Perioden 1801-1830 rekryterades totalt 209 soldater. De fördelade sig på följande vis:
år och antal soldater
1801: 18
1805: 21
1808: 6
1810: 13
1811: 9
1812: 20
1813: 46
1815: 34
1824: 4
1825: 13
1826: 4
1827: 1
1828: 2
1830: 18
Tyngdpunkten ligger på åren 1812-15, mitt under brinnande krig. Överhuvudtaget under undersökningsperiodens första femton år rekryterades en stor majoritet av antalet rekryterade.
1801-1815 rekryterades 167 man, att jämföra med 42 rekryterade perioden 1816-1830. Nedan följer en jämförelse över de rekryterades ålder, medellängd och civilstånd i början, mitten och slutet av undersökningsperioden.
År medelålder medellängd gift/ogift
1805: 24,7 år/ 173,6 cm/ 28% 73%
1815: 21,1 år/ 170,6 cm/ 38% 62%
1825: 21,6 år/ 172,3 cm/ 10% 90%
Medelåldern har från 1815 till 1825 sjunkit med 3 respektive 3,5 år. 1815 accepterade man både något yngre och kortare rekryter än tio år tidigare.
1815 hade regementet varit i krig men man kan inte utselsuta att reslutetatet beror på naturliga orsaker – att man därför kan se en minskning i tabellen.
Antalet ogifta är större än antalet gifta men siffran från 1825 är lite missvisande eftersom utav 11 personer är en gift och tio ogifta. Ovanstående tabell kan man jämföra med följande data för hela kompaniet år 1809:
Av 150 man saknas uppgifter eller anges som vakanta om 28 rotar.
Av 150 man är 24 inte från Leksand.
Av 150 man är 56 gifta.
Av 150 man är 59 ogifta (övriga saknar uppgift om civilstånd).
Av 150 man är medelåldern 31,3 år.
Av 150 man är medellängden 173,4 cm.
Av 150 man anges 22 tillhöra det nya jägarförbandet.
De enda hantverk som nämns i rullorna är skomakare, snickare och skräddare. Anledningen till varför man noterar vilka eventuella hantverk rekryterna besitter borde vara för att färdigheten på något sätt skulle vara av intresse för regementet.
År 1809 kan, av kompaniets 150 man, 38 skriva dugligt medan endast 4 kunde skriva väl.
AVGÅNG, PENSIONERING OCH DÖDSFALL
Den 25:e september 1801 mönstrades Förste Majorens kompani i Leksands socken. Mönstringsförrättare var generalmajoren samt riddaren av kungliga svärdsorden, högvälborne herr Lars Stiernestam och kungens generalmönstringsrepresentant vid krigsexpedition, ädel och högaktad, herr August Bergström.
8 personer begär eller tvingas till avsked och det beror på stigande ålder samt tilltagande skröplighet, sjukdom med mera. Kompaniets ålderman, 63-årige Olof Andersson som går under rotenamnet Lax, får avsked. Han har tjent med beröm, bevittnat kriget, får avsked med anmodan till underhåll.
12 man har avlidit under 1790-talet och när ingen soldat ersatt den avlidne anges roten som indragen till kronan. Är roten ersatt anges år och datum när det inträffade. Dödsorsak är man mycket sparsam med att sätta ut, det står bara död på roten med år och datum.
Endast vid ett tillfälle angavs en naturlig dödsorsak där orsaken angavs. Återigen rör det sig om roten Lax men den här gången är året 1815 då denne 22-årige yngling drunknade i Siljan.
Endast två namnbyten är noterade 1801, det är Näbb och Kuse vilka begär att få byta namn till Ström respektive Nyman. Bland övriga personer ibrullan som fångade mitt intresse förtjänar 36-årige Mats Matsson att nämnas. Hans rotenamn var Udd och han anklagas flera gånger för stöld både hos sin chef och på roten. Något avsked fick han inte, däremot disciplinstraff.
34-årige Olof Andersson med rotenamnet Rask har hemmansbruk och utbyte beviljats vår duktige karl. Hur detta ska tolkas är jag inte säker på. Andersson kan helt enkelt fått avsked och utbytt mot en ny soldat men med tanke på formuleringen i rullan tror jag han fått byta rotejorden mot sitt egna bruk. Rotarna Menlös och Limström, båda 36 år, anges ännu som tjänstbara och får stå kvar i rullorna.
På 1670-talet uppstod ett roddargille i Göteborg som mot betalning körde människor till 25 olika stationer med Vrångö i söder och Marstrand i norr som ändstationer. Denna verksamhet hörde emellertid till undantagen och människor var normalt sett hänvisade till fiskebåtar för transporter.
Mot slutet av 1830-talet påbörjades ångbåtstrafik inne i Göteborgs hamn och rederirörelse med ångbåtar som trafikerade Göteborgs norra och södra skärgård började i slutet av 1850-talet av Göteborgs Ångslups AB.
Grunden till denna företagsidé låg i det nya färdsättet som uppstått inne på älven i Göteborgs hamn, mellan Skeppsbron och Klippan gick små ångslupar och på söndagar ordnades det ibland utflykter till skärgården.
1867 började det gå regelbundna turer till Styrsö. Det var framförallt värdshuset på Styrsö Bratten som stod som mål för utflykterna och när verksamheten där ökade på 1870-talet och mynnade ut i ett seriöst havsbadsetablissemang ökade också turerna. Även på Vargö ägde en liknande utveckling rum varför också denna ö trafikerades tidigt.
Bolaget ombildades 1872 under namnet Göteborgs Nya Ångslups AB och verkade fram till år 1921 då det gick i konkurs på grund av konkurrens och höga kolpriser under krigsåren.
Öborna hade vid den här tiden inte något större behov av ångbåtsförbindelser in till Göteborg. Man levde som man alltid gjort av fiske, jordbruk eller ytterligare någon sjörelaterad verksamhet. Hade man något ärende in till Göteborg seglade man med egen båt eller samåkte med andra öbor.
I kölvattnen av bad – och sommargäströrelsens utbredning trafikerades även andra öar. Köpstadsö och Styrsö Tången började trafikeras 1873, Känsö och Brännö Husvik från 1874. Detta var också året då man började med vintertrafik sedan ångslupsbolaget åtagit sig att svara för posttransporter (och så kom det sig att ångsluparna ångade fram med Kungliga Postverkets symbol på skorstenen).
Man kan alltså säga att från år 1874 började trafiken även att betjäna öarna och inte bara förflytta turister. Donsö som låg lite avsides började trafikerades först 1894 och i mindre omfattning.
Ångslupsbolaget trafikerade också norra skärgården, i Göteborgs hamn samt en tur till Billdal men det var trafiken till den södra skärgården som var mest lönande.
Vid sekelskiftet 1800-1900 var företaget Styrsö Havsbadmissnöjda med Ångslupsbolaget och inköpte två egna båtar för att kunna styra trafiken som man ville. Detta ledde till en knivskarp konkurrens med priskrig och man byggde till och med stängsel runt sin brygga att bevakas av en konstapel beväpnad med batong.
Bryggorna var på sätt och vis mer värda än tonnaget eftersom vem som helst med kapital eller finansiärer kunde köpa en båt men det var ont om platser med tillräckligt stora bryggor att angöra.
Under första världskriget utsattes Ångslupsbolaget av konkurrens av fiskare med lägre driftskostnader, detta till följd av en sträng vinter 1920 ledde fram till konkurs 1921. Vid konkursen köptes Ångslupsbolagets åtta ångbåtar av Styrsö Havsbad som med två av dessa ville uppehålla en intensiv trafik till ön.
