ghetto swingers

13 juli, 201823 april, 2020av adolphson

De har snurrat runt på nätet ett tag nu, filmklipp på människor som försöker föra samtal med nazister. Även om jag beundrar ambitionen resignerar jag. De bara ljuger och ljuger, nazisterna. Döva för all logisk, känslo- eller faktabaserad argumentation fortsätter de enkelspårigt rapa upp sin hatiska grundlagsskyddade rappakalja.

Det går inte längre, detta. Och vi sitter ju inne med facit – så varför tveka?

Efter påtryckningar från bland annat Sverige och Danmark fick Röda korset i juni 1944 tillstånd att besöka koncentrationslägret Theresienstadt. Möjligen berodde Sveriges engagemang på att Folke Bernadotte var högt uppsatt inom Röda korset, men det är jag inte helt säker på.

Det kanske låter konstigt att Nazityskland gick med på detta men Himmler visste vad han gjorde. Det vill säga – man ljög. Förberedelserna hade pågått länge och man var fullt beredd att iscensätta ett stort propagandanummer. Redan 1943 påbörjades en förvandling att göra Theresienstadt till ett mönsterläger att visa upp för omvärlden.

Baracker renoverades, parker och rabatter anlades, fångarna fick mer mat för att se välnärda ut, över 7500 personer flyttades till Auschwitz för att lägret inte skulle se så överbefolkat ut.

När inspektörerna väl kom möttes de av en idyll med iscensatta fotbollsmatcher, konserter till och med en kör bestående av judiska barn som sjöng för dem. Det förekom även jazzmusik (trots att jazz förbjudits av nazisterna eftersom den betraktades som degenererad form av musik) av bandet Ghetto Swingers. Man ersatte tyskan med jiddisch när man namngav olika gator och byggnader i lägret.

Samtidigt som besökarna från Röda korset var på plats påbördades arbetet med en propagandafilm där lägret cyniskt nog beskrevs som ”en kurort för judar”. Det var lägerfångar som fick arbeta med projektet på uppdrag av SS. Musiken till filmen kom bland annat från Ghetto Swingers.

I samma stund inspektörerna lämnade lägret föll Potemkinkulissen ihop fullständigt. Theresienstadt var nämligen inget annat än ett koncentrationsläger bland andra (även om det inte var ett förintelseläger för det hade varit svårt till och med för nazisterna att dölja). Judarna som arbetade med filmprojektet och medlemmarna i Ghetto Swingers – alla skickades de till Auschwitz för att mördas.

Endast 17 000 judar av 140 000 som skickades till Theresienstadt överlevde.

Vi måste förbjuda våldsbejakande extremism. Så enkelt är det. Och nu verkar iallafall något vara på gång. Detta kan vara regeringens viktigaste beslut under en i övrigt medioker mandatperiod där de viktigaste framgångarna uppnåtts av utrikesministern.

Detta kan bli något bestående – äntligen får Olof något att le åt där i sin himmel.

Även om det inte går att förbjuda bort nazismen innebär en lag att det blir lättare att lagföra de framträdande representanterna, det blir lättare för polisen att agera, svårare att få tillstånd med mera. Och det är så en demokrati måste jobba – vi måste mobilisera mot hatet och intoleransen.

Någras rättigheter kan aldrig stå över andras. Rättigheter måste kunna stå sida vid sida utan att slåss.

Fotnot:

Det finns gott om bilder och möjligen ljudklipp på nätet av Ghetto Swingers

Källor:

Rydell, Boktjuvarna

Relaterat:

Folke Bernadotte

Foto, Historia, Mat och dryck, Resor

bild 41 – öland etc

29 juni, 20181 juli, 2018av adolphson

Säsongens första semestertripp gick söderöver. En vit fläck på kartan för mig är Öland, den ön har jag länge velat besöka. Och nu skedde det.

På vägen återupplevde vi Söderköping och Trädgårdshotellet i Stegeborg som vi besökte också för sex år sedan. Men då var det Gotland som gällde. Denna gång Öland – i övrigt samma koncept.

Stegeborg är en betydelsefull historisk plats och här trivs jag. Johan III föddes och växte upp i den gamla 1200-talsborgen och ett avgörande slag i Sveriges sista (senaste) inbördeskrig (mellan Sigismund och hertig Karl) stod utanför dess murar.

Jag undrar om hertig Karl hade koll på frisyren under slaget. Men mer om det senare. Det är mest ruiner som återstår i Stegeborg men Hamnkrogen i kombination med vyn nedan gör att maten smakar extra fint.

Så bar det av ut över Sveriges längsta bro med öländska Mörbylånga som slutdestination. Här finns det utmärkta lilla ekohotellet Strandnära. Gott, fint och pittoreskt. Liksom hela ön, på något sätt. Öland känns som helhet ganska avstressat.

Världsarvet Södra Ölands odlingslandskap med Stora Allvaret är en självklarhet. Sedan när jag även en passion för landsändar varför båda fyrarna var ett måste. Den namnkunnige Långe Jan påstår sig vara Sveriges högsta fyr, minsann.

Det blir gärna historiska resmål när familjen rör på sig, så Vittrorna har kommit att acceptera (nåja) detta som en naturlig beståndsdel av våra resor. Karlevistenen innebar därför ett kort stopp. Hur förklarar man egentligen vad en runsten är? En tusen år gammal statusuppdatering?

Stenen är 130 centimeter hög och troligen transporterad från fastlandet. Den restes i slutet av 900-talet över en dansk hövding, Sibbe den gode/vise. Enligt inskriften har han blivit begravd här – antagligen av en slump då han möjligen plötsligt dog när han seglade förbi. Dotter 2 har många frågor. Varför dog han? Tja, man gjorde det på 1000-talet… bäst att styra över samtalet på runorna. Inskriften består av två delar:

Denna sten blev satt efter Sibbe [den] gode, Foldars son, men hans följe satte på ön [detta minnesmärke].

Dold ligger den som de största dåd följde, det visste de flesta, ‘stridernas Truds arbetare’ i denna hög. Ej skall en rättrådigare, kampstark ‘Vagn-Vidur’ på sjökonungens väldiga mark råda över land i Danmark.

Trud är namnet på en gudinna, och stridernas Truds arbetare betyder hövding. Vidur är ett av Odens namn, som här används om den döde, och den vagn man färdas på är skeppet. Vagn-Vidur tolkas som skeppshövding. Med Sjökonungens väldiga mark avses havet.

(Källa är olanningen.com/olands runstenar.)

Strax utanför Borgholm ligger Solliden. Man har ju slötittat på TV den 14:e juli genom åren och på impuls svängde vi in. Det var ändå kaffedags och rojalister har i allmänhet trevliga caféer.

Solliden byggdes som sommarnöje åt Gustaf V:s gemål, drottning Victoria, 1906. Alltså kungens farfars mor och kungen ärvde det när gamle V-gurra gick ur tiden 1950. Tydligen trivs också nuvarande kungafamiljen här och på den vägen är det.

Själv råkade jag i plötsligt bryderi eftersom jag hade för mig att Gustav VI Adolf var bror och inte son till V-gurra. Maleur.

PAPPA! HADE DU…FEL!!?

Nåja, ingen är felfri. Hur som helst intresserade jag mig mer för det gamla slottet strax bredvid – Borgholms slott. Dit åker vi nästa gång, tänker jag i all tysthet. Jag var iallafall den ende i familjen som hälsade på Victoria seniors minne.

Varför, funderar jag, är det så mysigt och trivsamt i Borgholm? För att det styrts av Centerpartiet sedan 16 år? Det bär sannolikhetens prägel. Man funderar förövrigt över att slå ihop kommunen med Mörbylånga i ett projekt kallat Ölands framtid.

En fin strand har de också, där i Borgholm. Men kanske upplevde ön en storhetstid på 80-talet när alla pressade sol i hetsig iver att uppnå chokladbrunhetens perfektion. Idag beter vi oss lite annorlunda på semestern, tycks det mig. Men misströsta inte, Öland, historien går i cykler.

Två små samhällen på resan norrut är Köpingsvik och Byxelkrok. Där kan man med fördel äta lunch. Och dricka juice.

Jag upplever öns norra ände som lite mer gemytlig än den södra. Vi gick inte upp i Långe Erik för entrén var 10 kronor dyrare än den i Långe Jan. Och, som jag påpekade för personalen, den fyren är ju längre så enligt vissa nationalekonomiska principer bör jag avstå…vad? Tycker ni inte att jag är någon glad fyr? Skämt åsido, barn måste lära sig pengars värde. Skämt åsido igen – familjen ville resa vidare.

För vi skulle besöka Trollskogen, och den var ju fin. Där finns bland andra magnifika träd en ek som är 900 år gammal.

900 år – och så får man inte klättra i den. Vad är poängen, pappa?

Så var det dags att lämna idyllen Öland för Kalmar med dess ståtliga slott. Denna välkända historiska plats visade sig vara mycket bra att ta med sig barn till. Man fick puckla på riddare, gå på prinsess/skattjakt-promenader och ta del av allehanda skådespel.

Och jag och barnens mor fick god tid att själva upptäcka slottet.

