Resor – Sida 7 – Adolphson

bild 40 – Nimis revisited

8 juli, 201722 juni, 2021av adolphson

Nimis är latin och betyder för mycket. Passande uttryck så här i semestertider, kanske. Men, som jag brukar säga, man kan aldrig få tillbaka en förlorad kalori och mister du en så står det dig tusen åter.

Årets första semester började med traditionsenlig släktsamling i Söderbärke för midsommarfirande hos svärföräldrarna. Sång, mat, tjo och tjim. Jag och svägerska J diskuterar ivrigt redigeringen av sånghäftet. Vi spelar Settlers, äter, sjunger och dricker. Midsommar i Söderbärke är förövrigt en rätt skön och avslappnad upplevelse – inte så himla petnoga så som det kan vara på andra håll i landskapet denna tid på året.

Sen bar det iväg söderut mot Sveriges Provence – a.k.a Österlen. Värt ett stopp under den 70 mil långa resan är vid det som anses vara landets äldsta vägkrog: Gyllene Uttern. Stället har anor från tidigt 30-tal och det är trevligt att njuta vällagad mat för några tior mer än vad kostnaden på hamburgerkedjan Voldemort skulle inneburit. Dessutom kan man på några minuter pipa ner till det pittoreska Gränna och köpa äckligt godis. (Varning för fake facts! Det där sista var en åsikt!)

Med magnifik utsikt över havet strax ovanför Kivik ligger det utmärkta Bästekille trädgårdshotell. Barnens mor hade letat reda på detta ställe under inspiration av sin mans karaktär (varning för…). Stället var hursomhelst mycket trevligt, prisvärt och vår bas under några händelserika dagar på Österlen. Vi hade hört talas om en speciell pizzeria Friden vid vägs ände. Och, ja, det var mer än bara en pizzeria. Så mycket mer. Om Vildvittrorna trycker i sig var sin pizza efter en dag i bil så…ja. Mer behövs inte sägas. Det var regnigt i Österlen. Ändå var vi tämligen aktiva med besök på Glimmigehus, Stenshuvud nationalpark, vi åt fisksoppa på Buhres i Kivik, fikade och köpte knäckebröd/te på Olof Viktors samt shoppade en pall och tvål hos Fredrik på Eklaholm.

Sedan var goda råd dyra. (Eller ja, allt är ju dyrt på den här sortens resor.) Vi hade förhållande gott om tid att ta oss västerut. En gammal kompis, Pomma, har relativt nyligen flyttat till trakten och uppmanade oss att ta vägen förbi ett litet ställe, Fritidsbaren, på stranden i Ystad. Nu har du chansen: Fritidsbaren utanför Ystad: wienerbröden. Jag kan inte nog understryka vikten av att avsätta tid för ett besök där. Wienerbröden där är heeeeelt oustanding. I jämförelse får Olof Viktors sötebröd kallas för motsvarande Delicato.

Kanske är också besöket i Ystad tillfället vi kommer att se tillbaka på som det när dotter 1 upptäckte fotograferingen som konstart.

Sedan var det dags för att besöka barnens mors moster, och några av hennes kusiner med tillhörande familjer i Viken utanför Helsingborg. Jag har förvisso upplevt det förr men det tål att upprepas: den skånska gästfriheten är spektakulär. Middagar hemma, middagar i Vikens Strandbar gjorde morgnarnas havsnära träningsrundor såväl njutbara som avgörande. Som jag saknat att springa nära havet. Lars Vilks konstverk i Kullabygden, Nimis, är välkänt. Även om jag är kluven till konstnären så är verket hisnande. Karln har samlat drivved och spikat upp sedan 1980! Särskilt gillar jag hans kommentar till att någon försökte bränna ner det i höstas: det var väl lite väl brutal konstkritik.

Döttrarna, särskilt den äldsta, och deras kusin, gillade att klättra i verket, iallafall. På så vis får man väl se det som användbart.

Att tura är ett välkänt begrepp för varje person som är någorlunda bekant med Helsingör. Biljetten gäller ett dygn och resenären kan alltså åka de 20 minuter överfarten tar fram och åter, om och om igen. Ett helt dygn. Alkohol säljs, enligt gällande regler, på den danska sidan (som tar 10 minuter) och tobak på den svenska. Annat var det förr, fick jag mig återberättas. Då satt vanligt folk i den så kallade Proletärbaren men för att få köpa alkohol var man tvungen att köpa mat. Sålunda serverades, och slänges, ett berg av ostfrallor efter varje överfart. Däremot stötte jag på ett sällskap helt i min smak när jag som student rumlade runt i Lund på 1990-talet: LASS (Lunds Akademiska Segelsällskap). De tillbringade sin tid med att en gång per år åka med båtarna Helsingör-Helsingborg. Och aktiviteten skedde väl mest på den danska sidan, om en så säger.

Min gamle kollega Jonas brukar tjata om att man i Helsingör måste besöka Rådman Davids Hus. Men det har på de två besök jag hunnit med i stan aldrig blivit av. Istället lyssnade vi på den regionale Lasses förslag och valde Köpenhamnaren. When in rome, tänkte jag och svågern och körde hela det danska konceptet. När akvaviten serverades frågade servitören oss helt sakligt om en Voxen eller Vanlig föredrogs. Voxen innebar att ytspänningen nådde likörglasets kant. Min svåger är också sångare och efter att vi mycket tyst framfört tersen och Den lille mand enades vi i bästa samförstånd över våra späde med reomläde och smörrebröd att tapas, som ju uppfanns i Spanien för att även kunna servera alkohol, betyder svepskäl.

Allåå, eller? Fattar du eller? Svepa. Skäl. (Min mamma är från Göteborg). Hursomhelst – ostmackor, smörrebröd eller tapas. Alla vill ha ett skäl att dricka alkohol ibland, tydligen. För att citera Hamlet, (eller om det var från hamnkonflikten i Göteborg): Upp flyga orden, tanken stilla stå. I Göteborg sätter man upp en barnanpassad Hamlet: Ham-lätt. Givetvis. Vad det berodde på vet jag inte. men plötsligt var alla överens om att besöka Kronborg -eller som det heter i poesin: Elsinore Castle. Inne i slottet är det inte så mycket att se – nästan inget finns kvar från 1500-talet. Men en professionell ensemble spelade valda delar ur pjäsen inne i det mäktiga slottet. Och efter det var dotter 2 såld. Oavbrutet har hon efter besöket diskuterat och analyserat Hamlet. Så vi ska nog ta och se en av filmerna och se vad hon därefter tycker.

