar synen på kunskap år 1887 när universitetshuset stod färdigt.

Påståendet om att när kartan och verkligheten inte stämmer överens så gäller kartan har faktiskt en historisk kärna. Iallafall när det kommer till bedömning. När jag mäter mig, eller tar min temperatur, så spelar det ingen roll om jag använder centimeter, tum, grader Celsius eller Fahrenheit.

Jag är 181 cm eller drygt 71 tum. Jag har 37 grader Celsius eller 1250,6 grader Fahrenheit. Inget konstigt med det. Men när vi bedömer människor är det däremot oerhört viktigt vilken måttstock vi använder. Det är sannolikt anledningen till att begreppet Mänskliga rättigheter uppfanns.

När vi började mäta prestationer inom utbildning efter en exakt måttstock, betyg, förändrades tillvaron drastiskt för lärare och elever (eller egentligen förändrades hela samhället – men en potentiell läsare förstår förhoppningsvis vad jag menar).

Betyg är historiskt sett en relativt ny uppfinning. Inte fick en medeltida lärling med sig en papperslapp med en bokstav eller siffra efter varje termin som angav hens förkovran inom olika färdigheter som krävs för det aktuella yrket. En Uppsalastudent på 1600-talet lämnade universitetet med ett av två möjliga resultat: med eller utan en examen.

(Som personlig reflektion vill jag förövrigt både tro och anta att stan säkerligen blev lite roligare att vistas i efter 1639 då Västmanlands-dala nation grundades. Hur detta faktum påverkade andelen som avslutade sina studier med eller utan en examen låter jag vara osagt – men om jag ges lite mer tålamod kommer denna parentes i slutet av bloggposten förstås som en del av sammanhanget.)

Betygen som vi känner dem uppstår under 1800-talet när det industriella samhällets behov av att exakt mäta, väga och värdera sprider sig till skolan. Exakta betyg baserade på elevens generella prestationer ser därmed dagens ljus. Även lärarnas prestationer, och för all del hela skolan och landet bedöms numera efter alla elevers genomsnitt enligt en mer eller mindre exakt måttstock.

Så är det alltså fortfarande. Elever söker innerstadsskolor med höga snittbetyg, hur framgångsrik en lärare är kan snart få sitt statistiska svar i en databas (informationsledningssystem tror jag det kallas) innehållande vederbörandes över tid satta betyg och PISA-rapporten, som förhållandevis få vet vad det egentligen är, blir ett inrikespolitiskt slagträ.

Genom seklerna har vi skiftat fokus från att med utbildning vilja upplysa och utbilda till att mäta och värdera. De flesta håller nog med om att man inte kan sätta likhetstecken mellan höga betyg och skicklighet/förståelse. Måste man välja mellan dessa två satsar nog de flesta på att nå höga betyg så snabbt och enkelt som möjligt. Det ger valmöjligheter och i förlängningen kanske fina jobb.

Jag hävdar för egen del att, sett ur ett samhälleligt perspektiv, det viktiga med utbildning är att fokusera på verklig kunskap och förtrogenhet. Hur vi mäter detta är dock måhända pudelns kärna. Ett av bekymren idag är att betygen används till så mycket annat än vad som från början var meningen. Det dras slutsatser om elever, lärare, skolor och utbildningar utifrån mångas betyg och det kan lätt bli lite tokigt.

Vem vill gå i grundskolan i Norberg som häromåret hade landets sämsta resultat? Resultat? Förlåt, jag menar betyg mätt enligt den nuvarande skalan.

Jag deltog härförleden i ett föräldramöte på mina barns skola. Det gällde information om betyg. Jag håller ofta en låg profil på dessa tillställningar eftersom det i sammanhanget är svårt att sitta på rätt stol. (Och för att jag lovat mina barn att inte vara ”pinsam”.)

Jag lämnade mötet fundersam. Håller kollegorna i grundskolan på att matrisa ihjäl sig? Hur tusan klarar de att mäta allt de säger att de måste mäta? Och barnen – förstår de verkligen vad som i slutändan leder till ett visst betyg – eller knegar de mest på i väntan på nästa rast så som barn i allmänhet plägar?

Många i landet har i sammanhanget lyssnat och reagerat på Katarina Gunnarssons reportageserie.

En sak jag sedan några år smugit in i min egen pedagogik är att eleverna ska göra sitt skolarbete i skolan – inte hemma. Det klart eleven kan få instruktioner och i förekommande fall övningsuppgifter att jobba med utanför skolan – men inte examinerande uppgifter.

Görs uppgifter, prov, etcetera, i skolan under mitt överinseende kan jag förklara hur betygskriterierna hänger i hop med uppgiften, handleda och hjälpa utifrån önskemål och behov samt aldrig behöva tveka över vem som faktiskt gjort uppgiften.

Jag tycker mig samma dag som detta skrivs fått vissa delar av min pedagogiska syn bekräftad i en artikel i SvD. Den handlar om en brittisk lärare, Craig Barton, som ingående studerat inlärningens funktioner (länk nedan).

Jag håller i min undervisning inte på och trixar så mycket med experiment, bilder, ljud, hemsidor och påhitt. Jag är nog lite, om uttrycket tillåts, old school.

Det sägs ju att den som kommer sist in i ett rum eller till ett möte är den som får, eller tar, initiativet. Jag kommer till mina elever sent (men i tid) och låter dem omedelbart fokusera på mig.

Moment eller områden vi arbetar med kan innehålla olika saker men oavsett vad så måste grundkunskaperna komma först. Kanske en tyst stund med inläsning eller en genomgång av mig kring något ämne. Och när så sker är viktigt att elevens fokus ligger på en sak – nämligen det som händer längst fram i klassrummet.

Sedan förekommer hos mig ofta individuella samtal om vad individens utbildning syftar till för vederbörande och så till sist: vilket betyg hen vill ha. Så jobbar vi mot det.

Det krävs kunskap för att tänka fritt men när man väl lärt sig det, eller uppbådat modet, får man också verktyg för att avgöra vad som är en riktig tanke. Och då är vi långt bortom att bli bedömd enligt en viss skala.

För det kan ju, som devisen ovanför entrén i universitetshusets aula lär oss, vara fel på skalan. Eller rättare sagt: är det något vi kan vara alldeles säkra på så är det att tids nog är det fel på den.

Ändå var det detta mina tid i Uppsala lärde mig – att det är fel på devisen. Så jag knegar på med mina något ålderstigna ideal.

källor

Harari: Homo Deus – en kort historik över morgondagen

SvD 2/1 2019 – om läraren Craig Barton

V-dala Nation

relaterade blogginlägg

filosofie magister (när Bengtsson bjöd på cigarr)

Foto, Personligt

bild 46 – kålsupare

29 november, 201815 augusti, 2024av adolphson

Att kålsupa innebär att man äter kålsoppa. Lika goda kålsupare är ett bildligt uttryck som innebär att en eller flera andra personer är likställda – fast på ett negativt sätt. Det handlar om uppfattningen att de andra är lika dåliga som jag, och inte på något sätt bättre.

