Adolphson

Ett Dockhem

16 februari, 2025av adolphson

Ska han ta med oss på dockteater, nu också?!

Ryktet spred sig bland mina elever. Det naturvetenskapliga programmet brukade, innan ekonomin blev kärv, årligen åka på en kulturresa till Stockholm. Nej kära ni, svarar jag, vi ska se pjäsen Ett Dockhem. Den handlar om Nora, som inte vill leva i en konstruktion, fiktion eller fängelse. Så hon flyttar, lämnar man och barn. Får en kvinna, och mamma, göra så? Ibsens berömda drama handlar om att göra upp med, och bryta sig ur, strukturer och könsroller. Högaktuellt idag, på 1980-talet och år 1879.

Det föds färre barn. Tro tusan det, som världen ser ut. Det föder i sin tur problem, i synnerhet på landsbygden. Orsaken till att nativiteten går ner förklaras övergripande genom krig i närområdet, pandemin, höga bopriser, inflation och räntor vilket sammantaget får unga att tveka inför familjebildning. Men även förändringar i föräldraskapets villkor i allmänhet, något som traditionellt varit en styrka i skandinaviska länder, påverkar. Dessutom: vem vill sätta barn till Donalds och Musks värld? Vilken möjlighetshorisont ser Nora och dagens unga?

Hemma sörjer jag det förlorade dockhemmet. Dotter 1 blänger över middagsbordet. Hon lutar sig fram. Så kommer det. Pappa. Dyker du upp på (Faluns karaokebar) byter jag inte bara krog och stad utan potentiellt också land. Jag ligger även i hårda förhandlingar med Dotter 2. Hon tycks ogilla mina frukostsmoothies. Håhå jaja. Make pappa great again.

Några till synes olika problem som vävs ihop genom ett tidlöst drama. Det första jag kommer att tänka på rör migration. Vi har en välfärdsmodell som bygger på att människor vill bo, jobba och leva i Sverige, Dalarna och Falun. Hur kan SD och de som röstar på dem inte förstå det? De lever i ett dockhem, kanske. Men jag funderar mest över hur gynnsamt ett gott kulturutbud påverkar både nativiteten och viljan att flytta hit. Masa er hem, säger näringslivet i Falun. Nja, säger Nora men Falun är också drömmarnas horisont för människor som aldrig varit här.

Jag ska efter föreställningen be eleverna fundera över huruvida det är samhället som förändrar värderingar eller tvärt om. Hur kom egentligen Nora underfund med att hon skulle leva sitt liv som hon ville? Om det är levnadsomständigheterna som formar samhället måste dessa utformas mänskligt. Make US sane again.

Dotter 1 får ha sin karaokebar ifred. Jag sjunger ändå hellre med MDP. Båda döttrarna har påbörjat sin vandring mot vuxenlivet. Tiden har kommit när pappas ord inte är avgörande. Och det är som det ska. Den andra bestämmer själv om hon vill ha en smoothie eller inte. Det står väl inte på innan de flyttar också. Det känns jobbigt men alternativet, att stanna i dockhemmet, medges inte. En pappa i en karaokebar kan driva på migration, måhända. Flyg, Nora, flyg. Be gone, Donald och Elon.

Pjäsen Ett Dockhem handlar i grunden om en större fråga: har individen rätt att bryta sig fri från sociala normer för att finna sin egen väg? Noras slutreplik “Jag måste försöka att stå på egna ben, och se att få reda i allt” är egentligen svaret på alla funderingar i den här bloggposten. Han är bra, Ibsen.

Inte sörjer jag dockhemmet. Ibland säger jag skämtsamt till döttrarna att om de ska skaffa en partner (det fungerar utmärkt att låta bli) så vore det bra om den ena väljer en hantverkare och den andra en bilmekaniker. Och väljer ni män så ta en bas, säger jag, så kan vi sjunga gluntar. Blängandet över köksbordet ökar i intensitet. Mer seriöst tänker jag att det enda jag för egen del kan göra är att bejaka invandring och inflyttning, främja mina döttrars och elevers frigörelse och fritänkande samt verka för ett fritt och gediget kulturliv – bland annat eftersom jag tror att det gynnar barnafödandet. Framförallt måste jag bidra till att riva dockhuset. Det har nämligen ett glastak.

Dalarna har utmärkta kulturella länsinstitutioner i Dalarnas museum, Musik i Dalarna och Dalateatern. Och på en av dessa scener ska vi se Ett Dockhem, mina elever och jag. Varför? Jo, vi måste ingjuta hopp i varandra i allmänhet men i de unga i synnerhet. Som jag lite lagom dumdrygt brukar säga: det enda man behöver berusa sig av är livet, kärleken och kulturen.

Relaterade blogginlägg:

Inspiration?

Musik:

Should I stay or should I go

Dies irae (vredens stora dag)

Gabriellas sång

Källor:

Dalateatern

Spännande människor

bild 166: Uppsnappat

9 februari, 20259 februari, 2025av adolphson

Jag har varit nedstämd i veckan. Så otroligt påverkad över händelserna i Örebro och hur illa människor ibland behandlas. Det var bättre förr.

Att återkomma är en svår konst.

Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar, som stelnat till män

Samurajen ser obetydlig ut bredvid sin rustning av svarta drakfjäll

Du kan aldrig stiga ner i samma flod två gånger

Man bör inte pissa på nuet

När jag återvände till Falun 1998, till Styrsö efter några år på annan ort, till Aix 2002, till Engelbrektsgatan 2019, numera till Uppsala/V-dala var, och är, det annorlunda. Nuet är alltid något av en kuliss på förflutenhetens scen medan man själv sitter i orkesterdiket.

Det var en gång tre syskon i ett orkesterdike

Karl XII lämnade Sverige 1699 och återvände i december 1715. Då hade mycket blod flutit under broarna. Det var ett utarmat land han återsåg långt ifrån den militära stormakt han en gång lämnade. Och inte var det någon särskilt storstilad återkomst han gjorde. Karl hade i sista stund hals över huvud flytt Stralsund med kulor vinande efter sig. Men det var bara ett bland alla tillfällen han varit nära döden. Guds försyn var alltid med Sveriges envåldshärskare.

Jag undrar vad han tänkte när han vandrade runt i Ystad, Trelleborg och Lund. Kanske mindes han alla människor han mött under sina resor, kanske grunnade han över sin familj som han försakat under långa år av bortavaro. Eller så var det Sverige, landet han ödelagt, som upptog hans inre. Och hur föreställde han sig framtiden och att ätten han tillhörde skulle upphöra med honom? Var stegen över kullerstenarna tunga och dystra eller spänstiga och målmedvetet bestämda? Haltade gjorde han iallafall, så mycket vet vi.

Efter en lång, kall och stormig seglats anlände Karl XII med fartyget Snappupp klockan fyra på luciadagens morgon Sveriges kust. Fartyget ankrade i närheten av Trelleborg och några män rodde honom i land. Det går inte att missa symboliken. I en liten roddbåt återkom den store Carolus Rex som en trashank, han som ridit i spetsen för stora arméer kom nu som en ensam flykting eller likt en blöt råtta som flyr ett sjunkande skepp. Händelsen gav genast, som så mycket annat kring Karl XII, upphov till myter och rykten. Piskade han verkligen i missnöje kaptenen och beordrade han avrättning av en besättningsman? Kungens belackare, såväl samtida som senare, har tävlat i att frossa i och brodera ut händelsen. Det gick många rykten. Det lilla sällskapet vandrade till fots mot Ystad men fick skjuts av en bonde. Det sägs att mannen som tack för sina insatser årligen under sin livstid erhöll mjöl från kronan. Men inget av ovanstående är otroligt för både piska och överdådighet präglade Karl XII. Vi vet inte.

