Adolphson

omgiven av idioter

4 november, 20215 november, 2021av adolphson

Att växa med ansvar. Någon påminde mig nyligen om hur dryg jag kunde vara som ung. Att innan jag ”nådde fullständig mognad och ödmjukhet ibland kunde trycka till den som inte hade samma talets gåva.” Mognad och ödmjukhet innebär kanske att den som är stor och stark också måste vara väldigt snäll. Kort och gott: Bamse-style. Har jag nått dit?

Jag förvånas över den våg av bitterhet som på nationell nivå sköljer över mitt parti från våra forna allianskollegor. Och på lokal nivå skäller många sossar halsen av sig. De må vara som vanligt med den saken. Makt korrumperar, sägs det ju. Eller? Men okej. Frågan jag ställer är huruvida det rätt att beskriva ett eventuellt samarbete mellan M, KD, L och SD för blå-brunt?

Konservativa använder i många länder den blå färgen. Ibland används, av politiska motståndare, tillmälet ”mörkblå” om någon som anses mycket konservativ eller långt åt höger på den politiska höger-vänsterskalan. Den ljusblå färgen ska enligt samma resonemang förstås som någon som förespråkar en mer måttfull konservatism eller liberala värderingar. Nationalsocialismen har kommit att förknippas med den bruna färgen och ursprunget till det är de bruna skjortor som den nazistiska rörelsen använde. Annars brukar fascism förknippas med färgen svart. I Sverige har M, KD och L i olika varianter använt den blå färgen. SD använder sig av blått vitt och gult.

Det är svårt att entydigt definiera fascism. Ofta har termen vilt svingats som tillhygge mot allt och alla man inte gillar. Ordet härrör från latinets fasces som betyder spöknippen. I antikens Rom var ett spöknippe symbol för lagen och ordningens upprätthållare. Ungefär som dagens väktare och poliser, kanske. Därmed passar ursprunget illa när det används i en modern demokrati eftersom polisen är inte fascister.

I vår tid är fascism en politisk rörelse som uppstod i Italien efter första världskriget och som leddes av Benito Mussolini. Det fanns flera varianter i Europa under den här tiden men den största och mest fruktansvärda av dem var nationalsocialismen, nazismen. Den var ren och skär (brun) ondska. Och trots att dessa tankar förlorade andra världskriget lever de vidare.

Svår att definiera, ja visst. Fascism är heller inte en entydig ideologi utan mer en samling antihumanistiska föreställningar om världen. Dessutom är den svår att stava till. Tur att den inte är så stark i Schweiz. Men vissa tankar och ideal är typiskt fascistiska. Fascism undviker att vara logisk, teoretisk eller förnuftsstyrd. Det vägledande inom den är heller inte en teori om de ekonomiska, sociala och politiska faktorernas sammanhang.

Nej, världen är för fascisten enkel. Man litar helt på tanken om en stark ledares godtycke och definitionen av en utvald grupp, ett folk, och ett land, som ledaren styr över. Den som inte ingår i den utvalda gruppen får inte vara med. Definitionen av folket eller gruppen utgår från rasistiska föreställningar och uppfattningar om vad som är rätt och fel kultur. Fascismen vill inte övertyga människor med intellektuella resonemang utan genom att väcka känslor. Man bygger ofta sina uppfattningar på myter.

SD har företrädare som inte ser samer, muslimer och judar som svenskar. En skåning sitter på dalabänken i riksdagen eftersom ett centralt partiråd plockar de kandidater från olika delar av landet man anser representerar partiet bäst. Hur folket röstat är av mindre betydelse. Den som opponerar sig mot saker utesluts ofta.

SD är inte ett fascistiskt parti i direkt mening. Men det finns beröringspunkter. Inte minst ursprunget. Alltså kan man, om man vill och utan att ha helt fel, kalla det eventuella blocket blåbrunt. Men jag struntar i vad man kallar det. Frågan jag ställer mig är istället hur mycket eller lite sprungen ur fascism man kan vara. Det handlar faktiskt i grund och botten om hur nära Förintelsen man kan gå.

Just nu tänker jag på några saker:

Det är, som jag ser det, inte borgerligt att samarbeta med SD. Den klassiskt svenska borgerligheten, som vi känner den, är numera borta. Det krävs nämligen fler än ett parti för att bilda en borgerlighet.

Vem kommer efter Jimmie i SD och vad händer då?

Det kommer att bli en smutsig valrörelse. Klarar jag det?

Det är fullt möjligt, enligt ovan förda resonemang, att kalla resten av gänget, vi som inte vill ingå i ett block med SD, för en rödgrön röra.

Få personer har blockat mig. En av dem är Jimmie som gjorde det när jag dammade av det gamla skämtet att SD:s kvinnoförbund heter Bruna bönor. Rätt åt mig.

Jag var hård mot Björklund under min tid som Folkpartist. Det ångrar jag idag. Men aldrig man kan ge kulor igen, till folkskolegrabbar som stelnat till män. Till fascister kan man dock oavsiktligt råka ge kulor, om man inte ser upp.

I telefonkatalogen (till de unga: för länge sedan fanns en jättetjock bok med allas namn, titel och telefonnummer) fanns det förr om åren en som hette Bruno Gröön. Vi brukade busringa till honom och fråga vilken del av honom som var grön. Förlåt. Men vi har alla varit barn. Det viktiga är hur man växer upp. Och hur man som vuxen förvaltar hela sin personlighet, sina förmågor och resurser. Kort sagt: vilket ansvar man tar för sitt lilla hörn av världen.

Nej, jag har inte nått dit. Givetvis inte. Men jag försöker. Eller gör jag verkligen det? Då hade jag väl döpt blogginlägget till något annat?

Källor

Liedman: Från Platon till kriget mot terrorismen

Wikipedia

Samtal med en Sverigedemokrat

Källkritik

Sven-Erik Liedman är inte oomstridd. Han är professor emeritus i idéhistoria. Han är även debattör och opinionsbildare långt ut till vänster. Boken ovan är fantastisk.

Jag väljer att inte återge namnet på sverigedemokraten, men det är ju ingen hemlighet hur partiet organiserar sig.

Kuriosa:

Foto, Jämställdhet, Skola, Språk

upp flyger orden (old stuff)

29 oktober, 202131 oktober, 2021av adolphson

Upp flyger orden, tanken stilla står ord utan tanke aldrig himlen når.

