Bild 170: Sitting Bull

Va, är jag från Brännö? Eller Turkiet? Eller Amerika? Jag som trodde att Dalarna eller Styrsö var mitt ursprung.

Jag är en främling som är hemma. Fast borta. Två och en halv vecka på Styrsö. I april.

Ursprung, påsken 2025

Jag har via släktforskning fått en uppdaterad rapport angående min genetiska härkomst. Den kompletterar bilden jag redan har: att jag är född i Falun med en pappa från Boden och en mamma från Styrsö. Flickornas mamma föddes i Jämtland och deras morfar i Stockholm. Ragna är från Gästrikland med rötter i Dalarna. Hoppar man tillbaka ytterligare en generation för var och en av oss är den geografiska spridningen total. Så fortsätter det genom myriader av spår in i förflutenhetens dimma.

Jag bad AI skapa en bild av hur jag kunde sett ut om jag varit någon ur Siouxfolket. Det gjorde AI men först efter att läxat upp mig för att ha använt ett daterat, stereotypiskt, nedsättande och för att inte säga rasistiskt sökord. Å andra sidan tror jag AI också gjorde sig skyldig till något av ett övertramp.

Jag som Sioux enligt AI

Ragna säger ibland att jag får för mycket tid att tänka på Styrsö och att det inte alltid är bra. Man måste komma ihåg varats olidliga lätthet också, menar hon.

Alla människor är ut- respektive invandrare och därmed en blandning av ursprung, arv, sociala omständigheter och miljö. Hur svårt kan det egentligen vara att inse att vi är en mänsklighet som bor tillsammans på en planet? Att ingen har mer rätt till en viss plats än någon annan? Att vi inte är mer än några ytterst tillfälliga besökare, här, där, nu och kanske sen. Inte en särskilt svår insikt, måhända. Vi har faktiskt redan tillräcklig kunskap om både oss själva och planeten, det är inte där skon klämmer.

Mina, Louise, Elinora, Lykke och Ragna. Modern family.

DNA ljuger inte men har heller inget med geografisk hemvist att göra. Jag är enligt de indelningar genetiken gör 50.1 procent svensk, 29,9 procent norsk, 16,5 procent finländare, 2,2 procent dansk och 1,3 procent engelsk. Jag är lite förvånad över den blygsamma delen danskt påbrå för jag gillar ju både öl och korv (AI rynkar nu irriterat pannan). Men så här har det inte alltid varit. Det hela är en process. Från början, verkligen från början, var jag 48 procent europeisk jägare och samlare och 28,6 procent av mitt ursprungliga jag anatolisk (den asiatiska delen av Turkiet), 22,4 procent är kaukasisk (bergsområde mellan Svarta havet och Kaspiska havet, där länder som Georgien, Armenien, Azerbajdzjan och delar av Ryssland ligger) och 1 procent östsibirisk jägare och samlare. Det verkar rimligt, jag gillar ju riktig vinter (AI suckar uppgivet).

Slutsats? Människan har alltid vandrat. Vi rör på oss men lämnar också något av oss kvar.

En glödlampa i havet

Läsning, löpning, bad, havets läckerheter, promenader i solnedgången och ett stycke golfbilshaveri får mig att inse hur privilegierad jag är.

Drygt sextusen år f.v.t stretade alltså mitt DNA på i sitt anletes svett som östeuropeisk jordbrukare men under de första århundradena e.v.t hade läget ändrats: då var jag istället drygt 58 procent german, 26,8 procent brittisk kelt och 12,6 procent baltoslavisk och centralsibirisk. Fascinerande nog utgörs 0,2 procent av mitt genetiska jag också av ursprungsbefolkning i Nordamerika. Jag kan vara släkt med Sitting Bull! Hoookahey! Ned med blekansiktet med gula håret i vita huset!

Flickorna flänger in till Göteborg. När jag var liten åkte vi in en gång – till Liseberg. Å andra sidan besökte vi under min uppväxt enbart Styrsö på sommaren. På självaste påskafton åkte de hem med motiveringen att påsk ändå inte är en riktig högtid. Människan har alltid vandrat. Särskilt tonåringar.

I slutet av antiken och tidig medeltid hade jag blivit mer germansk, 86 procent, med inslag av slaviskt och baltiskt DNA. Strax innan Gustav Vasa besteg tronen var jag dessutom 11,6 procent fransman, lite balt, en del kelt, ungrare och, låt vara ytterst lite, mongol. Det är kanske därför jag gillar råbiff och visst har jag alltid älskat att känna vinden i håret från hästryggen (AI stirrar klentroget på mig).

Hej, Fredrik! Det är så trevligt att läsa när du skriver om ön. Jag tar med det till min faster som kände din mamma! Faster har ju inte internet, vetu.

Jag har i dagsläget över 40 000 genetiska släktingar runt om i planetens alla hörn: Europa, Asien, Sydamerika, Nordamerika, Latinamerika och Afrika. Från Färöarna till Azerbajdzjan, Guatemala och Japan, finns de. Och det är ändå bara de som gjort som jag och anmält sitt DNA (AI ser påtagligt självbelåten ut).

En familj där ingen är nära genetiskt släkt.

Ragna trivs bra i Styrsö Sandvik – men så är hon ju från Sandviken också

Vad gör jag med insikten att vi alla är invandrare och tillfälliga besökare? Ja, dels tänker jag att man inte ska, eller ens kan, låsa in vare sig liv, sinne eller själ i en formulering att ett visst område ska mäjkas great. Det är helt enkelt inte möjligt att åstadkomma storhet på det viset. Sedan tänker jag att man alltid bör ge människor en chans oavsett bakgrund för det är att vara öppen för livet som sådant. Klyschor? Tja, det ligger i betraktarens öga.

Vi sitter alltså på kunskapen. Men kunskap är inte liktydigt med vishet. Vi har kunskap om både genetik och klimat men fattar ändå inte alltid beslut som förhindrar vår arts och planets undergång.

Man ångrar aldrig ett bad

Men du förstår ju vad jag menar, AI. Det skulle gå snabbt. Nej. Du har rätt. Det finns inga ursäkter för daterade stereotypiska, nedsättande och rasistiska sökord. Det är ju faktiskt hela tjocka släkten det handlar om. Alltid är det på det viset. Men det var du som gestaltade mig som du gjorde. Efter mycket tjatande om aktualitet – var detta det bästa du kunde åstadkomma?

AI gestaltar mig som sioux 2025

Ursprung. Börge Börgesson föddes 1580 på Brännö och var lots. Han var gift med Anna som föddes 1589. Längre tillbaka har jag inte kommit i släktforskningen, än. När jag senare fortsätter på farmors sida så vet jag redan att jag kommer att finna samiskt påbrå. Att jag är en liten del sioux samt mongol var däremot en nyhet, tänker jag förnöjt i fåtöljen i huset i Halsvik, Styrsö. Snart reser jag hem till Dalarna igen. Eller hem och hem. Dit.

De åkte hem på påskafton. Eller dit.


Musik:

Put your head on my shoulder

Bloggens spellista


Relaterade blogginlägg:

Don före person


Källor:

Jag använder tjänsten MyHeritage för släktforskning


Fotnot

Min gamle vän Björn lanserade följande teori om mitt sioux-dna:

Kan det vara så här att folk av Lenapefolket har fått barn med Siouxfolket? Män i Nya Sverigekolonin som grundades på 1600-talet fick barn med Lenapekvinnor – till fasa hos vissa präster. Barnen kom i regel inte att leva i kolonin utan hos Lenape. Att vara en Lenape räknades på mödernet, alltså en slags materikal kultur.

Judas, Pontius och gänget

Läget var spänt i Jerusalem påsken år 33. Flera uppror hade ägt rum mot den romerska ockupationsmakten och ståthållaren Pontius Pilatus hade hårt slagit ner dessa. Särskilt var Pilatus på sin vakt mot karismatiska kungapretendenter och olika sorts predikanter som kunde uppvigla folket – Johannes Döparen hade nyligen avrättats.

Den romerske ståthållaren i Jerusalem vid tiden för Jesus är, tack vare Bibeln, välkänd. Han var allmänt avskydd och ansedd som en aggressiv tyrann ökänd för att vara mutbar, våldsam, nyckfull, genomföra ändlösa avrättningar samt sin allmänt vildsinta grymhet. Till och med medlemmar ur den kungliga familjen (dynastin Herodes var själva inga duvungar direkt) såg honom som grym utöver det vanliga.