Däremot vet vi att det var en åldrad och sliten man som återvände efter sin långa bortavaro. Trots att han bara var trettiotre år. Tunnhårig (Karl bar aldrig peruk som många andra i hans ställning vid den här tiden) plågades han av en envis hosta och en kraftig hälta. Han var väderbiten, ärrad (han överlevde kopporna som barn), hade en rejäl, böjd näsa och utskjutande underläpp, det högra ögat var något mer öppet vilket gav en stirrande blick. Allt sammantaget fick människor att undra om det verkligen var han, hjältekonungen, som återkommit. Dog månne den verklige kungen redan vid Poltava och detta var en bedragare? Tsaren tog uppgifterna på allvar och skickade en spion för att undersöka saken. Samtidigt var Karl mindre tillbakadragen än förr och kunde exempelvis skämta (låt vara på sitt karaktäristiskt obegripliga sätt). Han var helt enkelt mer självsäker.

Karl är vid tidpunkten ännu i sin krafts dagar och tycks få ny energi av att åter vara i Sverige. Nya planer smids, nog är segern inom räckhåll bara tillfället grips och alla under honom gör sin plikt. Men det är inte samma land han återvänt till, det finns ingen entusiasm för kungen och allt fler övertygas om att för att fred ska råda måste kungen dö. Det är människorna det handlar om. Varje tid har en helt unik sammansättning människor. Senaste gången Karl XII besökte Ystad var det för att hälsa på sin storasyster Hedvig Sofia som just fyllt arton år och var nygift med Fredrik av Holstein-Gottorp. Hon är nu död sedan länge. När Karl nåddes av dödsbudet 1709 vägrade han tro det. Sedan stängde han in sig i sitt tält i dagar och vägrade prata med någon. Att förlora en syster är inte lätt.

Det är så många jag saknar. Samtidigt är jag glad över fått vandra vid deras sida en stund. Det må vara som det är med förfluten tid. Man kan inte bara snegla bakåt för då missar man nuet och snart nog har man inget att återvända till. Kanske var det detta öde som drabbade Karl XII, den stormäktige och nådige herren, Karl, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendels konung, storfurste till Finland, hertig uti Skåne, Estland, Livland, Karelen, Bremen, Verden, Stettin, Pommern, Kassuben och Venden, furste till Rügen, herre över Ingermanland och Wismar och Pfalzgreve vid Rhen, i Bayern samt till Jülich, Kleve och Berg hertig. Greve till Valdens, Spanheim, Mark och Ravensburg och herre till Ravenstein.

Sten Selander lär oss genom dikten spela kula att man kan ångra sina handlingar men det finns också konsekvenser man aldrig kan göra något åt.

Tranströmer uttrycker det så det verkligen känns i dikten Efter någons död:

Det är fortfarande skönt att känna sitt hjärta bulta. Men ofta känns skuggan verkligare än kroppen. Samurajen ser obetydlig ut
bredvid sin rustning av svarta drakfjäll.

Uttrycket om floden tillskrivs Herakleitos (ca 500 f.Kr.). Han hävdade att allt är i ständig förändring – både floden och personen som kliver i den.

Att man inte bör pissa på nuet var det Göran Tunström som sa. Citatet uttrycker vikten av att uppskatta och respektera nuet istället för att försumma eller nedvärdera det.

Men vad vet jag. Jag ber att få återkomma. Med spänstigt steg. Alternativet tycks nämligen tråkigare. Det enda man kan göra är att från orkesterdiket leda musiken samt undvika att pissa på nuet. Det tror jag är gåtans lösning.

Okej, jag erkänner. Jag älskar mitt nu. Jag vet vem jag är, vad jag kommer ifrån och jag ser framtiden an. Det finns skönhet och ljus i allt det mörka. Man får aldrig glömma det. Jag ser alltså fram emot framtiden. Både nästa vecka och bortom.

Relaterade blogginlägg:

Georg Elser

Pfalzloppet

Musik:

Go Down Moses

Bloggens samlade ((underbara))spellista)

Källor:

Västerbro: Tyrannens tid om Sverige under Karl XII

Foto, Livsåskådning, Sång och musik, Skola

bild 129: härlig är jorden

2 februari, 2025av adolphson

Döttrar, undervisning och sång. Kärlek. Passion. Detta är företeelser som räknas. Men det är en annan sak hur man känner. Hur mycket stryk kan man ta och ändå fortsätta framåt? Jorden är bra härlig, ändå. Iallafall livet på den. Känner du inte? Man måste förstå inramningen, sammanhanget, för att förstå känslan. Det gäller för all form av utbildning. Och för kärlek.

Anna Maria Lenngren har skrivit en dikt som jag gillar titeln på mer än själva innehållet (som är en aning daterat). Dikten heter Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon. Nå, jag har en dotter, faktiskt två, och jag är i stort sett allt de har att ty sig till här i livet. Det är inte mycket att hänga i granen, tänker jag lite lagom självömkande ibland.

Jag har i min yrkesroll alltid strävat efter att eleverna ska lära sig att använda fakta, förhålla sig, gå från insamling av adekvat information till att kunna formulera en ståndpunkt. Tänkandet är det viktiga. Jag tänker alltså är jag till. Vad kan man göra för att tänka bättre? Jag försöker främja kritiskt, självständigt tänkande, göra källkritik till något självklart, ingjuta mod att våga se igenom lögner och ifrågasätta övertygelser. Motfrågan blir ofta på vad som än undras: vad tror du själv?

Här finns filmer från årets bästa skridskodag

Det är verkligen underbart att sjunga. Sång är ren och skär kärlek. Körsången har varit närvarande i hela mitt liv. Från början sjöng jag i Kristine kyrkas barnkörer och ungdomskör. Ett tag, under de de känsliga tonåren, retades jag av mina skolkamrater och kallades för Jesus, så jag tog ett uppehåll. Någon Jesus har jag ju aldrig varit. Men under gymnasietiden återvände jag till Mats och Margareta Åbergs trygga famn och ungdomskören hade sin egen uppvaktning när jag tog studenten. En gång under min militärtjänstgöring skulle det hållas ”corum”, alltså gudstjänst, i fält. En gammal tradition, tydligen. Två av grabbarna i plutonen hade gått i musikklass och jag kunde haka på dem hyfsat när vi tre ensamma mitt bland tälten inför hundratalet personer avslutade med psalmen ”härlig är jorden”. Det var tyst efteråt, någon torkade hastigt bort en tår.

Man måste nog förstå inramningen för att förstå känslan. Så himla vackert sjöng vi inte. Rent visserligen, men knappast mer. Men där och då fick sången en känslosam effekt. Soldaterna var långt hemifrån, de var trötta och smutsiga och det var kallt. Och så sjunger några personer hyfsat stämningsfullt en vacker psalm. Det karga befälet, som annars alltid mest gapade, skrek och betedde sig, undslapp sig ett omdöme värdigt en kung, som det kändes: ”Adolphson, du må vara en oduglig soldat men jäklar, det där var fint det!” I Uppsala sjöng jag både här och där men aldrig i en organiserad kör. Åter i Falun provade jag både Falu kvartettsångare och Kammarkören innan jag återvände till Kristine kyrkokör. Ja, och så startade jag ju en egen liten kör också: MDP.