Detta säger Claudius i Hamlet. En gång avfyrade jag dem mot någon som av olika skäl var väldigt arg på mig.

Att relativt ledigt kunna uttrycka mig är utan tvekan den förmåga som tjänat mig bäst i livet. Den liksom bara fanns där redan från början. Jag tror det är fars förtjänst att jag tidigt lärde mig att våga lita på mina ord och för det är jag honom evigt tacksam. Redan som mycket liten i 1970-talets Falun kallade grannarna mig för ”den lille riksdagsmannen”. Visserligen nådde jag aldrig riksdagen, men smeknamnet säger ändå något.

Måste man prata på lektionen för att få A i den här kursen?

Schablonen från förr, ”kommer det på provet”, gäller inte längre. Dagens elever är uppvuxna med internet. De är blixtsnabba på att få fram allehanda information av mer eller mindre kuriös natur. Frågan för skolan, eller samhället i stort, är numera hur de ska använda all information. Men är det en samhällsfråga är det per automatik också en fråga för skolan.

Vi är rätt många som fortfarande minns livet före internet. Hur krångligt allt var. Hur man kunde sitta en hel kväll och diskutera laguppställningen från Canada Cup 1976 eller den perfekta, och rätta, varianten av en Long island ice tea. Nu hittar man sådan information genom några enkla knapptryck. Resebyråer behövs knappt och säger jag ”tror jag” på lektionen får jag svaret från eleverna inom några sekunder.

Till de lärde på latin. Eller åtminstone fullmäktige

Livet före internet, som vi ibland nostalgiskt refererar till, var som sagt ofta krångligt. Telefonköer från fasta linor, gå till post och bank för att hämta eller skicka saker och ta ut fysiska pengar. När jag skulle studera i Frankrike föregicks det av en mängd besök på olika ställen där jag rent fysiskt var tvungen att infinna mig. Visum, pass, betyg, ansökan och resehandlingar. Och väl där hade jag ingen aning, verkligen inte en susning, om vad som hände i Sverige samtidigt (1991-92). Jag skrev och mottog brev från mor. Vi talades inte vid i telefon, eftersom jag inte ägde någon mobil och det var dyrt att ringa. Breven finns dock fortfarande kvar som en tidskapsel över våra sinnen från den tiden men de säger inget om den stora världen.

Har vi mer kunskap idag, tack vare internet? Det är omöjligt att svara på. Hade Leonardo istället för universalgeni varit en högst medelmåttig mångsysslare om han levt idag? Jag skulle säga att världen numera är enklare men också svårare. En sak kan vi nog iallafall enas om: vi har fler felaktiga uppfattningar om sakernas natur idag – tack vare internet. Kanske är det här lärarens fokus bör ligga, numera.

Om vi kan enas om premissen om informationens tillgänglighet, som jag nämner ovan, anser iallafall jag för min del att utbildning bör handla om att hjälpa elever att utveckla och lita på sina förmågor istället för på sin telefon eller dator.

Nej, säger jag, du måste inte prata för att nå ett visst betyg. Du kan skriva dig igenom kursen. Men du ger mig ett större betygsunderlag om du också deltar i samtalet. Man ska nämligen inte underskatta värdet av den initierade frågan. Dessutom blir det roligare. Och om du jobbar med din sämsta gren, säger jag, får du sannolikt en bredare spets. Vad man än kastar på dig för uppgifter framgent så löser du dem på hög nivå.

Dessutom, brukar jag vidare uppmana i synnerhet mina kvinnliga studenter, killar pratar. Mycket. Tänk dig en framtida situation med kollegan ”Per”, du själv och chefen. Chefen frågar vem som vill ha det där jättespännande jobbet med mycket högre lön. Vem hugger på den? Jo, det gör Per. Du måste våga säga ifrån, låta din röst höras. Hela tiden. Jag har bättre meriter än Per, måste du säga. Har jobbat längre. Är duktigare. Äh, just ja, säger chefen och harklar sig. Okej, jobbet är ditt. Numera säger chefen oftare det, vågar jag hoppas. Men ibland behöver han bli påmind.

Han som var arg på mig stirrade. Så började han plötsligt skratta. ”Ja, du kan iallafall uttrycka dig, det får man ge dig! Vi skiter i det där – kom nu, Adolphson.” Kanske inte det bästa sättet att möta en utskällning. Men ändå.

Jag må ha nämnt det förut, men när jag en gång frågade Malin varför hon ville hänga med mig, en smådryg och lite lätt överviktig kille från Falun, så svarade hon: ”det var när jag hörde dig prata. Då visste jag att det var dig jag ville ha. Det har aldrig ändrats. När du kommer in i ett rum är det som en varm vind drar igenom det.”

Visst snackar jag mycket strunt men man får inte döma sig själv alltför hårt. Det hon sa är det finaste någon någonsin sagt till mig. Jag tror det jag här diskuterar handlar om att om orden inte når ända upp, ända in, är det ingen idé att säga något överhuvudtaget. Det gäller Hamlet, det gäller mig och det är vad jag försöker göra gripbart för mina elever.

Källor:

Wikforss: Alternativa fakta, kunskapen och dess fiender

Shakespeare: Hamlet

Länkar:

Welcome to the internet

Foto, Historia, Livsåskådning, Personligt

bild 108 – sagan om ringen

22 oktober, 202123 oktober, 2021av adolphson

Jag står i högmässan och sjunger. Inget märkligt i det, det har jag ju gjort sedan barnsben. Mellan sångerna, får jag väl erkänna, dras jag ibland med skingrade sinnen. Hursomhelst, där befinner jag mig alltså, när dessa tankar tänks, mitt ibland många av dem som var med och sjöng på Malins begravning. En tanke slår mig, kanske med anledning av det kristna budskapet: finns det någon glädje bortom döden?

Jag har läst någon gång att den liggande åttan, oändlighetssymbolen, evighetssymbolen, uppfanns 1584 av en italiensk filosof och astrolog, Giordano Bruno. Han tänkte sig ett gränslöst universum med fler solar och planeter än de vi kan iaktta i vårt solsystem. Den liggande åttan symboliserar oändlighetens evighet. Symboliken står också för evigt liv och återfinns inom tron på återfödelse.