 

Pontius Pilatus

 

Vid påsk var det den populäre Jesus tur att ställas inför skranket. Berättelsen om hur han förråds av Judas (som får betalt för att sälja information om var Jesus befann sig) och grips i Getsemane är välkänd. Efter visst tumult fördes Jesus om natten (för att undvika uppmärksamhet) till templets överstepräst Kajafas. Oturligt nog så sammanföll den romerska ockupationsmaktens och det judiska religiösa ledarskapets intressen att göra sig av med Jesus, bland annat därför att han i sina predikningar utmanat båda grupperna.

Mitt i natten förhördes Jesus av Kajafas. Viktiga frågor ställdes. Hade han verkligen hotat att riva templet och bygga upp det igen på bara tre dagar? Och menade han att han var Messias, frälsaren? Länge vägrade Jesus svara på frågorna men yttrade till sist: Människosonen ska sitta på maktens högra sida och komma på himlens moln. Därmed var saken klar, menade Kajafas och de runt honom. Jesus hade hädat och skulle dömas till döden. Han skickades vidare till Pilatus. Denne ville dock bringa klarhet i hur stort hot Jesus egentligen utgjorde och frågade Du är alltså Judarnas kung? och fick svaret Du själv säger det. Pilatus ordnade därefter en gemensam rättegång mot Jesus, mördaren Barabas, två tjuvar och (möjligen) flera andra upprorsmän. Pilatus erbjöd som en gest av god vilja att frige en av fångarna och folkmassan föredrog Barabas.

Den här delen av berättelsen verkar tveksam eftersom det vanliga var att Rom utan pardon lät avrätta upprorsmän, helst om de liksom Barabas mördat. Jesus dömdes till korsfästelse men Pilatus sköljde (enligt evangelisten Matteus) symboliskt sina händer och menade sig oskyldig till den här mannens blod. En förklaring till detta kan vara att Pilatus var rädd att någon av alla profeter eller kunga-wannabees som ständigt dök upp faktiskt skulle vinna folkligt stöd och bli till ett verkligt hot. Jesus var som sagt populär. Bibeln antyder att Pilatus på något sätt skulle känt på sig Jesus gudomliga ursprung och uppsåt men givet Pilatus omvittnade karaktär i övrigt förefaller detta osannolikt.

Den kristna historien har ofta pekat ut det judiska prästerskapet som skyldiga till Jesus öde men dessa kunde själva utfästa dödsdomar om de så önskade, utan att dra in romarna. Det finns därmed anledning att tvivla på den etablerade bilden och istället anta att processen mot Jesus var en rent romersk operation. Även påföljden, korsfästelse (nedan), talar för det. Först piskades Jesus med en läderpiska som var försedd med spetsar av ben eller metall – en metod som ofta ledde till döden. Sedan leddes han och hans medfångar iväg, svårt blödande efter piskningen, med en skylt med texten Judarnas Konung. Detta skedde antagligen fredagen tredje april år 33. Jesus bar som brukligt korset själv (men fick hjälp en bit på vägen av en viss Simon från Kyrene) till avrättningsplatsen Golgata (Golgata betyder skalle på arameiska) en plats som låg belägen strax utanför staden.

 

Jesus får hjälp med korset

 

 

Väl framme erbjöds Jesus vin med myrra för att bli lugn strax innan korsfästelsen men avböjde detta. Han spikades fast på korset som restes upp mot en påle. Man fäste skylten ovanför huvudet på honom. Korsfästelse var ett vanligt förekommande romerskt straff (och metoden var gammal och välkänd redan på Jesus tid) tänkt att förnedra och avskräcka. Straffet innebar en plågsam död där dödsorsaken lika gärna kunde vara värmeslag, hunger, törst, chock eller kvävning. Arkeologiska fynd i utgrävda gravar visar att man, för att offret inte skulle förblöda, spikade fast vederbörande genom underarmarna (inte genom handflatorna) och i fotlederna. En korsfästes naken: männen framvända och kvinnor bakvända. Det gick att styra hur långsamt en dömd skulle avlida. Genom en liten hylla placerad under skinkorna och fötterna kunde man överleva i flera dagar. Tre, exempelvis. Skulle offret istället dö fort krossade man benen så offret kvävdes snabbt.

Bödlarna (i det här fallet romerska legosoldater från Syrien och Grekland) kunde alltså förlänga eller förkorta pinan men i fallet Jesus ville Pilatus inledningsvis visa hur det gick om man trotsade Rom. Tiden gick och Jesus fiender kom till Golgata för att håna och skratta åt honom. Hans närmaste, Maria från Magdala, hans mamma och den lärjunge Jesus älskade mest (som har antagits varit hans bror Jakob), kom också. På kvällen sa Jesus att han var törstig och man blötte en svamp med surt vin och sträckte upp på en isotopstjälk. Efter ett tag tycks Jesus förtvivla och ropar: min Gud min Gud varför har du övergivit mig. Ytterligare en stund senare säger han till Jakob: Där är din mor och bad honom ta hand om henne. Om det rör sig om Jakob och denne är hans biologiske bror så känns yttrandet logiskt. Plötsligt utbrister han: det är fullbordat och förlorar medvetandet.

Pilatus är vid det här laget stressad. Det är stora folkmassor i rörelse i Jerusalem (det är ju snart påsk och sabbat) och flera upprorsförsök har som sagt redan kvästs. Han vill nu snabba på avrättningen. Soldaterna får order om att  krossa benen på de andra men Jesus verkade redan död så de sticker honom i sidan med spjut. Kanske var detta den faktiska dödsorsaken. De anhöriga och anhängare till Jesus fick tillstånd att snabbt begrava honom i en grotta så som seden var. Kroppen parfymerades och lades i en svepning. Idag ligger Den Heliga Gravens Kyrka på platsen och sannolikt på den korrekta platsen då lärjungar snabbt började samlas och högtidlighålla den.

Hur gick det för de andra i dramat? Om Judas finns det två berättelser. Antingen köpte han en gård för de trettio silverpenningar han fick för att han förrådde Jesus men dog plötsligt när han oturligt sprack upp och inälvorna rann ut på åkern. Enligt en annan tradition hängde han sig strax efter korsfästelsen djupt ångerfull. Lärjungarna började snart samlas och sprida budskapet och berättelserna om Jesus. De valde Jesus bror Jakob till ledare. De kallades Nasareer och blev en snabbt växade judisk sekt.

Pilatus fortsatte sina nidingsdåd i kejsar Tiberius namn. En tid senare gav han sig på en ny judisk sektpredikant som utgjorde ett hot. Pilatus anföll sekten med kavalleri och åstadkom massaker. Detta var en gång för mycket och han höll nu på att driva hela Jerusalem till öppen revolt. Pilatus chef, guvernören för hela Syrien, Lucius Vitellus, avskedade honom (till innevånarna i Jerusalems stora glädje) för att återupprätta ordningen. Enligt vissa källor skickades han hem till Rom för att ställas inför rätta. Han avrättades eller begick självmord år 39. Även översteprästen Kajafas fick sparken.

Hela berättelsen baseras i stort sett på evangelierna, helst Markus och Lukas. Det är i stort sett inget gudomligt eller övernaturligt i stora delar av berättelsen. Man kan läsa i evangelierna om hur det gick till när Jesus återuppstod från döden men det går naturligtvis inte att vetenskapligt bevisa den delen. Tror man inte på återuppståndelsen kan en alternativ förklaring vara att Jesus kropp flyttades, antagligen med såväl Pilatus som Kajafas goda minne, till en grav i avskildhet av de anhöriga. För alla sörjer vi en anhörig oavsett hur relationen sett ut och de flesta vill sörja ifred.

Källor:

Allt går som sagt att läsa i evangelierna Markus och Lukas. En av få icke bibliska källor som finns att tillgå är den samtida judiske historikern Josefus.

En mer realistisk skildring av passionshistorien (passion kommer av latinets patio = att lida) är filmen Passion of the Christ där skådespelaren James Caviezel bildtroget skildrar Jesus.

Musik:

Någon av passionerna, kanske?

Bloggens samlade (spellista)

Relaterade blogginlägg:

Gudskomplex

Jesus brorsa

Jesus i filmen Passion of the Christ

Sommarslätt

Varför? Hur?

