Mat och dryck – Adolphson

Foto, Historia, Livsåskådning, Mat och dryck

bild 149: Alexander Adolphson

19 december, 2025av adolphson

Magnum mysterium. Evig kärlek. Det är grejen. Och den finns överallt.

Alexander den store mötte under sitt liv många (för honom) nya, märkliga seder och bruk. Det är inte konstigt att han präglades av det. När jag var ung älskade jag att läsa om Alexander och tänkte att om jag någon gång blev pappa skulle barnet döpas till Alexander efter världserövraren. Det var väl framsynt tänkt av mig. Men jag fick ingen son och har inte tänkt att skaffa en heller.

Magnum mysterium, det stora mysteriet, syftar i kristendomen på det stora undret att Jesus föddes. Det finns, vad jag vet, inga bibliska belägg för att det skedde just den tjugofemte december. Dessutom är det angivna året för frälsarens födelse lite osäkert men det lär ha skett senast 4 före Kristus. Han var allt före sin tid, den där Jesus. Vi människor har alltid festat till ordentligt under midvinterståndets vilda hysteri och ibland får man anpassa kartan efter verkligheten. Inget större mysterium med det, förmodar jag.

Magnum mysterium. I vardagens innersta väsen ryms alltings helg, tillvarons hjärta. Det viktiga är oftast inte vad man gör utan att man gör det med stil. Det ryms så mycket skönhet i vardagen. Vardagen är alltings mått.

Magnum mysterium. Ryktet har gått. Min yngsta brorsdotter Lykke har fått för sig att det är Baffra, alltså jag, som är tomten.

Högtider innehåller alltid en blandning av religion, tradition, seder och tid. Det kanske inte är något större mysterium, egentligen. I mötet mellan när och fjärran, förr och fornt, här och nu blir det lätt som det blir. Vad håller Alexander på med?! Har han gått och blivit perser!? Har man aldrig tråkigt har man heller aldrig roligt. Finns ingen vardag finns heller äingen högtid.

Ordet jul är ett nordiskt ord med oklart ursprung. En teori är att det kommer från det germanska jehwla. Också ordets ursprungliga betydelse är omstridd, men det kan helt enkelt ha betytt ”fest” eller ”högtid”. Alla forntida kulturer har firat högtider vid vinter- och sommarsolstånden och de moderna kulturerna har tagit över traditionen. I Rom, exempelvis, ersattes en äldre fest med att fira Jesu födelse under 300-talet. I norden dyker ordet Jól upp i en hyllningssång till kung Harald Hårfagre på 900-talet i formen att dricka jul. Förmodligen handlade det om en fruktbarhetsfest på senhösten för att främja god årsväxt och fred. Högaktuellt, skulle jag säga.

Det moderna svenska julfirandet uppstod under andra hälften av 1800-talet. Då tog man in granen i hemmet och väntade besök av tomten – som till skillnad från andra länders tomtar inte gjorde entré via skorstenen. Fortfarande vid mitten av 1900-talet var den svenska tomten en illmarig liten gubbe i grå vadmalskläder som fjärran från Disney vakande över gårdens djur och människor. Julkrubban är en katolsk sed som fram till 1929 var otänkbar i svenska kyrkor. Vid andra världskrigets utbrott hade julen blivit mer kollektiv och kommersiell med offentliga julgranar, luciafirande och julskyltning.

Lussekatten kom till Sverige i slutet av 1600-talet och kallades för ”dövelskatt”. Eftersom djävulen ansågs vara ljusskygg smaksattes bullarna med solgul saffran tänkt att skrämma bort honom. Av Djävulen, som också kallades Lucifer, kom senare namnet lussekatter. Inledningsvis var det bara överklassen i Mälardalen som kostade på sig denna lyx men i slutet på 1800-talet, när luciafirandet spred sig över landet, blev också lussekatten allmänt förekommande.

Julgranen symboliserar livets träd i paradiset vars frukter (pyntet) ger evigt liv. Granen fanns hos överklassen redan på 1700-talet men blev också den allmän i början på 1900-talet. Julmaten är den typiska för bondesamhället om än i stor mängd. Gröten och lutfisken är traditionell fastemat, man skulle fasta till juldagen – alltså fram till Jesus ankomst och därefter fira med en rejäl fest. Doppet i grytan var ett sätt att fuska lite med fastan. Julgrisen slaktades på julnatten för att ge färskt kött till jul, skinka och revbensspjäll är traditionell julmat.

Julklapparna är symboler för de tre vise männens gåvor till Jesusbarnet, tidigare gav man dem på nyårsafton. Från början kom julbocken, inte tomten, med klapparna –bocken är en medeltida symbol för djävulen. Kanske kan man här ana den dubbla inställningen som vi ibland kan känna inför julens överdåd: presenter och frosseri (en av de sju dödssynderna) är djävulens påfund.

Så till det här med ledighet. Jag har en gammal vän som brukade svära över Gustaf III. Hans ilska gällde Helgdagsreformen 1772. På senmedeltiden var svenskarna lediga cirka 110 dagar per år eftersom varenda religiös högtid, och de var många, skulle firas med ”afton” före och ”dagen” efter den aktuella högtidsdagen. I samband med statskuppen 1772 gjorde emellertid GIII slut på festen genom den stora helgdagsreduktionen. Maleur. Det skulle dröja till 1950- och 60-talen innan vi kom upp i samma mängd ledig tid igen. Min svåger och salig svägerska försökte förövrigt införa traditionen att fira nationaldagsafton – ett trevligt, och historiskt helt riktigt, initiativ.

Finns ingen vardag finns ingen högtid. Jag har alltid satt en ära i att älska vardagen som den ter sig och därför, tror jag, älskar jag också högtider. Det är lyxen att rå sig själv som är det väsentliga. En högtid eller upplevelse är ingen verklighetsflykt, det är en del av helheten.

Jag, tomten? Nonsens. Vilket mysterium hade inte det varit, liksom. Jag har bara haft lite otur och missat tomten en massa gånger. Som det nu är sörjer jag att vi inte får träffa samma tomte samtidigt, Lykke och jag. Det eftersom vi inte firar jul tillsammans i år.

Det är nu tid att njuta av tillvarons innersta väsen. Jag ber därför högaktningsfullt om att få tona ut en smula, så här mitt i djupa midvinter, med tillönskan om en riktigt god jul. Jag gör det med ett utdrag från Karin Boyes dikt Idyll.

… Nu sluter sig vardagens rymd kring oss två, likt en len lätt dimma. Är du rädd att bli fånge, är du rädd att drunkna i det gråa? Var inte rädd: i vardagens innersta, i allt livs hjärta, brinner med stilla nynnande vågor en djup hemlig helg.

Det stora mysteriet är inte vem som är tomte, vem som eventuellt föddes eller dog. Det stora mysteriet är, enligt min grundmurade uppfattning, allt vi tillsammans skapar och upplever under vardag och fest. Men tänk att få vara som Jesus: före sin tid. Bättre före än efter, som det heter. Det förra är nämligen för mig, det senare för andra. Quel mystère!