På senare tid har sångarglädjen falnat lite. Jag och Malin delade intresset för körsång. Varje repetition innebär numera en påminnelse om henne. Det är ofta jobbigt att stå i kören utan att se henne i sopranstämman. Ändå sjunger jag vidare. På något sätt gör jag väl det så länge rösten bär. Till exempel på en lokal karaokescen, nyligen. Man måste bjuda på sig själv i alla lägen. Passion, kärlek och allt det där.

Sång. (Endast) slipsen skvallrar om att det var några år sedan

Mina kära döttrar har det tufft. Tonåringens ofta tunga liv blandat med en sorgtyngd ryggsäck ger en jobbig tid. Jag ger råd, nämner för dem att det är jobbigt att drunkna i känslor. Men alternativet, att skjuta undan dem, är värre. Det föder ofta okritiska, rädda individer som lätt blir offer i samhället. Jag lutar huvudet i händerna. Torkar hastigt bort en tår. Hur ska en ensam pappa göra, egentligen. Plötsligt är det mina kära döttrar som agerar rådsherrar. ”Du kan ju alltid skära dig lite, pappa, när det känns tungt.” Humor. I ett allvarligt läge är det i slutändan vad vi alla har att ta till. Jag ler för mig själv. Tänker på fars gamla mantra att jag tar ingen kritik nu, kom igen när de är vuxna.

Jag plockar ibland fram Rocky. Mannen har ett budskap till döttrarna, eleverna och mig själv:

The world ain’t all sunshine and rainbows. It’s a very mean and nasty place, and I don’t care how tough you are… it will beat you to your knees and keep you there if you let it. You, me or nobody is gonna hit as hard as life. But it ain’t about how hard you hit. It’s about how hard you can get hit… and keep moving forward. How much you can take and keep moving forward. That’s how winning is done! If you know what you’re worth, go and get what you’re worth. But you gotta be willing to take the hits, and not pointing fingers… saying you ain’t where you wanna be because of him or her or anybody! Cowards do that, and that ain’t you! You’re better than that! I’m always gonna love you no matter what. No matter what happens. You’re my son and you’re my blood. You’re the best thing in my life. But until you start believing in yourself, you ain’t gonna have a life.

Jag försöker locka fram passionen i både politiken, i undervisningen och i familjen. Jag misslyckas oftare än jag lyckas. Inramningen för händelsen avgör känslan. Förstår man känslan förstår man sammanhanget. Känner man inget förstår man inte.

Jorden är bra härlig ändå. Där finns kärlek att ge. Och att få. Villkorslös till döttrarna, vännerna, Ragna och till den som vill ha den. Passion till utbildning, vänskap och livet som det ter sig. Men det spelar ingen roll. För kärlek är inget man får – det är något man måste vara öppen för. Precis som med utbildning. Men pass på. Plötsligt står det någon där, redo att sjunga en sång. Jag tänker för mig själv att känner man inramningen känner man helheten. Och inramningen är ofta vacker och stämningsfull. Och jag faller pladask i ett vimmel av sång, kärlek och passion.

Döttrar, undervisning och sång. Kärlek. Passion. Det är företeelser som räknas. Men det är en annan sak hur man känner. Jag fortsätter framåt.

När dessa rader ursprungligen skrevs var de sanna. Nuet är också sant. Nu undrar tonåringarna misstänksamt varför jag dricker kaffe med kvinnor (kollegor i politiken) och varför Ragna inte äter middag med oss just i kväll. Härlig är jorden. Vacker är kärleken.

Relaterade blogginlägg:

Mannen i svepeduken

Musik:

Danielsson: Schysst och populär

Armstrong: what a wonderful world

Bowie: life on mars

The real group: härlig är jorden

Källor:

Wikforss: Alternativa fakta om kunskapen och dess fiender

Descartes

Rocky Balboa

Fotnot:

Detta blogginlägg skrevs ursprungligen i november 2022 och är härmed uppdaterat.

Skola

Sista resan

26 januari, 202526 januari, 2025av adolphson

Typiskt naturvetare. Ånä – skärpning magistern!, säger jag till mig själv. Jag ser ut över klassen, tar ett andetag och börjar lektionen. Detta har jag gjort många gånger förr. Ändå är varje lektion unik, varje klass olik, varje kurs bär sin särprägel. Man bör aldrig generalisera, aldrig ta något för givet. Det är anledningen till att jag tar mig själv i upptuktelse.

Vad gör en lärare i historia under dessa dagar när omvärlden tycks skakig och demokratiska värderingar hotade? Just den här lektionen börjar med följande tema. Att kröka rygg eller inte. Och vems rygg som i så fall ska krökas. Hur kan historien hjälpa oss? Om Zuckerberg äger Meta, Musk X, Putin Telegram och Kina TikTok – var ska vi söka friheten?

Jag såg nyligen Filip Hammars dokumentär Sista resan. Den handlar om en son som vill ta sin gamle far på en sista resa till dennes älskade Frankrike. Dokumentären var på många sätt mycket rörande men särskilt träffande var pappans beskrivning av sin livslånga karriär som gymnasielärare. Han beskriver det som ett fantastiskt yrke, om man undviker att prata löner eller kollegor utan fokuserar på eleverna, där man har möjligheten att vara god mot unga människor. Allt görs en sista gång. Vackra saker, som en resa med sin gamla pappa, misstag, som aggression alltid är och mycket annat. Man kan studera historia för att identifiera mönster, möjligheter och för att undvika misstag och därigenom få en behagligare resa framöver.

Det går sällan som tänkt. I synnerhet inte när det kommer till aggression. Tänk om Putin försökt köpa Krim eller Ukraina istället. Och nu vill Trump ha Grönland och Panama. Köpa, säger han, med underliggande hot om våld. Detta av (det som anges som) säkerhetsskäl. Säkerhet för vem, det är frågan. Kamp om strategiska platser för militär aktivitet samt sökande efter resurser handlar det om. Musk hajlade sa de på TikTok, hörde du det magistern?

Weserbüg süd var nazitysklands plan för att ta Danmark 1940. Det hela gick relativt lugnt till, den danska regeringen gav snabbt upp mot löfte om en mild occupation. Och så blev det. Tyskarna förtog sig inte i Danmark även om judar förföljdes. Deras frihet blev relativ. Vilket alternativ hade egentligen Danmark, kan man undra, utöver att kröka rygg. Sverige krökte iallafall så det förslog. Weserbüg Nord som var planen för att ta Norge blev svårare, det tog två månader för världens främsta militär att få kontroll över hela landet. Anledningen till aggressionen var att tyskarna ville säkra leveransen av järnmalm från Sverige och anlägga militära baser på norska västkusten. Planen gick till en början väl. Tyska flottan tog sig in i Oslofjorden men vid ett smalt sund fanns den gamla fästningen Oscarsborg bestyckad med ett ålderstiget batteri kanoner. Detta försvar var ytterst effektivt och lyckades sänka kryssaren Blücher med 2500 soldater ombord. 400-1000 av dessa drunknade. Invasionen försenades, norske kungen hann sätta sig i säkerhet. En gnista av hopp hade tänts som visade att motstånd fanns. En biskop i USA tände i veckan det hoppet hos miljoner människor. Hopp är viktigt. Efter hopplöshet följer ofrihet.