Styrsö. Våren är i antågande. Gillar jag våren? De oersättliga dör ju alltid då. Det är i dagarna ett år sedan pappa, tio sedan Helena och sex sedan Malin hoppade över respektive gärdesgård. Snart är det trettio år sedan mor lämnade. Tre av dem vilar i graven här på ön. Det vill jag nog göra själv när den dagen kommer. Men där är vi inte än. Icke desto mindre: tiden går och saker förändras. Jag lånar Åsas fina ord om hennes Gingen.

Fem år har gått
anar något nytt,
minns utan att sakna så det svider.
Värmen och glädjen över det vi hade och delade överväger. I alla fall för det mesta.

Känslor. Lycka. Förnuft. Vetande. Varje iPhone innehåller mer kunskap än biblioteket i Alexandria. Men är vi lyckligare än antikens människor?

Man har sett så mycket. Verkligheten har tärt så mycket på en, men här är sommaren till sist:

En stor flygplats – trafikledaren tar ner lass efter lass med frusna människor från rymden.

Gräset och blommorna – här landar vi. Gräset har en grön chef. Jag anmäler mig.

Dikten ovan heter Sommarslätt och är skriven av Tranströmer. Det är poeten som tillsammans med löpningen återkommande ryckt upp mig ur sorgens förlamning.

Livet är gott och våren är här igen. Jag oroar mig inte nämnvärt över saker, har aldrig, som många andra, drabbats av ångest och känner mig generellt sett hyfsat munter. Men vi är alla olika. Författaren och psykiatrikern Viktor Frankl överlevde fyra koncentrationsläger under andra världskriget och på frågan hur han klarade det svarade han genom att citera Nietzsche: den som har ett varför att leva för uthärdar nästan varje hur.

Jag är just nu ensam. Lite senare kommer de andra. I Halsvik ligger det lilla huset med det stora innehållet. Innanför väggarna finns ekon av generationers värme och glädje som ständigt möter nya tider och känslor. Allt i en förunderlig kombination som tinar frusna hjärtan och skapar nya relationer. Det är krafter i rörelse här i huset. Som i alla hus.

Vi hade emellanåt existentiella samtal, pappa och jag. Om att han ville vila i släktgraven här på Styrsö när den tiden kom, om spöken och om de som gått före. Innan han långsamt gick in i åldrandets dimma kunde dessa samtal, inte sällan över en måltid och ett glas vin, vara mycket stimulerande. Pappa var ofta munter. Han hade funnit sitt varför i livet redan för länge sedan och hans hur manifesterades genom idrott och poesi. Det huret har jag snappat upp. Det är väl äpplet, trädet och allt det där hoppas och tror jag. Men spöken – nej, sådant tror han inte på, far.

Samtal med pappa

Visst har jag sett mycket trots att jag inte är lastgammal. Men något spöke har jag aldrig sett. På något sätt måste man tåla livet som det ter sig och att göra det genom munterhet är ett bra hur. Tids nog får man på det ena eller andra sättet släppa taget och bli en vattendroppe som faller i havet*. Alternativt ett snällt spöke.

Varför. Jag jagar inte lyckan. Den är inte en stapelvara av förnöjsamma upplevelser. Lycka kan kanske beskrivas genom hur nöjda vi är med vårt livs riktning i det stora hela. Lycka är det man får när man jämför sina upplevelser med de förväntningar man har och förhoppningsvis är nöjd med resultatet. Lycka är ett sammanhang där vi förstår vad som är viktigt och handlar därefter. Lycka är en sommarslätt, ett bad efter springrunda på Styrsö, att alldeles lätt kyssa någon man känner att man vill vara med i den trygga förvissningen att också hen vill vara med dig. Dessutom är lycka att undervisa. Lycka är att ha ett varför.

Halsvik midsommarafton 2024

Jag tycker mycket om dikten Sommarslätt. Den fångar känslan jag får när jag anländer till Styrsö. Att lämna färjan bakom sig och ta sig över ön. Att närma sig huset och till sist sätta nyckeln i låset. Sett i det sammanhanget är min slutsats att vi vare sig är lyckligare eller olyckligare än antikens människor. Men det var heller inte bättre förr. Kunskap är inte liktydigt med lycka. Men en förnuftig inställning till lycka kan leda till den.

Det finns mycket kärlek och glädje i mitt liv. Jag ser mina döttrar växa upp till självständighet. Jag ser solen glittra i västerhavet. Jag känner vattnet rinna av mig efter ett kallt bad. Jag älskar och är älskad. Med kärlek kommer höga höjder och djupa dalar. Även om de oersättliga alltid dör på våren så är våren vacker. Och efter våren kommer sommaren. Sagt med Tranströmers ord: jag anmäler mig.

Varför


* Buddisterna beskriver ibland livet som en vattendroppes färd från när den först genom födseln stiger ur havet och sedan i döden genom regnet faller ner i det stora medvetandet från vilket den en gång kom.


Musik:

Jamtlandstaus

Av längtan till dig

Så skimrande var aldrig havet


Relaterade blogginlägg

Ragnarök

Bältdjurslampan


Länkar:

TED: The journey through loss and grief


Källor:

Hansen: Depphjärnan

bild 169: Amygdala

Det förflutna plågar mig.

Det var en gång en balkong.

Amygdala är en del av hjärnan för känslor, särskilt rädsla och aggression, samt för att bearbeta och lagra (emotionella) minnen. Amygdala hjälper hjärnan att identifiera hot och aktivera kroppens stressrespons, vilket genom årtusenden varit viktigt för vår överlevnad. Som instinkten att akta sig för farliga djur, höga höjder och sånt.

Det finns en trygghet hos hustrur som inte ens de mest perfekta nymfer kan ge säger Odysseus till Kalypso som svar på frågan varför han, som har det så bra här och nu, längtar hem till Penelope.

Lyx är en nödvändighet som börjar där nödvändigheten slutar är ett citat från Coco Chanel. Det är tänkvärt sagt. Hon tänkte nog mest på kläder, prylar och parfym i sammanhanget.

Ragatalla är mitt och Viktors smeknamn på Ragna. Det låter kanske lite märkligt för Ragatalla (han hette egentligen Tage) var nämligen sonen till en viss Oscar Sundkvist, Bodens ende (kände) nazist under 1930- och 40-talen. Dessutom, smärtar det mig att medge, var han släkt med far. Han har återkommande berättat om Oscar och varje gång var det förenat med obehag för honom. Ändå gjorde han det – inte sällan på Viktors enträgna begäran.

Viktors enträgna begäran

Bild 169 damp ner via cyberrymden från en gammal vän som påminnelse om en frukost i Uppsala. Nu är det inte vilken frukost som helst bilden föreställer utan en som intogs under stor munterhet på en balkong Valborg 1993. Vi hade mycket kul på den tiden, Matte, Volbas, Mike, jag (och alla de andra som inte är med på bilden).

Bild 169: Det var en gång en balkong

Min lasagne är berömd. Mycket välsmakande faktiskt. Malin älskade den. Men eftersom flickorna inte gillar lasagne har den inte serverats på mycket länge. Men nu var det dags. Sålunda deklarerade jag i god tid att lasagne skulle serveras och om det inte faller på läckergommens läpp får man vara så god att fixa sin egen mat. Istället bjöd jag någon som vet att uppskatta god mat på min underbara lasagne: Ragatalla. Ack, njutningen! Och visst var den lika god som minnet av den gjorde gällande. Tricket för framgång är en mycket välsmakande köttfärssås (hemligt recept) och rikligt med Béchamelsås. Det finns inget mer vedervärdigt än en torr lasagne.

Inte torr

Odysseus var sällan torr. Jag tror han uttrycker sig genom metaforer – ”hustrur” innebär inte nödvändigtvis gifta kvinnor utan står för den stabila eftersträvansvärda kärleken. Den som håller över tid. Jag tror således inte att man behöver vara gift för att uppleva den trygghet Odysseus saknar utan ser det som ett uttryck för det många söker.

Goda minnen har i det lite större perspektivet hjälpt mig att inte bara klara livet som det ter sig utan även att njuta av det. Lasagnens och frukostens hemlighet ligger nämligen ofta i sällskapet. Att Ragna kallas Ragatalla är, hur märkligt det än kan låta, ett uttryck för tillgivenhet, kärlek och inkluderande. She is the one.

Lyx

Jag håller inte med Chanel. Lyx utgörs inte enbart av konsumtion utan mer av goda relationer, då, nu och sen. Sådana är en lyx men också en nödvändighet.

