Kategori: Historia

Demokrati och samhälle, Historia, Skola

bild 104 – utbildning

av adolphson

Är det verkligen sant att du är min mentor? Yes!

Genom historien har skola och utbildning påfallande ofta ansetts som synonym till kadaverdisciplin, bestraffningar och ett allmänt hållande av ordning och reda. Måhända är det Platons fel. Men vad är egentligen en skola och vad innebär utbildning? Hur ska den läggas upp, vad ska ingå? Vad tjänar den för syfte?

Min kollega Daniel. Han brukar låtsas att han diskuterar med kollega Jeff på engelska så att jag ska tro att Jeff är där när han inte är det.

Den vanliga beskrivningen är som en målinriktad process där någon genom systematisk undervisning och och träning utvecklas och skaffar sig kunskap, bildning och färdigheter. Jaha, ja. Det besvarar möjligen vad men knappast hur. Både filosofer, präster och under förra århundradet psykologer och beteendevetare av olika slag, har genom århundradena brottats med frågan om vad utbildning är, hur vi lär oss samt vem som har rätt till skolgång.

Platon, 428-348 fvt, har kallats för filosofins superstar. Mannen genom vilken vi känner Sokrates och som anses som den mest inflytelserika personen inom västerländsk filosofi. Men oproblematisk är han inte, denne Platon, helst inte om man silar honom genom vårt nutida raster. Demokrat var han exempelvis inte. Vi kan ju börja där. Platon anser nämligen att staten fungerar bäst när den styrs av en intellektuell elit. För detta krävs att man väljer och utbildar denna elit.

Sagt och gjort.

Platon

Först och främst måste de mest begåvade avla barn, som en sorts antik rasbiologi, barnalstrande är minsann inte en privatsak utan i allra högsta grad statens angelägenhet. Men alla fria mäns barn har rätt att tävla om den bästa utbildningen och därmed de högsta ämbetena. Efter gallring kvarstår slutligen de bästa kandidaterna för att gå i statens tjänst. Utbildningen, eller gallringen, är sålunda helt och fullt en angelägenhet för staten.

Resonemanget kan vid en ytlig anblick förefalla logiskt. Jag återkommer till det. Men hur skulle Platons elitutbildning se ut? Faktum är att den överträffar det mesta vi sett i både verklighet och fiktion. Den utvalde fick först genomgå arton år av klassisk grekisk utbildning: läsning, skrivning, gymnastik, samt skaldernas verk (Platon ville dock styra upp vad som var relevant, som en sorts antik kanon).

Sedan följde några år av fysisk och militär utbildning. Som statsman måste man alltid vara beredd att försvara staten. De som klarat sig hit fick studera matematik under tio år. När studenten fyllt trettio fick han (de som inte gallrats ut) lära sig dialektik (filosofi och retorik). Därefter följde en sorts praktik på underordnade tjänster tills kandidaten var i femtioårsåldern då den nu fullt utvecklade filosofen kunde ägna sig åt statens skötsel.

Jobbet innebar i stort sett att dela sin tid mellan tänkande och politik. Värt att notera är att statens övriga medborgare var skyldiga att obrottsligt lyda denna styrande elit. Det behöver kanske inte påpekas att Platon mer imponerandes av Sparta än Aten.

när jag blev citerad

Det går att legitimera all form av elitism enligt denna typ av resonemang. Det är som en blandning av nazism (Hitler beundrade Sparta), kommunism, IS och The Handmaids Tale. Men kanske går frågan att lyfta till vår tid? Exempelvis kan man enligt detta resonemang inte lämna utbildning till fria aktörer, nej, statlig skola är enligt Platon att föredra.

Jag vet ärligt talat inte hur jag ska besvara mina egna inledande frågor. Hot, våld och bestraffning hör dock inte till utbildning, inte ordning och reda heller. Möjligen struktur. Så jag sammanfattar väl det hela genom påståendet att med rätt stöd och uppmuntran kan varje individ nå hur långt som helst. Utbildning måste iallafall, enligt min uppfattning, ske genom glädje och passion för att främja intresse. Lyckas man finna sitt intresse kommer självförtroendet, medvetenheten och ett självständigt kritiskt tänkande. Hur man uppnår sådant är mindre viktigt. Bara man gör det.

Tänk att någon verkligen blir genuint glad av att ha mig som mentor. Och dessutom vågar säga det. Förutom hur glad det gör mig så slås jag också av vilket oerhört ansvar det innebär. Jag kan aldrig svika det förtroendet. Aldrig.

Relaterade blogginlägg:

Utbildningsnivå

Gymnasium och bortom

Källor:

Liedman: Från Platon till kriget mot terrorismen

Wikipedia

Historia, Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt

glesbygdskavaj

av adolphson

En enda gång har far kommenterat att jag i stort sett alltid löptränat. ”Ni springer som ni har Döden i hälarna. Å andra sidan: det har vi ju alla och ingen kan springa ifrån den.” Så sa han, som något klippt ur en Bergman-film.

Tålamod är en dygd. Allt gott kommer till den som väntar. Stretar på. Det känns som det ligger en evighet mellan nuet och mitt tidigare liv. Länken mellan då och nu är löpning. Jag har alltid sprungit, som sagt. Det går inte särskilt fort, man går inte ner i vikt, men det är en adrenalinspruta rakt in i sinnet. Som vanish mot tungsinne. Varje gång.

Rundan jag sprungit sedan jag kunde gå

Man blir aldrig färdigtränad eller klar med löpningen. Den bara pågår. Sisyfos, det var han som straffades av gudarna (för en massa grejer) och dömdes till att knuffa upp ett klippblock för ett berg och när han väl fått upp det rullade det alltid ner igen varvid han fick börja om. Igen och igen, i evighet.

