bild 121 – ett vykort

Jag kan endast svara ett par ord och du får inte ta den karga tonen för ovänlighet.

Synonymer till adjektivet karg är snål, sparsam, njugg, inte frikostig, ordfattig, snål med beröm, föga givande, ofruktbar, mager, sparsamt tilltagen, knapp, ringa, torftig, bister, sträv, vresig, tvär, hård, barsk, kärv.

Skatter som dyker upp. Jag finner en i huset på Styrsö i form av ett vykort avsänt den tjugoandra mars 1934 – för övrigt samtidigt som far, ungefär två månader gammal, befann sig i Råbäckslägret strax utanför Boden – från Norfolk vid den amerikanska Atlantkusten. Vykortet är ställt till fröken Rika Johansson i Göteborg och texten lyder: Jag mår bra, och kommer hem, om två månader till Göteborg. Jag skall skriva brev senare när jag får veta vart det bär. Helsningar Ivar

Tänk om nutidens genomsnittlige mejlskrivare kunde vara lika karg, tänker jag för mig själv när jag öppnar inkorgen efter semestern. Det är morfar som skickat vykortet till en av sina systrar, Rika. När han senare kom hem besökte han inte bara henne utan också två andra systrar på Styrsö. Morfar hade stor familj men sin syster Rika verkade han tycka extra mycket om. Jag minns att hon brukade ringa honom och ibland var det jag som svarade. Morfar! Det är faster Rika i telefon! Ska vi fika, säger du? JassÅ (han betonade å:et särskilt) är det Rika! Morfar blev alltid glad och upprymd över de där samtalen.

Isak och Josefina på Gullholmen omgiven av alla barn. Morfar syns till vänster i sjömanskostym. Rika är precis ovanför.

Kargheten. Jag känner den strömma mot mig från vykortet. Förr var den, iakttagen genom historiens kyliga distans, påtaglig överallt i samhället men något av den lever också kvar här på ön. Den bistra humorn. Det kärva sinnelaget. Några exempel: Jag tackar någon för hjälpen med att få båten i sjön och frågar om det är något jag kan göra i gengäld. Repliken (framförd med en vänlig glimt): Rösta inte på Centerpartiet. Ännu ett exempel: Är det inte Anitas pöjk? Du som skriver om öa? Jag njuter ett kort ögonblick av att för en gång skull vara den av Anitas tre barn som är känd och omtalad innan jag återvänder till verkligheten och berättar att det faktiskt är två av pöjkarna som då och då skriver om ön. De räcker la me en? Ytterligare ett exempel: Har du skaffat båt med brossan? Byt till eka, är mitt råd. Men han svågern är la inte helt tappad bakom en vagn? Det kan nog gå.

Jag och Dotter 2 besöker Styrsö Kammarmusikdagar. Även om hon inte är född (men döpt) på ön bär hon på något av kargheten, kanske är det hennes mors jämtska arv som gör sig påmint. För aftonen är det en av Mozarts violinsonater och Chopins etyder som gäller. Hon uppskattar musiken och säger efteråt att jo, det var bra. Men pappa. Du behöver inga flickvänner för att gå på sånt här. Du kan gå med mig. Avväpnande, kargt, och mitt i prick.

När jag växte upp fick man inte duscha särskilt ofta i det minimala badrummet hos mormor och morfar. Man tvagade sig i havet (så det löddrar i vika!). I början på 1980-talet kunde man då och då sno åt sig en dusch hos kusinerna (påhejad av morfar gå in dit, de har sommarvatten) som köpt ett eget ställe nästgårds: ”Bagarns”. I vilket fall var man tämligen salt efter ett par veckor. Nu har vi fem döttrar, sex när svågerns dotter är här (hon är ju också min, på något sätt), och duschningen i huset har med tiden gått från karg till motsatsen.

Vykortet från Norfolk. Jag undrar hur han hade det på den resan, morfar. Och hur det var på Styrsö, samtidigt. Ett foto från den här tiden föreställer mormor utanför handlaren. J E Diversehandel låg där dagens Konsum ligger. Mormor kallades, lite kargt men skämtsamt, för ”femifem” eftersom hon alltid kom till butiken strax innan stängning.

Astrid ”Femifem” Johansson/Isaksson

Mellan vykortet som skickades 1934 och tillfället när detta skrivs ryms en evighet. Ingen dotter har slagit upp sina saligt himmelsljuva ögon, jag har sprungit, badat och övervägt att inte återvända till Dalarna – eller som en granne säger: jag vet la inte hur det är i Falun men det är fasligt grant här på vintern också, du borde bo här – Viktor bakat morgonbrödet och far, hör vi, slappar i sin fåtölj hemma i Falun.

Bara för att man är karg behöver man inte vara snål, sparsam, njugg, inte frikostig, ordfattig, snål med beröm, föga givande, ofruktbar, mager, sparsamt tilltagen, knapp, ringa, torftig, bister, sträv, vresig, tvär, hård, barsk, kärv. Det visar om inte annat livet på Styrsö. Då som nu.

Bästa potentiella läsare. Jag mår bra, och har kommit hem, efter nästan två månader från (typ) Göteborg. Jag skall blogga mer senare när jag får veta vart det bär. Helsningar Fredrik

Vi, och alla andra, lever och står i samtidigt som vi under vår lilla stund här på jorden ständigt skapar nya skatter för framtiden att upptäcka.

Jag kan ofta svara med många ord och du får ej taga den den överdrivna tonen för arrogans.



Relaterade blogginlägg:

Gullholmen

Blås ut


Musik:

Mozart violinsonat g-dur kv 379

Sven Bertil Taube: ett sista glas


Källor:

synonymer.se

Åter till Estet

Ska DU jobba på estet?! Herregud.

Tja, man ska aldrig säga aldrig.

I denna bloggpost kommer jag att göra reklam för det estetiska gymnasieprogrammet i allmänhet men för det på Falu gymnasium i synnerhet. För där jobbar jag. Igen.

Jag har sedan 1998 i huvudsak arbetat på de naturvetenskapliga och estetiska programmen. En perfekt mix. För fyra år sedan tog (det jag trodde var) min sista klass på estetprogrammet studenten och jag spelade in en hälsning till dem. Nu är jag inför nästa läsår tillbaka på estet och fortsätter samtidigt på natur. Det som öppnat upp för det är att min gamle vän och kollega Pontus gått och blivit tf rektor (en bra sak, jag har alltid tyckt att han skulle bli en utmärkt rektor) vilket innebär att jag skulle kunna snika åt mig min favoritkurs kulturhistoria. Jag gav därför rektorerna ett erbjudande de rimligen inte skulle säga nej till: att ge mig mer undervisning. Med på köpet följer kursen Konstarterna och samhället som tillsammans med kurserna Historia och Humanistisk specialisering på Natur blir en drömtjänst. Mycket mer undervisning javisst, men jag har alltid trivts bäst i klassrummet. Så nu är jag tillbaka där allt började. På Estet. Världens bästa program. Det påståendet kräver möjligen en motivering.