Demokratin tycks på tillbakagång. Alla aggressioner har alltid varit en fråga om resurser. Kalkylen den Starke mannen gör är huruvida kostnaden för insatsen räcker för att ta det han vill ha. Putin och Hitler räknande fel, Trump tycks överväga saken. Det finns förstås tillfällen att kröka rygg. Oftast är det alternativet när allt annat är försent. Gör Trump allvar lär dansken kröka.

Det gäller att engagera sig i tid för engagemang utgör demokratins immunförsvar, ingjuter hopp. Det kommer tillfällen när var och ens rättigheter och möjligheter är hotade. Både för den enskilde och grupper. Det gäller att kunna identifiera mönster som kan leda dit och reagera. Detta kräver förmåga till källkritik, personligt engagemang och vilja att försöka göra sin lilla del av världen till en något bättre plats än idag. Kort sagt: det kräver närvaro.

Det är dumt att hajla, säger jag. Om han nu gjorde det. Man kan iallafall inte trivialisera nazism för den slutar med Auschwitz. Generalisering är aldrig bra. Alla naturvetare vill inte ha betyget A i allt, alla invandrare är inte kriminella och alla Teslaägare är inte nazister.

Att få hjälpa, eller uttryckt med pappa Hammars ord, vara god mot unga människor, är en meningsfull syssla i livet. Demokratiskt engagemang likaså. Min egen pappa var inte lärare men en genuint god människa. En äkta humanist som var nöjd med relativt lite. Jag tänker på vår sista resa tillsammans. Den ägde rum i november 2023 och gick till Lidingö för att begrava hans syster. Det var visserligen inte lika storslaget som en resa till Frankrike men det var ändå en fin tur. Jag förstår Fredrik Hammars känslor i dokumentären. Varför företog han resan? Varför gjorde han dokumentären? Kanske för att både han och hans pappa åter skulle kunna känna lukten av livet, lukten av det verkliga.

Så, ungdomar, quo vadis – vart ska vi gå för att finna frihet? Elsewhere. Som ungdomen alltid gjort. Gå, fly, upptäck. Men ta inte Teslan. Gå. Lägg bort TikTok, ibland. Kröka inte rygg förrän alla alternativ är uttömda. Bli inte likgiltiga. Engagera er. Gå med i ett fackförbund, en kyrka, parti eller bostadsrättsföreningens styrelse. Identifiera mönster. Rösta i val. Ta oss igenom detta.

Tack för idag. Vi ses i morgon, hoppas jag, men inte ens det går att ta för givet. Eleverna droppar av. Några ser glada ut, andra inte. Så typiskt mänskligt. Varje elev förtjänar mitt absolut bästa, varje lektion måste vara om inte briljant så åtminstone givande, minnesvärd och meningsfull. Annars måste jag byta arbete och det vill jag inte.

Relaterade blogginlägg:

Faster Gun

Den sista måltiden

Talet på pappas begravning

Quo vadis

Musik:

Slutet

Bloggens samlade (spellista)

Källor:

Berggren: Landet utanför del 1

Film och TV, Livsåskådning, Personligt

bild 17: wild at heart

19 januari, 20258 november, 2025av adolphson

Ibland sätter man sig rakt på en humla. Med gadd. Hur är det möjligt?

Men VI lever!

En gång drabbades jag av övermäktig sorg. Det berodde på insikten om alla som lämnat. Citatet ovan var ett glatt utrop från Dotter 2 som drog mig upp ur kaninhålet. Hon hade ju alldeles rätt. Vi lever. Här och nu. Varför då detta plötsliga svårmod? Nja, livet kan på ett sätt beskrivas som passagen mellan två liv. Den som är framme lämnar de andra med en lång väg att vandra, det vet jag av erfarenhet. Så dö inte ifrån mig. Låt mig gå före. Låt mig leda vägen.

Detta blogginlägg skrevs ursprungligen 2016 men redigeras nu med anledning av att jag nåtts av nyheten om David Lynchs bortgång. Mannen som gav oss Elefantmannen, Dune, Blue Velvet (åh, Blue Velvet), Wild at heart, Twin Peaks och Mulholland Dive har lämnat oss.

Bilden nedan är tagen av Åsa, syster till en av mina närmsta vänner från förr: Jerra, på det legendariska Café Princess i Falun, gissningsvis 1987. Herregud, vad frän jag var! När jag släpper skämskudden känner jag faktiskt bara värme när jag ser fotot. Jag har det till och med inramat och upphängt på väggen. Inte så lite Dorian Gray över det. På Princess samlades 80-talskidsen för att tjuvröka och hänga. Notera den stora tjockTV-anordningen till höger på bilden. Den visade MTV non stop. Så många timmar av glatt umgänge jag upplevt på detta tidstypiska 80-talscafé. Eller 80-tal och 80-tal, serveringen hade egentligen anor från 1950-talet och lades ner 2011. Ungdomarna av idag gör tydligen andra saker än att hänga på kaféer. Och det kanske är bra för jag är rädd att jag inte levde så sunt under den här perioden.

1987

Jag hade i princip slutat idrotta, rökte (Gauloises, Pall mall ((”where particular people congregate”)) Lucky Strike och Peter Stuyvesant, självfallet) och hatten skulle ständigt rullas. Idag idrottar jag oändligt mycket mer och hatten rullar både mer sällan och långsammare, ändå förmår jag inte besvärja vare sig kilon eller rynkor lika framgångsrikt som dåtidens diet av kaffe och cigaretter.

Idolen på filmduken var Mickey Rourke. Särskilt filmerna (eller egentligen enbart dessa) Rumble Fish med Matt Dillon, Dennis Hopper och ikonen Tom Waits. Den sistnämnde gör inte bara bra musik utan även roller i andra av Coppolas filmer, exempelvis Dracula. Sedan har vi filmen som baserar sig på romanen av Bukowski (där Faye Dunaway gör den kvinnliga huvudrollen): Barfly. Därefter Drakens år, som är något av en modern film noir och variant på den tio år äldre Chinatown. Johnny Handsome är på många sätt en intressant film särskilt med tanke på hur Rourkes liv senare skulle komma att gestalta sig. (Livsvalen att bli boxare och begå skönhetsoperationer påverkade hans utseende). Så till sist Filmernas film Angel Heart där Rourke spelar mot Robert De Niro. Dessa filmer hade, tillsammans med Lynchs produktioner, stor påverkan på mitt unga jag.

1980-talet var generellt sett en bra tid. Aldrig såg jag skymten av ungdomlig nedstämdhet eller tungsinne. Jag minns inte tillvaron på detta sätt enbart för att jag var ung (yngre) och cool (eller hur?). Nej, jag har några stora upplevelser att hänga upp minnet på. Några av dessa återges i bild (nedan). DM-konserten var magisk. Jag besökte Ladan senaste gången LIF spelade SM-final. Jarmo Mäkitalo gjorde 1-0 på straff men DIF vann. David Bowies glasspider-tour var givetvis också magisk.

biljetter

jag fortsätter på temat Dorian Gray. Vem kan ana att det gått nära fyra decennier mellan bilderna ovan och nedan? De flesta, antagligen. Jag fantiserar lite. Vad skulle de ha att säga till varandra, den rökande, imagestinne, stöddige och (till synes) självsäkre kaféhängande ynglingen och den aningen fåfänge, gladlynte, ofta rastlöse, njutningslystne, lätt överviktige och medelålders adjunkten? Ingenting, tror jag. Nej, jag tror inte dessa båda stått ut någon längre tid i varandras sällskap. Man vet vem är, aldrig vem man blir.