Att supa innebar i äldre tid att man sörplade. Taskigt bordskick, helt enkelt. Översätter vi detta innebär uttrycket att man sörplar sin kålsoppa precis lika mycket, snyggt eller litet som någon annan och att att man varken gör det bättre eller sämre än någon annan.

Enligt traditionen tillskrivs uttrycket hertig Karl som ska ha myntat det år 1599 då han till någon i den kungliga kretsen ska ha sagt:

Så borde ock lika bröder ware lika kålsupare.

Man kan se olika på historien, som bekant. Vilket skick man använder vid det historiska matbordet, så att säga.

1935 gick ännu Statens institut för rasbiologi på högvarv och inför den stora utställningen i Stockholm samma år gick man ut med en efterlysning. Alla som kunde påvisa släktskap med en viss Stormor i Dalom uppmanades via dåtidens mediala kanaler höra av sig.

Margareta Hansdotter, som denne Stormor egentligen hette, var prästfru i Leksand på 1600-talet och hade 1935 cirka 10 000 efterlevande och var anmoder till många kända svenska släkter. Bland dessa hade många också blivit framgångsrika. Där märks familjenamn som Arborelius, Geijer, Holmgren, Key, Munktell, Staff med flera.

Institutets chef, Herman Lundborg, drog därför slutsatsen att Stormor måste ha besuttit goda gener vilka skapade det han uppfattade som en äkta (rejäl) svenskhet. Han ville bevisa att släktingarna ärvt Stormors goda karaktärsdrag och själsegenskaper och därför betytt mycket för sitt land.

Många var det som skickade in bilder och berättelser om sig och sitt släktskap med Stormor, många ville få det bevisat vilka goda gener de var sprungna ur.

Min egen stormor bodde visserligen i Dalarna större delen av sitt liv men härstammar från Styrsö i Göteborgs södra skärgård – som strängt taget ligger i Västergötland. Vad har detta arv gjort med mina gener, tro? Har jag månne ärvt något av mormors och morfars stränga kynne? Och hur är det med exempelvis min bror?

Ingen aning. Men troligtvis inte så mycket. Vi är förslappade livsnjutare båda två. Man pratar visserligen lite skämtsamt i släkten om ”tången-läppen” efter en del av ön som heter Tången och varifrån vi på mormödrenet stammar. Vissa i släkten har tydligen en speciell form på läppen. Kanske salig moster hade den, tror jag.

Jag hörde nyligen någon intervjua en fiskare på västkusten. Jag stannade upp och lyssnade intensivt. Inte på vad han sa, egentligen, utan hur han sa det. Jag tycker nämligen äkta bohuslänska är Sveriges vackraste dialekt. Kanske beror det på att jag växte upp med en morfar som talade klassisk sådan. Låt vara att den väl blivit lite utslätad efter ett liv på haven och ett halvt sekel boendes i Göteborgs skärgård.

Men ändå. Jag blev alldeles varm, go och glad av att höra den varma bohuslänskan talas igen. Det finns en man på Järnia här i stan som också pratar så. Jag går ibland dit enkom för att få höra den.

Under höstlovet tog min bror sina och mina barn (ingen liten sak för kännedom – fem tjejer i åldrarna 3-13 år) till badhuset. Där iakttogs de (inte på något sätt märkligt) av en bekant till mig. Hen berättade att vederbörande sett mina tjejer tillsammans med en annan familj.

Jag förstod att de var kusiner för de var liksom stöpta i samma form

Bild 46. Min bror och jag.

Vi har kramats av samma mamma, som Pontus & Amerikanarna sjunger. Alldeles nyss har vi kramats av henne, faktiskt, strax innan bild 46 tas. Det är sommaren 1978 och vi ska ut och resa – till mormor och morfar (så klart) på Styrsö.

Vi är uppställda i den prunkande trädgården vid huset på Hasselvägen 28, Hälsninggården, Falun. Jag minns faktiskt fototillfället. Kanske kan den som känner oss väl tycka sig ana något av våra kommande vuxna personligheter i bilden. Själv nöjer jag mig med att konstatera att den avgörande skillnaden mellan oss senare i livet består i att jag aldrig riktigt växte ifrån det här med Club blaser.

Nej, jag tror inte på att överföra genetik på sociala sammanhang oavsett om det handlar om klass eller ursprung. Huruvida man är framgångsrik eller inte har att göra med vilka förutsättningar man fått, hur man fått börja sitt liv. Generna, anlagen, kan ha med ärftliga sjukdomar och tillstånd att göra – men ska inte ligga till grund för en placering i ett visst socialt fack.

Ju mer lika dessa förutsättningar varit för var och en desto mer gemensamt har man och detta arv kan vara skönt att falla tillbaka på när det blåser snålt. Det klart, detta är ingen naturlag – ibland sviker ju de allra närmaste också.

Men, det är så här det känns för mig. Och jag försöker överföra något av det till mina egna barn. Liten och stor måste ta hand om och stödja varandra på lika villkor – präntar man in det ligger det kvar in i vuxenlivet. Skulle något hända med mig och barnens mor litar jag på att min bror tar hand om mina flickor precis som sina egna. Jag har bett honom om det och det var inga konstigheter – en självklar sak. Självklart – men sluta vara makaber, sa han bara.

Denna insikt om vikten av grundläggande trygghet härstammar från min personliga Stormor, hon som är fotografen till bild 46, men inte från hennes. Se där bevis för att denna min högst hemmasnickrade tes bygger på social konstruktion snarare än geners ärftlighet.

När skiten träffar fläkten, eller för all del när solen skiner, vill man ju inget hellre än att sörpla soppa med någon som utan åthävor sörplar som en själv. Svårare är det inte. Och går det så nog super jag gärna (soppan) tillsammans med någon som kramats av samma mamma.

Källor:

Hagerman: Käraste Herman

Demokrati och samhälle, Foto, Politik, Retorik

ad libitum vs fronesis

13 november, 201813 november, 2023av adolphson

Jag fyller år i dag. För 20 år sedan fyllde jag 28 och gjorde min första termin på Falu gymnasium. Jag åkte med estetiska arbetslaget till Rom och firade min födelsedag på bästa tänkbara sätt.

Ad libitum (ad lib) är en latinsk term som betyder efter behag eller efter godtycke. Termen förekommer inom musik, psykologi, medicin och biologi. Och så klart: inom kokkonsten.

man tager vad man haver

Fronesis är ett begrepp inom retoriken avseende talarens etos. Ordet är grekiskt och betyder gott omdöme, förstånd eller kompetens. Det var Aristoteles som myntade det och han avsåg därmed förmågan att välja hur man ska lägga upp ett framförande för att nå önskat resultat. Det handlar om omdöme eller känsla för att välja det som ska sägas (ämne) medan termen teckne innebär förmågan att välja rätt språk (uttrycksformer, ord, metaforer med mera) för att uppnå detta. Kort sagt: hur det ska sägas.

Fronesis och teckne kompletterar sålunda varandra och är raka motsatsen till ad libitum.