Dotter 1 ville helt enkelt ha en kram av den stilige prinsen. Mitt försök till lustighet – se upp – han kan vara galen! – rönte ringa framgång (eftersom det var en engelsk ensemble). Jag och Hamlet diskuterade istället hur illa det var att man tagit bort kyrkogårds-scenen ur just den här produktionen.

Sedan åkte vi till JoJE i Göteborg, besökte en relativt dålig restaurang på Avenyn som dessutom förlorat utskänkningstillståndet. (Det där anförs för att ingen ska tro att vi bara äter gott på våra resor). JoJ hade bett J:s kusin Birger komma och hålla provning med italienska charkuterier. Efter en av korvarna var jag inte helt övertygad om valet mellan frun och den. Men som tur var kan jag ha båda. Iallafall ett tag och inte i kylen. Bäste läsare (och särskilt mina ICA-handlare i flödet)! Nu är det dags för en av mycket få produktplaceringar på bloggen: PIXBO HILL.

Liseberg är ju alltid Liseberg. Billigt, gemytligt och folktomt. Eller?

Så var det dags att återvända hem.

I den litterära världen spelar Nimis en helt annan roll. Och enbart positiv.

Relaterade blogginlägg:

To be or not to be

Foto, Resor

bild 25 – ice is nice

4 februari, 201716 juni, 2021av adolphson

När det kommer till ren och skär njutning är det inte mycket som slår långfärdsskridskor. Många av mina alster på min Youtube-kanal utspelar sig sålunda på is. Säsongen är i allmänhet kort (jag är inte särskilt snobbig, tycker jag, men en sorts snobbism ägnar jag mig nog åt. Jag gillar inte att åka skridskor på plogade banor, nej det är enbart stora svarta frusna fjärdar som duger) så man får passa på när tillfälle erbjuds. Denna bedrövliga skridskosäsong får jag istället hänge mig åt nostalgi. Skridskor på ny, svart, kärnis. Att bara susa iväg. Frihet. Längtan.

Den här bilden är tagen av svärfar i februari 2010 utanför Gävle. Det är förövrigt enda gången jag åkt skridskor på havsis. Han skickade senare in den till något skridskomagasin varför jag får anses varit coverboy vid ett åtminstone ett tillfälle i mitt liv.

—

Nästa bild är tagen av Niklas (vännen, basen, kanotbyggaren, skrinnaren med mycket mera) en magisk januari-natt 2015. Vi var några som gav oss iväg ut i beckmörkret. Den där hisnande känslan av att åka ut i, på, något odefinierbart svart var en fantastisk upplevelse. Sällan har beskrivningen ”skräckblandad förtjusning” passat bättre.

—

Den sista bilden är en tidig decembermorgon var jag ute tillsammans med två kollegor för att uppleva soluppgången över Vika. Joel tog bilden. Varför gillar jag detta så mycket, tro? Att åka iväg ut i friheten och slippa barlasten av sig själv är en bra känsla. Jag försöker faktiskt, har jag insett, i fantasin att åka ifrån mig själv. För jag blir nämligen så otroligt trött på mig själv emellanåt. I alla sammanhang har jag så otroligt svårt att inte driva med folk, fä och företeelser. Det blir lätt påfrestande för alla inblandade. Många blir arga, andra sura några kanske sårade.

På den senaste resan, exempelvis, skulle familjen checka in på ett hotell. Receptionisten lät förstå att det fanns en bugg i systemet. Hen kunde nämligen inte se om rummet var städat eller inte. Receptionisten kliade sig i huvudet och skulle ”ringa nån”. Jag svarade att jag förstod mycket väl problemet – och upplyste opåkallat om att jag hade samma problem själv. Receptionisten sken upp i det hen undrade om jag möjligen arbetade med datasystem. Nej, – men det blir aldrig städat i tid hemma hos mig heller.

Håhåjaja – människan är alltings mått, var det väl Protagoras som sa. Därute på isen kan jag i fantasin upptäcka nya världar eller dimensioner. Allt är en fråga om perspektiv och för exempelvis antikens greker var Gibraltar sund världens ände i västerled. Var världen tar slut är en fråga om sinne och uppfattning. Problemen och (van)föreställningarna är alltid de samma – det är bara perspektiven och tidpunkten som skiljer.

Here we go!

Mr Hyde/Neanderthalson, Resor, Skola

superanvändare

14 december, 201616 juni, 2021av adolphson

När jag känner mig lite oinspirerad eller inte är helt välplanerad (jo, det händer, även solen har fläckar) gäller det att låta fantasin flöda. Då kan jag exempelvis ikläda mig en lagerkrans, enligt bild nedan, sätta mig bakom katetern, förlåt, katedern (hej, gubbhumor!) och invänta tystnad, varefter jag ger eleverna följande uppgift: Koppla ihop mig med ishockey, Shakespeare, och Refaat El-Sayed. Någon utanför skolans värld som kan knäcka den nöten?

Uppgiften går ut på att illustrera poängen med association. För att kunna åstadkomma ett bra svar måste eleven dels känna till att den gode Refaat blev årets svensk 1985 men också att hela hans framgång som företagsledare föll ihop när det visade sig att doktorshatten var falsk. Lagerträdets väldoftande blad har prisats i årtusenden som något mer än bara en krydda. Dess namn, nobilis = förnäm eller ädel, antyder något om det. Redan under antiken gavs det ut lärdoms- och segerkransar av lager vilket än idag används vid högtidliga ceremonier. Årligen får nya doktorer vid svenska universitet en hatt och/eller lagerkrans vid promotionen. Jag har inte disputerat och prålar således framför eleverna iförd lånta fjädrar. Precis som Refaat, alltså. Vad händer med mitt förtroende? Annars tänkte jag med mitt exempel på Puck i Shakespeares En midsommarnatts dröm som emellanåt illustreras iklädd (inte endast detta, nej där gick måhända gränsen även för Shakespeare) lagerkrans. Och en puck har man i hockey, ju. Eller kanske inte Djurgården så mycket när de möter Leksand… Jag är medveten om att det vilar en obehaglig air av göteborgsvits över hela grejen – men ändå. Nöden har ingen lag.

