Demokrati och samhälle, Film och TV, Historia, Jämställdhet, Livsåskådning, Politik

gilead

av adolphson

Sent omsider har även jag börjat se den fantastiska TV-serien The Handmaid’s tale. Serien bygger på romanen med samma namn skriven av den ständigt nobelprisaktuella Margaret Atwood.

Serien utspelar sig i en dystopisk framtid där en totalitär och religiöst fanatisk regering styr landet Gilead (som är en geografisk plats i Bibeln och kommer av det hebreiska ordet vittnesbörd), det tidigare USA, och inbördeskrig råder. Det skrämmande är att det samhälle den skildrar inte ligger så långt bort från vår verklighet. Jag ska försöka förklara varför.

Det underliggande temat ärhur lätt det är att hamna i ett Gilead – det finns krafter idag, (inte bara IS) som strävar dithän. Och, inte att förglömma – vi har redan varit där.

Kvinnans ställning i antikens Aten låg inte så långt ifrån fiktionens Gilead.

Kvinnor fick ingen formell utbildning utöver det som krävdes för att sköta hem och hus. Små flickor fick mindre mat än sina bröder och efter puberteten förvisades de från familjen att leva ensam med någon släkting tills hon blev bortgift.

Kvinnan skulle bokstavligt talat synas så lite som möjligt i offentliga sammanhang och det vore mycket vanhedrande för hennes man att höra andra män utöver hennes släktingar tala om henne.

Kvinnans uppgift var att föda barn, det vill säga söner, att föra mannens släkt vidare.

Hon hade inte rätt att äga egendom och inget att säga till om inom den i övrigt hyllade demokratin. De enda kvinnor som på något sätt hade inflytande i samhällslivet var de så kallade hetärerna, en sorts lyxprostituerade, men deras inflytande var informellt och de blev aldrig socialt accepterade.

Detta har sin parallell i TV-serien. Men jag vill inte spoila.

Gilead har kanske en tydligare parallell i Nazityskland. Nazister har alltid förespråkat strikta (förtryckande) könsroller.  Hitler själv var mycket tydlig:

Ett fruntimmer som blandar sig i politiska saker är en styggelse.

I det nazistiska samhället var det offentliga livet mannens domän medan kvinnan förväntades hålla sig i hemmet och föda blonda, renrasiga barn.

Det märkliga är att denna politik faktiskt tilltalade de tyska kvinnorna. Iallafall om vi studerar valresultaten. I de sista valen innan Hitlers maktövertagande röstade lika många kvinnor som män på nazisterna. Det parti som var mest feministiskt, kommunisterna, hade den klart lägsta andelen kvinnliga väljare.

I Tredje Riket fanns många bisarra lagar så som förbud mot att kvinnor skulle spela fotboll, eller röka offentligt.  Kvinnornas roll i nazismens rasistiska och homofoba samhällsvision var tydlig. Ändå röstade kvinnor (och män) på dem.

Vid makten stöttade den nazistiska staten barnfamiljerna och mödrarna (iallafall de av rätt ras) med bidrag, fritidsaktiviteter, speciella radioprogram, utbildningssatsningar, skattelättnader och subventionerade lån.

Den genomsnittlige tysken (som kvalade in i nazisternas människosyn) fick det alltså bättre.

Det instiftades också en särskild moderskapsmedalj i tre storlekar: brons (fem barn), silver (sex barn) och guld (sju barn). En sådan dekorerad moder behandlades med respekt. I TV-serien om Gilead beror politiken på att en stor del av mänskligheten blivit infertil, i Nazityskland ville man fylla territorierna med renrasiga tyskar.

Staten i Nazityskland genomförde också en rad andra antiliberala åtgärder: preventivmedel och aborter förbjöds. homosexualitet kriminaliserades och kvinnors möjligheter till både förvärvsarbete och högre studier försvårades.

De ledande kvinnorna i Nazityskland har ofta diskuterats. Den mest kända, Eva Braun, har beskrivits som bortskämd, elegant, charmerande, korkad och allmänt ointresserad av vad som skedde. Kanske går hon att se som ett typexempel på alla vanliga tyskar som 1933-45 gjorde sitt bästa för inte ifrågasätta utan istället enögt njuta av landets ökade levnadsstandard.

När någon ville uppmärksamma Eva Braun på någon konsekvens av regimens agerande brukade hon avbryta genom att sätta ett finger över sina läppar, som tecken på att hon inget ville veta.

En annan person i Tredje Riket är Gertrud Scholtz-Klink som gjorde en framgångsrik karriär genom att övertala andra kvinnor att inte ha en karriär. Hon angrep särskilt feminister och ”damer”: de första anklagades som själviska och naturvidriga, de andra vackra och onyttiga.

Både Scholtz-Klink, och förövrigt Magda Goebbels (modern i Tredje Rikets mönsterfamilj), har en välspelad parallell (av Yvonne Strahovski) i TV-seriens mrs Waterford.

Kanske ska vi ändå vara tacksamma över nazismens kvinnosyn. Flera historiker (som Peter Englund och Antony Beevor) har hävdat att den faktiskt var en av de faktorer som bidrog till att Tyskland förlorade det andra världskriget.

Storbritannien, USA och inte minst Sovjetunionen engagerade (utvecklingen började redan under första världskriget) kvinnorna i rustningsindustrin. Hitler vägrade i det längsta av ideologiska skäl att göra det samma.  I Sovjet upptäckte man att det fanns gott om finmekaniska uppgifter som passade kvinnors händer betydligt bättre än män – med resultat att de ryska stridsvagnarna producerades i snabbare takt än de tyska. Detta var inte oväsentligt vid exempelvis Stalingrad.

 

Nedan följer ett utdrag ur SD:s ”jämställdhetspolitik”. (Ursäkta citationstecknen men jag tycker verkligen det är bisarrt att partiet använder den termen givet det som står under rubriken). Jag har inte tagit med hela programmet – det medges villigt. Det finns för intresserad att läsa i sin helhet på deras hemsida.

Djävulen bor i detaljerna, heter det ju, man måste också läsa det finstilta. Nedan diskuteras några av de detaljer jag fastnar för. Dessa förklarar varför jag har så infernaliskt svårt för det där partiet. Jag för min del ser tydliga paralleller till det jag beskrivit ovan.

Here goes:

Partiet för starka familjer

Vi värnar om familjen – På riktigt!

 

Familjen med sin omhändertagande, kulturförmedlande och fostrande roll är samhällets viktigaste och mest grundläggande gemenskap. Starka och trygga familjer är en nödvändig förutsättning för harmoniska samhällsförhållanden. Politikens uppgift är att stötta familjerna utan att inkräkta på deras handlingsfrihet, men också att skapa starka skyddsnät och rycka ut till barnens stöd i de fall då föräldrarna sviker sitt ansvar eller då familjen av någon orsak faller sönder. Den centrala utgångspunkten för Sverigedemokraternas familjepolitik är att barnens bästa skall beaktas i alla situationer inom familjepolitikens område.

Som liberal måste jag resa invändningar. Det är individen, inte familjen, som är samhällets grundläggande norm eller minsta beståndsdel. Om man inte vill eller kan vara medlem i en familj ska man inte tvingas till det.

Dessutom bör man diskutera SD:s definition av begreppet familj – något som jag strax återkommer till.

Det är Sverigedemokraternas övertygelse att kärnfamiljen är den samlevnadsform som har bäst grundförutsättningar att ge barnen en stabil och trygg uppväxtmiljö. 

Varför det? Har ni belägg för det påståendet? Eller är det bara en åsikt i största allmänhet? Vad grundar ni ert ställningstagande på?

Som tidigare nämnts är det Sverigedemokraternas uppfattning att det existerar medfödda skillnader mellan de flesta män och de flesta kvinnor som går bortom det som kan observeras med blotta ögat. Vi är också av den uppfattningen att de manliga och kvinnliga egenskaperna i många fall kompletterar varandra och av bland annat den orsaken anser vi att alla barn bör ha rätt till både en mor och en far i sitt liv.

Varför ska ett politiskt parti ge sig in i den här typen av grumliga pseudovetenskapliga teorier? HBTQ kanske är minst lika bra som norm som den SD förespråkar. Men också detta ställningstagande från er bär totalitarismens prägel.