Jag blev faktiskt pappa. Det är lustigt, men jag trodde alltid det skulle bli en son. Det blev det inte och jag njuter varje dag av att se mina döttrar erövra världen. Det finns mycket att lära sig av hur andra människor ser på livet. Inte minst dessa döttrar. Och brorsdöttrar.

Evig kärlek. Det är grejen. Den finns överallt. Pass it on. Det är det stora mysteriet.

Relaterade blogginlägg:

Musik:

Juloratoriet (altarian)

Oh Magnum mysterium

Fear no darkness promised child

Källor:

Wikipedia

Modeus: Tradition och liv

Ornässtugan.se

Bibeln: Berättelsen om Jesu födelse finns i Lukas 2:1-20

Berggren: Landet utanför, Sverige och kriget 1939-1940

Historia, Mat och dryck, Skola

Divi filius

17 augusti, 2025av adolphson

betyder son till en gud. Historiens härskare har gärna påräknat gudomlig härkomst – och vad som därefter följde. Carolus Rex, konung av Guds nåde. Japans kejsare Hirohito (1926-1989) hade dock vänligheten att avsäga sig om inte ämbetet så åtminstone sin gudomlighet. Men är det något som är gudomligt är det glass.

Att kämpa för sig själv och andra. Det är alltid ledarskapet det kommer an på. Historiens vanliga människor kämpar. Ibland i härskarens tjänst, ibland för att bli av med vederbörande. Demokratin har korsfästs och återuppstått både under antiken i våra dagar. Det tycks vara en historisk naturlag att den alltid måste försvaras, ständigt återvinnas och med nödvändighet förändras.

Jag ser glass som en metafor för demokrati och utbildning. Alla borde kunna få njuta av glass, då och då, det är en mänsklig rättighet. Glassen symboliserar ledighet och vardagslyx. Det är visserligen kanske inte glass man prioriterar när tillgången på livets nödtorft är knapp men relativt snabbt därefter kalasar vi mer än gärna på glass. Det handlar kanske om frihet och livsstil – värden att kämpa och till och med dö för. Glassen har gamla anor. I Kina kylde man drycker och blandade med frukt och snö 2000 f.v.t. Det lär även funnits en blandning av snö, mjölk och ris som kan ha varit en slags forntida glass. Det var status att servera glass vid de europeiska hoven under 1600-talet, idag massproduceras den. På min arbetsplats brukar kemilärarna ibland till elevernas förtjusning bjuda på magi genom att göra glass med hjälp av kväve. Men glass är fredens njutning, man kan inte försvara sig genom att kasta glasspinnar på krigshetsande härskare.

Per och Gunnar gör glass. Foto: Lugnetgymnasiets officiella Instagram

Vi står och faller med Ukraina, har det då och då hetat sedan den fullskaliga ryska invasionen. Idag har vi tack och lov idéer om självständiga staters suveränitet och mänskliga rättigheter att beakta. Så de flesta stödjer tanken att vi ska stå upp för Ukraina. Det gäller att se upp, förr eller senare får förövaren smaka på sin egen medicin. Det påstås ibland lite slarvigt att senaste gången Sverige var i krig var 1814. Det stämmer väl till viss del, det beror kanske lite på hur man räknar. Vi har ju varit involverade i strider efter det. Vi är det i detta nu. Men det finns andra årtal och händelser än 1814 att påminna sig om.

Det såg exempelvis mörkt ut för vårt land ungefär hundra år tidigare. Sverige var då utmärglat efter nära tjugo år av krig. Den tjugoförsta september 1716 skulle nådastöten utdelas, Sverige skulle utraderas som självständig nation. Slutnotan för Karl XII:s krig skulle betalas. En mäktig allians främst bestående av danskar och ryssar stod redo att sätta tänderna i bytet. En enorm invasion skulle ske genom landstigning i Skåne och från Åland mot Stockholm och Roslagen. Styrkorna uppgick till femtio tusen man, Sverige hade ingen chans att matcha det. Den ryske tsaren Peter hade själv inspekterat möjliga landstingsplatser.

Så plötsligt ändrar sig tsaren. I sista stund ställs invasionen in och dansken skär tänder. Ensam klarar inte juten att erövra Sverige. Varför ändrade han sig? Kanske visade den nyligen inträffade svenska invasionen av Norge att Sverige fortfarande var att räkna med, kanske avskräckte kungens personlighet – Karl XII tycktes ju lika oberäknelig som alltid. Kanske mindes tsaren, när han omgiven av generaler stod böjd över kartor, hur svårt det kunde vara att på slagfältet möta Karl XII. I alla händelser var anfallet mot Norge en signal att svenskarna var beredda att slåss att kampviljan var inte knäckt. Och om Sveriges existens som självständig nation stod på spel, hur desperat skulle inte kampen bli? Kanske funderade Peter också något över försörjningsläget för hans armé, säkert skulle svenskarna, liksom han själv hade gjort, låta bränna den egna marken och vänta på honom i skydd av Smålands djupa skogar. Det var allt sammantaget inte tilltalande stridsvillkor.

Det är spekulationer. Vi vet inte vad som fick Peter att tveka, vi vet bara att han plötsligt blåste av invasionen. Visserligen hindrade inte det Karl XII:s fortsatta krig men det fanns andra som var mer nöjda eftersom de fruktade att Ryssland skulle bli den dominerande makten runt Östersjön eller att Danmark genom erövringen av Skåne skulle få full kontroll över inloppet till Östersjön. Det fanns alltså skäl för andra att vilja ha Sverige kvar på kartan. Holländare och britter, exempelvis. En personlig åsikt är att det faktum att vi i sista stund klarade oss undan det hittills största angreppet mot oss i historien är förhållandevis okänt. Och så tänker jag att Putin borde studera rysk historia mer ingående. Och så hoppas jag att han och Donald äter glass där på mötet i Alaska.

Jag ska avhålla mig från att dra mer eller mindre påhittade slutsatser om länders mentalitet. Det är ledarna det handlar om, och vilka beslut de fattar. Ryssar, svenskar, ukrainare, palestinier och israeler har ledare som både nu och då fattar beslut och dessa beslut får konsekvenser både längre och kortare sikt. En mer modern insikt är att om man vill behålla en demokrati måste man kämpa för den. Vill man behålla sin livsstil måste man på olika sätt kämpa också för den. Det kan hur som helst vara bra att känna till hur slumpartad, och utsatt, vår fria, rika svenska livsstil faktiskt är.

Jag älskar glass. Särskilt marängsviss. Därnäst glass med pekannöt. Jag vill kunna fortsätta äta glass i frihet. Jag vill att ukrainare, palestinier och alla andra också ska få det.

Jag är ett barn av frihet och demokrati. Jag är på så sätt son till en gud. Det ges inget alternativ till att kämpa om jag vill fortsätta äta glass. Jag kan visserligen inte skapa glass med hjälp av kväve men bidrar genom mitt yrke till att skapa framtidens gudomliga barn. Henry Adams säger så här, citatet är språkligt moderniserat: En lärare påverkar evigheten; hen vet aldrig var hens inflytande tar slut. Kort sagt det varje diktator drömmer om.