Precis som man av folkhälsoskäl anser att alla elever ska ha idrott på schemat, äta lunch och lära sig matematik borde alla (elever) också studera estetiska ämnen. Estetprogrammet är viktigt. Samhällsekonomiskt centralt, för att uttrycka sig på politikerspråk. Estetprogrammet ger också något av en känsla från antiken, minus kvinnoförtrycket och slavarna.

Estetprogrammet är således fläkt från en värld där all bildning sammanfattades i begreppet filosofi, vilket betyder kärlek till vetande. Ett eko från en tid när man inte gjorde skillnad på matematik och teater. När det ansågs som en stor brist att inte kunna spela något instrument – och herregud, apropå formgivning, har ni sett Pantheon! Min favoritplats i Europa. Ljudupptagningen i amfiteatern var ett mästerverk i akustik och visserligen kunde den antike matematikern och ingenjören skapa akvedukter som lutade en halv grad i hundratals mil och därigenom ständigt förse världsmetropolen Rom med färskt vatten. Men man glömde  inte skönheten, estetiken, i utformningen. Visst, fyrkantiga ingenjörer har gång på gång slagit världen med häpnad, åkt ut i rymden till och med. Men, för att citera Churchill när han kritiserades för att vilja öka anslagen till kulturen mitt under brinnande världskrig, vad är det vi kämpar för, om inte för kulturen?

Jag hade själv utan tvekan gått estet om det programmet funnits när jag gick i gymnasiet. Båda mina döttrar går och har gått estet. Världens bästa gymnasieprogram. Man kan lära sig mycket i skolan. Men att lära sig att låta sin inre stjärna lysa för andra är enligt min uppfattning det viktigaste av allt. Mer mänsklig än så går det inte att vara och därför är ju esteter så mänskliga man kan vara. Detta är vad jag menar när jag säger att Estetprogrammet är världens bästa program. Och det viktigaste.  Om Putin gått estet, kanske i samma klass som kinas och alla de andra viktiga ländernas ledare, är det min fasta övertygelse att världen skulle sett bättre ut. Om Trump gått estet hade han kanske varit mindre… ja, mindre Trump helt enkelt. 

När min sista (senaste) estetklass och jag möttes i årskurs ett hade jag det svårt. De var så snälla och förstående, de behandlade mig som den jag var. Visserligen som deras lärare, men också som medmänniska. De lämnade en gåva till Malins minnesfond. De tog emot min dotter de gånger hon var med mig på ett så fint sätt och det tror jag spelade in när hon sedermera skulle välja gymnasieprogram. Tack vare den klassen valde hon det bästa. Tack vara det bästa blir också hon en supermedmänniska av deras kaliber.

Det blir som sagt en framtung tjänst nästa år. Men jag har valt det själv för att det får mig att må bra. Jag är där jag ska vara, på Natur och Estet, det bästa av två världar. Den som möjligtvis, av lätt insedda skäl, är lite tveksam är Dotter 2 – sina föräldrar bör man ha på armlängds avstånd. Jag har arbetat massor av år på estetprogrammet, svarar jag. Långt innan du ens föddes. Vi behöver fler esteter i världen, vi behöver mer kultur, mer medmänsklighet, mer kärlek och mer skönhet. Allt det finns på estetprogrammet, världens bästa program. Och det får vi båda vara en del av och för det bör vi vara tacksamma.

Det ska nog gå bra att vara på samma program. För man ska aldrig säga aldrig. Så, lilla tjej, låt oss carpa skiten ur diem. Tillsammans och var och en på sitt sätt.

Några mig närstående esteter


Länk:

Talet till mina ”sista” esteter


Relaterade blogginlägg:

Sista måltiden


Musik:

Willkommen

Bloggens samlade (spellista)

Ett parti imploderar

Adolphson är en filosof som det är tråkigt att lyssna på. Orden kommer från en lokal SD-representant under budgetdebatten i fullmäktige. Se där en öppen dörr att sparka in.

Det är prat om SD Dalarna. Både riksmedia och lokal dito rapporterar om nya skandaler. Jag har egentligen släppt falu-SD, de är mest ett gäng vänliga, oförargliga, farbröder utan ont i sig. Låt vara inom ett parti med, enligt min uppfattning, förfärliga grundläggande åsikter och där representanter beter sig illa. Men de har fått sina röster i val vilket berättigar till platser och vilka som fyller dessa platser är upp till partiet. I Falun gör de hursomhelst inte mycket väsen av sig. Jag brukar ibland hjälpa någon av dem med att få ordning på propositionsordning och annan formalia – men jag överlägger inte.

Låt oss ta detta från början. SD:s budgetförslag stack ut. Det var tydligt för de flesta som sysslar med politik i Falun att det var någon annan som låg bakom. Budgetförslaget har nämligen en helt annan ton än vad lokala SD brukar ha. Vill någon ta del av det finns det på Falun.se. Några utdrag: Förbud mot tiggeri, böneutrop, moskéer, vindkraftverk, krav på minst ett icke vegetariskt alternativ i skolans matsal, att inte anpassa skolmaten efter religiösa särkrav, exempelvis halalslaktat kött eller tillåta att speciella icke-vegetariska alternativ erbjuds istället för griskött. Man vill locka till sig ”en dynamisk och för kommunen attraktiv innevånarskara” och styra upp arkitekturen i stan i nyklassisk stil samt kräver svepande besparingar på kulturverksamheter som ”inte är grundläggande för kommunens vidareutveckling och sammanhållning”.

Var kom plötsligt allt detta ifrån? De säger sig ju vilja satsa på landsbygden – var finns satsningarna? Kanske är det just att de inte gör mycket väsen av sig som varit problemet – sett ur SD-toppens synvinkel. För den som följer SD på riksplanet är ju sådant här inte nytt men i Falun är det så. De flesta, någon ledamot sa det rent ut, antog att kändisen Kent Ekeroth, som vad jag förstår är lokal ordförande, är upphovsmannen.

En tråkig filosof

Flera av ledamöterna reagerade. Vår egen Jonas Grenfeldt gjorde ett briljant debattinlägg som vann respekt hos alla, Lars Jerden (S) gjorde i mitt tycke flera bra inlägg. Svaret från SD? Inget. En representant försökte visserligen men var inte sammanhängande. Däremot tog två andra av SD:s ledamöter avstånd från sin egen budget. Till sist kunde inte heller jag stå emot och gick upp i talarstolen. Vi måste få ordentliga svar. Någon måste ta ansvar för partiets yttranden. Resultatet? Det mest skruvade replikskifte jag någonsin varit med om.