Donsö trafikerades sent även i mitt liv. Ön besöktes aldrig när jag var barn – mina första besök var via Vingaloppet – som vuxen tar jag gärna mina barn hit.
Övriga båtar såldes, två till Marstrandbolaget alltså för trafik i norra skärgården, två till det nybildade Styrsö Nya Trafikaktiebolag. Detta företag hade bildats 1922 av några öbor (som säkert såg sin chans att både tjäna pengar vid Ångslupsbolagets konkurs men också, sett i ett lite större skärgårdsperspektiv, att påverka trafiken) för att trafikera södra skärgården.
Styrsö Nya Trafikaktiebolag räknas allmänt som föregångare till dagens Styrsöbolaget. De två sista båtarna såldes till Hönö i norra skärgården respektive till Norge .
De som drev badnäringen på Styrsö ville inte att deras verksamhet skulle vila i händerna på ett rederi utan att kunna försäkra sig om god tillgång på badgäster och skötte därför trafiken själv. Styrsö Havsbadoch Styrsö Nya Trafikaktiebolagbedrev konkurrerande verksamhet i ungefär ett år men sedan samarbetade man fram till 1928 då havsbadet köpte trafikaktiebolaget och det nya firmanamnet blev Styrsö Nya Trafik AB.
Vid den här tidpunkt köpte företaget Pripp och Lyckholmhuvuddelen av aktierna i redar- och badverksamheten. Trafiknätet förlängdes 1926 från Donsö till Vrångö och ytterligare en brygga vid kustsjukhuset på Styrsö (nuvarande StyrsöSkäret) började trafikeras.
1934 gick rederiet i konkurs, återigen var skälet konkurrens. Ett dotterbolag till Pripp och Lyckholm, AB Långedrag, köpte både båtar och bryggor och hyrde sedan ut dem till det nybildade Styrsö Trafikaktiebolag.
Två av båtarna var ombyggda fiskebåtar som på grund av den skakiga resan kallades för ”stånkor” och det var dessa som uppehöll vintertrafiken. Dessa båtar var impopulära bland resenärerna och beslut togs att de skulle ersättas. Detta skedde 1936 och 1937 av motorbåtarna Disa och Vesta. (Disa skulle trafikera södra skärgården under resten av 1900-talet, hon ombyggdes 1977).
Förr ansågs konsten som given av Gud. Medan konsten ansågs gudomlig var författaren, musikern eller konstnären utlämnad till olika välgörare eller mecenaters godtycke för sin överlevnad. Idag antas den som utövar konst utnyttja sin inre röst, komma i kontakt med sina känslor, för att lyckas i skapandet. Himlakropparnas rörelser, änglarnas röster eller gudomlig nåd anses inte längre av majoritetssamhället ha med saken att göra.
Hur kulturlivet ska överleva och utvecklas är den moderna politiska dimensionen av frågan. Den hänger faktiskt ihop lite, påstår jag, med kulturens definition.
Idag finns ingen allmän objektiv bedömning av konst. I vår tid handlar det istället om individualitet och känslor. Känslostyrning innebär att om något känns bra – kör på, att konsumenten/väljaren har alltid rätt, att skönheten ligger i betraktarens öga. Vem som helst kan således avgöra vad som är konst.
År 1917 tog en viss Marcel Duchamp en pissoar, döpte den till ”Fontaine”, signerade den och ställde sedan ut den i en konsthall i New York.
Ett historiskt perspektiv kan möjligen intressera. Den medeltida människan hade inte förslösat sin dyrbara tid på nonsens utan avfärdat Duchamp som ett veritabelt pucko. Man kunde lätt avgöra skillnaden mellan konst och konstigt.
I vår tid ses Duchamp som en viktig milstolpe i konsthistoriens utveckling. Tilltaget skapade nämligen stor debatt: är pissoaren konst? För att göra historien kort: svaret på frågan blev att det ligger i betraktarens öga. Tycker du att något är konst så är det konst. Så sent som 2004 valdes pissoaren till 1900-talets mest inflytelserika konstverk.
Bild från Wikipedia
Jag är nu formellt utsedd till ledamot i Kultur och Fritidsnämnden. Jag ska naturligtvis följa min härliga företrädares linje men samtidigt kämpa lite extra för den del av kulturen som inte innebär idrott. Inte för att jag har något emot idrott utan för att jag tror på balans. Ett konserthus av rang, exempelvis, det vore väl något?
Trots att det inte alltid är lätt att avgöra var som är kultur är den viktig. Det är den som gör att vi förmår harvar på, står ut, inuti tillvarons stora, enfaldiga, ekorrhjul. Kultur är människans skönhet. Att få dra en lans för kulturen är vad jag en gång hoppades på inom politiken. Och nu är jag där. Lite läskigt känns det.
Vi far ibland vilse bland all individualitet. I skolan ska eleverna numera lära sig själva, och vad de själva vill, inom politiken är alla individualister. Opinionen svänger på ett ögonblick. Vi godtar och accepterar för att i nästa ögonblick förneka och förkasta. I en sådan värld kan Trump bli president. I en sådan värld försvinner paradoxalt nog individualiteten bakom rädslans förlamande slöja.
Nej, jag vet inte om jag håller med om tanken att allt är konst bara någon tycker det. Jag tror för min del att vi behöver vissa kollektiva ramar att förhålla oss till. Finns inte sådana blir var och ens inre, varje själ, något mycket viktigt. Finns inte den styrkan vänder vi oss nervöst till kollektivet, till andra.
Det hänger liksom ihop. Själen finner sin styrka och uttryckssätt genom den stora ogenomträngliga företeelse vi kallar kultur. Vad som är kultur är som sagt omöjligt att besvara. Men dess vikt för det goda samhället tror jag benhårt på.
Vem är egentligen jag att diskutera kultur? Visserligen vill jag, genom mitt politiska engagemang, se mig som något av en kulturens välgörare – men månne är jag blott en ambulerande pissoar i mänsklighetens tjänst. Men en ganska glad ambulerande pissoar i mänsklighetens tjänst – and that has made all the difference.
Jag hittade nyligen ett litet brev vars innehåll jag behåller för mig själv. Kanske kommer någon i en avlägsen framtid att läsa det som en historisk pusselbit till allt det lilla som i slutändan bidrar till det stora hela. De sista raderna kan jag dock dela med mig av:
Mamma sa att om något skulle hända så vill hon att du är en snäll pappa som du alltid varit och inte någon sur eller ledsen man
Modus vivendi är latin och betyder ungefär levnadssätt eller sätt att leva. Ibland kan uttrycket avse ett mer eller mindre tillfälligt sätt att hantera en komplicerad situation, ungefär som avses med det moderna uttrycket gilla läget. Ibland gäller det att hantera alla dessa saker som bara händer, saker utanför ens kontroll och som ibland får de mest märkliga konsekvenser.
Gurr är pseudonymen för tecknaren Rolf Gustavsson. Han stod inför ett internationellt genombrott när han plötsligt tragiskt avled i akut magsår 1962. Några av hans mer kända skämtteckningar var: ”Den fula flickan, om farbror följer med upp i skogen ska farbror få en pilsner” samt ”Miss Jumper – vänner reste bysten” (nedan).
Detta var ju på 50-talet, en god bit före metoo, och på många sätt ett annat universum. Vid denna tid var far student i Stockholm och besökte ofta restaurang Tennstopet. Det klassiska etablissemanget ligger idag passande nog på Dalagatan men på fars tid låg lokalerna på Vattugatan.
Far älskar än idag att gå dit. Gräddstuvad pytt och ”en liten jäkel” ska det vara, precis som i ungdomen. Skämtsamt grälade han med farbror Ingemar, salig i åminnelse, om Stopet vs Operakällaren.