Det minst komplicerade, och därmed bästa för de flesta barn, är enligt vår bedömning att få växa upp med sina biologiska föräldrar som moders- och fadersgestalter. Barn som inte växer upp i en kärnfamilj skall ha rätt att umgås med båda sina biologiska föräldrar och i de fall detta inte är möjligt skall barnet i alla fall ha rätt att få information om vilka de biologiska föräldrarna är eller var.

Hur vet ni det? Har ni något stöd i exempelvis behavioristisk forskning? Det kan i själva verket lika gärna vara det mest komplicerade och därmed sämsta för de flesta barn. I många fall är det ni påstår dessutom omöjligt. Men om vi drar det här resonemanget till sin spets borde SD vara extremt positiva till anhöriginvandring.

I de fall ett barn har förlorat båda sina biologiska föräldrar bör barnet ha rätt till både en man och en kvinna som en ersättning för den far och den mor man har förlorat. Detta är orsaken till att vi motsätter oss statligt sanktionerad adoption för såväl ensamstående, som samkönade par och polyamorösa grupper. Undantaget från ovanstående princip är fall som gäller nära släktingar eller personer som barnet redan odlat en nära relation till.

Okej, nu börjar det bli riktigt läskigt. Nu är SD väldigt nära såväl antikens Aten, 1930-talets Berlin och fiktionens Gilead. Ni ser det själva va, SD?

Bortsett från att vi inte anser det vara förenligt med barnens bästa att låta samkönade par och polyamorösa grupper adoptera och inseminera samt att det bör vara upp till de religiösa församlingarna själva att avgöra huruvida vigselakten skall utsträckas till att gälla även andra än två människor av olika kön, så skall personer som tillhör någon av de sexuella minoriteterna ha samma rättigheter och skyldigheter som andra. Trakasserier och förföljelse av någon människa på basis av dennes sexuella läggning är förkastligt och skall bestraffas hårt.

Jaha – så samhället får diskriminera samkönade par och människor som inte tror på tvåsamheten som norm, men enskilda får inte göra det? Så motsägelsefullt. Och, återigen, varför vill SD diskriminera homosexuella? Varför vill ni förvägra vissa grupper i samhället rätten att skaffa barn? Hur vet ni att barnen inte får det bättre inom den livslånga, heterosexuella tvåsamheten? Den fallerar ju i 50% av fallen.

 

Frågorna är många, svaren få.

I den senaste större opinionsundersökning får M, KD och SD tillsammans 46 %. Lockas ytterligare ett parti till denna skara kan de bilda regering. Det är kanske i så fall L som ligger bäst till då det finns gott om liberaler som betecknar sig som höger.

Jag har mött många sådana inom det partiet och kanske kan man se det som att vänsterflygeln inom L besegrades när Birgitta Ohlson förlorade striden om partiledarposten mot Jan Björklund.

Och SD tuffar på som tåget. Det nya är att många kvinnor nu går till SD. Partiet är uppe och nosar på 20%. Det förvånar mig. Det skrämmer mig.

Du som överväger en röst på SD: läs deras partiprogram – studera särskilt jämställdhetspolitiken. Fundera över vad den leder till för samhälle på sikt. Ta aborträtten, exempelvis. SD vill flytta den fria aborträtten till vecka 12. Vilka följder får det?

Studera historiska exempel, exempelvis de som anges ovan.

Titta på TV-serien The Handmaid’s tale. Jag säger inte att det är SD som styr Gilead – men nog innebär varje röst på dem ett litet steg dithän. Det är iallafall vad jag tror.

 

Källor:

Carledge: Sparta

Peter Englunds hemsida

Beevoir: Stalingrad

Wikipedia

DN IPSOS

SD:s hemsida

Foto, Historia, Jämställdhet, Politik, Skola, Spännande människor

(maktens) kläder

av adolphson

Kläder i allmänhet har alltid fascinerat mig och även maktens klädval är intressant. Partiledarnas slipsar diskuteras flitigt. Vad signalerar de? Varför har de valt just den färgen?  Maktens klädval är aldrig slumpmässigt.

Margaret Thatcher uppmärksammandes på 1970- och 80-talen för sin stil som kallades ”power dressing”. Elaka tungor mende att det enda förutom kackerlackor som skulle överleva ett globalt kärnvapenkrig var hennes frisyr. Men detta var också (långt) före #metoo.

File:Margaret Thatcher.png

2015 gick cirka 150 av Thatchers tillhörigheter under klubban på auktionsbyrån Christie’s i London. Bland det som såldes fanns hennes bröllopsklänning, handväskor, skor och klänningar. Enligt Daily Mail drog försäljningen in minst 33 miljoner kronor. En röd väska ansågs särskilt intressant och såldes för 3 miljoner kronor. Man häpnar. Väskan har tydligen synts i klassiska bilder från hennes tid som Storbritanniens ledare vilket trissade upp priset.

Jag minns förövrigt en bild på Mona Sahlin och en väska. Det är ett jättekonstigt foto på landets ledande politiker inför valet 2010. Det blev stor uppståndelse då väskan kostade 6000 kr. Inte bra för en maktens (socialdemokratins) kvinna i Sverige, tydligen. Vad övrigas som förekommer på bilden kläder kostade diskuterades aldrig.

Kläder och accessoarer har alltid varit ett sätt att manifestera makt och status. Speciellt intressant blir klädvalet hos makthavare som en reflektion av respektive tids ideal. Modet har som bekant förändrats genom tiderna och det syns redan vid en jämförelse med Thatcher och faktiskt också med den ovan nämnda bilden på Mona och 2010-gänget. 

En uppgift jag brukar ge eleverna i kulturhistoria går ut på att jämföra maktens kläder i olika tider, exempelvis solkungen Ludvig XIV av Frankrike (1638-1715) med någon aktuell ledare. Som utgångspunkt används “Porträtt av Ludvig XIV i kröningsdräkt” av Rigaud från 1701. Porträttet visar kungen i all sin prakt, han är centralt placerad i målningen och har kroppen i profil. Han möter betraktarens blick med ett neutralt och lite överlägset ansiktsuttryck och hela kompositionen ramas in med rejäla, röda tyger.   Majestätet bär spetsskjorta med manschetter, krage, knäbyxor, strumpbyxor (tights), klackskor och en hermelinmantel. På manteln syns liljan broderad i guld – huset Bourbons släktvapen.   På huvudet bär han en rejäl peruk och ansiktet är pudrat. Han bär dock inte kronan på huvudet (det behöver han inte – han är nämligen tillräckligt majestätisk ändå, viskar, eller ropar, Ludvig till oss från andra sidan duken), den är placerad snett bakom spiran vilka tillsammans med svärdet vid höften är symboler för makt. Manteln är förövrigt uppdragen för att svärdet (och vaderna) tydligt ska framträda.

File:Louis XIV of France.jpg

Detta var Solkungens officiella skrytporträtt, världens mäktigaste härskare, mannen som myntade staten – det är jag. Utstyrseln ska understryka makten och härligheten. Hela målningen genomsyras av barockens svulstighet – allt för att manifestera storhet, rikedom och överflöd. Ludvig är som sagt pudrad. På en del håll är det ännu är status att ha en blek hy för att visa att man är rik och inte behöver arbeta utomhus. De rikas ansikten pudrades under 1600-talet vita för att verka ännu blekare än de var. Och möjligen för att dölja ärr från koppor och syfilis. Stort och svallande hår var modernt och stora peruker användes ofta, i synnerhet om man var skallig, vilket kungen var. En riktig karlakarl hade framträdande muskulösa vader, klackskor (för att vaderna tydligare skulle framträda) samt vida och knäkorta byxor. Korsett bars av både män och kvinnor.

Vissa tyger, färger och material signalerade högre status och det fanns lagar som reglerade vilka färger och material som fick bäras inom respektive stånd. Det var olagligt med hot om stränga straff att klä sig, bete sig eller äta utanför sitt stånd. Också spår av detta återfinns ännu här och där i världen.  Exempel på material som hade hög status var spets, sammet och siden. Importen av dessa lyxvaror utgjorde en väsentlig del i ostindiefararnas vinstrika resor. (Riskkapital i ordets rätta bemärkelse, måhända). Färger som signalerade makt och rikedom var rött, lila, rosa och blått. Anledningen var att det var dyrt att färga tyger i klara färger varför en färgglad utstyrsel signalerade rikedom. I målningen av Ludvig står han alltså omgiven av röda tyger. Ledande statsmän och politiker har idag ofta röd slips. Den röda färgen har som nämnts genom historien varit en färg som signalerat makt och hög status (fortfarande går celebriteter och kungligheter ofta på “röda mattan”) och rött var den dyraste färgen att färga tyger i.