Slutsats? Många av SD:s väljare och representanter tar faktiskt avstånd från det egna partiet när den här sidan kommer fram. Eller så förstår de inte innehållet i sin egen politik förrän andra reagerar. De som röstar på partiet är generellt sett inga rasister, homofober eller sexister, det är något annat som lockar dem till SD. En annan slutsats är att detta borde få interna konsekvenser i lokala SD. Givet hur partiet fungerar generellt och att det inträffande i vilket parti som helst setts som ett monumentalt misslyckande så borde det få konsekvenser. Men egentligen tror jag inte lokala SD skadas nämnvärt av det magplask detta innebär. De fortsätter nog som vanligt. Något avhopp eller uteslutning senare är de snart upp i sadeln igen. Riksdagsmannen som nu skandaliserar sig är säkert snart utbytt.

Hur är det annars på min sida gärdesgården? Centerpartiet i Falun är i mitt tycke en väl fungerande organisation med ett mycket gott ledarskap. Susanne är kunnig, trygg och respekterad. Det är tryggt att samarbeta med henne. Man får stöd, uppmuntran och kritik när det är påkallat. Vi har bredd i gruppen och är en aktiv opposition. Jag har för egen del kunnat fokusera på kulturfrågorna och, får jag säga, lyckas få upp dem något på dagordningen. Tyvärr, får jag nog också tillstå, är det fler än SD i fullmäktige som anser att jag är något av en hemmasnickrad hobbyfilosof som det är tråkigt att lyssna på. Men just efter den här debatten fick jag flera personliga uppskattande meddelanden (förutom de ryggdunkningar från partivänner som hör till) från andra partier – faktiskt också från SD. Men det är Jonas (C), Lars (S) och Micke (SD) som bör hyllas. I budgetdebatten var de modiga, var och en på sitt sätt.

Vill man ta del av debatten finns den här. Mitt första inlägg är 2 timmar och 53 minuter in. Det sjukaste jag någonsin upplevt i en debatt startar 5 timmar och 56 minuter in. Jonas hittar ni här.



Relaterade blogginlägg

Kommunfilosof


Musik:

Tainted love

Bloggens Samlade (spellista)

Årets sommarprat 2025

Även detta år hade jag förmånen att vara högtidstalare på den traditionella studentlunchen på skolan. Jag försöker, som alltid, vara både personlig och förmedla något av substans.


Kära studenter!

Hur ska man klara sig där ute i den stora vida världen? Jo, det är känslan det handlar om. Jag ska under några minuter försöka ge perspektiv på studenten och hoppas ni står ut. Snart klar. Och det är ju ni också. 

Det är tufft att växa upp, att gå från att vara barn till ung vuxen. Normer. Regler. Förväntningar. Media. Osocial media. Klimatångest. Trump och Putin. Men strunta i det under en liten stund för nu är det dig det handlar om. Skolan är över. 

För hur mycket du än älskat att hänga med din familj, eventuella husdjur och vänner, att fem minuter innan lektionen börjar släntra iväg med en energidryck som sällskap, för att efter skoldagens slut åter landa i soffan och spela dataspel eller kolla på Emily in Paris, så är jag tämligen övertygad om att du också funderar över tiden efter gymnasiet. Och kanske känner du dig lite orolig. 

Var inte det. Det löser sig. 

Jag tog studenten för 35 år sedan. Jag minns faktiskt inte särskilt mycket. Jag minns utspringet, en glimt från flaket, mottagningen hemma med familjen och alla vänner och släktingar som ville gratulera. Så är det med allt i livet, det flyter bort i ett virrvarr av händelser, känslor och upplevelser. 

För trettiofem år sedan

Men den där särskilda känslan minns jag. Den är nämligen tidlös. Den är visserligen unik hos var och en men kanske känns det också hos dig, som det gjorde för mig, lite pirrigt, roligt och spännande. Som om du gjort något bra, en enastående prestation, som att du vunnit något ingen kan ta ifrån dig?

Vad är egentligen en student? Det är rätt mycket man kan klara sig utan, faktiskt. Somna i kyrkan efter champagnefrukosten – på grund av pollenallergi. Inte få stipendium. Regn. Tinnitus efter allt skrän. Stressen över att hinna än hit, än dit. Konstiga, ofta dyra, kläder och mössor som inte får bli smutsiga och som man ändå inte vill ha på sig någon längre tid. 

Men så den där känslan. Den som man minns. Det är den man ska fokusera på. Den är det beständiga. Känslan som kommer sig av att nu ligger livet där, alldeles framför dig, och väntar på att du ska ta det i besittning. Ingen kan ta ta ifrån dig din utbildning. Utbildning är en av ytterst få saker man aldrig kan förlora. Det är en känsla som inte förändrar sig hur vi än väljer att utforma våra passageriter. 

Passage vad då? Jo, studenten hette förr i tiden Mogenhetsexamen. Det är ett exempel på vad religionsvetare kallar en passagerit, något man gör för att markera att man passerar från ett stadium i livet till ett annat. Dop, konfirmation, bröllop, begravning. I vissa traditioner klättrar man under vuxenhetsriten naken upp för ett jättehögt berg eller brottas med lejon, här köper vi en vit mössa, äter smörgåstårta och dricker vin med bubblor i. Kanske ligger symboliken i att livet är kletigt, fett och drygt och bäst dagen efter – som en smörgåstårta. Meningen är hursomhelst att markera att nu är tiden när du ska ta hand om dig själv och ditt kommande liv. Du har gått från ett stadie i livet till ett annat. Det är dags att göra din egen smörgåstårta. Och nu uppmärksammar vi det. 

Det är hädanefter du som bestämmer vad som är viktigt för dig, vilken karriär du vill välja, med vem (och om) du vill bilda en familj, vilka värden du vill leva efter. Och med tanke på hur världen just nu ser ut kan det kännas svårt och skrämmande. Pandemin, kriget i Ukraina, den fruktansvärda situationen i Gaza och USA:s agerande på sista tiden har rubbat allt vi tidigare tagit för givet. Att jämföra med andra världskriget är faktiskt inte långsökt. Plötsligt har världen återigen visat hur det kan gå om vi inte ser upp. 

Insikten att resurserna i vårt rika land ibland inte räcker till den som är livshotande sjuk är jobbig. Tanken att vi aldrig mer skulle kriga i Europa och att USA är västvärldens garant visade sig inte vara sant. Det har blivit tydligt att de gamla systemen inte fungerar. Det spelar ingen roll hur mycket pengar du tjänar om alla runt omkring dig är hungriga och sjuka eller om vårt land dras in i krig. 

En sak som alla barn inser när de blir tillräckligt gamla är att de vuxna inte har alla svar. De vuxna kan inte alltid analysera saken på rätt sätt eller ställa rätt frågor. Det kan istället ni – de unga. Så att förbättra världen kommer att vara upp till er. Det kan kännas skrämmande men också inspirerande. För du är med, du är här, du påverkas i allra högsta grad. Med all den osäkerhet som nu råder, när alla system och regler plötsligt är satta på reset, är detta er generations värld att forma. Det är er tid nu. Inte sedan våren 1945 när andra världskriget tog slut, har detta varit mer sant.