Så kom det sig att far en gång bjöd Gurr, som inte hade några pengar, på en pilsner och som tack fick han en av teckningarna ritad på baksidan av en meny från (gamla) Stopet. Han har den uppsatt på väggen i glas och ram och berättar alltid historien med stolthet.
I glas och ram
Sannolikt är detta det mest värdefulla han äger. Kanske är det fel att han låtit dem sitta uppe, kanske ska man reagera. Det är vanskligt. Vad tycker du själv?
Jag och min bror går numera alltid till Stopet även vi. Senast i helgen. Deras råbiff, toppad med lite konjak, är bedårande. Med oss hade vi konstapel Säfström och överstelöjtnant Carlen. Det blev en bra kväll, synd bara att den tog slut. Nåja, det kommer flera.
bedårande
Det är numera samma ägare till Stopet som till Gyllene Freden. Där hamnade förövrigt barnens morfar med sällskap i handgemäng med Cornelis Wreesvijk 1962. Det glada studentgänget sjöng tydligen illa vilket störde trubaduren och ute på gatan efter stängning skulle det göras upp.
Tänk att veva med Cornelis. Dit, till Freden, ska jag gå nästa gång. Skaru me?
En viss Carin Ersdotter reste 1832 från Djura till Stockholm för att arbeta. Inget konstigt med det – det var länge vanligt att unga kullor kom till Stockholm för att arbeta ett par år innan de återvände hem för attbilda familj. Carin var trolovad hemma i Dalarna.
Hon arbetade med att sälja mjölk på Stortorget och detta kunde varit en av alla dessa helt ordinära händelser mitt i tiden. Men eftersom Carin var mycket vacker väckte hon uppmärksamhet så till den milda grad att hon flera gånger tvingades fly och gömma sig för folkmassor.
Ryktet om den storartade skönheten spred sig och Carin blev med tiden omtalad i hela Stockholm vilket berodde på att tidningarna vid den här tiden började bli stora och nådde många. Skriverierna ökade nyfikenheten och som vanligt lades bevisbördan på den utsatta. Slutligen kallades hon till polisen att förhöras om uppståndelsen kring henne. Den nystartade tidningen Aftonbladet rapporterade:
Carin befanns oskyldig och fick återwända till sina mjölkflaskor – ware det sagdt till de skönas lugnande – om än en och annan säges böra plikta för ful uppsyn är det dock ingen förment, att wara så wacker som möjligt.
Carin ”Vacker-Carin” Ersdotter blev helt enkelt viral – omskriven och avbildad även i utländsk press. Uppståndelsen ledde till att hon tvingades sluta sälja mjölk. Hon bjöds istället in för att beskådas i huvudstadens fina salonger.
1834 lämnade Carin Stockholm och dagen innan avresan bjöds hon till slottet och Karl XIV Johan och kronprins Oskar (I). Därefter eskorterades hon under stor pompa, bland annat av Dalarnas riksdagsman, till kajen. Hon lämnade Stockholm med ångbåt men från Västerås fick hon gå resten av vägen hem till Djura. Också i Västerås, där allmänheten gått man ur huse för att beskåda den vackra kullan när hon passerade, väckte hon stor uppståndelse.
Slottet bjöd inte in mig dagen innan min hemfärd
Väl hemma kunde Carin uppvisa tre så kallade vandelsintyg, som skulle bevisa att hon inte ägnat sig åt syndigt leverne, ett undertecknat av hennes arbetsgivare och ett annat undertecknat av trettiofyra framstående medlemmar ur Stockholms överklass.
Pressen slår numera inte enbart mot allmogen men den stavade bättre förr. FYI: på Stopet var han inte (men kanske på väg dit)
Det hjälpte inte. Skvaller och rykten om vad hon hade haft för sig i Stockholm hade nått fram före henne och hennes fästman ville inte längre veta av henne. År 1835 gifte hon sig istället med en annan och försvinner, sannolikt tacksam däröver, ur den stora historien.
Modus vivendi. Ödets nycker. Shit happens.
Man får hålla god min i elakt spel. Streta på trots magsår, cancer eller sexism. För det finns också stor skönhet i världen och det är det man får fokusera på. Kanske bygga en metaforisk gyllene bro inom sig mellan elände och det vackra för att på så sätt hitta ett sätt att leva.
För var återstår oss annars?
Allt är inte guld som glimmar a.k.a bridge over troubled waters
Är jag måhända en sur eller ledsen man? Nja, jag säger som Augustus: har jag inte spelat min roll väl i livets komedi? Pjäsen är slut – applådera!
Södra skärgården är känd under flera namn som exempelvis Älvaskären och Brännholmarna, området har också omväxlande hört till den svenska kronan och Danmark-Norge.
Öarna höjde sig över vattnet 9500 år f. v.t och gott om stenåldersfynd har gjorts. Vikingarna hade Brännö som marknadsplats under 900-talet. Den dansk-norska dominansen bröts under 1200-talet under de svenska försöken att nå havet i väster.
De första människorna kom hit omkring 4500 f.v.t. möjligen för att jaga gråsäl. År 1500 bodde det cirka 100 människor på öarna, år 1800 hade området 1000 innevånare och 1996 bodde cirka 5000 människor i södra skärgården. Man kan alltså tala om en förhållandevis långsam befolkningsökning och det är först de sista decennierna som man kan märka en större ökning.
Ett fynd som antyder hur länge det bott människor i södra skärgården är den oxe man hittade 1975 på S:t Förö. Fyndet innehöll även pilspetsar av flinta och fyndet visade sig vara cirka 4000 år gammalt.
Människorna i södra skärgården har främst ägnat sig åt traditionellt jordbruk och haft fisket som bisyssla. Namnet Älvaskären dyker som tidigare nämnts upp i de isländska sagorna.
Gränsen mot Danmark som drogs under 1200-talet gick strax norr om södra skärgården medan den norra skärgården (Bohuslän) inte införlivades med Sverige före 1658.
När öborna skulle ta sig in till staden under 1100-talet var man först givetvis tvungen att ordna med båtskjuts. Sedan hade man tre mil till den norska staden Kongahälla (en föregångare till nuvarande Kungälv) och sedan ytterligare fem mil till svenska Lödöse, en stad som ibland besöktes av hanseskepp. Från och med 1550-talet finns källor som visar att man åkte till fastlandet för kyrkobesök.
De stora sillfiskeperioderna har alltid medfört befolkningsökning och det var just under en sillperiod på 1500-talet den första kyrkan byggdes. Under en dansk räd 1563 brändes Frölunda kyrka som södra skärgården tillhörde varför man uppförde Styrisöö capell.
Skärgården befann sig ofta i krigszonen för de många stridigheter som utkämpades mellan Sverige och Danmark och den var i dansk ägo mellan 1611-1619 då den andra Älvsborgs lösen betalades.
Krig utbröt på nytt med Danmark men efter freden i Brömsebro 1645 blev Halland svenskt. 1648 köpte en holländsk officer som kämpat för Sverige Vrångö och den svenska fältmarskalken Lennart Torstensson införskaffade skattehemman på Styrsö och Köpstadsö.
Sjömansänkor som stod utan inkomst fick under privilegierade former driva krogrörelse på öarna (jämförelse kan här göras med Falu koppargruvas gruvarbetaränkor som också blev krogföreståndare som ersättning för den avlidne makens inkomst) och denna rörelse kom att blomma upp främst under de stora sillfiskeperioderna som inföll under 1500-talet och 1700-talet. Dessa etablissemang låg till grund för den hotell- och restaurangverksamhet som växte fram under det nya badmodet i skärgården under 1860-talet.