Kanske kan berättelsen ses som en metafor för var och ens liv, hur vi egentligen mår och har det. Ohälsa drabbar oss, ensamma och utsatta är vi. Var och en släpar livet igenom på sitt personliga klippblock. Nästa gång stannar nog klippblocket kvar däruppe, hoppas vi varje gång. Under klippblockets tyngd drömmer vi oss bort och publicerar drömmarna på sociala medier. Men hur hanterar vi verkligheten och står vi verkligen ut med att gång på gång åter tvingas vända ner för att hämta klippblocket?

På hösten 1718 anföll Sverige Danmark och Karl XII gick in i Norge (tillsammans med ett par tusen till). Strategierna, planerna, föll som så ofta relativt snabbt och soldaterna utstod svåra umbäranden. Vägarna var otjänliga på grund av höstvädret och dessutom hade norrmännen bränt och ödelagt. Mannarna svalt. Överste Ture Gabriel Bielke skrev hem från fälttåget: ”vi väntar ett svårt fälttåg. Vi har fått befallning att tåga framåt, men vägarna allt annat därefter. Snart bliver det än värre. Men tig, min mun, så får du socker!”

Talesättet ”Tig min mun så får du socker” är känt. Möjligen spåras ursprunget till gamla testamentet med uppenbar sensmoral: ifrågasätt inte gud utan tro på hens makt. Eller mer allmänt och enligt jante: gnäll inte så mycket, nej, härda ut så ger det sig med tiden.

Jag har, precis som många andra, under pandemin funderat och omprövat mitt liv som det numera ter sig. Vad och hur man gör saker är nog så viktigt men varför, ens självinsikt, tycker jag är viktigare. Karl XII, killgissar jag vidare, hade det nog klent med den varan även med samtida mått mätt.

Är man medveten om varför man fungerar som man gör kan man lättare påverka sig. Sisyfos är medveten om sin belägenhet, däri ligger lyckan. Han behöver inte drömma om paradiset. Det finns nämligen inget öde som inte kan besegras med förakt eller humor. Ett tillspetsat påstående, jag vet. Men man måste ha tålamod med allt: sorg, ilska, alla praktarsel som omger en och i synnerhet med sig själv.

En evighet mellan nu och då, alltså. Man kan lätt gå vilse. Så jag springer, lunkar, rör mig. Run, Forrest, run. Och nu vet jag. Eureka!

Men det är ingen raketforskning, denna min slutsats. Det handlar för mig om att visa glädje, känna kärlek, springa och njuta av musik, i synnerhet när man har det som tyngst, om inte i varje enskilt ögonblick så åtminstone så ofta man kan.

Detta är min enkla slutsats. Och till den som till äventyrs stör sig på mig, till den som ser mig som en hycklande, besserwissrande självutnämnd godhetens apostel säger jag att du förvisso säkert har rätt. Men tyvärr ryms du inte i mitt synfält. Eller så svarar jag som jag gjorde efter att mitt upprop mot nollning i veckan fått flera gamla vänner att påminna om min egen: jag talar om principen, inte om mig själv.

Tig min mun så får jag socker. Det ligger mycket i det uttrycket. Socker är en metafor, det med, såklart. Så jag sveper min glesbygdskavaj tätare omkring mig och går ut för att ännu en gång springa samma enträgna runda. Livet är vackert. Med Camus ord i bakhuvudet tar jag det första steget: ”Man måste tänka sig Sisyfos lycklig.”

Rundan jag sprungit sedan jag kunde gå

Källor:

Liljegren: Karl XII

Camus: myten om Sisyfos

Foto, Historia, Livsåskådning, Spännande människor

bild 103 – thespis

av adolphson

Thespis är inte en göteborgsk variant av vattenkokare (Te-spis. Är du med? Förlåt.) utan en skådespelare i antikens Grekland på 500-talet f.v.t.

Men det är inte vilken dussinskådis som helst vi pratar om, nej, Thespis anses vara den förste att uppträda på en scen (som skådespelare) och som skaparen av den grekiska tragedin. Världens första skådis, alltså. Han ska även utvecklat konstformen genom att förse rollfigurerna med olika masker anpassade för den specifika rollen.

Sökaren

Men Thespis var nog inte först, ändå. Vi människor har alltid spelat roller, vilket bland annat framgår av vissa grottmålningar som är tusentals år äldre än Thespis. Som en sorts statusuppdateringar från forntiden finns de kvar att påminna om glömda människors skådespel. Men vi bär än idag våra masker och filtrerar också nu på olika sätt våra liv för om- och eftervärlden.

Thespis är dock den förste (kände) att framföra skrivna pjäser (till skillnad från som brukligt var improviserade eller inte nerskrivna) vilket för in fenomenet manus i historien. Möjligen har han därför spelat en betydelsefull roll (!) för att förändra sättet att berätta historier och för teaterkonsten som vi känner den.

Far är gammal nu. Men han bär sina år med värdighet, ofta sorgfälligt oberörd av stormen runt omkring. Han har skapat sin egen scen för vilken han är både manusförfattare, skådespelare och regissör. Passar inte scenen stryker han den och skapar en ny. På sin scen är det han som är både den store hjälten och den tragiske trashanken.

I antikens Aten fanns ett tempel vigt åt ålderdomen. Dit tog man ibland barnen för att visa vördnad inför sin framtid. Det var klokt, anser jag. Far har till synes omedvetet skapat sig ett eget litet tempel i sitt hem där han själv är guden huggen i marmor och i vilket tiden står stilla. Här flyttar sig inget gärna, prylarna från vår barndom står i evig ro. Min studentskylt, exempelvis, står kvar där den stått allt sedan han flyttade in på sin nuvarande adress.

Dotter 1 älskar teater. Hon går nu estetiska programmet på gymnasiet och övar musikal på kommunala kulturskolan. Varje dag kommer hon hem med ett stort leende. Hon, som inte kunde vänta på att sommarlovet skulle ta slut njuter nu av skådespelet. Hon är en av dessa avundsvärda som omedelbart drabbades av kärlek till rollen och scenen och följde kallelsen. Dotter 2 är en mer pragmatisk natur. Men jag har aldrig i hela mitt mitt liv träffat någon med ett så rikt inre rum.