Eftersom jag tillhör det gamla etablerade gänget, dinosaurierna, som vit medelålders hetrosexuell man kan jag egentligen bara säga att jag är ansvarig för allt som är dåligt i världen. Se där faran med generalisering. Men jag skulle, eftersom jag gärna ser mig som något av Yoda i sammanhanget (även om mina barn anser att Jabba the Hut passar bättre som liknelse), vilja ge några råd innan du springer ut i resten av livet. 

Först och främst: var inte rädd. Vi har klarat svåra tider förr. Varje gång har vi klarat det och kommit ut starkare på andra sidan. Ofta har detta berott på att ny generation, unga människor som ni, lärt sig av tidigare misstag och försökt göra saker bättre.

För det andra, finn din röst och följ den. Höj den. Att enbart göra det som känns bra, bekvämt eller enkelt, är barnsligt. Tyvärr kommer ni att upptäcka att också många “vuxna”, även sådana med fina titlar och “viktiga” jobb, kanske till och med världens mäktigaste män, fungerar på det sättet. Gör som Greta. Säg ifrån till dem. 

För det tredje: Bjud på dig själv. Skratta åt dig själv. Du kommer ändå inte att gå felfritt genom livet. Du kommer att begå misstag som vi alla gör. Om du lyssnar på din inre övertygelse om vad som är rätt istället för att påverkas av andra, även när det är svårt, obekvämt, kommer omgivningen att lägga märke till dig. Du kommer att vara en del av lösningen istället för en del av problemet. Det är sådana människor som är med formar samhället och framtiden. 

Just nu, när världen är som den är det lätt att säga: Jag bryr mig bara om mig själv eller min familj eller människor som ser ut eller talar samma språk som jag. Men om vi ska skapa en värld där alla har möjlighet att hitta ett jobb, utbilda sig, en värld där vi räddar miljön och undviker galna mäns krig, då kommer vi att behöva göra det tillsammans. Ta därför hand om varandra, stå upp för varandras rättigheter. Lämna den gamla världens sätt att tänka med sexism, rasism, girighet och egoism. För in världen på en annan väg. 

För det fjärde. (Och det här behöver jag ju inte säga till det fantastiska estetprogrammet.) Utöva livet igenom någon form av kultur – musik, sång, dans, teater, teckning, målning, skulptur, poesi, litteratur,– oavsett hur bra eller dåligt du gör det. Inte för att tjäna pengar eller bli kända, utan för att uppleva ett skapande, för att ta reda på vad som finns inom dig själv, för att få din själ att växa. På riktigt! Börja nu, på en gång! Skapa konst, och fortsätt med det under resten av ditt liv. Rita en rolig eller fin bild av någon av dina lärare. Fuldansa hem efter skolan, sjung i duschen, lek med maten, bygg pyramider av energidrycksburkar istället för att konsumera innehållet. Låtsas att du är Spider-Man.

Skriv en dikt om vad som helst, men med rim. Gör den så bra du bara kan. Men berätta inte för någon om dikten. Den är bara för dig. Visa den inte och läs inte upp den, inte för din flickvän, pojkvän, dina föräldrar eller ens din svensklärare, lägg inte ut den på insta. Nej, riv istället sönder dikten i pyttesmå bitar och släng dem. Du kommer att upptäcka att du redan har blivit belönad. Du har nämligen upplevt ett skapande, lärt dig mycket mer om vad som finns inom dig än vad omgivningens bekräftelse någonsin kan ge. Detta skapar en känsla av ljus som du alltid kan bära med dig. Och det är vad studenten handlar om. 

Du har satsat mycket under din tid här på Lugnet. Men människor har också satsat på dig. Trott på dig. Tror fortfarande på dig. Hoppas på dig. Slösa inte bort din talang. Världen behöver dig. Människor runt om i världen som lever i fattigdom eller krigsdrabbade områden behöver din hjälp. Nyanlända som kommit till Sverige behöver den också. Sjukvården behöver den, våldsutsatta kvinnor behöver den, polisen behöver den, barnen behöver den liksom de gamla. Ja, faktiskt hela världen behöver din hjälp, alla som lever i den behöver de ungas insatser, engagemang, passion och briljans. Vi ställer vårt hopp till er. Och jag måste säga att det känns fantastiskt hoppfullt att se er. Så mitt sista råd blir: ge er ut i världen och erövra den, ge allt ni har. Håll aldrig tillbaka. 

Det är alltid känslan det handlar om. 

Kära studenter: stort grattis och lycka till!



Musik:

Lemon Tree

Bloggens spellista


Källor/inspiration:

Obama

Kurt Vonneguts brev till Xavier High School (2006) 

I rosengården

Möjligen är man inget annat än en likblek skugga ställd mot en färggrann gran full av liv.

Man kan härdas av tillvarons hårdhet. Klä stenhjärtat i rustning. Samtidigt går vi genom rosengården hand i hand. Det är svårt att röra sig i rustning. Därför: Free your mind. Njut av promenaden.

En gång i rosengården

Tillvarons dån ljuder ofta starkt men i rosengården avtar det och tynar bort. På kvällen är jag trött och när mörkret faller går jag till sängs. Det känns en stund som att jag är ensam ute på havet medan tillvarons mörka kust driver allt längre bort. Jag tänker att det måste vara förfärligt att ha ett hjärta av sten. Ingen har nog det, egentligen. Eller iallafall ytterst få. Jag somnar.

Jag vet att det är din favorit. Därför valde jag den. Orden är min yngsta dotters och förklarade hennes låtval på konserten. Jag lyssnade och världen rämnade. Astrid Lindgrens bok ”Mio min Mio” handlar om vänskap, kärlek och tillhörighet som medel att besegra det onda i livet. Eviga teman. I berättelsen är ondskan gestaltad som Riddar Kato. Ledmotivet till filmen, som Dotter 2 framförde på esteternas konsert, skrevs av Benny Andersson och Björn Ulvaeus 1987. Den låg länge på Svensktoppen. Orden blir ibland stora men med tanke på vad jag och mina barn gått igenom tog sig framförandet sig igenom rustningen och tinade mitt hjärta av sten.

Genom rosengården
Med de silverpopplar
Går jag med min fader, håller hårt hans hand
Och från det högsta trädet
Hör jag en ensam fågel
Sjunga om det grymma, landet utanför
Och mitt hjärta darrar när min faders röst jag hör
Mio, min Mio

Över rosengården
Börjar det att skymma
Och jag ser min fågel
Svinga sig mot skyn
På sina breda vingar
Flyger den rakt mot himmlen

Det sköna passerar hastigt mot himmelen. Allt, såväl lycka som olycka, reduceras till små korta ögonblick. Det gäller att sortera, navigera och prioritera bland dessa ögonblick. Att stanna upp. Men det är svårt, så väldigt svårt, och aldrig blir man färdig.

På morgonen vaknar jag utvilad. Solen målar en främmande kust i guld. Vi är fortfarande friska, det är allt som betyder något. Upplevelsen av att vandra hand i hand genom såväl öken som rosengård borrar sig igenom den hårdaste rustning, tinar hjärtan av sten.