Alkoholen i skärgården har alltid varit en omtvistad fråga, inte bara under 1800-talet. Faktum är att fram till 1990-talet har många etablissemang som serverat alkohol i södra skärgården någon gång brunnit.
Vid sekelskiftet såg skärgården inte alls ut som idag med sin böljande grönska på stora delar av öarna. Under århundradens gång har en mer eller mindre systematisk avröjning skett av så väl danska som svenska kronan.
Eken var gott båtvirke och den var fridlyst för kronans räkning och trots att otillåten avröjning var belagt med stränga straff fällde öborna mycket ek för egen räkning. Vid sekelskiftet startades emellertid olika badgästföreningar vilka odlade olika projekt i skärgården, däribland träodlingar.
I slutet av 1700-talet växer sig sillfiskeindustrin sig stark men var ändå länge förhållandevis svag i södra skärgården i jämförelse med den norra. Man förlitade sig inte helt på sillfisket.
Det faktum att en stenkyrka byggs på Styrsö tolkas av Fhager som en isoleringsbrytning, man skulle inte lida andlig nöd på grund av storm eller krig. Kanske kan man tolka det precis tvärt om – att man vill isolera sig från fastlandet?
Det är framförallt de sydligaste öarna, Styrsö, Donsö och Vrångö som ägnat sig åt fiske medan Brännö och Köpstadsö traditionellt varit lotsöar. Den uppdelningen kan man se än i dag när företagsamheten är starkast på de södra öarna.
Styrsös storhetstid inföll från mitten av 1800-talet då förmögna göteborgare med ångslup åkte ut till ön för att bada. Både badhus och restauranger kom till. Verksamheten nådde sin kulmen vid förra sekelskiftet med besök av självaste kung Oscar II.
På det personliga planet kan anföras att min frus farfars farfars far, teaterdirektör Knut Oscar Tivander, en celebritet på sin tid, uppträdde på Styrsö Bratten i juli 1885. Kanske var mammas morfar Viktor Johansson, eller någon av hans föräldrar, som liten där och såg honom.
Mina döttrars morfars farfars farfar (på många sätt inte helt olik deras far. Förklara det den som kan).
Vid det andra världskrigets utbrott hade dock både förutsättningarna förändrats och vid krigsslutet var badverksamheten som den tidigare tett sig helt utdöd. Samtidigt med badverksamheten kommer också en persontrafikrörelse igång på allvar för första gången.
Under 1960-talet tunnades sillfisket ut och länderna runt Nordsjön utvidgade sina territorialgränser vilket begränsar det svenska fisket i väster.
1974 införlivades södra skärgården med Göteborgs kommun men innan så skedde ordnades så att alla bebodda öar fick rinnande vatten och alla vägar asfalterades. Man byggde även bro mellan Styrsö och Donsö.
1980-talet handlade mycket om att bygga upp ett fungerande socialt skyddsnät tillgängligt på plats i skärgården.
Jag har letat i gömmorna och hittat en liten sak från ett gästspel vid historiska institutionen, Stockholms universitet. Jag tänkte det kunde vara aktuellt när nu Dalregementet återkommer. Sålunda presenteras härmed:
LEKSANDS KOMPANI VID DALREGEMENTET PERIODEN 1800-1830.REKRYTERING, TJÄNST OCH AVGÅNG.
Detta är en uppsats som behandlar de första 30 åren under 1800-talet för Leksands kompani vid Dalregementet. Det var en händelserik period både i Sverige och resten av Europa.
1805 drogs Sverige med i koalitionen mot Napoleon på Englands, Rysslands och Österrikes sida. 1807 utbröt även krig i Pommern.
Den svenske monarken Gustaf IV Adolfs avsky mot Napoleon drog också in Sverige i krig mot Danmark och Ryssland 1808-1809. Ryssland var tidigare varit Sveriges bundsförvant men hade bytt sida.
1813 bröt kriget ut igen och den här gången ville man ersätta förlusten av Finland genom att annektera Norge. Kriget 1814 gällde att tvinga Norge att underkasta sig den så kallade kieltraktaten som fastslog att Norge i praktiken styrdes från Stockholm.
Detta var en tid då förändringar började komma för det svenska militärväsendet. Det gamla Indelningsverket började närma sig sitt slut och ersättas av allmän värnplikt även större krav kom att ställas på officerare (exempelvis räckte det inte längre att vara av adlig börd som enda merit).
Jag har granskat 1:a majorens (Leksands) kompani under 1800-talets tre första decennier och utgår från följande:
Hur många indelta soldater fanns det i kompaniet?
Vilka namn hade rotarna, går det att fastställa i vilka byar de låg?
Fanns det bara människor från Leksand i kompaniet?
Hur såg kompaniet ut vid undersökningens början, mitt och slut?
Soldaternas ålder, civilstånd och medellängd?
Hur många avgick respektive rekryterades?
Vilka var skälen till avgångarna?
Hur länge hade de tjänstgjort?
Kan man se någon påverkan av krigen?
Hur hög var läskunnigheten?
Hur populärt var det med namnbyte?
Jag har studerat de mönstrings, kassations och generalmönsterrullor som finns på krigsarkivet för perioden. I övrigt har jag använt allmänna historieverk av Schenström, Pihlström, samt Armborstet årgångarna 1954 och 1961. Alla data, siffror och tabeller i uppsatsen gäller enbart Leksands kompani och inte hela regementet.
Något om Dalregementets allmänna historia 1800-1830.
År 1800 fick Dalregementet en ny chef i översten och friherren Gustaf Gyllengranat. Han hade tidigare tjänstgjort som chef för Västerbottens regemente.
1801 bestäms att att alla korpraler och spel ska anlägga mustascher och år 1802 kommer det en helt ny uniform: för öfrigt haglade det af bestämmelser rörande olika uniformspersedlars bärande, hattarnas sättande på sned…
1804 avled Gyllengranat och ersattes av friherre Ture Gustaf Cederström. Denne man omnämns ha en gedigen militär bakgrund. Han började sin karriär 1781 som sergeant utan lön vid Svea livgarde. Han var även hovmarskalk och ledamot av krigskollegium.
Under fredsåren innan 1807 är det mest persedel- och utseende förändringar som inträffar. 1805 avskaffas frisyren (!) och kompanimärken ska bäras i hattarna. För Leksands kompani är hatten blå.
1806 organiseras fältläkarkåren om. Det ska från det året finnas en fältläkare samt ytterligare två underordnade honom vid bataljonen. 1806 bildas även jägarkåren (för strid i spridd ordning) och ersätter de gamla grenadjärerna.
1807 utbryter krig i Pommern. En dalbataljon deltar…i detta oskickligt förda krig. Man lyckas förhandla till sig fritt återtåg av fransmännen och av 600 man återstår 457 vid återkomsten till Rommehed.
Ryssland hade som tidigare nämnts gått över till Napoleon och danskarna hade mer eller mindre tvingats till den sidan på grund av engelsmännens press. Gustaf IV Adolfs hårda motstånd mot Napoleon gjorde således att Sverige 1808-1809 förde krig mot sina grannar.
Materialbrist och sjukdom spelade en stor roll i detta krig, trettio dalkarlar avled vid samma tillfälle i Böla och kriget avstannade mer eller mindre av sig självt på grund av dessa problem.
Oppositionen mot kungen ökar och under julvilan i Åmål 1808-1809 dras kompaniet in när en viss Adlersparre Anckarsvärd övertalar officerarna vid Dalregementet att marschera med dem mot Stockholm för att avsätta Gustaf IV Adolf.
I Stockholm får bataljonen nya kläder så att man med heder kunde paradera dels vid riksdagens öppnande…dels vis Carl XIII:s kröning.
Under åren 1810-1813 råder fred och Dalregementet stannar i hemorten med undantag för vissa arbetskommenderingar, främst gällde det arbetet med Göta kanal.