Drottningens juvelsmycke är en roman av Carl Jonas Love Almqvist. Det är en snårig historia om en stöld av ett vackert och värdefullt smycke, drottningens, och stölden sker samma natt som Gustav III mördas. Spännande, spännande. Olika öden och äventyr vävs kring smycket i denna bok som ibland kallats Sveriges första historiska roman. Det är också ett av de främsta svenska verken inom den litterära genren romantiken.

Jag är intresserad av smycken. Dock inte så att jag gärna prålar i dem, nej, intresset är mer av kuriös natur. Numera äger jag endast ett smycke men det är mig desto kärare.

När jag konfirmerades på Styrsö sommaren 1985 fick jag och min kusin Stina, som också bekräftade dopet denna sommar, var sin present. Nämligen mormors och morfars vigselringar omgjorda till smycken i kedja. Jag gillar allt sedan dess att få grejer i kedja.

Två analoga konfirmander vid församlingshemmet på Styrsö 1985, den ena i en frisyr ”det var tur mormor aldrig upplevde”.

Ringen jag fick har har morfar burit under ett liv till sjöss. Den har färdats till Australien och Sydamerika, Afrika och USA. Mormors ring, som Stina fick, har knappt lämnat Styrsö. Båda ringarna inbjuder till intressanta perspektiv. De ger, så att säga, olika ringar på vattnet. Jag stal förresten idén när min äldsta dotter konfirmerades. Jag tog hennes mammas vigselring och lät tillverka ett smycke. Jag ska göra det samma för min yngsta och mammans förlovningsring. Smycken för drottningar alltså, om än utan juveler.

Ungdomen är framtiden, glädjen och hoppet. Det klart flickorna ska bära med sig en liten del av sitt ursprung genom livet. Här om dagen kom ringarna åter på tal. Det är ju bara en ring, pappa. Get a grip. Förresten, vad hette den där snubben som var ihop med Monica Lewinsky för jättelänge sen? Precis så, min kära, precis så.

Berättelsen om oss fortgår, förhoppningsvis i evighet. Jag har länge tänkt smälta ner min gamla vigselring, för den lär jag aldrig mer använda, att ingå i en ny kedja till morfars ring. Nu är det dags. En ring har man ju ingen nytta av, det måste vara två. Lägger man två ringar bredvid varandra bildar de en liggande åtta, tecknet Domus, vilket alltså representerar evigheten. Kärleken är evig. Och Domus betyder på latin hus eller hem.

Romantiken, tänker jag där jag står tillsynes bekvämt inlindad i min körkåpa. Hur ser den egentligen ut? Kan den leva och dö, som hos Almkvist, eller återuppstår den så som Kristus enligt Bibeln? Jag vet inte. Man vandrar väl vägen fram, antar jag. Plötsligt står det någon längs vägrenen och räcker fram sin hand. Man fattar den kanske och fortsätter färden tillsammans. Sedan viker man plötsligt av från den stora allfarvägen för att pröva en mindre, en egen, kanske den minst trafikerade, väg och det vägvalet utgör all skillnad i det kommande livet. Vi återföds nog inte. Det är kärleken som ständigt återföds. I evighet. Amen.

Predikant wannabe. Gammalt kort. Ringen är fortfarande på.

Det klart det finns glädje bortom döden. Inte vetenskapligt sett, om vi undviker sidospår som AI och sånt, men bortom döden finns det faktiskt glädje. Det är nog det som är min definition av evigheten: kärlek och glädje. Jag har sett dessa, jag har känt dem. Om man samtidigt bekämpar all världens ringvålnader, verkliga som inbillade, så är jag säker på att man kan uppleva det igen. Och igen.

One Ring to rule them all, One Ring to find them, One Ring to bring them all and in the darkness bind them.

Jag står i högmässan och sjunger, som så många gånger förr. En av psalmerna, nr 285, är ju en av mina favoriter upptäcker jag plötsligt. Får man tro den psalmen är ju allt tämligen okej.

Det finns glädje bortom graven och en framtid fylld av sång.

Relaterade blogginlägg

Förnuft och känsla

Spridda perspektiv

Källor:

Religionslexikonet

Wikipedia

Demokrati och samhälle, Historia, Spännande människor

Georg Elser

17 oktober, 202117 oktober, 2021av adolphson

Ska man skratta eller gråta? Detta är ett känt uttryck använt för att illustrera något som upplevs vara så löjeväckande att det med marginal passerar rimlighetens gräns. Kanske går uttrycket, som så mycket annat, att spåra till antiken?

Demokritos var en filosof med mycket avancerad filosofi. Han var också känd som den skrattande filosofen eftersom han valde att skratta åt det som han ansåg som människans enfald. Hans motsats, Herakleitos, var istället känd som den gråtande filosofen då han såg annorlunda saken.

Men ska man egentligen skratta eller gråta? Hade Hitler dött 1939 är det inte osannolikt att hans eftermäle blivit ett annat. Kanske hade han gått till historien som en av de största tyskarna genom tiderna. Det påståendet är faktiskt inte så konstigt som det kanske låter.

Tyskland hade under relativt kort tid genomgått en enorm återhämtning. Tvivlaren från 1933 hade förvandlats till fantastisk anhängare. Den genomsnittlige tysken gjorde inte allt för stora invändningar mot inskränkningar i yttrandefriheten, mötesfriheten eller den fruktansvärda diskrimineringen. Ingen kunde heller, vad det verkar, i sin vildaste fantasi föreställa sig konsekvensen i form av förintelsen. 1939 gick det mesta generellt sett bra för den före detta korpralen. Hitler var till synes oövervinnlig. Hade han dött då hade historien tagit en annan vändning.

Och det fanns de som försökte. Georg Elser, exempelvis, en snickare från Württemberg. Georg var protestant (kyrkan sågs inte på med blida nazistiska ögon) och var medlem i ett fackförbund (facken förbjöds snart). Eiser radikaliserades till kommunist.

I november 1939 försökte han mörda Hitler genom att placera en bomb i en lokal där denne skulle tala. Hitler överlevde attentatsförsöket på grund av dimma. Dimman gjorde nämligen att framträdandet tidigarelades eftersom Hitler behövde ta tåget därifrån istället för flyget. Han hade sannolikt dött om han stannat i lokalen i ytterligare tretton minuter.

