Livsåskådning – Sida 22

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning

Impediment eller Esagilia

10 november, 20148 november, 2024av adolphson1 kommentar

Jag har ännu inte riktigt vant mig vid den något exceptionella omständigheten att jag bor i ett hus jag själv låtit uppföra. Jag äger ett hus och en trädgård. Et in aracadia ego, som jag skrev till minne av Klabbe nyss. Detta faktum gör mig förhållandevis unik sett ur ett internationellt perspektiv. Det är inte många som äger så mycket som jag i världen.

Jord och vatten är förutsättningar för byggnader, städer och civilisation. Det insåg man tidigt i en av våra första stora civilisationer – den som grekiska vandringsmän och köpmän kallade Mespotamia. Landet mellan floderna. Huvudstad, och kronan på verket i detta rike, var Babylon. Det var den babyloniske guden Marduk (inte att förväxla med ett black metal-band från Norrköping) som startade alltihop när han lät bygga en flotte av vass, täckte över med stoff (typ en massa bråte, grejer och prylar), blandade med vatten fick på så vis fram ett material som de forntida babylonierna kallade urslem (men som vilken småbarnsförälder som helst skulle kalla geggamoja).

Av detta urslem byggde sig sedan Marduk världens första hus som döptes till Esagilia.

När Marduk torkade svetten ur pannan efter bygget var färdigt tyckte han fortfarande att det var lite ensamt där ute på lerbankarna mellan floderna Eufrat och Tigris. Så han slog ihjäl en konkurrerande gud och blandade blodet från den fallne med jord och skapade därmed människan.

Babylonierna hade stor respekt för jord och vatten som grunden för civilisation. Lera – geggamoja – är grejen, insåg de.

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Venedig, exempelvis, är en fantastisk plats som lockar många turister. De färdas dit både till lands och på vatten. Många tänker sig en romantisk upplevelse när man i skymningen glider fram i en gondol tillsammans med sin älskade.

Lyssna gärna på Rain i Venice – min väckarklockas signal varje morgon.

Vad många inte känner till om Venedig är att stan dras med stora miljöproblem och att få italienare vill bo där eftersom vattnet är smutsigt och det luktar så illa.

—

Den amerikanska drömmen, tänker jag plötsligt när jag stövlar omkring i min trädgård. Att flytta till drömmarnas horisont och bygga vad man vill vid slutet av regnbågen.

En mycket märklig byggnad är White House i Borlänge. Jag känner inte till historien bakom detta hus men ryktet säger att någon som flyttade dit på 1980-talet byggde det i ett helt vanligt villaområde.

Bara för att hen kunde. Det ligger något djupt mänskligt över detta beteende. Vi gör saker för att vi vill se om det går. Reach for the stars. Från Marduk till Mars one.

Peter Englunds, ständig sekreterare i akademien, doktorsavhandling heter Det hotade huset – adliga föreställningar om samhället på 1600-talet och är mig veterligt den enda doktorsavhandling jag med glädje läst från pärm till pärm.

Men föreställningar om samhället har alla. Helst de som bygger ett hus. Så som jag själv.

Basilica Aemilia är en antik byggnad på Forum Romanum i Rom. Jag fick byggnaden utförligt beskriven för mig av en mycket kunnig guide för några veckor sedan när jag var där.

Den byggdes första gången år 179 f.v.t av två högt uppsatta tjänstemän i republikens tjänst och ombyggdes och renoverades flera gånger, bland annat efter en brand. Den var centrum för affärslivet vid Forum och ansågs tidigt av romarna själva som mycket vacker.

Rester av väggarna samt stora partier av golvet och kolonnerna vittnar om den praktfulla interiören i marmor, hämtad från Grekland, Mindre Asien och Afrika. Bitar av de skulpterade friser som prydde byggnaden har bevarats, en avgjutning är uppsatt intill den.

Denna basilika anses vara en av de (om inte den faktiska) byggnader som arkitektoniskt varit förebild och inspiration till medeltidens kyrkor, (de kallas ju än i dag basilikor), men med tillägg av olika tornbyggnader.

Någonstans läste jag att någon någon gång utgivit En skrift om jordbruk på obrukbar mark. Jag tror dagens juridiska term är Impediment. Hur jag än letar hittar jag den inte.

Jag skulle verkligen vilja läsa den. För precis som många fredliga muslimer tolkar begreppet Jihad, heligt krig, som ett personligt krig mot tillvarons dåligheter och frestelser, tror jag att civilisation kan byggas var som helst där det finns tillgång till lera och vatten.

Antagandet att civiliserat beteende återfinns bara för att byggnader existerar får nog som historien visar oss, anses som felaktigt. Vi måste fortfarande kämpa för att bete oss mänskligt mot varandra. Det känns just nu som mer aktuellt än jag kan påminna mig att det gjort någonsin tidigare under min livstid:

Hur bygger man egentligen ett hus på ofruktbar mark?

Med andra ord: hur bygger vi ett demokratiskt samhälle. Är det ens möjligt? Är det bättre att stänga dörren till sitt hus, vrida om nyckeln, och hoppas att tillvaron ser bättre ut när jag öppnar dörren igen?

Är det strunt samma att en massa människor far illa så länge det inte drabbar mig?

Nej, det tror jag inte på.

Bistånd, Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Livsåskådning, Politik, Retorik

Fermis paradox

27 oktober, 201430 december, 2022av adolphson6 kommentarer

Nobelpristagaren Enrico Fermi vet jag inte mycket om. Iallafall inte mer än att han givit namn till Fermis paradox.

Denna paradox konstaterar problemet mellan antagandet att det i ett oändligt universum också måste finnas ett oändligt antal världar liknande vår samt konstaterandet att vi inte funnit något som helst godtagbart vetenskapligt bevis på att någon sådan värld existerar.