Det blir tillåtet för officerare att lämna sina tjänster under perioden och 1812 införs allmän värnplikt vilket vid den här tidpunkten innebär att rotarnas rekryteringsplikt i krig upphör.
1813 utbryter en allmän kamp mot Napoleons vacklande välde och det är även detta år som Dalregementet får sitt nuvarande namn: Nr 13 Kongl. Dalregementet. Under en kort period blir Carl Pontus Gahn av Colquhoun regementschef men ersätts samma år av Ridderstolpe.
1814 medverkar regementet tillsammans med Bohusläns regemente vid gränsen till Norge. Kriget gällde alltså att få Norge att underkasta sig Kieltraktaten. Efter att ha deltagit i strid hela sommaren återvänder Dalabataljonen hem den 13:e november 1814, de förluster man lidit var mest på grund av sjukdomar.
Wikipedia behöver uppdatera sig
Efter kriget indelas regementet i tre bataljoner och vissa löneregleringar samt indragningar av officerstjänster sker. 1819 börjar en underofficerskola växa fram på Karlborg, enligt 1819 års tjänstgöringsreglemente borde korpralen kunna läsa och skriva, och 1858 föreskrives examen i alla hans åligganden.
Tidigare hade regementschefen uttagit lämpliga ämnen bland bland manskapet till underofficerare. 1819 bestämdes att armens professorer efter hand ska försvinna, och vid Dalregementet avskedas efterhand 1820 tuktomästarna Gepå och Warnagel. 1820 ersätter C.A Lejionflycht Ridderstolpe som regementschef och kom att inneha posten till 1835.
Perioden 1816-1830 (och naturligtvis längre fram i tiden) präglades utvecklingen vid Dalregementet av organisatoriska förändringar. Officerarna avlönas inte längre av det kompani de tillhör, kompanierna byter namn, (Första majorens kompani blir Leksands kompani) och det är bara Livkompaniesom behåller sitt namn.
Sådana förändringar gjordes naturligtvis på fler regementen än Dalregementet …men till livkompaniets och till bygdenamnets klang lystrar än så gärna Dalregementets grånande soldat.
Det bör här nämnas att Schenström på sidan 53 i sin bok Kungl. Dalregementet under tiden 1815-1908 säger att Dalregementet tog sitt nuvarande namn 1816 medan Armborstet 1954 påstår att detta skedde 1813. Armborstet ges ut av kungl. Dalregementets kamratförening och på sidorna 5-20 skriver Hans Lundbergh en krönika över regementets historia 1800-1899. Möjligen numrerades vissa regementen om 1816 (dock ej Dalregementet) varpå Schenström dragit slutsatsen att det från detta år regementets nuvarande namn härrör.
En grundläggande frågeställning för arbetet är antagandet att en mentalitetsförändring skett i södra skärgården under undersökningsperioden och jag vill undersöka hur den sett ut och vad har framkallat den. Kan man, och i så fall när, urskilja en klar skiljelinje när skärgården blir en del av omvärlden från att ha varit en tämligen isolerad värld. Är sammanslagningen med Göteborgs kommun 1974 den skiljelinjen eller är detta bara ett konkret resultat på något som redan skett?
För att belysa detta vill jag försöka se skärgårdstrafiken ur Styrsöbolagets perspektiv, drivs bolaget enbart av kommersiella intressen eller känner man ansvar inför skärgårdens krav och behov? Har man funnit balansen mellan vinstintresset och allmännyttan? Om man har det, finns det risk för att dessa värden går förlorade vid en mentalitets – och strukturförändring?
Jag kommer också att titta på ämnesområdet ur skärgårdens perspektiv, vilka reaktioner och krav har förekommit under det förra seklet? Som tidigare nämnts finns det en ganska stor flora av reaktioner från allmänheten att tillgå i tidningsmaterialet och jag vill undersöka vad det var som fick dem att reagera samt när de reagerade. Sammanfaller de permanentboendes intressen med sommargästerna eller har dessa grupper olika intressen?
Ytterligare en viktig aspekt är de statliga skärgårdsutredningar som kom precis före och efter andra världskriget. Vad ansåg bolaget och allmänheten, statligt övertagande av transportfrågan som vid järnvägen eller skulle staten enbart bidra ekonomiskt? Skulle staten styra upp spelreglerna och komma med förbud mot så kallad illojal konkurrens?
Den södra skärgården ligger som tidigare nämnts i landskapet Västergötland och sträcker sig från Göta älvs mynning i norr till Vrångö i söder. Den norra skärgården tillhör landskapet Bohuslän. Till den södra skärgården tar man sig med Styrsöbolagets båtar från Saltholmen i Göteborg, men det finns periodvis möjlighet att färdas in till centrala Göteborg.
Den första ön är Asperö som har två bryggor där den mest trafikerade är den norra som ligger i asperösund. Asperö har cirka 440 innevånare och det finns både affär och post på ön. Fortsätter man med båten in i sundet kommer man till Brännö. Bryggan heter Rödsten och byggdes efter att sundet muddrats upp på 1920-talet vilket gav en förkortad restid in till Göteborg. Antalet innevånare har stadigt ökat från 240 1975 till 610 1996. Huvudleden på ön går via gamla bond- och lotsgårdar till den första bryggan som Styrsöbolaget angjorde: Husvik.
Stora Förö och Knarrholmen är öar som endast angörs sommartid. Det finns cirka 100 hus på Förö. Knarrholmen överlämnades som gåva från Johnssonfamiljen till Götaverkens arbetare 1940, idag är det Metall som låter sina medlemmar hyra hus på ön.
Köpstadsö ligger söder om Asperö och har cirka 120 bofasta innevånare. Ön var före 1920-talet hemmahamn för ett antal segelskutor men är i dag en ren pendlar- respektive ö för sommarboende.
Styrsö med huvudbryggan Bratten kan sägas vara södra skärgårdens knytpunkt. Härifrån har man närmast till alla samhällsfunktioner på ön, inklusive de på Donsö via broförbindelse. På Styrsö bor det cirka 1400 personer varav de flesta pendlar in till Göteborg. Det finns dock en del arbeten på ön. Det finns åtta fiskebåtar, vårdhem och vårdcentral, grundskola, stadsdelsförvaltningen för hela södra skärgården finns på ön.
I och med it-samhällets frammarsch har det kommit nya möjligheter att jobba i sitt hem och det finns exempel på detta på Styrsö. Styrsöbolaget har hittills svarat för skolskjutsarna från alla öarna till Styrsö och för gymnasieeleverna in till Göteborg. På andra sidan ön ligger det ursprungliga fiskeläget Tången som också trafikeras av Styrsöbolaget. Som framgår har Styrsö de flesta samhällsinstitutionerna, man har två affärer, post, kyrka, några mindre restauranger och kiosker.
Morfar Ivar Isaksson, från Gullholmen, tillbringade hela sitt yrkesliv till havs. Han gifte sig med Astrid från Styrsö Tången. De byggde hus i Halsvik 1936-37. Dit längtar jag när dessa rader skrivs.
Fordonstrafik är förbjuden i hela skärgården, enbart så kallad nyttotrafik tillåts. Innevånarna använder sig av sina båtar, små elfordon (”golfbilar”) och trehjuliga flakmopeder.
På Donsö har fisket alltid spelat en stor roll och man har idag 14 trålare på ön. Småföretagandet har alltid varit stort, flera rederier med ett 20-tal tankfartyg hör hemma på Donsö (utan möjlighet att kunna angöra sin hemmahamn på grund av sin storlek!). Det bor drygt 1400 personer på ön varav de flesta pendlar till Göteborg. Donsö är även känd som ”den kristna ön”. Både Svenska kyrkan och frikyrkorörelsen finns representerade.