Jag tillbringade exempelvis en hel halvtimme att studera hertig Karls frisyr. Levde karln i en religiös filterbubbla? Eller gillade han helt enkelt inte sin skallighet? Kanske var han bara helt enkelt modemedveten?

Man hade en Leonardo-utställning på slottet, också. Nedan syns det sista universalgeniets förslag till dykardräkt. Jag kopplar dock ihop den med Star Wars på något sätt.

Efter slottet gick vi till ett ställe som visade Sveriges match på storbild. Alla lockades dock inte.

Vittrorna bestämde att vi för tredje gången skulle besöka Astrid Lindgrens värld. Där träffade vi traditionsenligt LH och Eva som följde sin tradition att fira bröllopsdag. Då, på deras bröllop, var jag toastmaster. Det var kul, det.

Vittrorna skulle se alla föreställningar, i värmen, så det blev en lång dag. Klart värt, som kidsen säger. Det är kvalitet på grejerna i Astrids värld.

Man kan inte beskylla mig för att vara snål, tycker jag, när jag i våffelkön citerade John Travolta och frågade om man hade sprit i våffelsmeten. Jag bara undrade, ju. I så fall vill vi inte ha, förklarade jag ursäktande för det förvånade våffelbiträdet. Det verkade vara det enda rimliga att säga för att hantera situationen, resonerade jag senare. Jodå, inföll barnens mor, du klarade det jättebra.

Produktionskostnaden är samma här som där

En annan gång det blev lite pinsamt var när dotter 2 i kön till varmkorven högt frågade sin mor om vad pappa menade när han sa att det är det här som är verklighetens Westworld.

Men hon, barnens mor alltså, kunde raskt ta över utlärandet. Hon har nämligen just läst den prisbelönta biografin om Ester Blenda Nordström. Som det visat sig har Astrid snott inte så lite av de mest kända händelserna i sina böcker från henne.

Kolla! Katla! MYCKET bättre än i filmen!

Dotter 2 har sedan vi lämnade Småland analyserat Bröderna Lejonhjärta in i minsta beståndsdel. Och det är långt hem därifrån. Nu är vi iallafall hemma igen, mätta på upplevelser.

Relaterade blogginlägg

Strokefrisyr och hundägarjävlar

Be(rg)tagen i Lokrume

EvaåLH

Demokrati och samhälle, Historia, Mat och dryck, Spännande människor

ben & jerry

15 juni, 2018av adolphson

IG Farben var en tysk kemi- och läkemedelskoncern. Företaget blev mellan världskrigen världens största inom sitt område. Efter andra världskriget splittrades koncernen i flera andra kända företag – det kan alltså sägas ha överlevt kriget.

För eftervärlden är IG Farben känt som företaget som tillverkade gasen som användes i koncentrationslägren. Det spelade generellt sett en viktig roll inom näringslivet i Nazityskland och var en av hörnstenarna i byggandet av den nya, moderna krigsmakten genom kapital, råvaror och arbetskraft.

Företaget begick krigsförbrytelser och efter andra världskriget genomfördes en särskild process under rättegångarna i Nürnberg då 23 före detta chefer ställdes inför rätta. De åtalades för förberedelse och genomförande av anfallskrig, erövring av andra länder, plundring, förslavning och mord.

Det var alltså företagsledare i ett av världens mest utvecklade länder det handlar om. De anklagades inte för att personligen begått dessa brott utan för att de varit med och planerat och finansierat bland annat annekteringen av Österrike och Tjeckoslovakien.

De anklagades också för att tillsammans med naziregimen ha upprättat den så kallade fyraårsplanen, en plan som skulle göra Tyskland redo för anfallskrig. Tysklands snabba avancemang och segrar, blitzkrieg, mot Polen, Benelux, Danmark, Norge och Sovjet möjliggjordes genom denna planering och samarbete.

Tolv av de åtalade dömdes till fängelse av varierande längd (1-8 år) för plundring och förslavning. Elva blev frikända. Av dem som dömts blev alla benådade och fria i förtid. Ingen behövde sitta längre än tre år i fängelse.

Oskar Schindler är känd för den stora allmänheten genom filmen Schindlers list (som grundar sig på romanen Schindlers Ark av Thomas Kineally). Han var en tysk industriman som räddade fler än 1 200 judar undan Förintelsen genom att anställa dem vid sin fabrik.

Han beskrivs i bok och film som en opportunist endast motiverad av att tjäna pengar men som med tiden utvecklar en stor osjälvisk hängivenhet för att rädda livet på de judiska arbetarna.

Jag vet inte om Schindler var en övertygad nazist som bytte sida eller en aningslös affärsman med växande medvetenhet och samvete. Han var iallafall medlem i NSDAP och även verksam i den nazistiska underrättelsetjänsten innan han blev företagsledare inom rustningsindustrin.

Schindler drev en emaljfabrik i Kraków, Polen, inte så långt i från Auschwitz, med 1 750 arbetare av vilka 1 000 var judar. Genom sitt kontaktnät lyckades han skydda sina judiska arbetare från att gå under i Förintelsen. Han jobbade intensivt för detta till krigsslutet vid vilket han gjort av med hela sin förmögenhet. Den hade till största del gått till mutor av nazistiska beslutsfattare.

För sina insatser förklarades Schindler efter kriget som Rättfärdig bland folken av den israeliska regeringen, en titel som förövrigt också förärades Raoul Wallenberg. Schindler begravdes på den katolska kyrkogården i Jerusalem, den ende medlem av nazistpartiet som hedrats på detta sätt.

Att glassbolaget Ben & Jerry uttalat sig positivt över beslutet att 9000 afghanska ungdomar ska få stanna i Sverige, trots att en majoritet av befolkningen inte gillar det, är egentligen inte konstigt.

Dels är det modigt och dels ligger det helt i linje med deras företagsidé och med deras grundares vision. Ben & Jerry vill inte tjäna pengar i en, som man ser det, värld man inte trivs i. Företaget har tidigare engagerat sig i Black lifes matter, Pride och medborgarrättsrörelsen USA.

Tänk om något av den andan genomsyrat IG Farben. Tänk om Schindler inte så till den milda grad drivits av den.

Envåldshärskare behöver lydiga ämbetsmän och ett formbart företagsklimat. Utan dessa ting går det inte att genomföra en diktatur, den kan inte fungera utan detta. Dess i egna ögon storslagna vision faller platt utan lojala statstjänstemän, jurister, läkare, lärare och affärsmän.

Vad man än arbetar med är det viktigt att hålla yrkesetiken högt. Blir du beordrad att göra något som strider mot samvetet – följ inte den ordern även om det innebär att du kanske måste byta, eller förlorar ditt, jobb.

Vad gäller företagsamheten vill de festa av oss ha företag som också bidrar till samhället, tänker jag, så alla ni som tycker Ben & Jerry gjorde fel får väl göra som SD-garnityret och bojkotta glassen och i stället lyssna på den före detta Boppers-sångaren.

Själv ska jag köpa ett stort paket av deras glass nästa gång jag handlar.

Källor:

Forum för levande historia

Svenska filminstitutet

Wikipedia

Benjerry.se

Relaterade blogginlägg

Den banala ondskan

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Politik, Språk

innocentius III

10 juni, 2018av adolphson

Innocentius är ett vanligt påvenamn. Ordet kommer från latinet och betyder utan skuld, ren, eller oskyldig. Det kan, intressant nog, också i våra dagar kopplas ihop med ordet naiv eller oskuldsfull vilket inte är samma sak som att vara oskyldig.

De första synonymerna utgår från moral och etik medan de sista tar sin utgångspunkt i lag och juridik. Moralen är mer evig än juridiken, skulle man kanske kunna säga, medan juridiken är mer jordnära och omedelbar.

Psykisk sjukdom, vanligen i historien omnämnt som vansinne, är präglat av sin aktuella tid. Även om människor i alla tider av olika skäl blivit eller ansetts vansinniga är de vanföreställningar eller psykiska sjukdomstillstånd vi ser idag ofta okända under medeltiden. Hur många söker idag hjälp för att de tror att de är gjorda av glas och går i tusen bitar om någon vidrör en? En inte ovanlig åkomma under medeltiden.

Rasism, eller rädsla för främlingar i största allmänhet, är inte synonymt med galenskap. Rasismen har varit med oss sedan dag ett, eller åtminstone sedan våra första stora moderna civilisationer.

Även om de flesta av oss, till och med rasisterna själva, idag inser att rasism inte är något bra så förekommer det. Jag tror inte det ökat eller minskat, jag tror det ständigt förekommer men att vissa stimuli gör att den ibland blir mer tydlig och offentlig.

År 1215 sammankallade påve Innocentius III ett av medeltidens viktigaste kyrkomöten. Det ska sägas, ett kyrkomöte är ingen lättviktare. De tar i allmänhet lång tid, ibland årtionden, och får stor påverkan på de olika kristna inriktningarna. I det här fallet, alltså innan reformationen, omfattade besluten hela den kristna världen.

Det man hade att besluta om år 1215 gällde ett tillägg till den kanoniska lagen, eller kanoniska rätten. Detta är en sorts kristen rättsordning som alla länder följde innan profana lagar började växa fram.

