Historia – Sida 6

Demokrati och samhälle, Historia, Spännande människor

Georg Elser

17 oktober, 202117 oktober, 2021av adolphson

Ska man skratta eller gråta? Detta är ett känt uttryck använt för att illustrera något som upplevs vara så löjeväckande att det med marginal passerar rimlighetens gräns. Kanske går uttrycket, som så mycket annat, att spåra till antiken?

Demokritos var en filosof med mycket avancerad filosofi. Han var också känd som den skrattande filosofen eftersom han valde att skratta åt det som han ansåg som människans enfald. Hans motsats, Herakleitos, var istället känd som den gråtande filosofen då han såg annorlunda saken.

Men ska man egentligen skratta eller gråta? Hade Hitler dött 1939 är det inte osannolikt att hans eftermäle blivit ett annat. Kanske hade han gått till historien som en av de största tyskarna genom tiderna. Det påståendet är faktiskt inte så konstigt som det kanske låter.

Tyskland hade under relativt kort tid genomgått en enorm återhämtning. Tvivlaren från 1933 hade förvandlats till fantastisk anhängare. Den genomsnittlige tysken gjorde inte allt för stora invändningar mot inskränkningar i yttrandefriheten, mötesfriheten eller den fruktansvärda diskrimineringen. Ingen kunde heller, vad det verkar, i sin vildaste fantasi föreställa sig konsekvensen i form av förintelsen. 1939 gick det mesta generellt sett bra för den före detta korpralen. Hitler var till synes oövervinnlig. Hade han dött då hade historien tagit en annan vändning.

Och det fanns de som försökte. Georg Elser, exempelvis, en snickare från Württemberg. Georg var protestant (kyrkan sågs inte på med blida nazistiska ögon) och var medlem i ett fackförbund (facken förbjöds snart). Eiser radikaliserades till kommunist.

I november 1939 försökte han mörda Hitler genom att placera en bomb i en lokal där denne skulle tala. Hitler överlevde attentatsförsöket på grund av dimma. Dimman gjorde nämligen att framträdandet tidigarelades eftersom Hitler behövde ta tåget därifrån istället för flyget. Han hade sannolikt dött om han stannat i lokalen i ytterligare tretton minuter.

Åtta personer dog i explosionen, men ingen högre partifunktionär. Sextiotre personer skadades, varav sexton allvarligt. Noterbart är att Fritz Braun, Evas far, hörde till de skadade. Den direkta konsekvensen av attentatsförsöket tycks varit att Hitler blev än mer övertygad om att han skyddades av försynen och var av ödet utsedd till Tysklands räddare. Elser greps av en slump på gränsen till Schweiz och skickades till koncentrationslägret Dachau där han sköts av SS så sent som 1945. Anledningen till dådet var enligt egen utsago att han ville stoppa kriget och förbättra förhållandena för arbetarna i Tyskland.

Ska man skratta eller gråta? Gjorde Elser rätt? Även om våld är fel tror jag de flesta skulle ställa sig på hans sida. Iallafall så här i efterhand. Jag tror inte på våld. Men Hitler kunde inte stoppas på annat sätt. Och ställer man miljoner människors liv mot Hitlers tror jag de flesta skulle offra den senare.

Vi ställs alla inför moraliska överväganden då och då. I synnerhet gör man det som politiker. Och även om det kan vara svårt att se den moraliska aspekten i vanliga kommunala frågor får man fortsätta leta. Till sist finner man det ofta. Alltså svaret på frågan huruvida något, enligt egen övertygelse, är rätt eller fel.

Om man skratta eller gråta är inte gott att veta. Jag tänker att vi alla bär på en inre Demokritos respektive Herakleitos och jag tror att jag personligen föredrar det skrattande förhållningssättet. Jag spar istället tårarna till verklig sorg

Källor

Liljegren: Adolf Hitler

Wikipedia

Falun/Dalarna, Foto, Historia

bild 107 – natatio

15 oktober, 202115 oktober, 2021av adolphson

Jag har, via mitt politiska uppdrag, gjort ett studiebesök på det nya badhus som byggs här i stan. Och tänk så många timmar jag tillbringade i den gamla sporthallen och simhallen.

Badandet har gamla anor, inte bara i mitt liv. Grekerna började och romarna utvecklade den europeiska badkulturen. I romarriket fanns rejäla badhus (vilket den nyfikne kan studera ((det gjorde jag och Malin, mest jag, under vår bröllopsresa)) i exempelvis Pompeji.) Under kejsartiden fulländades anläggningarna och varje ort med självaktning i det romerska riket måste hålla sig med ett offentligt badhus.

I badhusen fanns förutom själva badavdelningen också utrymmen för kroppsvård, idrott, föreläsningar, konserter, bibliotek, promenadutrymmen med trädgårdar, friluftsscener och serveringar. Själva badandet följde en fast rutin. Först badade man kallt. Tämligen omgående fortsatte man till det ljumma badet och sen varmbadet. Eventuellt kunde badproceduren avslutas i det riktigt heta badet. I större anläggningar fanns även ett simbad, natatio, från vilket ordet simma härrör.

I början av 1900-talet diskuterades idén om ett nytt varmbadhus i Falun och ett konkret förslag presenterades 1907. Känt är stadsfullmäktiges ordförandes något kallsinniga svar: Jag badar nämmeligen icke, de övriga stadsfullmäktige badar nämmeligen icke heller, vad skola vi då med ett badhus? Men ett badhus blev det. Ritat i jugendstil av stadsarkitekt Klas Boman och placerat framför dagens polishus, i korsningen Ölandsgatan-Kristinegatan, stod det klart för invigning den 16:e november 1911. På min födelsedag, alltså, fast sextionio år före undertecknad slog upp sina egna saligt himmelsblå ögon för första gången.