En annan uppgift innebär är att problematisera begreppet gräns. Hur många gränser passerade exempelvis Columbus? Måhända en mental. Definitivt en naturlig i form av en ocean men kanske inte så många nationalstaters gränser, iallafall inte efter att han lämnat Barcelona och stävat västerut. Vad tyckte indianerna om att ett sydamerikanskt land döptes efter sjöfararen? Antagligen inte så mycket eftersom beslutet bokstavligt talat togs över deras huvuden. Men att kalla ursprungsbefolkningarna i i Syd- Latin- och Nordamerika för ”indianer”, det måste ju handla om tusentals grupperingar, ja, det har eleverna inga problem med att problematisera.

För att återgå till Göteborgsvitsen: Frölunda Indians – vad är problemet?

Vad annars nytt? Tja, vi har i kommunen fått en Superanvändare i Medvind. Det låter som en modern kommunal Columbus, gör det inte? På riktigt. Drygt att konkurrera på lika villkor med en sådan, tänker jag i det jag stretar på i snålblåsten.

Hur det var med hygienen ombord på båtarna som tillbringade månader och år på böljan den blå kan man ju möjligen spekulera i. Någonstans har jag läst att kineserna var så störda av européernas dåliga hygien att de lät bygga en hel ö för dem att vara på. Dit skickade man en delegation från fastlandet att göra upp affärerna. Sorry – du drog kortaste stickan – åk ut till lortgrisarna nu. Men glöm inte rökelsen!

Men jag gillar när folkhumorn slår till. Som nyligen när jag skulle handla bomullsrondeller på ICA. Hyllan ligger i direkt anslutning till avdelningen för intimhygien. Där uppstod något av en scen när en man stötte till en dam, av misstag får man förmoda, och skulle i sin ursäkt skämta till det lite. Ja, här var det inte så intimt sa mannen glatt. Damen synade honom uppifrån och ner och replikerade: Nej, och inte så hygient heller. Dam VS man 1-0. Sen gick jag till kryddhyllan och köpte fel sorts krydda av märket Santa Maria varvid denna bloggpost får anses ihopvävd enär Columbus hela sitt liv var övertygad om att på sina resor nått den indiska östkusten samt att Santa Maria var namnet på hans båt.

Kryddor är ju det vi söker. Som metafor eller högst påtagligt. Och om det kan man tycka olika. Ialla fulla fall, för att citera den utmärkte cigarr-Bengtsson (så har vi fått med tobaken också vilken väl härstammar från Nya Världen) som jag tillbringade några timmar med i helgen, närmare en lagerkrans än Lagercrantz respektive en tappad lagerbladspåse i köttfärssåsen lär jag aldrig komma. Lika gott det, kanske.

(Nu måste jag verkligen skärpa mig).

Källor:

Nu tar jag, för omväxlings skull, en genomsnittlig elevs källförteckning:

Egna kunskaper

Internet

Mimers brunn

Flashback

Wikipedia

Foto, Resor

bild 23 – röda drottningen

3 december, 201616 juni, 2021av adolphson1 kommentar

Röda drottningen är den elaka härskarinnan i Underlandet i berättelsen om Alice. Röda drottningen är också en evolutionär teori som går ut på att allt som inte håller samma takt som omgivningen utkonkurreras. Teorin säger att det naturliga urvalet innebär kontinuerlig förändring eftersom varje art ständigt måste utvecklas minst i samma takt som sina konkurrenter för att överleva. Förr eller senare blir detta omöjligt och arten dör ut. Det finns alltså ett tak.

Teorin förklarar hur arter konstant utvecklas beroende på andra omgivande arters utveckling och att detta är nödvändigt för artens överlevnad. Ett jagat djur blir snabbare för att komma undan rovdjuren vilket innebär att rovdjuren måste bli snabbare också, för att hinna ifatt. Detta är dock inte nödvändigtvis någonting bra. Träd kan bli högre för att få mer solljus vilket betyder att andra träd måste svara med att också bli högre. Resultatet blir att träden slösar onödigt med resurser för att inte konkurreras ut.

Går Röda drottningen-teorin att tillämpa på samhället? Lite som Michelle Obama When they go low we go high?

Ja, en kommunist eller nazist kan måhända lätt köpa resonemanget men det är inte riktigt så jag tänker. Nej, jag tänker så här: om analysen stämmer att en missnöjd, kanske rädd, konservativ, grupp reagerar mot olika saker i samhället genom Brexit, Trump och SD samt att detta, sett ur den andra delens av samhället synvinkel, inte är något bra så uppkommer frågan: vad gör vi åt det? Vad krävs för att SD inte ska växa mer eller att fler nationalistiska, protektionistiska icke-liberala grupperingar växer runt om i världen? Ja, det är väl det som är 10 000 kronors-frågan.

Jag tror för min del inte svaret är total valfrihet i alla lägen. Jag tror att vi måste sätta upp vissa ramar i samhället. Träden kan inte ohämmat fortsätta växa mot solen på andras bekostnad – en bred fauna är bra. Där känner jag mig trygg i min identitet som socialliberal. Däremot ligger det mycket i Michelle Obamas synsätt. När demokratins värdegrund är hotad sänker vi oss inte till våra motståndares nivå, nej, vi höjer oss. Vi anpassar oss inte till rovdjuren och försöker springa ifrån, ikapp och förbi dem. Nej, vi promenerar åt ett annat håll. Vi fortsätter värna jämställdhet, människors särart, individuella möjligheter och mänskliga rättigheter. Vi lyfter fram en pluralistisk värld – baserad på maktdelning och som värderar principer baserade på forskning och erfarenheter – som vi ställer mot lösrykta påståenden, vandringssägner, fördomar och konspirationsteorier.

För vad är egentligen alternativet?

Bilderna är från min resa till Kenya i november 2009. Av olika anledningar var jag under några timmar ensam i Mombasa en fredagskväll. Det var mycket människor i rörelse. Böneutroparna kallade till fredagsbön. Jag var en bland en faslig massa människor av skiftande ursprung – där fanns såklart kenyaner av olika stamtillhörighet, araber, där fanns indier men inga vita. Där fanns män i kostym, familjer i traditionell klädsel allehanda människor i klungor av ivrigt konverserande människor som alla skyndade på sina steg i riktning mot moskéerna. Det var jag som var främlingen, det var jag som inte riktigt passade in.