Dessa kyrkomöten har traditioner ända tillbaka till den ursprungliga kristendomen. Det första ägde rum i staden Nicaea, belägen i dagens Turkiet, år 325. Ledamöterna kom från hela det romerska riket i akt och mening att skapa en gemensam struktur för sin religion (för att slippa saker som when in Rome – do as the romans).

Den kanoniska lagen/rätten handlar också om hur den kristna världen ska se på dem som inte är kristna. Under mötet 1215 gällde frågan den judiska minoriteten. Det beslutades att judar skulle fråntas möjligheten att inneha offentliga ämbeten eftersom deras brott mot Jesus gjorde dem olämpliga att styra över kristna.

De ställdes inför ett dilemma. Det som är rasismens eviga problem. Hur vet man egentligen vem som är främling? Det syns ju inte alltid. Därför beslutades det på mötet att judar ska bära kläder som urskiljer dem från resten av befolkningen. Vid ett senare uppföljande möte beslutades att judar också ska bära ett särskilt märke på kläderna.

Det är från mötet 1215 man kan spåra nazisternas påfund 700 år senare att judar ska bära en gul stjärna. Och så där fortsätter det. Innocentius efterträdare fastslår att judar ska fråntas allt politiskt inflytande – eftersom de är dömda att leva i trädom intill domedagen.

Detta sätter fart på den medeltida antisemitismen. Under 1200-talet brändes Talmud och massor av andra judiska texter i Europa, under 1300-talet fick de skulden för digerdöden. Sedan kom 1800-talet och därefter nazismen.

Hur ser våra dagars fördomar ut? Hur ser vår tids lagar ut? Och hur ser vår tids vansinne ut? Och vem avgör skillnaden?

Rasismen idag handlar inte specifikt om judar (även om antisemitismen ökat, även i Sverige). Tja, uppfattningen att invandrare är kriminella, att vi INTE vill att vissa grupper ska bära distinkta kläder, att alla företagare är kriminella som fuskar med skatten, att alla män är sexistiska svin och att muslimer är terrorister.

Frågorna hopar sig. Ska ensamkommande afghanska barn få stanna i Sverige? Vem har rätt till medborgarskap? Vad innebär ett tillfälligt medborgarskap? Vem har egentligen rätt att leva var på planeten?

Jag läser i kommentarsfältet på Facebook till en artikel som meddelar att nu, efter riksdagens omröstning, får ett visst antal ensamkommande ungdomar stanna på sitt boende här i Falun och gå färdigt gymnasiet.

Jag läser, jag förfäras. Jag ser vanliga medborgare spy ur sig hat och galla. De hatar dessa ungdomar, tillskriver dem beteenden utan att träffat dem. De vet inte ens hur de ser ut. De hatar oss politiker som tagit besluten, fast de inte träffat (än mindre pratat med) oss heller. De hatar också de ytterst få som uttrycker sitt gillande, där i kommentarsfältet.

De är många, de som hatar, och de hörs. Det verkar inte vara den vanliga anonyma ägghuvud-trollsvansen det handlar om, nej, det är 50-årige Kurt, det är 65-åriga Agnes, 45-åriga Anna och 22-årige Peter.

Jag misströstar – är människorna verkligen rasister? I dagens Sverige är drygt 20% av den röstberättigade befolkningen rasister och många partier gör sitt yttersta för att hänga med i rasistsvängen.

Det finns inget som talar för att det inte alltid sett ut så i Sverige, tvärt om egentligen. Men nu är vi inne i ett av de ovan nämnda historiska stimuli-perioder.

Håller någon inte med? Det är bara att se hur debatten förändrat sig kring vissa exempel. Ta Tillfälliga Uppehållstillstånd eller ensamkommande flyktingbarn eller varför inte den rödgröna regeringens flyktingpolitik. Ingen hade 2006 kunnat argumentera och överleva politiskt för Tillfälliga flyktingtillstånd eller att stänga gränsen.

Jag misströstar. För mig är rasismen idag som ondskan i filmen Det Femte Elementet – ju mer man skjuter på den desto större blir den. Man kan bara besegra den genom dess yttersta motpol – kärleken.

Jag misströstar, som sagt. Det går snart inte att ta en debatt någonstans utan att bemötas av hat och hån. Det enda man som politiker kan göra är att tala om vad man själv står för och i förekommande fall acceptera nederlaget.

Men det klart, vi vet ju inte med säkerhet hur det går i valet. Kanske vänder det, kanske vinner humanismen åter terräng.

Är jag oskuldsfull? Naiv? Skyldig? Kanske vansinnig? Döm mig gärna – men mitt samvete är rent. Annars skulle jag inte kunna kandidera till politiskt uppdrag.

Källor:

Rydell: Boktjuvarna

Håkansson: Vid tidens ände

Wikipedia

Falun/Dalarna, Foto, Historia, Resor, Skola

bild 36 – en historisk promenad

2 juni, 20186 november, 2023av adolphson

Jag brukar, så här i slutet av läsåret, genomföra en lokalhistorisk promenad tillsammans med mina elever. En av poängerna med historia är att på olika sätt kunna orientera sig i tillvaron. Stora Torget är en utmärkt plats att utgå från, för en lokalhistorisk lektion.

Stora Torget i Falun är ett klassiskt renässanstorg, låt vara från den barocka epoken men allt kom ju lite senare till norden. Antiken kom överhuvudtaget inte varför det blir lite svårt att förhålla sig till renässansen. Renässans betyder pånyttfödelse och de som uppfann termen var några italienska städer som på 1400-talet tyckte sig ha återuppväckt antikens förlorade ideal. Nu är skiten över, tänkte de. Så som människan i alla tider ofta tänkt. Vår hoppfullhet tycks vara svår att ta ifrån oss.

Torget, agora och forum, spelade en viktig roll i de antika civilisationerna och företeelsen levde vidare in i renässansen. Vid torget samlades människorna för att handla, organisera sig, döma i tvister och rösta. Där fanns den politiska, ekonomiska och religiösa makten. Det var på torget staten och människorna möttes.

Namnet Falun kommer av ordet Fala som betyder handelsplats. (Jo, det finns lite andra förklaringar också, jag vet). Det har antagits att området sedan länge, kanske så långt tillbaka som 700-talet, varit en sådan plats. Med tiden relegerades handeln – människor fick inte fritt köpa och sälja varor hemma på gården eller i byarna utan var tvungna att bedriva kommers i städer, falor eller köpingar. Det moderna Falun växer fram i mitten av 1600-talet ungefär samtidigt som gruvan upplever sin storhetstid. Falu gruva kan förövrigt varit en av de största industriella arbetsplatserna i världen vid tidpunkten, den ekonomiska ryggraden i stormaktstidens Sverige.

1641 får Falun stadsprivilegier och en ny, modern stadsplan antas 1646. Det är vid denna tid Stora Torget anläggs samtidigt som rådhuset och Kristine kyrka. Torget fungerade under sina första 20 år om uppställningsplats för byggmaterial. Från början var det tänkt att stadens samtliga tillfartsvägar skulle sammanstråla vid torget, närmare bestämt vid den så kallade nollstenen. Om jag förstått saken rätt står den lilla vita stenen fortfarande i hörnet Åsgatan-Svärdsjögatan. Innan torget anlades var där betesmark som sträckte sig ner mot det sanka området kring Faluån. Därav ett av torgets många namn: Bondetorget. Det kallades också Nya torget och Rombotorget. Det senare namnet syftade på att människor från Rombolanden (odefinierade platser söder om Dalarna, sörlänningar helt enkelt) hänvisades hit för att sälja sina varor. Enligt logikens principer förstår vi då att Hälsingtorget var platsen för de kringresande försäljare som kom norrifrån, särskilt från Hälsingland. Jag kan därmed tänka mig att det var på Hälsingberg och i Hälsinggården de fick bo under sin vistelse i Falun. Det vore kul att fördjupa sig lite i Faluns relation till Hälsingland, givet att tre platser namngivits härav. Stora Torget var också sommaren 1743 skådeplats för dramatiska händelser under Sveriges sista bondeuppror, Stora Daldansen. Värt att notera är också att det var här offentliga straff och avrättningar verkställdes innan verksamheten flyttades till Galgberget.

Jag står mitt på torget och tittar på rådhuset. Hela byggnaden andas kunglig myndighet med riksvapnet och sina kronformade ankarslutar. Att rådhuset och Kristine kyrka överhuvudtaget tillkom berodde på drottning Kristinas nåd men hängde också ihop med att staden fick lova att bygga en rejäl kyrka om stadsprivilegier skulle beviljas. Bygget av rådhuset startade 1643 vid det nya torgets norra sida då kronan (landshövdingeämbetet) behövde ett sädesmagasin. Men staden behövde även ett nytt rådhus. Drottningen skänkte därför tomten, magasinsbygget och material för att staden skulle få ”ett skönt rådhus av sten”. Falun expanderade som sagt kraftigt och rådhuset blev snabbt otillräckligt. Man byggde i mitten av 1600-talet på en våning och sitt nuvarande utseende fick huset 1749 efter att ha förlängts i båda ändar. Efter de förödande bränderna 1761, då två tredjedelar av staden förstördes, återstod endast två byggnader i centrum – nämligen de som var byggda av sten. Kristine kyrka och rådhuset.