På första våningen fanns i det gamla badhuset en allmän tvättstuga, på den andra en bassäng om 10×10 meter. Det erbjöds moderniteter som karbad, simbad (hej, Rom), bastu och tempererad dusch med regndusch, stråldusch och sittdusch. Fram till i december 1972, när badet stängdes, hade drygt 3 miljoner bad ägt rum. Storhetstiden inföll under 1940-talet med nära 70.000 bad per år. Badet stängdes samma år som det nya badet på Lugnet invigdes.

Ett allt modernare Sverige präglades på många håll av en på senare tid ofta beklagad rivningsvåg. Mellan 1959 och 1981 revs stora delar av Faluns centrum. Det gamla badet var i stort behov av kostsamma reparationer och ett nytt bad fanns som sagt redan på Lugnet. Men det var många som var emot rivningen och den så kallade badhusstriden 1973-1974 väckte ett stort engagemang med aktionsgrupper och protestlistor.

Förgäves. Beslutet att riva badet fattades i april 1973 och i mars 1974 skulle rivningen genomföras. Då hade femtiotal ungdomar förskansat sig i byggnaden och rivningen fick vänta tills polis (de hade inte så långt att gå) hade avlägsnat dessa. Paradoxalt nog uppfördes alltså byggnaden på medborgarnas initiativ och under protest från stadsfullmäktiges ordförande och revs enligt stadsfullmäktiges beslut trots folkliga protester.

Lugnetanläggningen står inför sin 50-årsdag. Där finns inomhusbad och en stor inomhushall för idrott eller andra arrangemang. När anläggningen invigdes 1972 var den Skandinaviens största idrottshall. Jag blir nästan lite gråtmild när jag nu åter ser den. Så otroligt många timmar jag tillbringade här som ung. Och, för all del, det gör jag fortfarande.

2018 fattade kommunfullmäktige beslutet att bygga ett nytt badhus på Lugnet. Alltså 111 år efter det första beslutet. Bygget påbörjades i mars 2020 och meningen är att badet ska öppna i slutet av 2022. Detta nya badhus, som byggs bredvid den gamla simhallen, är tänkt att bli ett modernt, funktionellt badhus för alla som vill simma, motionera, tävla, leka, basta, rehabilitera eller bara koppla av en stund.

På så vis har årtusenden stått stilla, måhända. Dock inte tekniken. Faluns nya badhus har moderna och miljövänliga lösningar vilket ska ge låga driftskostnader. Badhuset får en area på cirka 8600 kvadratmeter och kommer att innehålla hela 1000 kvadratmeter vattenyta.

Förutom tävlingsbassängen byggs också två bassänger med justerbart djup, varav en rehabbassäng. Dessutom blir det ett familjebad med aktivitetsbassäng, lekbassäng och en barnbassäng. Babysim, yoga och vattengympa är några av de aktiviteter som kommer att erbjudas. Badet kommer att vara öppet från klockan 06.00 till 22.00 vardagar och 09.00 till 19.00 lördagar och söndagar, 360 dagar per år. Man kommer att kunna ta emot 250 000 besökare per år men man räknar med 180 000 inklusive utebadet och föreningsverksamhet.

Imponerad går jag hem från studiebesöket. Jag funderar lite efteråt. Min förhoppning är att det blir med samma förväntansfulla känsla som den antike romaren, den badsugne falunbon 1907 och jag själv på 1970- och 80-talen, som jag i december 2022 för första gången får hoppa i det nya badhusets bassäng.

Jag hoppas och tror att entrépriset blir hanterbart och att badet får en relax. Och om jag får bestämma namnet blir det ”Gunnar Kihlberg arena”, som en hyllning till en god kollega, fin människa och verklig eldsjäl i simmandets och pedagogikens tjänst.

Källor:

falun.se

Wikipedia

Relaterade blogginlägg

Ehrenfried

Gunnar Kihlberg

Foto, Historia, Livsåskådning, Personligt

bild 106 – founding fathers

3 oktober, 20213 oktober, 2021av adolphson

Räkenskapens tid. På ett eller annat sätt drabbar den oss alla. Man får ofrånkomligen skörda det man sår. Ursäkta det något bibliska anslaget men stanna gärna, trots det, och läs några minuter.

Jag och min bror diskuterar ofta vår far. Inte så att vi bygger luftslott eller river ner honom från en piedestal han själv aldrig beträtt, nej, snarare analyserar vi hans eventuella bevekelsegrund för olika händelser under vår uppväxt. Själv säger han inget utan låter i godan ro oss fortsätta fundera och grunna över saker som sedan länge förlorat sig ålderdomens dimmor. Samtidigt tror jag det roar honom att inte bidra till diskussionen.

Jag funderar för egen del över faderskapets olika faser. Först är man guden, sedan landsfadern sedan nörden därefter ikonen sedermera analyserad, tolkad och omdiskuterad. Har man tur fortsätter man hyllas annars rivs man väl slutligen ner från sin sockel.

Zeusstatyn i Olympia. Alltings början. Ett av den klassiska världens sju underverk och helig mark i många hundra år. Vi vet inte mycket om underverket utöver att det var tolv meter högt, placerat i ett tempel i Olympia (på västra Peloponnesos), att det var alla grekers gemensamma fest/kultplats, att romarna flyttade det till Konstantinopel där det förstördes år 463 och att det givit avtryck in i vår tid.

Zeusstatyn i Olympia foto: okänd. (Dm för cred)

I entrén på Nordiska museet tronar vår egen Zeus. Han som möjligen kröp ut genom ett dass i Dalom och enligt vissa formade det moderna Sverige. Statyn av Gustav Vasa skapades av Carl Milles 1925 och placerades i ett av våra sekulära tempel från vilket han allt sedan dess, omgiven av ett moln av stordådlig överlägsenhet, strängt blickar ner på oss nutida.

The founding fathers kan ungefär översättas till grundlagsfäderna. Historiker har olika uppfattningar om vilka som faktiskt ingår där men begreppet är hur som helst mycket viktigt för amerikanerna. Namn som George Washington, James Madison och John Adams är självklara. Möjligen kan Thomas Jefferson anses vara grundlagssfarsa men inte den berömde presidenten Abraham Lincoln som istället är att betrakta som närmast helig. Liksom Zeus blev Abbe förevigad i marmor genom Daniel French och bröderna Piccirilli försorg 1922.