Det är inte det förflutna i allmänhet som plågar mig, utan mer de senaste sex åren. Har jag verkligen i egenskap av ensam förälder gjort allt jag kunnat för flickorna? Nå, det får de själva uttala sig om. När jag frågade Dotter 2 om saken så svarade hon att det har varit bra. Annars hade ju Soc kommit och det har de ju inte, menade hon. Också ett synsätt.

Amygdala låter som något hämtat från Astrid Lindgrens sagovärld. Som något fint. Jag tror hursomhelst min fungerar som den ska. I tid av fara eller oro går jag helt enkelt ut på minnenas balkong och äter frukost.



Relaterade blogginlägg:

Täckminnen


Musik:

The Flower Duett


Källor:

Hansen: Depphjärnan: varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?

Johnson: Strändernas svall

Neros hov

Jag tror det var Jefferson som hävdade att han gillade framtidens förhoppningsfulla drömmar mer än historiens dystra skildringar.

Pappa. Vad har en dålig toastädning med demokrati och historia att göra?!

Det finns saker som man kanske inte måste, men bör, göra återkommande. Bör, därför att det är bra, fräscht, i det långa loppet. Som att göra sin hemläxa. Do the math, så att säga. Goda rutiner är exempel på något som är bra. Hurså? Jo, det tycks mig som att vi glömt vad som är bra för oss – både för samhället och för oss själva. Kanske är vi dömda att återupprepa samma gamla läxa.

Jag skojade med flickorna och sa att de städat toan så dåligt att den till och med röker. En ren toa är en metafor för demokratins immunförsvar. Verkligen? Ja, men så här. Kan en toa verkligen röka? Fundera. Hur faller en demokrati – till applåder eller under våldsamma konvulsioner?

I dessa dagar när den rådande ordningen tycks hotad är det många som sneglar på Weimarepublikens fall och Hitlers maktövertagande. Den spirande demokratin i Tyskland efter första världskriget föll under brunrött buller och bång. Intressant kan även vara att studera romarrikets övergång från republik till envälde. Det var en mer långsam process av ekonomisk och social ojämlikhet, korrupt och ineffektiv politisk struktur, militärens lojalitet till generaler istället för staten, maktmissbruk och våld, en persons (Julius Caesars) maktövertagande som sammantaget ledde till kejsardömet.

En av de mer ökända kejsarna är Nero som regerade Romarriket från år 54 till 68. Nero är känd för sin extravagans, sitt stora ego och grymhet. Hans hov bestod av allehanda lycksökare i en blandning av filosofer (som Seneca), poeter, militärer och personer som gick under den lite mer luddiga benämningen ”politiska rådgivare”. I hovet ägnade man sig ofta åt skamlöst smicker av Nero, utsvävningar och njutningar snarare än att faktiskt styra staten. Men från början var Nero (med samtida mått) en relativt bra härskare som genomförde reformer inom bland annat skatte- och rättssystemet samt gynnade konst och kultur. Med tiden blev han dock alltmer självupptagen och maktfullkomlig, särskilt efter att han lät mörda sin mor, sin fru och senare även sin lärare Seneca. Han satsade enorma resurser på sitt Domus Aurea (”Det gyllene palatset”), sitt hem i Rom. Det växande missnöjet ledde till öppen revolt och senaten dömde honom till döden. Han begick därefter självmord och hans sista ord lär enligt legenden varit: “Qualis artifex pereo!” (Vilken stor konstnär som dör med mig!).

Uttrycket Neros hov syftar på tillståndet kring härskaren som översiktligt beskrivs ovan. Uttrycket kan användas både bokstavligt, för att beskriva kretsen runt Nero, och bildligt, för att referera till en dekadent, korrumperad eller extravagant maktelit. I modern tappning kan “Neros hov” användas för att beskriva en korrupt eller dekadent krets kring en makthavare, särskilt om makthavaren är självupptagen eller omoralisk. En beskrivning av en elit som lever i lyx medan folket lider. Som i de forna kommunistiska diktaturerna eller dagens Nordkorea och Ryssland. Neros eftermäle beror delvis på myten att han “spelade fiol medan Rom brann” något som faktiskt inte är belagt men fungerar bildligt. Hans hov har blivit en historisk term för att beskriva maktmissbruk, överdriven lyx och förlorad verklighetsförankring.

Det är inte långsökt att jämföra med Putin och hans hov i Kreml eller palats vid Svarta havet. Nog spelar han fiol medan Ukraina brinner? Även Trump dyker upp som en modern variant av Nero genom sitt beteende i största allmänhet, residens i Florida och republikanska hov. Man kan förresten också jämföra Henry Ford och Elon Musk. Den förra hade en komplex och ibland inflytelserik relation till flera amerikanska presidenter. Hans status som industrimagnat och innovatör gjorde att han befann sig i politiska sammanhang även om han aldrig hade en formell regeringsroll. Dessutom var han antisemit. Den ende kände republikan som idag kritiserar Trump, den tidigare säkerhetsrådgivaren John Bolton, har fått sitt personskydd indraget trots att han lever under dödshot.

De historiska parallellerna tycks aldrig sina.

Referensen om demokratier som faller under applåder kommer från Star Wars. Men det skedde även i nazityskland. De som inte applåderade när Hitler agerade var tysta. Men allt som sker är inte nattsvart, även om demokratin historiskt sett ibland faller så återkommer den. Diktaturer faller också, kan det vara värt att påpeka. En sak som är bra både för både samhälle och individ är strävan att minska de historiska svängningarna. Det är en god rutin.

Jag säger till döttrarna att aldrig ge upp integriteten för en fördel. Att alltid ta den längre vägen. Tillvaron är en resa mot möjligheten att bli det man vill. Om man inte vill städa ett badrum så låter man bli – men säger inte att man gjort det om man inte har. Kolla förresten, toaletten röker ju!

Den rådande ordningen är alltid hotad. Det finns inget normaltillstånd. Vad som är bra för samhälle respektive individ sammanfaller oftare än libertarianen tror men mer sällan än kollektivistens uppfattning. Man måste göra sin hemläxa, helt enkelt. Historia, exempelvis. Do the math.

Allt har med demokrati och historia att göra. Spola ner det bruna och städa så avloppet inte kläggar igen. Ingen rök utan eld. Don’t pollute your mind.

Min framtidsspaning spår kommunismens och miljökampens renässans. Men i vilken form vågar jag inte gissa. Så jag förbereder mig för det. Jag kämpar för socialliberala värderingar samtidigt som jag tror, hoppas och drömmer om underbara dagar framför oss. Plötsligt händer det. Plötsligt är badrummet skinande rent. Ett tag.

Toan röker


Musik:

Chopins sorgmarsch

New math


Referenser:

Gibbon: Romarrikets nedgång och fall

Suetonius: Kejsarbioagrafier

Barth/Friederichs: Dödgrävarna: den sista vintern i Weimarreubliken

bild 168: i berättarens hand

Vad är sanning?

Det finns presenter och så finns det presenter. Viktor firade sin stora födelsedag hemma i Falun. Var ska sleven vara om inte i grytan, som han brukar säga. Det är ursprungligen ett citat från far. Festen var strålande, förstås.

Jag kände pressen. Hur högtidstalar man till en familjemedlem? Som man vill, förmodar jag. Med något lånat material och massor av egna minnen kunde jag väva ihop någon form av tal. Det blev även ett avslutande musikdrama tillsammans med döttrarna och Ragna.

Musikdrama

Det har varit svårt att skriva ett tal till dig, Viktor, eftersom du är som hallonlakrits. Blårosa.

Det känns på något sätt påkallat att börja med Hamlet. Att vara, eller inte vara. Det är frågan. Månn ädlare att lida och fördraga ett bittert ödes stygn av pilar än att ta till vapen mot ett hav av kval. Kära gäster, jag ska genom det här talet försöka att om inte ta till vapen så åtminstone göra upp med ett hav av kval. 

Kära Viktor – grattis till de 50! Gattis och gratis. För det är ju gratis att ha 50 årsfest också – om man med det menar på ungefär samma sätt som det är gratis att skära ut ena njuren och satsa i en pokerpott. Så tack för detta fina kalas! 

Jag tar ett djupt andetag och suger in känslan. Det var länge sedan, men så här underbart var det de första fyra åren av mitt liv. Så bästa människor, låt oss stanna i den känslan och återkomma till Viktor. Låt oss börja med att prata litegrann om mig. 