Till syvende och sist är man inget annat än en likblek skugga ställd mot en färggrann gran full av liv.



Relaterade blogginlägg:

Dinosauriens längtan


Musik:

Ships


Källor:

Lindgren: Mio min Mio

Tranströmer: Under tryck

Trollkarlens lärling

Kan ett barn vara galet? Aldrig kunde jag föreställa mig att mitt eldprov, min stora uppgift i livet, skulle bli att ensam lotsa mina barn från barndomen till vuxenlivet. Det är visserligen en realitet för många, ändå kunde jag aldrig föreställa mig det för egen del.

Vi är alla trollkarlar. Och därför måste vi vara försiktiga med vilka framtida människor vi skapar. Vadå skapar?! Likaledes bär föräldrar ansvaret för hur deras barns kommande liv gestaltar sig. Jo, men så har det väl alltid varit?

Dagens lärlingar är morgondagens trollkarlar

Goethe skrev 1797 den sedelärande berättelsen trollkarlens lärling. Berättelsen handlar om en gammal trollkarl som för ett tag lämnar en ung lärling att ansvara för verksamheten. Lärlingen vill, så som ungdomen ofta plägar, underlätta det tråkiga vardagslivet och använder därför en av trollkarlens hemligheter för att få en kvast att hämta vatten åt sig. Men lärlingen vet inte hur man stoppar kvasten, tänkte inte på det, vilken fortsätter hämta mer och mer vatten. Översvämning hotar och i panik tar lärlingen en yxa för att hugga sönder kvasten men försöket är fåfängt – han delar den i tu vilket istället ger två kvastar som hämtar ännu mer vatten. Sensmoralen är att aldrig åkalla krafter man inte kan kontrollera.

Berättelsen är tillämpbar inom en mängd områden. Inom föräldraskapet, inom lärarens yrke, inom politik och vetenskap. Det handlar om en situation där någon experimenterar eller hanterar krafter, tekniker eller processer som hen inte riktigt förstår eller kan kontrollera – vilket i sin tur riskerar att leda till oväntade eller farliga konsekvenser. Utvecklar vi teknik (exempelvis AI eller genteknik) utan att noga övervägt konsekvenserna kan resultatet bli ödesdigert. Likaledes om vi fattar beslut utan att vi förstår de långsiktiga effekterna. Även vilken typ av utbildningssystem ett samhälle har och vilket ansvar man tar som förälder får stora konsekvenser för framtidens vuxna.

The next generation

Min filosofi går ut på att hjälpa eleven att utveckla förmågor som hen genom livet alltid kan lita och falla tillbaka på. Lära sig konsten att formulera sig. Inte enbart reproducera kvastar (fakta) utan även ett dra egna slutsatser. Att tro på sig själv. Var ingen robot – däremot ditt eget kraftverk. Lev. Så säger jag lite klyschigt. Jag tror inte på marknadsskolan, jag tänker att vi genom den satt igång något som kan få oanade konsekvenser. Utbildning är inte liktydigt med företagande.

Flickorna fick här förleden fira ännu en mors dag utan sin mamma. De klagade lite galghumoristiskt över det. Mitt förslag, att istället fira två fars dag, avslogs emellertid utan pardon på familjerådet. Med humor slår man världen med häpnad. Förlora aldrig din godmodighet eller din humor, nyttja inte andra droger än (möjligtvis) alkohol och bli inte ihop med en idiot (men en bilmekaniker eller hantverkare vore super), säger jag till flickorna. Min filosofi som förälder går ut på att hjälpa dem att utveckla förmågor som de genom livet alltid kan lita och falla tillbaka på. Lära sig att formulera sig. Att tro på sig själva. Var ingen robot – däremot ditt eget kraftverk. Lev. Ha kul.

Jag går igenom 1970-talet med eleverna. Förutom magisterns födelse såg detta årtionde allehanda storartade ting. Som flourtanten exempelvis. Uppgiften för dagen blir att analysera just flourtanten. Vad säger denna företeelse om ett samhälle? Jag drömmer mig plötsligt bort, zoomar ut, till ett klassrum på Södra skolan där trettio barn i början av 1980-talet samfällt och tålmodigt gurglar flour under en barsk flourtants bastanta överinseende. Tänk att få bli flourtant, att ha den titeln på visitkortet.

Jag ansågs vara ett galet, i stort sett omöjligt barn. ”MBD-unge”, var inte sällan tillmälet, sådant var okej att säga på 1970-talet. Man rekommenderade mina föräldrar att ta mig till barnpsykolog. En hygglig karl med skägg, pipa, gabardinbyxor, manchesterkavaj och gulbrun skjorta. Men han fann inget fel. Ett förvisso livligt men glatt barn, löd hans dom. Och jag har trots allt vuxit upp till en rätt rimlig vuxen. När jag i tonåren konfronterade pappa om saken svarade han att ja, det där var inte bra. Jag borde ha trott och litat på mig själv och mamma. Och på dig. Men det är en erfarenhet – för oss alla. Ska vi spela pingis? Det hela sticker ut som en lite komisk detalj under min uppväxt. Jag fäster ingen vikt vid det utan tänker istället på pappas fullständigt briljanta trollformel: jag tar ingen kritik nu, återkom när han är vuxen. Han var förvisso något av en trollkarl, pappa, men det är å andra sidan alla.

En trollkarl och hans lärling

Många håller inte med mig. Men jag utgår alltid ifrån att eleverna och flickorna inte har fel, utan att om saker inte är som de ska är det något som stör. Det gäller att vifta med trollspöet för att trolla bort störningsmomentet. Inom utbildning och i föräldraskap sätter vi ofrånkomligen igång krafter vi inte kan förutse konsekvenserna av. Men rätt hanterat kan resultatet bli enastående. Man kan aldrig kontrollera ett barns utveckling eller en elevs lärande, nej, man bör inte ens försöka.

Varje dag går jag igenom mitt eldprov. Ibland går det bra, andra dagar inte. Jag hoppas jag över tid består det. Det finns ytterst sällan genvägar.



Relaterade blogginlägg

Hokuspokus


Musik:

The Robots

Ombra mai fu


Källor:

Harari: Nexus

Två av oss

There can be only one. Två av oss.

Vem är man egentligen, och vart är man påväg?

Det finns tydligen två av mig. Så obehagligt. Jag kanske borde röra på mig? Skaka av mig min dubbelgångare. Men är det en yttre eller inre tvilling vi talar om? Nja, men det finns faktiskt två jag. Ett jag före Uppsala och ett efter, finns det iallafall. Mitt vuxna jag föddes i Uppsala. Jag fick allt där. En utbildning, vänskap, kärlek, ett liv. Och när resten av livet då och då går lite i moll så är det kanske inte så konstigt att jag i tanken återvänder dit.

Vilket struntprat. Man formas ju hela tiden. Kanske är det i Falun jag fått allt.