Kårholmen är precis som Knarrholmen ägd av en arbetarförening. På 1930-talet när de pampiga sommarvillornas tid var över köptes ön av föreningen Arbetare till havet och ett antal sportstugor byggdes. Ön trafikeras enbart sommartid. Längst i söder ligger Vrångö som skiljer sig något från de övriga öarna. Det bor cirka 380 personer på ön och fisket har alltid varit den viktigaste näringen, idag finns det sex fiskebåtar.
Det tar cirka en och en halv timme för en pendlare från Vrångö att via båt och spårvagn ta sig in till Göteborgs centrum enkel väg vilket innebär att dessa öbor har den längsta resvägen. Vrångö trafikerades överhuvudtaget inte före år 1926 och det skulle dröja ända in på 1970-talet innan pendling blev möjligt.
I dag råder en annan bild, speciellt under sommaren då många göteborgare vill ut till Vrångös sandstränder. Vargö är en ö som från början fungerade som något slags jordbruksservitut för tångenborna. Ön har inte någon större fast befolkning utan ön är idag naturreservat och utflyktsö.
Köpstadsö är den ö som förknippas med de isländska sagornas uppgifter om att det skulle ha förekommit marknader på Brännöarna som utgjorde samlingsnamnet på alla öarna, Brenneyiar. Namnet dyker upp i jordeboken från 1550-talet, andra forskare har emellertid hävdat att den rätta platsen för dessa marknader skulle vara Brännö.
Den isländska sagan Laxodoela berättar om den isländske hövdingen Höskuldr Dalakollssons besök på denna marknad. Han köpte där en vacker, stum, slavinna med vilken han sedermera fick en son. Vid ett tillfälle hörde dock Höskuldr henne tala med sonen och på anmodan berättade hon då att hon i själva verket var dotter till den irländske kungen Myrkiartan.
Höskuldr gav henne då en gård att bo och uppfostra deras son i. Sonen hette Olof Hoskuldsson och kom att gifta sig med en dotter till Egil Skallagrimsson, en av den isländska sagoskattens mest namnkunniga män.
Marknaden på Brännöarna var internationell men sjöfarten syns tyvärr inte i Ålborgs räkenskaper där man erlade hamnavgifter. Det går alltså inte att se vad dessa tidiga marknader betytt för sjöfarten och regionen. Öarna i Göteborgs skärgård syns i statistiken först på 1600-talet och på 1700-talet kom dessa öar att dominera sjöfarten och då främst Styrsö och Köpstadsö.
Hela Göteborgsområdet har varit karaktäriserat av svaga jordbruk som måste kompletteras med fiske och andra binäringar. Ville man av olika anledningar segla i lite större omfattning omgavs man genast av diverse regler och förordningar.
Den danske kungen Christian III förbjöd bönder att idka seglats 1540, under en tid när området var danskt, detta modifierades 1574 med att skeppen inte fick ha större köl än 12 alnar. På 1600-talet var skepparen tvungen att ansöka om certifikat vilket utfärdades av kommerskollegium, dock sysslade inte allmogen i Göteborgs- och Bohus län med sjöfart före 1872 då de fiskade i stället.
Södra skärgården har spelat en viktig roll i sjöfartens historia på västkusten. Den äldsta källan, Ålborgs räkenskaper 1560-75, anger 198 skeppare från södra skärgården. Om man antar att varje skeppare hade tillgång till ett fartyg och i medeltal en besättning om fem man kan man vara säker på att arbetslöshet inte var ett stort problem. Dock anges inte vilken typ av varutransporter det rörde sig om och inte heller mellan vilka orter. Inte heller omtalas någon ren persontrafik, det handlar alltid om handel med varor.
Sverige var inte unikt med bönder som hade fiske som binäring, även danska bönder ägnade sig åt detta. Båtbeståndet visar att Styrsö dominerar under 16- och 1700-talen men att förhållanden jämnas ut vid 1800-talets mitt. Under 1900-talet har Donsö övertagit denna ledande roll.
Nästa del fortsätter med ett historiskt perspektiv över människorna som levde på platsen.
Om jag somnat i oktober 2017 och vaknat upp samma månad tre år senare skulle jag till det yttre kunnat orientera mig i tillvaron, jag hade känt igen mig. Samtidigt hade uppvaknandet varit något fasansfullt, en mardröm. Det är de små, gradvisa förändringarna som sammantaget leder till stora skiften.
Hur klarar man, som liten enskild människa, det? Det viktiga är inte att leva utan att leva väl, som Sokrates sa.
Om en slumpvis utvald spanjor på samma vis somnat år 1000 och inte vaknat upp ur sin törnrosasömn förrän 500 år senare, precis när Columbus klev ombord på Sankta Maria, hade faktiskt också han känt igen sig hyfsat väl. Visst hade förändringar skett men i stora drag vore det samma värld som när vederbörande somnade in. Om istället Columbus somnat under en siesta i det han var övertygad om var Indien och inte vaknat förrän idag skulle däremot hans hjärna snart explodera i härdsmälta.
De senaste 500 åren har nämligen inneburit en fullständigt enorm utveckling.
Jorden hade år 1492 ungefär 500 miljoner innevånare medan planeten idag hyser över 7 miljarder. Folkmängden har på 500 år 14-faldigats, produktionen 240-faldigats, kaloriintaget per capita 115-faldigats. Få städer hade på 1500-talet fler än 100 000 innevånare. För Magellan tog det 1519 tre år att fullborda resan runt jorden (för expeditionen alltså, själv dog han under resan), Phileas Fogg fixade det på 1870-talet med nöd och näppe på 80 dagar (romanen var inte overklig) och idag kan vilken medelsvensson som helst göra resan på två dygn. Columbus upptäckte en ny värld 1492 och 1969 besökte vi månen, nästan alla sjukdomar var obotliga på 1500-talet, idag räknar vi otåligt dagarna tills det covid-vaccin alla vet ska komma äntligen är klart.
Det gäller kanske att vara uppmärksam på när förändringarna infaller för att isolera sig i det förgångna kan ställa till det i mötet med nuet. Jag var nyligen med far som skulle byta bank.
– Och så vill jag ha en handkassa, också. – eh, vad menar du? – Ja, pengar i börsen alltså. (Bankmannen tittar frågande på mig) – Har din pappa en aktieportfölj?
Ibland är dock förändringarna påtagliga. 33 miljoner barn är idag på flykt i världen. FN beräknar att 11 miljoner flickor i Afrika under pandemins sociala isolering blivit bortgifta eller gravida. Är man gift eller gravid får man inte längre gå i skolan.
Trettiotre.
Elva.
Miljoner.
Jag tänker ofta att vore det inte för Vildvittrorna skulle jag lämna allt för att bli volontär någonstans. Något vettigt någonstans i världen borde jag väl kunna utföra, filosoferar jag. Under tiden gör jag vad jag förmår, här och nu.
De små förändringarna. Jag kräver att eleverna ska slå på sin kamera under distansundervisningen. Är detta den nya kepskonflikten? Medan vissa morgontrötta ungdomar motvilligt lyder sedan de krupit så långt in i sina hoodies att de närmast påminner om kejsar Palpatine tar det längre tid för elever som bär slöja att slå på kameran.
Nu har det hänt! Förändringens tid är här! Jag har uppnått mina drömmars mål! Jag är numera att betrakta som kulturpolitiker. Ledamot i Kultur och fritidsnämnden, minsann.