Den klassiska retoriken har särskilda krav för vad som kännetecknar en trovärdig (etos) talare. Hen ska besitta fronesis, arete (god karaktär) och eunoia (utstråla välvilja gentemot publiken). Vi skulle kanske idag sammanfatta dessa egenskaper under begreppet social kompetens.

Värt att notera är att romarna senare kallade samma sak för sensus communis (sunt förnuft). Vad dessa retoriska egenskaper innebär i praktiken har dock varierat från tid till tid, kultur till kultur och även inom olika sociala sammanhang och situationer.

För att talaren ska kunna uppfattas ha fronesis måste det framgå för publiken att vederbörande vet vad hen pratar om och gärna, för att få det extra trovärdigt, förstärka framförandet med egna erfarenheter.

Hur gick det?

Är du politiker nu, eller?

Det är rätt många som frågat hur det gick i valet. Både för mig personligen och för partiet. Även om de allra flesta antagligen inte delar min ideologiska övertygelse (jag måste alltid utgå från att de människor jag samtalar med utanför partikretsen inte gör det) så har det i allmänhet funnits ett välvilligt intresse bakom frågan.

Många säger också att de har respekt för oss som engagerar oss politiskt. Jag brukar återgälda artigheten genom att uppmana vederbörande att göra det samma. Men frågan gällde alltså hur det gick.

Jo, det gick rätt bra. Personligen fick jag 144 personkryss (att jämföra med ett tjugotal 2010) vilket gör mig till den tredje mest kryssade kandidaten inom Centerpartiet här i kretsen. Inte så illa – tack alla som gav mig sin röst! Partiet gick också framåt både nationellt och lokalt – i Falun gjorde vi vårt bästa resultat sedan tidigt 1980-tal. (Det är nästan Fälldin-klass på oss!)

Vi utgör nu stommen i Faluns politiska ledning och har efter valet format ett nytt styre tillsammans med Alliansen. Då detta inte räcker för majoritet har en valteknisk samverkan ingåtts med V (något en intresserad kan läsa mer om via dt.se, Radio Dalarna med flera kanaler). Vi fick i Joakim Storck kommunens högsta politiska post: kommunstyrelsens ordförande.

Så visst har det gått bra för oss.

Jag har personligen inte haft något inflytande i förhandlingarna med mer än att jag fått möjlighet att komma med synpunkter på medlems- och styrelsemöten. Inom C följs en tydlig demokratisk modell – partiet nominerade mig som kandidat nummer tre och väljarna bekräftade det. Därför försöker partiet också fördela uppdragen därefter.

Detta innebär att jag är personligt vald av väljarna till ordinarie ledamot i kommunfullmäktige. Jag är dessutom utsedd till ersättare i kommunstyrelsen samt kommunstyrelsens ledningsutskott. Till det kommer uppdrag som ordinarie ledamot, tillika förste vice ordförande, i kommunstyrelsens utvecklingsutskott. Till detta kan också några mindre uppdrag komma som följer med dessa platser (som styrelseuppdrag i kommunala stiftelser och organisationer).

Så jag antar att svaret är att det gick bra även för undertecknad. Och jag är nog verkligen att betrakta som politiker nu – även om jag själv aldrig sett mig som en sådan. Inte egentligen. Jag är ju historielärare. Och körsångare. Och talhållare. Och pappa. Och..

Jag antar att begreppet fritidspolitiker existerar av en anledning. Det bästa i allt det här är dock att jag för första gången i mitt liv kan stoltsera med en politisk post min gamle far faktiskt inte redan innehaft. Som ledamot i SPI under 00-talet satt han i nämnder och kommunstyrelsen.

Jaa, just ja, där satt jag… och då inledde jag mitt anförande med ”det är ingen idé att mjölka kon om man spiller ut mjölken i båset…”

Det där är över nu. Som förste vice ordförande i kommunens utvecklingsutskott når jag en position far aldrig haft. Nu kanske någon får för sig att jag tävlar med far men låt mig högtidligen försäkra om att icke så är. Jag vore nämligen chanslös. Däremot kanske jag ärvt något av hans syn på saker och ting.

Men vad vet man, egentligen.

Jag gillar valrörelser. Det är där jag har min styrka. Och nog har jag har testat fronesis i skriftliga och verbala debatter under denna valrörelse. Men jag har inte haft något direkt mål för min personliga del så kanske är jag nog i viss mån ändå att betrakta som något av ad libitum.

Men jag är inte färdig och det är precis som det ska med den saken. Nu får jag försöka förvalta förtroendet och bygga ett mer beständigt fonesis över mandatperioden.

Centerns ledamöter i kommunstyrelsen. Ja, och så Kristina så klart. Det var ju hon som donerade marken rådhuset står på.

Jag fyller alltså år idag. Och det är som det ska med mig. Jag är ännu efter 20 år lärare och en hel del annat. Jag gillar fortfarande att kliva runt i Rom och har återvänt flera gånger sedan första gången.

Vad kan jag säga mer än: ad libitum!

Källor:

Aristoteles: Retoriken

Foto, Mat och dryck, Miljö, Politik, Resor, Språk

bild 45 – nyckeln till Provence

20 september, 201822 september, 2018av adolphson

Någon i familjen har en stor, fin bemärkelsedag som väntar runt hörnet.

Hur något skedde, vid en hastig anblick, är ofta mycket lättare att förklara än varför det skedde som kräver mer ingående studier och förklaringsmodeller.

Hur innebär ett orsakssamband. Varför händelseförloppet kom att utgöras av just det orsakssambandet är däremot en helt annan fråga, mycket mer komplicerad att förklara. Och vad värre är: ju mer man själv kan om något desto svårare är det att förklara för en utomstående varför något skedde just på det vis som det skedde.

Bron som förbinder oss med kontinenten, sedd från ovan (om någon till äventyrs skulle undra).

Jag hatar att resa.

Jag hatar förövrigt också flygplatser för där är bara rysch pysch krimskrams, blingbling etcetera.

Att resa, i synnerhet med flyg, innebär stress, elände, slit, släp, hög puls och svettningar utöver rimlighetens gräns. Efter att alla den kommande resans biljetter är vederbörligen beställda från bakom datorns trygga kalla, ljus är det snart dags att övergå från teori till praktik: att ge sig iväg.

Och det är då problemen börjar för en människa av min natur. Det är nämligen då man plötsligt befinner sig utlämnad och prisgiven åt en massa omständigheter man inte rår över själv. Och sådant gillar inte jag.

Plötsligt var vi på väg, iallafall, folk, fä, diverse personliga såväl som nationella val, pick och diverse pack till trots.

Fransmännen är noga. När dotter 1, en liten ljuslockig och tämligen terrorist-olik tjej skulle passera säkerhetskontrollen ljöd larmet. Jaha ja, rutinkontroll. Bien sûr.

Jag funderade över om sakernas tillstånd var som i filmen Men in black när Will Smith på övningsskjutning skjuter på en modell föreställande en liten tjej eftersom hon, omgiven av monster, i sammanhanget var det udda och avvikande.