Som nyutnämnd vigselförrättare och som stolt innehavare av plats nummer 3 på Centerpartiets kommunlista tänker jag att jag möjligen kommer att vistas mer härinne än hittills (som är aldrig).

Redan från början fanns en restaurang, Stadskällaren, och med tiden utökades verksamheten med ett stadshotell. Ett sådant byggdes på tomten bakom själva rådhuset och invigdes 1879. Hotellet gästades förövrigt av familjen Bin Laden 1969. I byggnaden (inte originalet) finns idag studentkåren.

Jag vrider på huvudet och betraktar istället Kristine kyrka. Det är en av de få kyrkor jag har en personlig relation till (de övriga är Kopparbergs kyrka, Styrsö kyrka och Hallens kyrka). Detta är min kyrka. I den har jag sjungit körsång sedan barnsben och det var här vi hade begravningsgudstjänsterna för min mor och senare för min syster.

På grund av att staden växte så kraftigt i mitten på 1600-talet behövde den organisera sig bättre. Med sina 6000 innevånare var Falun rikets andra stad och den 300 år gamla Kopparbergs kyrka ansågs otillräcklig. Kopparbergs kyrka var avsedd för gruvfolket och de omkringliggande socknarna medan den nya kyrkan blev överhetens (främst borgerskapets och bergsmännens) kyrka. Det var väl därför jag själv döptes i Kopparbergs kyrka 1971 kan jag tänka, förutom att vi inte på något sätt tillhörde överheten så bodde mina föräldrar i Hälsinggården när jag slog upp mina egna saligt himmelsblå och ännu oförstörda ögon för första gången. Under 1900-talet kom de sociala graderingarna härvidlag att byta plats och i folkmun benämndes Kopparbergs kyrka under min barndom ibland för pälskragarnas kyrka. Mor trivdes bäst i Kristine hos ”fader Ralf” och Mats Åberg.

Idag tillbringar min yngsta dotter mycket tid i Kopparbers kyrka genom sin körsång under engagerade Anna Kjellins fasta ledning. Jag har till och med ätit pizza, haft fredagsmys och sovit över i koret. Visserligen på körläger men det var nog tur att mormor aldrig fick uppleva det. Släkten följa inte alltid helt exakt släktens gång, som tur är. Det är hursomhelst veckans bästa tid när den stressade barnafadern under en timme på orgelläktaren mol allena kan låta tankarna löpa fritt.

Kristine kyrka uppfördes 1642-1660 (den invigdes 1655, något år efter att drottningen abdikerat, konverterat och flyttat till Rom) som en stormaktsmanifestation i barockstil, ett skrytbygge att symbolisera en stad i framgång. Idag bygger vi mest hopptorn. (Förlåt, jag kunde inte låta bli.) Jag har uppfattat att den speciella blå färgen i interiören, kallad dalablått, var en uppfinning av Carl Larsson och som så mycket annat här i stan inte oomstridd. Framför kyrkan står sedan 1919 den väldige Engelbrekt av Karl Hultström. Statyn har sin egen fascinerande historia vilken intresserad hittar en länk till nedan.

Bildresultat fÃ¶r kristine kyrka — Kristine kyrka med Engelbrekt framför

Vrider jag ytterligare på huvudet ser jag först Speakers Corner, en blinkning till såväl renässans som antiken och en lämplig plats att föreläsa ifrån (jag har förövrigt hållit tal till Storbritannien och hela dess folk vid originalet i London, även om ytterst få lyssnade). Mitt emot ligger Bergslagets magnifika huvudkontor. Det är inte mycket kvar här i trakten av den en gång så dominerande verksamheten och det som återstår styrs från Finland. Byggnaden symboliserar näringslivets närvaro och uppfördes på 1700-talet ursprungligen som sädesmagasin. Sin nuvarande utformning fick huset 1905 och är idag mest känt tack vare den vackra Bergslagssalongen innehållande porträttet på, som vissa ännu säger, gamle kungen.

Stora Kopparbergs (Bergslagets) huvudkontor

Till den ekonomiska makten räknas också bankerna. På motsatt sida, i korsningen Åsgatan-Kristinegatan, ligger det som först var Stora Kopparbergs Enskilda bank, sedermera Götabanken, och idag Nordea. Jag mins när jag som barn travade med mor till Götabanken – hon ville inte riktigt ge upp sitt västkustska arv. För henne var det lite som en västsvensk ambassad och hon hoppades alltid träffa någon att prata göteborgska med därinne. Men det gjorde hon givetvis aldrig. Detta är Faluns gamla bankkvarter. Strax nedanför ligger det som en gång var Riksbanken och följer jag Åsgatan förbi ett annat intressant hus, Hammars, (som jag här lämnar därhän), kommer jag till min favoritkrog: Banken Bar och Brasserie. Om jag säger att jag faktiskt arbetat där under den tid en vanlig drink var Galliano hot shot har jag väl gett en någorlunda tydlig historisk referens.

Tillbaka till Torget. Nästa byggnad är det storslagna Centralpalatset uppfört 1897 i jugendstil. Idag är huset mest känt som Selma Lagerlöfs bostad mellan 1902-1907 där hon skrev flera av sina verk, bland annat Nils Holgersson. Inför Gustav VI Adolfs Eriksgata 1953 hade smaken ändrats och huset strippades på all sin utsmyckning, ty detta tilldrog sig på den tiden då man inför en kungs besök kunde göra så.

Bildresultat fÃ¶r centralpalatset falun — Centralpalatset sett från kyrktornet

Under 1960-talet genomfördes den av många beklagade rivningsvågen i svenska städer. Byggnaderna efter Slaggatan, Stadshuset och affärer, tillkom efter det. Nåja, en stad måste ju fungera och utvecklas också. Sedan fortsätter promenaden till Fisktorget. Marken här var från början sank varför det dröjde till 1850-talet innan den blev ett torg i ordets rätta bemärkelse. Här bedrevs en livlig torghandel, inte minst fisk – åtminstone tre fiskaffärer har funnits här. Under hela 1900-talet har det bedrivits torghandel på Fisktorget innan den från 1977 hänvisades till Stora Torget. Står man på den här platsen och ser sig omkring ser man arkitektur från olika tider. Spruthuset, Polishuset, Näringslivets hus, husen efter Östra Hamngatan…. Mellan de bägge torgen låg biografen Röda Kvarn som ett monument över en tid när pornografi konsumerades mer offentligt. Röda Kvarn brann, har jag för mig, ner och återbyggdes inte. Kopplingen till det antika torget genom polisen, det numera rivna badhuset och biblioteket (både polis och bibliotek är grekiska ord) och demokratin är en intressant sak att diskutera med eleverna.

Promenaden fortsätter via selmastatyn (här gör vi ett kort stopp och jämför Selma med Engelbrekt. Monument säger ofta mer om den tid som reste det än om det den föreställer) till Dalarnas museum. Ett intressant avslut på just den här promenaden var att reflektera över historiska normer. Kristina har ibland utan vidare belägg beskyllts som homosexuell, Selma och miss Elkan levde i en offentligt homofobisk tid och hur var det egentligen med Karl XII? Museets normkritiska utställning av Elisabeth Ohlson Wallin var ett lämpligt avslut på en intressant lektion där jag själv också lärde mig mycket. Det är ett fantastiskt arbete, jag har.

Innan jag och eleverna skils åt dammar jag av det gamla falu-skämtet att vi parkerar strängt taget inte på Gamla posten-parkeringen utan på gamla Gamla posten-parkeringen. Det skrattades det inte åt den här gången heller.

Relaterade blogginlägg:

Källor och länkar:

Ahlberg: Färgstarka Falun

Åkerblom; Stora Torget har varit samlingsplatsen i Falun (Falu-Kuriren 1995)

Falun.se

Wikipedia

dt.se (Bin Laden på Sverigebesök)

Juniors mer nostalgiska falu-betraktelse

Elisabeth Ohlson Wallins hemsida

Banken Bar & Brasserie

Demokrati och samhälle, Film och TV, Historia, Jämställdhet, Livsåskådning, Politik

gilead

25 maj, 201822 juni, 2018av adolphson

Sent omsider har även jag börjat se den fantastiska TV-serien The Handmaid’s tale. Serien bygger på romanen med samma namn skriven av den ständigt nobelprisaktuella Margaret Atwood.

Serien utspelar sig i en dystopisk framtid där en totalitär och religiöst fanatisk regering styr landet Gilead (som är en geografisk plats i Bibeln och kommer av det hebreiska ordet vittnesbörd), det tidigare USA, och inbördeskrig råder. Det skrämmande är att det samhälle den skildrar inte ligger så långt bort från vår verklighet. Jag ska försöka förklara varför.

Det underliggande temat ärhur lätt det är att hamna i ett Gilead – det finns krafter idag, (inte bara IS) som strävar dithän. Och, inte att förglömma – vi har redan varit där.