Ludvig har skäl att vilja signalera makt och rikedom. Under 1600-talet höll samhällssystemet (ståndssamhället) på att luckras upp och det blev viktigt för kungen (och adeln) att hävda sin position som enväldig härskare/ledande klass och visa var makten hörde hemma. I alla tider har grupper och individer som fått sin position hotad på olika sätt försökt stärka den genom mer eller mindre desperata åtgärder och kanske är det något av detta Ludvig tänker på när han betraktar oss. Försök inte! Han höjer sig över oss undersåtar, nästan som en gud, här står en monark så mäktig att ingen kan utmana honom.

Sällan har eliten varit så tråkigt och likartat klädd som idag. Kostymer varthän ögat når. Anledningen till att kostymen inledningsvis endast bars av överklassen berodde på att plagget var svårt att massproducera då alla mått var individuella. En kostym gick endast att få tag på hos en skräddare – något som bara eliten hade råd med. Även kvinnor i maktpositioner bär idag kostym, något Thatchers garderob får illustrera. Att tvärt emot Ludvig vara solbränd innebär idag att man har råd och tid att åka på semester.

Både Ludvig och USA:s president Donald Trump använder sina hårsvall på ett medvetet sätt. Ludvig lät tillverka peruker av exklusivt lejonhår för att dölja sin tilltagande skallighet och därmed förknippade ålderdom. Den amerikanske presidenten har mer hår än de flesta i hans ålder och få frisyrer är så omgärdade av rykten som hans. Grått hår och skallighet visar då som nu på låg status eftersom det är ett tecken på åldrande. Även om president Trump (vad jag vet) inte använder peruk så är hans frisyr en snackis. Ungdomlighet är något som i den västerländska kulturen är förknippat med status och möjligen har både Donald och Ludvig valt sina framträdande frisyrer för att visa ungdomlig virilitet.

Ungdom förknippas inte bara på hälsa utan signalerar också en ledare som kan sitta länge på tronen. De flesta presidenter vill sitta två mandatperioder och i Ludvigs fall är det ganska säkert att anta att han eftersträvade längre tid som landets ledare. Ett mäktigt hårsvall utan gråa inslag visar (en ung) person med kapacitet att leda/regera under en längre period. När Ludvig regerade var statens styrelse inget som angick majoriteten av befolkningen, eller gynnade den för den delen, och kanske används porträttet och bostaden Versailles för att distrahera innevånarna. Lite bröd och skådespel, typ. Fast utan bröd funkar det rätt dåligt, vilket Ludvigs sonson Ludvig 88 år senare skulle erfara den hårda vägen. 

Dagens demokratiska ledare lever i stor utsträckning på hur väl de kommunicerar. Kanske klär man sig strikt och relativt färglöst för att inte distrahera folk från vad man faktiskt säger. En maktens kvinna kan i vår tid (möjligen) inte, vilket Mona Sahlin fick erfara, avvika från den (manliga) normen. Vad som ansetts manligt har dock skiftat genom historien.  Under 1600-talet var ett par svällande vader en stark symbol för manlighet och erotik, och Ludvig framhäver sina i porträttet för att visa sig som den sensuelle och manlige härskare han ville framstå som. Ett annat sätt att framhäva manligheten är vapnet vid höften och i manteln av päls (pälsen kommer ju från ett fällt villebråd). Våld har alltid varit ett sätt att visa kraft och manlighet och Ludvig visar att han inte är rädd att bruka det. Att utnyttja de sociala strukturer som finns för att hävda sig är inte något nytt för 2000-talet. Kläder, dess färger och material, ska inte avfärdas endast som en utseendefixering, utan påverkar hur vi ser våra ledare samt vad vi känner för dessa.

Jag skrev nyligen lite skämtsamt om vikten av att inte bära shorts i offentliga miljöer på Facebook. Jag har fått rätt många kommentarer angående det inlägget. Att jag nästan ensam (Linus som kämpat vid min sida, ska sluta) håller traditionen på jobbet om fredagsslips vid liv kommenteras också då och då. Kläder engagerar. Här som där. Vill någon händelsevis analysera min slips?

32953084_10156077673195617_4926107422977687552_n
Foto, Mat och dryck, Resor

Holmiensis – bild 39

av adolphson

Så heter huvudstaden på de lärdes språk.

Det är också, vilket inte nödvändigtvis hänger ihop med att vara lärd, det latinska namnet på Stockholms nation i Uppsala. Och apropå lärd – den romerske historikern Tacitus  nämner oss nordbor i sitt verk Germania  från år 98 som suiones för svenskar och fenni för finländare.

För egen del kan jag inte tänka mig att Tacitus skulle trott sina saligt rödvinsstinna ögon om han kunnat betrakta Kungsträdgårdens blomsterprakt nu i maj.

 

 

Dotter 2 fyllde 10 år, något hon sett fram emot ett drygt halvår, och uppvaktades med pompa, ståt, samt paket från när och fjärran. På önskelistan fanns även en tripp till Stockholm. Huvudstaden är som sagt vacker i maj varför familjen packade sig iväg.

 

 

Mer exakt packade vi oss till Norrmalm. Om jag bodde i Stockholm skulle jag vilja bo där, på Norrmalm. Oklart varför – men jag trivs där. Trivdes gjorde vi förövrigt också på det trevliga hotellet Miss Clara.

Man har ju, till skillnad från Tacitus, hört och sett hur vacker Kungsträdgården är den här årstiden varför jag tänkte att vi tar väl och knallar dit och tar en selfie eller två. Jag var inte ensam om att tänka på det viset som det kom att visa sig.

 

img_0062
Jag matchar färgskalor. (Lägg av, pappa)

 

Barnens morfar kommer från Stockholm. Det är förövrigt han som lärt mig säga Karro om Karolinska universitetssjukhuset vilket fick salig syster sjuksköterska och bror konstapel Södermalm att undra om jag hängt mycket på Plattan den senaste tiden.

Dock lärde morfar barnens mor, när hon var barn, att identifiera alla kyrktorn i Stockholm, en kunskap som hon nu förde vidare till sina egna barn. Lite Strindberg över det, på något sätt.

På Vasamuseet blev det dags för undertecknad att steppa upp. Jag föreslog en guide men Dotter 2, som i mångt och mycket ärvt sin mors sinnelag, slog genast fast att varför ska vi slösa pengar på det när vi har dig?

Att behålla koncentrationen hos Vildvittrorna i över en timme får nog mer tillskrivas det fascinerande museet än undertecknads pedagogiska talanger.

 

 

Hon är allt bra häftig, Vasa. Liksom museet.

Jag säger inget om Skansen eftersom jag är lite kluven till konceptet djurpark. Tur var att jag lämnade folkdräkten hemma eftersom man bara kommer in gratis på Skansen om man bär folkdräkt på midsommarafton. Det var tydligen länge sedan man kom in året runt om man bar dräkt.

Jag meddelade allvarligt den förvånade kassören att det här ska jag minsann berätta för Dalarna. De lär inte bli glada. 

Koooom nu pappa…….

Nästa steg på resan var afternoon tea. Dotter 2 gillar nämligen te ända sedan hon provade det på Harrods i London. Det gör vi vuxna också. Gillar te, alltså.

 

img_0065
Lets blend in, som vi säger i jetset-branschen.

 

 

img_0067
Sen blev det tråkigt och telefonen kom fram snabbare än en löning försvinner på lokal.

 

img_0068
Mellanvåningen klart godast enligt den gamle.

 

Dotter 2 var nöjd med sin resa. Men det är viktigt att lära sig njuta av upplevelser och inte bara konsumera dem. Så blir man nog inte en lycklig människa, är vi överens om barnens mor och jag.