Fermi formulerade 1950 frågan Var är de?, apropå att inga tecken på intelligent liv ute i universum, i form av exempelvis rymdskrot eller signaler, har påträffats.

—

Och apropå sökande efter intelligent liv. Jag har, i liten skala, gjort samma sak som Fermis. Jag har de senaste veckorna ägnat mig åt ett experiment.

Skriver man något på Twitter under hashtagen #svpol eller #SD2014 om Åkesson, Karl XII eller invandring tar det inte lång tid innan det rasslar till. Jag satte upp några enkla regler för experimentet samt utformade en strategi varpå jag kastade in en brandfackla. Reglerna innebar att man inte bara fick bombardera mig med frågor eller lösa påståenden utan att själv svara på frågor som jag ställde samt att man inte fick gömma sig under en foliehatt och vara anonym.

Jag ville heller inte prata med representanter för SD, SvP etcetera utan enbart dess väljare. Jag bestämde mig redan från början för att stå ut med med personliga påhopp och förolämpningar och inte besvara dem och istället fokusera på att försöka förstå hur dessa människor tänker eller känner. Jag upptäckte snart att cirka 50% vägrade släppa sin anonymitet med hänvisning till sin och sin eventuella familjs personliga säkerhet. Det hjälpte inte att jag själv är öppen då jag inte har något att frukta, hävdade man.

Att Åkessons sägs sova med en basebollträ vid sängen tycks symptomatiskt för både partiets företrädare och dess väljare.

När jag ställde mer personliga frågor om vilka de är, vad de jobbar med, vad de är nöjda eller missnöjda med i samhället (utöver invandring) eller vad de älskar eller känner engagemang inför, hoppade ytterligare flera av diskussionen.

En väldigt vanlig uppfattning är att jag, och alla andra partier utom SD, samt all media, tillhör en PK-åsiktskorridor där det är trångt. Man upplever ett tabu över att diskutera begränsning av invandring.

Att SD numera är en del av etablissemanget med hela 13% av valmanskåren ställer sig dess väljare helt främmande inför. Man ser sig absolut inte som rasist även om man anser att begreppet mänskliga rättigheter är en floskel. Det är svårt att få dem att närmare förklara hur detta hänger ihop.

De flesta jag pratat med anser att människor faktiskt är olika mycket värda och att det inte är något konstigt med det. De ser sig som sagt ändå inte som rasister – däremot mig som mer eller mindre sinnessjuk som påstår detta.

Viktigt är istället att lyfta fram vilken extrem situation vi har som tar emot så många flyktingar, att resurserna inte räcker till alla och vi borde anpassa oss till andra europeiska länders nivåer.

Man är rädd för vad som ska hända i framtiden, man ser alla flyktingar som kriminella bidragstagare, utan möjlighet att försörja sig själva, och att vi inte har något ansvar för den situation som råder i exempelvis Syrien.

Flera gånger har jag fått frågan hur många flyktingar jag personligen har i mitt hem och brukar då svara med frågan vid vilken krigszon den som skriver så själv befinner sig. Man är också arg över att man upplever att man inte får säga att flyktingmottagande kostar pengar och resurser.

—

Här är några citat från olika trådar baserat på diskussioner med cirka 15-20 personer:

I vilket normalt land som helst skulle du dömas för landsförräderi och medhjälp till brott och samhällsomstörtande verksamhet.

Att du gör bort dig offentligt säger inte per se att jag gör fel i att avslöja din dumhet anonymt. Lallare!

Alla människor är lika mycket värda men vissa måste hållas i isoleringscell annars

Vi behöver inte fler arbetslösa bidragstagare. Dessutom har många av dem med sig en religion som inte passar här

Du tillhör de som som fortf. inte förstått att värdegrund är hittepå samt felöversatt från eng.

Snart spricker Adolphsons rasistbubbla som bygger på felöversättning av de mänskliga rättigheterna

Hitler är alltså lika mycket värd för dig som moder Theresa

Alla på jordklotet har inte rätt till svenskt utbildningsväsande

Alla människor är olika värda i ett samhälle. Är samhället rasist då?

Fattar du inte vad Sverige släpper in? Massor av ISIS-anhängare, ”Sleeper cells” väntar bara på att slå till.

Människors lika värde är ett intetsägande påstående.

Du ger bort mitt hus till afgansk getbonde och kallar dig god. Jag missnöjd. Du kalla mig rasist.

Stalin, Mao, Muhammed, vad säger dessa dig dina förebilder?

Ännu en dumskalle, nu med namnet Adolphson

Fy fn vilken mega-rasist denna Adolphson är. Vadå ”människors lika värde”. Snacka går ju alltid.

SD kommer att växa tills de får makten och sådana som du kommer att dömas.

Och så till sist min personliga favorit:

Du kommer att deporteras till ett land som betalar sina räkningar med kärlek och ”din mentalitet”.

Tack! Kan jag resa i redan imorgon?

—

Det här med att Sverige i sammanhanget är så extremt har jag svårt att förstå. Vi har i Sverige, Danmark och Norge (Finland har delvis en annan historia) sedan slutet av 1800-talet fört en, i internationell jämförelse, progressiv lagstiftning med syfte att i det offentliga rummet gynna individens autonomi.

Ta kvinnans och barnens ställning i samhället, exempelvis. Äktenskapslagstiftning, rätt till skilsmässa, abortlagstiftning, rösträtt, har i Skandinavien, inte minst här i vårt land, de senaste 150 åren präglats av en samhällskultur som vill ta bort skuldbeläggning av individer (kvinnor och barn) och istället uppmuntra möjligheter till egen försörjning.