Och här står jag och skäller över ett utspillt glas. Get your priorities straight, man!

Alla vet det. Människor skådespelar på sociala medier. De spelar sina liv som de vill att de ska vara. Bilderna är förskönade, kaninöronen falska. Det lyckliga paret på semesterbilderna har det inte fullt så bra som de vill få det att framstå. Leendena är lite för stela, barnen lite för rara. Partiledarens insta lite för noga regisserat. Allt är en chimär, en potemkinkuliss. Ett skådespel. En önskan, en dröm.

Det gäller naturligtvis också mig. Jag är minsann vare sig så munter eller stoisk som jag vill göra gällande, det är jobbigt att ensam sköta både far och tonåringar, jag upprörs över utspillda glas, jag misstänker att mina kollegor inte är så förtjusta i mig och jag tvivlar ofta på min yrkeskompetens.

Världsomseglaren

Men ändå. Vet du, bäste potentielle läsare, jag tror trots allt jag lyckats med något som är bland det viktigaste man kan. Också jag har nämligen skrivit ett manus. Det rör ett skådespel där jag övervinner döden och åtminstone lite förskönar livet. Detta räcker långt. Tills ridån går ner och domen faller nästa gång räcker det i varje fall.

Som jag ser det måste man försöka acceptera sin oro och ständigt göra små saker för att må lite bättre. Lever man upp av att bekämpa Storpotäten är det vad man bör ägna sin tid åt. Teater, musik, konst, litteratur och övrig kultur hjälper oss inte bara att se skönheten i världen, de hjälper oss också med att skapa ett vackrare liv för oss själva.

Sålunda försöker jag, liksom många, spela min roll på min egna lilla scen. Mitt manus följer i möjligaste mån de gamla atenarnas påbud att det finns gudar av ljus och det finns gudar av lera. Mellan dem leder vägen till den människa det gäller att finna. Ständigt växlar scenerna under resan och under tiden arbetar vår inre Thespis med vårt högst personliga manus.

En solnedgång kan inte reduceras till en viss mängd lycka. Man kan sällan förändra andra människor, men man kan förändra sig själv. Det är du som är alltings mått.

Pjäsen är slut, applådera!

Källor:

Camus: Myten om Sisyfos

Wikipedia

Relaterade blogginlägg:

Potemkinkuliss

Demokrati och samhälle, Historia

slippery slope

av adolphson

Ett slippery slope-argument innebär att argumentera för ett tillsynes litet och obetydligt beslut men som leder till en kedjereaktion av händelser man inte önskar eller kan förutse. I slutändan leder beslutet till något mycket dåligt och efter det första beslutet går sakernas tillstånd inte att ändra likt en boll på ett lutande plan.

En viktig fråga i vår värld är hur mycket eller lite man kan inskränka en grupps eller individs demokratiska rättigheter för att undvika ett yttre hot, inbillat eller verkligt. Och vem som avgör det. Frågan är inte ny. Problemen tycks ofta loopa, tänker jag lite dystert.

Är ordet, livet, alltid helt fritt?

Lukasjenka, diktatorn i Vitryssland, låter militärt flyg tvinga ner ett civilt plan under rutt mellan två EU-länder för att komma åt en regimkritiker. Trump, efter de famösa händelserna vid Capitolium, har blivit utslängd från de största sociala medieplattformarna. Nu bidar han sin tid i den för honom obehagligt svala medieskuggan i Florida. Netanyahu använder i Israel samma argument som Trump: allt är fusk. I Falun diskuterar vi, med hänvisning till pandemin, möjligheten att införa vistelseförbud på vissa platser under vissa omständigheter.

Efter fängelsevistelsen som följde på kuppförsöket, den så kallade Ölkällarkuppen 1923, var Hitler övertygad om att han var den utvalde, rörelsens ledare, frälsaren. Interna kritiker och konkurrenter utmanades, undanröjdes eller uteslöts. Några av de mer namnkunniga var Ludendorff (en av de ledande militärerna under första världskriget), Strasser och Röhm (dessa mördares på Hitlers order under ”de långa knivarnas natt” 1934). Partifunktionärer och sympatisörer började, ledda av den retoriskt skicklige propagandamaskinen Goebbels, bygga upp en framgångsrik personkult av Hitler. Inom ett par år var nazistpartiet ett av de största partierna i Tyskland.

Efter kuppförsöket var dock partiet förbjudet och det var naturligtvis viktigt för Hitler att det åter blev tillåtet. Han lovade dyrt och heligt att nazisterna hädanefter skulle sköta sig och bli ett laglydigt parti. 1925 hävdes förbudet och olika partitidningar, som Der stürmer och Völkischer Beobachter, viktiga organ i propagandan, kunde därmed åter ges ut, trots att innehållet var gravt antisemitiskt.

Hitlers ledare i tidningarna handlade om vikten av intern enighet gentemot gemensamma yttre fiender som judar och marxister. Detta budskap skulle han återupprepa. Exempelvis genom sin succéartade återkomst, efter att förbudet hävts, live inför tusentals fanatiska sympatisörer. Han krävde i talen att man villkorslöst sluta upp bakom honom – tills vidare. Detta var viktigare än allt. Tids nog skulle ges möjlighet att utvärdera hans insats och eventuellt byta ut honom som partiledare. Hailropen skallade i möteslokalen, människor grät av lycka och klättrade på borden.

Hur var det möjligt, undrar en nutida kanske. Tja, hur var det möjligt att storma Capitolium?

Efter detta var Hitler allmänt accepterad inom partiet som Führern. Regeringen i Bayern fick dock återigen kalla fötter (det var ju i München som det tidigare kuppförsöket ägt rum) och förbjöd Hitler att framträda offentligt. Förbudet utökades dessutom till att gälla i hela Tyskland och det på grund av hans kränkande språkbruk mot judar och marxister.

Värt att notera är att nazism sedan 1945 är förbjudet i Tyskland. Men tillbaka till det som i den nazistiska mytologin refererades till som ”kampåren”.