Aristoteles skrev i boken Politiken 

 

Sant är att de största orättfärdigheterna härstammar från dem som hyllar omåttligheten, inte från dem som drivs av nöden

 

Det klart jag inser att vi har det bra, jämförelsevis. Och just i Stockholm blir det extra tydligt eftersom man i gatubilden ständigt ser allehanda trashankar kämpa sig fram. Det är dock viktigt att kunna hantera två känslor i tillvaron samtidigt.

Att hjälpa och att njuta.

Det är sådant vi talar med Vildvittrorna om på resan hem. Det är viktigt att kunna njuta livets sötma samtidigt som man inser hur bra man har det som ges möjligheten. Men man får inte glömma att verklig skönhet kommer inifrån eller vikten av att stå upp för, och hjälpa, dem som har det svårt på olika sätt.

Jag inser den naturliga invändningen mot resonemanget. Det blir lite som när den stormrike romaren Crassus kritiserades för att förespråka enkel livsföring och sympati för de fattiga varvid han svarade:

 

Jag talar om principen – inte om mig själv

 

Jag själv vet inte riktigt vad jag ska svara (eftersom jag har munnen full av snittar och skumpa) – så jag säger att körsbärsblom i Kungsträdgården, kyrktornens klang, folkvimlet, Vasamuseet och Skansen sammantaget kanske inte innebär hysterisk lyxkonsumtion.

Och det är skönt att kunna ge sina barn något av allt det, samtidigt som man bor i kronan av Sveriges landskap.

Ja, det får nog bli mitt svar.

 

Relaterade blogginlägg:

Resan till London

Okategoriserade

the light side of the force

av adolphson

Jag känner mig lite inspirerad av 4:e maj, den internationella Star Wars–dagen.

Det är väl inte helt fel i sak att påstå att vi människor, liksom förövrigt andra däggdjur, till naturen är främlingsfientliga.

Det är iallafall fullt naturligt, nästan som en instinkt för oss, att dela in vår art i kategorierna ”vi” och ”dom”.

”Vi” är människor som du och jag med tydliga beröringspunkter – som ett gemensamt språk, religion (även om det numera inte är alldeles självklart) och sedvänjor i största allmänhet.

Vi som ingår i ”vi” är på olika sätt ansvariga (ofta formulerat i termen samhällskontraktet) för varandra men känner inte samma ansvar för ”dom”.

Detta uttrycks tydligt i debatten här i Sverige just nu – de som inte anses ha asylskäl ska på olika vis få det tillräckligt illa så de till sist lämnar vårt territorium.

”Vi” har historiskt sett alltid varit annorlunda än ”dom”.

(Jag slutar medvetet med ” runt orden nu.)

Vi är inte skyldiga dom någonting. Vi vill helst inte ha dem på vårt territorium och bryr oss inte överdrivet mycket om vad som tilldrar sig på andras.

Så har det i stort sett alltid sett ut. Flera  ursprungsbefolkningar heter på sitt eget språk varianter på ordet ”människor”. Benämningens etnologiska ursprung syftar till att särskilja en grupp från en annan. Att skilja vi från dom.

I motsats till detta måste det sägas att det ända sedan forntiden också existerat tankar som understryker hela världens enhet, principer tänkta att råda överallt under alla tider och som är var och ens ömsesidiga ansvar.

Detta är en idéströmning som betonar vi, att vi är en mänsklighet. Visst används tankegodset också för att tvinga på normer eller diktatoriska system.

Men vi har alltså även the light side of the force: humanismen. Medmänskligheten.

Till sist, efter en historiskt sett relativt kort tid, blir dom nästan alltid vi. Jag funderar: hur ser den processen ut? Vi har hursomhelst en modern term också för det: integration.

Men vad händer alltså egentligen när dom blir vi? De forntida kineserna eller antika romarna kom med (vad de såg som) sin överlägsna kultur med vilken de bibringade de kuvade barbarerna fred, rättvisa och kulturell höjd.

Men en del av barbarerna gillade inte det. Andra ansåg att det romerska medborgarskapet urvattnades när för många fick del av det.

Amerikanerna och kommunisterna har i vår tid också velat sprida sina ideal – inte sällan med våld. Men istället för att sprida dominans och våld kanske vi kunde dela med oss, välkomna dom, de andra, hit?

Alla stora kulturer är egentligen hybrider, blandningar av många sedvänjor, alla är de i grunden någon form av hellenism.

Samhällen, vi, påverkas, blandas och ny kultur uppstår. Historien är full av exempel – inte minst ovan nämnda Rom och USA. Vi kan inte hejda den utecklingen och därför bör vi istället omfamna den.

Att längta tillbaka till svunnen tid är enligt min uppfattning provinsiellt småtänk och i förlängningen dömt att misslyckas. Historien går alltid framåt – aldrig bakåt.

Jag ger mig inte – den nya lagen om ensamkommande är något bra. Visst kunde den konstruerats bättre men den är vad vi har i nuläget. Och centern stödjer den.

Som jag ser det är lagen en del av the light side of the force. Detta lämnar mig dock även med funderingen över vilka som är vår tids barbarer.

Vi eller dom?

——

Källor

Harari: Sapiens

Bistånd, Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Livsåskådning, Resor, Spännande människor

lagrådet vs asyl

av adolphson

Land ska med lag byggas

Vi kan inte lagstifta i efterhand

Centerpartiet är ohederligt

Nu är alliansen död

Ska inte asylprocessen gälla

Lagrådet har dömt ut förslaget

 

 

Se där ett axplock från de (mer rumsrena) kommentarer jag mött och sett det senaste dygnet gällande Centerns ställningstagande angående ensamkommande flyktingbarn. Lyssna här på motiveringen. 

Just Lagrådets syn på sakernas tillstånd har varit ett återkommande tillhygge i flera offentliga debatter den senaste tiden. Men vad gör egentligen det där rådet?

Lagrådet är en myndighet som granskar (viktiga) lagförslag/ändringar innan de når riksdagen för omröstning. I rådet sitter personer som till vardags är domare (eller före detta domare) i några av landets högsta domstolar.

Det man i praktiken gör är att granska hur ett visst lagförslag förhåller sig till grundlagarna, rättsordningen och rättssäkerheten. Rådet granskar också att lagförslaget inte är motsägelsefullt, om den eventuella nya lagen kommer att uppfylla dess syfte samt upplyser om problem som kan uppstå vid tillämpningen av den.

Rådet tar inte, och ska heller inte ta, hänsyn till omständigheter i samhället i övrigt i sin granskning – något som blir extra tydligt i frågan om asyl för ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan.

Att Lagrådet har synpunkter behöver inte innebära lagen är dålig i sig, det kan lika gärna handla om hur den är formulerad. Lagrådet är, såvitt jag förstår, helt enkelt en remissinstans – om än en rätt tung sådan.

Ur filosofisk, eller politisk, synpunkt behöver kritik från Lagrådet inte automatiskt innebära att ett lagförslag är rakt igenom förkastligt. Ideologisk övertygelse är nämligen inte samma sak som en lag. En lag har sin grund i ett statsskick och ett statsskick har sin grund i en ideologi.

När juridiskt kunniga kommenterar ett lagförslag gör man så utifrån ett visst, visserligen mycket viktigt, befintligt regelverk. Men tänk om det är fel på det befintliga regelverket? Tänk om det inte är uppdaterat, att normen regelverket vilar på ändrats? Eller tänk om regelverket inte fungerar i en viss situation?

Det är där politiken kommer in i bilden.

Är det omöjligt att ändra på regelverk? Givetvis inte. Om vi gör det i god demokratisk ordning är det inte nödvändigtvis något dåligt. En grundlag, exempelvis, förändras genom två riksdagsbeslut med mellanliggande val.

Att låta sakkunniga styra helt i ett land innebär ämbetsmannastyre – alltså meritokrati. Det är ett system där (bedömd/uppskattad) begåvning, utbildning och utbildningsresultat i kombination med prestationer är det som styr vem som får uppdrag och positioner.

Meritokrati kan ha sina poänger – men är inte demokrati. Om en ledande politiker eller politiskt parti kommer fram till att man inför folkförsamlingen vill lägga fram ett radikalt förslag för att åstadkomma förändring i en given (exceptionell) situation så är det dess fulla rätt.