Kvinnan ska klara sig utan mannen, barnomsorg, ålderdomsvård, barnet har efter skilsmässa rätt till att umgås båda föräldrarna (vilket fortfarande är relativt ovanligt ute i världen), barnaga är kriminaliserat sedan 1979. Och så vidare.

Vi håller i detta nu på att förändra vår lagstiftning i synen på våldtäkt och även om vägen (i mitt tycke) fortfarande är lång ser man det på många håll i världen som en extrem lagstiftning.

Fråga Julian Assange, exempelvis.

Varför skulle detta inte gälla vår inställning till flyktingar och invandrare? Som jag ser det är det Danmark och Norge som går emot sitt stolta historiska förflutna som moderna och progressiva länder. (Finland borde skämmas).

Ja, flyktingmottagande kostar. Men genererar även intäkter. VA!? hör jag nättrollen vråla. HUR DÅ!? MOTIVERA DIG! KÄLLOR!?

Jo, det ger mig, och många andra, framtidstro. Och framtidstro är kanske den viktigaste tillgång ett land kan ha. Men det tankesättet är nog svårt för någon som är rädd eller drömmer sig tillbaka till en gammal värld att förstå.

Det här är ju inget man pratar med SD-väljare om på Twitter. Men jag efterlyser kontakt med någon av dem för att träffas och diskutera. Jag har ännu inte fått något svar. Många politiskt intresserade diskuterar gärna förutsättningslöst politik med okända. Men inte SD:s väljare, tycks det.

—

Fortsätter påhoppen får jag antagligen stänga ner mitt twitterkonto. Men det kan det vara värt. Jag kan ju alltid skaffa mig en foliehatt och öppna ett nytt konto i ett alias.

Neanderthalson, exempelvis.

Fermis och jag står fortfarande kvar och stampar på samma plats med den skillnaden att jag faktiskt funnit bevis på liv därute i cyberrymden.

Han söker dock efter intelligent liv och jag, som tolkar intelligens som förmåga till empati, konstaterar lite dystert att sådant nästan är lika sällsynt i cyberrymden som i universum.

—

Tips: Lyssna på programmet Konflikt om situationen för tiggande EU-migranter.

Demokrati och samhälle, Historia, Jämställdhet, Livsåskådning

Sex at Dawn – morgondagens jämställdhet

23 juni, 2014av adolphson

Jag är inte någon hejare på modern psykologi men nyligen läste jag något intressant.

Det handlar om evolutionspsykologen Christoffer Ryan som tillsammans med psykiatrikern Cacilda Jethá skrivit boken Sex at Dawn om mänsklighetens förfäders sexuella beteende.

Tillsammans driver de tanken att jämställdhet är grundläggande för ett sexuellt hälsosamt samhälle. Där kvinnor kan verka på samma villkor som män, och inom livets alla områden, minskar männens benägenhet för våld, förtryck och orättvisor.

Samhällen där fler än vissa män får fri tillgång till sex på sina egna villkor blir också mer ”sexiga” menar Ryan och Jethá.

Genom att studera en särskild sorts apor (samt jämföra med en stor del övrig forskning på sexuella relationer) har man kunnat iaktta en mer jämställd sexualitet hos aporna. Dessa har inte bara sex med en viss individ utan med vem man vill och tar gemensamt hand om flockens barn.

Vem som är biologisk pappa till vem är inte så viktigt.

Ryan menar att sexuell monogami inte är en naturlig mänsklig egenskap, och heller inte präglade urmänniskans sexuella liv, utan istället var något som uppstod först genom jordbrukssamhället:

Förhållanden mellan män och kvinnor blev äktenskapsliknande först efter jordbrukets intåg.

Den förhistoriska människan levde alltså mer som den studerade ap-flocken med en mer liberal syn på sex för alla individer. Alla i gruppen levde också socialt, sexuellt och ekonomiskt mer jämställt än i dag.

En förklaring till detta är att det fanns gott om resurser varför man inte behövde oroa sig så mycket för framtiden. När resurserna blir knappa hamstrar vi och blir noga med att bevaka det vi äger. Det samma kan sägas om relationer, hävdas det i boken.

Genom den neolitiska revolutionen börjar människan muta in mark, hem och ägande samt styra upp oss i en mer organiserad och hierarkisk myndighetsvärld. Genom detta krymper paradoxalt nog också utrymmet för individen och särskilt kvinnorna.

Sedan rullar det på genom årtusendena.

Det konstateras i boken att minst hälften av alla äktenskap slutar idag i skilsmässa. Varför är det acceptabelt att stapla äktenskap och uppslitande skilsmässor på varandra men inte allt leva i fria relationer utan att stämplas som promiskuös? Det kan ju aldrig vara bättre för vare sig barnen eller inblandade parter.

Boken ställer den retoriska frågan:

På vilket sätt är detta moraliskt överlägset i relation till att ha tre parallella förhållanden, utan några lögner?

—

När jag läser detta blir jag än mer övertygad om att en liberal syn på jämställdhet och sexualitet är bättre och mer effektiv än en socialistisk i stil med den F! står för.

Om detta kan man naturligtvis argumentera, men för mig är det helt uppenbart att en överhet inte enbart kan lagstifta fram jämställdhet utifrån kollektivets värderingar.

Varför? Jag har sagt det förr: kollektivets minsta beståndsdel är individen. Historien är full av exempel på hur det går när vänster/höger-kollektivet håller i taktpinnen.

Personligen gillar jag verkligen Gudrun Schyman som en karismatisk politiker. Och det står jag för. Men mina verkliga inspiratörer är Birgitta Ohlsson och jämställdhetsminister Maria Arnholm.