Relaterade blogginlägg:

Per

Gunnar

Musik:

Misty mountains

Källor:

Västerbro Tyrannens Tid om Sverige under Karl XII

Wikipedia

Foto, Mat och dryck, Personligt

bild 169: Amygdala

Utvaldaav adolphson

Det förflutna plågar mig.

Det var en gång en balkong.

Amygdala är en del av hjärnan för känslor, särskilt rädsla och aggression, samt för att bearbeta och lagra (emotionella) minnen. Amygdala hjälper hjärnan att identifiera hot och aktivera kroppens stressrespons, vilket genom årtusenden varit viktigt för vår överlevnad. Som instinkten att akta sig för farliga djur, höga höjder och sånt.

Det finns en trygghet hos hustrur som inte ens de mest perfekta nymfer kan ge säger Odysseus till Kalypso som svar på frågan varför han, som har det så bra här och nu, längtar hem till Penelope.

Lyx är en nödvändighet som börjar där nödvändigheten slutar är ett citat från Coco Chanel. Det är tänkvärt sagt. Hon tänkte nog mest på kläder, prylar och parfym i sammanhanget.

Ragatalla är mitt och Viktors smeknamn på Ragna. Det låter kanske lite märkligt för Ragatalla (han hette egentligen Tage) var nämligen sonen till en viss Oscar Sundkvist, Bodens ende (kände) nazist under 1930- och 40-talen. Dessutom, smärtar det mig att medge, var han släkt med far. Han har återkommande berättat om Oscar och varje gång var det förenat med obehag för honom. Ändå gjorde han det – inte sällan på Viktors enträgna begäran.

Viktors enträgna begäran

Bild 169 damp ner via cyberrymden från en gammal vän som påminnelse om en frukost i Uppsala. Nu är det inte vilken frukost som helst bilden föreställer utan en som intogs under stor munterhet på en balkong Valborg 1993. Vi hade mycket kul på den tiden, Matte, Volbas, Mike, jag (och alla de andra som inte är med på bilden).

Min lasagne är berömd. Mycket välsmakande faktiskt. Malin älskade den. Men eftersom flickorna inte gillar lasagne har den inte serverats på mycket länge. Men nu var det dags. Sålunda deklarerade jag i god tid att lasagne skulle serveras och om det inte faller på läckergommens läpp får man vara så god att fixa sin egen mat. Istället bjöd jag någon som vet att uppskatta god mat på min underbara lasagne: Ragatalla. Ack, njutningen! Och visst var den lika god som minnet av den gjorde gällande. Tricket för framgång är en mycket välsmakande köttfärssås (hemligt recept) och rikligt med Béchamelsås. Det finns inget mer vedervärdigt än en torr lasagne.

Odysseus var sällan torr. Jag tror han uttrycker sig genom metaforer – ”hustrur” innebär inte nödvändigtvis gifta kvinnor utan står för den stabila eftersträvansvärda kärleken. Den som håller över tid. Jag tror således inte att man behöver vara gift för att uppleva den trygghet Odysseus saknar utan ser det som ett uttryck för det många söker.

Goda minnen har i det lite större perspektivet hjälpt mig att inte bara klara livet som det ter sig utan även att njuta av det. Lasagnens och frukostens hemlighet ligger nämligen ofta i sällskapet. Att Ragna kallas Ragatalla är, hur märkligt det än kan låta, ett uttryck för tillgivenhet, kärlek och inkluderande. She is the one.

Jag håller inte med Chanel. Lyx utgörs inte enbart av konsumtion utan mer av goda relationer, då, nu och sen. Sådana är en lyx men också en nödvändighet.

Det är inte det förflutna i allmänhet som plågar mig, utan mer de senaste sex åren. Har jag verkligen i egenskap av ensam förälder gjort allt jag kunnat för flickorna? Nå, det får de själva uttala sig om. När jag frågade Dotter 2 om saken så svarade hon att det har varit bra. Annars hade ju Soc kommit och det har de ju inte, menade hon. Också ett synsätt.

Amygdala låter som något hämtat från Astrid Lindgrens sagovärld. Som något fint. Jag tror hursomhelst min fungerar som den ska. I tid av fara eller oro går jag helt enkelt ut på minnenas balkong och äter frukost.

Relaterade blogginlägg:

Täckminnen

Musik:

The Flower Duett

Källor:

Hansen: Depphjärnan: varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?

Johnson: Strändernas svall

Foto, Livsåskådning, Mat och dryck, Personligt, Resor

bild 118: pastis

9 mars, 20259 mars, 2025av adolphson

Jag minns inte vad han tänkte på. Men jag minns känslan han bar på.

Om de döda aldrig något ont. Till de levande allt gott.

Mange kom förbi för att uppehålla traditionen Levande Poeters Sällskap. Utan att avslöja mer om kvällen som följde, det som händer på Levande Poeters Sällskap stannar i Levande Poeters Sällskap, kan jag meddela att han hade med sig en gåva som kastade mig tillbaka till Aix-en-Provence 1991. Pastis.

När man tvingar sig själv att skratta använder man andra kretsar i hjärnan än när man skrattar åt något som verkligen är roligt eller för att man mår bra.

Ordet television är en sammanslagning av grekiskans tele (fjärran) och latinets visio (syn) och avser förmågan att kunna se något på en avlägsen plats.

Algoritmerna på allehanda strömningstjänster ger mig förslag på musik och film. Förslagen baserar sig på tidigare val. De sociala medierna påminner mig om ett gott, rikt och lyckligt liv i förfluten tid. Om vad jag gjorde just detta datum för exempelvis fem år sedan. Jag påminns om platser än här, än där, på resande fot någonstans i Europa eller vandrande i fjällen. Malin och flickorna ser solbrända och glada ut på bilderna. Detta känns fint att påminnas om medan pojken på bilden nedan inte framkallar någon omedelbar reaktion.

Jag vet att poängen med sociala medier, liksom förövrigt gamla familjealbum, är att förmedla solsidan i tillvaron men insikten båtar föga. Det har snart gått sex år. Det tog sin tid men äntligen har sorgen ändrat karaktär, mildrat sitt grepp. Men trots att algoritmerna är obarmhärtiga, att de vet vilka knappar de ska trycka på för att kasta mig tillbaka in i mörkret, så ser jag numera bilderna med ett bitterljuvt leende. Det var en fin tid, och jag sörjer att flickorna miste sin mor. Samtidigt, tänk att jag blivit så underbart kär igen. Då, nu, sen. Alla dessa underbara känslor. Det hade nog inte varit möjligt utan att vara nära mina känslor i varje tid. Sorg, vrede, kärlek. Det finns alltid en framtid.

Algoritmerna gör förvisso misstag, de har inte alltid rätt. De vet inte vad jag behöver eller önskar. Och hur skulle de förresten kunna veta det (svaret på den frågan känns närmast obehagligt)? Deras misstag har samma orsak som för oss människor: otillräckliga data. Baserat på vad vi tror oss veta så drar både vi och algoritmerna slutsatser om framtiden. Ibland blir det fel men vi förbättrar oss ständigt. Skillnaden består i hur algoritmer och människor förhåller sig till känslor.