Kvinnans ställning i antikens Aten låg inte så långt ifrån fiktionens Gilead.

Kvinnor fick ingen formell utbildning utöver det som krävdes för att sköta hem och hus. Små flickor fick mindre mat än sina bröder och efter puberteten förvisades de från familjen att leva ensam med någon släkting tills hon blev bortgift.

Kvinnan skulle bokstavligt talat synas så lite som möjligt i offentliga sammanhang och det vore mycket vanhedrande för hennes man att höra andra män utöver hennes släktingar tala om henne.

Kvinnans uppgift var att föda barn, det vill säga söner, att föra mannens släkt vidare.

Hon hade inte rätt att äga egendom och inget att säga till om inom den i övrigt hyllade demokratin. De enda kvinnor som på något sätt hade inflytande i samhällslivet var de så kallade hetärerna, en sorts lyxprostituerade, men deras inflytande var informellt och de blev aldrig socialt accepterade.

Detta har sin parallell i TV-serien. Men jag vill inte spoila.

Gilead har kanske en tydligare parallell i Nazityskland. Nazister har alltid förespråkat strikta (förtryckande) könsroller. Hitler själv var mycket tydlig:

Ett fruntimmer som blandar sig i politiska saker är en styggelse.

I det nazistiska samhället var det offentliga livet mannens domän medan kvinnan förväntades hålla sig i hemmet och föda blonda, renrasiga barn.

Det märkliga är att denna politik faktiskt tilltalade de tyska kvinnorna. Iallafall om vi studerar valresultaten. I de sista valen innan Hitlers maktövertagande röstade lika många kvinnor som män på nazisterna. Det parti som var mest feministiskt, kommunisterna, hade den klart lägsta andelen kvinnliga väljare.

I Tredje Riket fanns många bisarra lagar så som förbud mot att kvinnor skulle spela fotboll, eller röka offentligt. Kvinnornas roll i nazismens rasistiska och homofoba samhällsvision var tydlig. Ändå röstade kvinnor (och män) på dem.

Vid makten stöttade den nazistiska staten barnfamiljerna och mödrarna (iallafall de av rätt ras) med bidrag, fritidsaktiviteter, speciella radioprogram, utbildningssatsningar, skattelättnader och subventionerade lån.

Den genomsnittlige tysken (som kvalade in i nazisternas människosyn) fick det alltså bättre.

Det instiftades också en särskild moderskapsmedalj i tre storlekar: brons (fem barn), silver (sex barn) och guld (sju barn). En sådan dekorerad moder behandlades med respekt. I TV-serien om Gilead beror politiken på att en stor del av mänskligheten blivit infertil, i Nazityskland ville man fylla territorierna med renrasiga tyskar.

Staten i Nazityskland genomförde också en rad andra antiliberala åtgärder: preventivmedel och aborter förbjöds. homosexualitet kriminaliserades och kvinnors möjligheter till både förvärvsarbete och högre studier försvårades.

De ledande kvinnorna i Nazityskland har ofta diskuterats. Den mest kända, Eva Braun, har beskrivits som bortskämd, elegant, charmerande, korkad och allmänt ointresserad av vad som skedde. Kanske går hon att se som ett typexempel på alla vanliga tyskar som 1933-45 gjorde sitt bästa för inte ifrågasätta utan istället enögt njuta av landets ökade levnadsstandard.

När någon ville uppmärksamma Eva Braun på någon konsekvens av regimens agerande brukade hon avbryta genom att sätta ett finger över sina läppar, som tecken på att hon inget ville veta.

En annan person i Tredje Riket är Gertrud Scholtz-Klink som gjorde en framgångsrik karriär genom att övertala andra kvinnor att inte ha en karriär. Hon angrep särskilt feminister och ”damer”: de första anklagades som själviska och naturvidriga, de andra vackra och onyttiga.

Både Scholtz-Klink, och förövrigt Magda Goebbels (modern i Tredje Rikets mönsterfamilj), har en välspelad parallell (av Yvonne Strahovski) i TV-seriens mrs Waterford.

Kanske ska vi ändå vara tacksamma över nazismens kvinnosyn. Flera historiker (som Peter Englund och Antony Beevor) har hävdat att den faktiskt var en av de faktorer som bidrog till att Tyskland förlorade det andra världskriget.

Storbritannien, USA och inte minst Sovjetunionen engagerade (utvecklingen började redan under första världskriget) kvinnorna i rustningsindustrin. Hitler vägrade i det längsta av ideologiska skäl att göra det samma. I Sovjet upptäckte man att det fanns gott om finmekaniska uppgifter som passade kvinnors händer betydligt bättre än män – med resultat att de ryska stridsvagnarna producerades i snabbare takt än de tyska. Detta var inte oväsentligt vid exempelvis Stalingrad.

Nedan följer ett utdrag ur SD:s ”jämställdhetspolitik”. (Ursäkta citationstecknen men jag tycker verkligen det är bisarrt att partiet använder den termen givet det som står under rubriken). Jag har inte tagit med hela programmet – det medges villigt. Det finns för intresserad att läsa i sin helhet på deras hemsida.

Djävulen bor i detaljerna, heter det ju, man måste också läsa det finstilta. Nedan diskuteras några av de detaljer jag fastnar för. Dessa förklarar varför jag har så infernaliskt svårt för det där partiet. Jag för min del ser tydliga paralleller till det jag beskrivit ovan.

Here goes:

Partiet för starka familjer

Vi värnar om familjen – På riktigt!

Familjen med sin omhändertagande, kulturförmedlande och fostrande roll är samhällets viktigaste och mest grundläggande gemenskap. Starka och trygga familjer är en nödvändig förutsättning för harmoniska samhällsförhållanden. Politikens uppgift är att stötta familjerna utan att inkräkta på deras handlingsfrihet, men också att skapa starka skyddsnät och rycka ut till barnens stöd i de fall då föräldrarna sviker sitt ansvar eller då familjen av någon orsak faller sönder. Den centrala utgångspunkten för Sverigedemokraternas familjepolitik är att barnens bästa skall beaktas i alla situationer inom familjepolitikens område.

Som liberal måste jag resa invändningar. Det är individen, inte familjen, som är samhällets grundläggande norm eller minsta beståndsdel. Om man inte vill eller kan vara medlem i en familj ska man inte tvingas till det.

Dessutom bör man diskutera SD:s definition av begreppet familj – något som jag strax återkommer till.

Det är Sverigedemokraternas övertygelse att kärnfamiljen är den samlevnadsform som har bäst grundförutsättningar att ge barnen en stabil och trygg uppväxtmiljö.

Varför det? Har ni belägg för det påståendet? Eller är det bara en åsikt i största allmänhet? Vad grundar ni ert ställningstagande på?

Som tidigare nämnts är det Sverigedemokraternas uppfattning att det existerar medfödda skillnader mellan de flesta män och de flesta kvinnor som går bortom det som kan observeras med blotta ögat. Vi är också av den uppfattningen att de manliga och kvinnliga egenskaperna i många fall kompletterar varandra och av bland annat den orsaken anser vi att alla barn bör ha rätt till både en mor och en far i sitt liv.

Varför ska ett politiskt parti ge sig in i den här typen av grumliga pseudovetenskapliga teorier? HBTQ kanske är minst lika bra som norm som den SD förespråkar. Men också detta ställningstagande från er bär totalitarismens prägel.

Det minst komplicerade, och därmed bästa för de flesta barn, är enligt vår bedömning att få växa upp med sina biologiska föräldrar som moders- och fadersgestalter. Barn som inte växer upp i en kärnfamilj skall ha rätt att umgås med båda sina biologiska föräldrar och i de fall detta inte är möjligt skall barnet i alla fall ha rätt att få information om vilka de biologiska föräldrarna är eller var.

Hur vet ni det? Har ni något stöd i exempelvis behavioristisk forskning? Det kan i själva verket lika gärna vara det mest komplicerade och därmed sämsta för de flesta barn. I många fall är det ni påstår dessutom omöjligt. Men om vi drar det här resonemanget till sin spets borde SD vara extremt positiva till anhöriginvandring.

I de fall ett barn har förlorat båda sina biologiska föräldrar bör barnet ha rätt till både en man och en kvinna som en ersättning för den far och den mor man har förlorat. Detta är orsaken till att vi motsätter oss statligt sanktionerad adoption för såväl ensamstående, som samkönade par och polyamorösa grupper. Undantaget från ovanstående princip är fall som gäller nära släktingar eller personer som barnet redan odlat en nära relation till.

Okej, nu börjar det bli riktigt läskigt. Nu är SD väldigt nära såväl antikens Aten, 1930-talets Berlin och fiktionens Gilead. Ni ser det själva va, SD?

Bortsett från att vi inte anser det vara förenligt med barnens bästa att låta samkönade par och polyamorösa grupper adoptera och inseminera samt att det bör vara upp till de religiösa församlingarna själva att avgöra huruvida vigselakten skall utsträckas till att gälla även andra än två människor av olika kön, så skall personer som tillhör någon av de sexuella minoriteterna ha samma rättigheter och skyldigheter som andra. Trakasserier och förföljelse av någon människa på basis av dennes sexuella läggning är förkastligt och skall bestraffas hårt.