Detta kunde jag emellertid inte uttrycka på franska. Inte heller kunde jag utveckla resonemanget huruvida toaletten får användas även när planet står på station – för de låses inför start och landning något vidare.

Men det är ju ändå värt det. Att resa, alltså.

Vi inledde äventyret med ett snabbt dopp i Antibes. Eller vi och vi – själv begagnade jag tillfället till ett litet bryt över den franska trafiken och stannade i bilen och grät en stund medan övriga gick till medelhavet. Efter denna inledning var vi alla någorlunda fit for fight. Eller pret a manger, som fransosen säger.

Ska jag slå ett slag för något i Provence så slår jag det för Villa Juli. Efter några timmars hetsig diskussion med GP-ÄSSEN kom vi, mitt i det sydfranska nermörkret, slutligen fram. Vårt tänkta hotell hade nämligen stängt, fick vi reda på via mail på nerresan, så Villa Juli var något av en nödlösande chansning.

Stället ligger i byn Speracèdes strax utanför Grasse. Vilket fantastiskt litet Bed and breakfast! Med magnifik utsikt över nejden ligger det mycket pittoreskt – åk hit! Och så är det svenskar, med ett stort musikintresse btw, som driver det minsann.

(Det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus. Nämligen att i nödens stund mötas landsmän som välkomnar på de nödställdas egna modersmål. Den känslan kan nog inte överdrivas.)

Vi intog middag på en lokal restaurang och jag fick avsluta med en rejäl crème brûlée. Klart värt, som kidsen säger.

På söndagen fortsatte vi med bil och GP-ÄSS i högsta hugg upp till, och genom, bergen in i det natursköna området Verdon. En stilla kaffe i byn Castellane och vid ett tillfälle såg vi inte mindre än tio kungsörnar majestätiskt sväva över sitt näste. Man kan ju go all Sagan om Ringen för mindre. Det blev även crêpes (bien sûr, encore) i byn Moustiers-Sainte-Marie.

Lavendel, svampplockande fransoser, vinfält som skördas.

Med Uchaux som bas, där vi bodde två dagar, gjordes utflykter till Gigondas som är (ofrivillig) lillebror till Châteauneuf-du-Pape som vi också besökte. Efter en dag i vinproduktionens tecken kunde vi till slut äta på vår egen lilla täppa.

Slutet på en bra dag. En dag att minnas.

(Borlänge slog Falun i valet. SD backar nämligen 2 mandat till 10. I Falun gick de blygsamt fram. I Orsa får SD 29 %. Men Centern 42%).

Vildvittrorna måste göra sina läxor. Vilket får mig att fundera. Ungdomarna av idag verkar ibland ha problem med adverbial. Ta ordet ens, exempelvis. Ska du ens gå dit? skulle en genomsnittlig gymnasieungdom kunna säga. Eller har du ens kommit ut?

Jag säger inte att det nödvändigtvis är fel att uttrycka sig på det viset men nog är det väl så att ens borde användas när man förväntar sig något som sedan inte inträffar? Exempel: jag förväntade mig en ursäkt men inte ens en vänlig nick fick jag.

Jag får väl fråga språk-kollegerna. Eller hans språkmajestät Niklas.

Först läxor. Sen bad. Ens. Nämligen mitt =D

Vi reste vidare vidare och stannade till i Gordes där jag involverades i en intensiv diskussion om det svenska tennisundret med en amerikanska som entusiastiskt berättade att hon döpt sin son efter Stefan Edberg. Vad heter sonen i efternamn, tro?

Vi fortsätter till vindistriktet Luberon och vingården Fontenille. Där erbjuds vinprovning enligt konstens alla regler. Attacken. Fortspridningen. Finalen. Eftersmaken. Jag sträcker på mig och berättar att jag är diplomerad vinprovare av franska vinakademien, minsann. Man är föga imponerad.

Självfallet monseigneur. Ni dricker annars mest ur lådor i Sverige?

Vår öl och vodka är godare än er! Ha! Gotcha!

Frukostkulturen är, precis som för 26 år sedan, bedrövlig. Men barnen älskar det. Själv kommer jag plötsligt att tänka på, oklart varför, det ögonblick som far refererar till som sitt livs värsta: när han var tvungen att dansa Lambada på en personalfest på landstinget.

Arkadien är ett landskap i antikens Grekland. Det beskrivs som ett idylliskt paradis oförstört av civilisationen. Det är i litteraturen sinnebilden för lycka. Jag antar att arkadspel fått sin benämning härifrån.

Huruvida längtan efter denna plats kan anses skadlig har varierat genom historien. Jag tänker att spelberoende måste innebära en desperat jakt efter lycka eller känslan av den så som den beskrivs i Arkadien.

Kanske borde droger istället benämnas Arkader? Kanske är det därför jag njuter av vin?

144. Det är en intressant siffra.

Jehovas vittnen tror att 144 000 (rätt-troende) människor kommer till himmelriket efter döden. Jag fick 144 kryss i valet. Det gör mig till den tredje mest kryssade centerpartisten i kommunen efter det populära kommunalrådet Joakim och kommunens mest kryssade politiker Camilla.

144 kryss. På ett sätt känns det logiskt. Centerpartiet nominerade mig på tredje plats och centerväljarna bekräftade det.

Etthundrafyrtiofyra människor har givit mig sin röst i ett fritt demokratiskt val. Herregud, vilket förtroende, vilket enormt ansvar. Här gäller det att hålla tungan rätt i mun – frågan är vilken väg tar jag?

Biosphere 2 är ett sorts laboratorium i Arizona som omfattar ett 13 000 m² stort slutet ekosystem. Jag vet inte om det finns kvar men det ursprungliga syftet var att skapa en konstgjord biosfär för att undersöka om samma sak kunde genomföras på Mars.

Tanken var fyra män och fyra kvinnor skulle vara självförsörjande under två år vilket innebar att de skulle återanvända syre, vatten och avfall och producera sin egen mat. Försöket misslyckades eftersom syret tog slut, skördarna slog fel och vattenmassorna slammade igen.

Om jag skulle åka till Mars skulle jag vilja ta med mig vindruvor. Och rosor.

Evolutionen har, vad jag vet, inget eget syfte. Munnar har utvecklats för att vi ska få i oss föda och så är det med den saken. Eftersom evolutionen ständigt utvecklas och förändras kan munnar nuförtiden få i sig kopiösa mängder av exempelvis glass.

Det har man fattat i Frankrike.

Vi avslutade resan i Nice. Det är ett ställe, det med.

Det finns några till som får hänga med till Mars.

På stranden i Nice kunde jag se flygplan lyfta var tionde minut. Och det är inte en särskilt stor flygplats. Det torde framgå för den mest tondöve att detta inte är riktigt hållbart – vi kan inte upphöja de svenska resvanorna till allmän lag. Fortsätter det så här måste vi kanske ändå ta oss till Mars, relativt snart.

Romanen Nyckeln till Provence (även filmatiserad) utspelar sig i 1800-talets slutskede och handlar om den lille pojken Marcel och hans familj som ger sig av på en resa som kommer att forma resten av deras liv.