Det är nämligen därför det finns olika partier som har sin grund i olika ideologier. När tillräckligt många är överens i en given fråga kommer lagar till. Konsensus. Den eller de som inte håller med får lägga fram motförslag inför folkförsamlingen att besluta om.

Svårare är det väl inte. Lagrådet granskar utifrån befintliga lagar – riksdagen godkänner nya på förslag från regeringen.

 

Annie Lööf är jurist. Hon är också en idéburen politiker. Centerpartiets hållning i migrationsfrågan under henne var en väsentlig anledning att jag engagerade mig politiskt, igen. Regeringens förslag att bevilja allmän amnesti för vissa grupper må ha sina brister – ändå känner jag idag stor tillfredsställelse.

Vad beslutet får för övriga inrikespolitiska effekter återstår att se – men att Alliansen inte fungerar på grund av Centerpartiets ställningstagande kan jag inte se som ett relevant argument.

Att man skulle undvika att göra livet bättre för tusentals människor därför att Stefan Löfven inte ska bli statsminister känns inte heller så viktigt att förhålla sig till.

Och vad gäller asylprocessen – ja, men de är ju här. Mitt ibland oss. Tusentals. Jag träffar dem varje dag.

Istället för att ägna tid åt att jaga människor som är här illegalt, därefter på rättsosäkra grunder testa deras ålder, förvara dem på ovärdiga platser och sedan flyga hem (eller bort) dem måste vi försöka lösa situationen.

Vi har i princip stängt gränsen. Nu kan vi ta hand om dessa människor som faktiskt är här, (jaja, och hitta eventuella extremister, javisst) och börja bygga en fungerande framtid för Sverige.

Jag har försökt diskutera frågan lite allmänt, internt och externt, jag har mejlat partikansliet och faktiskt självaste partiledaren – och fått svar. Jag har naturligtvis inget med beslutsgången att göra – men ändå betyder detta mycket för mig.

Igår var dagen när jag på allvar fick tillbaka tron och energin att arbeta politiskt.

Man kan inte förhålla sig till sin egen värdegrund baserat på vad andra människor eller partier tycker. Det är min fasta övertygelse att väljarnas förtroende (eller trovärdighet i största allmänhet) kommer från hur man individ och organisation förhåller sig till sånt.

Jag ser en skillnad i grundvärderingar blottläggas mellan flera borgerliga partier i den här frågan.

Jodå, jag ser också problem med förslaget. Främst två:

1. Det blir ofrånkomligen orättvist mot vissa grupper att vi gör så här. Min bror stockholmspolisen nämnde exempelvis de marockanska gatubarnen.

2. Kön. Det påverkar befolkningsstrukturen att så många män får stanna.

Båda dessa invändningar går dock att bemästra. Och ibland måste det till någon form av alexanderhugg för att lösa ett problem.

Idag är dagen då jag känner stolthet över Centerpartiet, faktiskt också över regeringen (och det är väl första gången den här mandatperioden), och över mitt land.  Det här beslutet, hur omdiskuterat och illa utformat det än må vara, tror jag är just ett sådant beslut som kallas för norm- eller paradigmskiftesbeslut.

Det innebär att jag om många år, vad jag än gör då, kommer att kunna se tillbaka på åtminstone ett tillfälle då jag till hörde en demokratisk organisation som verkligen stod upp för sin övertygelse, trots snålblåsten.

Och det är viktigare än allt.

Det finns tillfällen när det behövs ledare som går sin egen övertygelses väg, som inte följer en skrikande eller viskande majoritets önskan, ledare med orubblig integritet. I brist på bättre exempel – som Churchill.

Tänk om Churchill fallit till föga och lytt deras råd som förespråkade fredsförhandlingar med Hitler? Nej, han visste vad han ansåg om Hitler och följde ensam sin övertygelse. Till sist följde en hel värld honom.

För att citera en vän som inte är, vad jag vet, Centerpartist:

 

Centerpartiet försvarar genom beslutet en humanitär princip som tidigare varit gemensam för samtliga demokratiska partier på ömse sidor av den traditionella och godtyckliga höger–vänster-avgrunden i svensk politik. Att regeringen yxat till ett utomordentligt dåligt regelverk är olyckligt, men det humanitära perspektivet är viktigare.

 

Jag känner för egen del att borgerligheten i Annie Lööf har en ledare med ännu outnyttjad potential. Och för henne och hennes ideal fick jag efter igår än mer energi att jobba, kämpa, på min blygsamma nivå.

 

yes we can

wie schaffen das

framåt

 

Relaterade blogginlägg:

Ensamkommande flyktingbarn

Ensamkommande flyktingbarn – och mer

Demokrati och samhälle, Historia, Politik, Resor, Sång och musik, Skola

bildningsideal

av adolphson

I det antika Grekland sågs det som en stor brist för den enskilde om vederbörande inte kunde spela ett instrument. Lite av det där, som kanske bättre benämns renässansideal, tar jag med mig in såväl min undervisning som mitt föräldraskap.

Jag uppmuntrar till utövande av både idrott och kultur när jag diskuterar studieteknik med mina elever, mina egna flickor får ägna sig åt musik, sång och drama liksom sport. Familjen reser en del i mån av resurser. Eller rättare, vi prioriterar resandet framför mycket annat.

Det är bra att resa. Det är viktigt att präglas av andra kulturer och människor och inte enbart röra sig inom det kända och invanda. Hade, för att ta ett internationellt exempel, amerikanerna haft bättre koll på Ukraina och innevånarna där hade de inför presidentvalet 2016 i bredare lager känt till att Ryssland gör sånt som landet nu i efterhand anklagas för – och kunnat vidta förebyggande åtgärder.

Ryssland manipulerar, destabiliserar och påverkar information, nyhetsflöden och val. Har du etablerade kontakter (via resor eller för all del nätet) är du bättre rustad för att hantera den typen av påverkan i din dator eller padda.

Resonemanget tar sin utgångspunkt i individen, fortsätter uti samhället, helheten, för att återvända till individen. Ty människan är alltings mått.

 

Hitler hade inte sett mycket av världen innan han blev diktator. Han såg väl inte så mycket av den därefter, heller.

Under kriget besökte han det erövrade Paris 1940 och Ukraina 1942-43, annars reste han vad jag vet inte mycket. Inte utöver de återkommande resorna till Obersalzberg i de bayerska alperna iallafall. Men där tillbringades mycket tid tillsammans med nazigarnityret.

De ledande nazistiska politikerna saknade förövrigt i stort sett högre utbildning. Det fascistiska idealet hyllade nämligen instinkt (ofta uttryckt i termer som ”folkviljan”) – inte bildning. Av de 50 ledande nazistiska politikerna hade enbart 10 examen från universitet. De flesta hade slutat efter ungefär 6 års skolgång.

Hitler föredrog medarbetare med enkel och outbildad bakgrund – han kände sig, enligt sin nära medarbetare Albert Speer, bäst till mods bland dessa. Hitler föredrog även att hans medarbetare hade olika svagheter – så som exempelvis Görings frossande livsföring eller Goebbels handikapp.

Österrikarna har inte i samma utsträckning som Tyskland gjort upp med sitt nazistiska förflutna. Idag sitter Frihetspartiet, FPÖ, ett parti som grundades av gamla nazister, i regeringsställning.

Jag vet inte hur man behandlar Förintelsen i den österrikiska skolan men det har nyligen uppmärksammats att flera ministrar varit, eller är, medlemmar i nationella och/eller högerextrema studentföreningar.

Det är klubbar där man fäktas, som bara öppna för män och där man i vissa fall sjunger sånger med antisemitiskt innehåll. Med lite estetisk skolning skulle kanske österrikarna komma åt just det problemet lite enklare, filosoferar jag.

 

Regeringen lägger fram ett förslag om ett obligatorisk estetiskt ämne i gymnasieskolan. Är det nödvändigt? Jag är kluven.

Å ena sidan är jag enligt ovan förda resonemang övertygad om nyttan med en grundläggande estetisk utbildning som en del av helheten. Jag tror på fullt allvar att grekerna hade rätt – en filosofisk och estetisk grund är på många sätt berikande för samhälle och individ.

Ty människan är ju alltings mått.

Å andra sidan – ska vi verkligen tvinga människor att ägna sig åt estetiska ämnen? Ja, kanske, vi tvingar dem ju att ha idrott.  Det måste väl vara av folkhälsoskäl?