Stora liveframträdanden, massmöten, var Hitlers grej. Nu tvingades han på grund av förbudet övergå till stora och små informella möten: han förvandlade vanliga krogbesök till valmöten och tidningar gavs ändå ut, trots förbudet. En intressant detalj är att Hitler den här tiden valde att bli statslös, han avsa sig sitt österrikiska medborgarskap, för undvika att utvisas från Tyskland. Nazisterna lyckades, med Hitler, Göring och Goebbels i spetsen hålla sig kvar i händelsernas centrum till weimarrepublikens fall. Sedan kom inflation, börskrasch och politiskt kaos. Den som är bäst organiserad och kommunicerar mest effektivt vinner. Det är inte så ofta den störste eller starkaste.

Lukasjenka är självfallet en maktgalen diktator. Hitler utsågs enligt demokratiska principer. Att stänga av Trump från twitter är problematiskt sett ur en demokratisk synvinkel och jag gissar att han snart är tillbaka i etern. Det finns även flera lager på löken att enligt pandemilagen begränsa människors rörelsefrihet. Frågan är vem som har rätt, när och varför. Det är inte alltid lätt att avgöra medan det pågår. Och ser vi inte upp sätter vi igång dominoeffekten.

Det är som alltid: politikern agerar medan historikern i efterhand iakttar från distans. Historien kan visserligen ibland hjälpa oss med att skilja på rätt och fel i kniviga situationer men ofta nog får vi förlita oss till ethos, vår inre känsla för vad som är rätt. Den kompassen är det viktigaste verktyg vi har.

Relaterade blogginlägg:

Ludendorff

Källor

Liljegren: Adolf Hitler

Friedrichshafen/Barth: Dödgrävarna: den sista vintern i Weimarrepubliken

cancer, Historia, Livsåskådning

jubelbasuner

av adolphson

Mysticism. Riter. Vi följer dem, vi beter oss. Både våra personliga riter och de kollektiva. Det har vi alltid gjort. Det tycks viktigt att vara en god medborgare i sitt eget liv. Alltså gör man vad som förväntas.

Det är, när detta skrivs, mors dag. Ett faktum som givetsvis måste uppmärksammas trots att det inte längre finns någon mor i vår familj.

Ett större Falun. Det är den politiska visionen. Vi gör vad vi kan för att förverkliga den: bygger hopptorn, ordnar stora skidtävlingar och försöker på allehanda sätt tillfredsställa medborgarna. Det är, törs jag påstå, sant oavsett partitillhörighet. Det är vår tid nu. Vår civilisation. Jag undrar vad som blir bestående av den.

Världens äldsta stad är Jeriko. Den har varit bebodd av människor i över 11 000 år. Det är länge, det. Särskilt om man betänker att Stockholm grundades på 1200-talet, Falun på 1400-talet och att Dubai ännu på 1960-talet var en liten fiskeby blir Jerikos ålder imponerande.

Jag skulle vilja besöka Jeriko. Där kan man se ruinerna av gamla stan, Tel al-sultan, som har funnits i nästan 8 000 år och bestiga berget där Jesus enligt bibeln frestades av djävulen. Det var till Jeriko, huvudstaden i Kaanans sköna land, judarna kom efter den fyrtioåriga ökenvandringen från Egypten.

Men de blev inte insläppta. I sex dagar väntade de och på den sjunde gick de sju varv runt stadens murar. Därefter blåste prästerna i sina jubelbasuner (en sorts tromboner som måste varit jobbiga att släpa genom öknen). När judarna hörde dessa gav de ett stort härskri, och Jerikos murar föll. Så står det skrivet.

Tyvärr övergick det därefter i plundring. Man brände och dödade allt som fanns i staden, endast en prostituerad kvinna vid namn Rahab, som hade varit judarnas förtrogna, klarade livhanken. Staden förstördes och ingen skulle någonsin bygga upp den igen. Men så skedde och ännu står den.

Çatalhöyük har ibland kallats världens äldsta by. Den är daterad till 7000-talet f.v.t, ligger i södra Turkiet och är idag en arkeologisk utgrävning. Byn antas ha haft uppemot 2000 hus och 8000 invånare. Man jagade och odlade. Vid sidan av jakt och jordbruk höll man boskap och bedrev handel, det senare exempelvis med snäckor och vulkaniskt glas.

Man begravde sina döda under golven inuti sina hus. Man har även funnit märkliga målade och skulpterade utsmyckningar. Den mest kända skulpturen är en avbildning av en kvinna som sitter på en stol och stödjer sina armar på leoparder. Husen i Çatalhöyük är ungefär lika stora, det har inte återfunnits några spår efter administrativa centra eller stora sociala skillnader varför man tror att byn var tämligen jämställd.

Ett större Falun. Vad innebär det, egentligen? Fler människor. Fler hus. Ökad samhällsservice. Platon ansåg att det perfekta antalet medborgare i ett samhälle var 5040 individer. Detta kan tyckas rimligt då det ungefär motsvarar det största antal som kan höra en talare utan högtalare. Men även om amfiteatern såväl akustiskt som arkitektoniskt var en enastående konstruktion var det inte därför Platon kom till denna slutsats. Nej, skälet för hans åsikt var att detta är produkten av 7x6x5x4x3x2x1. Alltså någon sorts antik matematisk mysticism. Aristoteles som var mer konkret menade att om man sparkar på en stor sten visar smärtan och, möjligen, den brutna tån att stenen är verklig.

Vi firar mors dag. Eller uppmärksammar, är kanske mer riktigt beskrivet. Vi besöker graven. Tårna är hela men inte själarna. Tårarna är hela och vi väger på hälarna.

Jag undrar lite för mig själv om någon om tusentals år kommer att datera staden Falun och genom utgrävningarna finna delar av Malins sten och därigenom kunna konstatera att vi inte begravde våra döda hemma.