01 Fredrik Adolphson

2016

Yta och innehåll är olika saker. Det är inte enbart vad man säger eller hur man ser ut som räknas. Nej, det är ens handlingar som talar. Eller som barnens mor en gång sa när hon såg fotografierna ovan: vad i helvete var det som hände!? Vad jag svarade? Du hände, älskling. Vi skrattade. Nu är hon borta sedan ett halvt decennium, likaså många andra från den tiden. Mamma, pappa, morfar, moster, mina fastrar och farbror och den som faktiskt fortfarande gör mest ont: min lillasyster. Helena. Söstra mi. Jag saknar henne så.

2024

Kanske ska jag se om Blue Velvet. Kanske ska jag se den tillsammans med Ragna. Kanske ska jag inte se om den, för var sak har sin tid. Min bästa tid är nu. Tack för underhållningen, David Lynch.

Jag ser tillbaka på mitt eget liv och ler. Vilken resa det varit. Vilket underbart liv. Och det pågår med oförminskad styrka. Jag älskar varje minut av det. Men jag har samtidigt haft min beskärda del av död i tillvaron. Till döttrarna, till Viktor och Ragna säger jag därför: låt mig gå före. Ta rygg på mig. Jag leder vägen. Lev, minns, älska och skratta. Låt oss göra det tillsammans – men dö för allt i världen inte ifrån mig.

Nu hör jag henne ropa igen, Dotter 2. Men VI lever! Hon har så rätt. Man får inte fastna i den tid som var. Människor lever i minnet. Princess har stängt. Jag trivs bättre här, under min korkek, där jag kan lukta på blommorna.

—————————————————————

Relaterade blogginlägg:

porträttet på V-Dala

—————————————————————

Musik:

Vi kommer aldrig att dö

Blue velvet

When I’m sixty four

The piano has been drinking

cancer, Livsåskådning

Julgran 2.0 (Olbers paradox)

12 januari, 202512 januari, 2025av adolphson

Det finns alltid en gran i skogen och en stjärna på himlen. Varför behövs stjärnor när tillvaron både är mörk och ljus? Å andra sidan: vill man leva i ett konstant halvdunkel, ständigt plaska runt i någon sorts mellanmjölkens Tisken? Leve kontrasterna! Jag älskar ljuset men fruktar inte mörkret. För även om det okända döljer sig där, i mörkret, fallgropar och ibland ondska, återvänder ljuset som bevis på att tillvaron expanderar. Jag känner gravitationen, attraktionen, och rör mig i enlighet med dess riktning.

Grabben vid granen bredvid ser inte skogen för alla träd. Men så skingrar sig molnen och stjärnhimlen blir synlig. Det råder en särskild stämning under skymning i en vinterskog. Tystnaden som tillfälligt bryts av skogens ljud. Det tilltagande dunklet. Det är vackrast när det skymmer.

Olbers paradox innebär iakttagelsen att det finns olika ljusstyrkor i universum, inte ett genomsnittligt ljus vilket det borde göra med tanke på att stjärnorna är lika ljusstarka som solen. Iakttagelsen står i konflikt med tanken på ett statiskt och oändligt universum. En enklare formulering av paradoxen är: varför är det mörkt på natten om universum är oföränderligt och oändligt?

Jag åkte i mörkaste midvintertid tillsammans med Patric och Ulrika, på markägaren Daniels inbjudan, ut i de stora vida skogarna kring Morbygden för att hugga en julgran. Man ska av flera skäl aldrig köpa massproducerade importerade granar om man kan undvika det. Nej, en gran ska huggas för egen hand. Om ett träd faller i skogen och ingen bevittnar det – har det då verkligen fallit?

När jag var barn åkte vi alltid, passande nog, till Grangärde och jagade gran då vänner till familjen äger mark där. Numera blir det alltså Morbygden. Själva gransökandet är både fridfullt och spännande på samma gång, ofta får man ströva ett gott stycke i kamp mot det falnande ljuset innan man finner den perfekta granen. På något sätt känner jag mig under processen uråldrig trots att fenomenet julgran är en förhållandevis ny företeelse i kulturhistorien.

Så plötsligt står den där i alla sin solitära storslagenhet. The chosen one. Granen som under ett par veckors tid ska bo i vårt hem och njuta vår omsorg. Vi kommer att betrakta den som en kär familjemedlem och klä, vattna, tända och släcka den. Men… vänta. Lyser den inte med ett inre ljus? Står det inte som ett skimmer runt den?

Proceduren att klä granen ser säkert både lika och olika ut hos var och en. Barnens minnen av tomtar av kulor står för familjelivets kontinuitet. Åh, kolla, där är den där! Att inte ha en gran ses inte sällan som en sorts social fattigdom, att allt inte är som det ska i hemmet eftersom något väsentligt saknas. Den som väljer en plastgran känner ett tvång att om inte ursäkta så åtminstone förklara sig. Vi är allergiska. Det är så praktiskt.

Personligen föredrar jag mycket pynt men har fått släppa överdådet till förmån för barnens mer sparsmakade uppfattning. Jag lyssnar noga på dem eftersom jul är något känsligt i vår familj. Det var inför julen 2017 barnens mor kom hem från Akademiska sjukhuset med beskedet att det inte gick att operera hennes förbannade cancer. Även om flickorna inte just då förstod att detta i praktiken innebar en dödsdom har deras syn på julen påverkats. Drygt ett år och fyra månader senare lämnade Malin oss för gott. Aldrig har innebörden av begreppet stiff upper lip framstått tydligare för mig än julen 2017. En enda sak har jag sedan dess önskat mig som julklapp: att åter få se mina döttrar skratta barndomens glada och bekymmerslösa skratt.

Årets gran var stolt, stilig och av yppersta kvalitet. Knappt ett barr faller från Morbygdens gran när den nu tjänat ut efter nära tre veckor under vårt tak. Detta att jämföra med dansk importgran som barrar mer än Patric gjorde efter fyllda trettio år. Det tar emot att slänga ut den. När tiden nu kommit avlägsnar jag den försiktigt med all den pompa, ståt, och högtidligt ömsinta respekt den förtjänar. Granen förs efter funnit pyntet sig förlustig till sista vilan via lit de parade. Till sist sjunger jag ritualens sista sång.

Ut, ut, ut

Så skiljs våra vägar. Jag går mot livet och granen mot det cirkulära kretsloppet. Om nu inte vissa antaganden om universum visar sig fullständigt felaktiga är det så det är. Vilken väg som är bäst vet endast gudarna.

Universum expanderar och dessutom sker det accelererande. Ungefär som mitt midjemått under jul. Kanske är det med samma känsla som människan alltid haft inför det okända, när Columbus blickade mot Indien eller dagens människor mot månen, som jag går in i granskogen. De stora frågorna maler. Vad fanns innan och vad kommer efter? Är universum bara en liten del av något ännu större, har jag funnit rätt gran?

Håhåjaja. Tillräckligt stort är universum och tillräckligt bra är granen. Fånga dagen, omfamna natten. Ibland är livet ljust och ibland är det mörkt. Inget mellanläge utan topp och dal, i det senare läget får man orientera sig efter stjärnorna i det förra vara en. Jag har funnit en stjärna, hon lyser så starkt och klart, och jag följer henne som varandes den vise man jag vill vara.