Jag antar att den grundläggande frågan blir: vad är egentligen samhällsnytta? Totalitära regimer har sin definition, den demokratiska värdegrunden likaså. Detta syns också i debatten. Jag märker att många av mina kollegor är rödgröna. Detta påverkar samtalsämnena i lunchrummet.

Kollegorna är ofta arga över att det fria skolvalet överhuvudtaget tillåts, de är indignerade över att vinst kommer från skatt och de ogillar att konkurrerande fria skolformer gör att söktrycket går ner i den sedan länge etablerade, kommunala varianten här i stan.

Det är synd att det blir så polariserat, tycker jag. Jag blir i dessa sammanhang lätt den självlysande fyrklövern, friskoleförespråkaren, borgarsvinet. Men jag tycker ju faktiskt att vi bör ha ett statligt huvudmannaskap för skolan och att vi bör se lite mer till samhällsnyttan när vi diskuterar utbildning. Men det kommer lätt bort i det uppskruvade debattläget.

Men att helt ta bort valmöjligheten enbart för att man inte gillar alternativet känns inte bra. Det skulle slå hårt mot många verksamheter och individer. Och människan är ju alltings mått.

(Vill någon veta mer om de kommunala estetiska utbildningarna i Falun? Fråga gärna undertecknad. Jag är visserligen part i målet – har jobbat här sedan hösten 1998. Tjugo år. Ändå vill jag hävda att de håller fantastisk hög klass och personalen likaså.

Om mina flickor är lika intresserade av musik och sång som idag kommer jag inte tveka att rekommendera dem Falu Gymnasiums Estetiska program.)

 

Känner du till Mordiska Notståndsrörelsen? Det är nazistiska musiker som slår ihjäl folk med noter. Just nu hänger de utanför skolor för att bevisa att de är smartare än en femteklassare. Helt i enlighet med det nazistiska idealet, alltså.

Nej, det gör du inte – för de finns inte. Musiker, sångare, skådespelare och konstnärer är nämligen sällan våldsamma. (Förlåt. Men man får skämta om nästan allt.)

På den seriösa sidan vill jag i all anspråkslöshet anföra att det är ett lagbrott att hänga på skolor utan rektors tillstånd. Men i anslutning till skolan, strax utanför (där man får röka)?

Nja, då gäller väl att man måste söka tillstånd hos polisen. Givet det senaste årets nazistiska demonstrationer så är väl risken påtaglig att de faktiskt får tillstånd. Och då har vi (ännu) ett problem.

Rent allmänt är en samhällstrend att skolor låser sina dörrar, inför kameraövervakning, passerkort och väktare. Vi lever i en tid när utbildning måste skyddas och bevakas. Vi lever i en arg tid, i en tid av fruktan – tycks det mig. Jag tror också det riskerar att bli kontraproduktivt – något jag inte avser utveckla här.

I stället vill jag påstå att mer kultur, estetik, på schemat är bra. I ett mer än lovligt tillstånd av dylanflum tänker jag att istället för att hata, hetsa och kameraövervaka kunde man kanske ta fram gitarren och lira lite.

För tänk om konstnärsakademin i Wien kunnat förmå sig att se åtminstone något begåvat i den unge konstnären Adolf Hitlers ansökningsprov. Perspektiven som öppnar sig är enorma – ty människan är alltings mått.

 

Det är tid för valplattformar, strategier och valslogans och sånt. Centerns är Framåt! Men jag funderar på om inte min personliga slogan ska bli

Borta med vinden

 

Just saying.

 

Källor:

Albert Speers memoarer

 

Relaterade blogginlägg

Musiken

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning

eken i buchenwald

av adolphson

Ibland, när jag blir allt för entusiastisk, för att inte säga energisk, kring kulturens betydelse i samhället och historien, händer det att eleverna frågar vad man ska med kultur till egentligen.

Istället för att halsstarrigt gå igång på kulturens vikt för såväl sinne som själ gillar jag att som svar på frågan berätta om den stora eken i koncentrationslägret Buchenwald.

Lägret ligger (eller säger man låg? Det går ju att besöka det än i dag) i närheten av Tysklands kulturella hjärta, Weimar. Trakten är särskilt knuten till nationalpoeten Goethe som verkade där. Men att vid namngivandet av det nya lägret koppla ihop dess verksamhet med traktens historia var lite väl magstarkt till och med för nazisterna.

Himmler, lika osmakligt utstuderad som nazisterna i allmänhet, döpte lägret till Buchenwald vilket betyder Bokskogen. Vid entrén anslogs ett citat med djupa rötter i den tyska litteraturhistorien – men som just i det här sammanhanget blir oerhört cyniskt:

Åt var och en sitt

Nazisterna gillade makaber dubbeltydighet. Mer känt är de lögnaktiga orden ovanför entrén till Auschwitz (”arbete ska göra er fria”).

Men lägret ligger faktiskt beläget mitt i en lövskog. Många kulturpersonligheter mördades här, upp emot 230 000 offer från hela Europa. Bland offren fanns politiska motståndare, intellektuella, funktionshindrade, judar, homosexuella, polacker, romer, frimurare, katoliker och kriminella.

Men det fanns också de som överlevde. Nobelpristagaren i litteratur Imre Kertez, exempelvis. Jag har läst hans bok Mannen utan öde som inte är självbiografisk men baserad på hans upplevelser under kriget. En på många sätt fantastisk bok.

Särskilt grym var lägervakten Martin Sommer  som kallades ”Buchenwalds bödel”. Hans  utstuderade tortyrmetoder var för mycket till och med för naziregimen. Han dömdes för sin brutalitet (och för korruption) att tjänstgöra på östfronten där han skadades svårt och fick amputera ett ben och en arm. Han satt först tio år som krigsfånge i Sovjet varefter han åter i Tyskland dömdes till livstids fängelse för krigsbrott. Han benådades 1971 och levde fram till sin död 1988 på ett vårdhem.

Bokskogen fick snart ett annat namn: ”Den sjungande skogen” på grund av offrens alla skrik. Det är sådant som får en att tvivla på mänskligheten.

När K. L. Buchenwald byggdes sparades ett träd mitt i lägret: en stor ek. Eken ifråga var speciell och kallades Goethes ek. Legenden visste att berätta att under just denna ek hade den firade nationalpoeten ofta suttit, kanske hade han till och med i grenverkets skugga skissat på några av sina litterära mästerverk. Symboliken i trädet tedde sig dock olika för lägrets bödlar respektive offer. Enligt legenden skulle nämligen det tyska riket bestå så länge eken gjorde så.

(Detta är en rätt spridd mytologisk uppfattning. Det sägs att det brittiska imperiet ska bestå så länge som korparna sitter på Towern – varför man vingklippt dem. Konungarnas träd i Minas Tirith, Sagan om Konungens återkomst, blommar inte förrän en rättmätig konung kommer åter till staden).

För nazisterna var trädet en länk till Tysklands stora kulturella förflutna. Nazisterna var faktiskt kulturintresserade, de producerade förvisso inte någon egen kultur däremot exploaterade de gladeligen redan befintlig. På så vis kan man anse nazismen som antiintellektuell. För fångarna som var uppvuxna i landet representerade eken ett annat, bättre Tyskland men för det stora flertalet stod den bara för det onda i hela den tyska kulturen. De höll sig vid liv genom hoppet att eken skulle gå under och därmed Tyskland.

Deras hopp väcktes efterhand eftersom eken faktiskt såg ut att falna och sakta dö. Inga inga löv kom, längre. Men trädet stod fortfarande. Varje dag spanades ivrigt efter nya dödsrunor i barken. Så kom vändpunkten. 1944 bombade allierat flyg fabriker anslutna till lägret och elden spred sig. Till sist stod flera byggnader i brand och även eken fattade eld. Fångarna bildade i släckningsarbetet en kedja med vattenhinkar.

Inte en enda vattenhink kastades på eken, vilken brann ner. Vittnen har i efterhand beskrivit att i fångarnas ansikten syntes hemliga leenden och triumf. Nu visste de att det fanns hopp, nu visste de att nazismen skulle krossas. De kunde ju själva se trädet brinna upp, de bevittnade hur det symboliska monstret tvingades på knä.