Jag står alltså vid graven. Jag blåser inte i några jubelbasuner för jag vill ha mina murar intakta. Jag är en god medborgare i min egen värld, mig ska ingen komma åt. Jag strövar planlöst omkring i öknen och undviker sorgfälligt Sinai och brinnande buskar.

Hon lever i våra minnen men våra minnen är föränderliga. Hennes sten är dock verklig. Evig. Men alltså inte längre hon. Eller så är det precis det hon är. Detta, om något, är mysticim för mig.

Vi firar mors dag

Källor:

Crosby: att mäta verkligheten

wikipedia

Bibeln

Historia, Okategoriserade, Spännande människor

Patkul

av adolphson

Johan Reinhold Patkul var något av en player. Det var nämligen han som orkestrerade mycket av det stora nordiska kriget, konflikten som inledde, och avslutade, Karl XII:s karriär.

Patkul tillhörde en gammal livländsk (område i Estland och Lettland och del av Sverige under nästan hundra år) adel, var mycket intelligent, ambitiös, talade flera språk, och begåvad med ett rejält temperament. Man skulle kanske kunna se honom både som opportunist och frihetskämpe (för Livland). Han hade att brås på, han föddes nämligen i fängelse då föräldrarna skakade galler för att hjälpt Sveriges fiender.

Patkul den yngre, alltså mannen vi talar om, kom själv senare, under förhandlingar om gods och skatt mellan livländsk adel och den svenska kungamakten, på kant med Karl XI så till den milda grad, att han 1694 dömdes att mista ära, namn, höger hand och liv.

På flykt undan den svenska rättvisan förde han ett kringflackande liv som fredlös på kontinenten. Med hämnd i sinnet intrigerade Patkul med Sveriges fiender (och med målet att nå ett fritt Livland). Han vände sig bland annat till kung August i Polen 1699. Planen han presenterade var att med gemensamma krafter kasta ut svenskarna ur Livland och därefter låta August bli kung.

Hur svårt kunde det vara, alla visste ju att den nye, unge, svenske kungen mest var intresserad av att supa björnar fulla och hugga huvudet av kalvar.

Patkul hade nu Augusts öra och kanske kunde också Danmark övertygas? Han reste därför hemligen till Köpenhamn och ett tronskifte också i Danmark underlättade förhandlingarna. Ett hemligt förbund slöts 1699. Men det räckte inte mot den kraftfulla svenska krigsmakten. Fler arméer måste ansluta.

Detta kände den danske kungen Fredrik IV och August, som för övrigt båda var kusiner med Karl XII, väl till och de hoppades därför få med sig tsar Peter i en trippelallians. Patkul flackade mellan de polska, danska och ryska hoven, han viskade bakom tronernas draperier. Det är inte utan att historieskrivningen utmålat honom som något av en 1600-talets Ormstunga.

Skådespelet var hursomhelst i gång. När svenska diplomater besökte Ryssland för att enligt protokollet ”bekräfta den eviga freden” fördes de fullständigt bakom ljuset. Visserligen utdelades som brukligt fina gåvor men tsaren undvek att kyssa korset som bekräftelse vilket annars var brukligt. Och mannen bakom allt rävspel var Patkul. Hans ambition var grandios: stormakten Sverige skulle krossas.

Nå, vi vet hur det gick. Sverige stod inför en stor övermakt när kriget bröt ut år 1700. Karl tog det dock med ro: det är underligt att bägge mina kusiner vilja hava krig, må så vara. Konung August har brutit ord och avsked. Vi hava en rättfärdig sak; Gud hjälper oss väl. Jag vill först avgöra med den ena, sedan får jag alltid tala med den andra.

Patkul fick som han ville, den svenska stormakten föll sedermera, men han själv fick inte uppleva det. August lät nämligen häkta honom 1705. Vid freden med Polen 1706 bestämdes att Patkul skulle utlämnas till svenskarna. Karl XII beslutade att den gamla dödsdomen skulle verkställas. Dödsstraffet skärptes till att Patkul skulle rådbråkas (ett avrättningssätt där den dömde avlivades genom att lemmarna krossades. Oftast skedde detta med hjälp av ett hjul i vilket kroppen flätades in) och huggas sönder i fyra stycken.

Domen verkställdes 1707. Ett vittne beskriv den dömde: Han var en gammal herre, tjock och fet, röda kläder skamererade med gull. Då han exekverades vart han utsträckt liksom på en lave, barbent, i bara skjortan med byxor på sig. Avrättningen blev även enligt samtida mått brutal. Ett vittne berättar: Då högra armen krossades, för vilket ej mindre än tre slag behövdes, skrek Patkul väl något, men ropade därvid alltid Jesu namn, till dess båda armarna och benen voro krossade under hjulet. Inalles fick han femton stötar.

Patkul vädjade slutligen till bödeln om att få slippa plågan: Käre, huvudet av! Huvudet av! Då släppte man honom lös från sina band varpå han släpade sig till stupstocken och lade sitt huvud på den. Bödeln var emellertid tyvärr så oskicklig och stressad av det hela att han först efter tre hugg lyckades skilja huvudet från kroppen. Efter halshuggningen styckades kroppen, allt enligt domen, i fyra delar och lades på stegel.

(Hur, kan man fundera över, kommer framtiden att se på dagens lagar?)

Samtiden ansåg att Patkul har berett sig väl till döden, gått därtill frimodigt, och omskönt han vid krossningen mäkta skriat, så att man måst så länge röra trumman, har han likväl sedan själv hjälpt till att vända sig om och lämnat sine anhörige ett vackert testamente.

Slutet… gott alltså? Ovan är under alla omständigheter hans eftermäle. Det kanske trots allt är att göra våld på historien att avfärda Patkul som player. Sannolikt var han varken mer eller mindre galen än Karl, Peter, Fredrik eller August.

Källor:

Liljegren: Karl XII

Wikipedia

Falun/Dalarna, Foto, Historia, Jämställdhet, Spännande människor

falun 1906

av adolphson

Jag har mina olika tillflyktsorter hemma i Falun, mina egna varianter på Arkadien eller Shangri-La. En av dessa är arkivcentrum. Vid det senaste besöket klev jag in i tidsmaskinen och for till år 1906.