Jag har hört någon säga att inget förändras inom en genom livet. Att man är samma människa då som nu, om än en lite mer skröplig variant. Jag håller inte med. Pojken på bilden är en fullständig främling för mig. Dels känner jag mig lite avundsjuk – men inte på hans uppenbara ungdom eller skenbara oskuldsfullhet utan mer på ett liv fritt från oro och bekymmer. Det är ingen idealisering jag gör mig skyldig till, jag minns att det var så det kändes. Det enda som rör sig i pojkens huvud är tankar om hur han på bästa sätt ska fördriva resten av dagen efter att föreläsningarna i fransk politisk historia är över. Han kunde sitta timmar på kaféer antingen ensam eller i sällskap. När händer det idag?

Avund, alltså. En av de sju dödssynderna. Samtidigt tycker jag inte riktigt om pojken på bilden. Ansvarslös, egocentrisk och ibland, påfallande ofta smärtar det att medge, en dryg person. Men avundsjukan tar ändå över. Han var ju ofta lycklig, denne dagdrönande tjugoettåring, inte lät han sig störas av något existentiellt grubbel om framtiden. Han skrattade dessutom ofta fritt, högt och naturligt. Tiden efter 2019 har jag ofta tvingat mig att skratta, funderar jag från andra sidan fotografiet. Men inte nu. 2025 skrattar jag naturligt igen.

Jag minns som sagt inte vad pojken tänkte just där och då. Strängt taget struntar jag i det. Det blir ändå bara femtioplussarens tolkning av en över trettio år gammal bild. Nej, skälet till att jag uppehåller mig vid den, digitaliserar den, är för att finta algoritmerna. Och mig själv. För att påminna mig om att den unge mannens blick trots allt är riktad mot ett grumligt fjärran. Inte mot det förflutna. Verkligen inte mot det förflutna. Nästa gång bilden flyter upp till ytan är det vad jag programmerat mig och algoritmerna att minnas. Och nu sker det. Jag är förälskad, det var inte pojken. Iallafall inte just där och då. Nej, kärlek stod inte på programmet för honom.

Jag tror trots allt mig ha funnit något av min inre tjugoettåring igen. Eller åtminstone blivit sams med honom. Eller så är det på det viset att jag trots allt gillar mitt femtioåriga jag mer än mitt tjugoettåriga. Livet har sin gilla gång och det är inte så illa att framleva det. Men jag var faktiskt lycklig 1991, i Aix. Jag var ensamstående och trots mina ekonomiska begränsningar något av en livsnjutare. Det ska medges, jag när en dröm att en gång återvända för att bo. Inte till Aix men kanske till Rom eller någonstans i Frankrike. Det ska mitt femtioåriga jag påminna mitt sextioåriga dito om den dagen kommer. Tills dess kanske jag skulle ta och sätta mig ett par timmar på ett kafé? Eller ta en pastis? Mange fick mig iallafall, redan innan första klunken avnjutits, att skratta naturligt.

Föga lönar det sig att spana i fjärran, vare sig analogt eller digitalt. Starren grumlar sikten både framåt och bakåt. Vår bästa tid är nu.

Jag skrattar numera, i, med och genom rätt kretsar –alltså lever jag. Alltså älskar jag.

Vi tenderar lätt att försköna det förflutna och dess invånare. Om de döda aldrig något ont. Till de levande allt gott. Varje tid har sina vedermödor. Trots det är, som sagt, vår bästa tid alltid nu.

Vad jag en gång tänkte må kvitta lika men känslan består. Då var jag lycklig över att bo och leva i Frankrike, nu är jag lycklig över livet som det ter sig.

Relaterade blogginlägg:

Musik:

Källor:

Harari: 21 tankar om det 21:a århundradet

Fotnot

Citatet “Om de döda aldrig något ont. Till de levande allt gott” tillskrivs Tegner men det finns inga säkra källor som bekräftar det. Det latinska uttrycket “De mortuis nil nisi bonum” (”Om de döda, inget annat än gott”) är äldre och kan spåras tillbaka till den grekiske filosofen Chilon av Sparta (ca 600 f.v.t).

Det ursprungliga blogginlägget skrevs i juli 2022 och är härmed varsamt uppdaterat. Musiken består.

Mat och dryck, styrsö

Styrsöbröd

23 december, 2024av adolphson

Till julens läckerheter hör brödet från Styrsö. Hur uppstod den traditionen? Allt har som bekant en bakgrund och det man tror är tradition har också ett ursprung. Frågan är om jag kommer brödets födelse närmare genom denna lilla spaning. Brödet finns hursomhelst i två varianter: vört och vanligt. Ingen jul utan Hackat rött (se länk) och Styrsöbröd.

Mamma bakade alltid Styrsöbröd i god tid innan jul (och påsk), detta bak blev därmed den första förnimmelsen av jul för oss barn. Stora, tjocka bakfiltar som skulle garantera jäsningen släpades fram för att belamra köket. Doften av kardemumma. Och inte fick man smaka en endaste liten bit (jo, kanske en liten, liten, ynka bit) innan julafton. ”Stäng!”, vrålade mor ofta till mig och mina syskon när vi ville in i köket. Hon kostade på med extra temperatur på elementen och tätade alla mer eller mindre inbillade dörrspringor. Jäsningen var helig.

Jag kan inte mer om brödets bakgrund än antagandet att människor som flyttat från norra skärgården (Hönö) tagit med sig brödrecept. Genom mötet mellan fornt och nytt har brödet förändrats över tid och evolutionerats fram till dagens Styrsöbröd. Ju mer socker och smör i brödet desto rikare bygd. Donsö har ett lite grövre bröd baserat på mjölk vilket fått styrsöbor att skämta lite om den påstådda fattigdomen brödet vittnar om medan man på Donsö i samma anda fnyst åt överflödet i Styrsöbrödet. Styrsövarianten bör hursomhelst bakas i stora, jämna brödcirklar men det klarar inte jag så jag brukar skämtsamt säga att jag bakar Styrsös kartbild.

Sålunda bakar jag i december varje år samma bröd som mammas mormor Selma, som i sin tur fick det från sin svärmor, liksom min mormor Astrid, mamma, moster Lena, kusin Stina och släkten på Tången i alla tider gjort. Jag hör, medan mina kakor utstår tonåringarnas sarkasmer, för mitt inre gammelmormor Selma (som jag givetvis aldrig träffat) kritiskt smacka med munnen i köket på Viktorsgården: ”ajajaj, inte en kaka som duger att ge bort!” Var sak har sin tid. Och inget finns att jämföra med på dessa breddgrader jag nu befinner mig på då jag sannolikt den enda norr om Asperö som bakar brödet.

Det är lätt att bli en aning känslosam. Mer koncist är receptet jag använder från Tången. Det var alltså Selma, född Samuelsson 1878 på Styrsö Tången där hon också somnade in 1964, som förde det vidare i vår släkt. Hon lär i sin tur ha fått det från sin svärmor Gustafva Hallenberg. Gustafva föddes 1828 i Bro (var nu det ligger) och flyttade genom giftermål till Styrsö där hon gick ut tiden 1905. Så receptet är åtminstone cirka hundrafemtio år gammalt.