Åtta personer dog i explosionen, men ingen högre partifunktionär. Sextiotre personer skadades, varav sexton allvarligt. Noterbart är att Fritz Braun, Evas far, hörde till de skadade. Den direkta konsekvensen av attentatsförsöket tycks varit att Hitler blev än mer övertygad om att han skyddades av försynen och var av ödet utsedd till Tysklands räddare. Elser greps av en slump på gränsen till Schweiz och skickades till koncentrationslägret Dachau där han sköts av SS så sent som 1945. Anledningen till dådet var enligt egen utsago att han ville stoppa kriget och förbättra förhållandena för arbetarna i Tyskland.

Ska man skratta eller gråta? Gjorde Elser rätt? Även om våld är fel tror jag de flesta skulle ställa sig på hans sida. Iallafall så här i efterhand. Jag tror inte på våld. Men Hitler kunde inte stoppas på annat sätt. Och ställer man miljoner människors liv mot Hitlers tror jag de flesta skulle offra den senare.

Vi ställs alla inför moraliska överväganden då och då. I synnerhet gör man det som politiker. Och även om det kan vara svårt att se den moraliska aspekten i vanliga kommunala frågor får man fortsätta leta. Till sist finner man det ofta. Alltså svaret på frågan huruvida något, enligt egen övertygelse, är rätt eller fel.

Om man skratta eller gråta är inte gott att veta. Jag tänker att vi alla bär på en inre Demokritos respektive Herakleitos och jag tror att jag personligen föredrar det skrattande förhållningssättet. Jag spar istället tårarna till verklig sorg

Källor

Liljegren: Adolf Hitler

Wikipedia

Falun/Dalarna, Foto, Historia

bild 107 – natatio

15 oktober, 202115 oktober, 2021av adolphson

Jag har, via mitt politiska uppdrag, gjort ett studiebesök på det nya badhus som byggs här i stan. Och tänk så många timmar jag tillbringade i den gamla sporthallen och simhallen.

Badandet har gamla anor, inte bara i mitt liv. Grekerna började och romarna utvecklade den europeiska badkulturen. I romarriket fanns rejäla badhus (vilket den nyfikne kan studera ((det gjorde jag och Malin, mest jag, under vår bröllopsresa)) i exempelvis Pompeji.) Under kejsartiden fulländades anläggningarna och varje ort med självaktning i det romerska riket måste hålla sig med ett offentligt badhus.

I badhusen fanns förutom själva badavdelningen också utrymmen för kroppsvård, idrott, föreläsningar, konserter, bibliotek, promenadutrymmen med trädgårdar, friluftsscener och serveringar. Själva badandet följde en fast rutin. Först badade man kallt. Tämligen omgående fortsatte man till det ljumma badet och sen varmbadet. Eventuellt kunde badproceduren avslutas i det riktigt heta badet. I större anläggningar fanns även ett simbad, natatio, från vilket ordet simma härrör.

I början av 1900-talet diskuterades idén om ett nytt varmbadhus i Falun och ett konkret förslag presenterades 1907. Känt är stadsfullmäktiges ordförandes något kallsinniga svar: Jag badar nämmeligen icke, de övriga stadsfullmäktige badar nämmeligen icke heller, vad skola vi då med ett badhus? Men ett badhus blev det. Ritat i jugendstil av stadsarkitekt Klas Boman och placerat framför dagens polishus, i korsningen Ölandsgatan-Kristinegatan, stod det klart för invigning den 16:e november 1911. På min födelsedag, alltså, fast sextionio år före undertecknad slog upp sina egna saligt himmelsblå ögon för första gången.

På första våningen fanns i det gamla badhuset en allmän tvättstuga, på den andra en bassäng om 10×10 meter. Det erbjöds moderniteter som karbad, simbad (hej, Rom), bastu och tempererad dusch med regndusch, stråldusch och sittdusch. Fram till i december 1972, när badet stängdes, hade drygt 3 miljoner bad ägt rum. Storhetstiden inföll under 1940-talet med nära 70.000 bad per år. Badet stängdes samma år som det nya badet på Lugnet invigdes.

Ett allt modernare Sverige präglades på många håll av en på senare tid ofta beklagad rivningsvåg. Mellan 1959 och 1981 revs stora delar av Faluns centrum. Det gamla badet var i stort behov av kostsamma reparationer och ett nytt bad fanns som sagt redan på Lugnet. Men det var många som var emot rivningen och den så kallade badhusstriden 1973-1974 väckte ett stort engagemang med aktionsgrupper och protestlistor.

Förgäves. Beslutet att riva badet fattades i april 1973 och i mars 1974 skulle rivningen genomföras. Då hade femtiotal ungdomar förskansat sig i byggnaden och rivningen fick vänta tills polis (de hade inte så långt att gå) hade avlägsnat dessa. Paradoxalt nog uppfördes alltså byggnaden på medborgarnas initiativ och under protest från stadsfullmäktiges ordförande och revs enligt stadsfullmäktiges beslut trots folkliga protester.

Lugnetanläggningen står inför sin 50-årsdag. Där finns inomhusbad och en stor inomhushall för idrott eller andra arrangemang. När anläggningen invigdes 1972 var den Skandinaviens största idrottshall. Jag blir nästan lite gråtmild när jag nu åter ser den. Så otroligt många timmar jag tillbringade här som ung. Och, för all del, det gör jag fortfarande.

2018 fattade kommunfullmäktige beslutet att bygga ett nytt badhus på Lugnet. Alltså 111 år efter det första beslutet. Bygget påbörjades i mars 2020 och meningen är att badet ska öppna i slutet av 2022. Detta nya badhus, som byggs bredvid den gamla simhallen, är tänkt att bli ett modernt, funktionellt badhus för alla som vill simma, motionera, tävla, leka, basta, rehabilitera eller bara koppla av en stund.

På så vis har årtusenden stått stilla, måhända. Dock inte tekniken. Faluns nya badhus har moderna och miljövänliga lösningar vilket ska ge låga driftskostnader. Badhuset får en area på cirka 8600 kvadratmeter och kommer att innehålla hela 1000 kvadratmeter vattenyta.