(Väsentlig) detalj ur Lincolnmonumentet. Bild: Wikipedia

Men historien kan vara en nyckfull domare. Tack och lov, kanske man bör tillägga. Statyn över slavhandlaren Edward Colston revs förra året och slängdes i havet. Den nerrivna statyn finns numera att beskåda på stadsmuseet i Bristol som ett monument över ett monument. Även Lenin och Saddam har mött liknande öden.

På den tiden jag undervisade i kulturhistoria gav jag ibland uppgiften att jämföra statyerna ovan eller Capitolium med Capital hill. Det tycks, insåg eleverna upprört, som om både vi och jänkarna har gjort som romarna: snott zeusstatyn.

Men hur axlar jag egentligen själv faderskapets mödor? Vare sig som gudom eller landsfader är jag rädd men däremot som någon som måste vara både mamma och pappa. Och jag har utvecklat mina strategier. Jag gynnar all sorts social aktivitet flickorna vill ägna sig åt och jag försöker minimera den eventuella skada mina infall och humörsvängningar kan åsamka. Jag har ofta röda rosor hemma. Om allt sammanhanget leder till monument eller glömska är inte för mig att sia om. Han och hon, hon och hon, han och han, bär vi väl alla inom oss.

Alla barn, oavsett bakgrund eller hur svårt eller bra de har det, visar ibland tro, tillit, kärlek, respekt, ja, till och med vördnad. Föräldraskapets inneboende kärna, som jag ser det, handlar om hur man reagerar och bemöter barnet i just dessa ögonblick. Allt kokar i slutändan ner till det, chansen att visa kärlek kommer kanske aldrig tillbaka.

Jag och min bror har nog inte så mycket att beklaga oss över, egentligen. Inte mer än att vi saknar dem som alldeles förtidigt lämnat oss. Under vår uppväxt var sång, litteratur, mänsklig värme och starka känslor ständigt närvarande. Men det finns baksidor med det, självfallet. Så våra samtal fortsätter.

Helena och jag, tidigt 80-tal. Jag kan aldrig se ett kort på henne utan att sörja förlorad tid

Min egen avslutande hobbyanalys lyder som följer. Som förälder skapar man barnens konstitution. Detta är ett oomkullrunkeligt faktum. Alltså hur barnet och den vuxne individen framgent i livet kommer att känna, uppleva och reagera. Man får sålunda ofrånkomligen skörda det man sår. Men möjligen läker också tiden alla eventuella sår.

Källor:

Nordiskamuseet.se

Wikipedia

Relaterade blogginlägg

Sofist, javisst

Min bror och jag

Foto, Historia, Livsåskådning, Mat och dryck, Personligt, Resor

bild 105 – pfalzloppet

24 september, 202124 september, 2021av adolphson

Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.

Fyllning är ett positivt ord. Man fyller semlan eller (exempelvis, men sällan samtidigt) paprikan med goda saker. Ofta uttrycker människor tacksamhet när de får möjlighet att fylla på livet med positiv energi.

Årets mandomsprov, eller gubbdomsprov om man så vill, gick traditionsenligt och enlighet med ovan förda resonemang av sin stapel via Storulvån, Blåhammaren, Sylarna, Helags, Sylarna och Storulvån. En sträcka på nio mil. Ett Vasalopp. Eller, om man ska vara noga, och det ska man ju, ett Pfalzlopp.

Nog finns det mål och mening med vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.

Ett återkommande tema här på bloggen handlar om att ibland göra saker för att fylla själen och sinnena med intryck, glädje och harmoni. Denna återkommande fjällöpning är just en sådan sak. Det är dock ofrånkomligt att inte i tanken snudda vid Karl XII när man rör sig i dessa trakter. Karolinermonumenten står som ju spön i backen.

Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast

När Karl XII år 1715, efter lång bortavaro, återvände till Sverige och Lund från Turkiet följde människor i spåren. Alla som lånat ut pengar till hans majestät, exempelvis, hade inte mycket annat att göra än att bokstavligen följa sin investering. Till Lund följde därför sex turkar, ett tiotal araber, några polska judar och en polsk grevinna Carolus Rex. Denna kulturella blandning kom förövrigt framgent att sätta sin prägel på staden.

På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen fylld av sång.

Koldolmar. Mer svenskt blir det inte. Eller? Sedan 1765 finns koldolmar i Kajsa Wargs kokbok. Dolma betyder fyllning och kan, men behöver inte, avse en fyllning omgiven av kål. Möjligen kom rätten till Sverige via karolinska soldater som återvänt från Turkiet eller via de fordringsägare som följde med kungen. Vi fick inte dolmar på fjället, tyvärr. Ren, ko och röding blev vår föda i dagarna fyra.

Jag klev in i duschrummet på Helags fjällstation där några unga, bicepsstinna, Adonis-look-a-likes (inte Mange eller Lövet, givetvis) gjorde toalett. Nu drar vi innan våra drömmar går ifrån oss utbrast de vid min uppenbarelse. Och fortsatte: Som om det skulle hända, hahaha! De kastade en blick på mig. Kan vi hjälpa dig med något? Jag replikerade snabbare än blixten att tack, jag är så nöjd, jag sökte en sop men fann två.

Jag må vara gråskäggig, hopplöst medelålders med semiflint och kagge men nog kan jag fortfarande leverera en oneliner när det behövs.

Kvällen tillägnades bildade frågesport. Någons anhörig siade innan resan att magistern skulle sopa (sic!) banan, men de är vassa grabbarna. Magistern kom sist.

Karls mannar led nog mer än vi på Blåhammaren även om priset blev högt också för oss. Anonym uttryckte saken på en anslagstavla med lappar kring temat vad fjällen betyder för var och en:

Kanske sökte dussinkungen som de flesta av oss ro under ett liv i ständig rörelse. För egen del vill jag så ofta det går slippa dysterhetens diktatur liksom tvångsmässighetens landskap. Jag fyller därför gärna mitt liv med stora intryck och goda människor och fortsätter framåt för att se efter vad som döljer sig bakom nästa fjäll.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.