Så står jag då äntligen här, all uppmärksamhet på mig, jag i centrum. Jag vet vad ni tänker: Varför har vi aldrig fått chansen att lyssna på honom förut? Viktors trevlige storebror. Alldeles snart kommer ni att få svar på den frågan – ha bara tålamod, för det kommer ni att behöva de kommande minutrarna. Ni kan trösta er med att det antagligen blir roligare sen, i toakön eller i baren. 

Delar ur servicen

Men så här har de övriga fyrtiosex åren av mitt liv gestaltat sig. Degraderad, detroniserad till ett liv i skuggan. Fast egentligen förstår jag Viktors oerhörda popularitet. Han har ju i hela sitt liv framgångsrikt spelat de kort han fick. Om jag var mammas guldklimp och Helena pappas, så behövdes det mer än ett par mandelformade ögon, tummen i munnen och huvudet på sne för att nå igenom bruset. Så visst förstår man folkets kärlek till Viktor. Vad tusan han än gör så nog lyckas han förvandla det mest triviala vardagsgöromål till en bestigning av Mount Everest. Nogsamt dokumenterad på sociala medier. Om ingen har sett det har det ju inte hänt. 

Kära gäster, jag har faktiskt två varianter av fortsättningen på det här talet med mig – ett allvarsamt, fyllt med välmenande men aningen dumdryga storebroderliga råd och pekpinnar om hur människor i allmänhet men Viktor i synnerhet borde leva sina liv och så ett som mest handlar om mig själv och mitt miserabla liv i skuggan av en högt älskad bror. Vilket vill ni höra? Okej. Då blir det det som handlar om mig. För det gör nämligen båda två. Välkomna till familjen Narcissus. Som pappa sa: du har ju alltid varit en optimist men en lite gnällig optimist. Story of my life, skulle man kunna säga, så låt oss ta det från början så det tar slut nån gång. 

De första fyra åren av mitt liv var som sagt mycket lyckliga. Jag minns visserligen inte så mycket av det, mest en oändlig cykeltur i barnstol bakom pappa från Hälsinggården in till stan. Sedan blev mor gravid, så kan det gå, och en kall februaridag 1975 slog Viktor, lilla Gödi som han kallades, upp sina saligt himmelsblå och charmigt puttinuttiga, till lika mandelformade ögon. Ögon som ingen människa kunde motstå. Så var Viktor född. Pojken som lindade alla tanter runt fingret genom sitt imbecilla flexande med sin ena sockeplastbeklädda fot, denne änglalike lille kerub som hade knottror på stämbanden för att han skrek så mycket och vilken som barn fick sin byst avgjuten. 

Huggen i sten

Förstå mig rätt, eftersom konstnärens släkt finns här på middagen, det är inget fel på det konstnärliga utförandet. Nej, det är själva grejen som stämmer till eftertanke. Vem, som inte är Mozart, romersk kejsare eller diktator i Nordkorea får som barn sin byst huggen för konstnärens hand? Och varför finns denna byst alltid hemma hos mig? Det hela kan möjligen ge en freudiansk förklaring till Viktors till synes omättliga behov av bekräftelse och uppmärksamhet. Tur man är befriad från sånt. Men låt oss gå till botten med detta mirakel. 

Viktor föddes alltså 1975 i Hälsinggården, en håla utanför Falun, mest känd för att det är rätt nära Falun och i samma ögonblick som detta underbarn tittade fram störtades hans äldre bror från ensamhetens tron i barnkammaren. Låt oss för ett ögonblick återvända till scenen för nedkomsten: En nybliven mor hostar apatiskt efter den första ciggen på tjugo minuter, för så var det på 70-talet, en lika nybliven, nyss stolt, far som nu gråter samtidigt som en sköterska tålmodigt förklarar skillnaden mellan en navelsträng och en penis. Och så underverket självt: En blårosa pojke som urinerar på sin egen journal. Mor är trött, far besviken och sköterskan blöt och ganska arg. Och det fanns naturligtvis ingen annan än underverkets storebror att ta ut sin besvikelse över. Flytta på dig, det är dags att byta blöja. Det där lär jag väl få höra på ålderdomshemmet också. 

Vi delade rum de första åren, Viktor och jag. Eller delade och delade. Jag fick sova i garderoben. Eller om jag tog min tillflykt dit för att slippa hans enträgna jollrande, jag minns inte så noga. Ibland känns det som om tiden stått stilla. 

Det var inte bara tanter som älskade Viktor, våren 1975 eller senare på Tinder, utan även de lite större flickorna Katla och Morran, eller vad de hette, i huset bredvid. Viktor fick leka, gullas med och dricka varm choklad medan ingen lade märke till den sorgsne pojken på andra sidan häcken som bara hade en byst av sin lillebror att leka med. Olika falla ödets lotter. 

Det finns likheter och olikheter mellan oss tre syskon. Men vi fick samma uppväxt. Präglade av samma föräldrar vars föräldrar var födda på 1800-talet. Det har givit oss vissa gemensamma karaktärsdrag. Och en smärtsamt påtaglig ojämn begåvningsprofil.  Men när jag tänker närmare efter på saken så inser jag att jag har jag gjort allt väsentligt först. Jag föddes före Viktor. Gudarna ska veta att jag hoppas att jag dör för före Viktor. Jag rökte cigarr före Viktor. Slutade röka cigarr före Viktor. Älskade råbiff före Viktor, insåg att dry martini är king of drinks före Viktor. Och så här skulle jag kunna hålla på. Men varför det, egentligen? Det är bättre att ta upp saker som skiljer oss åt. Som Viktors ”vansinneslekar(mors benämning) vilka gick ut på att slåss med sin ende låtsaskompis. Jag fick inte ens slåss med (tittar på bysten). Eller pärmen Titanic och andra katastrofer som var en samling tidningsurklipp som Viktor ömt vårdade långt upp i vuxen ålder.

Det finns de som säger att Viktor låter som en pilsnerfilm från 50-talet, medan jag tycker att farbror Melker är mer träffande. 

Ålderstrappan

Visst måste man fascineras. Viktor har i hela sitt liv kommit undan med saker människor normalt sett inte borde vifta undan så lätt. Han har, och där kan jag väl inte svära mig helt fri, och jag förväntar mig att det går ett förvånat sus genom lokalen när jag säger att vi har ett mönster av få andra människor att göra saker åt oss. Magnus har dock uppmärksammat ett annat karaktärsdrag: den Adolphsonska godmodigheten. Det är en egenskap som tjänat oss väl för samma gudar ska veta att vi haft vår beskärda del av motgångar. Som den gången när jag glömt att frysa is och Viktor fick gå ut och med piassavakvast hacka ner is från hängrännan för att ha till groggen. Armageddon, enligt våra grannar. 

Jag kan i förtroende berätta att grannarna inte är de enda som förväxlat Viktor med Belsebub. Men tillsammans mötte vi eländet med kvast och stiff uper lip. Som vid så många andra tillfällen. Du fanns där i bakgrunden när Malin blev sjuk. Tillsammans tog vi oss igenom Helenas alldeles för tidiga bortgång, sida vid sida tömde vi i somras en tidskapsel efter far och driver nu Styrsö ihop. 

Det finns förvisso de som säger att vi har en alldeles för avslappnad inställning till husägande men jag säger, för att citera Göran Thunström, att vi är ganska bra på att inte pissa på nuet. Faster Gun uttryckte det på kusin Andreas fest för några år sedan så här: nog märks det att du är en Adolphson, du flyter liksom ovanpå alla andra i rummet. 

Inte pissa på nuet

En grej med Viktor är att han är hopplöst förälskad i sin egen barndom, och det måste väl ändå innebära att barndomen var bra. Den som var mest glad över att jag köpte radhus på vår barndoms adress var.. mm just det, Viktor.  Om vi för ett ögonblick bortser från min något yviga beskrivning av Viktors födelse så vill jag nämna att jag minns faktiskt när han föddes. På riktigt. Jag var arg, det minns jag. Ilskan berodde dock inte på honom utan på hans något blårosa kulör och att han låg i kuvös. Han såg ut som hallonlakrits. Man ville om inte äta upp honom, för det fattade till och med en fyraåring är olagligt, så åtminstone gosa lite. Men på grund av kuvösen fick jag fick inte komma in. Pappa har ofta berättat historien. Dumma farbror doktorn, det är ju faktiskt min lillebror! ropade jag i vredesmod och bankade på rutan. Jag minns också ditt gosedjur: hunden Janne, marsvinet tuffsen som du pussade på trots att du fick munsår av det, alla uttryck och beteenden vi ärvt från pappa, mamma, morfar och alla andra släktingar – och allt annat vi upplevt genom åren. 