Förutom tävlingsbassängen byggs också två bassänger med justerbart djup, varav en rehabbassäng. Dessutom blir det ett familjebad med aktivitetsbassäng, lekbassäng och en barnbassäng. Babysim, yoga och vattengympa är några av de aktiviteter som kommer att erbjudas. Badet kommer att vara öppet från klockan 06.00 till 22.00 vardagar och 09.00 till 19.00 lördagar och söndagar, 360 dagar per år. Man kommer att kunna ta emot 250 000 besökare per år men man räknar med 180 000 inklusive utebadet och föreningsverksamhet.

Imponerad går jag hem från studiebesöket. Jag funderar lite efteråt. Min förhoppning är att det blir med samma förväntansfulla känsla som den antike romaren, den badsugne falunbon 1907 och jag själv på 1970- och 80-talen, som jag i december 2022 för första gången får hoppa i det nya badhusets bassäng.

Jag hoppas och tror att entrépriset blir hanterbart och att badet får en relax. Och om jag får bestämma namnet blir det ”Gunnar Kihlberg arena”, som en hyllning till en god kollega, fin människa och verklig eldsjäl i simmandets och pedagogikens tjänst.

Källor:

falun.se

Wikipedia

Relaterade blogginlägg

Ehrenfried

Gunnar Kihlberg

Foto, Historia, Livsåskådning, Personligt

bild 106 – founding fathers

3 oktober, 20213 oktober, 2021av adolphson

Räkenskapens tid. På ett eller annat sätt drabbar den oss alla. Man får ofrånkomligen skörda det man sår. Ursäkta det något bibliska anslaget men stanna gärna, trots det, och läs några minuter.

Jag och min bror diskuterar ofta vår far. Inte så att vi bygger luftslott eller river ner honom från en piedestal han själv aldrig beträtt, nej, snarare analyserar vi hans eventuella bevekelsegrund för olika händelser under vår uppväxt. Själv säger han inget utan låter i godan ro oss fortsätta fundera och grunna över saker som sedan länge förlorat sig ålderdomens dimmor. Samtidigt tror jag det roar honom att inte bidra till diskussionen.

Jag funderar för egen del över faderskapets olika faser. Först är man guden, sedan landsfadern sedan nörden därefter ikonen sedermera analyserad, tolkad och omdiskuterad. Har man tur fortsätter man hyllas annars rivs man väl slutligen ner från sin sockel.

Zeusstatyn i Olympia. Alltings början. Ett av den klassiska världens sju underverk och helig mark i många hundra år. Vi vet inte mycket om underverket utöver att det var tolv meter högt, placerat i ett tempel i Olympia (på västra Peloponnesos), att det var alla grekers gemensamma fest/kultplats, att romarna flyttade det till Konstantinopel där det förstördes år 463 och att det givit avtryck in i vår tid.

Zeusstatyn i Olympia foto: okänd. (Dm för cred)

I entrén på Nordiska museet tronar vår egen Zeus. Han som möjligen kröp ut genom ett dass i Dalom och enligt vissa formade det moderna Sverige. Statyn av Gustav Vasa skapades av Carl Milles 1925 och placerades i ett av våra sekulära tempel från vilket han allt sedan dess, omgiven av ett moln av stordådlig överlägsenhet, strängt blickar ner på oss nutida.

The founding fathers kan ungefär översättas till grundlagsfäderna. Historiker har olika uppfattningar om vilka som faktiskt ingår där men begreppet är hur som helst mycket viktigt för amerikanerna. Namn som George Washington, James Madison och John Adams är självklara. Möjligen kan Thomas Jefferson anses vara grundlagssfarsa men inte den berömde presidenten Abraham Lincoln som istället är att betrakta som närmast helig. Liksom Zeus blev Abbe förevigad i marmor genom Daniel French och bröderna Piccirilli försorg 1922.

(Väsentlig) detalj ur Lincolnmonumentet. Bild: Wikipedia

Men historien kan vara en nyckfull domare. Tack och lov, kanske man bör tillägga. Statyn över slavhandlaren Edward Colston revs förra året och slängdes i havet. Den nerrivna statyn finns numera att beskåda på stadsmuseet i Bristol som ett monument över ett monument. Även Lenin och Saddam har mött liknande öden.

På den tiden jag undervisade i kulturhistoria gav jag ibland uppgiften att jämföra statyerna ovan eller Capitolium med Capital hill. Det tycks, insåg eleverna upprört, som om både vi och jänkarna har gjort som romarna: snott zeusstatyn.

Men hur axlar jag egentligen själv faderskapets mödor? Vare sig som gudom eller landsfader är jag rädd men däremot som någon som måste vara både mamma och pappa. Och jag har utvecklat mina strategier. Jag gynnar all sorts social aktivitet flickorna vill ägna sig åt och jag försöker minimera den eventuella skada mina infall och humörsvängningar kan åsamka. Jag har ofta röda rosor hemma. Om allt sammanhanget leder till monument eller glömska är inte för mig att sia om. Han och hon, hon och hon, han och han, bär vi väl alla inom oss.

Alla barn, oavsett bakgrund eller hur svårt eller bra de har det, visar ibland tro, tillit, kärlek, respekt, ja, till och med vördnad. Föräldraskapets inneboende kärna, som jag ser det, handlar om hur man reagerar och bemöter barnet i just dessa ögonblick. Allt kokar i slutändan ner till det, chansen att visa kärlek kommer kanske aldrig tillbaka.

Jag och min bror har nog inte så mycket att beklaga oss över, egentligen. Inte mer än att vi saknar dem som alldeles förtidigt lämnat oss. Under vår uppväxt var sång, litteratur, mänsklig värme och starka känslor ständigt närvarande. Men det finns baksidor med det, självfallet. Så våra samtal fortsätter.

Helena och jag, tidigt 80-tal. Jag kan aldrig se ett kort på henne utan att sörja förlorad tid

Min egen avslutande hobbyanalys lyder som följer. Som förälder skapar man barnens konstitution. Detta är ett oomkullrunkeligt faktum. Alltså hur barnet och den vuxne individen framgent i livet kommer att känna, uppleva och reagera. Man får sålunda ofrånkomligen skörda det man sår. Men möjligen läker också tiden alla eventuella sår.

Källor:

Nordiskamuseet.se

Wikipedia

Relaterade blogginlägg

Sofist, javisst

Min bror och jag

Foto, Historia, Livsåskådning, Mat och dryck, Personligt, Resor

bild 105 – pfalzloppet

24 september, 202124 september, 2021av adolphson

Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.