Jag kände mig nog lite rädd. Tänk om någon skulle ge sig på mig? Kanske förstärktes känslan av obehag av den tilltagande skymningen. Mörkret faller fort vid ekvatorn. Affärerna började stänga och det började bli folktomt på gatorna. Jag irrade planlöst omkring, var tusan tog Martin vägen? Jag blev ståendes på en bakgata, ensam, en fredagskväll i Mombasa. Plötsligt snuddade något vid min arm. Jag reagerade med den överspändhet som är utmärkande för någon med lite för hög puls. Bredvid mig stod en kvinna i niqab (för övrigt den enda människa iklädd det plagget jag någonsin pratat med). ”Excuse me sir, bur are you lost?” undrade hon vänligt. Jag frågade lite veligt efter senaste mentala checkpoint. Hon pekade ut vägen och önskade mig en trevlig Yawm al-Jum’a. Kvar stod jag, rätt paff och lite typiskt svenskt generad, och förövrigt ända till dags dato förvånad att jag faktiskt tog fram kameran och fotograferande henne i det hon lämnade mig. Varför gjorde jag det?

Sedan dök äntligen Martin upp och vi gick och köpte afrikanska träskulpturer. Det är skönt att träffa en landsman nu och då och tjattra lite på sitt eget språk. Eller hur, Jimmie? Någon dag senare lämnade vi vårt pool-landskap för Indiska oceanen. Jag ville bada i den innan jag återvände till Sverige. Det var förvisso glest med turister men däremot gott om verklighetens folk. Eller wherever particular people congregate, för att citera en känd tobaksreklam. Även jag av solen blev röd i skinnet som den rödaste drottning var det ett minnesvärt dopp.

Till sist gick månen ner. Men… vad var det för fel på månen?! Uppochner, typ? Kanske, filosoferade jag innan ögonlocken föll ihop, är det sådant här de stör sig på. Ty detta utspelade sig på den tiden SD ville komma in i riksdagen.

Film och TV, Historia, Politik, Resor, Spännande människor

Thorbjörn

1 december, 2016av adolphson

I sensomras besökte jag Härnösand för första gången i mitt liv. Som av en slump var det samma helg som Thorbjörn Fälldin begravdes. Jag besökte givetvis inte begravningen, nej, min anledning till besöket var både mer illustert och glatt än en begarvning.

Samtidigt kändes det som en sorts cirkel slöts.

—

Thorbjörn var den politiske ledaren i hemmet under uppväxten. Han var Sveriges statsminister 1976-78, 1979-82 och Centerns partiledare 1971-85.

Ett annat sätt att beskriva honom är som den förste statsministern i en borgerlig majoritetsregering i Sverige sedan demokratins genombrott. Han var den som gick i bräschen för ett alternativ till det som efter 44 år verkade som ett evigt socialdemokratiskt maktinnehav.

Jag tror förövrigt att Socialdemokraterna har världsrekord i regeringsinnehav i en demokratisk stat och att Tage Erlander den statminister som suttit längst – i världen.

Allt detta fick ett slut genom Thorbjörn. Med honom nådde Centern också sina främsta valframgångar någonsin med drygt 25% av väljarnas röster.

1970- och (halva) 1980-talen präglades av duellerna mellan Thorbjörn och Palme. Två folkrörelsers statsministerkandidater. Inga andra politiska ledare kom i närheten av dessa två.

Vem, ur det breda folklagret, minns idag Ahlmark, Ullsten, Boman, Hermansson eller Werner i någon större utsträckning?

Författaren Henrik Berggren har i sin biografi om Palme beskrivit hur denne underskattade Thorbjörn som utnyttjade detta och gjorde sig ännu sävligare än han redan var för att i debatterna stressa den rappe Palme. Thorbjörn var inte dum – tvärt om var han väldigt intelligent.

Och en fenomenal valspurtare. Särskilt minnesvärda är duellerna mellan Palme och Thorbjörn i Scandinavium 1976 (här hittar en intresserad den i sin helhet) och i Kalmar 1982 (här).

Thorbjörn vann båda och är den ende som besegrat Palme i val. I valet 1982 tog Palme dock revanch.

Två minnesvärda citat kan jag själv kan minnas. Ett i samband med ubåtskränkningen 1981 när Thorbjörn på en fråga från försvarsledningen kort och gott svarade håll gränsen (en sentida kommentar till den dramatiska händelsen hittas här)

Rätt tufft sagt i ett läge när en av världens två supermakter knackade på lilla Sveriges dörr.

Ett annat minnsvärt citat är det som föregik hans avgång som statsminister där han menade att ingen statsrådspost var så värdefull att den var värd att dagtinga med sitt samvete för.

Det slutande inte bra – han blev i praktiken avsatt (som partiledare, inte som statsminister). Satt han för länge? Tappade han kanske kontatkten med gräsrötterna och verkligheten ute i partiet? Insåg han inte att partiet, trots de exempellösa framgångarna, till slut ville ha förnyelse?

Jag vet inte.

Det jag däremot kan säga är att han 1985 inte fick förnyat mandat av valberedningen i valet av partiledare och slutade som partiledare och strax därefter som riksdagsledamot i bitterhet.

Det dröjde till slutet av hans levnad innan till slut han försonades med centerrörelsen.

En mer ingående analys över hans betydelse för Sverige i ett längre persspektiv vågar jag mig inte heller på. Han bildade regering under den stora oljekrisen och så vitt jag förstår fortsatte han i stora drag föra socialdemokratins politik men med vissa viktiga skillnader.

Det var främst i kärnkraftfrågan han stack ut och däri ligger enligt min uppfattning mycket av C:s gröna legitimitet idag.

Den största betydelsen var kanske symbolisk. För efter den historiska valsegern 1976 fick Sverige ett exempel i praktiken på att det faktiskt gick att ha en annan regering än en socialdemokratisk. Tanken på politisk mångfalld slog rot ordentligt.

Han var också tidig med att lyfta fram kvinnor i politiken, jag tänker främst på Karin Söder, vilket kan vara en av anledningarna till att Centern som enda parti (?) i Sverige har haft flera kvinnliga partiledare.

Närhetsprincipen och landsbygdsperspektiven var självklart också centrala ideologiska teman och är principer som överlevt in i dagens centerpartistiska politik.

—

Kanske är det en blandning av nostaligi, grön, landbygdsnära och liberal ideololgi som gör att jag tämligen omgående kände mig rätt hemma i Centerpartiet. Hur det än är med den saken minns jag honom som en hederlig politiker för vilken ett handslag och en principiell hållning betydde något.