Mitt i alla stormvindar rekommenderar jag i all ödmjukhet den som tvekar, och oavsett vad du tycker i övrigt, ta dig 10 minuter och sätt dig in i vad liberal jämställdhets-politik står för. Jämför den gärna med F! eller V:s varianter.

Titta gärna också på vad FP faktiskt åstadkommit på området sedan 2006.

Sedan kan du göra ett fritt val utifrån ett större perspektiv.

Och det i sig är en god sak.

—

Länkar:

Birgitta Ohlssons hemsida

FP:s hemsida

Liberala Kvinnors hemsida

F!:s hemsida

Boken Sex at Dawn

Intervju med författaren av frilansjournalisten Fria Therén

Falun/Dalarna, Film och TV, Livsåskådning, Sång och musik

Roland

28 april, 201412 augusti, 2024av adolphson

Salig mor var varmt och traditionsbundet religiös. I uppfostran av oss barn ingick att gå till kyrkan regelbundet och i synnerhet på högtider. Då jag som barn inte var helt road av gudstjänst, och eftersom salig mor tyckte dels att jag hade viss sångbegåvning och i alla händelser skulle må bra av såväl andlig spis som någon form av musikalisk utbildning, satte hon mig att sjunga i Kristine församlings gosskör, sedermera omdöpt till Falu Kristine Goss och Flickkör. På så vis förenade hon flera olika nyttoaspekter, resonerade hon.

Så kom det sig att min barndom och tidiga ungdom delvis kom att präglas av kantor Mats Åberg, hans fru Margareta och några av deras barn som också sjöng i samma kör. Samuel och jag är jämngamla och vi sjöng gossopran (i eget tycke) så vackert att tårarna trillade ner för den åhörande församlingens fårade kinder.

Samuels äldre bror Erik sjunger jag återkommande med i kyrkokören men även i MDP-kvartetten och nyligen besökte deras yngste bror David MDP-kvartettens jubileumsmiddag. David har gått i pappa Mats fotspår och är kyrkomusiker.

Storasyster Hedvig sjöng I Himmelen på salig mors begravning 1997 i Kristine Kyrka och då var det än fler tårar som föll, inte enbart på grund av det outsägligt sorgliga tillfället. (Och hon sjöng, kan jag även tillägga detta år 2023, Caccinia Ave Maria på Malins begravning, men när detta inlägg skrevs kunde jag aldrig i min vildaste fantasi föreställa mig det.)

—

Jag minns att jag redan som mycket liten på gudstjänsterna mest uppskattade Mats avslutningar vid orgeln, postludium. Jag förstod ju inte då att församlingen var begåvad med en sällsynt kvalificerad och skicklig organist. Jag bara gillade musiken. Mats är, enligt Wikipedia, en auktoritet på barockmusik.Tillsammans med honom kamperade kyrkoherde Roland Persfjord. De lyckades tillsammans skapa en otvungen men samtidigt högtidlig stämning i kyrkan. För mig som inte var naturligt kyrklig blev det därigenom ändå naturligt att gå dit ibland. Det måste dock sägas att jag inte vet någonting om Roland Persfjords syn på kvinnliga präster, homosexualitet eller hur hans teologi i övrigt såg ut.

Däremot vet jag att jag nuförtiden relativt ofta besöker kyrkan genom att jag som vuxen sjunger i kyrkokören. Även om det alltid är trivsamt, barntillvänt och högtidligt kommer jag då och då på mig själv med att sakna det som Mats och Roland skapade. Det är väl det där med att vara förälskad i sin egen barndom: det är inte alltid helt lyckat för livet i nutiden. För visst finns det en oerhört begåvad kyrkomusiker i Hernik Alinder, som också spelande på Malins begravning, bakom knapparna och tangenterna på orgeln.

Salig mor var hursomhelst mycket förtjust i Roland Persfjord som hon ibland ömsint refererade till som Fader Ralf efter den katolske prästen i TV-serien Törnfåglarna. När mamma nder sitt sista år i livet låg på akademiska sjukhuset körde jag ofta runt henne i rullstolen. Vi åt glass och skojade om att hon låg på sjukhuset och jag vid universitetet. Vi tog oss på våra promenader så upproriskt långt ifrån sjukhusmiljön vi bara vågade. När vi efter en sådan utflykt återkom till avdelningen mötte vi Roland Persfjord vilken ingen av oss då sett på länge. Han kände omedelbart igen oss och salig mor blev mycket glad. Även om Roland överlevde salig mor med tio år kändes det där mötet bra och som att någon sorts cirkel var sluten.

Fotnot. En gång svämmade Faluån över så till den milda grad att prästbostaden var hotad. Folkhumorn döpte kärlekfullt spektaklet till…Persfjord. (Fattar du eller? Pers-fjord.)

Avslutningsvis kom jag och tänka på när jag en gång lagade fiskpinnar till Dotter 1 och hon envist krävde att få veta vad fisken hette. Efter tio svar som alla på olika sätt handlade om att fiskpinnar inte har något namn drog jag till sist till med ett kärnfullt: ”fisken heter Roland.” Ett i eget tycke bra svar då jag för mitt inre såg en koppling till den bibliska berättelsen om Jesus, fisken, brödet och vinet. Dotter 1 såg emellertid föga imponerad ut när hon replikerade: ”Jag frågade vad den hette, inte vilket land den kom i från.”

Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson

Gudskomplex

22 april, 201420 april, 2025av adolphson1 kommentar

Jag är alltså ingen strateg. Jag spelar inte det spelet väl.

En god strateg vet vilka nyckelfigurerna är i ett visst sammanhang, vilka man måste ha med sig för att få igenom ett beslut eller för att kunna nå vissa positioner. Sedan tänker strategen ut strategier hur vederbörande ska hantera nyckelfigurerna för att nå sina mål.