Fyllning är ett positivt ord. Man fyller semlan eller (exempelvis, men sällan samtidigt) paprikan med goda saker. Ofta uttrycker människor tacksamhet när de får möjlighet att fylla på livet med positiv energi.

Årets mandomsprov, eller gubbdomsprov om man så vill, gick traditionsenligt och enlighet med ovan förda resonemang av sin stapel via Storulvån, Blåhammaren, Sylarna, Helags, Sylarna och Storulvån. En sträcka på nio mil. Ett Vasalopp. Eller, om man ska vara noga, och det ska man ju, ett Pfalzlopp.

Nog finns det mål och mening med vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.

Ett återkommande tema här på bloggen handlar om att ibland göra saker för att fylla själen och sinnena med intryck, glädje och harmoni. Denna återkommande fjällöpning är just en sådan sak. Det är dock ofrånkomligt att inte i tanken snudda vid Karl XII när man rör sig i dessa trakter. Karolinermonumenten står som ju spön i backen.

Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast

När Karl XII år 1715, efter lång bortavaro, återvände till Sverige och Lund från Turkiet följde människor i spåren. Alla som lånat ut pengar till hans majestät, exempelvis, hade inte mycket annat att göra än att bokstavligen följa sin investering. Till Lund följde därför sex turkar, ett tiotal araber, några polska judar och en polsk grevinna Carolus Rex. Denna kulturella blandning kom förövrigt framgent att sätta sin prägel på staden.

På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen fylld av sång.

Koldolmar. Mer svenskt blir det inte. Eller? Sedan 1765 finns koldolmar i Kajsa Wargs kokbok. Dolma betyder fyllning och kan, men behöver inte, avse en fyllning omgiven av kål. Möjligen kom rätten till Sverige via karolinska soldater som återvänt från Turkiet eller via de fordringsägare som följde med kungen. Vi fick inte dolmar på fjället, tyvärr. Ren, ko och röding blev vår föda i dagarna fyra.

Jag klev in i duschrummet på Helags fjällstation där några unga, bicepsstinna, Adonis-look-a-likes (inte Mange eller Lövet, givetvis) gjorde toalett. Nu drar vi innan våra drömmar går ifrån oss utbrast de vid min uppenbarelse. Och fortsatte: Som om det skulle hända, hahaha! De kastade en blick på mig. Kan vi hjälpa dig med något? Jag replikerade snabbare än blixten att tack, jag är så nöjd, jag sökte en sop men fann två.

Jag må vara gråskäggig, hopplöst medelålders med semiflint och kagge men nog kan jag fortfarande leverera en oneliner när det behövs.

Kvällen tillägnades bildade frågesport. Någons anhörig siade innan resan att magistern skulle sopa (sic!) banan, men de är vassa grabbarna. Magistern kom sist.

Karls mannar led nog mer än vi på Blåhammaren även om priset blev högt också för oss. Anonym uttryckte saken på en anslagstavla med lappar kring temat vad fjällen betyder för var och en:

Kanske sökte dussinkungen som de flesta av oss ro under ett liv i ständig rörelse. För egen del vill jag så ofta det går slippa dysterhetens diktatur liksom tvångsmässighetens landskap. Jag fyller därför gärna mitt liv med stora intryck och goda människor och fortsätter framåt för att se efter vad som döljer sig bakom nästa fjäll.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.

Källor:

Liljegren Karl XII

Relaterade blogginlägg:

Historiskt käbbel

Demokrati och samhälle, Livsåskådning, Politik

kyrkovalet

20 september, 202118 augusti, 2024av adolphson

Lite från sidan kom jag in i kyrkovalet men jag har ett genuint intresse för kyrkan och dess verksamhet. Så när frågan ställdes huruvida jag kunde tänka mig att kandidera svarade jag ja. Jag har ju faktiskt studerat tre terminer vid teologiska institutionen i Uppsala minsann, och sjungit i kyrkokör en stor del av livet. Så intresset är det inget fel på.

Några partikamrater och jag debatterade via en debattartikel med POSK (Partipolitiskt Obundna i Svenska Kyrkan). Svaret vi fick innebär att vi tydligen genom vår argumentation underkänner kyrkans värdegrund. Det kändes märkligt att läsa. Det påståendet vill jag, trots att valet nu är över, gå till botten med.

Kyrkovalet följer delvis en annan logik än övriga demokratiska val. Till huvudmotståndare har POSK utsett sig själv mest på grund av att man inte vill ha partipolitik i kyrkan. För POSK räcker det med POSK eftersom man inte ser sig som ett politiskt parti utan som en nomineringsgrupp. Att även partierna är nomineringsgrupper bortser man ifrån.

Jag har inte sett att POSK vill avskaffa själva valet, bara att man vill få bort de politiska nomineringsgrupperna. Men de som kallar sig opolitiska fattar också politiska beslut. Skillnaden är att de inte har någon gemensam värdegrund (tro är inte en gemensam värdegrund, den är högst individuell) vilket ofta gör dem oförutsägbara.

Jag har försökt debattera med företrädare för POSK eftersom fri debatt hör till demokratiska val. Mina argument handlar om att angripa någon enbart på grund av partitillhörighet och för att man utnyttjar sin rätt att delta i val inte är ett argument värdigt en demokrati. Jag hävdar att det politiska systemet är en garant för att kyrkan ska fortsätta vara en öppen folkkyrka. Detta eftersom värderingar kommer tydligt till uttryck genom politiska partier. Jag har påmint om att om det inte funnits förtroendevalda politiker i kyrkan så hade det heller inte funnits, eller så hade det tagit längre tid, kvinnliga präster och homosexuella hade inte fått vigas.

Den värdegrunden är intakt hos oss i Centerpartiet och i flera andra partier. Men hur är det hos POSK? Ingen aning, faktiskt. Värdegrund är viktigt. Jag skulle personligen inte uppmärksamma livets högtider, eller mer sorgliga tillfällen, i en snävare kyrka eller i en kyrka som på olika sätt la sig i människors tro eller begränsade deras vilja och möjlighet att delta i kyrkans verksamhet utifrån exempelvis kön, sexuell läggning, ursprung eller värderingar.