Vila i frid, Thorbjörn.

—

Relaterade blogginlägg:

U 137

Astrid och Pomperipossa

Livsåskådning, Mat och dryck, Politik, Resor, Sång och musik, Skola, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Dorisk tonart

11 november, 2016av adolphson2 kommentarer

99,85 % av mänskligheten innebär alla som inte är svenskar. Påfallande ofta är detta ett perspektiv som glöms bort.

—

Natten till söndagen hade jag en märklig dröm. Jag var tillbaka i Uppsala tillsammans med barnens mor.

Vi besökte först Bistro le parc som tyvärr, i drömmen alltså, numera var ett sorgligt nedgånget sunkställe. Sedan ville hon att vi skulle gå till Uplands för att pröva något nytt. Hon var trött på V-dala, sa hon.

Jag vaknade kallsvettig. Men vad betyder drömmen?

—

Diskuterades med Vildvittrorna huruvida en framtida resa, när nu den kunde tänkas äga rum, skulle gå till antingen Spanien eller Italien. Barnen krävde Spanien. Lite senare hörde jag dem triumfatoriskt framföra till sin mor att pappa har beställt en resa till den spanska staden Neapel!

#busted #kunskapärmakt

—

Verklighetens In to the wild heter i Sverige Joel Johansson, förlåt, Markus Torgeby. Han var från början en lovande löpare som spåddes en lysande karriär. Men Markus hoppade istället av karusellen för att leva fyra år i en kåta i skogen och käka havregryn.

Han behöver göra sådana grejer för att få huvudet att landa på kroppen, har han sagt. En annan intressant sak han sagt är att tiden och livet bara flyter på och sedan hamnar man i ett dike där man inte vill vara.

För mig innebär frihet att fjällvandra, sjunga och åka långfärdsskridskor. Jag vill nog inte vara mer fri än så. Så här långt kommen i livet tror jag att jag släppt det mesta av den negativa barlasten jag hittills samlat på mig.

Det är en rätt skön känsla, ändå.

—

I Uppsala införde jag och några vänner konceptet Walkabout. Från filmen, du vet. Det innebar att man gick runt till varandra under kvällen/natten och åt en maträtt hos var och en.

Någon stod för fördrink, någon annan för förrätt, huvudrätt hos en tredje, ostbricka hos en fjärde, efterrätt hos en femte, avec hos en sjätte, groggbänk hos en sjunde, vickning hos en åttonde.

Det var ett mycket trevligt koncept och i förlängningen både billigare och roligare än att gå på krogen. Kanske dags att återinföra det?

—

Allt är inte vad det synes vara. Är, exempelvis, en guldtand ett tecken på rikedom? Fattiga människor har ju ofta det medan rika ofta har mer luxuösa lagningar.

—

Dotter 2 var alldeles förkrossad över utgången i det amerikanska presidentvalet. Hon ville nämligen att tjejen skulle vinna. Innan hon kröp till kojs lät hon Donald i tv-rutan förstå att hon har ögonen på honom.

Min enda kommentar om valutgången är annars att en miljardär i USA per definition tillhör etablissemanget. Och sätter Trump igång ett handelskrig med Kina (och resten av världen) genom protektionistisk politik lär de som han säger sig omhulda, vanliga amerikaner, vara de som drabbas värst.

Och vad som därefter kommer. Det ser mycket dystert ut. Next: Le Pen vinner presidentvalet i Frankrike.

Och så hatet mot Hillary Clinton.

Utredningen av e-postservern en vecka innan valet kan ifrågasättas. I övrigt har hon utretts och granskats många gånger och friats från alla anklagelser. Däremot finns det många i USA som inte kan tänka sig att ledas av en 69-årig kvinna.

Det jag inte förstår, och här ligger nog en avgrundsdjup kulturell skillnad mellan mig och amerikaner, hur man kan avsky tanken på att alla ska ha rätt till grundläggande sjukvård på lika villkor.

Jag pratade lite med dotter 2. Jag sa inte till henne vad jag själv anser om Trump. Jag sa bara att det är viktigt att engagera sig själv.

Jag har börjat lite försiktigt i Centern. Under hösten har jag hållit i en studiecirkel ”Nyfiken på politik” och på uppdrag skrivit några artiklar, jag går på möten. Det är trevligt. Jag trivs. Jag känner mig nog rätt så inspirerad inför valet 2018.

—

I veckan begravdes Lars-Göran Annerbo – en man med vilken jag hade en fin kontakt genom åren. Jag deltog i kören (Johannespassionen Rut wohl) som sjöng på den mycket stämningsfyllda begravningen.

Dels var Lars-Göran en äldre kollega – förövrigt en mycket uppskattad lärare till min syster – och dels sjöng vi tillsammans i Falu Kvartettsångare i flera år. Jag träffade honom också ofta i andra sammanhang.

Sista gångerna vi träffades var när han lyssnade på MDP:s uppträdande på Kristinegymnasiet och i kyrkan när kyrkomusikern och körledaren Henrik Alinder lunchspelade på orgeln en lördag. Vid båda tillfällena språkades vi vid en stund så som vi ofta gjorde.

Jag minns honom med värme som en hederlig, rakryggad och omtänksam gentleman av det gamla humanistiska bildningsidealet. Sådana det idag finns allt för få av.

Det var en ära att få följa honom till den sista vilan och sjunga på hans begravning – självklart ville jag vara med och bidra.

—

13% av 0,15% av mänskligheten röstar på SD. Egentligen är siffran lägre än så eftersom alla svenskar inte är röstberättigade och vårt valdeltagande inte är 100%. Även om många fler röstar högerpopulistiskt ute i världen så finner jag detta räkneexempel trösterikt.

Det är nog därför jag trots allt inte kan släppa det politiska engagemanget.

Hur det än är med allt så hoppas jag för egen del att världen just nu ägnar sig åt det som i filosofin brukar benämnas Dorisk tonart – alltså att ord och handling inte harmonierar.

Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Resor, Retorik, Spännande människor, Uppsala/V-dala

bild 20 – EvaåLH

25 september, 201616 juni, 2021av adolphson

Bild 20 föreställer undertecknad i egenskap av toastmaster, en syssla jag delade med toastmadame Sara Sigfrid, på LH:s och Evas bröllop i By år…2003. Sara och jag lyckades med konststycket att för evigt förknippa Thomas Ledin med detta brudpar då vi som lustig gimmick (en sån som i regel används på bröllop för att bortjaga den ofrånkomliga stelheten som finns i början på alla partyn där alla människor inte känner varann) för att äska tystnad använde en CD med Ledin som vi, varje gång det var dags, drog upp på högsta volym.