I Sverige genomfördes detta år en stavningsreform som bland annat innebar att man bytte ut dt mot t eller tt och fv eller f mot v. Af blev således av. Det fick kvinnorna på bilden nedan vara bland de första att lära ut även om det skulle dröja något decennium innan reformen fick ett bredare genomslag.

Elever vid Falu Folkskolelärarinneseminarium 1906/07. Försök till identifiering, efter jämförelse med foto av samma klass 1909. Sittande fr.v.: Ester Wisborg, Stina Levén, Selma Ström, Anna Bodlund ?, Elsa Norin (bakom hemme), Natalia Franzén, Gunhild Rosenborg. Stående fr.v.: Nanna Lundin, Elisabet Hedén, Therese Almqvist, Beda Carlsson, Hanna Persson, Hilda Cruszander (framför henne), Emma Engblom, Eva Larsson, Frida Sundell?, Beda Forsberg, Anna Grund, Carin Skog.

1906 togs beslut att förändra Faluns stadsplanering och mark köptes för att bereda plats för nya byggnader. Byggnader som idag utgör en självklar del av stadens skyline planerades, uppfördes eller byggdes om, ut och till.

Epidemisjukhuset, (det som idag är) restaurang Banken, det gamla badhuset (beläget framför nuvarande polishuset) och Seminariet (Söderbaumska skolan) ligger i sina lindor detta år. Eller seminariet fanns ju från 1875 men 1906 var det dags för ombyggnation och att utvidga tomten, något som krävde att kommunen inhämtade synpunkter från Domkapitlet i Västerås. Jag förmodar att kyrkan ägde marken.

Seminariet/Söderbaumska skolan. Bild: Mina Adolphson

Författarinnan Selma Lagerlöf gästade Falu Föreläsningsförening med ett anförande om Jerusalem. Hon hade givit ut sin roman med samma namn några år tidigare, något som markerade kulmen i hennes rika produktion under åren här i stan.

Föreläsningsföreningen hade förövrigt, kunde jag konstatera, ett fantastiskt utbud de här åren och har en lång historia som sträcker sig över hundra år, mellan 1900-2011. Varför den upphörde känner jag inte till men på arkivcentrum finns dess historia samlad för hugad att botanisera i.

y152.jpg
Selma Lagerlöf t.v. läser högt i kretsen av några familjemedlemmar. De sitter i hennes arbetsrum i Centralpalatset, Falun. Vykort.

Apropå våra dagars debatt om konserthus fördes 1906 en politisk diskussion om att upplåna medel för renovering och ombyggnad av läroverket, nuvarande Kristinegymnasiet, som då stått färdigt i fyrtio år. Den som vill kan lätt hitta bilder på hur byggnaden förändras över tid och kanske jämföra när den förestående ombyggnaden en gång är klar.

Förhandlingar förs detta år mellan Gefle-Dala Jernväg och staden om att anlägga en ny begravningsplats, Norslunds kyrkogård, vilken sedan 1915 är viloplats för en av Sveriges största industrimän Erik Johan Ljungberg. Det sägs att i hans överdådiga hem, Bergalid, installerades stadens första telefon som kopplades till en annan i hans grav. Eller grav och grav. Snarare fornnordiskt mausoleum. Det sägs också att om man ringer så svarar någon inifrån mausoleet.

Bild: Ljungberg fonden.se

Hur det än är med den saken så möjliggjordes sakernas tillstånd genom att stadsfullmäktige 1906 fick anledning, säkert med Ljungbergs gillande, att undersöka möjligheterna till underjordiskt kabelnät för elektroniska ledningar. Och för den som vill finns idag intressanta bilder och artiklar att tillgå genom mer moderna kablar, ibland osynliga, ovan jord.

Apropå hoppbackar. 1906 var det fortfarande långt kvar till bygget av Riksskidstadion och backe hoppades med fördel i Källviken eller Kvarnberget (bandy spelades på Tisken).

I anledning af en från Ingeniören Sven Carlsson härstädes inkommen, af Stadsfullmäktiges ordförande såsom egen motion upptagen framställning, att Fullmäktige ville till uppförande på Kvarnberget invid Falun af en skidbacke lämna ett anslag af 500 kronor, hade Drätselkammaren, dit ärendet remitterats, i afgifvets utlåtande, som nu upplästes, förordat bifall till framställningen under villkor, att anslaget skulle utbetalas, när skidbacken blefve färdig eller dess tillkomst ekonomiskt tryggad. Denna Drätselkammarens hemställan blef uppå proportion af Fullmäktige godkänd.

Backarna byggdes, nyttjades och revs (2014). Det får väl anses som tämligen väl investerade 500 kronor.

Några spridda notiser. 1906 var året man började fundera över att anlägga en Åkarestation vid stora torget, det som med tiden blev taxistation. Även ville man installera fast telefon i rådhuset.

Vilar det inte något poetiskt över protokollet här?

Jag hittar 1906 ytterst få kvinnor på valda positioner. Men de finns. Som suppleant i styrelsen för Maria Kronbergs Hushållsskola valdes exempelvis fru Greta Frisell och fru Augusta Dahlblom.

Och kul verkade man ibland ha också 1906. Det känns trösterikt.

l014.jpg
vårfest på Kullen 1906

Det är en sällsam njutning att ibland lämna allt och fly in för historien om så bara för ett par timmar. Det ger perspektiv när jag rör mig i min stad. Det hjälper mig att skilja på viktigt och oviktigt i tillvaron. Det ger vila.

Källor

Arkivcentrum, Falun: Stadsfullmäktige i Falun, protokoll och handlingar 1906

Falu kommuns mediearkiv

Ljungbergfonden.se

Relaterade blogginlägg

Et in arcadia ego

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Retorik

kämpa på

av adolphson

Som politiker måste man läsa en enorm mängd handlingar. Man arbetar fram valplattformar och manifest, finns i sociala medier, har bloggar, deltar i diskussioner, skriver insändare. Man träffar också många olika sorters människor.