Så har jag argumenterat. Svaret, i den mån det kommit något, från POSK blev en artikel där man visserligen lite utvecklar vad man vill göra i kyrkan men annars inte bemöter frågorna vi ställt. Istället gick man till angrepp mot oss i Centerpartiet med, som man menar, påståendet att vi underkänner kyrkans värdegrund. Det får anses som en tämligen svepande kritik. Det är mer en typ av retorik jag möter när jag debatterar med SD eller ännu längre högerut.

Så hur är det med Centerpartiets respektive POSK värdegrund? Vi kan väl ställa några klassiska värdegrundsfrågor för att försöka ta reda på det. Det är känt vad de olika partierna står i dessa frågor men vilka är POSK:s ståndpunkter? Finns överhuvudtaget en gemensam ståndpunkt för varje fråga?

1. Hur ser POSK på abort? Är den fri? Från när? Är man emot? Centerpartiet är för nuvarande lagstiftning.

2. Finns det hos POSK någon gemensam syn på kvinnliga präster eller jämställdhet överlag?

3. Får man enligt POSK vara homosexuell medlem av kyrkan och hur ser man på HBTQI-personers möjlighet att gifta sig i kyrkans regi? Hur ser POSK på att kyrkan går i Pridetåget?

4. Anser POSK att en muslim som så önskar får ta nattvarden? Hur skulle POSK se på ifall någon ville bygga en moské i Falun?

5. Hur ser POSK på sex före äktenskapet?

6. Anser POSK att kyrkan ska fortsätta vara en röst i samhället för att exempelvis värna invandrares rättigheter?

Jag vare sig tror eller påstår att POSK svarar varesig det ena eller andra på dessa frågor. Det jag säger är att man inte vet vad POSK anser eftersom det inte finns någon tydlig värdegrund att referera till, bara hänvisningar till kyrkans som man menar är sin.

POSK slår mig som konservativa i många frågor, men inte ens det är jag säker på. Dock verkar svaret, att jag och Centerpartiet undergräver kyrkans värdegrund, vittna om det. Det är hursomhelst POSK som är svaren skyldiga, inte Centerpartiet eller andra partier. Hur ser kyrkans värdegrund ut som jag och mitt parti undergräver? Varför har POSK den exklusiva rätten att definiera den? Hur ska man hantera en så svepande anklagelse?

Jag säger inte att vare sig jag eller Centerpartiet har alla svar. Det jag säger är att vi vill vara med och påverka kyrkan tillsammans med andra. Jag säger inte att någon inte får vara med och anklagar heller inte någon för att vara ett existentiellt hot.

Nej, inte underkänner jag kyrkans värdegrund. Jag omfamnar den. Jag hoppas kunna vidmakthålla och utveckla den som en del av den stora mångkulturella värdegrund som också POSK ingår i. Låt oss samarbeta kring det!

Detalj ur Falupride. Foto: Linda Haglund

Så hur gick det lokalt i valet? Den preliminära röstsammanräkningen pekar på att Centerpartiet får sex mandat i kyrkofullmäktige av totalt 35. Det får anses som en framgång och vi kommer därmed att kunna driva de frågor vi beskrivit i vår valplattform. POSK tappade något mandat.

Det blir dock ingen plats för mig i kyrkofullmäktige eftersom jag stod sist på listan bakom många duktiga kandidater. Tryggt förankrade i vår gemensamma värdegrund kan vi centerpartister stödja och uppmuntra varann i våra olika uppdrag och diskussioner i kommande kyrko-region-kommunfullmäktige.

Demokrati och samhälle, Historia, Skola

bild 104 – utbildning

10 september, 20219 september, 2021av adolphson

Är det verkligen sant att du är min mentor? Yes!

Genom historien har skola och utbildning påfallande ofta ansetts som synonym till kadaverdisciplin, bestraffningar och ett allmänt hållande av ordning och reda. Måhända är det Platons fel. Men vad är egentligen en skola och vad innebär utbildning? Hur ska den läggas upp, vad ska ingå? Vad tjänar den för syfte?

Min kollega Daniel. Han brukar låtsas att han diskuterar med kollega Jeff på engelska så att jag ska tro att Jeff är där när han inte är det.

Den vanliga beskrivningen är som en målinriktad process där någon genom systematisk undervisning och och träning utvecklas och skaffar sig kunskap, bildning och färdigheter. Jaha, ja. Det besvarar möjligen vad men knappast hur. Både filosofer, präster och under förra århundradet psykologer och beteendevetare av olika slag, har genom århundradena brottats med frågan om vad utbildning är, hur vi lär oss samt vem som har rätt till skolgång.

Platon, 428-348 fvt, har kallats för filosofins superstar. Mannen genom vilken vi känner Sokrates och som anses som den mest inflytelserika personen inom västerländsk filosofi. Men oproblematisk är han inte, denne Platon, helst inte om man silar honom genom vårt nutida raster. Demokrat var han exempelvis inte. Vi kan ju börja där. Platon anser nämligen att staten fungerar bäst när den styrs av en intellektuell elit. För detta krävs att man väljer och utbildar denna elit.

Sagt och gjort.

Först och främst måste de mest begåvade avla barn, som en sorts antik rasbiologi, barnalstrande är minsann inte en privatsak utan i allra högsta grad statens angelägenhet. Men alla fria mäns barn har rätt att tävla om den bästa utbildningen och därmed de högsta ämbetena. Efter gallring kvarstår slutligen de bästa kandidaterna för att gå i statens tjänst. Utbildningen, eller gallringen, är sålunda helt och fullt en angelägenhet för staten.

Resonemanget kan vid en ytlig anblick förefalla logiskt. Jag återkommer till det. Men hur skulle Platons elitutbildning se ut? Faktum är att den överträffar det mesta vi sett i både verklighet och fiktion. Den utvalde fick först genomgå arton år av klassisk grekisk utbildning: läsning, skrivning, gymnastik, samt skaldernas verk (Platon ville dock styra upp vad som var relevant, som en sorts antik kanon).

Sedan följde några år av fysisk och militär utbildning. Som statsman måste man alltid vara beredd att försvara staten. De som klarat sig hit fick studera matematik under tio år. När studenten fyllt trettio fick han (de som inte gallrats ut) lära sig dialektik (filosofi och retorik). Därefter följde en sorts praktik på underordnade tjänster tills kandidaten var i femtioårsåldern då den nu fullt utvecklade filosofen kunde ägna sig åt statens skötsel.