Det funkade.

På festen kvällen innan – till för oss bland gästerna som var hyfsat långväga och ännu unga – kände Malin och jag inte alla. Några gäster från Jämtland fick snart upp ögonen för min fru eftersom hon också är därifrån. De gjorde stor sak av att hon är från Alsen. Tjej, kvinna, heter stocha på jämtska. Tjej från Alsen uttalas följaktligen aschenstocha. Det är, när man förstår sammanhanget, kanske inte så svårt att räkna ut vad de drack och varför de tyckte det var så fantastiskt att just Malin var där. Och eftersom jag var gift med henne var jag tydligen okej jag med. Det blev en sen kväll enligt principen when in Rome…

Brudgummens far är känd från TV (detta blir väsentligt längre fram). I somras gifte sig ytterligare en ur samma kompisgäng och jag höll ett tal då med. Förr var jag måhända mer nervös inför dylika tillställningar och hade alltid manus varför det gamla talet, det till LH och Eva, finns bevarat men inte det till Marcus och Anna från i somras. Man kanske borde återgå till manus av arkivmässiga skäl enär det talade ordet till sin karaktär är allt för flyktigt. Temat för båda dessa bröllopstal är en C-uppsats i religionshistoria.

—

Vackra brudpar!

När jag härom kvällen satt hemma och kollade på TV började en välkänd stämma säga intressanta saker varför jag istället kom att tänka på det här bröllopet som snart skulle infalla.

”Duuu Malin” sa jag (Malin är alltså min fru). Malin, som inte alls hade lust att störas mitt i ännu en ändlös monolog av Lars Adaktusson (som alltså var den kända rösten), svarade inte.

Jag framhärdade: Jo, jag undrar om får man hålla tal först på bröllop? För att få det överstökat, liksom. Jovisst, svarade hon, förutsatt man är präst, kommunstyrelsens ordförande, sjökapten eller brudens far. Vilketdera är du – det kunde ju om inte annat med hänsyn tagen till din och min fortsatta relation vara intressant att veta.

Ingen hjälp där alltså. Hon kunde ju lika gärna citerat Tyko Jonsson i julnatten. Hon fortsatte: Men du kan ju dra den där menlösa och påhittade historien om att det i själva verket är din förtjänst att brudparet överhuvudtaget är ett brudpar, det vore ju typiskt dig.

Jag tackade för tipset och drog mig tillbaka in på drängkammaren. Hur var det nu det hela hade börjat…?

Faktum är att man än i dag talar om en av de mest begåvade trojkor som någonsin satt sin fot på teologiska institutionen vid Uppsala universitet. Vi var institutionens svar på Ville,Valle och Viktor, Helan och Halvan (och tersen) med flera.

Det vore emellertid fel i sak att påstå att LH uppnådde samma akademiska briljans som undertecknad och Marcus Löfgren (som också sitter här ikväll). Vi två, jag och Marcus alltså, publicerade storverk som ”Siouxindianernas religiösa liv i standing Rock-reservatet”. En klassiker i genren.

LH fick ibland hänga på oss stora, starka (teologie) studenter och tillsammans fick vi ihop rätt hyggliga alster i stil med ”Karl Marx och Sigmund Freuds religionssyn – en jämförelse” samt ”Ruth – en (gammal) kvinna i (gamla) testamentet”. Den senare var en framgångsrik icebreaker bland de kvinnliga kursarna.

Så här långt kommen i tal brukar brudpar i allmänhet skruva obehagligt på sig när en kompis (kompis och kompis förresten – typ nån typ som fått för sig att säga något…) som står och håller tal kommer precis hit där brudens och/eller brudgummens eventuella framfart i kärlekslivet före D-dagen ska avhandlas.

Men det blir inte mer känsligt än så här eftersom alla på teologiska institutionen, inklusive LH, betraktar sex före äktenskapet som något man inte behöver interpretera alls.

Kulturkrockarna i teolog-trojkan var omfattande. Jag minns särskilt när Marcus hade klippt en fiskmås med grillen i sin gamla gula Volvo 242:a som han pressat upp till den otroliga hastigheten av 60 kilometer i timmen och nu just skulle göra processen kort med det arma kräket.

Då skrider en hulkade LH till kräkets försvar så som han så ofta plägar, och utropar: FÖRSIKTIGT! DEN KAN HA BRUTIT VINGEN!

Scenen på Norska Hydro i Uppsala är episk. Två killar spänner ögonen i varandra: en i boots, rutskjorta och cowboyhatt och en med rakad skalle, svarta strama kläder och Gandhi-brillor. En syn för gudar.

Vardag var annars att när jag och Marcus äntligen hjälpt LH att bostavera sig igenom gamla testamentet och han på 7:e dagen klarat tentan så var det dags för tentafest i bastun. Sedan rullade vi i allmänhet (cowboy)-hatt på V- dala.

Allt oftare fick jag med mig dessa bibliska hillbillys på V-dala. Killen är ju underbar – tänkte jag, dock inte, även om han var såväl under som överbar där, i bastun – honom måste jag locka till V-dala. Hur skulle nu det gå till?

Ja, det var ju inte särskilt svårt egentligen. Jag gav honom en vettig syssla i biblioteket, bad Eva att ställa sig i entrén och klippa med ögonlocken och se så där lagom äppelkindad ut som bara hon kan så var saken, så att säga, biff.

Kära brudpar – det återstår nu bara att summera upp läget – vad är det jag vill ha sagt egentligen?

Lars Adaktusson håller långa monologer.
Jag och Sara är toastmasters/madammer här i kväll
Markus har bokstavligt talat fått en fiskmås i grillen
Fiskmåsar har i regel samma färg som brudars klänningar men kvällens brud är till skillnad från måsen i Marcus grill (UNDVIK ONÖDIGA ASSOCIATIONER) vacker då som nu som alltid
Man kan ta killen ur Norrlands nation men aldrig Norrland ur killen

Jag, Malin, Tomas och Sara önskar er allt som ryms i Tomas lyrik i ert fortsatta liv.