Jaha – så samhället får diskriminera samkönade par och människor som inte tror på tvåsamheten som norm, men enskilda får inte göra det? Så motsägelsefullt. Och, återigen, varför vill SD diskriminera homosexuella? Varför vill ni förvägra vissa grupper i samhället rätten att skaffa barn? Hur vet ni att barnen inte får det bättre inom den livslånga, heterosexuella tvåsamheten? Den fallerar ju i 50% av fallen.

Frågorna är många, svaren få.

I den senaste större opinionsundersökning får M, KD och SD tillsammans 46 %. Lockas ytterligare ett parti till denna skara kan de bilda regering. Det är kanske i så fall L som ligger bäst till då det finns gott om liberaler som betecknar sig som höger.

Jag har mött många sådana inom det partiet och kanske kan man se det som att vänsterflygeln inom L besegrades när Birgitta Ohlson förlorade striden om partiledarposten mot Jan Björklund.

Och SD tuffar på som tåget. Det nya är att många kvinnor nu går till SD. Partiet är uppe och nosar på 20%. Det förvånar mig. Det skrämmer mig.

Du som överväger en röst på SD: läs deras partiprogram – studera särskilt jämställdhetspolitiken. Fundera över vad den leder till för samhälle på sikt. Ta aborträtten, exempelvis. SD vill flytta den fria aborträtten till vecka 12. Vilka följder får det?

Studera historiska exempel, exempelvis de som anges ovan.

Titta på TV-serien The Handmaid’s tale. Jag säger inte att det är SD som styr Gilead – men nog innebär varje röst på dem ett litet steg dithän. Det är iallafall vad jag tror.

Källor:

Carledge: Sparta

Peter Englunds hemsida

Beevoir: Stalingrad

Wikipedia

DN IPSOS

SD:s hemsida

Foto, Historia, Jämställdhet, Politik, Skola, Spännande människor

(maktens) kläder

11 maj, 201822 juni, 2021av adolphson

Kläder i allmänhet har alltid fascinerat mig och även maktens klädval är intressant. Partiledarnas slipsar diskuteras flitigt. Vad signalerar de? Varför har de valt just den färgen? Maktens klädval är aldrig slumpmässigt.

Margaret Thatcher uppmärksammandes på 1970- och 80-talen för sin stil som kallades ”power dressing”. Elaka tungor mende att det enda förutom kackerlackor som skulle överleva ett globalt kärnvapenkrig var hennes frisyr. Men detta var också (långt) före #metoo.

2015 gick cirka 150 av Thatchers tillhörigheter under klubban på auktionsbyrån Christie’s i London. Bland det som såldes fanns hennes bröllopsklänning, handväskor, skor och klänningar. Enligt Daily Mail drog försäljningen in minst 33 miljoner kronor. En röd väska ansågs särskilt intressant och såldes för 3 miljoner kronor. Man häpnar. Väskan har tydligen synts i klassiska bilder från hennes tid som Storbritanniens ledare vilket trissade upp priset.

Jag minns förövrigt en bild på Mona Sahlin och en väska. Det är ett jättekonstigt foto på landets ledande politiker inför valet 2010. Det blev stor uppståndelse då väskan kostade 6000 kr. Inte bra för en maktens (socialdemokratins) kvinna i Sverige, tydligen. Vad övrigas som förekommer på bilden kläder kostade diskuterades aldrig.

Kläder och accessoarer har alltid varit ett sätt att manifestera makt och status. Speciellt intressant blir klädvalet hos makthavare som en reflektion av respektive tids ideal. Modet har som bekant förändrats genom tiderna och det syns redan vid en jämförelse med Thatcher och faktiskt också med den ovan nämnda bilden på Mona och 2010-gänget.

En uppgift jag brukar ge eleverna i kulturhistoria går ut på att jämföra maktens kläder i olika tider, exempelvis solkungen Ludvig XIV av Frankrike (1638-1715) med någon aktuell ledare. Som utgångspunkt används “Porträtt av Ludvig XIV i kröningsdräkt” av Rigaud från 1701. Porträttet visar kungen i all sin prakt, han är centralt placerad i målningen och har kroppen i profil. Han möter betraktarens blick med ett neutralt och lite överlägset ansiktsuttryck och hela kompositionen ramas in med rejäla, röda tyger. Majestätet bär spetsskjorta med manschetter, krage, knäbyxor, strumpbyxor (tights), klackskor och en hermelinmantel. På manteln syns liljan broderad i guld – huset Bourbons släktvapen. På huvudet bär han en rejäl peruk och ansiktet är pudrat. Han bär dock inte kronan på huvudet (det behöver han inte – han är nämligen tillräckligt majestätisk ändå, viskar, eller ropar, Ludvig till oss från andra sidan duken), den är placerad snett bakom spiran vilka tillsammans med svärdet vid höften är symboler för makt. Manteln är förövrigt uppdragen för att svärdet (och vaderna) tydligt ska framträda.

Detta var Solkungens officiella skrytporträtt, världens mäktigaste härskare, mannen som myntade staten – det är jag. Utstyrseln ska understryka makten och härligheten. Hela målningen genomsyras av barockens svulstighet – allt för att manifestera storhet, rikedom och överflöd. Ludvig är som sagt pudrad. På en del håll är det ännu är status att ha en blek hy för att visa att man är rik och inte behöver arbeta utomhus. De rikas ansikten pudrades under 1600-talet vita för att verka ännu blekare än de var. Och möjligen för att dölja ärr från koppor och syfilis. Stort och svallande hår var modernt och stora peruker användes ofta, i synnerhet om man var skallig, vilket kungen var. En riktig karlakarl hade framträdande muskulösa vader, klackskor (för att vaderna tydligare skulle framträda) samt vida och knäkorta byxor. Korsett bars av både män och kvinnor.

Vissa tyger, färger och material signalerade högre status och det fanns lagar som reglerade vilka färger och material som fick bäras inom respektive stånd. Det var olagligt med hot om stränga straff att klä sig, bete sig eller äta utanför sitt stånd. Också spår av detta återfinns ännu här och där i världen. Exempel på material som hade hög status var spets, sammet och siden. Importen av dessa lyxvaror utgjorde en väsentlig del i ostindiefararnas vinstrika resor. (Riskkapital i ordets rätta bemärkelse, måhända). Färger som signalerade makt och rikedom var rött, lila, rosa och blått. Anledningen var att det var dyrt att färga tyger i klara färger varför en färgglad utstyrsel signalerade rikedom. I målningen av Ludvig står han alltså omgiven av röda tyger. Ledande statsmän och politiker har idag ofta röd slips. Den röda färgen har som nämnts genom historien varit en färg som signalerat makt och hög status (fortfarande går celebriteter och kungligheter ofta på “röda mattan”) och rött var den dyraste färgen att färga tyger i.

Ludvig har skäl att vilja signalera makt och rikedom. Under 1600-talet höll samhällssystemet (ståndssamhället) på att luckras upp och det blev viktigt för kungen (och adeln) att hävda sin position som enväldig härskare/ledande klass och visa var makten hörde hemma. I alla tider har grupper och individer som fått sin position hotad på olika sätt försökt stärka den genom mer eller mindre desperata åtgärder och kanske är det något av detta Ludvig tänker på när han betraktar oss. Försök inte! Han höjer sig över oss undersåtar, nästan som en gud, här står en monark så mäktig att ingen kan utmana honom.

Sällan har eliten varit så tråkigt och likartat klädd som idag. Kostymer varthän ögat når. Anledningen till att kostymen inledningsvis endast bars av överklassen berodde på att plagget var svårt att massproducera då alla mått var individuella. En kostym gick endast att få tag på hos en skräddare – något som bara eliten hade råd med. Även kvinnor i maktpositioner bär idag kostym, något Thatchers garderob får illustrera. Att tvärt emot Ludvig vara solbränd innebär idag att man har råd och tid att åka på semester.

Både Ludvig och USA:s president Donald Trump använder sina hårsvall på ett medvetet sätt. Ludvig lät tillverka peruker av exklusivt lejonhår för att dölja sin tilltagande skallighet och därmed förknippade ålderdom. Den amerikanske presidenten har mer hår än de flesta i hans ålder och få frisyrer är så omgärdade av rykten som hans. Grått hår och skallighet visar då som nu på låg status eftersom det är ett tecken på åldrande. Även om president Trump (vad jag vet) inte använder peruk så är hans frisyr en snackis. Ungdomlighet är något som i den västerländska kulturen är förknippat med status och möjligen har både Donald och Ludvig valt sina framträdande frisyrer för att visa ungdomlig virilitet.

Ungdom förknippas inte bara på hälsa utan signalerar också en ledare som kan sitta länge på tronen. De flesta presidenter vill sitta två mandatperioder och i Ludvigs fall är det ganska säkert att anta att han eftersträvade längre tid som landets ledare. Ett mäktigt hårsvall utan gråa inslag visar (en ung) person med kapacitet att leda/regera under en längre period. När Ludvig regerade var statens styrelse inget som angick majoriteten av befolkningen, eller gynnade den för den delen, och kanske används porträttet och bostaden Versailles för att distrahera innevånarna. Lite bröd och skådespel, typ. Fast utan bröd funkar det rätt dåligt, vilket Ludvigs sonson Ludvig 88 år senare skulle erfara den hårda vägen.