På den tiden jag tittade på tv-serier var Vikings en. Man kan väl säga att den spårade ur efter ett tag. Med visst nöje kunde jag dock konstatera att i serien var företeelser som betyder mycket i mitt liv, Kattegatt och Uppsala, gestaltade på ett helt annat sätt än verklighetens förlagor. Men ibland måste man kasta loss, i både fantasin och verkligheten, och det finns aldrig någon väg tillbaka. Vem vet vart vindarna bär.

En som följde i de verkliga vikingarnas sjöspår var Jonas Brunk, 1600-1643. Bördig från Sävsjö i Småland lyckades denne företagsamme man på krokiga vägar göra karriär i nederländska handelsflottan. Men resan tog inte slut där, han tog sedermera sin familj över havet till Nya Nederländerna och köpte en bit mark av ursprunglingsbefolkningen. Familjen Brunk blev därmed de första européerna som bosatte sig öster om Manhattan. Han lär förresten ha varit en bildad människa med tanke på det bibliotek han lämnade efter sig och blev för övrigt en betydelsefull person i kolonin. Han ändrade sedermera namnet till Bronck vilket gav namnet på den framtida stadsdelen The Bronx i New York.

Personen som tog emot min registrering för delegater på årsmötet för Folkrörelsearkivet i Dalarna flackade med blicken. Fredrik Adolfsson? Ja, svarade jag. Det är inget ovanligt att man stavar mitt efternamn fel. Här är jag! Du har ju redan registrerat dig? Du ska vara sekreterare på mötet. Eh, nej? Jag kom just och står här, svarade jag lika förvirrat. Och sekreterare på årsmöte, brukar man inte förankra sånt i förväg? Som det visade sig hade jag en namne på samma möte. Vad är oddsen? Denne Fredrik har en facklig bakgrund och hade, berättade han när vi under stor munterhet till sist träffades, ofta utsått gliringar och smälek när jag skrivit insändare och debattartiklar i hans namn. Eller hans och hans – hursomhelst, slutet gott. Resten av mötet tillbringades i det tillstånd av den uppsluppna munterhet som endast tillfaller två personer med samma namn.

Ibland avundas jag en människa som endast är begåvad med samma efternamn som jag, nämligen min lillebror. Han grubblar möjligen inte lika mycket och har definitivt en mer pragmatisk inställning till tillvarons bergochdalbana än undertecknad. Får han en gingrogg och cigarr är han nöjd. Vad mer står egentligen att fika efter?

Två av oss

Vi har måhända alla ett janusansikte. När jag fantiserar om att återvända till Uppsala söker jag inte mitt unga jag, däremot mitt inre. Den jag egentligen är. Jag tror faktiskt det börjar bli dags att lätta ankar. Ta de grå skeppen. Snappa åt sig guldklockan och dra, som Mange sammanfattar det. Tecknen i skyn talar för det. Den dag vindarna bär seglar jag kanske åter mot Uppsala. Hem till Uppsala, bort till Uppsala.

I filmen Highlander är ett citat there can be only one. Oavsett om jag rör mig i Uppsala eller simmar i Kattegatt eller går runt gruvan är jag samma person. Lite äldre bara. Men man kan aldrig besöka Uppsala eller nedstiga i Kattegatt två gånger. Oavsett hur mycket man rör sig finns det bara en sanning: det blir aldrig som man tänkt sig. De måste förenas de två, mitt inre och yttre jag. Jag tror jag ska be Mange framföra sin patenterade version av ”två av oss”. Vad man än grunnar på då så får detta tankarna att skingras och man brister ut i ett kiknande gapskratt.

Två av oss

Nä, man får allt dras med sig själv. Och man måste förlåta sig själv. Trivas med sig själv. Jag är inte så tokig, ändå. Mange brukar säga att om jag varit tjej hade vi varit ihop. Jag, lyckans man. Jag, en clownfisk i svarta havet. Jag, vindarnas gud. Det finns alltid ett nytt öster om Manhattan. Eller öster om Eden. Skepp ohoj! Och kärlen finns överallt. I Falun, exempelvis. Staden jag fick allt i. Livet, genom min födsel. Ett arbete, två döttrar, vänskap och kärlek.

Det som en gång tog mig till Uppsala var nyfikenhet på livet. Den nyfikenheten finns kvar. Det är den som lyfter upp mig när tillvaron går i moll. Som Mange brukar säga: det som passerar är tid. Man bör inte ägna allt för mycket av den till att fundera vare sig framåt eller bakåt. Eller som jag brukar säga: min bästa tid är nu.

Två av oss

Man är den man är, ständigt på väg.

There can not be only one. Två av oss



Relaterade blogginlägg

Eros

Täckminnen

Memento Mori

Kålsupare


Musik:

New york

Go west

Who wants to live forever

Uppsala är bäst

Två av oss


Källor:

Berggren: Historien om New York

bild 171: la rangée du poulet

Jag befinner mig på gymmet, det är tidigt och jag är i stort sett ensam. Hopplösheten griper tag. Vad i hela friden gör jag ens här, och dessutom på denna okristliga tid? Plötsligt, medan jag överväger att istället backa ut ur gymmet och fly mot serveringens gräddhylla kommer jag att tänka på barberaren som förföljt mig genom livet.

Tid och plats är ofta avgörande i historien. Det är, oaktat att detta är fruktansvärda saker i händerna på vem som helst, exempelvis av stor vikt att atombomben utvecklades av amerikanerna 1945 istället för av tyskarna 1942. Att man själv var närvarande vid en aktuell händelse garanterar dock inte förmågan att återge eller minns det skedda korrekt. 2017 var vi på Sicilien, det var en fin resa, som jag minns den. Och jag borde ju veta för jag var där. Den sista resan familjen gjorde i full friskhet. I Palermo tittade vi in i operahuset där man aviserade kommande föreställningar av Barberaren i Sevilla.

Utanför operan i Palermo

Jag tyckte lite synd om Bulten i Bo. Jag minns honom från 1970-talet i berättelserna om Emil som en skrämmande figur och såg därför fram emot att, låt vara många år senare, äntligen få träffa honom. Familjen skulle besöka Astrid Lindgrens värld och jag berättade inlevelsefullt, jag kan ha överdrivit något, om Bulten för flickorna på vägen dit och ådrog mig därför något av Malins berömda irritation. Hon tyckte, till skillnad från mig, inte att Bulten var huvudattraktionen. Jag minns att det kändes orättvist att läxas upp över min uppfattning om Bultens storhet. Skämtet jag har en bult lös föll platt. Inte visste jag då att jag som tonårsförälder skulle uppleva något av den känslan varje dag. Det är som att bli utskälld på ett främmande språk.

En gång på AL:s värld träffade vi inte Bulten i Bo

När Kennedy skulle hålla sitt installationstal åkte han som seden bjuder tillsammans med den avgående presidenten, då var det Eisenhower, till Capitolium. För att hålla konversationen igång under färden frågade Kennedy vad Eisenhower tyckte om den nyutkomna bästsäljande boken the longest day som handlade om landstingen i Normandie under andra världskriget. Eisenhower svarade att han hade inte läst den vilket förvånade Kennedy. Eisenhower avbröt den pinsamma tystnaden som uppstod genom att säga att han inte behövde läsa boken: Jag var där.