—

Det var en kul helg. Ja, det var det banne mig. Och det var riktigt roligt att i somras träffa Marcus igen – och hans fru Anna. Det är egentligen alltid roligt att träffa lyckliga människor. Och angående bilden: nog sitter de många åren av 1990-talets välmåga kvar? Och förutom lite slätare hy har det väl inte hänt så mycket? Visst är jag mig lik i övrigt?

Snälla…?

Min fru säger iallafall att jag är stiligare nu än då. 😍

Bistånd, Miljö, Personligt, Resor

Söstra mi 3

18 september, 201621 mars, 2024av adolphson

Efter all sorg med anledning av min systers bortgång har jag, och de runt om kring mig, funderat mycket över hur det kom sig att hon drabbades av den ovanliga form av cancer som hon fick. Man söker ju ständigt förklaringar till det otänkbara. Något att skylla på.

Lungsäckscancer, eller mesoteliom, är en sällsynt sjukdom. I Sverige får omkring 20 kvinnor och 80 män denna diagnos varje år. Cancerformen är nära förknippad med asbest men hos en fjärdedel finns inga kända upplysningar om att den drabbade skulle utsatts för asbest. Så var det för min syster. Trodde jag.

Utvecklingstiden för sjukdomen är lång, cirka 30–40 år. Förekomsten ökar dock över hela världen. Prognosen beror på om tillståndet är lokaliserat eller har spridit sig vidare i kroppen. Sjukdomens utbredning, patientens ålder och allmäntillstånd samt cancerns celltyp är avgörande faktorer. Dessvärre upptäcks lungsäckscancer ofta sent i förloppet, återigen – så var det för henne.

Helena fick diagnosen ungefär ett år innan hon dog. Vi misstänker att hon exponerades för asbest redan 1996. För nog funderade vi. Och som sagt: det är ju lite så man gör i krislägen; söker rationella förklaringar till det som bara inte får hända.

Jag googlade. Det fanns rapporter om att fruar till gruv/industriarbetare i England drabbats i lika stor utsträckning som arbetarna själva (som alltså tillhör en riskgrupp) eftersom de tvättade sina arbetande mäns arbetskläder och därigenom exponerades för metaller och/eller asbest.

Helena bodde i England, i Dorking strax utanför London, ett par år och arbetade på något vi skämtsamt kallade för ”brottarcaféet”. Jag och Malin åkte över och hälsade på och åt på stället. Grovhuggna karlar i arbetsställ käkade (ofantligt mycket) korv, vita bönor och grejer till frukost. Kunde hon fått i sig asbest under den tiden? Sedan har jag fortsatt undersöka, fråga och fundera. Det gick ju ett par program om sjukdomen i samband med hennes bortgång. Men det där med frukostcaféet i Dorking verkade långsökt.

Det finns ett annat spår: när Helena arbetade som volontär på en kibbutz Dahlia i Israel 1996. Jag har varit i kontakt med några som också arbetat där och berättelsen som är inte en solskenshistoria. Helena har själv berättat om det relativt hårda arbetet i fabrikerna, köket, med att plocka avokado etcetera. Och så var det de där ”vita säckarna”, som dök upp på listan över arbetsuppgifter någon gång då och då. Helena behövde visserligen sällan jobba med dem, bara någon enstaka gång. Hon jobbade istället mest i köket. Men andra volontärer har vittnat om att de tvingades arbeta med detta.

Det var det värsta jobbet på hela kibbutzen. Arbetet följde alltid samma mönster: en man mötte volontärerna vid ett särskilt ställe utomhus, lite undanskymt, under ett tak, bakom fabriksbyggnaderna. Ingen information gavs, mannen sa bara hur arbetet skulle utföras. Det handlade om att knyta i hop de stora vita säckarna och baxa upp dem uppå varandra i högar. Use this, meddelande han korthugget och tog ner ett litet enkelt munskydd från en krok på väggen och räckte över till var och en. Det vita asbestdammet yrde omkring över hela platsen. Mannen försvann alltid fort därifrån. Det var alltid två ensamma volontärer som utförde detta arbete. Vid lunch gick man som vanligt till matsalen, det var ingen som sa något om sanering, och det tänktes inte mer på saken. I matsalen satt de som just jobbat med asbest-säckarna och åt som vanligt tillsammans med andra volontärer. Efter arbetet gick man hem, och delade rum, bland annat med Helena, full med asbestdamm i både kläder och hår.

För det var asbest. Men det visste så klart Helena eller de andra. Senare framkom att en volontär från Danmark faktiskt hade frågat vad det var i de där säckarna. Asbesto hade mannen, han som fördelade arbetet, svarat. Den danska volontären tillkallade två personer utifrån, möjligen från någon dansk organisation med ansvar för danska volontärer, som kom och försökte prata med personal på kibbutzen. Resultat blev att den danska volontären inte behövde jobba med säckarna mer. I övrigt var det en uppgift som helt enkelt måste utföras.

Helena själv berättade hellre om sin resa till Masada och sinaiöknen än arbetet på kibbutzen. Resan var en fantastisk upplevelse, berättade hon, i Egypten satt hon på stranden och delade en cigarett med någon – något hon gjorde lite till och från i sitt liv. Att röka är en livsfarlig kombination tillsammans med asbest. Någon har påstått att kvinnor har mycket känsligare lungor än män, men vad vet jag? En samtida volontär hörde några år senare av sig till Svekiv – organisationen som organiserande resan till kibbutzen (Dahlia) – angående de vita säckarna. De menade sig aldrig hört talas om några vita säckar på Dahlia.

Efter Helenas bortgång hörde en av de före detta volontärerna som hört talas om Helenas sjukdom och död, sig igen och berättade vad som har hänt och ett möjligt samband med säckarna på Dahlia – vad de svarade eller har reagerat är för mig okänt. Givet ovan är det ju inte osannolikt att vi spårat ursprunget till hennes sjukdom.

—

Jaha – closure?

I helvete heller. Jag är så oerhört arg. Arg på den okände mannen på kibbutzen, arg på Israel, på tobak, asbest, på ignorans för regler och risker och människor som riskerar andra människors hälsa och säkerhet, jag är arg på okunskap och på allt och alla som försöker ta minnet av min Helena i från mig.Men jag kan hantera det. Mest utav allt är jag arg på den förbannade jävla skit-sjuka som tar mina nära och kära ifrån mig. Å andra sidan, det är som det är. För att låta lite klyschig: livet är en bergodalbana och det enda jag har att göra är att maximera åkturen.