Småpåvar, eller ännu värre personer med gudskomplex, finns de också. Dessa är svårare att hantera och oftast vinner man på att undvika konfrontation i hopp eller vetskap att omgivningen delar din syn på personen i fråga.

Gudskomplex innebär ett osedvanligt stort ego baserad på verklig eller inbillad skicklighet. En sådan människa utan makt, kompetens eller inflytande kallas istället ofta för pajas.

Påfallande ofta handlar det om att omständigheterna förstärker ett personlighetsdrag eller sinnesstämning hos en individ. Ett känt exempel är det så kallade Jerusalem-syndromet.

Syndromet är egentligen en sorts psykos som innebär att en person på besök i stan identifierar sig med personer ur bibeln så till den milda grad att de faktiskt tror de är någon av dessa.

Jag sprang på en svensk information till den som vill bli, eller är, turistguide i Jerusalem. Eftersom jag fann den ganska rolig återger jag den här. Guiden ifråga bör vara särskilt uppmärksam på:

1) Upprördhet

2) Strövtåg på egen hand och inte i sällskap med gruppen

3) Besatthet av att bada och tvångsmässig klippning av tå och fingernaglar

4) Iordningställande av linnen, ofta från hotellets sängkläder, till togor,

5) Ett behov av att skrika eller högt recitera bibelcitat

6) Processionsmässiga marscher till någon av stadens heliga platser

7) Offentligt hållna predikningar

Det skulle kunna vara undertecknad på vilken religionslektion som helst. Mentalsjukhuset i Jerusalem är turligt nog specialiserad på detta syndrom. Det vore ju synd om expertisen härvidlag stod att finna i Bjursås eller Sveg.

—

Scen:

Jag har idag tränat. Jag är lite på gång igen. När jag springer blir jag grisröd i ansiktet. När jag efter träningen är lite stel vobblar jag lätt omkring på ostadiga ben.

Så ska jag ta mig mer till brevlådan. Magsjukan härjar i hemmet. Vid brevlådan möter jag en man som rastar sin hund.

Samtidigt som våra blickar möts vrålar barnens mor genom det öppna fönstret: ta hit spriten! Nu!

Jag säger till mannen med hunden: tja, det är ju ändå snart midsommar.

Det tyckte mannen med hunden var roligt.

Vi har, som sagt, alla våra kors att bära.

Livsåskådning, Okategoriserade, Spännande människor

Mänsklighetens Rottweiler

31 januari, 2014av adolphson

Sai Baba, som ofta kallades Guds lille Clown, var en indisk guru.

Den förre påven, Benedictus XVI, kallades ibland Guds Rottweiler.

Den förre botade människor på allehanda märkliga vis men hävdade också att alla religioner är lika sanna och att alla människor bär Gud inom sig. Tyvärr, eller kanske typiskt nog, var han också skandalomsusad på grund av diverse humbug och sexuella övergrepp.

Den senare gav inte efter på någon punkt i de klassiska stötestenarna mellan gud och människa. Synen på kvinnliga präster, homosexualitet, kondomer och abort. Ingen upptining där, inte.

Allt med hänsyn tagen till huvudmannen – den katolska kyrkan.

Nu hjälpte det föga: han tvingades bort, eller avgick frivilligt, på grund av påstådda, eller verkliga, homosexuella skandaler (här kunde man säkert diskutera olika uppfattningar begreppet skandal i synnerhet gällande homosexualitet men jag låter det passera just nu) inom Vatikanen.

Vad vet man, egentligen?

Vi vet att vi tror men tror att vi vet, som jag själv, i brist på annat, brukar säga på religionslektionerna.

Jag tänker att om huvudmannen är Gud och varje människa bär Gud inom sig ger detta kanske ett andligt perspektiv på demokrati. Politikers och tjänstemäns uppdrag får med det tankesättet något av ett såväl andligt som humanistiskt perspektiv över sig.

Oavsett om man har att betrakta företeelser som Guds lille clown eller Guds lille rottweiler bör man alltså komma ihåg att dessa ett ansvar mot sin uppdragsgivare eller huvudman.

(Jag har tidigare diskuterat med bland annat förutvarande prästen, min vigselpräst, numera reklam/budskap/internet-magikern Deeped Nicklas Strandh gällande svenska kyrkans syn på diverse ting, exempelvis saker som den inre sekulariseringen. Jag förstår dig bättre nu, Nicklas! Här hittar ni hans företag Digital PR).

Den förre var sannolikt sin egen lyckas smed och den senare hade som sagt Katolska Kyrkan att tänka på. Frågan är kanske hur man definierar uppdraget. Här hittar vi även grunden till demokratin och dess möjligheter och utmaningar.

Alltså: hur definierar man sitt uppdrag med hänsyn tagen till sin huvudman och själ? Eller skäl? Usch, det är så svårt.

Får jag istället bjuda på lite musik i sammanhanget?

I min mörka stunder tänker jag att det är kanske en Mänsklighetens Rottweiler som behövs.

En Frälsare? En diktator? I så fall en sån här. Eller sån här.

Nja, mina barn är allergiska mot hundar.

Vi får nog kämpa på, trots allt.

Det är som eljest.

Historia, Livsåskådning, Spännande människor

Hesekiels kod

8 januari, 2014av adolphson1 kommentar

Övertygelse hänger ihop med tid och förutsättningar.

Kaos är granne med Gud.

Människan jagar skatter. Det har hen alltid gjort. Däremot är det inte alltid specificerat hur skatten gestaltar sig.

—

Mytomspunna skatter i vår västerländska kultur är Förbundsarken och Den Heliga Graal. Gralen antas vara den bägare ur vilken Jesus och lärjungarna drack vin vid den sista måltiden, den första nattvarden, en händelse som är kärnan i religionen.