Källor:

Liljegren Karl XII

Relaterade blogginlägg:

Historiskt käbbel

Demokrati och samhälle, Historia, Skola

bild 104 – utbildning

10 september, 20219 september, 2021av adolphson

Är det verkligen sant att du är min mentor? Yes!

Genom historien har skola och utbildning påfallande ofta ansetts som synonym till kadaverdisciplin, bestraffningar och ett allmänt hållande av ordning och reda. Måhända är det Platons fel. Men vad är egentligen en skola och vad innebär utbildning? Hur ska den läggas upp, vad ska ingå? Vad tjänar den för syfte?

Min kollega Daniel. Han brukar låtsas att han diskuterar med kollega Jeff på engelska så att jag ska tro att Jeff är där när han inte är det.

Den vanliga beskrivningen är som en målinriktad process där någon genom systematisk undervisning och och träning utvecklas och skaffar sig kunskap, bildning och färdigheter. Jaha, ja. Det besvarar möjligen vad men knappast hur. Både filosofer, präster och under förra århundradet psykologer och beteendevetare av olika slag, har genom århundradena brottats med frågan om vad utbildning är, hur vi lär oss samt vem som har rätt till skolgång.

Platon, 428-348 fvt, har kallats för filosofins superstar. Mannen genom vilken vi känner Sokrates och som anses som den mest inflytelserika personen inom västerländsk filosofi. Men oproblematisk är han inte, denne Platon, helst inte om man silar honom genom vårt nutida raster. Demokrat var han exempelvis inte. Vi kan ju börja där. Platon anser nämligen att staten fungerar bäst när den styrs av en intellektuell elit. För detta krävs att man väljer och utbildar denna elit.

Sagt och gjort.

Först och främst måste de mest begåvade avla barn, som en sorts antik rasbiologi, barnalstrande är minsann inte en privatsak utan i allra högsta grad statens angelägenhet. Men alla fria mäns barn har rätt att tävla om den bästa utbildningen och därmed de högsta ämbetena. Efter gallring kvarstår slutligen de bästa kandidaterna för att gå i statens tjänst. Utbildningen, eller gallringen, är sålunda helt och fullt en angelägenhet för staten.

Resonemanget kan vid en ytlig anblick förefalla logiskt. Jag återkommer till det. Men hur skulle Platons elitutbildning se ut? Faktum är att den överträffar det mesta vi sett i både verklighet och fiktion. Den utvalde fick först genomgå arton år av klassisk grekisk utbildning: läsning, skrivning, gymnastik, samt skaldernas verk (Platon ville dock styra upp vad som var relevant, som en sorts antik kanon).

Sedan följde några år av fysisk och militär utbildning. Som statsman måste man alltid vara beredd att försvara staten. De som klarat sig hit fick studera matematik under tio år. När studenten fyllt trettio fick han (de som inte gallrats ut) lära sig dialektik (filosofi och retorik). Därefter följde en sorts praktik på underordnade tjänster tills kandidaten var i femtioårsåldern då den nu fullt utvecklade filosofen kunde ägna sig åt statens skötsel.

Jobbet innebar i stort sett att dela sin tid mellan tänkande och politik. Värt att notera är att statens övriga medborgare var skyldiga att obrottsligt lyda denna styrande elit. Det behöver kanske inte påpekas att Platon mer imponerandes av Sparta än Aten.

Det går att legitimera all form av elitism enligt denna typ av resonemang. Det är som en blandning av nazism (Hitler beundrade Sparta), kommunism, IS och The Handmaids Tale. Men kanske går frågan att lyfta till vår tid? Exempelvis kan man enligt detta resonemang inte lämna utbildning till fria aktörer, nej, statlig skola är enligt Platon att föredra.

Jag vet ärligt talat inte hur jag ska besvara mina egna inledande frågor. Hot, våld och bestraffning hör dock inte till utbildning, inte ordning och reda heller. Möjligen struktur. Så jag sammanfattar väl det hela genom påståendet att med rätt stöd och uppmuntran kan varje individ nå hur långt som helst. Utbildning måste iallafall, enligt min uppfattning, ske genom glädje och passion för att främja intresse. Lyckas man finna sitt intresse kommer självförtroendet, medvetenheten och ett självständigt kritiskt tänkande. Hur man uppnår sådant är mindre viktigt. Bara man gör det.

Tänk att någon verkligen blir genuint glad av att ha mig som mentor. Och dessutom vågar säga det. Förutom hur glad det gör mig så slås jag också av vilket oerhört ansvar det innebär. Jag kan aldrig svika det förtroendet. Aldrig.

Relaterade blogginlägg:

Utbildningsnivå

Gymnasium och bortom

Källor:

Liedman: Från Platon till kriget mot terrorismen

Wikipedia

Historia, Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt

glesbygdskavaj

5 september, 20215 september, 2021av adolphson

En enda gång har far kommenterat att jag i stort sett alltid löptränat. ”Ni springer som ni har Döden i hälarna. Å andra sidan: det har vi ju alla och ingen kan springa ifrån den.” Så sa han, som något klippt ur en Bergman-film.

Tålamod är en dygd. Allt gott kommer till den som väntar. Stretar på. Det känns som det ligger en evighet mellan nuet och mitt tidigare liv. Länken mellan då och nu är löpning. Jag har alltid sprungit, som sagt. Det går inte särskilt fort, man går inte ner i vikt, men det är en adrenalinspruta rakt in i sinnet. Som vanish mot tungsinne. Varje gång.

Man blir aldrig färdigtränad eller klar med löpningen. Den bara pågår. Sisyfos, det var han som straffades av gudarna (för en massa grejer) och dömdes till att knuffa upp ett klippblock för ett berg och när han väl fått upp det rullade det alltid ner igen varvid han fick börja om. Igen och igen, i evighet.