Vem vet om mina döttrar plockar upp seden. Det må vara som det vill med det, det är först i efterhand man inser vad som saknas på julbordet. Är det tillräckligt viktigt lagar man det själv fortsättningsvis. Med sin personliga tuch. En styrsömacka med skinka, hackat rött och en iskall falu brännvin och lika kall pilsner är underbart. Mer behöver man inte. Givetvis fungerar julmust eller, faktiskt, mjölk också.

Traditioner kommer och går, saker förändrar sig. Barnens mor lärde sig baka Styrsöbröd och är nu ett mycket populärt inslag bland jämtländska rötter på julbordet. Min brors exfru bakar det och igår fick Ragna en påse bröd av mig att ta med till sin familj i Västerås. Brödet lär erövra världen men knappast Donsö.

Här följer receptet. Smaklig spis!

Styrsöbröd, Tångenvarianten

3/4 liter mjölk

2 kilo mjöl

3 paket gäst

3 kaffekoppar socker

1/4 kilo margarin

125 gram flott

1 påse krossade kardemummakärnor

1 tesked salt

Häll halva mängden mjöl i bunken tillsammans med salt och socker.
Ljumma mjölken, lägg i smöret och flottet. Smält det och blanda med mjölet.
Smält gästen med socker.
Häll mer av mjölet i degen.
Slå i häst och kardemumma.
Låt degen jäsa i 40 minuter.
Lämna mjöl på bakbordet. Kavla ut till jämna kakor alternativt Styrsös kartbild.
Låt jäsa. Nagga (eller vad det heter).
Sätt in i ungen som har 250 grader 5-6 minuter.

Relaterade blogginlägg:

Hackat rött

Falu brännvin

Källor:

Ja…, det vete tusan. Mamma? Kusin Stina? Moster Lena? Mormor Astrid? Gammelmormor Selma?

Livsåskådning, Mat och dryck, Personligt

sic erat scriptum

28 april, 202428 april, 2024av adolphson

Att möta någon att vara den bästa för. Det sker inte ofta, men när det sker, ja, då vet man.

Det är skillnad på självinsikt och självkänsla. Den första sviktar tyvärr lite hos mig ibland medan den andra emellanåt är lite för robust i förhållande till vad som kan anses vara helt sunt.

Det finns de som hävdar att det är svårt att älska någon som varit singel länge. Långvariga singlar sägs ha svårt att visa hänsyn och är vana att leva i sin självtillräcklighet, heter det ibland.

Att leva livet utan djup, villkorslös kärlek är meningslöst. Jag menar inte att det bara är den romantiska kärleken som räknas, men det är den jag avser just nu. För att uppleva sådan måste man (oftast) våga chansa lite. Man måste våga börja någonstans för att få möjligheten att se vart det bär.

Klichéer? Häng med ett tag till, om du orkar.

När jag var vigselförrättare hade jag en egen ritual. Nu är jag inte det längre, vigselförrättare alltså, och på senare tid har jag istället för att rama in andra människors kärlek funderat över hur kärleken inom mig själv mår. För att få uppleva verklig kärlek är det viktigt att försonas med både det förflutna och sig själv. Det är nödvändigt att om inte älska så åtminstone gilla nuet för att kunna forma en framtid. Se där exempel på sådant jag i godan ro brukade pladdra på om inför ett allt mer klentroget brudpar. Vem som älskar vem och hur länge kärleken består är dock inte något jag som vigselförrättare har åsikter om – det är mer föremål för världslitteraturen.

Jag har (som jag nämnt tidigare) uppfunnit en maträtt. Den kallas ”Solskenspasta” och är i själva verket ett täcknamn för att lura i flickorna rester. Numera vill ingen ha den, inte ens brorsdöttrarna går att finta. Kanske kan man se Solskenspasta som en metafor för livet som det ter sig. Man tar vad man har i skafferiet och kör på. Ibland vill ingen ha resultatet men ibland blir det rent utav underbart.

Jag må i vissa avseenden vara en tämligen enkelspårig människa. Det som styr mig, det som alltid styrt mig, är att i varje ögonblick försöka maximera glädje och kärlek. Det är en egenskap, vågar jag påstå, som tjänat mig väl. Mycket har nämligen gått åt fanders på senare år. Som att flickorna insett att den ena solskenspastan aldrig är den andra lik eller att receptet knappast återfinns hos Cajsa Warg. Många nära har lämnat. Men jag ger inte upp trots att pastan i tonårsdöttrars ögon blivit till ett ironiskt skämt, otjänlig som föda. Men jag väljer att inte fokusera på det.

Pandemin kom (om vi för ett ögonblick bortser från allt elände den medförde) lämpligt för mig. Jag kunde avsluta en flera år lång sorgeprocess med ett och ett halvt år i ensamhet. Jag kan inte säga att jag älskade varje minut där i fåtöljen med musiken, stearinljuset och litteraturen som sällskap men kunde bearbeta, känna, förbanna, skratta och gråta. Jag flydde inte. När det går fullständigt åt helvete flyr jag inte. Slutsatsen? Tja, har man haft tur och hittat verklig kärlek en gång får man kanske nöja sig, resonerade jag.

Det blir sällan som tänkt. Plötsligt kommer insikten smygande. Insikten att livet som det ter sig inte är så illa. Inte för mig personligen, iallafall. Visst hör jag om allt elände i världen och visst berörs jag. Jag fokuserar på det jag kan påverka, på att göra mitt lilla hörn av världen aningen mer hanterbar. Jag vänder blicken mot det halvfulla glaset, det dukade bordet (just det, det vankas ofta solskenspasta), det vänliga leendet och det stora skrattet. Därefter gör jag vad jag kan för att besvärja tillvarons dåligheter. Jag inser hur privilegierad jag är och försöker ge något tillbaka till världen.

Jag är politiker och lärare. En kliché, något av en clownfisk i svarta havet. Men sic erat scriptum: 2023 var året jag blev kär i livet igen. Året när jag åter kände glädjen över lyxen att finnas till.

Och så plötsligt, när man är som minst beredd, ser man det där glittret, det rakt igenom äkta. Det som lockar. Kanske är man lite tvekande till en början, jag menar – vågar jag verkligen? Det skiter sig säkert, som alltid (utom en gång). Men vinsten med att våga är någon att vara den rätta för. Vad finns egentligen att tveka inför? Kanske hade jag glömt hur underbart det är att hand i hand skratta tillsammans med någon.

2024 är trots fars frånfälle ett bra år. Storstilat, glatt och kärleksfullt. Jag har en härlig känsla av att det kommer att fortsätta så. Som jag brukar säga när jag agerar vigselförrättare: var än kärleken döljer sig må den bejakas. Kärleken finner alltid väg och alltid råd. Finns det något jag håller för en nästan helig sanning så är det att man aldrig ska tveka att ge, eller ta emot, kärlek.