Jag tror alla resor på något sätt förändrar återstoden av resenärens liv. Det jobbiga med kommande resor till Mars är att de måste förtas för att vi människor redan har förändrat återstoden av Tellus liv.

Hursomhelst – för att förstå varför vår resa till Provence blev som den blev krävs nog att man faktiskt varit med på den. Men jag har här försökt ge en någorlunda beskrivning hur den gick till.

Abstract: Det mesta av den var alldeles, alldeles underbart. Du som inte var med missade något. Och du var saknad.

Jag älskar att resa. I synnerhet med Malin, Mina och Louise.

Foto, Mat och dryck, Resor, Språk

bild 44 – go west

14 augusti, 201824 juli, 2021av adolphson

Det finns flera vetenskapliga teorier som handlar om att mänsklighetens förmåga till skvaller varit avgörande för att vi kunnat dominera jordklotet. Alla, eller de flesta, arter har utvecklat system för grundläggande kommunikation – som att varna varandra för annalkande fara exempelvis.

Relativt få arter har förmågan att skvallra om och med sina artfränder. Skvaller kräver nämligen ett sofistikerat språk och utvecklade sociala relationer och förmågor. Något som inte bara är utmärkande utan också typiskt för människan.

Vi avslutade semestern med en tripp västerut till min barndoms sommarmarker på Styrsö i Göteborgs södra skärgård. Det är en sådan där plats där inte mycket förändras även om förändringar sker, om nu en potentiell läsare förstår hur jag menar.

På det hela taget samma utsikt då som nu från mormor och morfars gamla hus

Men nu är det dags att börja jobba igen.

Man ser sig om i flödet. En kompis påstår att hen ska sluta jobba efter 20 år i kostym för att istället ”be a man of leisure”. En annan vän känner efter endast fem minuter på första arbetsdagen efter ledigheten samma leda som för 6 år sedan – en tidpunkt då hen alltså fortfarande arbetade på samma arbetsplats.

Kanske har man det inte så illa, ändå. Jag tycker allt det ska bli lite småroligt att börja jobba igen.

Blank som en spegel av koppar och järn ligger havet

Jag vet inte hur många gånger jag fotograferat den här vyn. När jag bodde på ön tog jag ett foto om dagen – med analog kamera (sic!). Det är alltid något som förändrat sig mellan de olika bilderna.

Att sitta på verandan och blicka ut mot horisonten, medan mörkret långsamt sänker sig i den ljumma och alldeles vindstilla augustikvällen, är mycket avkopplande.

Det är som sagt alldeles stilla – det enda som hörs är det avlägsna dunket från fartygen långt ute på redden. Och så ljudet från lillebrors ivriga twittrande, förstås. Men så har han 153 437 följare, också. Enligt vissa forskare är det betydligt fler sociala kontakter än vad en enskild människa kan underhålla.

Men han gör ett tappert försök, iallafall, det måste man ge honom. Som grädde på moset gör allt twittrande honom tillräckligt upptagen för att undgå att märka att jag dricker upp hans Remy Martin.

Alltid något. Eller som han själv säger: det är skillnad på avkopplad och uppkopplad.

Det var på det hela taget skapligt (alltså alla sorters) väder under vår vecka på Styrsö – vilket är en direkt nödvändighet när man bor i ett relativt litet hus med fem flickor i åldrarna 3-12 år.

Men skvaller, var det ja. Varje människa man möter har många sociala relationer (mellan 50 – 200 om vi undantar sociala medier) och ju mer du känner till om dessa relationer desto större inflytande kan du skaffa dig. Skvaller, alltså.

hur många sociala relationer kan rymmas i ett rum?

För vad är det egentligen alla pratar om när de ses i fikarummet nu efter semestern? Lite om jobbet, självklart, men också hur semestern varit. Är någon i bekantskapskretsen sjuk? Har någon skilt sig, flyttat, fifflat med skatten eller fått nytt jobb? Allt detta är information man kan ha nytta av, utöver vanlig nyfikenhet.

Denna vår sociala förmåga till skvaller gör paradoxalt nog också att vi kan samarbeta effektivt i grupp på ett mycket mer sofistikerat vis än andra arter. Den som är bäst organiserad vinner – inte den starkaste. Historien bekräftar också detta.

Jag förklarar för en dotter att på andra sidan havet ligger Danmark. Hur tog sig de tidiga resenärerna dit under yngre järnåldern (ja, ja vikingatiden, då), undrar hon. Jo, genom samarbete.

Och nog kan vi säkert anta att det skvallrades bland båtbyggarna om hövdingen som skulle göra resan över havet för att erövra fjärran land. Var han inte för tjock för resan? Och kunde han verkligen navigera ordentligt?

Nu har ju inte jag ett arbete som innebär tydliga rutiner, dag ut och dag in. Mitt schema styr det mesta jag gör. Men jag hör ibland människor (vad jag vet) oberoende av varandra beklaga sig över något man kallar och upplever som ”penalistfikandet”.

Penalistfikandet innebär att man fikar, äter lunch tillsammans på vissa givna tider. Kaffe och mat är viktigt, så klart. Men nog skvallras det också ordentligt vid dessa tillfällen. Och den som väljer att regelmässigt utebli från fikat kan vara tämligen säker på att själv bli ett självklart föremål för stundens skvallrande.

Vi åt och drack gott under denna vår sista semestervecka. Särskilt njöt vi av den lokalproducerade lammsteken. Det har ju påbjudits att äta svenskt kött, om man nu måste äta kött, efter denna torra sommar.

Han badar inte länge men ofta, mannen med 153 437 följare på Twitter. Jag har två teorier om det där. Den ena teorin följer evolutionens lagar och menar att det som föregångarna gör förvaltas och förfinas av de efterföljande. Det var jag, hans äldre bror, ett steg närmare aporna men han är ett stort steg närmare apparna (förlåt, Göteborg igen) som en gång i tiden började föra protokoll över mina bad. Numera räknar jag bara de riktigt värdefulla badupplevelserna.

Den andra teorin handlar om att det är bara när han badar han inte kan ta med sig sina 153 437 följare. Då kan han enbart vårda de sociala relationerna, de viktiga. Som sina barn, exempelvis.

Men det är en kort respit. Åter uppe på torra land kan han obehindrat sladdra på om minnesvärda bad i parti och minut för den som gitter lyssna.

Så som det antagligen såg ut när den första stenåldersmänniskan kom till Brännholmsviken

Släkten följa släktens gång. Ett besök på Styrsö innebär alltid ett besök vid den vackra gamla kyrkan där så många övergångsriter i släkten firats. Mina barn är döpta där.

I familjegraven vilar mammas mormor och morfar, Viktor och Selma, mormors syster Signe som dog ung, min mormor och morfar Astrid och Ivar, min mamma Anita, min moster Lena, min kusin Magnus och min syster Helena som båda dog (alldeles) för unga.

Efter ett besök vid graven dröjer det inte så värst länge innan den lite högtidliga stämningen livas upp av samtal om minnen, skrönor, ja, för att inte säga skvaller, om de som lämnat oss. Mer tydligt framstår minnena om Helena, förstås. Eller faster Nea som några av kusinerna säger.