Visserligen inte på det vis jag ville eftersom min upphöjelse beror på att underbara Titti, efter väl förrättat värv under fem (!) mandatperioder drar sig tillbaka. Och visserligen inte riktigt än eftersom det är fullmäktige som formellt utser mig. Men ändå – partiet nominerar mig till efterträdare.
Tycker måhända någon det blir för mycket av mig? Måste något göras? Dags för förändring? Engagera dig i så fall i Centerpartiet och rösta bort mig.
Eleverna har prov på Antiken. Epoken i sig har väl inte förändrat sig – men väl vår syn på den. Jag låter som inspiration Afrodite vaka över provet.
Det viktiga är inte att leva utan att leva väl, alltså. Med tanke på utvecklingen de senaste fem hundra åren är det antagligen rätt många som förvaltat sitt pund tämligen hyfsat. Samtidigt, hur löser vi covid-krisen? Jo, vi pumpar ut massor av stålar för att hålla det gamla klimatförstörande sättet att leva vid liv. Nå, jag har inget bättre förslag, jag nöjer mig med att konstatera att förändringen på ett eller annat sätt kommer. Långsam och ostoppbar.
Jag tänker alltså finns jag. Men det räcker inte, man måste också leva. Leva väl. Det är svårare nu än förr, det är det. Det vore lättare för den okände Törnrosa-spanjoren än för siesta-Columbus och svårast är det för mig. Men jag försöker, det gör jag.
Vad annat återstår att göra än att omfamna alla dessa små, olika, förändringar som med tiden kommer att bilda en ny, stor, vagt bekant, värld att orientera sig i?
Detta är den sista och avslutande delen om gruvdrängarnas buller i Falun juni 1743. Sist presenteras alla källor för alla 18 blogginlägg i ämnet. Tack för reaktioner, kommentarer, glada och uppmuntrande tillrop – det värmer.
För den intresserade kan nämnas att jag har mycket material från många timmar på olika arkiv så mer kommer framöver.
SAMMANFATTNING
Den yttre utlösande faktorn för bullret i Falun var upproret Stora Daldansen i kombination med svåra tider. Gruvdrängarna såg ett tillfälle att åstadkomma förändringar. Den inre orsaken, som är minst lika viktig, är det groende missnöje som växt sig allt starkare under 1743.
Det förekom inget organiserat samarbete mellan upprorsmännen i Daldansen och gruvdrängarna. De förra ställde sig lojalt på bergslagens sida så snart de fått sina krav uppfyllda.
De förekom inslag av uppvigling men inte mycket. Händelserna var ett utslag av allmän upphetsning och ryktesspridning.
Den enda ledargestalt man kan peka ut är Anders Lehus. I början uppmuntrade han gruvdrängarna men byter efter hand sida och försöker, möjligen drabbad av opportunistens fotfrossa, istället lugna situationen.
Cornettens Anders fungerade som informell ledare för de mest uppjagade gruvdrängarna (eller de som var mest missnöjda). Han tycks dock ha sina arbetskamraters förtroende eftersom han senare finns med och överlägger med både bergmästaren och upprorsmännen i Daldansen.
De mest aktiva drängarna fick hårda straff medan vaktarna klarade sig ganska lindrigt undan (Lehus fick som nämnts böta). Trots dessa stränga straff lyckades gruvdrängarna övertyga med sitt uppror. De fick så gott som alla behålla sina anställningar och vilkoren blev också något bättre på sikt även om det skulle dröja mycket länge innan de nådde samma nivåer som sommaren 1743.
herrligt i Dalarne
löfva sig salarne
och källarsvalarne
frusta sitt mjöd
JO Wallin
ÅTALSPUNKTERNA MOT CORNETTENS-ANDERS
Gruvdrängen Anders Hansson på Falun, Cornettens Anders kallad, har varit till förhör den 4:e, 5:e, 14:e, 26:e, 27:e och 31:a oktober 1743.
Har tagit illa opp herr Geschwornern Shultzes förmaning som han gjorde till gruvdrängarna på köpet den 8:e juni.
Påstått att herr Geschwornern aldrig skulle få komma tillbaka och bliva Geschworner.
Önskat få tillfälle att betala Marksheidern för det han varit obillig mot honom på köpet.
Kommit med flera överens på Elfströms krog den 9:e juni att gå på magasinet och höra vad de kunde uträtta på magasinet.
Varit på magasinet den 9:e juni eftermiddagen, och där stått främst vid farstubron.
Fört ordet för dem som påstått de deputerades avsättande.
Varit bland de mest bullersamma.
Ganska ovettig.
Fodrat ut herr Geschwornern
Sagt att han lovat plåga gruvdrängarna som Israels barn plågades av farao i Egypten.
Gått in i magasinsbyggnaden och sökt rådman Ersson och Geschwornern.
Varit så ond att han gråtit
Skrikigt så häftigt att Lind fått hand på munn på honom
Varit den enda orsaken att till att gruvdrängarna trängt sig in i rummen.
Sagt till Geschwornern “jag skall klippa till dig din släthåkan”.
Till jämte att han fått mutor och att han ej kunde gå till skift förrän han fått tala med rådman Ersson.
Sprungit neder åt magasinsbakgården och där sökt rådman Ersson.
Stått längst upp på nattstugetrappan och bjudit till att rycka opp nattstugedörren.
Varit upp till nattsugan.
Varit på magasinet så som anförare för Tallberg.
Haft agg till Geschwornern sedan han var bergsfogde i orten.
KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING
Otryckta källor
Riksarkivet (RA): Bergskollegium Advokatfiskalens arkiv, E II b 57
Tryckta källor:
Marx, K. “Kapitalet” 4:e uppl, Berlin 1981
Boethius, B, “Gruvornas, Hyttornas, och Hamrarnas folk” Stockholm 1951
Beckman, B, “Dalaupproret 1743” Göteborg 1930
Ericsson, B, “Bergsstaden Falun 1720-1769” Uppsala 1970
Dalarnas fornminnes- och hembyggdsförbund. “Femtusen man från Dalorten sprang”, Falun 1993
Kämpe, A. “Svenska Allmogens Frihetsstrider” Borås 1974
Litteratur;
Östberg, A. “Det gamla Falun” Falun 1967
Florén, A/ Rydén, G. “Arbete, hushåll och region” Uppsala 1974
Strax söder om Göta älvs mynning, i landskapet Västergötland, ligger Göteborgs södra skärgård. Platsen har länge varit bebodd och omnämns som handelsplats i de isländska sagorna men dyker inte upp i källorna före mitten på 1500-talet.
Tidigare kallades öarna Brännholmarna och namnet finns kvar i namnet på den kanske mest kända (antagligen tack vare en känd visa) (och det ska sägas: mest känd utanför själva skärgården) ön, Brännö. I dag är skärgården en del av Göteborgs kommun och har cirka 5000 innevånare.
Under de senaste 150 åren har trafiken till och från fastlandet varit en av områdets viktigaste frågor och trafiken har gradvis byggts ut i takt med att jordbruks- och fiskenäringarna minskat och skärgården därmed i högre grad blivit beroende av fastlandet.
Under dessa 150 år har mina förfäder levt sina liv på olika öar i området och bland annat spelat en aktiv roll i skärgårdstrafiken. Det är således med stort intresse jag gett mig in i detta arbete med dess många spännande frågor.
Göteborgs södra skärgård har inte, vad jag kunnat se, varit föremål för någon större historisk forskning, möjligen har platsen förekommit som bakgrund eller del av annan forskning som till exempel om lotsar eller pirater, eller kanske med forntidens människor som huvudämne.
Känsö karantänsstation är också en känd plats eftersom denna var inkörsporten till Sverige från väster. Göteborgs södra skärgård har även varit skådeplats för krigiska, politiska och ekonomiska uppgörelser mellan främst Sverige och Danmark.