Dagens demokratiska ledare lever i stor utsträckning på hur väl de kommunicerar. Kanske klär man sig strikt och relativt färglöst för att inte distrahera folk från vad man faktiskt säger. En maktens kvinna kan i vår tid (möjligen) inte, vilket Mona Sahlin fick erfara, avvika från den (manliga) normen. Vad som ansetts manligt har dock skiftat genom historien. Under 1600-talet var ett par svällande vader en stark symbol för manlighet och erotik, och Ludvig framhäver sina i porträttet för att visa sig som den sensuelle och manlige härskare han ville framstå som. Ett annat sätt att framhäva manligheten är vapnet vid höften och i manteln av päls (pälsen kommer ju från ett fällt villebråd). Våld har alltid varit ett sätt att visa kraft och manlighet och Ludvig visar att han inte är rädd att bruka det. Att utnyttja de sociala strukturer som finns för att hävda sig är inte något nytt för 2000-talet. Kläder, dess färger och material, ska inte avfärdas endast som en utseendefixering, utan påverkar hur vi ser våra ledare samt vad vi känner för dessa.

Jag skrev nyligen lite skämtsamt om vikten av att inte bära shorts i offentliga miljöer på Facebook. Jag har fått rätt många kommentarer angående det inlägget. Att jag nästan ensam (Linus som kämpat vid min sida, ska sluta) håller traditionen på jobbet om fredagsslips vid liv kommenteras också då och då. Kläder engagerar. Här som där. Vill någon händelsevis analysera min slips?

32953084_10156077673195617_4926107422977687552_n

Demokrati och samhälle, Historia, Politik, Resor, Sång och musik, Skola

bildningsideal

19 april, 201819 oktober, 2023av adolphson

I det antika Grekland sågs det som en stor brist för den enskilde om vederbörande inte kunde spela ett instrument. Lite av det där, som kanske bättre benämns renässansideal, tar jag med mig in såväl min undervisning som mitt föräldraskap.

Jag uppmuntrar till utövande av både idrott och kultur när jag diskuterar studieteknik med mina elever, mina egna flickor får ägna sig åt musik, sång och drama liksom sport. Familjen reser en del i mån av resurser. Eller rättare, vi prioriterar resandet framför mycket annat.

Det är bra att resa. Det är viktigt att präglas av andra kulturer och människor och inte enbart röra sig inom det kända och invanda. Hade, för att ta ett internationellt exempel, amerikanerna haft bättre koll på Ukraina och innevånarna där hade de inför presidentvalet 2016 i bredare lager känt till att Ryssland gör sånt som landet nu i efterhand anklagas för – och kunnat vidta förebyggande åtgärder.

Ryssland manipulerar, destabiliserar och påverkar information, nyhetsflöden och val. Har du etablerade kontakter (via resor eller för all del nätet) är du bättre rustad för att hantera den typen av påverkan i din dator eller padda.

Resonemanget tar sin utgångspunkt i individen, fortsätter uti samhället, helheten, för att återvända till individen. Ty människan är alltings mått.

Hitler hade inte sett mycket av världen innan han blev diktator. Han såg väl inte så mycket av den därefter, heller.

Under kriget besökte han det erövrade Paris 1940 och Ukraina 1942-43, annars reste han vad jag vet inte mycket. Inte utöver de återkommande resorna till Obersalzberg i de bayerska alperna iallafall. Men där tillbringades mycket tid tillsammans med nazigarnityret.

De ledande nazistiska politikerna saknade förövrigt i stort sett högre utbildning. Det fascistiska idealet hyllade nämligen instinkt (ofta uttryckt i termer som ”folkviljan”) – inte bildning. Av de 50 ledande nazistiska politikerna hade enbart 10 examen från universitet. De flesta hade slutat efter ungefär 6 års skolgång.

Hitler föredrog medarbetare med enkel och outbildad bakgrund – han kände sig, enligt sin nära medarbetare Albert Speer, bäst till mods bland dessa. Hitler föredrog även att hans medarbetare hade olika svagheter – så som exempelvis Görings frossande livsföring eller Goebbels handikapp.

Österrikarna har inte i samma utsträckning som Tyskland gjort upp med sitt nazistiska förflutna. Idag sitter Frihetspartiet, FPÖ, ett parti som grundades av gamla nazister, i regeringsställning.

Jag vet inte hur man behandlar Förintelsen i den österrikiska skolan men det har nyligen uppmärksammats att flera ministrar varit, eller är, medlemmar i nationella och/eller högerextrema studentföreningar.

Det är klubbar där man fäktas, som bara öppna för män och där man i vissa fall sjunger sånger med antisemitiskt innehåll. Med lite estetisk skolning skulle kanske österrikarna komma åt just det problemet lite enklare, filosoferar jag.

Regeringen lägger fram ett förslag om ett obligatorisk estetiskt ämne i gymnasieskolan. Är det nödvändigt? Jag är kluven.

Å ena sidan är jag enligt ovan förda resonemang övertygad om nyttan med en grundläggande estetisk utbildning som en del av helheten. Jag tror på fullt allvar att grekerna hade rätt – en filosofisk och estetisk grund är på många sätt berikande för samhälle och individ.

Ty människan är ju alltings mått.

Å andra sidan – ska vi verkligen tvinga människor att ägna sig åt estetiska ämnen? Ja, kanske, vi tvingar dem ju att ha idrott. Det måste väl vara av folkhälsoskäl?

Jag antar att den grundläggande frågan blir: vad är egentligen samhällsnytta? Totalitära regimer har sin definition, den demokratiska värdegrunden likaså. Detta syns också i debatten. Jag märker att många av mina kollegor är rödgröna. Detta påverkar samtalsämnena i lunchrummet.

Kollegorna är ofta arga över att det fria skolvalet överhuvudtaget tillåts, de är indignerade över att vinst kommer från skatt och de ogillar att konkurrerande fria skolformer gör att söktrycket går ner i den sedan länge etablerade, kommunala varianten här i stan.

Det är synd att det blir så polariserat, tycker jag. Jag blir i dessa sammanhang lätt den självlysande fyrklövern, friskoleförespråkaren, borgarsvinet. Men jag tycker ju faktiskt att vi bör ha ett statligt huvudmannaskap för skolan och att vi bör se lite mer till samhällsnyttan när vi diskuterar utbildning. Men det kommer lätt bort i det uppskruvade debattläget.

Men att helt ta bort valmöjligheten enbart för att man inte gillar alternativet känns inte bra. Det skulle slå hårt mot många verksamheter och individer. Och människan är ju alltings mått.

(Vill någon veta mer om de kommunala estetiska utbildningarna i Falun? Fråga gärna undertecknad. Jag är visserligen part i målet – har jobbat här sedan hösten 1998. Tjugo år. Ändå vill jag hävda att de håller fantastisk hög klass och personalen likaså.

Om mina flickor är lika intresserade av musik och sång som idag kommer jag inte tveka att rekommendera dem Falu Gymnasiums Estetiska program.)

Känner du till Mordiska Notståndsrörelsen? Det är nazistiska musiker som slår ihjäl folk med noter. Just nu hänger de utanför skolor för att bevisa att de är smartare än en femteklassare. Helt i enlighet med det nazistiska idealet, alltså.

Nej, det gör du inte – för de finns inte. Musiker, sångare, skådespelare och konstnärer är nämligen sällan våldsamma. (Förlåt. Men man får skämta om nästan allt.)

På den seriösa sidan vill jag i all anspråkslöshet anföra att det är ett lagbrott att hänga på skolor utan rektors tillstånd. Men i anslutning till skolan, strax utanför (där man får röka)?

Nja, då gäller väl att man måste söka tillstånd hos polisen. Givet det senaste årets nazistiska demonstrationer så är väl risken påtaglig att de faktiskt får tillstånd. Och då har vi (ännu) ett problem.

Rent allmänt är en samhällstrend att skolor låser sina dörrar, inför kameraövervakning, passerkort och väktare. Vi lever i en tid när utbildning måste skyddas och bevakas. Vi lever i en arg tid, i en tid av fruktan – tycks det mig. Jag tror också det riskerar att bli kontraproduktivt – något jag inte avser utveckla här.

I stället vill jag påstå att mer kultur, estetik, på schemat är bra. I ett mer än lovligt tillstånd av dylanflum tänker jag att istället för att hata, hetsa och kameraövervaka kunde man kanske ta fram gitarren och lira lite.

För tänk om konstnärsakademin i Wien kunnat förmå sig att se åtminstone något begåvat i den unge konstnären Adolf Hitlers ansökningsprov. Perspektiven som öppnar sig är enorma – ty människan är alltings mått.

Det är tid för valplattformar, strategier och valslogans och sånt. Centerns är Framåt! Men jag funderar på om inte min personliga slogan ska bli

Borta med vinden

Just saying.

