Även detta år hade jag förmånen att vara högtidstalare på den traditionella studentlunchen på skolan. Jag försöker, som alltid, vara både personlig och förmedla något av substans.

---

Kära studenter!

Hur ska man klara sig där ute i den stora vida världen? Jo, det är känslan det handlar om. Jag ska under några minuter försöka ge perspektiv på studenten och hoppas ni står ut. Snart klar. Och det är ju ni också. 

Det är tufft att växa upp, att gå från att vara barn till ung vuxen. Normer. Regler. Förväntningar. Media. Osocial media. Klimatångest. Trump och Putin. Men strunta i det under en liten stund för nu är det dig det handlar om. Skolan är över. 

För hur mycket du än älskat att hänga med din familj, eventuella husdjur och vänner, att fem minuter innan lektionen börjar släntra iväg med en energidryck som sällskap, för att efter skoldagens slut åter landa i soffan och spela dataspel eller kolla på Emily in Paris, så är jag tämligen övertygad om att du också funderar över tiden efter gymnasiet. Och kanske känner du dig lite orolig. 

Var inte det. Det löser sig. 

Jag tog studenten för 35 år sedan. Jag minns faktiskt inte särskilt mycket. Jag minns utspringet, en glimt från flaket, mottagningen hemma med familjen och alla vänner och släktingar som ville gratulera. Så är det med allt i livet, det flyter bort i ett virrvarr av händelser, känslor och upplevelser. 

Men den där särskilda känslan minns jag. Den är nämligen tidlös. Den är visserligen unik hos var och en men kanske känns det också hos dig, som det gjorde för mig, lite pirrigt, roligt och spännande. Som om du gjort något bra, en enastående prestation, som att du vunnit något ingen kan ta ifrån dig?

Vad är egentligen en student? Det är rätt mycket man kan klara sig utan, faktiskt. Somna i kyrkan efter champagnefrukosten – på grund av pollenallergi. Inte få stipendium. Regn. Tinnitus efter allt skrän. Stressen över att hinna än hit, än dit. Konstiga, ofta dyra, kläder och mössor som inte får bli smutsiga och som man ändå inte vill ha på sig någon längre tid. 

Men så den där känslan. Den som man minns. Det är den man ska fokusera på. Den är det beständiga. Känslan som kommer sig av att nu ligger livet där, alldeles framför dig, och väntar på att du ska ta det i besittning. Ingen kan ta ta ifrån dig din utbildning. Utbildning är en av ytterst få saker man aldrig kan förlora. Det är en känsla som inte förändrar sig hur vi än väljer att utforma våra passageriter. 

Passage vad då? Jo, studenten hette förr i tiden Mogenhetsexamen. Det är ett exempel på vad religionsvetare kallar en passagerit, något man gör för att markera att man passerar från ett stadium i livet till ett annat. Dop, konfirmation, bröllop, begravning. I vissa traditioner klättrar man under vuxenhetsriten naken upp för ett jättehögt berg eller brottas med lejon, här köper vi en vit mössa, äter smörgåstårta och dricker vin med bubblor i. Kanske ligger symboliken i att livet är kletigt, fett och drygt och bäst dagen efter – som en smörgåstårta. Meningen är hursomhelst att markera att nu är tiden när du ska ta hand om dig själv och ditt kommande liv. Du har gått från ett stadie i livet till ett annat. Det är dags att göra din egen smörgåstårta. Och nu uppmärksammar vi det. 

Det är hädanefter du som bestämmer vad som är viktigt för dig, vilken karriär du vill välja, med vem (och om) du vill bilda en familj, vilka värden du vill leva efter. Och med tanke på hur världen just nu ser ut kan det kännas svårt och skrämmande. Pandemin, kriget i Ukraina, den fruktansvärda situationen i Gaza och USA:s agerande på sista tiden har rubbat allt vi tidigare tagit för givet. Att jämföra med andra världskriget är faktiskt inte långsökt. Plötsligt har världen återigen visat hur det kan gå om vi inte ser upp. 

Insikten att resurserna i vårt rika land ibland inte räcker till den som är livshotande sjuk är jobbig. Tanken att vi aldrig mer skulle kriga i Europa och att USA är västvärldens garant visade sig inte vara sant. Det har blivit tydligt att de gamla systemen inte fungerar. Det spelar ingen roll hur mycket pengar du tjänar om alla runt omkring dig är hungriga och sjuka eller om vårt land dras in i krig. 

En sak som alla barn inser när de blir tillräckligt gamla är att de vuxna inte har alla svar. De vuxna kan inte alltid analysera saken på rätt sätt eller ställa rätt frågor. Det kan istället ni – de unga. Så att förbättra världen kommer att vara upp till er. Det kan kännas skrämmande men också inspirerande. För du är med, du är här, du påverkas i allra högsta grad. Med all den osäkerhet som nu råder, när alla system och regler plötsligt är satta på reset, är detta er generations värld att forma. Det är er tid nu. Inte sedan våren 1945 när andra världskriget tog slut, har detta varit mer sant.