I Förbundsarken förvarades stentavlorna med budorden som Moses fick av Gud på berget Sinai. Dessa är grunden till Judendomen, därigenom även till kristendomen och, lite beroende på hur man resonerar, även Islam.

Graal och budorden förvarades i det innersta, mest heliga, rummet i Salomos Tempel i Jerusalem.

När Rom under generalen, sedermera kejsaren, Titus besegrade judarna (vilka gjort uppror) år 70 förstördes såväl den judiska staten som Salomos tempel. Graal och lådan med stenarna fördes till Rom och försvinner därmed ur historien.

Sedan dess har de ständigt givit upphov till berättelser, legender och faktiska försök att finna dem.

—

Monty Parker var en engelsk skojare verksam under förra sekelskiftet. Han var av adlig börd, hade studerat på Eton, men framlevde sina dagar utan egentligt mål i livet. Förutom en sak. Parker ville bli rik alternativt hitta någon villig att betala för sina utsvävningar.

Eftersom storebror ärvt lord-titeln stod Parker junior utan inkomst och egentlig sysselsättning. Han begav sig därför ut i världen i jakt på äventyr och rikedom.

Han blev först militär, i likhet med många andra ståndsbröder (exempelvis Winston Churchill), och deltog i boerkriget sekelskiftet 18-1900.

Därefter träffade han en finländare, Valter Juvelius (bara namnet borde fått varningsklockor att ringa), en mångsysslare som menade sig funnit nyckeln till var den försvunna Förbundsarken fanns.

Sagt och gjort: Parker hoppade på äventyret och följde med på skattjakt till Jerusalem.

Juvelius hade en passion för bibliska gåtor och menade sig ha löst Hesekiels kod. Enligt denna får man i Bibeln ledtrådar till var judarna gömde arken år 586 f.v.t när den babylonske kung Nebukadnessar stod i begrepp att erövra Jerusalem.

Hej, Da Vinci-kod.

Han trodde arken låg gömd i en tunnel inne den klippa där templet en gång legat. Juvelius behövde Parker med dennes kontakter och med fina namn som dörröppnare.

Parker tog å sin sida med några av sina in sina kamrater, av samma skrot och korn som honom själv, i det hela. Alltså suputer och rumlare. Det märkliga är att många trodde på projektet och formligen öste pengar över det.

Vid stadd kassa tog sällskapet Jerusalem i besiktning började utgrävningarna på Olivberget, den plats som är bland de heligaste för de tre världsreligionerna. Man köpte och mutade sig till alla tillstånd man behövde.

De tog in på stans bästa hotell där de festade och lekte om natten samtidigt som de om dagen drev sitt utgrävningsprojekt. Juvelius själv bidrog främst med seanser och andlig ledning i jakten på Förbundsarken.

Det hela var knappast något småskaligt projekt och detta oroade både den judiska och muslimska ortsbefolkningen som annars ständigt låg i luven på varandra. Parker ignorerade stämningsläget och protesterna eftersom han hade köpt skydd av den turkiska regeringen.

När oroligheterna övergick i demonstrationer löste Parker problemet på ett sätt som låg väl i linje med sin samhällstillhörighet, nationalitet och samtidens mentalitet: han lät den engelske konsuln ordna en stor parad med pukor och trumpeter samt som krona på verket den engelska armén i full paraduniform.

Detta för att demonstrera engelsk överhöghet. Det fungerade, tillsammans med massor av mutor, ännu ett tag.

Till sist höll dock det hela på att gå helt överstyr. Parkers och Juvelius sällskap hotades att hängas av en mogg bestående av både judar och muslimer. Parker flydde på en lyxjakt över Medelhavet medan ryktet spred sig att han stulit en massa heliga och värdefulla saker.

Det blev ett upplopp som höll på att utvecklas till fullständigt inbördeskrig. Lyckligt ovetenade/ointresserad fortsatte Parker framgent försöka få tillstånd att återkomma och fortsätta sina utgrävningar.

Han verkar aldrig förstått konsekvensen av sina ansträngningar.

Hemma i England blev Parker 1951 äntligen överhuvud för sin ätt men också avskydd av sina släktingar: ett fåfängt, korrupt, opålitligt svart får som inte lämnat något efter sig, en skrytmåns och en skrävlare.

Han avled 1962. Juveluis blev bibliotekarie i Viborg men avled i cancer redan 1922.

—

Länkar:

Biografin om Jerusalem.

Artikel om Juvelius.

Artikel i Populär Historia.

Livsåskådning, Personligt

Eldhopp

1 januari, 2014av adolphson

Den här nyårsaftonen fick religions- och historieläraren själv lära sig något i ämnet. Denna gång av sin fru som över nyårs-supén berättade om det persiska nyåret.

Det firas nämligen här och där genom att man hoppar över öppna eldar, den så kallade eldfesten. Vilket jag naturligtvis var tvungen att forska lite mer om.

Eldfesten är en tradition som är äldre än Islam och kan spåras tillbaka till zorastrismen. Egentligen är det mer av en vårhögtid, att jämföras med vår Valborg, där man firar ljusets återkomst.

Utan att förlora sig i när olika traditioners kalendrar indikerar nyår: poängen är att man genom hoppet bränner bort sjukdomar och dåliga minnen från det passerade året.

Myten berättar att bakgrunden till traditionen återfinns i antikens Persien där en elak kung led av en svår sjukdom. En trollpacka (intressant ord det där: trollpacka) rådde honom att varje nyår slakta två nyfödda barn och dricka deras blod.

På så vis skulle han hålla sjukdomen i schack och regera till tidens ände.