Det är egentligen märkligt att denne lille blårosa kerub, han med den flexande asockeplastbeklädde foten, denne lättskrämda lilla parvel, vuxit upp till den mentala gigant ni nu ser framför er. Ska man fånga honom i ett så är det nog egenskapen att han alltid har varit obrottsligt lojal mot sina vänner och familj och han alltid ser något gott i de mest udda existenser. 

Generation Z

Egentligen finns det bara en sak jag har dåligt samvete för. Jag lurade i honom att det var jag och Magnus Heden som gjort soundtracket till Snuten i Hollywood och Per Busk hade gjort baksidan på singeln. Så det gick Viktor och basunerade ut i skolan. Men vem minns egentligen en B-sida? Det finns mycket att säga om Viktor. Släkten följa släktens gång. Ingen känner en lika bra som de man vuxit upp med. Och det är väldigt roligt att Amanda, Ragna och alla barnen har det gemensamt att de ibland frågar varandra eller mig och Viktor var och en för sig om råd för att förstå den andre av oss. Liksom jag och Viktor ägnat mycket tid till att försöka förstå vår far. 

Ja, kära ni. Man ska ha ett syfte med ett tal. Men jag vet inte vad mitt syfte är. Mer än förhoppningen att ni alla här inne ska må bra i allmänhet men att särskilt du Viktor ska njuta på din stora fest. Och för alltid därefter. Jag började med Hamlet och avslutar också med honom. Hamlet har just grävt fram sin barndoms hovnarrs, Yorik, skalle. Yorik som var så levande och rolig. Nu är han död. Maskföda. Hamlet tittar på skallen och funderar över tillvaron, ”Ack, stackars Yorick! Jag kände honom, en oändligt lustig, utomordentligt humoristisk karl”. Vad är lärdomen här? Jo, att en dag ska vi alla bli maskföda. Tills dess: låt oss älska nuet. Och det gör du Viktor. Jag skulle säga att du är världsmästare på det. Ett hav av kval möter man med den Adolphsonska godmodigheten. Låt oss fortsätta med det. 

Kära Viktor, grattis till din femtio år. Du är som hallonlakrits. Det har du alltid varit. 


Ett tal är en konstruktion. Referenser, minnen och saker man sett, hört eller läst någonstans som sätts ihop till ett ögonblick. Viktor fick sålunda en mer eller mindre sann levnadsbeskrivning, lite underhållning och hyllning. Det är vad jag kan bidra med till livspusslet. Det och en frack. För det finns presenter och så finns det presenter. Amandas målning av far slår det mesta.

Ingen sanning är given utom den som står upptagen i denna blogg.



Relaterade blogginlägg:

Kålsupare


Musik:

Walk on the wild side

Kristina på armlängds avstånd

Jag skrev en motion* om någon form av minnesmärke efter drottning Kristina. Ett drygt år senare dök den upp i fullmäktige efter att ha tagit sig igenom remissinstanserna.

Det förbryllar mig att drottning Kristina inte uppmärksammas mer i Sverige. Hon var ju en superkändis på sin tid, en celebritet i Europa. Hennes grav finns i Peterskyrkan i Rom och i Sverige och Falun finns gator och byggnader uppkallade efter henne. Fast egentligen förstår jag. Att hon inte uppmärksammas mer i Sverige har religiösa och nationalistiska orsaker och dessa strömningar påverkar historieskrivningen.

I rådhuset

Varför minnas henne? Kristina spelade en betydande roll i Faluns historia, om än på lite distans. Eller armlängds avstånd om man så vill. År 1641 beviljades Falun stadsprivilegier och drottningens första dokumenterade besök ägde rum 1642. Det finns belägg för att hon besökte staden tre gånger och vid ett av dessa tillfällen ville besöka gruvan men avråddes på grund av säkerhetsrisker. Det initierades i samband med stadsprivilegierna en ny stadsplan samt ett nytt torg. På hennes önskan påbörjades bygget av både rådhuset och Kristine kyrka vid det nyplanerade torget, vilket bidrog till stadens utveckling och arkitektoniska utformning. 

Jag tycker att någon form av officiellt minnesmärke kunde vara intressant. Men det här med monument är ingen lätt sak. Det är snarare regel än undantag att de vållar debatt. Motionen har som sagt äntligen tagit sig igenom de olika instanserna. I kultur och fritidsnämnden avslogs den med hänvisning till armlängds avstånd. I kommunstyrelsen ville man ”bifalla motivationens intention” och låta förslaget ingå i en gestaltningsprogram för stora torget. Detta förslag är det fullmäktige tar ställning till.

Man kan nog dra slutsatsen att det inte blir något monument (för att citera mig själv i debatten)

Begreppet armlängds avstånd härrör från ekonomen John Keynes som efter andra världskriget ville formulera ett förhållningssätt för offentligt finansierad konst. Han utgick från att både nazistiska och kommunistiska diktaturer använt sig av kultur i sin propaganda. I en modern kontext kan man säga att begreppet innebär att politiker i viss mån kan styra vad, men inte hur offentlig konst kan utformas. Exempelvis fatta beslut om ett monument och därefter låta tjänstemän be konstnärer att inkomma med förslag samtidigt som politiker håller sig på armlängds avstånd för att låta den konstnärliga processen ha sin ostörda gång. Kultur och fritidsnämnden avslog motionen med röstsiffrorna 6-5. Men den handlar om att undersöka förutsättningarna (observera: undersöka förutsättningarna – inte besluta) för ett minnesmonument (eller liknande: det kan vara en sten, byst, plakett eller vad konstnären föredrar) över drottning Kristina. Man kan som sagt tycka olika om motionen men man kan i motiveringen till avslag inte hänvisa till att armlängds avstånd. Det är faktafel. Problemet är, enligt nämndens majoritet, att jag som politiker pekar ut en namngiven person (alltså drottningen) som föremål för ett minnesmonument.

Att politiska församlingar ger i uppdrag att utforma konstnärliga minnesmonument är inget konstigt eller ovanligt. Det finns många exempel. Statens konstråd informerar om att riksdagen givit konstrådet i uppdrag att projektleda framtagandet av ett monument över demokratins genombrott i Sverige och de fem första kvinnliga ledamöterna i Sveriges riksdag. Alltså fem namngivna personer. Politiska församlingar ger återkommande uppdrag om att utforma monument. Men man måste skilja på syfte och utförande. En kommun kan vilja ha en konstnärlig utsmyckning av ett badhus, ett minnesmonument över en person eller ett luciatåg. Det är i så fall ett politiskt beslut som åtföljs av en budget. Sedan är det politiska arbetet färdigt. Utformningen, gestaltningen, hör till den konstnärliga friheten och processen och där ska politiken hålla sig på så långt avstånd det bara går. Vem som är lucia ska politiker inte lägga sig i.

En nutida tolkning av drottning Kristina kunde bli mycket intressant och även den konstnärliga processen fram till färdigt monument (eller motsvarande). Det är i alla händelser naturligtvis fullt möjligt att avslå förslaget, kanske av ekonomiska skäl eller med hänvisning till åsikten att Kristinas koppling till Falun är för svag. Men inte med hänvisning till armlängds avstånd. Att utreda frågan handlar nämligen inte om armlängds avstånd utan huruvida man vill ha ett monument eller inte. Att avslå motionen om att utreda förutsättningarna för detta med hänvisning till armlängds avstånd är att kväva frågan innan vi ens får möjlighet att ta ställning. Alltså precis det som armlängds avstånd är tänkt att motverka. Att använda begreppet på detta sätt är att försvaga syftet med det. Det är allvarligt. Fullmäktige skulle kunna diskutera en staty över Stalin, Hitler eller Mao. Det vore olämpligt och jag skulle rösta emot – därför att det är en politisk fråga. SD skulle kunna föreslå en staty över Åkesson på Stora torget. Det får de. Om jag röstar emot med hänvisning till armlängds avstånd gör jag fel. Föreslår jag att statyn kan godkännas om Åkesson gestaltas genom en tungkyss med Engelbrekt bryter jag mot principen om armlängds avstånd. Röstar jag emot av vilket annat skäl som helst gör jag rätt.

Detta kom den styrande majoriteten antagligen underfund med och ändrade förslaget till beslut. Men vem kan göra sig till uttolkare till förslagets intention utöver den som väckte det? Så nu vet jag inte vad jag ska tycka. Beslutet innebär i korthet att man begravt frågan. Något monument lär vi inte få se.