Det kanske är hårt att lite svepande påstå att livet är meningslöst utan djup, villkorslös kärlek. Så jag nyanserar mig och säger att för mig personligen är det så. Har man en gång upplevt det så vet man. Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv. Kärlek handlar om var och ens rätt att vara den man är. I samhället, i vården, skolan bland vännerna, i familjen och på arbetsplatsen. I en relation handlar det om någon att varje dag vara sitt bästa jag för. Förra millenniet mötte jag en sådan människa. Det innevarande en annan. Tänk att det ligger tusen år mellan kärleken, samtidigt är den evig.

Min självinsikt säger mig att det svåra är att lyckas få en inmutad singel att inse att man är det bästa i hens liv. Självkänslan följer i självinsiktens spår.

Recept på Solskenspasta:

Ta allt du har och fräs i vitlök. Blanda i crème fraiche och grädde. Krydda med vad du vill och servera med sallad, ris, pasta eller något annat. Njut. Det sista är förstås det viktigaste. Det viktiga är inte vad man äter utan att man intar sina måltider under kärlek och glädje.

Musik:

En trettondagsvisa

Mat och dryck

Kött och champagne

10 mars, 202410 mars, 2024av adolphson

En utomjording stannar till i vårt avlägsna hörn av universum och iakttar oss. Jag funderar över vad vederbörande egentligen ser när hen betraktar jorden utifrån. En vacker planet som lägger oförsvarligt stora resurser på vapen att döda andra innevånare med? En art som älskar varandra? En planet befolkad av frossare?

Kött och champagne på en båt i adriatiska havet

Mörkret kan ibland plötsligt drabba någon som tillsynes obekymrad går bland andra i solens starka otåliga strålar.

Jag minns att jag en gång under sorgeprocessen efter Malins bortgång undrade när människors välvilja skulle ta slut. För så här vänlig och omtänksam kan ju omgivningen inte alltid vara, resonerade jag. Nu tror jag mig ha funnit svaret. Välviljan är över. Flickorna och jag är numera några bland andra, vilka som helst bland innevånarna på planeten under utomjordingens lupp, och det är som det ska vara med den saken.

Men hur kan jag med säkerhet påstå att välviljan är passé? Det finns inte ett särskilt tillfälle eller händelse att peka på när välviljan försvann. Nej, det är på senare tid som jag vid ett par olika tillfällen näst intill chockats av människors egoism, illvilja och hänsynslösa målmedvetenhet. (Utomjordingen hade nu höjt sina ögonbryn– om hen haft några.)

Det finns några klassiska hak som då och då får mig att lämna mitt hem och min borg. Operakällarens bakficka är min personliga favorit, Viktor har övertagit fars gamla stamhak Stopet och inte kan man lämna Uppsala utan att ha frekventerat Domtrappkällaren. I Falun är det alltid Banken som gäller. Alltid.

I ett sammanhang fick jag möjlighet att fundera över hur min restaurang skulle se ut om jag fick chansen som krögare. Jotack. Under sådana omständigheter skulle jag inhysa en fransk bistro (och möjligen tillhörande hotell) i gamla stationshuset i Falun. Där skulle man exempelvis kunna slinka in för en bit mat efter en föreställning på Magasinet eller varför inte en draja efter en hård arbetsdag. Kanske skulle etablissemanget kunna heta Dalabakfickan eller det mer prosaiska Kött och Champagne. Vilket lysande namn! Här skulle man med fördel beställa råbiff, oeufs cocotte, carpaccio och escargot. Och champagne. Alltid champagne. Givetvis skulle jag innan menyn fastställdes åka på inspirationsresor i matens tecken. Dessutom vinerna, ack! Snålvattnet är min syndaflod.

Mitt hem är min borg. Var och ens själ likaså. (Eller var och ens själ bor inte i min borg men en potentiell läsare fattar.) På jobbet, i politiken eller privatlivet: vad kan man göra mot (i brist på bättre ord) ondska? Eller ondska och ondska, förutom rent kriminella handlingar är människor i allmänhet sig själva närmast. Man får följa sin väg, i slutet av den vet man hur det känns. Var och ens favorithak måste vara inom sig och man får agera därefter. Man vet inom sig hur det känns. Att människor av olika skäl ibland vill illa är helt enkelt något man får hantera så rakryggad man kan. En sak har jag i alla händelser lärt mig: jag är inte skapad för spelet. Positionerandet. Jag har inga mål, ingen agenda. Jag erkänner mig besegrad, tar min tillflykt västerut men förblir Galadriel. Kanske hänger jag framöver på något av mina favorithak någonstans i världen och njuter av en råbiff och ett glas champagne. Alla är då och då utomjordingar men till bords finner vi snart varandra.

Solen lyser lika starkt som förut. I viss mån väljer man mörker eller ljus. Jag väljer för egen del ljuset, champagnen och kärleken.

Utomjordingen sippar på ett glas champagne som hen tagit som smakprov från jorden. Kanske inser den främmande varelsen att en kultur som åstadkommer champagne inte får tillåtas ta kål på varandra. Kanske ser hen all den kärlek som också ryms på planeten. Utomjordingen ler slutligen i mjugg, vevar upp rutan och drar med en rivstart iväg mot en intergalaktisk bakficka någonstans långt ute cyberrymden.

Relaterade blogginlägg

Musik:

Källor:

Tranströmer: Hemligheter på vägen

Tips:

P1 podd rymdliv

Mat och dryck

Galliano hotshot

13 januari, 202428 december, 2024av adolphson

Är Galliano hotshot en god drink? Den skapades i slutet av 1980-talet av bartendern Bosse Bergström och blev världsberömd. Jag serverade den relativt ofta när jag jobbade på Banken. Ja, inte på en riktig bank utan på Bistron. A.k.a Faluns skafferi.

What goes around comes around är ett engelskt idiom som säger att hur vi agerar och uppför oss i nuet påverkar hur vi kommer att bli bemötta eller känna oss i framtiden.

Va? Kajal och vitt puder? Det har jag nog inte… Plötsligt fann vi en beröringspunkt, döttrarna och jag, när jag inför skolans tema berättade att jag under ungdomen ibland sminkade mig. Lugnetgymnasiet fyller fyrtio år vilket firas med 80-talstema. Hur är festen upplagd, undrade far samtidigt som jag vittjade hans garderob i jakten på något att sätta på mig. Vi ska klä ut oss, äta och dansa svarade jag. Låter mer tidlöst än 80-tal, replikerade far. Förutom att jag generellt sett har lite svårt för crazy utklädningsteman på fester inser jag att mitt 80-tal ser något annorlunda ut än för vissa. För mig var det mest svarta kläder och ibland vitt puder (vilket avser smink). Tyvärr kunde jag inte delta i personalfesten utan klädde ut mig på lektionerna.

”Prinsen av Wasa” (1799-1877) hette egentligen Gustav Holstein-Gottorp och var i egenskap av förstfödd son till den sedermera avsatte kungen Gustav IV Adolf under tio år kronprins i Sverige. Det är, då som nu, knepigt med titulaturen bland de kungliga – i synnerhet om de av olika skäl slutar i förtid. Först ville han kalla sig ”prins av Sverige” men det satte Jean Baptiste (Karl IV Johan) stopp för. Så titeln blev istället prins av Vasa.