Eftersom jag tillhör det gamla etablerade gänget, dinosaurierna, som vit medelålders hetrosexuell man kan jag egentligen bara säga att jag är ansvarig för allt som är dåligt i världen. Se där faran med generalisering. Men jag skulle, eftersom jag gärna ser mig som något av Yoda i sammanhanget (även om mina barn anser att Jabba the Hut passar bättre som liknelse), vilja ge några råd innan du springer ut i resten av livet. 

Först och främst: var inte rädd. Vi har klarat svåra tider förr. Varje gång har vi klarat det och kommit ut starkare på andra sidan. Ofta har detta berott på att ny generation, unga människor som ni, lärt sig av tidigare misstag och försökt göra saker bättre.

För det andra, finn din röst och följ den. Höj den. Att enbart göra det som känns bra, bekvämt eller enkelt, är barnsligt. Tyvärr kommer ni att upptäcka att också många “vuxna”, även sådana med fina titlar och “viktiga” jobb, kanske till och med världens mäktigaste män, fungerar på det sättet. Gör som Greta. Säg ifrån till dem. 

För det tredje: Bjud på dig själv. Skratta åt dig själv. Du kommer ändå inte att gå felfritt genom livet. Du kommer att begå misstag som vi alla gör. Om du lyssnar på din inre övertygelse om vad som är rätt istället för att påverkas av andra, även när det är svårt, obekvämt, kommer omgivningen att lägga märke till dig. Du kommer att vara en del av lösningen istället för en del av problemet. Det är sådana människor som är med formar samhället och framtiden. 

Just nu, när världen är som den är det lätt att säga: Jag bryr mig bara om mig själv eller min familj eller människor som ser ut eller talar samma språk som jag. Men om vi ska skapa en värld där alla har möjlighet att hitta ett jobb, utbilda sig, en värld där vi räddar miljön och undviker galna mäns krig, då kommer vi att behöva göra det tillsammans. Ta därför hand om varandra, stå upp för varandras rättigheter. Lämna den gamla världens sätt att tänka med sexism, rasism, girighet och egoism. För in världen på en annan väg. 

För det fjärde. (Och det här behöver jag ju inte säga till det fantastiska estetprogrammet.) Utöva livet igenom någon form av kultur – musik, sång, dans, teater, teckning, målning, skulptur, poesi, litteratur,– oavsett hur bra eller dåligt du gör det. Inte för att tjäna pengar eller bli kända, utan för att uppleva ett skapande, för att ta reda på vad som finns inom dig själv, för att få din själ att växa. På riktigt! Börja nu, på en gång! Skapa konst, och fortsätt med det under resten av ditt liv. Rita en rolig eller fin bild av någon av dina lärare. Fuldansa hem efter skolan, sjung i duschen, lek med maten, bygg pyramider av energidrycksburkar istället för att konsumera innehållet. Låtsas att du är Spider-Man.

Skriv en dikt om vad som helst, men med rim. Gör den så bra du bara kan. Men berätta inte för någon om dikten. Den är bara för dig. Visa den inte och läs inte upp den, inte för din flickvän, pojkvän, dina föräldrar eller ens din svensklärare, lägg inte ut den på insta. Nej, riv istället sönder dikten i pyttesmå bitar och släng dem. Du kommer att upptäcka att du redan har blivit belönad. Du har nämligen upplevt ett skapande, lärt dig mycket mer om vad som finns inom dig än vad omgivningens bekräftelse någonsin kan ge. Detta skapar en känsla av ljus som du alltid kan bära med dig. Och det är vad studenten handlar om. 

Du har satsat mycket under din tid här på Lugnet. Men människor har också satsat på dig. Trott på dig. Tror fortfarande på dig. Hoppas på dig. Slösa inte bort din talang. Världen behöver dig. Människor runt om i världen som lever i fattigdom eller krigsdrabbade områden behöver din hjälp. Nyanlända som kommit till Sverige behöver den också. Sjukvården behöver den, våldsutsatta kvinnor behöver den, polisen behöver den, barnen behöver den liksom de gamla. Ja, faktiskt hela världen behöver din hjälp, alla som lever i den behöver de ungas insatser, engagemang, passion och briljans. Vi ställer vårt hopp till er. Och jag måste säga att det känns fantastiskt hoppfullt att se er. Så mitt sista råd blir: ge er ut i världen och erövra den, ge allt ni har. Håll aldrig tillbaka. 

Det är alltid känslan det handlar om. 

Kära studenter: stort grattis och lycka till!

---

---

Musik:

Lemon Tree

Bloggens spellista

---

Källor/inspiration:

Obama

Kurt Vonneguts brev till Xavier High School (2006)