En man som hette Kawa, vilken själv förlorat barn till härskaren på detta sätt, tröttnade och bestämde sig för att slå ihjäl honom. Till sist lyckades han besegra härskaren och han meddelade folket sin trumf genom att tända en eld på huvudstadens murar.

Sedan dess tänds alltid brasor på flera håll på, exempelvis på den kurdiska nyårsaftonen, som ett tecken på att man ska stå upp mot tyranni och kämpa för sin integritet och självständighet.

Samtidigt har elden fått en politisk betydelse i kurdernas, och andras, kamp för självständighet. Därför var traditionen under lång tid förbjuden i Irak och Turkiet, men de senaste åren har det kurdiska folket kunnat fira nyåret med eldar igen.

Gandalf säger att det inte är stor makt som håller ondskan stången. Han menar istället att det är små vardagliga uttryck för kärlek och glädje som vinner i längden.

Jag tror han har rätt därvidlag.

Min nyårsönskan innebär således att alla som så önskar ska kunna ta ett stort symboliskt hopp över en lika symbolisk eld för att bränna bort allt elände och tyranni. Personligt som världsligt.

Nu ger jag til lsist en påminnelse om hur drygt det kan vara att bo i Falun över jul.

Och sedan om Adolphson och tomteriet. Same procedure as last year.

Vidare om ett gott slut. Som det i dubbelbemärkelse höll på att bli.

Till sist en påminnelse om hur det ska vara.

Så önskar Adolphson, med flera, genom ett relativt aktuellt och briljant körstycke, en god fortsättning.

Ha ett riktigt super-år 2014!

(Och skulle du träffa på en val, eller två, tänk på mig. Jag fixar det.)

Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Livsåskådning, Politik, Spännande människor

Isaiah Berlin

28 oktober, 2013av adolphson

En återkommande diskussion inom liberalismen är hur man ska se på begreppet frihet.

Vad är det? Hur uppnår man det? Har alla individer, och ska de ha det, verkligen samma chans att uppnå frihet? Om så inte är fallet, och om vi tycker att det borde vara så, vems ansvar är det att se till att vi når dithän?

Samhället eller individen själv?

En av 1900-talets mer inflytelserika liberaler är Isaiah Berlin. För några inlägg sedan nämnde jag i en bisats att jag ser liberalism som en sann, eller verklig, vänsterrörelse. Det är ur det perspektivet jag tar upp Berlin.

Berlin laborerar i sina böcker med frihetsbegreppet. Det finns negativ och positiv frihet. Han definierar negativ frihet som ett tillstånd av avsaknad av hinder eller inblandning av personer som lägger sig i individens liv.

Positiv frihet är däremot förknippat med individens kontroll över sitt liv och möjligheter att själv göra val och fatta beslut om sin egen framtid.

Trots att Berlin ansåg att båda formerna av frihet fungerade så har vi människor genom historien utsatt den positiva friheten för politiskt maktmissbruk. Det är genom att kontrollera den som makthavare lättare kan kontrollera människor.

Frihet är inte samma sak som lydnad.

Den positiva friheten blev mycket användbar när de politiska ideologierna etablerade sig under 1800-talet. Grupper och individer som ville bryta sig ur påtvingade maktstrukturer i såväl Europa som på andra ställen kunde, med USA och franska revolutionen i färskt minne, använda den positiva friheten som ledstjärna för sin framtida dröm.

Och så kliver farbror Kalle in i bilden med kommunismens idé om kollektiv förnuftsbaserad makt över framtiden. Alltså: staten ger frihet för alla. Därför blir staten människans mål.

Berlin menar att kommunismen (på samma sätt som fascismen antar jag) är ett tydligt exempel på kollektiv kontroll. Priset för positiv frihet är för högt. Berlin tycker därför att negativ frihet är en säkrare, och mer liberal i ordets egentliga mening, väg till frihet.

Socialliberalism.

Det finns flera som resonerar så här. Både före och efter Berlin. Lärofadern, John Stuart Mill, exempelvis, har argumenterat för att man måste hålla isär begreppen frihet och tvång. Alltså är även tvång för att uppnå frihet, enligt principen ändamålet helgar medlen, förkastligt.

Här kan jag se nyliberalerna gå igång. Allt ska vara fritt! Världen ligger vid våra fötter! Men så ser det ju inte ut. Negativ frihet innebär att vi ska avlägsna hinder, myndigheter och personer som inskränker individens liv.

Då måste vi lagstifta till förmån för utsatta grupper. Kvinnor måste gå säkra från våld och övergrepp. Familjepolitiken måste vara rättvist utformad mellan föräldrar, invandrare, homosexuella och romer måste också ha en möjlighet att uppnå negativ frihet.

Det kan uppfattas som ingrepp i den redan etablerades liv. Men deras förlust, uppfattad som negativ, är många andras vinst. Nettot för mänskligheten blir därför positivt utan att ingreppen blir allt för stora för den som redan är fri.

Det är en balansgång. Och en svår sådan.

Kommunism och fascism är ytterligheter av hur en viss grupp uppfattar begreppet positiv frihet. Ingreppet i enskildas liv blir många gånger större, samt med bestående resultat, under dessa ideologiers framfart.

Det är därför jag ser liberalismen som en verklig frihets- OCH vänsterrörelse.

Tillsvidare får vi väl enas om begreppet socialliberalism.

Vad är ett bra liv? Hur ser din möjlighetshorisont ut? Detta är saker som är svåra att förhålla sig till. Risken är att din horisont blir en en självuppfyllande profetia. Där någonstans, tror jag man hittar fröet till verklig frihet.

Detta är liberalismens skäl. Detta är liberalismens själ. Detta är skillnaden mellan socialism, konservatism och andra former av prefix till liberalismen.