En potentiell läsare må ursäkta – men jag saknar henne så.

—-

Relaterade blogginlägg

Söstra mi

In loco parentis

Mr Hyde/Neanderthalson, Resor, Skola

Lärargalen

10 september, 2016av adolphson

Några har efterfrågat detaljer kring min resa till en gala där jag inte fick något pris. Jag tackar för visat intresse: så här gick det till när jag nästan nådde mina 15 minuter av berömmelse.

I våras fick jag ett mail av vilket framgick att jag var nominerad till priset Årets Lärare/Lärarskapspriset. Det var såklart uppskattat men jag hade knappast tid att tänka närmare på saken eftersom vårarna är jobbiga saker för oss som undervisar avgångsklasser.

Efter en tid kom ytterligare ett mail där jag ombads motivera varför just jag skulle få det där priset. Nu var goda råd dyra – jag som aldrig gillat att tala om varför jag är bra på saker (förövrigt antagligen en åkomma jag delar med rätt många i detta vårt karga, avlånga land där generationer präglats av Jantes kärleksfulla smekning).

Jag är rädd att jag inte svarare helt seriöst eller genomtänkt. Därför blev jag förvånad när man hörde av sig ännu en gång med inbjudan och lät förstå att man verkligen ville att jag skulle närvara.

Mina chefer tyckte också¨att jag skulle åka varför jag plötsligt befann mig på en regelrätt gala på Nalen i smoking (fars midnattsblå från 60-talet som matchade illa med mina svarta frackbyxor och väst men det syntes inte i den dämpade belysningen inbillade jag mig), lackskor och hela baletten.

Det var trerätters, underhållning av bland annat Martin Stenmark och flera inspirerande föredrag. Utbildningsministern var där (så nu har jag träffat två sådana och bett båda avgå), Carl-jan Granqvist och Erik Brandberg var där (oklart varför).

Det var sammantaget en mycket positiv upplevelse och jag sympatiserar med initiativet. Kul också att bli nominerad av mina elever, ja, det värmde. Tack kära ni!

Här kan intresserad ta del av bilder från kvällen och Lärargalans egna sammanfattning.

Många kollegor har uttryckt sig uppskattande men de flesta har inte kommenterat saken. Några har till och med uttryckt sig lite nedsättande: Det där är väl inget eller det går väl inte att dela ut pris i lärarskap, heller. Och antagligen har de helt rätt därvidlag men det är också väldigt mänskligt att glädjas åt uppskattning.

Så jag gläds.

Men frågan är relevant: vad är egentligen en bra lärare? En som gör som chefen säger, en som eleverna av olika skäl gillar eller en som sätter höga betyg? Jag tror att med bra resultat avses nog å ena sidan antal godkända elever, å den andra snittpoängen (höga betyg).

Vad annat finns att mäta? Resultat på längre sikt, så som PISA, blir svåra att tillskriva en enskild lärare. Men i någon mån är det ju ett hantverk det här med pedagogik. Man måste liksom vinna ett förtroende och sedan bygga upp det hela.

Exempel: en elev måste kunna böja substantiv och verb korrekt för att senare kunna förstå det som följer i grammatiken. Därför kan man inte börja med svårare saker som kommer senare innan grammatikens grundläggande elementa är inlärda.

Har eleven inte grunden blir det fåfängt att försöka med det som kommer sen. Genvägar funkar sällan.

En lärare som som är tillräckligt insatt i sitt ämne och vill lära ut det – vilket är långt i från säkert i alla lägen – nöjer sig inte med att förklara enkla samband. Undervisning handlar som sagt om att bygga upp något från grunden. Det handlar om tid.

Läraren nöjer sig exempelvis inte, om hen är skicklig, med att tala om att det finns tre genus hos substantiven och några böjningar som är gemensamma för två av dem, eller möjligen för alla tre. För vad säger det?

Ett exempel med mitt eget ämne kanske passar bättre: När började egentligen andra världskriget? 1889, 1914, 1919, 1933 eller 1941?

Om man inte kan tänka sig ett världskrig utan Hitlers födelse, det första krigets utbrott, Versaillesfredens fastställande eller nazistpartiets födelse, Hitlers maktövertagande och störtande av demokratin, eller att världskriget faktiskt inte blev ett världskrig innan USA var med i det, så kan man problematisera frågan.

Det där är inget elever kan från början utan det hänger ihop med förmågor som byggs upp över tid.

—

Största delen av all tid står skolor tomma. Kan man använda byggnaderna mer effektivt för sitt syfte? Nå, det är en helt annan historia.

—

Relaterade blogginlägg:

Tårta

Lärare

Foto, Personligt, Resor

bild 24 – Close but no cigar

31 juli, 201616 juni, 2021av adolphson

Okej, låt det sägas med en gång. Vi skulle gå genom Padjelanta och vidare in i Sarek västerifrån. Vi kom så långt som till ”the gate of Sarek” men valde av olika skäl en annan tur. Efter att ha sett det majestätiska Sarek på avstånd kunde vi alltså koncentrera oss på nationalparken Padjelanta som även den är fantastisk – främst beroende på sin artrikedom i djur och natur. Och, som en 70-årig fjällräv vi mötte uttryckte det (vilken förövrigt fjällvandrade som guide flera gånger om året och hade tillbringat 50 veckor i tält de senaste åren), I Sarek är man styrd till dalgångarna men i Padjelanta är det bara att knalla på. Och du, la han till när han ändå såg min besvikelse över att inte gått in i Sarek, det ligger ju kvar.

—

Till Padjelanta tog vi oss med nattåget till Murjek. En resa under vilken en av efterkrigstidens vidrigaste måltider intogs. Eller, det blev väl mest intravenöst intagande av kalorier. Skärpning SJ. För inte är det väl sant som elaka tungor säger: SJAB är ett palindrom? Nåja – prio-kortets poäng gick i topp. Bussen gick – via omotiverade stopp i bland annat Jokkmokk (där min imitation av gamle Jocke rönte föga glädje eller uppmärksamhet) – till Kvickkjockks fjällstation där vi inväntade vandringssällskapet Martin och Martine. Vidare dagen efter med helikopter till Staloloukta varefter själva vandringen vidtog. Den får berätta sig med bilder där Malin för det mesta är bakom kameran.

—

L1010216