Dö, din fula best, du symbol för det tyska riket

Och Goethe? Ja, Himmler hade ju på sätt och vis förintat även honom. Men nog läses han fortfarande. Och nog älskas fortfarande Wagner. Av eken lär det emellertid endast återstå en stubbe försedd med en minnesplakett. Den vill jag besöka, någon gång.

Jag kan inte avgöra huruvida berättelsen för eleverna är övertygande om kulturens makt och vikt, men den illustrerar iallafall hur jag ser på saken.

Källor:

Rydell, Boktjuvarna (citatet återfinns på sidan 65)

Wikipedia

Foto, Resor

bild 38: onoda vs tanaka

av adolphson

Sedan slutet av 1990-talet har jag återkommande besökt Bydalen i Oviksfjällen. Där åker vi skidor, där vandrar vi och där hade vi vår bröllopsmiddag efter vigseln i Hallens vackert belägna kyrka.

I år var det dags igen. Förvisso en underbar upplevelse att komma dit igen. Men ändå, man kanske borde vidga sina vyer (som om det vore möjligt i fjällsammanhang) lite oftare.

Man kanske borde tänka och göra nytt lite oftare, alltså. Öppna upp för människors synpunkter helt enkelt.  När jag åkte lift ensam vid ett tillfälle kom jag plötsligt att tänka på Hiro Onoda

 

img_4070
Vägsalt är gott.

Hiro Onoda var en japansk underrättelseofficer under andra världskriget. Hans uppdrag mot slutet av kriget var att genom gerillakrigföring försvåra amerikanernas framryckning.

Han förbjöds (vilket annars var det gamla samuraj-idealet) att dö för egen hand och blev lovad att oavsett hur lång tid det skulle ta så tids nog skulle han bli upphämtad av sina egna. Fram till dess skulle han, så länge han hade en enda soldat kvar, fortsätta att leda sin trupp.

 

img_4076

 

Då de amerikanska trupperna 1945 landsteg på den filippinska ön Lubang där Onoda befann sig inledde han enligt order gerillakrigföring. Efter ordern om kapitulation i augusti 1945 försökte bybor på Lubang samt både den amerikanska och filippinska militären övertyga honom om att kriget verkligen var slut.

 

img_4103
Täljsten åt nog inte Onoda

 

Onoda betraktade dock detta som en krigslist för att få honom att avslöja sig. Med samma skepsis betraktade han de återkommande japanska försöken att övertyga honom om att kriget verkligen var över.

Vid ett tillfälle 1959 medverkade hans egen bror och 1972 även hans far i övertalningsförsöken, dock utan resultat. Onoda tänkte inte låta sig luras.

 

img_4079
dromskåran

 

I april 1946, ett år efter krigsslutet i Europa, kapitulerade den sista japanska avdelningen på Lubang. Då bestod Onodas grupp av 3 man plus honom själv. De var de enda kvarvarande japanska soldaterna i kriget – kanske de enda inom axelmakterna överhuvudtaget.

En kapitulerade (eller deserterade som Onoda beskriver det) 1949. En annan dödades 1954 och ytterligare en 1972 av filippinska poliser. Det var ju inte helt laglig verksamhet de bedrev – även om de faktiskt trodde kriget fortfarande pågick.

Därefter fortsatte Onoda gerillakriget ensam fram till 1974, då den japanske studenten Norio Suzuki lyckades få kontakt med honom.

 

img_4081

 

Två veckor därefter återvände Suzuki med en av Onodas tidigare överordnade som läste upp en slutlig order för honom om att ge upp. Dagen efter kapitulerade han formellt.

Onoda överlämnade sitt svärd till den filippinske presidenten som i en storslagen gest genast återlämnade det och benådade honom för allt han gjort under de 29 år han bedrivit gerillakrigföring (vilket antagligen inte kan ha varit så fasansfullt – han framstod nog mer som en kuriositet eller nationalklenod).

 

 

Onoda hade svårt att känna igen det Japan han återvände till. Efter ett år flyttade han till Brasilien för att bli boskapsuppfödare. Han återvände så småningom och drev då bland annat en överlevnadsskola. Den skulle varit intressant att delta i, tänker jag.

Han har skrivit sina memoarer och gick ur tiden 2014.

 

 

Vad kan man lära sig av berättelsen om Hiro Onoda?

Kanske att man inte blint ska lyda order? Nja, den läxan har vi redan lärt oss – inte minst genom andra världskriget.

Kanske att man inte ska leva i det förgångna utan ständigt förnya sig? Annars förnyar sig tillvaron åt dig?

 

 

Kanske att när det väl kommer till alla kritors ursprung, när det verkligen gäller, när skiten träffar fläkten, när det sista tåget gått, så är den enda människa du fullständigt kan lita på dig själv.

Kanske är lärdomen att dra från Hiro Onoda att innan man tvekar på den övertygelsen bör man vara beredd att gå ganska långt.

 

 

Den tidiga grekiska filosofin hade ett teoretiskt problem de kallade de gamles problem. Eller annorlunda uttryckt  – hur kommer det sig att saker förändras samtidigt som de förblir som de är?

Se bara på ett fjäll. Det är evigt, så som det alltid varit, samtidigt som det ständigt förändras, timme för timme.

Well, för en som närmar sig de 50 är de gamles problem tämligen påtagligt just i pisten. Men, skämt åsido, jag har min egen hemmasnickrade lösning på problemet. Bydalen är sig likt. Visst, det har byggts lite nytt här och där, äganden förändras, krögare kommer och krögare går.

(Ett särskilt roligt minne är förövrigt att krögaren under vårt bröllop var tvungen att redan efter dagen före själva festen konstatera att baren måste fyllas på och såg sig tvungen att beställa en hel lastbil med öl för att släcka våra vänners törst).

Lösningen på de gamles problem är, som jag ser det, att det är vi människor som förändras. Det är därför vi måste öppna upp för nya impulser och upplevelser – det blir ändå aldrig som det en gång var.

Och det är väl som det ska med den saken. Eller som det uttrycks i min favoritdikt av Tranströmer:

 

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörket.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

 

Demokrati och samhälle, Historia, Mat och dryck

cholordyne

av adolphson

Det blåser drogliberala vindar i världen. Mest uppmärksammat är frågan om att lrgaisera cannabis, vilket sker i bland annat vissa amerikanska delstater.

Det är en vansklig fråga, det där. Å ena sidan har vi det etiska problemet (om individen inte skadar någon annan än sig själv är det då samhällets problem, (kort sammanfattat i formuleringen är knarkarens lycka sämre än andras eller frågan varför missbrukare sällan åker pulka?) Sedan har vi det samhälleliga problemet med bruk kontra missbruk respektive de sociala och kriminella baksidor droger ofrånkomligen för med sig.

Till sist frågan om medicinetiskt bruk. Är vi villiga att acceptera studier och rapporter som kan påvisa att cannabis har medicinsk effekt? Eller, inte att förglömma, om cannabis medför att en svårt sjuk människa får det lite (eller mycket) bättre den tid hen har kvar. Har rådande norm ändå momentum?

Första världskriget medförde på grund av de nya massförstörelsevapnens förödande effekter nya typer av kirurgi, proteser och sjukvård i största allmänhet. Men en stor del av kriget fördes också i mycket hett klimat. I Mellanöstern, i Afrika och Asien. Skador och sår infekterades, malaria och epidemier medförde feber, diarréer och allsköns elände med resultat att den drabbade kunde bli sjukhusliggande för att aldrig resa sig mer.

Soldaterna gjorde vad de kunde för att hålla sig på benen och kurer på opiumpiller vanligt. En populär medicin var Chlorodyne, en smärtstillande patentmedicin med mintsmak innehållande opium, cannabis, och kloroform. Medicinen som hade många varianter (den fick efterföljare eftersom den var så populär och fullt laglig) uppfanns av en brittisk arméläkare i Indien och var tänkt att lindra kolera och verkade smärtlindrande.

Medicinen var som sagt populär eftersom den fungerade. Eller fungerade och fungerade – huruvida den botade kolera har inte koll på (men har svårt att tänka mig), men patienten mådde såklart bättre. En tid.