Jag hann med det mesta av det man måste på ön. Bad på Vassholmen, Uttervik, Saltskärsudde, god mat och dryck på Öberska och Båtebacken, springa i yttermarkerna med efterföljande salta dopp, gedigna middagar och massor med barn.

Till de släktingar och gamla vänner jag inte hann med att besöka denna gång säger jag: förlåt! Nästa gång ses vi, kanske. Vi har ju en del skvaller att ta i kapp.

Och nu ska jag fortsätta försöka spöa skiten ur livets prövningar. Jag har ett spännande år framför mig med valrörelse, nytt läsår i skolan och sång.

Men… kanske ska jag tillbringa lite mer tid i fikarummet, i år?

Relaterade blogginlägg:

Lenita

Till moster

Halsviksbryggan (av han med en massa följare på twitter)

Foto, Resor

bild 43 – i någon annans skor

2 augusti, 20182 augusti, 2018av adolphson

Man ska prova att gå i någon annans skor nu och då, heter det ju.

Så snabbt han kunde efter återkomsten till Sverige inledde Karl XII nya krigshandlingar, nu mot det danska Norge. Befälhavaren Carl Gustaf Armfeldt fick order att leda ett anfall från Jämtland mot Trondheim.

Familjen Adolphson föll också in i Norge nästan exakt 300 år senare. Vi tog dock en annan väg via västra Dalarna och Värmland. Detta är trakter där jag knappt satt min fot och Dalarnas västra del är väl värt att besöka, upptäckte jag.

På ICA i Malung träffade jag förövrigt en elev som gick ut i våras. Elin jobbar där och blev mäkta förvånad över att se magistern i butiken. Hon var glad att vara hemma igen, storstan (Falun) var inget för henne, berättade hon. På många sätt förstår jag henne.

En numera sömnig och odramatisk riksgräns

Vi följde Klarälven vidare in i Norge, först till Elverum sedan Hamar som ligger vid Norges största insjö. Schyssta bad finns det där.

Nästa dag fortsatte vi mot Molde via ett kort stopp i Lillehammer där jag ägnade mig åt att fråga främlingar om OS 1994 och foppatofflor. Inget monument är rest över hockey-miraklet, tydligen.

Den norska kronan är fortfarande dyr och även prisläget är relativt högt. Men landets saltade torsk med bacon och grejer är värd varenda krone. Så styrde vi kosan vidare mot Trollveggen och Trollstigen. Fantasieggande, om än lite läskig, körning.

38037033_10156263664910617_21623798830727168_n — Utmed Trollstigen

Det finns troll här, säger Dotter 1 från bakom kameran

På vägen ner ägande sig några i familjen åt ett sådant där drömskt, kallt och grönskimrande bad.

38143510_10156263665910617_4892718063750742016_n — Rauma vid Trollveggen

Scenerierna när man närmar sig kusten är nästan magiska. Området är inte särskilt tätbebyggt vilket förmodligen beror på att vädret möjligen inte alltid är lika förlåtande som just den dag vi kom.

38086043_10156263745660617_8657926359542136832_n — The Sound of Music

Jag kan nu lägga till ännu ett hav till min bad-samling. Jag har badat i Kattegatt, Skagerrak, Bottenhavet, Östersjön, Medelhavet, Adriatiska havet, Indiska oceanen och Atlanten. Kanske heter det egentligen Norska havet? Nåja, jag har ändå badat i Atlanten: i San Sebastian 1988.

Atlanten var hur som helst en aning kylslagen just här – annars råder en tydlig medelhavskänsla. Jag kan inte låta bli att undra: varför åker inte fler badsugna människor hit? Varför sökte sig vikingarna bort härifrån? Varför finns det bara ett konkurrensverk?

Vi reser vidare mot det som av många anses som världens vackraste bilväg, Atlanterhavsveien. Det är en knapp mil lång vägsträcka i det absoluta havsbandet. Vi åkte den två gånger och åt på vägen en slibbig våffla. Det är nämligen generellt sett ont om matställen efter vägarna i Norge – å andra sidan slipper man se de gyllene bågarna i parti och minut.

38136122_10156263663930617_7175769347971874816_n — Atlanterhavsveien

Karl XII reste mycket men Atlanten såg han nog aldrig. Efter sin plötsliga död vid Fredrikstens fästning den 30 november 1718 var det i alla händelser för sent. I stället blev alla svenska trupper beordrade att omedelbart återvända till Sverige.

Armfeldt fick tillsammans med sina cirka 6000 soldater dödsbudet i juldagarna. Han beslutade att armén skulle ta kortast möjliga väg hem till Sverige: över fjällen till Jämtland. Ett problem var dock att armén var bristfälligt utrustad och uttröttad efter fyra månaders fälttåg.

Efter Atlanterhavsveien gjorde vi gemensam sak med karolinerna, men alltså 300 år senare (vilket inte är någon större tidsrymd historiskt sett) och drog oss åter mot hemlandet via Trondheim och Storlien.

Mitt skämt” varför bor det så få människor i Storlien – alla män är liemän” fungerade dåligt. Man kan tycka att just innevånarna i Storlien borde veta att uppskatta skämtet – en fåfäng förhoppning kom det alltså att visa sig.

Coop i Storlien gör dock lysande affärer på grund av alla invaderande norrmän. Gränshandeln mellan Norge och Sverige omsätter årligen massor med miljarder. Vi i familjen bunkrade denna gång lätt eftersom vi tänkte vandra Jämtlandstriangeln med kreditkortet som liggunderlag: göra dagsturer med övernattning på stationerna.

Storulvåns fjällstation är närmast ett hotell. God mat, stora rum och det går att betala sig fram – hyra/köpa både lakan och lunchpaket. Det är relativt mycket människor i omlopp eftersom triangeln är populär. Många springer eller cyklar ute på fjället.

Storulvån var förövrigt också starten för min första vandring i fjällen någonsin under min militärtjänstgöring i augusti 1990.

Så bar det av.

På den norska sidan bröt Armfeldts armé upp den 28 december 1718 för att gå mot Sverige. På grund av det kalla vädret dog under färdens första dygn ungefär 200 man. På nyårsdagen rådde fortfarande mycket kallt väder. Avståndet till byn Handöl (idag känd för täljsten och braskaminer) på svenska sidan (i dagens Åre kommun) var cirka 55 kilometer.

Första dagens etapp från Storulvån till Sylarnas fjällstation är 17,2 km. Detta var något ovant för oss, vana som vi är att gå mol allena till fjälls. Att ständigt se och möta människor var en stor omställning. Men man förstår ju varför människor åker hit.

Huvudbyggnaden på Sylarna är sedan förra året helt renoverad och modern. Här kan man få öl på fat och älggryta. En bra sak med fjällstationer är att man får ta det som bjuds. En nyttig erfarenhet, inte bara för Vildvittrorna.