Gustav hade inte så bra relation till sin något märklige far, var under sitt liv hög militär i Österrike och återvände endast en gång till Sverige (som turist) efter att han förlorat arvsrätten. Han protesterade formellt vid Karl XV:s och Oscar I:s trontillträden men lät bli inför Oscar II:s. Efter sin död gravsattes han bredvid sin far och övriga kungligheter ur ätten Holstein-Gottorp i Riddarholmskyrkan. Värt att notera är att att den nuvarande kungafamiljen via Gustaf V:s fru Victoria av Baden faktiskt är släkt med den gamla gustavianska ätten (Holstein-Gottorp).

Vi har i Sverige efter andra världskriget rivit fler byggnader än vad kriget som sådant lyckades åstadkomma i vissa andra länder. Det har ofta beklagats och tjänar som varnande exempel i statsarkitektens vokabulär. I Falun, exempelvis, är det många som i nostalgisk saknad pratar om det rivna äldre badhuset samtidigt som man funderar över hur vi ska hantera det gamla. Nu när vi har ett sprillans nytt som i all sin briljans prålar måste vi minnas och hantera det gamla. Av Baden, så att säga. (Ursäkta, släkten är från Göteborg.) En historisk lärdom är: riv med måtta. Ersätt inte gammalt och fornt med tillfällig, obeständig materia. Man kan inte lämna kulor igen och trösta pojkar, som stelnat till män. Vissa saker är och förblir oersättliga. Men Banken Bar och Brasseri håller öppet och visst kan man, om hågen slår till, beställa en Galliano hotshot.

Kanske kan Carl XVI Gustaf och hans förstfödde son lära sig något av Gustav IV Adolfs och dennes son prins Gustafs oblida öde. Apropå vissa uttalanden i tronföljden, menar jag. Hursomhelst. Jag, min fars förstfödde, gick alltså härförleden hem till min något märklige far. Vi har på det stora hela alltid haft en bra relation, far och jag. Det är det inte alla som har med sina fäder. Far kisade. Är det Viktor? Jasså, det är du, skrockade han sedan. Ni låter så lika. Mor, påminner jag mig medan vi språkar, brukade citera Hamlet och kalla mig en förryckt prins som måste bevakas väl.

Det är lätt att känna vinddraget från hån och misstag när man blickar bakåt. Min bror påstår att man får ett rikare liv om man bejakar sina laster. Tage fastslår att 1980-talet ofta framställs som mer färgglatt än det egentligen var. För mig innebar ungdomen Kraftwerk, Vivaldi och Depeche Mode. Klädseln var svart, ibland förekom eyeliner och vitt puder. Men en gris är fortfarande en gris även om den bär läppstift, som jag deklarerade för tveksamma döttrar.

Det börjar kanske bli dags att bygga upp en ny sminklåda i takt med att åldersskavankerna tilltar. Det var under min ungdomstid inte okomplicerat att som man sminka sig. För då bröt man mot normen. Något måste väl ha hänt därvidlag? Min historia är i alla händelser min, så som för oss alla. Jag föredrar att gå i regn för då kan ingen se mina tårar, sa Charlie Chaplin. Men jag sminkar inte bort min sorg, jag bejakar den när den uppkommer. Det gör mig nämligen lycklig i det långa loppet.

Jag gillar inte kaffedrinkar något vidare. Men Galliano hotshot är faktiskt rätt okej. Det finns emellertid inga genvägar till den perfekta drinken, man får alltid skörda det man sår. På ett eller annat sätt får man alltid det. Det finns heller inga proteser eller smink för en amputerad själ, för att parafrasera Al Pacino. Själv tänker jag att livet faktiskt är lite som en Galliano hotshot: svart, gult, fett – och snart förtärt. Skål, gustavianer och kosmonauter! Bartender! Another round over here!

Musik:

Radioactivity

Photographic

Vivaldi

Relaterade blogginlägg:

Memento mori

Källor:

Wickman: Gustaf IV Adolf – en kunglig tragedi

Film och TV, Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Retorik

reductio ad Hitlerum

22 oktober, 202321 oktober, 2023av adolphson

Jag har en, måste jag tillstå, fråga av väsentlig karaktär. Jag är nämligen fasligt förtjust i TV-serien Peaky Blinders mode. Inte så originellt, kanske.

Påminner jag inte lite om Jerra Lindblom?

Värst vad du hamrar på tangentbordet. Får jag komma med ett råd? Lyft blicken, ecce homo. Stig in i värmen och låt mig bjuda på ett glas eller två.

Tja, men jag är inte bättre än så här. Och det är helt okej. Tillräckligt bra är det, iallafall. På något sätt måste man ju ta sig över kullen. När det väl är gjort breder sig en vidsträckt grön slänt ut framför dig i all tänkbar behaglig nedåtlut.

Politiken: ”Du och ditt parti är som Pinochet.”

Tonåringar: ”Du är värre än satan.”

Kollega: ”…matcholärare….”

Kollega: ”hörru, din pretentiösa jävel. Varför bjuder du inte på en draja?!”

Skröna: ”I Falun har det funnits och finns många nazister, de brukar samlas på Hitlerkullen!”

Godwins lag är en lite skämtsam benämning på en observation som gjordes av en viss Mike Godwin i internets barndom. Det han konstaterade var att diskussioner på nätet förr eller senare alltid urartar. Oberoende av ämne eller hur sakliga trådarna varit från början slutar de alltid förr eller senare i personangrepp. Alltid. Mer precist jämförs någon, eller någons ståndpunkt, slutligen med något relaterat till Hitler eller nazister. Och när det inträffar är det av lätt insedda skäl omöjligt att föra tillbaka diskussionen till saklig nivå. Som vinnande argument är det helt otjänligt av det enkla skälet att det så gott som alltid slår tillbaka på den som använder det.

I våra dagar har lagen nyanserats till ”what about” medan retoriken officiellt benämner fenomenet ”Hitlerargumentet” (reductio ad Hitlerum). Lite förenklat kan man säga att det handlar om att skylla ifrån sig, ursäkta sitt beteende eller angripa sin motståndare genom en jämförelse med något värre. Hitler anses (med rätta) vara ondskan personifierad. Det är den största retoriska släggan. Efter den finns inget mer. Men det är tidsrelaterat. För tio år sedan skulle en jämförelse mellan Putin och Hitler fallit under denna kategori, och ansetts som överdrivet, inte så idag. Det hela är på ett teoretiskt plan enkelt. Intellektuellt förstår vi alla att en förutsättning för en rimlig diskussion, irl eller digital, är att det man jämför faktiskt är jämförbart. Men vem avgör det? Känslolivet drar och sliter i såväl kollektiv som individ.

Den som till äventyrs strövar omkring i Faluns yttermarker kan stöta på Hitlerkullen. Mellan Skuggarvsvägen och Sjulsarvsberget finns den. Under andra världskriget användes platsen för att stapla virke som skulle exporteras till Tyskland. Virket var märkt med svastikan. Allt sedan dess har nya generationer viskat mellan skål och vägg om vad som där tilldrar sig.