Chlorodyne var nämligen också starkt beroendeframkallande. Ibland kunde den till och med leda till döden på grund av överkonsumtion. Det där skulle ju en medveten potentiell konsument i dag ha full koll på och därför avstå från medicinen. Om nu konsumenten inte befann sig i en utsiktslös utmätt situation – då skulle hen kanske tänka annorlunda. För lyckan av att få uppleva en dag utan diarré eller en feberfri dag utanför sängen skulle denne någon nog även idag 102 år senare vara beredd att gå ganska långt.

Tiden hann i kapp Chlorodyne. Småningom ändrades (till mångas sorg) innehållet, man drog ner på opiater och cannabis togs bort helt.

Produkten var ett resultat av det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet som är den hittills  mest drogliberala perioden i historien. Samtiden såg det naturligtvis inte så – jämförelsen är en modern iakttagelse. En populär dryck den här perioden var absint (skåda den gröna fen) som var mycket alkoholstark (det har sagt att det förekom andra droger i den också) vilken förbjöds under kriget på grund av dess skadeverkningar på nervstystemet. Opiumbruket växte och spred sig till Europa under 1800-talet.

Både oipum och malörten (i absinten) är historiska läkemedel. Opiater användes (då som nu) i såväl medicinskt som berusade syften. Och nu står vi där med cannabis.

Jag tänker att man kanske själv måste umgåtts nära någon med svår sjukdom för att inse den fulla innebärden av formuleringen för medicinskt bruk. Det vore hursomhelst intressant att diskutera med någon från vardera sidan i debatten.

För egen del tror jag när detta skrivs att man kan vara för Systembolagets monopol samtidigt som man anser att man åtminstone kan utreda frågan cannabis för medicinskt bruk.

Källor:

Englund, 1916 – Stridens skönhet och sorg

Bistånd, Demokrati och samhälle, Skola, Språk

ensamkommande flyktingbarn – och mer

av adolphson

Jag har fått svar från partikansliet. Det är, från mitt perspektiv sett, inte upplyftande.

Det Centerpartiet sagt när det gäller en allmän amnesti är att man vill se en asylpolitik där det är skyddsskäl som avgör om man får uppehållstillstånd. Amnesti skulle innebära att man bortser från skyddsskälen.

Men det är ju just det som är skälen, tänker jag på min kant. Att man ska bortse från gängse regelverk eftersom situationen är allt annat än normal. Nåväl – en får väl kämpa på, som det heter. Jag hävdar för egen del fortfarande att det är regeringen som äger frågan men jag anser i alla fall att Centerpartiet borde driva den.

Min grundläggande syn på tillvaron gör att jag inte kan förmå mig att se saken på annat vis.

Det finns två elever. Ett brödrapar. Den yngre av dem började när familjen kom till Sverige i de lägre klasserna i grundskolan och fick därmed hjälp med grunderna i språket och andra nödvändigheter. Den äldre gick direkt till högstadiet och missade allt det. De båda bröderna fick därmed helt olika resultat och valmöjligheter.

Båda är begåvade men fick vid viktiga skeden i sin utveckling olika stöd och hjälp.

Den ene har idag toppbetyg på en teoretisk utbildning, den andre kämpar för att klara de teoretiska ämnena på en praktisk utbildning. Förstå mig rätt – jag lägger ingen värdering i praktik eller teori. Jag bara säger att samhälle och individ missar begåvningspotential genom att barn och ungdomar får hjälp och utbildning för sent.

För att uttrycka det enkelt: försök själv svara utförligt och nyanserat på en komplicerad fråga på ett språk du inte förstår. Prova, exempelvis, att åka till Irak, bo där ett par månader, varefter du inom deras skolsystem försöker diskutera den sekulära utvecklingen i Irak under Bath-partiet från 1960-talet och framåt.

Svaret ska vara på irakisk arabiska, eller möjligen nordkurdiska. Nej, hörrni – inför allmän amnesti för de ensamkommande flyktingbarn som finns här.

Det har under mars månad diskuterats hur svåra betygskriterierna är att förstå. Jag tycker debatten är lite märklig. Först, innan jag börjar detta resonemang, vill jag säga att jag verkligen inte är Jan Björklunds största supporter. Jag bytte ju parti delvis på grund av honom. Jag har heller inte full koll på grundskolan – jag har ett gymnasieperspektiv.

Det är inte skolministerns uppgift att formulera vare sig uppgifter eller betygskriterier. Att formulera kriterier gör det statliga verket och uppgifter i skolan formuleras av läraren. Det går inte heller att enbart titta på enstaka kriterier för då blir det verkligen obegripligt. Man måste koppla på en uppgift som bygger på kriteriet.

Låt mig förklara. Nedan följer ett A-kriterium i gymnasiekursen Historia 1b.

Eleven ger komplexa exempel på, och förklarar utförligt och nyanserat, samband mellan skeenden i det förflutna och förhållanden i nutiden samt argumenterar för och emot olika sätt att se på dessa samband.

Säger inte så mycket, eller hur? Svårt verkar det säkert också. Men om läraren formulerar uppgiften så här kanske det blir lite mer begripligt.

Diskutera hur man kan se det första och det andra världskriget som ett enda krig. Använd i ditt svar Versaillesfreden, ekonomisk kris och demokratins fall (Hitlers maktövertagande).

En annan uppgift, återigen för A-nivå men på samma kriterium, skulle kunna handla om att jämföra de militära allianserna inför första världskrigets utbrott med vad som händer inom EU i relationen till Ryssland idag. Eller, om du är lagt åt det hållet, med NATO.

För att eleven ska kunna lösa uppgiften måste läraren tillhandahålla material att studera och ha relevanta lektioner förstås.

Så kommer vi till det där med utförligt och nyanserat. Det är ju en tolkningsfråga, det. Men inte heller det är särskilt svårbegripligt. Eleven måste eleven ha tillräcklig faktagrund/förkunskaper för att kunna föra nyanserade resonemang. En nyans är ett perspektiv, att vara nyanserad innebär att kunna se flera perspektiv utan att själv nödvändigtvis ta ställning (utom när det efterfrågas).

Så här tycker Sverigedemokraterna om ensamkommande flyktingbarn, så här tycker Vänsterpartiet. Två tydliga nyansskillnader i en fråga som kräver faktakunskaper.

Återigen, det kanske är olika inom matematik och i grundskolan. Men förlåt min retoriska fråga: hur svårt kan det vara att förstå betygskriterierna?  Inte behövs det forskarutbildningar för det, inte. Jag tycker hursomhelst det är mycket enklare och bättre nu än före gymnasiereformen.

Frågan är varför föräldrarna ska fundera på betygskriterier överhuvudtaget. Det borde ju vara något mellan elev och lärare. Uppgifter, däremot, måste vara formulerade så att en anhörig kan hjälpa till. Varvid läraren tar vid för att bedöma, stödja och kommentera.

Lätt att bedöma är det ju inte. Det blir en subjektiv bedömning – som med all bedömning. Det händer ofta att högpresterande elever ifrågasätter bedömningen. Det normala brukar vara att jag då läser uppgiften igen och går igenom mina anteckningar. Är jag fortfarande osäker ber jag en eller flera kollegor bedöma (utan att jag säger vad jag själv bedömt).

Sedan börjar pedagogens svåraste uppgift – att förklara och motivera sin egen bedömning så den blir begriplig och accepterad. Det brukar dock lösa sig. De flesta elever är förståndiga individer. Även de ensamkommande flyktingbarnen – jag hoppas de får stanna och visa er det.

Och apropå: skolverket har kommit med två intressanta saker sedan reformen sjösattes.

Det ena är det alldeles nyligen fattade beslutet att rektor bestämmer vilka partier som får komma till en skola. Skönt att slippa ickedemokratiska partier.

Det andra sätter fingret på ett intressant dilemma. En lärare kan bortse från vissa kriterier i ett betyg om språkliga förbistringar föreligger. Tanken är att underlätta för den som inte har tillräckliga språkliga kunskaper. Just med hänsyn taget till situationer med ovan nämnda brödrapar, kanske. Frågan är hur vi lärare gör med illa skrivande, blyga svenska ungdomar? Kan vi tillämpa detta även där?

Är det inte bättre att snickra lite på utbildningsväsendet, istället? Låt alla gå i skolan. Länge och mycket och på sina egna villkor.

Låt de ensamma barnen stanna.