För ett drygt år sedan såg jag och Ragna Barberaren i Sevilla på Operan. Jag minns att jag såg den för första gången i Marseille 1991. Då satt jag på tredje raden a.k.a kycklingraden (la rangée du poulet). Den kallades så eftersom det kacklades så mycket där. Jag förstod inte riktigt språket men desto tydligare de diskreta harklingarna och höjda ögonbrynen. Prata inte. Lyssna. Nu stänger snart operan under överskådlig tid för renovering – jag undrar om vi hinner dit innan, Ragna och jag.

Vi var där

Sommaren 1974 åkte jag och mina föräldrar med båt till Helsingfors. Av oklar anledning tyckte mamma att jag skulle besöka en finländsk frisör. Denne skällde på mig för att jag hade svårt att sitta still under klippningen. Jag förstod andemeningen genom tonfallet men inte själva språket. Sedan tog vi tåget genom Finland över gränsen i norr till Sverige med slutstation Boden där farfar bodde. Mina tidigaste minnen består alltså av att bli utskälld på finska, att det var kallt i Luleälven och att det fanns mycket skog i Finland. Och, inte att förglömma, farfars löständer som iakttog mig i talande tystnad inifrån ett glas till hälften fyllt med vatten.

Bulten i Bo är en figur i Astrid Lindgrens berättelser om Emil i Lönneberga. Han är en rå, försupen typ som ofta ställer till med bråk. Bulten förekommer särskilt i Emil och griseknoen från 1973, där han gestaltas av Pierre Lindstedt. Namnet “Bulten i Bo” är möjligen inspirerat av en dikt av Gustaf Fröding, där en karaktär med samma namn beskrivs som en brutal och girig godsherre. Hade jag träffat Bulten på Astrid Lindgrens värld hade jag frågat varför han var så arg – för det undrade jag när jag såg filmen med näsan tio centimeter från tv-rutan.

Näsan tio centimeter från tv:n

Vi var där och vi förmedlar senare våra minnen. Men det var aldrig som det senare återges. Livet kan ibland kännas som en utskällning på ett främmande språk, och det enda man kan göra är att vara där. Eller så kanske man kan se livet som en komisk opera, ett lustspel om kärlek – som exempelvis Barberaren i Sevilla.

Vi träffade aldrig Bulten i Bo på Astrid Lindgrens värld. Jag hotade med att skriva ett argt brev och klaga men Malins irritation avhöll mig. Men vi var iallafall där och skapade minnen. Precis som presidenterna Eisenhower och Kennedy vilkas möten återges i otaliga biografier, som när jag reste med mamma och pappa runt Östersjön och när jag gick på operan i Marseille och senare i Stockholm. Tiden och platsen var avgörande, i det stora och det lilla.

Jag stannar kvar på gymmet trots att jag hatar det. Jag gör det för att jag inbillar mig att det ger mig livskvalitet i det längre perspektivet. Har jag inte fått lite fler och större muskler på sistone? Det borde väl jag veta, jag var ju där. Tur att jag kan ha Barberaren i lurarna.

Bulten på gym

Relaterade blogginlägg

Ish bin ein berliner

Makaronen

Lokrume


Musik:

Largo al factotum (Barberaren i Sevilla)


Källor:

Liljegren: John F Kennedy

Wikipedia

Absalom

Det är i dagarna tio år sedan min lillasyster Helena dog. Jag saknar henne. Cancerjävel. Sorgen är, för att låna Churchills ord, min svarta hund. Ibland springer den bort, ibland ligger den i mitt knä och gosar, ibland skäller den, ibland går den lydigt i koppel.

Namnet Absalom kommer ifrån Gamla testamentet och betyder översatt från hebreiska ungefär fader till fred. Fredrik betyder fredsfurste.

Fredsfurste

Det här måste du göra en stor sak av på bloggen! Viktor följer med glada tillrop min släktforskning. Låt vara på bekvämt avstånd –han vill se resultat, inte göra grovgörat. Ge mig adel och storslagenhet! Det är inte utan att jag förstår honom för släktforskning tar tid. Jag har i timmar irrat än hit, än dit genom digitala arkiv. Men jag vill göra grovjobbet. Detta är nämligen min nya hobby. Jag fastnar, fascinerad följer jag släkten bakåt i tiden. Fiskare, sjömän, bönder och lotsar möter mig på 16- och 1700-talen. Men också kapare och ostindiefarare. De flesta av släktingarna levde och verkade på Styrsö Tången, Vrångö, Donsö och Brännö. Den äldsta släktingen jag hitintills funnit i Södra skärgården är född 1580.

Jag förstår Viktors fråga. För det första som brukar fånga släktforskarens intresse är dels möjligheten att finna någon extra ordinär person, dels viljan att undersöka hur långt tillbaka i tiden man kan komma. Lyfter jag blicken så kommer, via nya släktled, några personer från fastlandet runt Göteborg, många fler från Hönö, Öckerö, Tjörn och Orust. Morfars sida verkar ta oss till Island på 1000-talet. Till den linjen får jag återkomma. Via mormor går ett spår från Styrsö söderut mot Skåne och Halland. Till sist får Viktor sitt napp – vi är släkt med danska högadeln! Vi är, låt vara på mycket långt håll, släkt med självaste Tycho Brahe!

Jag lyfter fram en annan av dessa prominenta släktingar. Axel Til Herlev Aagesen Thott, även känd som Absalon, var en dansk adelsman född omkring 1314 i Lund, alltså i Skåne som då tillhörde Danmark. Absalom, jag föredrar att kalla honom det, hann under sitt relativt korta liv med att bli utnämnd både svenskt riksråd och riddare. Hans säteri hette Härlov i Åsums och låg i Gärd. Idag är området en del av Kristianstads kommun. Absalom är blygsamt omnämnd i källorna. Han var son till Aage Tordsen Thott och Kirstine Kyrning. År 1343 fick han en gård belägen i Haragerlille av en viss Mogens Skaaning som kallade honom sin “gener” (ett uttryck som möjligen syftar på en familjerelation). Absalom var gift med Christence Pedersdatter Wirtenberg och de fick flera barn. Han gick ur tiden tidigast år 1343 som är sista gången han uppträder i källmaterialet. Det finns inga kända samtida porträtt eller avbildningar av honom då han levde under en period då porträttkonsten inte var etablerad i Skandinavien. Men jag tänker mig istället Viktor i högtidskläder.

En avlägsen adelsman?

Det förbryllar mig att Absalom var svenskt, och inte danskt, riksråd eftersom Skåne som nämnts tillhörde Danmark och Kalmarunionen inte infördes förrän 1397. Absalom slapp förmodligen uppleva digerdöden (om det inte var den som tog kål på honom) och måste som riksråd och högadlig rimligen befunnit sig i kretsen runt kung Magnus Eriksson. Kanske träffade han heliga Birgitta. Arkiven är knapphändiga. Jag hittar inget om vem eller hur Absalom var, vad som roade, oroade eller förargade honom, bara något ytterst lite om vad han gjorde.