Kanske kan berättelsen ses som en metafor för var och ens liv, hur vi egentligen mår och har det. Ohälsa drabbar oss, ensamma och utsatta är vi. Var och en släpar livet igenom på sitt personliga klippblock. Nästa gång stannar nog klippblocket kvar däruppe, hoppas vi varje gång. Under klippblockets tyngd drömmer vi oss bort och publicerar drömmarna på sociala medier. Men hur hanterar vi verkligheten och står vi verkligen ut med att gång på gång åter tvingas vända ner för att hämta klippblocket?

På hösten 1718 anföll Sverige Danmark och Karl XII gick in i Norge (tillsammans med ett par tusen till). Strategierna, planerna, föll som så ofta relativt snabbt och soldaterna utstod svåra umbäranden. Vägarna var otjänliga på grund av höstvädret och dessutom hade norrmännen bränt och ödelagt. Mannarna svalt. Överste Ture Gabriel Bielke skrev hem från fälttåget: ”vi väntar ett svårt fälttåg. Vi har fått befallning att tåga framåt, men vägarna allt annat därefter. Snart bliver det än värre. Men tig, min mun, så får du socker!”

Talesättet ”Tig min mun så får du socker” är känt. Möjligen spåras ursprunget till gamla testamentet med uppenbar sensmoral: ifrågasätt inte gud utan tro på hens makt. Eller mer allmänt och enligt jante: gnäll inte så mycket, nej, härda ut så ger det sig med tiden.

Jag har, precis som många andra, under pandemin funderat och omprövat mitt liv som det numera ter sig. Vad och hur man gör saker är nog så viktigt men varför, ens självinsikt, tycker jag är viktigare. Karl XII, killgissar jag vidare, hade det nog klent med den varan även med samtida mått mätt.

Är man medveten om varför man fungerar som man gör kan man lättare påverka sig. Sisyfos är medveten om sin belägenhet, däri ligger lyckan. Han behöver inte drömma om paradiset. Det finns nämligen inget öde som inte kan besegras med förakt eller humor. Ett tillspetsat påstående, jag vet. Men man måste ha tålamod med allt: sorg, ilska, alla praktarsel som omger en och i synnerhet med sig själv.

En evighet mellan nu och då, alltså. Man kan lätt gå vilse. Så jag springer, lunkar, rör mig. Run, Forrest, run. Och nu vet jag. Eureka!

Men det är ingen raketforskning, denna min slutsats. Det handlar för mig om att visa glädje, känna kärlek, springa och njuta av musik, i synnerhet när man har det som tyngst, om inte i varje enskilt ögonblick så åtminstone så ofta man kan.

Detta är min enkla slutsats. Och till den som till äventyrs stör sig på mig, till den som ser mig som en hycklande, besserwissrande självutnämnd godhetens apostel säger jag att du förvisso säkert har rätt. Men tyvärr ryms du inte i mitt synfält. Eller så svarar jag som jag gjorde efter att mitt upprop mot nollning i veckan fått flera gamla vänner att påminna om min egen: jag talar om principen, inte om mig själv.

Tig min mun så får jag socker. Det ligger mycket i det uttrycket. Socker är en metafor, det med, såklart. Så jag sveper min glesbygdskavaj tätare omkring mig och går ut för att ännu en gång springa samma enträgna runda. Livet är vackert. Med Camus ord i bakhuvudet tar jag det första steget: ”Man måste tänka sig Sisyfos lycklig.”

Källor:

Liljegren: Karl XII

Camus: myten om Sisyfos

Foto, Historia, Livsåskådning, Spännande människor

bild 103 – thespis

21 augusti, 202122 augusti, 2021av adolphson

Thespis är inte en göteborgsk variant av vattenkokare (Te-spis. Är du med? Förlåt.) utan en skådespelare i antikens Grekland på 500-talet f.v.t.

Men det är inte vilken dussinskådis som helst vi pratar om, nej, Thespis anses vara den förste att uppträda på en scen (som skådespelare) och som skaparen av den grekiska tragedin. Världens första skådis, alltså. Han ska även utvecklat konstformen genom att förse rollfigurerna med olika masker anpassade för den specifika rollen.

Men Thespis var nog inte först, ändå. Vi människor har alltid spelat roller, vilket bland annat framgår av vissa grottmålningar som är tusentals år äldre än Thespis. Som en sorts statusuppdateringar från forntiden finns de kvar att påminna om glömda människors skådespel. Men vi bär än idag våra masker och filtrerar också nu på olika sätt våra liv för om- och eftervärlden.

Thespis är dock den förste (kände) att framföra skrivna pjäser (till skillnad från som brukligt var improviserade eller inte nerskrivna) vilket för in fenomenet manus i historien. Möjligen har han därför spelat en betydelsefull roll (!) för att förändra sättet att berätta historier och för teaterkonsten som vi känner den.

Far är gammal nu. Men han bär sina år med värdighet, ofta sorgfälligt oberörd av stormen runt omkring. Han har skapat sin egen scen för vilken han är både manusförfattare, skådespelare och regissör. Passar inte scenen stryker han den och skapar en ny. På sin scen är det han som är både den store hjälten och den tragiske trashanken.

I antikens Aten fanns ett tempel vigt åt ålderdomen. Dit tog man ibland barnen för att visa vördnad inför sin framtid. Det var klokt, anser jag. Far har till synes omedvetet skapat sig ett eget litet tempel i sitt hem där han själv är guden huggen i marmor och i vilket tiden står stilla. Här flyttar sig inget gärna, prylarna från vår barndom står i evig ro. Min studentskylt, exempelvis, står kvar där den stått allt sedan han flyttade in på sin nuvarande adress.

Dotter 1 älskar teater. Hon går nu estetiska programmet på gymnasiet och övar musikal på kommunala kulturskolan. Varje dag kommer hon hem med ett stort leende. Hon, som inte kunde vänta på att sommarlovet skulle ta slut njuter nu av skådespelet. Hon är en av dessa avundsvärda som omedelbart drabbades av kärlek till rollen och scenen och följde kallelsen. Dotter 2 är en mer pragmatisk natur. Men jag har aldrig i hela mitt mitt liv träffat någon med ett så rikt inre rum.