Vill man höra debatten från fullmäktige så finns den här 1,55:30 in i sändningen. Det mest häpnadsväckande är fullmäktiges ordförandes påstående att ”principen om armlängds avstånd inte finns utan är ett sätt för kulturutövare att legitimera att få göra vad man vill för skattepengar”.

Man häpnar.



Relaterade blogginlägg

Bilbo


Musik:

Lux Aurumque


Fotnot

En motion (order kommer från latinets moveo eller movere, att röra, att sätta i rörelse) är ett förslag till beslut i en beslutande församling. Motionen innehåller alltid ett förslag att ta ställning till, den kan även innehålla en motivering eller underlag till förslaget.

bild 118: pastis

Jag minns inte vad han tänkte på. Men jag minns känslan han bar på.

Om de döda aldrig något ont. Till de levande allt gott.

Mange kom förbi för att uppehålla traditionen Levande Poeters Sällskap. Utan att avslöja mer om kvällen som följde, det som händer på Levande Poeters Sällskap stannar i Levande Poeters Sällskap, kan jag meddela att han hade med sig en gåva som kastade mig tillbaka till Aix-en-Provence 1991. Pastis.

När man tvingar sig själv att skratta använder man andra kretsar i hjärnan än när man skrattar åt något som verkligen är roligt eller för att man mår bra.

Ordet television är en sammanslagning av grekiskans tele (fjärran) och latinets visio (syn) och avser förmågan att kunna se något på en avlägsen plats.

Algoritmerna på allehanda strömningstjänster ger mig förslag på musik och film. Förslagen baserar sig på tidigare val. De sociala medierna påminner mig om ett gott, rikt och lyckligt liv i förfluten tid. Om vad jag gjorde just detta datum för exempelvis fem år sedan. Jag påminns om platser än här, än där, på resande fot någonstans i Europa eller vandrande i fjällen. Malin och flickorna ser solbrända och glada ut på bilderna. Detta känns fint att påminnas om medan pojken på bilden nedan inte framkallar någon omedelbar reaktion.

Jag vet att poängen med sociala medier, liksom förövrigt gamla familjealbum, är att förmedla solsidan i tillvaron men insikten båtar föga. Det har snart gått sex år. Det tog sin tid men äntligen har sorgen ändrat karaktär, mildrat sitt grepp. Men trots att algoritmerna är obarmhärtiga, att de vet vilka knappar de ska trycka på för att kasta mig tillbaka in i mörkret, så ser jag numera bilderna med ett bitterljuvt leende. Det var en fin tid, och jag sörjer att flickorna miste sin mor. Samtidigt, tänk att jag blivit så underbart kär igen. Då, nu, sen. Alla dessa underbara känslor. Det hade nog inte varit möjligt utan att vara nära mina känslor i varje tid. Sorg, vrede, kärlek. Det finns alltid en framtid.

Algoritmerna gör förvisso misstag, de har inte alltid rätt. De vet inte vad jag behöver eller önskar. Och hur skulle de förresten kunna veta det (svaret på den frågan känns närmast obehagligt)? Deras misstag har samma orsak som för oss människor: otillräckliga data. Baserat på vad vi tror oss veta så drar både vi och algoritmerna slutsatser om framtiden. Ibland blir det fel men vi förbättrar oss ständigt. Skillnaden består i hur algoritmer och människor förhåller sig till känslor.

Jag har hört någon säga att inget förändras inom en genom livet. Att man är samma människa då som nu, om än en lite mer skröplig variant. Jag håller inte med. Pojken på bilden är en fullständig främling för mig. Dels känner jag mig lite avundsjuk – men inte på hans uppenbara ungdom eller skenbara oskuldsfullhet utan mer på ett liv fritt från oro och bekymmer. Det är ingen idealisering jag gör mig skyldig till, jag minns att det var så det kändes. Det enda som rör sig i pojkens huvud är tankar om hur han på bästa sätt ska fördriva resten av dagen efter att föreläsningarna i fransk politisk historia är över. Han kunde sitta timmar på kaféer antingen ensam eller i sällskap. När händer det idag?

Avund, alltså. En av de sju dödssynderna. Samtidigt tycker jag inte riktigt om pojken på bilden. Ansvarslös, egocentrisk och ibland, påfallande ofta smärtar det att medge, en dryg person. Men avundsjukan tar ändå över. Han var ju ofta lycklig, denne dagdrönande tjugoettåring, inte lät han sig störas av något existentiellt grubbel om framtiden. Han skrattade dessutom ofta fritt, högt och naturligt. Tiden efter 2019 har jag ofta tvingat mig att skratta, funderar jag från andra sidan fotografiet. Men inte nu. 2025 skrattar jag naturligt igen.

Jag minns som sagt inte vad pojken tänkte just där och då. Strängt taget struntar jag i det. Det blir ändå bara femtioplussarens tolkning av en över trettio år gammal bild. Nej, skälet till att jag uppehåller mig vid den, digitaliserar den, är för att finta algoritmerna. Och mig själv. För att påminna mig om att den unge mannens blick trots allt är riktad mot ett grumligt fjärran. Inte mot det förflutna. Verkligen inte mot det förflutna. Nästa gång bilden flyter upp till ytan är det vad jag programmerat mig och algoritmerna att minnas. Och nu sker det. Jag är förälskad, det var inte pojken. Iallafall inte just där och då. Nej, kärlek stod inte på programmet för honom.

Jag tror trots allt mig ha funnit något av min inre tjugoettåring igen. Eller åtminstone blivit sams med honom. Eller så är det på det viset att jag trots allt gillar mitt femtioåriga jag mer än mitt tjugoettåriga. Livet har sin gilla gång och det är inte så illa att framleva det. Men jag var faktiskt lycklig 1991, i Aix. Jag var ensamstående och trots mina ekonomiska begränsningar något av en livsnjutare. Det ska medges, jag när en dröm att en gång återvända för att bo. Inte till Aix men kanske till Rom eller någonstans i Frankrike. Det ska mitt femtioåriga jag påminna mitt sextioåriga dito om den dagen kommer. Tills dess kanske jag skulle ta och sätta mig ett par timmar på ett kafé? Eller ta en pastis? Mange fick mig iallafall, redan innan första klunken avnjutits, att skratta naturligt.

Föga lönar det sig att spana i fjärran, vare sig analogt eller digitalt. Starren grumlar sikten både framåt och bakåt. Vår bästa tid är nu.

Jag skrattar numera, i, med och genom rätt kretsar –alltså lever jag. Alltså älskar jag.

Vi tenderar lätt att försköna det förflutna och dess invånare. Om de döda aldrig något ont. Till de levande allt gott. Varje tid har sina vedermödor. Trots det är, som sagt, vår bästa tid alltid nu.

Vad jag en gång tänkte må kvitta lika men känslan består. Då var jag lycklig över att bo och leva i Frankrike, nu är jag lycklig över livet som det ter sig.



Relaterade blogginlägg:

Mannen i Aix

algoritm


Musik:

Alone again

Ombra mai fu


Källor:

Harari: 21 tankar om det 21:a århundradet


Fotnot

Citatet “Om de döda aldrig något ont. Till de levande allt gott” tillskrivs Tegner men det finns inga säkra källor som bekräftar det. Det latinska uttrycket “De mortuis nil nisi bonum” (”Om de döda, inget annat än gott”) är äldre och kan spåras tillbaka till den grekiske filosofen Chilon av Sparta (ca 600 f.v.t).

Det ursprungliga blogginlägget skrevs i juli 2022 och är härmed varsamt uppdaterat. Musiken består.

bild 167: Fly me to the moon

Vad ska man göra i en galen värld?

Bär ditt barn som den sista droppen vatten är titeln på en roman av Björn Ranelid som handlar om djupa känslor som ryms i relationer och livsavgörande ögonblick. Nu är det barnen som får bära de sista dropparna vatten, menade Viktor en kväll i stugan i Bydalen.

Fler funderingar. Bär man väst på västkusten? Varför åker jag ensam i backen?