Det är förövrigt bara på fjällstationer man kan iaktta människor som går omkring barfota eller spelar Jatzy i offentlig miljö. Är man ute i god tid kan man boka eget rum annars finns sovsalar och självhushåll på alla fjällstationer. Nu var det dessutom extra trångt eftersom det totala eldningsförbudet innebar att ingen kunde använda sitt trangiakök.

Nästa etapp Sylarna-Blåhammaren är 19,36 km, turens längsta etapp. Här var det lite glesare med människor, det verkar som om de flesta går Storulvån-Sylarna tur/retur och stannar ett dygn eller två för att bestiga Storsylen, eller så.

Springer och går man mycket blir fötterna en aning plattare med åren. Detta grymma öde drabbade undertecknad lika plötsligt som hårt. Fruktansvärda smärtor i stortånaglarna gjorde snart varje steg omöjligt. Kängorna passade helt enkelt inte längre. Maleur.

Till sist gick (!) det inte längre varvid stora skobytardagen inföll mitt ute på vida fjället. Jag tog mina Keen-sandaler, barnens mor mina kängor och dotter 2 hennes. På så vis tog vi oss fram, steg för steg. Keen är fantastiska skodon, måste sägas, som var helt avgörande för mig denna gång.

Nedan syns den genuina fjällstationen Blåhammaren. Gammal, ursprunglig, mysig. Utmärkt mat, tre rätters meny, där man tvingas sitta vid samma bord som fullständiga främlingar. Snart stiger stämningen och samtalen avlöser varandra. Bastuns panorama är också magnifikt. Särskilt vid sämre väder.

Det var bland annat hit soldaterna helt utmattade kom för snart 300 år sedan. Utanför fjällstationen står karolinermonumentet, ett bland rätt många sådana monument i trakten.

Barnens mor, som trots flera försök genom åren faktiskt aldrig besökt den här fjällstationen, tog sig en närmare titt på monumentet.

Hennes far var nämligen under sin militärtjänstgöring med och reste det under tidigt 1960-tal. Det var under denna tid han träffade sin jämtländska blivande fru varför man kan se det som ett monument över familjen Adolphsons sköldsida, om ett lite ålderdomligt släktforskar uttryck tillåts.

Den andra januari 1719 bröt ett rejält oväder ut. Med dålig sikt och under bitande köld tvingades man slå läger på Öjfjällets nordsida. Man försökte förgäves göra upp eldar med vad som än stod till buds, det brändes gevärskolvar och slädar. Ytterligare ungefär 200 man frös ihjäl här.

När familjen Adolphson ankom Blåhammaren kunde vi bokstavligen känna historiens vindar då det friskade i ordentligt, men särskilt kallt var det inte. Med vinden vinande i fösterglipor och skorstenar spisade vi läcker röding. Att det blåste 20 sekundmeter gav Vittrorna en utmanande lek.

En liten sne filmsnutt från leken finns här.

Stormen fortsatte på nyåret 1719 ryta över de oskyddade soldaterna och återtåget blev helt kaotiskt. De fortsatte att frysa ihjäl, hästarna stupade och all utrustning måste lämnas på fjället.

Dotter 2 lyckades 300 år senare tappa en förhållandevis stor sten på sin tå men linkande tappert på hela triangeln. Inget brutet, meddelande oss en fjällvandrande läkare varpå färden kunde fortsätta. Kanske var hon den av oss som kom närmast karolinernas umbäranden.

1700-tals-stormen höll i sig samtidigt som de första trupperna med Armfeldt i spetsen slutligen nådde Jämtland och Handöl. Huvuddelen av de överlevande kom efter de följande dagarna.

Även för oss som vandrade 300 år senare väntade en sträcka på 13,2 km tillbaka till Storulvån i 20 sekundmeter vind och rejält med regn. Men bara i 3 timmar. Sen blev det bra vänder igen.

För Armfelds arma karoliner var läget mer dystert. Kvar bland fjällen låg cirka 3000 ihjälfrusna människor. Och än var umbärandena inte över. På den fortsatta resan till Duved, där inkvartering var ordnad, dog ytterligare cirka 700 man. Av de överlevande 2100 soldaterna blev ungefär 600 på olika sätt invalidiserade.

Civilisationen närmar sig – då öar takten

I Åre finns för den moderne fjällvandraren en fantastisk möjlighet till lyx och flärd efter fjäll och vildmark. Hotellet Copperhill, som antagligen är för kostsamt för de flesta av oss under högsäsong, är väl värt ett besök. Det borde kanske ligga i Falun, tänker jag, men inser på grund av Dotter 2:s uttal att vi redan har ett splittrans nytt Cooperhill.

(I Falun har Coop byggt ett nytt varuhus alldeles bredvid gruvan. KOM IGEN! DEN VAR VÄL BRA IALLAFALL!?!)

Dotter 1 tycker Copperhill är världens bästa hotell

Kanske är konceptet led + fjällstation ändå inte riktigt vår kopp te. Vi är måhända bortskämda av tidigare upplevelser. Samtidigt är det ju ett enkelt sätt att njuta av rejäla fjäll. Man behöver egentligen bara regnkläder och en liten ryggsäck. Och så en plånbok, förstås.

Kanske är det lite knasigt att tvinga barnen att trava nästan 5 mil på tre dagar – men man får mycket till tillsammans. Och det gick bra, trots några skavsår och blåa tår. Och inte en mygga så långt ögat kunde förnimma.

För att knyta ihop såväl historia som nutid passar kanske Peterson-Bergers Jämtlandssången eller, som den egentligen heter, Jämtlands brudmarsch, bra, sången barnens mor och jag för ganska exakt 18 år sedan gjorde entré till i Hallens kyrka:

Så tåga vi tillsamman bort
mellan Jämtlands gröna ängar
bort mellan nyland som prunka
fulla av bröllopsblomsters prakt.

Så skåda vi med gamman hän
över berg i blåa fjärran
hän över sjöar, strömmar, skogar
jämt kring bygder på vakt.

Fagert är landet som blev vår lott och arvedel
så firom dess fägring nu
med sång och stråkars spel.
Tändom ånyo det hopp som våra fäder närt!
För slit och mödor av fröjd och sol
ett mått oss beskärt.

Källor:

STF: Jämtlandstriangeln

Wikipedia

Relaterade blogginlägg

Tebogo

Foto, Historia, Mat och dryck, Resor

bild 41 – öland etc

29 juni, 20181 juli, 2018av adolphson

Säsongens första semestertripp gick söderöver. En vit fläck på kartan för mig är Öland, den ön har jag länge velat besöka. Och nu skedde det.

På vägen återupplevde vi Söderköping och Trädgårdshotellet i Stegeborg som vi besökte också för sex år sedan. Men då var det Gotland som gällde. Denna gång Öland – i övrigt samma koncept.

Stegeborg är en betydelsefull historisk plats och här trivs jag. Johan III föddes och växte upp i den gamla 1200-talsborgen och ett avgörande slag i Sveriges sista (senaste) inbördeskrig (mellan Sigismund och hertig Karl) stod utanför dess murar.

Jag undrar om hertig Karl hade koll på frisyren under slaget. Men mer om det senare. Det är mest ruiner som återstår i Stegeborg men Hamnkrogen i kombination med vyn nedan gör att maten smakar extra fint.