Och här står jag och skäller över ett utspillt glas. Get your priorities straight, man!

Alla vet det. Människor skådespelar på sociala medier. De spelar sina liv som de vill att de ska vara. Bilderna är förskönade, kaninöronen falska. Det lyckliga paret på semesterbilderna har det inte fullt så bra som de vill få det att framstå. Leendena är lite för stela, barnen lite för rara. Partiledarens insta lite för noga regisserat. Allt är en chimär, en potemkinkuliss. Ett skådespel. En önskan, en dröm.

Det gäller naturligtvis också mig. Jag är minsann vare sig så munter eller stoisk som jag vill göra gällande, det är jobbigt att ensam sköta både far och tonåringar, jag upprörs över utspillda glas, jag misstänker att mina kollegor inte är så förtjusta i mig och jag tvivlar ofta på min yrkeskompetens.

Men ändå. Vet du, bäste potentielle läsare, jag tror trots allt jag lyckats med något som är bland det viktigaste man kan. Också jag har nämligen skrivit ett manus. Det rör ett skådespel där jag övervinner döden och åtminstone lite förskönar livet. Detta räcker långt. Tills ridån går ner och domen faller nästa gång räcker det i varje fall.

Som jag ser det måste man försöka acceptera sin oro och ständigt göra små saker för att må lite bättre. Lever man upp av att bekämpa Storpotäten är det vad man bör ägna sin tid åt. Teater, musik, konst, litteratur och övrig kultur hjälper oss inte bara att se skönheten i världen, de hjälper oss också med att skapa ett vackrare liv för oss själva.

Sålunda försöker jag, liksom många, spela min roll på min egna lilla scen. Mitt manus följer i möjligaste mån de gamla atenarnas påbud att det finns gudar av ljus och det finns gudar av lera. Mellan dem leder vägen till den människa det gäller att finna. Ständigt växlar scenerna under resan och under tiden arbetar vår inre Thespis med vårt högst personliga manus.

En solnedgång kan inte reduceras till en viss mängd lycka. Man kan sällan förändra andra människor, men man kan förändra sig själv. Det är du som är alltings mått.

Pjäsen är slut, applådera!

Källor:

Camus: Myten om Sisyfos

Wikipedia

Relaterade blogginlägg:

Potemkinkuliss

Demokrati och samhälle, Historia

slippery slope

27 juni, 202127 juni, 2021av adolphson

Ett slippery slope-argument innebär att argumentera för ett tillsynes litet och obetydligt beslut men som leder till en kedjereaktion av händelser man inte önskar eller kan förutse. I slutändan leder beslutet till något mycket dåligt och efter det första beslutet går sakernas tillstånd inte att ändra likt en boll på ett lutande plan.

En viktig fråga i vår värld är hur mycket eller lite man kan inskränka en grupps eller individs demokratiska rättigheter för att undvika ett yttre hot, inbillat eller verkligt. Och vem som avgör det. Frågan är inte ny. Problemen tycks ofta loopa, tänker jag lite dystert.

Är ordet, livet, alltid helt fritt?

Lukasjenka, diktatorn i Vitryssland, låter militärt flyg tvinga ner ett civilt plan under rutt mellan två EU-länder för att komma åt en regimkritiker. Trump, efter de famösa händelserna vid Capitolium, har blivit utslängd från de största sociala medieplattformarna. Nu bidar han sin tid i den för honom obehagligt svala medieskuggan i Florida. Netanyahu använder i Israel samma argument som Trump: allt är fusk. I Falun diskuterar vi, med hänvisning till pandemin, möjligheten att införa vistelseförbud på vissa platser under vissa omständigheter.

Efter fängelsevistelsen som följde på kuppförsöket, den så kallade Ölkällarkuppen 1923, var Hitler övertygad om att han var den utvalde, rörelsens ledare, frälsaren. Interna kritiker och konkurrenter utmanades, undanröjdes eller uteslöts. Några av de mer namnkunniga var Ludendorff (en av de ledande militärerna under första världskriget), Strasser och Röhm (dessa mördares på Hitlers order under ”de långa knivarnas natt” 1934). Partifunktionärer och sympatisörer började, ledda av den retoriskt skicklige propagandamaskinen Goebbels, bygga upp en framgångsrik personkult av Hitler. Inom ett par år var nazistpartiet ett av de största partierna i Tyskland.

Efter kuppförsöket var dock partiet förbjudet och det var naturligtvis viktigt för Hitler att det åter blev tillåtet. Han lovade dyrt och heligt att nazisterna hädanefter skulle sköta sig och bli ett laglydigt parti. 1925 hävdes förbudet och olika partitidningar, som Der stürmer och Völkischer Beobachter, viktiga organ i propagandan, kunde därmed åter ges ut, trots att innehållet var gravt antisemitiskt.

Hitlers ledare i tidningarna handlade om vikten av intern enighet gentemot gemensamma yttre fiender som judar och marxister. Detta budskap skulle han återupprepa. Exempelvis genom sin succéartade återkomst, efter att förbudet hävts, live inför tusentals fanatiska sympatisörer. Han krävde i talen att man villkorslöst sluta upp bakom honom – tills vidare. Detta var viktigare än allt. Tids nog skulle ges möjlighet att utvärdera hans insats och eventuellt byta ut honom som partiledare. Hailropen skallade i möteslokalen, människor grät av lycka och klättrade på borden.

Hur var det möjligt, undrar en nutida kanske. Tja, hur var det möjligt att storma Capitolium?

Efter detta var Hitler allmänt accepterad inom partiet som Führern. Regeringen i Bayern fick dock återigen kalla fötter (det var ju i München som det tidigare kuppförsöket ägt rum) och förbjöd Hitler att framträda offentligt. Förbudet utökades dessutom till att gälla i hela Tyskland och det på grund av hans kränkande språkbruk mot judar och marxister.