Man klättar upp för en kulle men kommer ned för ett berg. Inga nazister samlas i skogarna ovanför Lugnet. Centerpartiets politik är inte jämförbar med Pinochets. Att skoja med en tonåring är måhända riskfyllt men gör mig inte till Hin håle själv. Och macholärare? Med förlov sagt: det är nog det mest världsfrånvända jag hört. Huruvida jag är pretentiös eller inte låter jag vara osagt men en draja bjuder jag alltid på. Kom in i värmen och låt oss språka en stund. Låt oss passa på innan din, eller för all del min, lungsot drar någon av oss i graven! (Referens till musiken nedan.)

Frågan var det, ju. Jo, den lyder: passar jag i smäck?

Relaterade blogginlägg

Ecce narrans

Musik:

Drick ur ditt glas

Ett sista glas

The piano has been drinking

Alkohol

Källor:

Eriksson; Retorikens grunder

Länsstyrelsen i Dalarnas rapport 2019:04 Kulturlandskapet i Lugnet, Underlag för översyn av kulturlandskapet

Foto, Historia, Mat och dryck, Personligt

bild 147: Frukost i det gröna

8 oktober, 20238 oktober, 2023av adolphson

Idag fyller hon år mina barns mor, den barska, den glada, den arga, den sura, den smarta, den ljusa, den dumma och snälla. Hinn i kapp mig, ljus! Skrynkla ihop tiden åt mig! Kortet jag alltid har nära är tummat och från en analog tid men fullt av ljus. Igår firade vi dessutom hon som fyller arton i övermorgon, den kluriga, känsliga, kämpande, underbara och fina. Min lilla tjej.

Jag har alltid haft ett inre ljus i mitt liv, också de de stunder när livet varit som mörkast. Det ljuset falnade ordentligt den elfte april 2019. Sedan dess söker jag efter det med ljus och lykta. Mest bakåt i tiden, vad det verkar. Jag saknar min barn- och ungdomstid trots att jag har det tämligen bra. Jag saknar min mamma och syster trots att lång tid gått. Jag saknar mina barns mor. Jag saknar vännerna från Uppsala trots att jag träffar dem varje vecka. Jag saknar känslan att vara hel.

Hel? Vad är det för i-landsrelaterat nonsens? Just nu är 110 miljoner människor i världen på flykt från krig, konflikter och förföljelse. Barn och familjer i världens kriser kämpar för att överleva. Att fly undan fara och nöd har vi människor alltid gjort, i det sammanhanget är gräset ständigt grönare på andra sidan, värt att korsa öknar och hav för att nå. Hel? Jösses. Skärp dig, Adolphson.

Det vilar något romantiskt över måltider i det gröna. Kanske är det Bellmans fel, kanske handlar det om frihetskänslan som kommer av att ha möjlighet att lyxa på det enkla viset. Kanske utgör en måltid i det gröna den förverkligade drömmen av avslappnad, förslösande dekadens. Goda mackor, varm choklad, ett glas bubbel på en filt. Jag minns att dessa tillfällen var viktiga för mor när jag växte upp. Frukost utomhus, utflykter till Vassholmen, Saltskär eller Stora Rös på Styrsö, bär- och svamputflykter runtomkring i Dalarna. Alltid var ”massäcken” med. Senare i livet förekom frukost i den uppsaliensiska myllan efter vårbal på V-dala eller frystorkad mat under allehanda friluftsliv med Malin och flickorna.

Jag saknar allt det där.

I juni 1989 togs en bild som om inte med ljusets hastighet så åtminstone snabbt spreds över världen. Den föreställde Ungerns och Österrikes utrikesministrar som tillsammans poserade medan de klippte taggtråden mellan länderna. Ett hål i järnridån hade uppstått. Genast började tiotusentals östtyskar ta sig till Ungern för att den vägen fly vidare mot ljuset i väst. Ungern hade lovat DDR att flyktingarna skulle stoppas vid gränsen och så skedde. I augusti fanns 200 000 östtyskar vid gränsen.

Ett hål klipps 1989. Bild: Hopi Media, Bernhard J Holzner

En dag beslutades att gränsen tillfälligt skulle öppnas. Flera ungerska politiska partier och organisationer hade bjudit in till en ”paneuropeisk frukost” vid gränsen. En av deltagarna var förövrigt Otto von Habsburg, arvtagaren till det sedan första världskrigets slut störtade kejsardömet Österrike-Ungern. Gränsen, hade det sagts, skulle i en symbolisk gest vara öppen under tre timmar. Plötsligt kom flera hundra östtyskar som inte ville nöja sig med en enkel frukost i det gröna utan hade som mål att ta sig över gränsen och vidare in i väst. Vaktchefen hade, berättade han själv senare, trettio sekunder på sig att fatta ett beslut om han skulle skjuta eller vända blicken mot Österrike och låta dem passera. Ljus eller mörker. Han valde ljuset och sex hundra östtyskar kunde ta sig vidare mot Västtyskland. Sedan gick det snabbt. I november öppnandes muren i Berlin och det gamla Östeuropa kollapsade.

Det är nästan ironiskt. Jag saknar mitt tidigare livs måltider i det gröna medan hundra miljoner människor skulle ge allt för att få uppleva en nanosekund av mitt liv eller åtminstone få mat för dagen. Jag skäms när jag tänker närmare efter.

Men jag erkänner att jag ser fram emot någon av alla dessa slumpartade handlingar och händelser som förändrar människors, i det här fallet mitt, liv. Vi ställs då och då i livet inför situationer som definierar oss som människor. Öppna en gräns, sträck ut en hand, erbjud en frukost i det gröna. Det enda val vi har gäller hur vi använder den tid vi har just nu. Så jag uppmanar mig själv, aningen strängt, att hålla huvudet högt och fortsätta framåt. Att sätta en fot framför den andra på väg mot… ja, vem vet? Det finns alltid ett hål i taggtråden. Jag är mina barns far och som sådan är livet trots allt både ljust och vackert.

Mitt ljus ligger framför mig, alltid är det så. Jag måste välja en gentlemannamässig väg genom livet, en väg av integritet. Ett sätt är att fira den åttonde oktober och helt ignorera den elfte april. Alternativet är att låta bitterheten styra, att sårad av existensens tragedi raggla fram och likt en punschig boxare veva vilt i luften fåfängt hoppandes på att träffa någon eller något. Nej, jag styr mot fyrar, flyr om jag måste, hjälper om jag kan, drömmer om en framtida måltid i det gröna i ett tillstånd av avslappnad förslösande dekadens.

Idag fyller hon år. Skulle fyllt. Igår firade vi hon som fyller arton i övermorgon, den kluriga, känsliga, kämpande, underbara och fina. Min lilla tjej har blivit ung vuxen.

Jag tror det är dags för en frukost i det gröna.

Tills ljuset hann upp mig och vek ihop tiden.

Relaterade blogginlägg:

Musik:

Bloggens musik (spellista)

Källor:

Ström Melin: Världen sedan 1989