Så bar det av ut över Sveriges längsta bro med öländska Mörbylånga som slutdestination. Här finns det utmärkta lilla ekohotellet Strandnära. Gott, fint och pittoreskt. Liksom hela ön, på något sätt. Öland känns som helhet ganska avstressat.

Världsarvet Södra Ölands odlingslandskap med Stora Allvaret är en självklarhet. Sedan när jag även en passion för landsändar varför båda fyrarna var ett måste. Den namnkunnige Långe Jan påstår sig vara Sveriges högsta fyr, minsann.

Det blir gärna historiska resmål när familjen rör på sig, så Vittrorna har kommit att acceptera (nåja) detta som en naturlig beståndsdel av våra resor. Karlevistenen innebar därför ett kort stopp. Hur förklarar man egentligen vad en runsten är? En tusen år gammal statusuppdatering?

Stenen är 130 centimeter hög och troligen transporterad från fastlandet. Den restes i slutet av 900-talet över en dansk hövding, Sibbe den gode/vise. Enligt inskriften har han blivit begravd här – antagligen av en slump då han möjligen plötsligt dog när han seglade förbi. Dotter 2 har många frågor. Varför dog han? Tja, man gjorde det på 1000-talet… bäst att styra över samtalet på runorna. Inskriften består av två delar:

Denna sten blev satt efter Sibbe [den] gode, Foldars son, men hans följe satte på ön [detta minnesmärke].

Dold ligger den som de största dåd följde, det visste de flesta, ‘stridernas Truds arbetare’ i denna hög. Ej skall en rättrådigare, kampstark ‘Vagn-Vidur’ på sjökonungens väldiga mark råda över land i Danmark.

Trud är namnet på en gudinna, och stridernas Truds arbetare betyder hövding. Vidur är ett av Odens namn, som här används om den döde, och den vagn man färdas på är skeppet. Vagn-Vidur tolkas som skeppshövding. Med Sjökonungens väldiga mark avses havet.

(Källa är olanningen.com/olands runstenar.)

Strax utanför Borgholm ligger Solliden. Man har ju slötittat på TV den 14:e juli genom åren och på impuls svängde vi in. Det var ändå kaffedags och rojalister har i allmänhet trevliga caféer.

Solliden byggdes som sommarnöje åt Gustaf V:s gemål, drottning Victoria, 1906. Alltså kungens farfars mor och kungen ärvde det när gamle V-gurra gick ur tiden 1950. Tydligen trivs också nuvarande kungafamiljen här och på den vägen är det.

Själv råkade jag i plötsligt bryderi eftersom jag hade för mig att Gustav VI Adolf var bror och inte son till V-gurra. Maleur.

PAPPA! HADE DU…FEL!!?

Nåja, ingen är felfri. Hur som helst intresserade jag mig mer för det gamla slottet strax bredvid – Borgholms slott. Dit åker vi nästa gång, tänker jag i all tysthet. Jag var iallafall den ende i familjen som hälsade på Victoria seniors minne.

Varför, funderar jag, är det så mysigt och trivsamt i Borgholm? För att det styrts av Centerpartiet sedan 16 år? Det bär sannolikhetens prägel. Man funderar förövrigt över att slå ihop kommunen med Mörbylånga i ett projekt kallat Ölands framtid.

En fin strand har de också, där i Borgholm. Men kanske upplevde ön en storhetstid på 80-talet när alla pressade sol i hetsig iver att uppnå chokladbrunhetens perfektion. Idag beter vi oss lite annorlunda på semestern, tycks det mig. Men misströsta inte, Öland, historien går i cykler.

Två små samhällen på resan norrut är Köpingsvik och Byxelkrok. Där kan man med fördel äta lunch. Och dricka juice.

Jag upplever öns norra ände som lite mer gemytlig än den södra. Vi gick inte upp i Långe Erik för entrén var 10 kronor dyrare än den i Långe Jan. Och, som jag påpekade för personalen, den fyren är ju längre så enligt vissa nationalekonomiska principer bör jag avstå…vad? Tycker ni inte att jag är någon glad fyr? Skämt åsido, barn måste lära sig pengars värde. Skämt åsido igen – familjen ville resa vidare.

För vi skulle besöka Trollskogen, och den var ju fin. Där finns bland andra magnifika träd en ek som är 900 år gammal.

900 år – och så får man inte klättra i den. Vad är poängen, pappa?

Så var det dags att lämna idyllen Öland för Kalmar med dess ståtliga slott. Denna välkända historiska plats visade sig vara mycket bra att ta med sig barn till. Man fick puckla på riddare, gå på prinsess/skattjakt-promenader och ta del av allehanda skådespel.

Och jag och barnens mor fick god tid att själva upptäcka slottet.

Jag tillbringade exempelvis en hel halvtimme att studera hertig Karls frisyr. Levde karln i en religiös filterbubbla? Eller gillade han helt enkelt inte sin skallighet? Kanske var han bara helt enkelt modemedveten?

Man hade en Leonardo-utställning på slottet, också. Nedan syns det sista universalgeniets förslag till dykardräkt. Jag kopplar dock ihop den med Star Wars på något sätt.

Efter slottet gick vi till ett ställe som visade Sveriges match på storbild. Alla lockades dock inte.

Vittrorna bestämde att vi för tredje gången skulle besöka Astrid Lindgrens värld. Där träffade vi traditionsenligt LH och Eva som följde sin tradition att fira bröllopsdag. Då, på deras bröllop, var jag toastmaster. Det var kul, det.

Vittrorna skulle se alla föreställningar, i värmen, så det blev en lång dag. Klart värt, som kidsen säger. Det är kvalitet på grejerna i Astrids värld.

Man kan inte beskylla mig för att vara snål, tycker jag, när jag i våffelkön citerade John Travolta och frågade om man hade sprit i våffelsmeten. Jag bara undrade, ju. I så fall vill vi inte ha, förklarade jag ursäktande för det förvånade våffelbiträdet. Det verkade vara det enda rimliga att säga för att hantera situationen, resonerade jag senare. Jodå, inföll barnens mor, du klarade det jättebra.

Produktionskostnaden är samma här som där

En annan gång det blev lite pinsamt var när dotter 2 i kön till varmkorven högt frågade sin mor om vad pappa menade när han sa att det är det här som är verklighetens Westworld.

Men hon, barnens mor alltså, kunde raskt ta över utlärandet. Hon har nämligen just läst den prisbelönta biografin om Ester Blenda Nordström. Som det visat sig har Astrid snott inte så lite av de mest kända händelserna i sina böcker från henne.

Kolla! Katla! MYCKET bättre än i filmen!

Dotter 2 har sedan vi lämnade Småland analyserat Bröderna Lejonhjärta in i minsta beståndsdel. Och det är långt hem därifrån. Nu är vi iallafall hemma igen, mätta på upplevelser.

Relaterade blogginlägg

Strokefrisyr och hundägarjävlar

Be(rg)tagen i Lokrume

EvaåLH