Inte fruktar jag mörkret för jag känner också ljuset. Snart är jag ute ur skogen med en grann gran i följe. Jag ser inte tillbaka för man kan aldrig gå in i samma granskog två gånger. Det känns trösterikt att veta att det alltid finns en gran i skogen och en stjärna på himlen. Gå och se efter.

Relaterade blogginlägg:

1-0-0-1-0

Vill du se en stjärna

Den bästa komplimangen

Musik:

The hanging tree

Surprise

Stilla natt (den bästa psalmen av dem alla)

Källor:

Danielsson: Mörkret vid tidens ände

Film och TV, Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt

Osäkerhetsprincipen

5 januari, 2025av adolphson

Min bergsmanskrona. Är den värd sin vikt i smide, funderar jag. Det var inte tomten som kom med den, inte.

Vrålet skär genom huset. Pappa! Säg åt henne! Hon säger att jag ser ut som en som röstar på Trump! Vad göra? Osäkerhetens rike, ett hav av kval. Som så många gånger förr. Som livet i stort.

Jag har börjat läsa (om) fysik på gamla dar. Jag formligen kastar mig över allt Ulf Danielsson skriver. Jag förstår visserligen ganska lite av det men har roligt ändå.

Werner Heisenberg är känd som den som uppfann osäkerhetsprincipen vilken innebär att det inte går att samtidigt känna till både en partikels position och dess hastighet. Det finns en (rolig, iallafall om man kan lite kvantfysik) historia om när Heisenberg blev stoppad för fortkörning och polisen på amerikanskt filmmaner frågade om han visste hur snabbt det där gick varvid Heisenberg svarade: ”nej konstapeln, men jag vet var jag är!” Heisenberg är också artistnamnet (egentligen heter han Walter White) på huvudpersonen i den briljanta TV-serien Braking bad som handlar om en kemilärare som byter bana och börjar producera droger. Vi har alla våra val att göra.

Är julen god? Mja, jag vet faktiskt inte. Allt överflöd, all stress, alla nedärvda känslor och förväntningar – står det verkligen i proportion till resultatet? Det känns som det färdiga verket och mödan bakom inte riktigt harmoniserar, hur snygga julbilder Instagram än uppvisar. Vad är lärdomen här? Merkantil, att det är penningen som talar? Ät, drick och konsumera? Att alternativet är att åka till Thailand? En må förlåta min svartsyn men jag är mer förtjust i nyårsafton. Jul får ofta människor att känna sig otillräckliga. Apropå slit och släp så hänger min bergsmanskrona numera på hedersplats. För tjugofem år av nit och spänst i kommunen tjänst erhållen. Jag hoppas på ytterligare tjugofem år för visst vore det snyggt med två? Två bergsmanskronor skulle nämligen fylla hålet i min själ, täppa till det där gapet som ständigt följer mig. Två bergsmanskronor, ja då vore jag äntligen tillräcklig. (Jag skojar lite genom att parafrasera Jim Carrey när han blev kallad two time Golden Globe-winner Jim Carrey.)

Det finns de som tycker att jag borde sluta med politik och enbart ägna mig åt att undervisa. På något sätt tycks lärargärningen vara sysslan under min stund på jorden. Så varför blanda min unika grej med annat? (Med annat avses politiskt arbete.) Man ska aldrig låta dem förändra det man är. Nu är det visserligen inte gangster jag håller på att bli, som kemiläraren i Breaking bad, men det där andra förändrar mig. Jag känner det. Politik. Statskonst. Det är ofta negativt, illvilligt, och kräver ett visst kynne. Har jag det? Tveksamt. Borde jag måhända sluta? Nja, politiken utmanar mig, tvingar mig ut på okänt vatten. Plötsligt springer jag på ett citat av Karl XI myntat när han ilsknade till på inbördes kivande tjänstemän: där de oftare låta sådana upptåg och onödiga trätor och självsvåld hos sig förspörjas, skola vi dem all utan nåd alldeles avskaffa.

Än tomten då? Är inte hen god? Möjligen. Choklad är i alla händelser gott. För den som står utanför och ser in kan det emellertid vara svårt att förstå ilandsskämten om lagren i Aladdinasken. Choklad, döpt efter en irakisk saga, som äts under en kristen högtid i det sekulära Sverige, exempelvis hos många SD-sympatisörer. Kan det bli mer underbart (o)begripligt? Viktor och Amanda renoverar ett rum i huset på Styrsö. Vilket innebär att hon renoverar och han badar, blandar drinkar och lagar mat. Gamla lager tapet skrapas fram från det förflutna. Nyare smaker ersätter äldre. Se där en metafor för passerad tid. Är det förresten choklad eller tapeter vi diskuterar?

Fysiken är alltings ursprung. Samtidigt: hur vet vi det, hur mäter vi? Genom osäkerheten kring hastighet och position? Genom valen av hur vi tillbringar vår tid? Genom den perfekta julen noggrant illustrerad på Instagram? Allt jag kan säga är att jag möjligen känner min position men inte vart jag är på väg eller med vilken hastighet. Jag suckar och svarar kombattanterna i huset genom uppmaningen att gå in i var sin ringhörna och i tysthet begrunda påståendet att det är tur att man inte kan se på någon vad hen röstar på. Deras blickar flackar medan min söker sig mot bergsmanskronan så som flugan mot ljuset. Jag studerar den intensivt. En ståtlig sak, denna krona. Eller kanske inte. Det är ju bara ett ting. Nu hänger den där, iallafall.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta —
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» —
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Musik:

Källor:

Danielsson: Mörkret vid tidens ände

Åberg: Karl XI

Rydberg: Tomten

Foto, Livsåskådning, Personligt

bild 165: (Stinas ord om) 2024

29 december, 202429 december, 2024av adolphson

Något av mig är hos dig.

Tack för att du ringde igår, jag har gått runt och varit glad ända in i hjärtat idag för att du fått en varm klang i rösten igen. Hälsa Ragna extra och God Jul till er allihopa! Orden är min kusin Stinas, hon som jag vuxit upp med och som har den fina egenskapen att hon alltid säger vad hon känner.

2024 var året jag blev föräldralös. Jag hade inte närmre reflekterat över det, är man femtio plus är väl inte det något märkligt. Men det gör något med en, något existentiellt, att förlora den föregående generationen. Plötsligt finner jag mig måna extra över Viktors hälsa. Sluta röka, människa. Liknar sånt, som morfar skulle sagt. 2024 är också året jag blev galet förälskad. På samma gång rullar föräldraskapet på i enskilt majestät.

Vad gör dessa 2024-relaterade händelser med mig? To boldly go where no man has gone before som man säger i ingressen till Star Trek.

Låt det bara gå lite tid så löser det sig, brukar jag tänka. Vad det än handlar om. Eller som farmor (enligt pappa) brukade säga: Låt dem bara vinna några val så blir det bra. Det var hennes recept när människor var missnöjda med den förda politiken. Det ligger en del visdom i det yttrandet. Men jag vill inte låta dem vinna några fler val. Vare sig de som styr Falun eller riket.

Den romerske kejsaren Konstantin införde år 321 en reform som innebar att veckan framgent skulle innehålla sju dagar. Två dagar döptes efter månen och solen medan de övriga fem fick namn efter romerska gudar. Konceptet spred sig och översattes till rådande gudar i bland annat Norden. Sålunda föregick måndag (månens dag) och asagudarna Tyr (eller Ti), Oden, Tor, Freja/Frigg den stora lögaredagen, veckans tvättdag, medan solens dag avslutade veckan.