Släkten följa släktens gång. Eftersom jag är släkt med den store Tycho är det naturligt att jag arbetar som lärare på ett naturvetenskapligt program. Heliga Birgitta har sina efterföljande i ett kloster i Falun någon dryg mil från mitt hem. Absalom betyder som sagt fader av fred och Fredrik fredsfurste. Viktor är döpt efter mammas morfar vars hus på Styrsö Tången ännu bebos av våra släktingar.

Det är tålamodsprövande att släktforska. Och jag inbillar mig att rätt många kan räkna adligt påbrå, bara man letar tillräckligt långt tillbaka. Så var det detta med Tycho Brahe. Genom de adliga förbindelserna är vår släkt på mormors sida faktiskt ingift i den danska grenen av Braheätten. Det måste självklart dubbel- och trippelkontrolleras men vid en första anblick verkar det så.

Tycho Brahe. Schysst frisyr. Visst anar man släktdragen?

Vi letar kanske efter storhet i det förflutna för att finna mening i våra egna medelmåttiga, obetydliga liv. Vissa nyttjar Netflix, andra religion och ytterligare några släktforskar. Men att släktforska är att leva bland de döda. De är alla döda. En tid är de saknade. Snart nog dras ett sträck av glömska över spåren vi lämnat efter oss. Alla dessa släktingar jag möter i det förgångna: sjömän, fiskare, lotsar, pirater, bönder och ädlingar – de var nog på många sätt som jag. De sörjde, älskade och saknade också under sin stund på jorden.

Jag saknar Helena, det behöver jag inte släktforska för att veta. I arkiven finns nämligen inga uppgifter om hennes glittrande blick, underbara humor och fantastiska skratt. Det har gått tio år och sorgen är min svarta hund.

Jag saknar dig


Relaterade blogginlägg

Don före person

Söstra mi

In loco parentis


Musik:

A hymn to the virgin

Härlig är jorden


Fotnot:

Tycho Brahe, född 1546 på Knutstorps borg i Skåne (då en del av Danmark) död 1601 i Prag, var en dansk astronom, astrolog och alkemist. Han är känd som en av ytterst få som upptäckt en supernova i Vintergatan.


Källor:

Geni.com

Religionslexikonet

Jag använder my heritage för släktforskning

Wikipedia

Folket

Varför är du så noga med hur vi pratar, pappa Låt din röst alltid stå över ett sammelsurium av gny, svarar jag. Populisten kan tillåta sig vilket tonläge och uttryckssätt som helst. Demokraten måste inte men bör vårda sitt språk.

Populism kommer från latinets populus som betyder folket. Det kan ju låta bra men populism utgör ett hot mot demokratin, är dess motpol och leder på sikt till dess undergång. Och det oaktat om den kommer från höger eller vänster. Varför, kan man undra. Jo, allt handlar om hur vi kommunicerar. En populist utmärks kanske tydligast genom anspråket att vara den ende som representerar folket och synsättet att alla som inte håller med är folkets fiender. En sådan inställning omöjliggör på sikt det demokratiska samtalet.

Jag är folket, vilka är ni? Detta lär Turkiets, ja vad ska vi kalla honom? Ledare?, Erdoğan sagt till sina politiska motståndare. Staten, det är jag myntade redan Solkungen på sin tid. Amerika ska i våra dagar genom en människa mäjkas great, i Kina, och Nordkorea pratas det ständigt om folket, i Brasilien, Ungern och Polen likaså. I Sverige firar Åkesson tjugo år på SD-tronen. Alltid är det en rejäl karlakarl som lanserar sig som folkets man.

Det kan vara svårt att bemöta den typ av argumentation som populisten anslår. Hur kan någon definiera sig som ”folket”? Inte så märkligt, egentligen. Det har återkommande skett sedan nationalismens födelse, både nazister och kommunister menar sig representera folket och deras ledare ses som den ende som kan uttyda folkviljan.

Demokrati är, och måste vara, något komplicerat. Diktatur är å andra sidan enkelt. I diktaturer lyder alla tyst och utan förbehåll. Tågen går i tid annars skjuts någon. Demokrati kan liknas vid ett samtal med många deltagare där många talar samtidigt och inte sällan i munnen på varandra. Det kan vara svårt att följa med i och förstå samtalet. Det är ständigt många nya perspektiv att förhålla sig till.

I diktaturer hörs enbart en hög röst. Diktaturer ser folket som en enhet som styrs av en stark ledare som uttolkare av folkets vilja. Om folket trots allt vill något annat än ledaren anses de lurade. Förstår inte sitt eget bästa. Allt är således enkelt i diktaturer. Den som stödjer ledaren är en del av folket, den som inte stödjer ledaren är det inte och kan behandlas hursomhelst.

Demokratin ser inte folket som en enhetlig enhet med en vilja. Den ser folket, om nu något sådant ens existerar – befolkning eller medborgare är kanske bättre ord – som bestående av olika grupper, åsikter, viljor och representanter där ingen har rätt att utesluta någon annan. Det är det som gör demokrati till ett pågående samtal. En röst ger inget samtal, det ger diktatur.

Samtidigt innebär inte demokrati att flest vinner utan man måste ha tillägget att många röster tillåts. Om vi reducerar demokrati till tanken att flest vinner kan det gå som vid Hitlers maktövertagande. Dessutom hålls val också i diktaturer. Riggade, skenbara val vilka behövs för att uppehålla illusionen av demokrati. I verkliga demokratier fattas ofta dåliga beslut. Felaktiga, eller beslut som enbart gynnar vissa. Men det finns mekanismer för att rätta till dem. En fri opposition, exempelvis. Ett fritt kulturliv och oberoende institutioner. Att ge sig på samhällets institutioner, utbildningsväsende, kulturliv, och journalistik är populistens väg mot att undergräva demokratin. Det är vad som just nu sker på många håll i världen och det finns tendenser också i Sverige. Hur vi pratar och vilka som tillåts komma till tals är avgörande. Både för den enskilde och för… ja, folket.

Ett kort tal, hans sista, av den republikanske presidenten Ronald Reagan. Det handlar om storhet och om folket. Det är lysande. Jag hoppas vi får se presidenter av den kalibern igen. Lyssna här, det tar inte lång tid.

Vårda ditt språk, det är det enda du har kvar när de tagit ifrån dig allt annat brukar jag säga till mina barn och elever. Populisten kan tillåta sig vilket tonläge och uttryckssätt som helst. Demokratin måste vårda sitt språk. Som man pratar får man svar.



Relaterade blogginlägg:

Antifon etcetera


Musik

Det gåtfulla folket


Källor:

Harari: Nexus. En kort historik över inflationsnätverk från stenåldern till AI