Värt att notera är att nazism sedan 1945 är förbjudet i Tyskland. Men tillbaka till det som i den nazistiska mytologin refererades till som ”kampåren”.

Stora liveframträdanden, massmöten, var Hitlers grej. Nu tvingades han på grund av förbudet övergå till stora och små informella möten: han förvandlade vanliga krogbesök till valmöten och tidningar gavs ändå ut, trots förbudet. En intressant detalj är att Hitler den här tiden valde att bli statslös, han avsa sig sitt österrikiska medborgarskap, för undvika att utvisas från Tyskland. Nazisterna lyckades, med Hitler, Göring och Goebbels i spetsen hålla sig kvar i händelsernas centrum till weimarrepublikens fall. Sedan kom inflation, börskrasch och politiskt kaos. Den som är bäst organiserad och kommunicerar mest effektivt vinner. Det är inte så ofta den störste eller starkaste.

Lukasjenka är självfallet en maktgalen diktator. Hitler utsågs enligt demokratiska principer. Att stänga av Trump från twitter är problematiskt sett ur en demokratisk synvinkel och jag gissar att han snart är tillbaka i etern. Det finns även flera lager på löken att enligt pandemilagen begränsa människors rörelsefrihet. Frågan är vem som har rätt, när och varför. Det är inte alltid lätt att avgöra medan det pågår. Och ser vi inte upp sätter vi igång dominoeffekten.

Det är som alltid: politikern agerar medan historikern i efterhand iakttar från distans. Historien kan visserligen ibland hjälpa oss med att skilja på rätt och fel i kniviga situationer men ofta nog får vi förlita oss till ethos, vår inre känsla för vad som är rätt. Den kompassen är det viktigaste verktyg vi har.

Relaterade blogginlägg:

Ludendorff

Källor

Liljegren: Adolf Hitler

Friedrichshafen/Barth: Dödgrävarna: den sista vintern i Weimarrepubliken

cancer, Historia, Livsåskådning

jubelbasuner

30 maj, 202118 augusti, 2024av adolphson

Mysticism. Riter. Vi följer dem, vi beter oss. Både våra personliga riter och de kollektiva. Det har vi alltid gjort. Det tycks viktigt att vara en god medborgare i sitt eget liv. Alltså gör man vad som förväntas.

Det är, när detta skrivs, mors dag. Ett faktum som givetsvis måste uppmärksammas trots att det inte längre finns någon mor i vår familj.

Ett större Falun. Det är den politiska visionen. Vi gör vad vi kan för att förverkliga den: bygger hopptorn, ordnar stora skidtävlingar och försöker på allehanda sätt tillfredsställa medborgarna. Det är, törs jag påstå, sant oavsett partitillhörighet. Det är vår tid nu. Vår civilisation. Jag undrar vad som blir bestående av den.

Världens äldsta stad är Jeriko. Den har varit bebodd av människor i över 11 000 år. Det är länge, det. Särskilt om man betänker att Stockholm grundades på 1200-talet, Falun på 1400-talet och att Dubai ännu på 1960-talet var en liten fiskeby blir Jerikos ålder imponerande.

Jag skulle vilja besöka Jeriko. Där kan man se ruinerna av gamla stan, Tel al-sultan, som har funnits i nästan 8 000 år och bestiga berget där Jesus enligt bibeln frestades av djävulen. Det var till Jeriko, huvudstaden i Kaanans sköna land, judarna kom efter den fyrtioåriga ökenvandringen från Egypten.

Men de blev inte insläppta. I sex dagar väntade de och på den sjunde gick de sju varv runt stadens murar. Därefter blåste prästerna i sina jubelbasuner (en sorts tromboner som måste varit jobbiga att släpa genom öknen). När judarna hörde dessa gav de ett stort härskri, och Jerikos murar föll. Så står det skrivet.

Tyvärr övergick det därefter i plundring. Man brände och dödade allt som fanns i staden, endast en prostituerad kvinna vid namn Rahab, som hade varit judarnas förtrogna, klarade livhanken. Staden förstördes och ingen skulle någonsin bygga upp den igen. Men så skedde och ännu står den.

Çatalhöyük har ibland kallats världens äldsta by. Den är daterad till 7000-talet f.v.t, ligger i södra Turkiet och är idag en arkeologisk utgrävning. Byn antas ha haft uppemot 2000 hus och 8000 invånare. Man jagade och odlade. Vid sidan av jakt och jordbruk höll man boskap och bedrev handel, det senare exempelvis med snäckor och vulkaniskt glas.

Man begravde sina döda under golven inuti sina hus. Man har även funnit märkliga målade och skulpterade utsmyckningar. Den mest kända skulpturen är en avbildning av en kvinna som sitter på en stol och stödjer sina armar på leoparder. Husen i Çatalhöyük är ungefär lika stora, det har inte återfunnits några spår efter administrativa centra eller stora sociala skillnader varför man tror att byn var tämligen jämställd.

Ett större Falun. Vad innebär det, egentligen? Fler människor. Fler hus. Ökad samhällsservice. Platon ansåg att det perfekta antalet medborgare i ett samhälle var 5040 individer. Detta kan tyckas rimligt då det ungefär motsvarar det största antal som kan höra en talare utan högtalare. Men även om amfiteatern såväl akustiskt som arkitektoniskt var en enastående konstruktion var det inte därför Platon kom till denna slutsats. Nej, skälet för hans åsikt var att detta är produkten av 7x6x5x4x3x2x1. Alltså någon sorts antik matematisk mysticism. Aristoteles som var mer konkret menade att om man sparkar på en stor sten visar smärtan och, möjligen, den brutna tån att stenen är verklig.

Vi firar mors dag. Eller uppmärksammar, är kanske mer riktigt beskrivet. Vi besöker graven. Tårna är hela men inte själarna. Tårarna är hela och vi väger på hälarna.