Tänk vad mycket som händer under ett år. Nyårsafton 2023 firades på Getskump. Mina övningskörde under året och tog på imponerande kort tid körkort. Att övningsköra och sätta upp julgransbelysning är bland de mest tålamodsprövande saker jag känner. Oj. Vad i helvete menar du med Oj?! Men ger man det tid löser det sig. Både körkort och belysning på plats. 2024 var alltså året jag mötte verklig kärlek igen. Något av det som är jag finns nu med henne.

Viktors födelsedag firades i Stockholm och lite senare fyllde pappa nittio. Vad bra att vi inte sköt upp släktfesten för bara några veckor senare lämnade han oss för gott. Man ska aldrig, verkligen aldrig, skjuta upp en fest. Något av det som är jag vilar nu med honom.

Jag fick ansvaret att hålla tal på internationella kvinnodagen, besökte Styrsö med gamla vänner i mars, firade påsken på Teneriffa, bevistade länsteateatrarnas vårmöte i Göteborg och Ragna fick besöka Styrsö för första gången. Vi besökte Operan och Stockholm under en ljuvlig vårhelg och vännen Mats firade de femtio med en hejdundrande fest.

Mina tog studenten och Louise lämnade grundskolan och jag fick hålla tal vid båda tillfällena. Olle, pappas mångårige vän, fyllde nittio, midsommar firades på Styrsö, resten av sommaren i Falun och på Styrsö med besök av Stenberg och sedan Ragna. Detta var sommaren då vi lärde känna Vrångö, varifrån många släktingar kommer, eftersom Mina jobbade där, vi urnnedsatte far, vi påbörjade den jobbiga processen att tömma hans lägenhet och, som det kändes, skingra ett liv för vinden. Vänner sågs på Ramsnäs och den tjugosjätte lärarsäsongen började.

Håll mitt hjärta

Jag närvarade på Amandas 40-årsfest där Viktor friade, deltog i Falu-Pride, mötte Ragnas familj i Älgnäs, besökte Styrsö med Joel och Pontus, firade Minas nittonde födelsedag, begick flera fester i november där både MDP och Falu kammarkör jubilerade, besökte V-Dala Nation i Uppsala, vi placerade pappas namn på familjens sten och sålde slutligen hans hem, jag sjöng Cherubinis Requiem, politiken bemästrades, Louise deltog i konserter och jul firades med Malins bröder och nyårsafton kommer uppmärksammas i hemmets underbara tvåsamhet.

Konstantin visste kanske vad han gjorde. Veckor kommer och går. Behöver vi ens räkna? Alla dagar som kommer och går, jag försöker verkligen carpa skiten ur dem. Viktor får själv bestämma över sina rökdon, tack och lov även om det är naturligt att oroa sig.

Låt det gå tid, så löser det sig. Inför 2025 ber jag till Roms gudar, asagudarna och den gudom som för tillfället lyssnar om mod att gå dit ingen före mig gått. Om att inte låta mig falla offer för konformitetens förlamande gissel, om kärlek, passion och bevarad livsglädje. Om att värna de mina.

Bäst av allt är att värmen är tillbaka i min röst. Det tog visserligen fem år, men den är tillbaka. För det har Stina sagt. Och det känns bra, jag vill att min röst ska vara varm. Och till alla människor som står mig nära säger jag: något av dig finns hos mig. Det känns tryggt.

Gott nytt år!

En gentleman, en älskad pappa, tackar för sig

Relaterade blogginlägg:

Goda nätters drömmar

Musik:

Auld long syne

Voi, che sapete che gosa è amor

Källor

Ekero Eriksson: Vikingatidens vagga

Mat och dryck, styrsö

Styrsöbröd

23 december, 2024av adolphson

Till julens läckerheter hör brödet från Styrsö. Hur uppstod den traditionen? Allt har som bekant en bakgrund och det man tror är tradition har också ett ursprung. Frågan är om jag kommer brödets födelse närmare genom denna lilla spaning. Brödet finns hursomhelst i två varianter: vört och vanligt. Ingen jul utan Hackat rött (se länk) och Styrsöbröd.

Mamma bakade alltid Styrsöbröd i god tid innan jul (och påsk), detta bak blev därmed den första förnimmelsen av jul för oss barn. Stora, tjocka bakfiltar som skulle garantera jäsningen släpades fram för att belamra köket. Doften av kardemumma. Och inte fick man smaka en endaste liten bit (jo, kanske en liten, liten, ynka bit) innan julafton. ”Stäng!”, vrålade mor ofta till mig och mina syskon när vi ville in i köket. Hon kostade på med extra temperatur på elementen och tätade alla mer eller mindre inbillade dörrspringor. Jäsningen var helig.

Jag kan inte mer om brödets bakgrund än antagandet att människor som flyttat från norra skärgården (Hönö) tagit med sig brödrecept. Genom mötet mellan fornt och nytt har brödet förändrats över tid och evolutionerats fram till dagens Styrsöbröd. Ju mer socker och smör i brödet desto rikare bygd. Donsö har ett lite grövre bröd baserat på mjölk vilket fått styrsöbor att skämta lite om den påstådda fattigdomen brödet vittnar om medan man på Donsö i samma anda fnyst åt överflödet i Styrsöbrödet. Styrsövarianten bör hursomhelst bakas i stora, jämna brödcirklar men det klarar inte jag så jag brukar skämtsamt säga att jag bakar Styrsös kartbild.

Sålunda bakar jag i december varje år samma bröd som mammas mormor Selma, som i sin tur fick det från sin svärmor, liksom min mormor Astrid, mamma, moster Lena, kusin Stina och släkten på Tången i alla tider gjort. Jag hör, medan mina kakor utstår tonåringarnas sarkasmer, för mitt inre gammelmormor Selma (som jag givetvis aldrig träffat) kritiskt smacka med munnen i köket på Viktorsgården: ”ajajaj, inte en kaka som duger att ge bort!” Var sak har sin tid. Och inget finns att jämföra med på dessa breddgrader jag nu befinner mig på då jag sannolikt den enda norr om Asperö som bakar brödet.

Det är lätt att bli en aning känslosam. Mer koncist är receptet jag använder från Tången. Det var alltså Selma, född Samuelsson 1878 på Styrsö Tången där hon också somnade in 1964, som förde det vidare i vår släkt. Hon lär i sin tur ha fått det från sin svärmor Gustafva Hallenberg. Gustafva föddes 1828 i Bro (var nu det ligger) och flyttade genom giftermål till Styrsö där hon gick ut tiden 1905. Så receptet är åtminstone cirka hundrafemtio år gammalt.

Vem vet om mina döttrar plockar upp seden. Det må vara som det vill med det, det är först i efterhand man inser vad som saknas på julbordet. Är det tillräckligt viktigt lagar man det själv fortsättningsvis. Med sin personliga tuch. En styrsömacka med skinka, hackat rött och en iskall falu brännvin och lika kall pilsner är underbart. Mer behöver man inte. Givetvis fungerar julmust eller, faktiskt, mjölk också.

Traditioner kommer och går, saker förändrar sig. Barnens mor lärde sig baka Styrsöbröd och är nu ett mycket populärt inslag bland jämtländska rötter på julbordet. Min brors exfru bakar det och igår fick Ragna en påse bröd av mig att ta med till sin familj i Västerås. Brödet lär erövra världen men knappast Donsö.

Här följer receptet. Smaklig spis!