Jag funderar ibland. Vad får man egentligen säga som folkvald och mer eller mindre offentlig? Vad får man inte säga? Hur ska det framföras? När? Riksdagen diskuterar just nu huruvida man ska kriminalisera att förneka Förintelsen. Det låter väl bra?

Jag har läst delar av Mein kampf. Det är ett litterärt sett illa skrivet, osammanhängande sammelsurium, en blandning av självbiografi, historieskrivning och politiskt verk. Jag har läst boken av källkritiska skäl för att kunna bemöta nazister. Jag trodde nämligen, när jag var ny som lärare, att elever skulle kunna vara nazianstrukna. Men det har aldrig hänt. Det kom någon grupp till skolan för tio år sedan och det blev lite oroligt. Det är allt. Men jag vet vad nazism innebär, jag studerat dess upphovsmän och främsta företrädare.

Hitler skrev och dikterade Mein kampf under fängelsetiden i början av 1920-talet och tanken med att ge ut den kan från partiets sida ha varit att profitera på Hitlers stigande kändisskap eftersom partikassan var skral. I boken lägger Hitler ut texten kring det viktiga i att hämnas Versaillesfreden, han redogör för sin antisemitism och skissar på Förintelsen. Boken var inte oviktig i rättegångarna efter kriget. Hitler själv blev rik men var inte stolt över den.

Det är också belagt att det, besynnerligt nog, var relativt få i partitoppen som faktiskt läst boken. En känd tilldragelse inföll på en middag för ledande nazister 1927. Någon frågade oförhappandes om någon av gästerna läst den men som det visade hade ingen gjort det. Pinsamheten förbyttes till munterhet och som skämt kom man på att man skulle fråga varje nyanländ gäst om vederbörande läst boken. Den förste som gjort det skulle få betala notan. Men notan förblev obetald. Inte ens nazitopparna Göring eller Speer hade orkat ta sig igenom hela.

Mein kampf är allt sedan dess ett av få verk med nazistiskt tankegods vilket kan jämföras med marxismen som har mycket mer av sådant. Före 1945 trycktes den i tio miljoner exemplar och översattes till 16 språk. Idag är det olagligt att trycka nya exemplar i Tyskland – förutom för akademiska studier. 2012 gavs den dock ut igen, eller olika delar, inom ramen för akademin. Man motsvarade utgivningen med att de flesta tyskar inte hade tillgång till boken, eftersom den är tabu, och därför omgiven av myt och rykten. Detta ville man hantera genom att förse nyutgåvan med kritiska kommentarer av bland annat historiker. Det tycks man lyckats med, åtminstone så till vida att den organiserade nynazismen inte ökat på grund härav.

Tanken med utgivningen var alltså att avmystifiera boken och åskådliggöra vad nazism innebär. Utgivningen var dock inte okontroversiell. Delstaten Bayern, som ägde rättigheterna till fram till 2015, menade att man övervägde rättsliga åtgärder för att stoppa utgivningen.

Politiker läser mycket, men det gör även människor i allmänhet. Böcker, tidningar, jobbrelaterade texter, mail, sociala medier, översättningen på tv-serier. Det var och en bör göra är att fundera lite över hur man förhåller sig till texten.

Personligen tror jag man måste kunna läsa och se allt. Mein kampf och andra vidriga åsikter växer i skuggan, frodas i det fördoldas trånga bubbla. Ute i ljuset smälter tokerierna ofta bort. Ska vi komma vidare måste vi kunna ta del av vad både förintelseförnekare och andra galenpannor tycker och anser. För att bemöta, vederlägga och kommentera. Yttrandefriheten är större än möjligheten att förbjuda misshagliga åsikter.

Detta är demokratins inneboende dilemma.

Så jag läser alla mina handlingar och förmedlar mina tankar. Jag tänker ofta på hur jag uttrycker mig, var och när. Jag försöker tydliggöra varför jag personligen anser det omöjligt att bilda regering med SD, hur jag ser på manliga normer och varför jag inte är fackligt ansluten just nu.

Ibland dyker det upp någon som blir arg på mig, och det kan vara nyttigt, men då försöker jag lyssna och berätta hur jag tänker. Det är så otroligt utvecklande, intressant och spännande att lyssna på andra. Människor kan och vet så mycket, har så många perspektiv jag saknar.

Man får kämpa på, helt enkelt, för människan är alltings mått.

Relaterade blogginlägg:

Sofist, javisst

Liljegren: Adolf Hitler

Wikipedia

SVT.se

Demokrati och samhälle, Historia, Jämställdhet, Spännande människor, Språk

Anna Walentynowicz

av adolphson

Fatalism innebär uppfattningen att det inte finns någon fri vilja, att allt redan är avgjort. Eftersom vårt öde redan bestämt spelar det ingen roll vad vi gör, vårt agerande för oss ändå bara närmre och närmre vårt slutgiltiga öde. Det är liksom bara att åka med. Vi hittar termen adjektivet fatal som har sin synonym i ödesdiger – ett ord som förebådar olycka och elände. Det ödesbestämda kan ligga i både gudstro eller lagbundet inom exempelvis himlakropparnas eller naturvetenskapens regler. En fatalist kan sålunda anlända i såväl prästarock som läkarrock.

Det var en kvinna som störtade kommunismen i Polen: Anna Walentynowicz. Ja, hon gjorde det inte helt ensam förstås. Men inte heller Lech Walesa lyckades med det konststycket helt på egen hand, något som man annars kan festas att tro när man läser om, eller lyssnar på, honom.

Anna var en person känd för sin frispråkighet och som sällan underlät att låta ledningen för Leninvarvet i Gdansk veta vad hon ansåg om maktmissbruk och missförhållanden. 1980 var måttet rågat och hon fick sparken bara några månader innan hon skulle pensioneras. Men Anna var som sagt känd, dessutom populär, och när omständigheterna kring avskedandet blev kända ledde det till protester bland hennes arbetskamrater. Protesterna växte till en stor strejk som till slut omfattande 16000 arbetare.