Jag undrar lite för mig själv om någon om tusentals år kommer att datera staden Falun och genom utgrävningarna finna delar av Malins sten och därigenom kunna konstatera att vi inte begravde våra döda hemma.

Jag står alltså vid graven. Jag blåser inte i några jubelbasuner för jag vill ha mina murar intakta. Jag är en god medborgare i min egen värld, mig ska ingen komma åt. Jag strövar planlöst omkring i öknen och undviker sorgfälligt Sinai och brinnande buskar.

Hon lever i våra minnen men våra minnen är föränderliga. Hennes sten är dock verklig. Evig. Men alltså inte längre hon. Eller så är det precis det hon är. Detta, om något, är mysticim för mig.

Källor:

Crosby: att mäta verkligheten

wikipedia

Bibeln

Historia, Okategoriserade, Spännande människor

Patkul

21 maj, 202121 maj, 2021av adolphson

Johan Reinhold Patkul var något av en player. Det var nämligen han som orkestrerade mycket av det stora nordiska kriget, konflikten som inledde, och avslutade, Karl XII:s karriär.

Patkul tillhörde en gammal livländsk (område i Estland och Lettland och del av Sverige under nästan hundra år) adel, var mycket intelligent, ambitiös, talade flera språk, och begåvad med ett rejält temperament. Man skulle kanske kunna se honom både som opportunist och frihetskämpe (för Livland). Han hade att brås på, han föddes nämligen i fängelse då föräldrarna skakade galler för att hjälpt Sveriges fiender.

Patkul den yngre, alltså mannen vi talar om, kom själv senare, under förhandlingar om gods och skatt mellan livländsk adel och den svenska kungamakten, på kant med Karl XI så till den milda grad, att han 1694 dömdes att mista ära, namn, höger hand och liv.

På flykt undan den svenska rättvisan förde han ett kringflackande liv som fredlös på kontinenten. Med hämnd i sinnet intrigerade Patkul med Sveriges fiender (och med målet att nå ett fritt Livland). Han vände sig bland annat till kung August i Polen 1699. Planen han presenterade var att med gemensamma krafter kasta ut svenskarna ur Livland och därefter låta August bli kung.

Hur svårt kunde det vara, alla visste ju att den nye, unge, svenske kungen mest var intresserad av att supa björnar fulla och hugga huvudet av kalvar.

Patkul hade nu Augusts öra och kanske kunde också Danmark övertygas? Han reste därför hemligen till Köpenhamn och ett tronskifte också i Danmark underlättade förhandlingarna. Ett hemligt förbund slöts 1699. Men det räckte inte mot den kraftfulla svenska krigsmakten. Fler arméer måste ansluta.

Detta kände den danske kungen Fredrik IV och August, som för övrigt båda var kusiner med Karl XII, väl till och de hoppades därför få med sig tsar Peter i en trippelallians. Patkul flackade mellan de polska, danska och ryska hoven, han viskade bakom tronernas draperier. Det är inte utan att historieskrivningen utmålat honom som något av en 1600-talets Ormstunga.

Skådespelet var hursomhelst i gång. När svenska diplomater besökte Ryssland för att enligt protokollet ”bekräfta den eviga freden” fördes de fullständigt bakom ljuset. Visserligen utdelades som brukligt fina gåvor men tsaren undvek att kyssa korset som bekräftelse vilket annars var brukligt. Och mannen bakom allt rävspel var Patkul. Hans ambition var grandios: stormakten Sverige skulle krossas.

Nå, vi vet hur det gick. Sverige stod inför en stor övermakt när kriget bröt ut år 1700. Karl tog det dock med ro: det är underligt att bägge mina kusiner vilja hava krig, må så vara. Konung August har brutit ord och avsked. Vi hava en rättfärdig sak; Gud hjälper oss väl. Jag vill först avgöra med den ena, sedan får jag alltid tala med den andra.

Patkul fick som han ville, den svenska stormakten föll sedermera, men han själv fick inte uppleva det. August lät nämligen häkta honom 1705. Vid freden med Polen 1706 bestämdes att Patkul skulle utlämnas till svenskarna. Karl XII beslutade att den gamla dödsdomen skulle verkställas. Dödsstraffet skärptes till att Patkul skulle rådbråkas (ett avrättningssätt där den dömde avlivades genom att lemmarna krossades. Oftast skedde detta med hjälp av ett hjul i vilket kroppen flätades in) och huggas sönder i fyra stycken.

Domen verkställdes 1707. Ett vittne beskriv den dömde: Han var en gammal herre, tjock och fet, röda kläder skamererade med gull. Då han exekverades vart han utsträckt liksom på en lave, barbent, i bara skjortan med byxor på sig. Avrättningen blev även enligt samtida mått brutal. Ett vittne berättar: Då högra armen krossades, för vilket ej mindre än tre slag behövdes, skrek Patkul väl något, men ropade därvid alltid Jesu namn, till dess båda armarna och benen voro krossade under hjulet. Inalles fick han femton stötar.

Patkul vädjade slutligen till bödeln om att få slippa plågan: Käre, huvudet av! Huvudet av! Då släppte man honom lös från sina band varpå han släpade sig till stupstocken och lade sitt huvud på den. Bödeln var emellertid tyvärr så oskicklig och stressad av det hela att han först efter tre hugg lyckades skilja huvudet från kroppen. Efter halshuggningen styckades kroppen, allt enligt domen, i fyra delar och lades på stegel.

(Hur, kan man fundera över, kommer framtiden att se på dagens lagar?)

Samtiden ansåg att Patkul har berett sig väl till döden, gått därtill frimodigt, och omskönt han vid krossningen mäkta skriat, så att man måst så länge röra trumman, har han likväl sedan själv hjälpt till att vända sig om och lämnat sine anhörige ett vackert testamente.

Slutet… gott alltså? Ovan är under alla omständigheter hans eftermäle. Det kanske trots allt är att göra våld på historien att avfärda Patkul som player. Sannolikt var han varken mer eller mindre galen än Karl, Peter, Fredrik eller August.

Källor:

Liljegren: Karl XII

Wikipedia