Styrsöbröd, Tångenvarianten

3/4 liter mjölk

2 kilo mjöl

3 paket gäst

3 kaffekoppar socker

1/4 kilo margarin

125 gram flott

1 påse krossade kardemummakärnor

1 tesked salt

Häll halva mängden mjöl i bunken tillsammans med salt och socker.
Ljumma mjölken, lägg i smöret och flottet. Smält det och blanda med mjölet.
Smält gästen med socker.
Häll mer av mjölet i degen.
Slå i häst och kardemumma.
Låt degen jäsa i 40 minuter.
Lämna mjöl på bakbordet. Kavla ut till jämna kakor alternativt Styrsös kartbild.
Låt jäsa. Nagga (eller vad det heter).
Sätt in i ungen som har 250 grader 5-6 minuter.

Relaterade blogginlägg:

Hackat rött

Falu brännvin

Källor:

Ja…, det vete tusan. Mamma? Kusin Stina? Moster Lena? Mormor Astrid? Gammelmormor Selma?

Falun/Dalarna, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt

bild 164: VMA

15 december, 202415 december, 2024av adolphson

Varsågod, här serveras allmänheten ett blogginlägg fyllt av indignerade frågor.

Jag inleder med att fråga mig varför Hesa Fredrik är ett larm, ett oljud, medan blåljus ackompanjeras av sirener som ungefär betyder lockade sång (vilken i och för sig leder till fördärv). Detta faktum är förmodligen bara en i raden av alla orättvisor jag fick utstå under en tuff uppväxt i skuggan av en älskad bror. Han, den bortklemade. Han, som fick en byst gjuten över sig.

Larmet som kallas Hesa Fredrik provades för första gången 1931 och även om dess officiella namn är Viktigt meddelande till allmänheten (VMA) fick den snart sitt mer kända namn. Oscar Fredrik Rydqvist, krönikör på Dagens Nyheter, tyckte nämligen att den nya larmsignalen lät lika hes som han själv och uttrycket spred sig sedan snabbt.

I min familj hette larmet Hesa Viktor. Min bror hade nämligen olyckligtvis knottror på stämbanden för att han skrek så mycket. Detta tillstånd fick han operera och det sämsta med det var att den lille keruben på sjukhuset serverades pulvermos till köttbullarna – något han under föräldrarnas djupa deltagande i timmar utgöt sin harm över. Det gullades och krumbuktades, maneger krattades, veckopengar höjdes (för vissa) inför denna hans emotsedda, storslagna, hemkomst efter två dygn (!) på sjukhus. Till och med marsvinets Tuffsens bo skulle städas (av mig, trots allergi) – inför konungens eriksgata lämnades inget åt slumpen.

Sirenerna ljuder över Falun. De tjuter och väsnas. Det är dags att ta ut vaxet ur öronen, lyssna och lyfta perspektivet. Runt omkring i världen dånar larmklockorna och inom mig slår hjärtat öronbedövande medan Viktors dito behöver lite hjälp.

Jag är ingen äkta Falubo. Men det är tydligen Viktor. Insikten, chocken. Jag har visserligen bott här hela mitt liv, han flyttade för tjugo år sedan men nog erkänner staden fortfarande sin flydde son. Man blir aldrig profet i sin egen stad, heter det ju. Ingen av oss är förresten äkta Falubor. Genetiskt sett är vi båda tretton procents finländare och härstammar i övrigt från Västra Götaland och Norrbotten. Mina föräldrars avkomma är således en blandning av norra och södra Skandinavien. Och visst skvallrar min brors höga kindben om finländska gener (elaka tungor vill utmåla honom som stammande från sydöstra Europa vilket renderat i smeknamnet Vlad, men nu vet vi alltså hur det egentligen ligger till) medan jag och Helena har en gensammansättning som är mer fryntligt dansk. Olika falla genblandningens lotter.

Äkta falubo? Vad är det, egentligen? Falun är som ortsnamn känt sedan åtminstone 1400-talet och har två betydelser. Dels är det en bestämd form av ett namn på en å. Fala betyder nämligen den gulbleka och syftar på det vattendrag som rinner mellan Varpan och Tisken som idag heter Faluån. Namnet Falun kan även avse en (platt) plats lämplig för handel i ett övrigt otillgängligt landskap. Etymologin finns också i andra ortsnamn som Falköping (en köping syftar också ursprungligen på en handelsplats varför detta namn blir en sorts tautologi) och Falsterbo. Det finns dessutom flera Falun. Ett ligger i den amerikanska delstaten Kansas och ett annat i den kanadensiska provinsen Alberta. Skulle jag göra som pappas farbror Felix (och många andra norrbottniska släktingar) och utvandra skulle jag nog välja Falun i Kanada. Jag vore väl lika äkta eller oäkta där som här.

Varför ljuder sirenerna? Jag vet inte. I saknad över ortens store son Viktor? Ljuder de kanske enbart i mitt inre? Är det bara jag som hör? Lider jag månne av femtioplussarens existentiella tinnitus? I världens krig ljuder sirenerna för en högst påtaglig fara. I Falun rycker blåljusen ut.

Den polske servitören Vlad och Erik XIV. Det ryktas att de är släkt

Varför heter det sirener, förresten? I antiken beskrivs sirener som fåglar med kvinnorhuvuden vilka genom sin underbara, berusade sång lockade sjömän att hoppa i havet eller styra på grund. Odysseus lyckades undvika sirenernas locktoner genom att hälla smält vax i sina mäns öron och själv bli fastbunden vid skeppets mast. Andra som mötte sirenerna räddades eftersom Orfeus var med dem, vars musik överglänste sirenernas.

Jag längtar efter alternativ till nuet. Det tror jag alla gör, då och då. Bort från 1800-talets Norrland, bort från det sönderbombade Gaza, bort från vardagslivets lyxigt monotona tråkighet. Undrar om det i Falun i Kansas finns en historielärare på high school som pratar alldeles för mycket? Finns det i dess fullmäktige en av majoriteten illa sedd kulturpolitiker eller i kyrkan en medelmåttig körsångare? Skulle jag, som nyinflyttad i Falun i Alberta anses vara en äkta Falubo? Finns släktingar i USA? Ja. Varför visar inte gentestet det?

Hesa Viktor har fått revansch också på oss hans barndoms belackare: han sjunger numera andre tenor i Poliskören. Snart reser man säkert en staty över honom i huvudstaden.

Bättre äkta människa än äkta Falubo. Hellre huggen i granit än gjuten i brons. Jag är så välsignad över att ha sådana människor omkring mig. Om det nu är nån skillnad. Hjärtat slår och slår. Jag tar ut vaxet, tar mig loss från masten och lyssnar på sirenens sång. Jag hoppar i vattnet, simmar bort, flyr, in i kärleken, hoppet och framtiden. Tack för möjligheten.

En fjäril med kvinnohuvud under omskolning som lockar mig överbord

Ibland ljuder larm och sirener så tyst att det knappast hörs. Det kan vara svårt att skilja dem åt eller att tolka signalerna. Svaren på alla indignerade frågor är egentligen inte det viktiga. Det viktiga är förmågan att lyssna, därefter tänka och slutligen (möjligen) agera. Själv är jag sällan hes men fylld av det jag anser vara viktiga meddelanden till allmänheten. Viktor och Ragna leder inte till fördärv men omges icke desto mindre av en lockande sång.

Musik:

Tea for two

Le Cygne

Källor:

Svenskt ortnamnslexikon

Försvarsmakten.se

Wikipedia