Detta är också den ideologiska grunden till varför jag inte gillar politiska block i stil med Alliansen eller Rödgrönt. Bagaget i Alliansen försvårar möjligheterna att uppå den negativa friheten. Det är negativt.

Livsåskådning

Biskopsvalet

16 oktober, 2013av adolphson3 kommentarer

Jag trillade in i en intressant diskussion. Inför det stundande biskopsvalet i Sverige oroar sig många i kyrkan för något man kallar den interna sekulariseringen. Med det avses att många av kyrkans företrädare svarar lite övergripande på centrala kristna saker.

Det som utlöste diskussionen den här gången var att någon upprördes över att kandidaterna till ärkebiskopsvalet inte svarade glasklart på frågan (kandidaterna intervjuas inför utnämningen) kring frågan huruvida Jesus ger en sannare bild av Gud än Mohammed?

Det där upprörde mig så jag kastade ut frågan via de sociala medierna. I urval mötte jag följande argument:

Det är en kristen kyrka. Det innebär inte att man nedvärderar en annan religion bara för att man lyfter fram den religiösa riktning man själv tror på. Det blir bara dumt att säga ”nä, vi ska inte säga att vi tror att det vi tror är sannare eftersom vi då pekar ut att andra religioner enligt vår tro inte tror på samma sätt”.

I just den här frågeställningen pekar man specifikt ut en grupp. Det är olyckligt och föder intolerans. Och det behövs inte. En organisation behöver inte ha en dogmatisk inställning för att utvecklas. Man kan säga att Jesus ger en sannare bild av Gud FÖR MIG. Men det är väl liberalen i mig som spökar – jag har så svårt för tvångsmässig kollektivism.

Det är grundläggande utifrån ett teologiskt perspektiv. Är Jesus specifikt en frälsare för de som tror på Gud dvs YHWH? Eller är Gud något som bara fått olika uttryck i olika kulturer – och därmed är Jesus relativt ointressant eftersom all tro då blir sann och vägen till evigt liv går i olika fåror.

Jag håller med. Men för mig är det viktigare med ett personligt förhållningssätt till religion och jag tror kyrka och religion har större chans till överlevnad genom att samverka med andra synsätt och öppna upp för tolkningar än det motsatta.

Dessutom måste vi i sådana fall löpa linan ut: Kvinnan ska tiga i församlingen, inte få bli präst, stena homosexuella…nej, jag tror det är bra att inte ha en stereotyp syn på gamla värderingar.

Det är ingen fråga om tolerans utan en fråga om definition av den egna tron (i det här fallet kyrkans tro) gentemot andra religioners tro. Jesus är liksom en smula grundläggande för den kristna kyrkan.

Vem som har pratat om ENDA vägen? Jo, Jesus, i Joh 14:6. ”Ingen kommer till Fadern, utom genom mig”. Antingen har Jesus rätt (han är enda vägen) eller så har han fel (det finns fler vägar, andra väger eller ingen väg). Frågan är vilken linje som kyrkan som organisation skall driva som sin! Vad tror ”kyrkan”?

Man får kanske förhålla sig till i vilket sammanhang detta sades/skrevs. Jag tror inte på fundamentalism av det slaget. Kanske: ”Ingen kommer till fadern utom genom mig eller någon av mina kompisar Muhammed, Nelson Mandela; Martin Luther King, Gandhi, Krishna etc…” är ett bättre tankesätt.

Nu kanske vi är inne på definitionen av kristen. I många år har kristendomen i princip gått ut på att Jesus är Guds enfödde son, född av jungfru, och att det är genom honom, och endast genom honom man når evigt liv. Frågan är just om man kan tulla på det där med ”endast genom honom”. Det är för den kristna kyrkan ingen liten detalj, utan skulle, om man börjar tulla på det, vara ganska revolutionerande ur ett kyrkohistoriskt perspektiv.

Så är det ju. Men jag tror på utveckling, rörelse och tolkningar utifrån ett samtida samhällsperspektiv. När så inte sker får organisationen, och samhället, problem. Kyrkan vinner på att vidga perspektiven, tror jag.

Frikyrkor, grupper och sekter föds ur detta. Kristendomen hade inte ens funnits om inte den judiska församlingen i Jerusalem blivit osams om hur man skulle se på Jesus.

Fast antingen skedde jungfrufödseln eller så gjorde den inte det och då har några rätt och några fel.

Gick Jesus på vattnet? Skapades jorden på en vecka? Detta är oviktiga, och rätt tråkiga, frågor om du frågar mig. Mer spännande blir de om man ser dem som allegorier och/eller tolkar dem mer öppet snarare än bokstavligt.

Jag hävdar fortfarande att man kan vara kristen/religiös utan att kräva monopol på sanningen. Alldeles oavsett vad kyrkan själv tycker eller tror behöver de inte definiera sig själva och sin tro utifrån en konkurrerande ideologi.

Och jag tror Jesus skulle hållit med om det resonemanget alldeles oavsett vad andra skrev om honom. Varför? Tja, kärleksbudskap, gyllene regler och sånt. Som ett eko hör jag allt vad du vill att andra ska göra mot dig…kastar första stenen…vända andra kinden till…

Till mina elever säger jag ibland att det är synd att nöja sig med att nå jämsides med sina förebilder. För då utvecklas ju inget. Det resonemanget är fullt tillämpbart här. Oavsett om man tror på Jesus och Muhammed som Guds son, respektive sändebud, eller inte så kan man försöka överträffa dem och deras gärningar.

Vill man inte peka ut muslimer som en sämre variant av troende är man inne på det spåret verkar det på mig. Och det tycker jag om.

—

Jag har tidigare bloggat om Jesus brorsa och om Jesus själv.