Vi lämnade Dalarna med en varning om ishalka. Många gånger har jag färdats på inlandvägen, det känns hemtamt och halkan uteblev. Som vanligt provianterade vi på Karl Ors bua i Hallen och checkade senare in i fjällstuga Månen i Bydalen. Första dagen var blåsig och toppliftarna hölls stängda. Snöbrist råder och det kändes inte lika hemtamt att besöka värdshuset som innehöll hög musik, skrän och trängsel. Efter den något bittra inledningen påpekade Viktor beskäftigt att det inte är värdshuset utan jag som förändrats. Det är ju trots allt tjugosju år sedan jag besökte stället för första gången. Jag har åldrats, menar han, och det störande brölet var ljudet av ungdom och glädje.

Resten av veckan log Bydalen sitt allra vackraste, om än alltså inte bländvita, leende mot oss. Jag spöade inledningsvis ungdomarna i ork, briljans och ackuratess men lilla Lykke, som gjorde sin debut på bräda, överglänste oss alla. Varje dag åkte hon tills liftarna stängde. Helt ensam åker hon dock inte. Viktor är med henne. Varje dag, varje ögonblick, stretar han på tillsammans med henne. Mot slutet av veckan blev farbror (undertecknad) mer sliten i trötta lämmar och plötsligt verkade värdshuset som ett fullt rimligt alternativ.

Det meddelades att vattnet blivit otjänligt men det finns ju annat att dricka. Som vatten ur en tank. Det stämmer till eftertanke – finns det något mer basalt för ett bekvämt liv än vatten ur en kran? Ungdomarna fick hämta sitt vatten vilket också påverkade konsumtionen. Flickorna ägnade sig förövrigt åt ”pappspotting”, det vill säga räkna pappor i orange anorak. Hallå! När jag köpte min Lundhags för tjugo år sedan var jag först. Idag äro vi legio. #trendsetter

Trendsetter

Att tillbringa tid tillsammans skapar i de flesta fall goda relationer. Ändå åker jag ofta ensam i backen för det ger mig tid att tänka. Dessutom skapar det en illusorisk känsla av total kontroll över det enda jag faktiskt kan kontrollera: mig själv. Det är på något sätt som livet självt, flickorna åker iväg i en vindlande fart och jag behöver inte, kan inte, hela tiden vara på plats och skydda dem.

Livet är som en slalombacke. Ibland åker man upp, ibland ner, ibland ramlar man. Ibland råder ishalka. Man lägger erfarenhet till erfarenhet – och reser sig igen. Tills den dag kommer när man blive liggande. Har man gjort den resa jag gjort ska gudarna veta att det är svårt att släppa taget. Men jag försöker. För de är stora nu. Jag spanar efter de försvinnande ryggarna från toppen av min levnad och tar sedan en annan, lite lugnare, nedfart.

När världen är galen söker sig människor till det trygga och invanda. Konservativa vindar blåser. Själv söker jag mig till goda platser, som Styrsö och Bydalen. Jag försöker vårda mina relationer och betonar vikten av att trots allt tro på framtiden. Ibland bär man väst på västkusten. Flytväst, exempelvis. Goda relationer är en tillvarons flytväst. Jag vet inte om den här veckan kan beskrivas som livsavgörande, men god var den iallafall. Hur det än är med sakernas tillstånd hoppas jag våra kameler alltid må finna vatten.

Kort sagt, när världen är galen: flyg mig till månen.

Sol i sinne


Musik

Månskensonaten

Fly me to the moon


Relaterade blogginlägg

Ghost again

Svepskäl

panem et circenses

Många känner till den gamla devisen ”bröd och skådespel”, panem et circenses, som enligt den romerske satirikern och samhällskritikern Juvenalis var ett sätt att distrahera medborgarna från att se samhällets problem. Ofta fungerar det, då som nu. På en mätt mage vilar ett muntert huvud. Sol och bad, en räka att mumsa på och något spännande att se. Man tackar.

Verandan på Styrsö en sen kväll i juli

Om jag inte ser den lidande, flyktingen, den misshandlade kvinnan, den arbetslöse eller missbrukaren, finns hen inte då? Om jag inte ser människan framför mig, vad upptar istället min uppmärksamhet? Är jag istället upptagen med att begapa statens senaste, enorma, monument?

Vilken är konstens och arkitekturens uppgift? Ofta har det handlat om att legitimera och påminna om makten. Men vad är egentligen konst och vilken konst vill vi ha? En god princip i en demokrati är att politiker och mecenater ska hålla sig på armlängds avstånd från konstnären och skapandet.

Den nazistiska och sovjetiska arkitekturen var inte helt olika. Jag har sett (det är svårt att missa) Kultur och vetenskapspalatset i Warszawa, byggt på 1950-talet som en påminnelse om Sovjetunionens härlighet och närvaro. Byggnaden var en ”gåva” från Sovjetunionens (storslagna) folk, en gåva som Polens (nästan lika storslagna) folk åtminstone delvis självt fick bekosta.

Kultur och vetenskapspalatset i Warszawa

Hitlers skrytbygge Olympiastadion är än idag Tysklands största arena. De flesta av Hitlers personliga tillhåll är annars förstörda. ”Varglyan” finns kvar men mest som ruiner, de delar av bunkern i Berlin som finns kvar är inte öppna för allmänheten, även delar av byggnaderna från residenset på Obersalzberg finns kvar och lever dessutom vidare i mytologin, inte minst tack vare filmer som Örnnästet. Koncentrationslägren är världsarv. Jag har besökt Auschwitz.

Olympiastadion 1936

Prora ligger på ön Rügen i Östersjön och påstås vara världens längsta byggnadskomplex. Naziledarna ville anlägga en semesteranläggning för att kunna erbjuda tyska arbetare en billig semester vid havet. Anläggningen, som byggdes åren 1936–1939, men aldrig färdigställdes, var tänkt att omfatta tiotusen rum och ta emot tjugotusen gäster. Varje gäst skulle stanna i tio dagar vilket innebar att området skulle kunna ta emot fyrahundratusen till femhundratusen besökare årligen. Lägger man till de kryssningsfartyg som skulle lägga till handlade det om minst det dubbla antalet semesterfirare – varje år. Det fanns fler sådana här anläggningar i Tredje riket för att säkerställa att ett helt folk (de som räknades in i det) skulle kunna fira semester. Tanken är inte exklusiv för totalitära regimer. Både fackförbund och företag äger liknande anläggningar, också i dagens Sverige. Men mindre.

Varje rum i Prora skulle ha havsutsikt, därav den utsträckta huskroppen. Byggnaden låg hundrafemtio meter från stranden i sex våningar och med en längd av fyra och en halv kilometer. Den stora restaurangen och festplatsen påbörjades aldrig, men var planerad för en kapacitet på tjugo tusen sittande gäster. Bygget avbröts på grund av kriget och fungerade sedan som fältsjukhus och vid krigsslutet som anläggning för Röda armén. En del av det enorma bygget färdigställdes senare av DDR-regimen, en annan del står kvar som ruiner och ytterligare en del revs. Sedan 1993 är Prora öppet för allmänheten. Stora delar renoverades under 2010-talet och idag kan man turista där.

Prora

Det är skillnad på arkitektur och konst och man får nog säga att Sovjet även i det senare avseendet vann över det nazistiska Tyskland. Mest beroende på att nazism är antiintellektuell och inte producerade egen kultur (utan exploaterade den man såg som renrasigt tysk) medan Sovjet hade en längre rysk tradition att utveckla. Men ämnet engagerar. Sällan har jag sett ett större medborgerligt engagemang i Falun än kring VM, konserthus, Lugnet och Magasinet. Konsten, om jag får ägna mig åt lite allmänt tyckande, måste dock vara fri medan de byggnader vi uppför nog bör ses i ett lite snävare samhälleligt perspektiv.

Panem et circences. Bröd och skådespel. Welcome to the internet.

Jag får kanske lätta det något cyniska anslaget. Allt kan trots allt inte reduceras till enbart bröd och skådespel. Mänskligheten har alltid rest spektakulära byggnader för att markera sin tid. För att sätta sitt historiska bomärke. Men skönhet behöver vi, den utgör ett behov av annat slag. Därför finns kulturen. Kulturen hjälper oss att härda ut, den berikar oss. Att finna mening där det inte finns någon. Den hjälper oss att bättre se och ta hand om den lidande, flyktingen, den misshandlade kvinnan, den arbetslöse och missbrukaren. För dessa existerar trots allt, hur mätta, solbrända och uppfyllda av upplevelser och skådespel vi än är.



Musik

Welcome to the internet


Relaterade blogginlägg

Folkets palats

Berlin-Sotji

Kurt vs Dolly


Källor:

Det finns flera resereportage och guider om byggnaderna som nämns.

Wikipedia