Källor:

Albert Speers memoarer

Relaterade blogginlägg

Musiken

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning

eken i buchenwald

12 april, 201823 juni, 2022av adolphson

Ibland, när jag blir allt för entusiastisk, för att inte säga energisk, kring kulturens betydelse i samhället och historien, händer det att eleverna frågar vad man ska med kultur till egentligen.

Istället för att halsstarrigt gå igång på kulturens vikt för såväl sinne som själ gillar jag att som svar på frågan berätta om den stora eken i koncentrationslägret Buchenwald.

Lägret ligger (eller säger man låg? Det går ju att besöka det än i dag) i närheten av Tysklands kulturella hjärta, Weimar. Trakten är särskilt knuten till nationalpoeten Goethe som verkade där. Men att vid namngivandet av det nya lägret koppla ihop dess verksamhet med traktens historia var lite väl magstarkt till och med för nazisterna.

Himmler, lika osmakligt utstuderad som nazisterna i allmänhet, döpte lägret till Buchenwald vilket betyder Bokskogen. Vid entrén anslogs ett citat med djupa rötter i den tyska litteraturhistorien – men som just i det här sammanhanget blir oerhört cyniskt:

Åt var och en sitt

Nazisterna gillade makaber dubbeltydighet. Mer känt är de lögnaktiga orden ovanför entrén till Auschwitz (”arbete ska göra er fria”).

Men lägret ligger faktiskt beläget mitt i en lövskog. Många kulturpersonligheter mördades här, upp emot 230 000 offer från hela Europa. Bland offren fanns politiska motståndare, intellektuella, funktionshindrade, judar, homosexuella, polacker, romer, frimurare, katoliker och kriminella.

Men det fanns också de som överlevde. Nobelpristagaren i litteratur Imre Kertez, exempelvis. Jag har läst hans bok Mannen utan öde som inte är självbiografisk men baserad på hans upplevelser under kriget. En på många sätt fantastisk bok.

Särskilt grym var lägervakten Martin Sommer som kallades ”Buchenwalds bödel”. Hans utstuderade tortyrmetoder var för mycket till och med för naziregimen. Han dömdes för sin brutalitet (och för korruption) att tjänstgöra på östfronten där han skadades svårt och fick amputera ett ben och en arm. Han satt först tio år som krigsfånge i Sovjet varefter han åter i Tyskland dömdes till livstids fängelse för krigsbrott. Han benådades 1971 och levde fram till sin död 1988 på ett vårdhem.

Bokskogen fick snart ett annat namn: ”Den sjungande skogen” på grund av offrens alla skrik. Det är sådant som får en att tvivla på mänskligheten.

När K. L. Buchenwald byggdes sparades ett träd mitt i lägret: en stor ek. Eken ifråga var speciell och kallades Goethes ek. Legenden visste att berätta att under just denna ek hade den firade nationalpoeten ofta suttit, kanske hade han till och med i grenverkets skugga skissat på några av sina litterära mästerverk. Symboliken i trädet tedde sig dock olika för lägrets bödlar respektive offer. Enligt legenden skulle nämligen det tyska riket bestå så länge eken gjorde så.

(Detta är en rätt spridd mytologisk uppfattning. Det sägs att det brittiska imperiet ska bestå så länge som korparna sitter på Towern – varför man vingklippt dem. Konungarnas träd i Minas Tirith, Sagan om Konungens återkomst, blommar inte förrän en rättmätig konung kommer åter till staden).

För nazisterna var trädet en länk till Tysklands stora kulturella förflutna. Nazisterna var faktiskt kulturintresserade, de producerade förvisso inte någon egen kultur däremot exploaterade de gladeligen redan befintlig. På så vis kan man anse nazismen som antiintellektuell. För fångarna som var uppvuxna i landet representerade eken ett annat, bättre Tyskland men för det stora flertalet stod den bara för det onda i hela den tyska kulturen. De höll sig vid liv genom hoppet att eken skulle gå under och därmed Tyskland.

Deras hopp väcktes efterhand eftersom eken faktiskt såg ut att falna och sakta dö. Inga inga löv kom, längre. Men trädet stod fortfarande. Varje dag spanades ivrigt efter nya dödsrunor i barken. Så kom vändpunkten. 1944 bombade allierat flyg fabriker anslutna till lägret och elden spred sig. Till sist stod flera byggnader i brand och även eken fattade eld. Fångarna bildade i släckningsarbetet en kedja med vattenhinkar.

Inte en enda vattenhink kastades på eken, vilken brann ner. Vittnen har i efterhand beskrivit att i fångarnas ansikten syntes hemliga leenden och triumf. Nu visste de att det fanns hopp, nu visste de att nazismen skulle krossas. De kunde ju själva se trädet brinna upp, de bevittnade hur det symboliska monstret tvingades på knä.

Dö, din fula best, du symbol för det tyska riket

Och Goethe? Ja, Himmler hade ju på sätt och vis förintat även honom. Men nog läses han fortfarande. Och nog älskas fortfarande Wagner. Av eken lär det emellertid endast återstå en stubbe försedd med en minnesplakett. Den vill jag besöka, någon gång.

Jag kan inte avgöra huruvida berättelsen för eleverna är övertygande om kulturens makt och vikt, men den illustrerar iallafall hur jag ser på saken.

Källor:

Rydell, Boktjuvarna (citatet återfinns på sidan 65)

Wikipedia

Demokrati och samhälle, Historia, Mat och dryck

cholordyne

2 april, 201830 mars, 2022av adolphson

Det blåser drogliberala vindar i världen. Mest uppmärksammat är frågan om att lrgaisera cannabis, vilket sker i bland annat vissa amerikanska delstater.

Det är en vansklig fråga, det där. Å ena sidan har vi det etiska problemet (om individen inte skadar någon annan än sig själv är det då samhällets problem, (kort sammanfattat i formuleringen är knarkarens lycka sämre än andras eller frågan varför missbrukare sällan åker pulka?) Sedan har vi det samhälleliga problemet med bruk kontra missbruk respektive de sociala och kriminella baksidor droger ofrånkomligen för med sig.

Till sist frågan om medicinetiskt bruk. Är vi villiga att acceptera studier och rapporter som kan påvisa att cannabis har medicinsk effekt? Eller, inte att förglömma, om cannabis medför att en svårt sjuk människa får det lite (eller mycket) bättre den tid hen har kvar. Har rådande norm ändå momentum?

Första världskriget medförde på grund av de nya massförstörelsevapnens förödande effekter nya typer av kirurgi, proteser och sjukvård i största allmänhet. Men en stor del av kriget fördes också i mycket hett klimat. I Mellanöstern, i Afrika och Asien. Skador och sår infekterades, malaria och epidemier medförde feber, diarréer och allsköns elände med resultat att den drabbade kunde bli sjukhusliggande för att aldrig resa sig mer.

Soldaterna gjorde vad de kunde för att hålla sig på benen och kurer på opiumpiller vanligt. En populär medicin var Chlorodyne, en smärtstillande patentmedicin med mintsmak innehållande opium, cannabis, och kloroform. Medicinen som hade många varianter (den fick efterföljare eftersom den var så populär och fullt laglig) uppfanns av en brittisk arméläkare i Indien och var tänkt att lindra kolera och verkade smärtlindrande.

Medicinen var som sagt populär eftersom den fungerade. Eller fungerade och fungerade – huruvida den botade kolera har inte koll på (men har svårt att tänka mig), men patienten mådde såklart bättre. En tid.

Chlorodyne var nämligen också starkt beroendeframkallande. Ibland kunde den till och med leda till döden på grund av överkonsumtion. Det där skulle ju en medveten potentiell konsument i dag ha full koll på och därför avstå från medicinen. Om nu konsumenten inte befann sig i en utsiktslös utmätt situation – då skulle hen kanske tänka annorlunda. För lyckan av att få uppleva en dag utan diarré eller en feberfri dag utanför sängen skulle denne någon nog även idag 102 år senare vara beredd att gå ganska långt.

Tiden hann i kapp Chlorodyne. Småningom ändrades (till mångas sorg) innehållet, man drog ner på opiater och cannabis togs bort helt.

Produkten var ett resultat av det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet som är den hittills mest drogliberala perioden i historien. Samtiden såg det naturligtvis inte så – jämförelsen är en modern iakttagelse. En populär dryck den här perioden var absint (skåda den gröna fen) som var mycket alkoholstark (det har sagt att det förekom andra droger i den också) vilken förbjöds under kriget på grund av dess skadeverkningar på nervstystemet. Opiumbruket växte och spred sig till Europa under 1800-talet.

Både oipum och malörten (i absinten) är historiska läkemedel. Opiater användes (då som nu) i såväl medicinskt som berusade syften. Och nu står vi där med cannabis.

Jag tänker att man kanske själv måste umgåtts nära någon med svår sjukdom för att inse den fulla innebärden av formuleringen för medicinskt bruk. Det vore hursomhelst intressant att diskutera med någon från vardera sidan i debatten.

För egen del tror jag när detta skrivs att man kan vara för Systembolagets monopol samtidigt som man anser att man åtminstone kan utreda frågan cannabis för medicinskt bruk.

Källor:

Englund, 1916 – Stridens skönhet och sorg