Skärgårdstrafiken i området har heller inte varit föremål för forskning tidigare med undantag för vissa trafikutredningar av både nationell och lokal karaktär.
Jag har besökt Göteborgs stadsarkiv och AB Göteborg – Styrsö Skärgårdstrafiks arkiv (Styrsöbolaget). Styrsöbolagets arkiv är inte ett arkiv i egentlig mening utan består av pressklipp, pärmar och olika handlingar gällande bolaget. Arkivet är inte katalogiserat varför handlingar hämtade från detta arkiv helt enkelt kommer att benämnas SBA (Styrsöbolagets arkiv).
Styrsöbolagets dåvarande trafikchef, Gunnar Söderberg, har författat artiklar och PM om bolagets tonnage, öarna samt om bolagets historik av vilka några publicerats i Svensk Sjöfartstidning. Övriga återfinns i SBA. Viktigare verk jag använt mig av är Folke Danbratt och Natan Odenviks Styrsö socken samt A Sandklefs Allmogesjöfart på Sveriges västkust 1575 – 1850. Den första är en samhällshistorisk bok som diskuterar skärgårdens utveckling sett inifrån och den senare behandlar sjöfartens utveckling i ett vidare perspektiv.
Göran Bjelkendal och Göran Torin beskriver hela Göteborgs skärgård i Älvaskären – en bok om Göteborgs skärgård, alltså både norra och södra delen. Folkskolläraren Henry Fhager från Donsö har författat Historia för ökänd och okänd där han försöker lyfta in södra skärgården i ett större perspektiv.
På Göteborgs universitetsbibliotek studerade jag stadsbyggnadskontoret i Göteborgs utredning om var passagerarterminalen för skärgårdsbåtarna skulle förläggas. Detta är ett ämne som berört både öbor och göteborgare i över ett halvt sekel varför jag även diskuterar detta i uppsatsen.
Bland tillgänglig litteratur står även en stor del lekmannaalster att finna. Ett exempel på detta är Styrsö- forntidsbilder och nutidsliv författad av Otto Landelius. Denna bok är intressant därför att den är skriven av en badgäst på 1920-talet då ön fortfarande var en betydande badort och kan alltså ses som en kvarleva.
Tyngdpunkten i uppsatsen vilar helt klart på det digra tidningsmaterialet från undersökningsperioden. Dessa speglar både stadsmakternas, kommunens och menighetens och inte minst bolagets egen syn på skärgårdstrafikens utveckling och betydelse. Tidningsmaterialet speglar en hård konkurrerande verklighet för de olika bolagen men de visar också en aktiv och medveten skärgårdsbefolkning som inte räds att ta saken i egna händer vid missnöje med transportfrågan.
De tidningar jag undersökt är Morgonposten, Handelstidningen, Göteborgsposten, Göteborgstidningen och Göteborgstraktaten. Tyvärr framgår det inte alltid vilken av dessa tidningar som klippet är hämtat ifrån. Allt material finns dock samlat på Styrsöbolagets arkiv.
Jag har försökt plocka ut vissa händelser, eller spörsmål, som är återkommande över tid för att särskilt diskutera dem. När jag har granskat källmaterialet har jag upptäckt att namnet Styrsöbolagetförekommer som benämning på det största trafikbolaget oavsett vilket namn det haft. Trots att bolaget ombildats några gånger har det alltså kallats Styrsöbolaget trots att det nuvarande bolaget inte bildades förrän 1969.
Det är min förhoppning att kunna bidra med något i ämnet och att vid en fullständig studie till exempel kunna jämföra förhållandena vid Stockholms skärgård för att erhålla en större bild över skärgårdstrafikens utveckling i Sverige under det senaste decenniet. Tendensen är i dag att staten lämnar över transportansvaret till privata näringar för att i stället om möjligt satsa på olika arbetsmarknadsinsatser i skärgården. Därmed är cirkeln sluten och man kan faktiskt påstå att vi står ungefär där vi stod år 1900, åtminstone finns det klara beröringspunkter mellan de två sekelskiftena. Frågan är om skärgården kan överleva på samma villkor i dagens samhälle som för hundra år sedan?
På inrådan från professor Jan Lindegren valde jag att ha en mentalitetshistorisk utgångspunkt för min uppsats. Jag har använt mig av Att skriva historia av Le Goff och Nora (Mentaliteterna, en tvetydig historia) samt Res Publica 11 (Tema: Mentalitetshistoria). I en fullständig studie måste även ekonomisk-historisk teori tillkomma. Säkerligen skulle det också vara mycket intressant med ett genusperspektiv.
Le Goff citerar i inledningen av sin artikel Duby och säger att man måste utöka den ekonomiska historien med mentalitetens. Detta resonemang är både användbart och intressant för min uppsats som kommer att ses senare. Det är inte allt för långt ifrån sanningen att påstå att urbaniseringen i dag till vissa delar avstannat. Befolkningen ökar i Göteborgs södra skärgård och människor flyttar dit.
Dagens samhälle möjliggör också för människor att slippa pendla för att sköta ett arbete. Le Goff menar att nya samhällen uppstår på grund av människors förändrade attityder till arbete och pengar – en mentalitetsförändring. Kollektivets mentalitet har alltid satt press på statsmakterna (och kommunen) och i detta sammanhang är det skärgårdens speciella förutsättningar som styr.
Mentalitetshistorien befinner sig mitt i vardagen och eftersom transportfrågan är vital för skärgården blir det extra intressant att närma sig ämnesområdet ur den här vinkeln. Le Goff hävdar att massmedia är de främsta förmedlarna av gjutformar för mentalitetshistorien och de olika tidningar jag studerat vittnar också om starka sinnesstämningar och engagemang i skärgårdstrafiken.
Le Goff väcker också frågan när en mentalitet försvinner och en ny uppträder. Han menar att detta ligger nära beteenden och attityder som inte är beroende av sociala stridigheter. I dag står måhända Göteborgs södra skärgård inför en ny typ av samhälle där statsmakterna inte längre kan upprätthålla det gamla välfärdssamhället och garantera transportfrågan. Är alternativet att överlåta ansvaret på den privata näringen? Le Goff hävdar att mentaliteten är det som förändras sist, människan använder de maskiner hon skapat, samtidigt som hon bibehåller den mentalitet hon hade före dessa maskiner. Bilisterna har en ryttares ordförråd…
Peter Kemp redogör för olika franska mentalitetshistoriker i Res Publica 11. Ariés menar att utgångspunkten för mentalitetshistoria är folket som är underkastade makten eller befinner sig långt från maktens kärna, ekonomiska förhållanden griper in i människornas liv och påverkar mentaliteten men det är ändå människornas attityder till livet och inte ekonomiska eller politiska drivkrafter som är kärnan.
Även Duby menar att mentala fenomen är precis lika viktiga som ekonomiska eller politiska när ett samhälle utvecklas. Religionen är i dag förvisso påtaglig i Göteborgs södra skärgård men den har långt ifrån den monopolställning den hade under 1800-talet varför man på ett sätt kan säga att en grundläggande ideologisk stomme saknas men som kommer att ersättas av en annan, eller flera andra (som i samhället i övrigt).
Havet är fortfarande en inkomstkälla för vissa men en mycket liten del av befolkningen litar numera till havet för sitt levebröd och jordbruket är helt borta som betydelsefull inkomstkälla. Återstår att se om IT-revolutionen skulle kunna förändra samhället eller ersätta båttrafiken på något sätt. Om det skulle ske innebär detta en samhällsförändring som skiljer sig markant från situationen vid förra sekelskiftet.
Känsö karantänstation (Wikipedia)
Nästa del handlar mer konkret om skärgårdens historia.
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.