Jobbet innebar i stort sett att dela sin tid mellan tänkande och politik. Värt att notera är att statens övriga medborgare var skyldiga att obrottsligt lyda denna styrande elit. Det behöver kanske inte påpekas att Platon mer imponerandes av Sparta än Aten.

Det går att legitimera all form av elitism enligt denna typ av resonemang. Det är som en blandning av nazism (Hitler beundrade Sparta), kommunism, IS och The Handmaids Tale. Men kanske går frågan att lyfta till vår tid? Exempelvis kan man enligt detta resonemang inte lämna utbildning till fria aktörer, nej, statlig skola är enligt Platon att föredra.

Jag vet ärligt talat inte hur jag ska besvara mina egna inledande frågor. Hot, våld och bestraffning hör dock inte till utbildning, inte ordning och reda heller. Möjligen struktur. Så jag sammanfattar väl det hela genom påståendet att med rätt stöd och uppmuntran kan varje individ nå hur långt som helst. Utbildning måste iallafall, enligt min uppfattning, ske genom glädje och passion för att främja intresse. Lyckas man finna sitt intresse kommer självförtroendet, medvetenheten och ett självständigt kritiskt tänkande. Hur man uppnår sådant är mindre viktigt. Bara man gör det.

Tänk att någon verkligen blir genuint glad av att ha mig som mentor. Och dessutom vågar säga det. Förutom hur glad det gör mig så slås jag också av vilket oerhört ansvar det innebär. Jag kan aldrig svika det förtroendet. Aldrig.

Relaterade blogginlägg:

Utbildningsnivå

Gymnasium och bortom

Källor:

Liedman: Från Platon till kriget mot terrorismen

Wikipedia

Historia, Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt

glesbygdskavaj

5 september, 20215 september, 2021av adolphson

En enda gång har far kommenterat att jag i stort sett alltid löptränat. ”Ni springer som ni har Döden i hälarna. Å andra sidan: det har vi ju alla och ingen kan springa ifrån den.” Så sa han, som något klippt ur en Bergman-film.

Tålamod är en dygd. Allt gott kommer till den som väntar. Stretar på. Det känns som det ligger en evighet mellan nuet och mitt tidigare liv. Länken mellan då och nu är löpning. Jag har alltid sprungit, som sagt. Det går inte särskilt fort, man går inte ner i vikt, men det är en adrenalinspruta rakt in i sinnet. Som vanish mot tungsinne. Varje gång.

Man blir aldrig färdigtränad eller klar med löpningen. Den bara pågår. Sisyfos, det var han som straffades av gudarna (för en massa grejer) och dömdes till att knuffa upp ett klippblock för ett berg och när han väl fått upp det rullade det alltid ner igen varvid han fick börja om. Igen och igen, i evighet.

Kanske kan berättelsen ses som en metafor för var och ens liv, hur vi egentligen mår och har det. Ohälsa drabbar oss, ensamma och utsatta är vi. Var och en släpar livet igenom på sitt personliga klippblock. Nästa gång stannar nog klippblocket kvar däruppe, hoppas vi varje gång. Under klippblockets tyngd drömmer vi oss bort och publicerar drömmarna på sociala medier. Men hur hanterar vi verkligheten och står vi verkligen ut med att gång på gång åter tvingas vända ner för att hämta klippblocket?

På hösten 1718 anföll Sverige Danmark och Karl XII gick in i Norge (tillsammans med ett par tusen till). Strategierna, planerna, föll som så ofta relativt snabbt och soldaterna utstod svåra umbäranden. Vägarna var otjänliga på grund av höstvädret och dessutom hade norrmännen bränt och ödelagt. Mannarna svalt. Överste Ture Gabriel Bielke skrev hem från fälttåget: ”vi väntar ett svårt fälttåg. Vi har fått befallning att tåga framåt, men vägarna allt annat därefter. Snart bliver det än värre. Men tig, min mun, så får du socker!”

Talesättet ”Tig min mun så får du socker” är känt. Möjligen spåras ursprunget till gamla testamentet med uppenbar sensmoral: ifrågasätt inte gud utan tro på hens makt. Eller mer allmänt och enligt jante: gnäll inte så mycket, nej, härda ut så ger det sig med tiden.

Jag har, precis som många andra, under pandemin funderat och omprövat mitt liv som det numera ter sig. Vad och hur man gör saker är nog så viktigt men varför, ens självinsikt, tycker jag är viktigare. Karl XII, killgissar jag vidare, hade det nog klent med den varan även med samtida mått mätt.

Är man medveten om varför man fungerar som man gör kan man lättare påverka sig. Sisyfos är medveten om sin belägenhet, däri ligger lyckan. Han behöver inte drömma om paradiset. Det finns nämligen inget öde som inte kan besegras med förakt eller humor. Ett tillspetsat påstående, jag vet. Men man måste ha tålamod med allt: sorg, ilska, alla praktarsel som omger en och i synnerhet med sig själv.

En evighet mellan nu och då, alltså. Man kan lätt gå vilse. Så jag springer, lunkar, rör mig. Run, Forrest, run. Och nu vet jag. Eureka!

Men det är ingen raketforskning, denna min slutsats. Det handlar för mig om att visa glädje, känna kärlek, springa och njuta av musik, i synnerhet när man har det som tyngst, om inte i varje enskilt ögonblick så åtminstone så ofta man kan.

Detta är min enkla slutsats. Och till den som till äventyrs stör sig på mig, till den som ser mig som en hycklande, besserwissrande självutnämnd godhetens apostel säger jag att du förvisso säkert har rätt. Men tyvärr ryms du inte i mitt synfält. Eller så svarar jag som jag gjorde efter att mitt upprop mot nollning i veckan fått flera gamla vänner att påminna om min egen: jag talar om principen, inte om mig själv.

Tig min mun så får jag socker. Det ligger mycket i det uttrycket. Socker är en metafor, det med, såklart. Så jag sveper min glesbygdskavaj tätare omkring mig och går ut för att ännu en gång springa samma enträgna runda. Livet är vackert. Med Camus ord i bakhuvudet tar jag det första steget: ”Man måste tänka sig Sisyfos lycklig.”