Lech, som fram till dess varit Annas vän, ledde strejken och slöt till sist, mot hennes vilja, en överenskommelse med ledningen och ville därefter avblåsa strejken. Men det ville inte Anna som övertygade arbetarna att fortsätta strejken vilket pressade den kommunistiska regimen i landet hårt. Ansträngningarna gav resultat. Man nådde stora framgångar i form av högre löner, politiska fångar frigavs, censuren togs bort, strejkrätt infördes och oberoende fackförbund tilläts. Genom detta bildades fackförbundet Solidaritet som fick miljoner medlemmar och Walesa valdes till ordförande.

Och visst fick Anna behålla jobbet.

Trots att regimen senare under 1980-talet försökte hindra utvecklingen gick det inte längre. Utvecklingen tycktes ödesbestämd: muren föll i Berlin, kommunismen i Polen följde snart efter ivrigt påhejad av Johannes Paulus II (eller som han egentligen hette: Karol Józef Wojtyła). Men Anna och Lech förblev fiender. Hon ansåg att han satte sig själv och sitt ego före rörelsen. Vissa hävdar än idag att om hon varit född som man hade hon, och inte Lech, blivit Solidaritets ledare och därmed det fria Polens president.

Inte desto mindre har Anna ikonstatus i det postkommunistiska Polen. Hon fick ta emot många utmärkelser. Jag är inte insatt i hennes betydelse efter 1989 men hennes slut blev tyvärr tragiskt. Hon ingick i dåvarande president Kaczyńskis delegation som 2010 skulle fira en minneshögtid för offren i massakern i Katyn och omkom när deras plan störtade i Smolensk. Hon var då 80 år.

Kanske var kommunismen dömd på förhand, kanske spelar det ingen roll vem som egentligen satte stenen i rullning. Så ser historiematerialismen på saken. Kanske är det även ödesbestämt att bara män kan bli presidenter. Och att flygplanet med ledande polacker störtade. Kanske spelar egentligen inget någon roll i det stora hela.

Nej, så kan inte jag se det. Fatalism innebär ju att inte tänka efter själv, att inte reagera, eller ifrågasätta. Fatalism innebär helt enkelt att ge upp, att böja sig för det tillsynes oövervinnliga. Att gå med på att avskedas för att man påtalar en misshällighet.

Det kanske inte blir precis som man tänkt sig, men mycket går att påverka. Min ena dotter har ju lärt mig att man får inte ge upp för det är slöseri med tid. Jag tror Anna Walentynowicz skulle hållit med henne, säger jag när jag och barnen firar mys i isolering och jag berättar om den polska kvinna som störtade ett helt system. Chill, säger döttrarna likgiltigt. Men snart nog kommer frågorna. Om Polen, Lenin och fackförbund.

Vattendroppen urholkar inte berget genom att falla hårt utan ofta. Det är en naturlag och därför ödesbestämt.

Bild: Wikipedia

Relaterat:

Stanczyk

Truganini

Vad fan angår dig Polens affärer?

Källor

Ström Melin: världen sedan 1989

Wikipedia

Falun/Dalarna, Foto, Historia, Sång och musik, Spännande människor

bild 93 – hästkrafter

av adolphson

Allt kommer och går. Den tekniska nivån utvecklas men mentaliteten hos oss människor förändrar sig mer långsamt.

Dalregementet flyttades 1908 från Romehed till Falun. Jag är inte närmare insatt i regementets historia från den här tiden men kan tänka mig att mycket, då som inför dess nu stundande återkomst, handlade om logistik. Var ska soldaterna bo, hur servar vi fordonen, var ska hästarna bada? Och hur mår sibirienfångarna?

Vänta lite nu. Sa han hästarna? Sibirien?

Efter första världskriget engagerade de så kallade sibirienfångsrnas öde både i Sverige och övriga Europa. En av Sveriges mer kända historiska doldisar, Elsa Brändström (1888-1948) var engagerad i frågan. Det hela handlade om hur krigsfångar från kriget behandlades i ryska läger och Elsas engagemang var måhända inte konstigt då hon var född i Ryssland. Hennes insatser gav henne hursomhelst smeknamnet ”Sibiriens ängel” och renommé långt utanför Sveriges gränser. Även i Falun engagerade frågan som diskuterades i Stadsfullmäktige:

I enlighet med därom av Drätselkammaren i avgivet utlåtande gjord hemställan beslöto Fullmäktige uppå proposition att bifalla den av Musikdirektören Joel Olsson gjord ansökning om befrielse från erläggande av nöjesskatt för en av Dalregementets och Hälsinge regementes musikkårer den 4:e december 1920 konsert för Sibirienfångarne.

Perspektiven är intressanta. Musikkåren vid Dalregementet samlar in pengar till förmån för krigsfångar i läger som var föregångare till Gulag.

Strandbaden, Falun. Foto från Svante Nyberg

Bilden nedan föreställer civila och militära falubor på 1930-talet. Regementet ägde mark vid Runn, vid något som kallades Strandbaden, belägen vid Hälsinggårdsbryggorna in mot stan (bild ovan). Platsen utnyttjades för vård av hästar och soldater.

Hur får jag nu ihop det här? Ja, kanske genom påståendet att när regementet snart är åter här i staden så kan soldaten tvaga sin lekamen genom att nyttja antingen hästkraft eller apostlahäst för att bege sig till det nya badhuset. Eller, enligt den nya flugan, vinterbada.

Allt kommer och går. Säkert finns det såväl dusch som fordon för ändamålet.

Relaterade blogginlägg:

Historiska hästar

Hästparken

Konformitet

Källor:

Arkivcentrum, Falun: Stadsfullmäktige i Falun, protokoll och handlingar 1921

Bild: Falu kommuns mediearkiv